Jan Öbergs raka puckar

I många år har fredsforskaren Jan Öberg varit mannen bakom Transnationella Stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning. Det förkortas TFF, för på supermaktsspråket heter det Transnational Foundation for Peace and Future Research. Här kommer några av Öbergs uttalanden:

11/9 OCH "KRIGET MOT TERRORISMEN"
Så här sade han om 11/9:

– Alla vet vad som skedde 11 september men säger man 7 oktober vet ingen vad det står för. Det är inte bra. 11 september blir meningslöst om man inte kommer ihåg svaret från USA, kriget mot Afghanistan.

– Självklart ska vi tänka på offren i USA, men varje dag sker trettio 11 september i utvecklingsländerna till följd av brist på rent vatten, mat och mediciner. Tolv miljoner på Afrikas horn får för lite hjälp.

– Kriget mot terrorismen har skapat mer terrorism än vi hade i september 2001, och det mänskliga och ekonomiska priset har varit groteskt högt.

IRAK OCH LIBYEN
– Att säga ”vi blev ju av med Saddam”, det är som om en läkare skulle säga: ”Operationen gick bra, vi plockade ut tumören, men tyvärr dog patienten.” Väst borde känna skam och skuld för det vi gjort i Irak.

Det senaste av västvärldens angreppskrig är fredsforskaren lika kritisk till. Argumentet ”vi blev ju av med Gaddafi” håller inte heller:

– Nato har dödat många fler och bombat mycket mer än västliga medier talar om. Kriget har skapat över en miljon flyktingar, det är mellan femton och arton procent av den befolkning som Nato officiellt skulle skydda. Och nu fortsätter inbördeskriget där flera falanger strider mot varandra.

– Min huvudkritik är att man beslöt att bomba utan att prova något annat först. Inga förhandlingar, inga fredsbevarande styrkor. Mycket kan sägas om Gaddafi men det har inte kommit fram några bevis för att han hade för avsikt att begå ett folkmord. På fjorton dagar förvandlades han från en bundsförvant till ”diktatorn”. Demoniseringen och avhumaniseringen syftade till att göra bombningar möjliga.

VÄSTLIGT HYCKLERI OM IRAN
--Kärnvapenstaterna förfogar över omkring 17 000 kärnvapen. Ingen av de regeringar, som hävdar att Iran inte skall skaffa kärnvapen har gjort någonting för att uppnå målet att avskaffa kärnvapen, vilket stipulerades i ickespridningsavtalet. Vi borde prata mera om innehavet av kärnvapen än spridningen av dem.

På frågan om väst och Israel borde frukta Iran, säger Jan Öberg:

--Irans militära utgifter är ungefär lika stora som Norges och uppgår till 7 miljarder dollar. Det är en procent av USA:s militära kostnader och hälften av vad Israel, vars befolkning är en tiondel så stor som Irans, satsar på vapen. De iranska ledarna vet mycket väl, att det under dessa styrkeförhållanden skulle vara självmord att starta ett krig.

Jan Öberg erinrar också om Irans historiska erfarenheter:

--Iranierna kommer ihåg den amerikansk-brittiska kuppen 1953 mot den demokratiskt valde dr Mossadegh som ledde till shahens diktatur till 1979 liksom de också minns att väst stödde Saddam Husseins krig mot Iran på 1980-talet.

BESVIKEN PÅ FN
Jan Öberg menar att den viktigaste aktören i dagens globaliserade värld borde vara FN. Trots stora brister är det den enda organisation som stakar ut en väg för att leva tillsammans på detta klot.

--Om man jämför FN-stadgan med EU:s grundlag Lissabonfördraget måste man säga att utvecklingen i världen gått tillbaka. FN-stadgans paragraf 1 säger att fred ska skapas med fredliga medel. I Lissabonfördraget står inget om fred, försoning och konfliktlösning, där nämns inte kärnvapennedrustning. FN har aldrig varit svagare och har aldrig haft en så dålig generalsekreterare som idag, och FN och folkrätten har aldrig förr ignorerats och missbrukats såsom idag.

