Marianne Stieger: Rusta för fred och inte för krig!

Kära lyssnare, under ett antal veckor har en seg debatt handlat om huruvida Sverige ska ha ett starkare - och därmed dyrare - försvar eller inte. Debatten utbröt efter att ÖB hade yttrat att Sverige endast kan försvara sig i en enda vecka i händelse av anfallskrig. Genast har den gamla metoden för att få mera pengar till försvaret använts: Ryssland rustar upp och utgör alltså ett hot mot Sverige! Den här metoden är gammal och väl beprövad. Och varje gång har den vid tillfället sittande regeringen fallit till föga och beviljat mera pengar.
Men nu frågar jag er, kära lyssnare, hur många gånger har Ryssland verkligen anfallit Sverige? Som jag minns det från mina historielektioner är svaret: en gång. När jag ställer frågan till bekanta och vänner kommer genast svaret: Många gånger! Tänk på när ryssarna föll in i Stockholms skärgård och kustnära områden sommaren 1719 och plundrade och härjade! Det finns ju lämningar efter deras bakugnar på flera öar i Stockholms skärgård. Då måste svaret onekligen bli: Ja, de kom och härjade, men det var inget anfallskrig. Sverige hade med Karl XII i spetsen anfallit Ryssland 1707, blivit besegrad i slaget vid Poltava och flytt till Bender. Något fredsfördrag mellan Sverige och Ryssland existerade inte efter kungens död vid Fredrikstens fästning i november 1718.
Nästa fråga blir då: Ja, men när Ryssland tog Finland ifrån Sverige i kriget 1808-1809? Ja, då har de frågande rätt. Det var den gången Ryssland anföll Sverige för att tvinga in Sverige i en union mot Storbritannien, vilket tsar Alexander I hade lovat kejsar Napoleon vid en uppgörelse i Tilsit. Den gången föll de ryska trupperna in och härjade våldsamt i hela Finland, men även i Norrbotten och långt in i Västerbotten, och när Sverige hade blivit besegrat kom Finland under ryskt välde. Tyvärr lever ingen av dem som var med om den invasionen längre. Men hade de levt idag, är jag säker på att de hade svarat följande på försvarsministerns och andra krigiska penningäskares krav på utökat försvar: Nej, nej och åter nej! Låt oss hellre bli ockuperade efter en vecka och helst efter ännu kortare tid än att utsättas för långa, offerkrävande strider.

Minnena från andra världskrigets långdragna belägringar är fortfarande starka Var det värt alla offer? Vietnamkrigets årslånga förödande krig som drabbade civilbefolkningen hårt? Var det värt de otaliga offren? I Syrien och Mali pågår förskräckande inbördeskrig. Även här står åsikter och intressen mot varandra, och som vanligt smugglas det vapen till oppositionen, även om EU har förbjudit vapenleveranser. Krig är affär och några tjänar på det. Men åter kräver ett krig tusentals offer! Är krig alltid värt sina offer? Är det så våra generaler vill ha det i Sverige? Ett långdraget anfallskrig och ett utdraget försvar med tusentals, kanske hundratusentals offer och en totalförstörd infrastruktur?

Nej, kära lyssnare, låt oss rusta för nedrustning, låt oss rusta för ett fortlöpande fredsengagemang och för ständigt pågående fredssamtal mellan länderna istället. Sverige ska i fredstid satsa på att förhindra krig, inte på att vid ett eventuellt anfallskrig med onödiga offer förhindra att Sverige ockuperas. Det kommer i så fall att ske ändå, eftersom inget aldrig så starkt försvar kan hindra en fiendemakt från att invadera Sveriges långsträckta kuster. Så därför, kära lyssnare, är ett starkt TUFF en bidragande fredsinsats. Upp till kamp för fred, kära lyssnare, hälsar från Limhamn.

Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1335