DE SJÄLVGODAS RÅA RASISM

Hur många är vi som ännu med glädje minns Pete Seeger och andra amerikanska protestsångare, de som bland annat sjöng "What did you learn in school today, dear little boy of mine?" Vad den lille pojken lärt sig var att USAs segerrika krig var goda, och att han en vacker dag själv skulle få chansen att bli hjälte på ärans fält.

Om förlorarnas alla illdåd i andra världskriget, både verkliga och påhittade, blir vi ständigt påminda. Medan tiotusentals tyskar och japaner dömdes för krigsförbrytelser av segrarna, förekom inte en enda rättegång mot ryssar, britter, amerikaner och andra. Det skulle kunna tyda på att ingen av de segrande makterna startade anfallskrig, att de aldrig behandlade fångar illa, deporterade folkgrupper eller massdödade civila, anklagelser som fick massor av tyskar och japaner att dingla i galgarna. Då skulle verkligheten stämma med vad vi från Moskva till Hollywood i ett halvsekel fått lära oss: Att i andra världskriget med sina 50 miljoner dödade besegrades de onda rättfärdigt av de hundraprocentigt goda.

Ingen historiebild kan vara mera krigs- och rustningsbefrämjande -- och det har den också varit. Men hur sann är den?

Den effektiva allierade krigspropagandan kunde med rätta peka på hur Japan hade blivit en militaristisk stormakt med klart imperialistiska ambitioner. Samtidigt låtsades den inte om att britter, holländare, fransmän och amerikaner redan var Asiens övermänniskor genom att sedan länge härska över en halv miljard asiater, utsatta för västerländsk imperialism och militarism.

Ganska okänd är den våldsamt intensiva rasism som florerade under kriget i Stilla havet. Den förekom på den japanska sidan men minst lika otäckt bland amerikaner och britter. Japanerna beskrevs som apor, löss, galna hundar, kackerlackor, råttor och djuriska undermänniskor, inte bara av meniga soldater och mannen på gatan utan av generaler, ministrar, journalister och akademiker. Några få exempel ur en strid flod av rasistiska uttalanden:

Amiral Halsey, älskad av sina mannar, talade inte om japaner utan om "gula bastarder", "korkade djur" och "gula apor". På en presskonferens 1945 avslöjade han sin tro på att "japanerna var produkter av samlag mellan aphonor och de värsta kinesiska brottslingar". Den australiensiske generalen Blamey eldade sina trupper med "att vi måste utrota denna ohyra...förinta alla japaner". Redan före Pearl Harbor betecknade Sir Alexander Cadogan vid brittiska UD japanerna som "bestialiska små apor" och "gula dvärgliknande slavar".

Den amerikanska marinkårens tidning, Leahterneck, använde uttryck som "snedögda töntar" och "gulsotsaktiga babianer". Propagandans ständiga tal om japanerna som apor gav upphov till ryktet att den för britterna fatalt snabba framryckningen mot Singapore hade möjliggjorts genom att de japanska trupperna hade svingat sig fram från träd till träd genom djungeln. Det finns också massor av exempel på hur media och politiker rasistiskt hånade japanerna för att vara småvuxna, löjligt närsynta och med kaninaktigt utstående tänder.

Det är inte underligt, att denna rasistiska hjärntvätt bidrog till att många amerikanska enheter öppet skröt med att de inte tog japaner till fånga. De mördade dem --som man gör med löss och annan ohyra. Ibland skyllde de då på att japanerna hade begått harakiri, för det stämde med propagandan om att japanerna var dödsälskande fanatiker. Det är då inte heller så konstigt, att nästan var fjärde amerikan beklagade att man inte med atombomber hann kremera flera japanska civila levande än dem i Hiroshima och Nagasaki. Innan de allierade 1942 systematiskt började terrorbomba civila mål i Japan och Tyskland, hade president Roosevelt i åratal på det noblaste sätt fördömt den sortens krigföring som barbarisk. Hans son och förtrogne, Elliot, ansåg 1945 att USA borde fortsätta att bomba Japan, "tills vi har utplånat halva den japanska civilbefolkningen".

Det finns många belägg för att amerikanerna skändade sina dödade motståndare genom att göra souvenirer av liken. I en krigsdagbok sägs dock tröstande, att de ibland dödade sina fångar, innan de slog ut tänderna på dem. Och Roosevelt vägrade att ta emot en brevöppnare, snidad av lårbenet på en dödad japan.

I den ledande amerikanska veckotidningen Life fanns den 22/5 1944 en helsidesbild av en söt, blond flicka. Hon sitter och skriver och på skrivbordet finns en dödskalle. Bildtexten lyder: "En rustningsarbeterska från Arizona skriver ett tackkort till sin pojkvän i flottan för den japanska dödskalle han sänt henne." Tänk om det hade varit en tysk tidning och dödskallen hade skickats till blondinen från hennes Wehrmacht- eller SS-vän! Då hade bilden varit välkänd från våra skolböcker och Hollywood hade gjort filmer på temat.
---------------------------------------------
ÅKE SANDINS krönika i Pax nr 6/95. Fakta och citat hämade från boken "War without Mercy" av John Dower, professor vid University of California.

PS: FOTOT I LIFE. Tvivlade länge på att tidningen Life verkligen hade publicerat en så makaber och för USA komprometterande bild. Men den fanns som en helsida i Life den 22 maj 1944. På mostående sida finns bildtexten: "PICTURE OF THE WEEK. When he said goodbye two years ago to Natalie Nickerson, 20, a war worker of Phoenix, Ariz, a big handsome Navy lieutenant promised her a Jap. Last week Natalie received a human skull, autographed by her lieutenant and 13 friends and inscribed: 'This is a good Jap - a dead one picked up on the New Guinea beach' "

Radio Tuffs man i San Francisco Bengt Svensson hittade tidningen och sände mig helsidesbilden. Den hänger på väggen i mitt arbetsrum av två skäl: Dels är flickan jättesöt, dels visar den att krig också brutaliserar killar från ett demokratiskt och kristet land.

För övrigt: Krig är ju orgier i rasism