Tuffs biståndsverksamhet 2012

Sedan början av 1970-talet har Tuff varje år gjort avsevärda biståndsinsatser, främst i Indien men också i flera andra länder. I Tuff arbetar alla oavlönat, så i motsats till många andra biståndsorganisationer har föreningen inga ”administrativa kostnader” utan varenda insamlad krona skickas oavkortad till ändamålet.

INBETALNINGAR PÅ TUFFS INSAMLINGSKONTO (pg 793636-2) 2012
För Indien                                    130 107 kr
"        "              Mangogram           21 510 kr
"        "              Margaretha Square" 7 820 kr
-----------------------------------------------
Summa Indien:                              159 437 kr
För barnbibliotek i Bagdad               4 600 kr
För gamla fattiga i Belgrad                3 798 kr
För skola i Kongo (Elikia na Biso)  18 475 kr
För ej angivet ändamål                     1 560 kr
-----------------------------------------------------------------------------
Summa inbetalningar 2012:          187 870 kr
-----------------------------------------------------------------------------
UTBETALAT 2012
Till Indien 170 000 kr
Till Belgrad 10 000 kr
Till SISK för barnbibliotek i Bagdad 4 600 kr
Till Elikia na Biso, skola i Kongo 25 000 kr
Plusgiroutgifter 1 506 kr
------------------------------------------------------------------------------
Summa utbetalningar 2012 211 106
------------------------------------------------------------------------------
BIDRAGSGIVARE TILL INDIEN-PROJEKTEN
Alléskolan i Lerum (dagsverke) 38 815 kr
Kumla skola i Tyresö (dagsverke) 51 935 kr
Tyresö skola (dagsverke) 39 357 kr
Mångas bidrag för mangogram och "Margaretha Square 29 330 kr
----------------------------------------------------------------------------
Bidrag för Indien totalt 2012:   159 337 kr
----------------------------------------------------------------------------
OMFATTANDE INDIENPROJEKT
För över 20 år sedan började Tuffs indiska partners att utveckla det bergiga och tidigare försummade Dharampurs små byar, bebodda av tribals (stambefolkningen), mestadels analfabeter. För Tuff-pengar anlades där sex internatskolor, där i dag uppåt 1000 elever undervisas . Under det första decenniet var Tuff enda finansiären av byggnationer, drift och underhåll av dessa skolor. Sedan har skolorna blivit centra för utveckling bland de fattigaste av de fattiga genom hundratals brunnar, dessutom många små dammar för konstbevattning, så att man i dag får två skördar per år. Vidare anlades och anläggs små vallar i de många sluttningarna för att förhindra jorderosion under de häftiga monsunregnen, småbönder har försetts med bufflar och flera massbröllop för fattiga par har bekostats.

De senaste åren har välbemedlade indier blivit så imponerade av dessa Tuff-projekt, att de bidragit med summor, som bland annat använts till inrättandet av två gymnasier och ett elevhem för gymnasieflickor. Några fattiga ungdomar har hjälpts att få universitetsutbildning. (Mera i detalj om allt detta finns på www.tuff.fred.se  , där Tuffs partner Bhikhu Vyas' rapporter finns att läsa.)

TUFF I INDIEN 2012
2012 års pengar från Tuff har bland annat använts till underhåll, lärarlöner och andra driftskostnader för två av de sex skolor i Dharampur, vilka i slutet av 90-talet anlades för Tuff-pengar, men de har också räckt till delfinansiering av andra skolor och projekt.

I Dharampur led många förut av nattblindhet till följd av A-vitaminbrist. Det motverkas nu av alla de mangoträd som planterats. De förbättrar inte bara människornas hälsa utan ger också extrainkomster. Fram till och med 2012 hade 115 000 mangoträd planterats i Dharampurs hundratals små fattiga byar.. Bidragande till detta har inte minst varit Tuffs försäljning av mangogram, ”den perfekta presenten”. Finns i tre varianter: 1) För att gratulera. 2) I stället för blommor. 3) Till minne av.

KONTINUERLIG INFORMATION OM INDIEN-PROJEKTEN
Vår främste indiske partner, Bhikhu Vyas, är mycket kommunikativ och lämnar regelbundet rapporter på e-post. De förs in på Tuffs hemsida www.tuff.fred.se  och citeras i Radio Tuff www.tyresoradion.se . I september besökte den indiske journalisten Ketan Trivedi Kumla skola i Tyresö och intervjuade lärare och elever som gjort beundransvärda dagsverken för indiska projekt. Han intervjuade också Tuff-aktivister om det mångåriga samarbetet med Indien. Själv hördes han under en halvtimme på Tyresöradion - Succékanalen 91,4

BARNBIBLIOTEK I BAGDAD
Också 2012 stödde Tuff Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén (SISK) med ett bidrag för finansieringen av två barnbibliotek som de driver i den våldsdrabbade irakiska huvudstaden Bagdad.. De är en vettig tillflykt för barn från olika religioner och sociala skikt. På Tuff-möten och på Tyresöradion har Anita Lilburn och Widad Zaki från SISK berättat om dessa barnbibliotek, oaser i det ännu oroliga Bagdad.

FATTIGA GAMLA I BELGRAD
Också under 2012 stödde Tuff (med 10 000 kr) Lina Vuskovics hjälpverksamhet bland fattiga gamla i Belgrad, flera av dem flyktingkvinnor. De fick därmed råd att köpa mediciner och kunde skaffa varma kläder och förbättra sina bostäder mot vinterkylan.

PLANER PÅ NYTT PROJEKT: SKOLA I KONGO
Två Tuff-medlemmar, Marcus och Miza Landström, har gjort berömvärda insatser för rörelsehindrade kongolesiska barn genom att frakta rullstolar, kryckor och andra hjälpmedel till kongolesiska barnhem. Nu planerar de att försöka finansiera en skola bland 13 fattiga kongolesiska byar för barn till illitterata föräldrar. Skolan planeras att ha 300 elever, som hittills inte haft tillgång till undervisning. Den skall ha sex klassrum med undervisning i två skift per dag. Beräknad kostnad: 150 000 kr, alltså 25 000 kr per klassrum. Under hösten lämnade Tuff 25 000 kr som grundplåt till ett första klassrum. Under slutmånaderna av 2012 har det på Tuffs insamlingskonto, pg 793636-2 samlats in 18 475 kr (och insamlingen har i början av 2013 fått glädjande många bidrag).

INFORMATION OM BISTÅNDET
Vår indiske partner Bhikhu Vyas har många gånger under året skickat rapporter om utvecklingen bland Tuff-projekten i Dharampur. De finns inlagda på www.tuff.fred.se

Biståndet till olika länder har mycket regelbundet skildrats i Radio Tuff på 91,4 MHz och www.tyresoradion.se  Lokalpressen har också haft artiklar om det. På flera offentliga Tuff-möten har information lämnats och frågor besvarats.

Visst kan vi finansiera en skola i Kongo!

Två Tyresöbor, Miza och Magnus Landström, tog i fjol initiativet till att bygga en skola bland 13 fattiga byar i Kongo. Där hade barnen, inte minst flickorna, få möjligheter att få undervisning. Det planerade skolbygget skulle bestå av sex klassrum och beräknas kosta 150 000 kr, alltså 25 000 kr per klassrum. Där skulle 300 barn få undervisning i två skift per dag.

I höstas bidrog Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) med 25 000 kr. Sedan har Radio Tuff kampanjat för att bekosta flera klassrum. Insamlingen har varit framgångsrik: Tills nu (25/2) har 62 925 kr samlats in. Det innebär att inte bara ett andra och tredje klassrum är finansierat utan också en god början för pengar till ett fjärde klassrum är på gång.

KTH FINNS PÅ PLATS
På Tyresöradion www.tyresoradion.se  har flera program informerat om det här projektet. Bland annat hörs två unga kvinnor från Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) till den 10 mars på radion.. De har nyligen besökt de aktuella kongolesiska byarna och bland annat med hjälp av solpaneler installerat elektricitet i en samlingssal.

Snart kommer dessutom sex teknologer att åka till området i Kongo för att hjälpa till att planera bygget av den här skolan.

VARENDA KRONA GÅR OAVKORTAT
Att insamlingen redan givit så mycket pengar beror främst på ett fåtal mycket generösa bidrag. Men nu väntar vi på de många solidariska människornas insatser. Själv har jag 11 000 kr/mån i pension och har redan satsat 200 kr men tänker skicka in samma summa igen på Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36-2. De som tjänar dubbelt eller tredubbelt så mycket har säkert råd att bidra med minst lika mycket, eller hur?

Det fina med Tuffs bistånd, som hittills främst har inriktats på fattiga människor i Indien, är att varenda krona skickas oavkortat till ändamålet. Det blir inga "administrativa kostnader", som belastar andra insamlingar, eftersom alla i TUFF och Radio Tuff jobbar oavlönat.

Så välkommen du också med ditt bidrag!

Dresden - massaker eller militärt stordåd?

I tre veckor hade den schlesiske bonden Franz Gehmann varit på flykt. Han höll tömmarna i vänster hand. Sin högra arm hade han förlorat på östfronten. Med på vagnen var hans fru Gertrud och hans tre barn sju, fem och ett år gamla. De var febriga efter umbäranden i kyla och snö.

Vid tre-tiden den 13 februari 1945 kunde de äntligen skönja konturerna av sina drömmars stad. Solen bröt plötsligt genom molnen denna kulna vinterdag, och de såg, hur stadens många kyrktorn glänste till i fjärran.

Samtidigt men 10 mil österut stod Maria Mächtig med sin treåriga dotter Gisela på en tågperrong, som kryllade av folk. De hade redan på flykt västerut ett par veckor. En månad tidigare hade Maria fått veta att hennes make dödats på västfronten. Fullpackade flyktingtåg rullade bara förbi, men efter fem timmar lyckades hon äntra en överfull tågkupé.
Vid fem-tiden samma dag lyfte 243 bombplan från sina baser i England. Liksom för Franz och Maria var deras mål Dresden.
                                                             xxx
Vid tio-tiden samma kväll tuffade Marias tåg in på Dresdens centralstation. Hon hann skymta folkmassorna som väntade där, innan tåget rullade vidare och stannade en bit längre bort.

Franz Gehmanns hade bäddat ner sig i sin vagn. De hade fått plats i en av stadens parker, liksom skolornas och Elbes stränder en tillflykt för de hundratusentals flyktingarna. Dessutom fanns i Dresden många krigsfångar. Under en kvart strax efter kl 20 fällde de brittiska bombplanen sin last. Ett försvarslöst Dresden stacks i brand.

Med sitt barn rusade Maria Mächtig ut ur tåget och tryckte mot en brant banvall. Franz och hans familj kröp under sin vagn. De överlevde.

Tre timmar senare, kl 2 på natten kom nästa angrepp. 529 brittiska bombplan siktade in sig på de mörka, inte brinnande av Dresden. Dit hörde de av flyktingar fulla parkerna.
                                                           xxx
I sin dödsångest hörde Franz' familj, dätr det tryckte under sin vagn, hur bomberna haglade ner i parken. Bara de sårades skrik och de döendes rosslingar kunde förnimmas mellan explosionerna. Utan att Franz hann hindra det tog hans fru ettåringen i famnen och försökte springa sin väg. Han såg hur en bombkrevad slungade dem upp i luften.
Maria och hennes dotter hade sökt skydd i en källare. När hettan snabbt steg och röken tilltog, rusade människor ut på gatorna, vilkas asfalt klibbiga vid deras fötter. Maria sprang genom eldsflammor mot en öppen plats. Nästan framme slog nedfallande tegel dottern ur famnen på henne. Hon slet med sig flickan, men när hon helt utmattad vågade stanna till, såg hon att dottern var död. Hon bar liket med sig av det som återstod av staden.
                                                          xxx
Följande morgon såg Franz Gehmann en kvinna, som med sina bara händer försökte krafsa upp en grop i den kalla jorden. Själv hade han lyckats hitta resterna av sina döda anhöriga och redan grävt en grund grav. Så kom det sig att Marias dotter, lilla Gisela Mächtig, begravdes i samma grop i en park i Dresden som Gertrud Gehmann och hennes ettåriga barn.

Några timmar senare kom det tredje anfallet. Vid middagstid vräkte 311 amerikanska "flygande fästningar" ner bomber över en redan döende stad. Amerikanska jaktplan besköt från låg höjd flyktingarna längs Elbe.
                                                          xxx
Liksom Hiroshima var Dresden, Elbes Florens, av ringa militär betydelse. Förut påstod seriösa historiker att 130 000 dödades på något dygn i Dresden, men det finns också uppgifter om över 200 000 dödsoffer. Men antalet dödade i andra världskriget överdrivs ofta. Så mera trolig är historikern Götz Berganders siffra på "minst 35 000". Massakern tycks ha varit en idé av Churchill. Inför toppmötet i Jalta behövde han något att imponera på vapenbrodern Stalin med.

Inte nog med att asfalten kokade och brandbilar glödande sögs in mot eldcentrum. I oskadade skyddsrum kvävdes alla till döds eller rostades ihjäl av den heta luft som blåste in. Dessa källare kallas likgruvor av den amerikanske författaren Kurt Vonnegut i hans ytterst läsvärda bok "Slakthus 5".
-------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff www.tyresoradion.se  24 feb- 10 mars 2013

ROSOR från RADIO TUFF ( nr1335) 24/2 2013 till….

….till Skavlans program (15/2) på SvT, där Hadia Tajik intervjuades. Hon är något så märkligt som norsk kulturminister, blott 29 år gammal och av pakistanskt ursprung och muslimsk tro. Hon gjorde ett mycket tolerant och intelligent intryck.

….till Sveriges Televisions "Dokumentär utifrån" (17/2) som hade rubriken "Kvinnorna och generalerna". Det var en film av Maj Wechselmann om det ganska nedtystade folkmord som ägde rum i Indonesien i mitten av 60-talet. I förra Radio Tuff handlade krönikan om Diana Johnstones artikel om "folkmord". Där sades: "Det är typiskt att de västliga företrädarna av militära interventioner aldrig nämner att en halv miljon indonesier mördades 1965-66, men då var det fråga om kommunister och den ansvariga regimen Suharto var vänligt inställd till USA."

….till senaste numret av Tyresö Nyheter, som förutom en sida med programtablåer från Tyresöradion och med fina foton av flera medverkande har två hela sidor om att "Apparna tar Tyresöradion in i framtiden". Där finns också en artikel med rubriken "Skola i Kongo för Tyresöpengar" med uttalanden av Maj Britt Theorin, Leif Bratt och Monica Schelin. Dessutom finns en artikel om "Kultur- och idrottsgalan" och där nämns att Sylvia Ljungdahl är nominerad till "Årets ledare". Sylvia har i många år varit ordförande i två mycket aktiva föreningar: Tuff samt Kvinno- och tjejjouren. Priset delas ut den 8 mars och det är ju Internationella kvinnodagen, så vi håller tummarna för att Sylvia blir prisbelönad.

….till Tyresös främste versmakare Sven Lionell, som nu i Tyresö Nyheter på sitt kluriga vis travesterar självaste Nils Ferlin:

"Grämelsens son
på iPhone
smädar Hans, smädar Greta
Sociala, ja-ha
asociala, tycker ja'
borde medierna heta.
Ge mig ett rimord på människosyn
för den som alltid vill va' anonym
och som hånar i natten den sena
förklädd på en okänd distans.
Ändå syns att han har mellan bena
nånting, kan det vara en svans?

….till den 93-åriga britten Victor Gregg, som tidningen The Guardian nu uppmärksammar. Han har med anledning av årsdagen nyligen av terrorbombningarna av Dresden skrivit " A Survivor's Story". Han var krigsfånge i Dresden när denna kulturstad den 13-14 februari 1945 förvandlades till ett inferno. Han skriver bland annat: "När brandbomberna föll klibbade fosforn fast vid kropparna och förvandlade dem till mänskliga facklor. Skriken från dem som brändes levande blandades med skrina från dem som ännu inte hade träffats. Det var inget behov av flammor för att leda den andra vågen bombplan in mot målen, eftersom hela stan var en gigantisk fackla, som måste ha synts för piloterna på många mils avstånd". Och den här brittiske krigsveteranen tillägger: "Jag överlevde bomningarna av Dresden och fortsätter att betrakta dem som en krigsförbrytelse. Jag lider ännu av minnena från dessa hemska händelser, och min ilska vägrar att avta. Även så kallade ädla krig gör slaktare av oss alla".

….till insamlingen för ett skolbygge bland fattiga byar i Kongo. På ett par tre månader har 50 000 kr samlats in vilket räcker till ett andra och tredje klassrum och 11 525 kr till en början på ett fjärde klassrum. Det behövs alltså ännu mera pengar. Välkommen att använda Tuffs insamlingskonto pg 793636-2 . Varenda krona går oavkortat till ändamålet

….till flera lockande möten, t ex om "En kärnvapenfri zon i Mellanöstern" i ABF-huset Sveavägen 41 kl 18 onsdag den 27 februari. Och i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80 inleds kl 19 onsdag den 6 mars ett möte om "Kvinnor i krig och konflikter". Inledare: Eva Zillén från organisationen Kvinna till Kvinna. Och dagen efter, torsdagen den 7 mars kl 16-18.30, har Strandskolan sitt traditionella Öppet hus för Tuff-projekten i Indien.

(Hörs på www.tyresoradion.se )

Marianne Stieger: Rusta för fred och inte för krig!

Kära lyssnare, under ett antal veckor har en seg debatt handlat om huruvida Sverige ska ha ett starkare - och därmed dyrare - försvar eller inte. Debatten utbröt efter att ÖB hade yttrat att Sverige endast kan försvara sig i en enda vecka i händelse av anfallskrig. Genast har den gamla metoden för att få mera pengar till försvaret använts: Ryssland rustar upp och utgör alltså ett hot mot Sverige! Den här metoden är gammal och väl beprövad. Och varje gång har den vid tillfället sittande regeringen fallit till föga och beviljat mera pengar.
Men nu frågar jag er, kära lyssnare, hur många gånger har Ryssland verkligen anfallit Sverige? Som jag minns det från mina historielektioner är svaret: en gång. När jag ställer frågan till bekanta och vänner kommer genast svaret: Många gånger! Tänk på när ryssarna föll in i Stockholms skärgård och kustnära områden sommaren 1719 och plundrade och härjade! Det finns ju lämningar efter deras bakugnar på flera öar i Stockholms skärgård. Då måste svaret onekligen bli: Ja, de kom och härjade, men det var inget anfallskrig. Sverige hade med Karl XII i spetsen anfallit Ryssland 1707, blivit besegrad i slaget vid Poltava och flytt till Bender. Något fredsfördrag mellan Sverige och Ryssland existerade inte efter kungens död vid Fredrikstens fästning i november 1718.
Nästa fråga blir då: Ja, men när Ryssland tog Finland ifrån Sverige i kriget 1808-1809? Ja, då har de frågande rätt. Det var den gången Ryssland anföll Sverige för att tvinga in Sverige i en union mot Storbritannien, vilket tsar Alexander I hade lovat kejsar Napoleon vid en uppgörelse i Tilsit. Den gången föll de ryska trupperna in och härjade våldsamt i hela Finland, men även i Norrbotten och långt in i Västerbotten, och när Sverige hade blivit besegrat kom Finland under ryskt välde. Tyvärr lever ingen av dem som var med om den invasionen längre. Men hade de levt idag, är jag säker på att de hade svarat följande på försvarsministerns och andra krigiska penningäskares krav på utökat försvar: Nej, nej och åter nej! Låt oss hellre bli ockuperade efter en vecka och helst efter ännu kortare tid än att utsättas för långa, offerkrävande strider.

Minnena från andra världskrigets långdragna belägringar är fortfarande starka Var det värt alla offer? Vietnamkrigets årslånga förödande krig som drabbade civilbefolkningen hårt? Var det värt de otaliga offren? I Syrien och Mali pågår förskräckande inbördeskrig. Även här står åsikter och intressen mot varandra, och som vanligt smugglas det vapen till oppositionen, även om EU har förbjudit vapenleveranser. Krig är affär och några tjänar på det. Men åter kräver ett krig tusentals offer! Är krig alltid värt sina offer? Är det så våra generaler vill ha det i Sverige? Ett långdraget anfallskrig och ett utdraget försvar med tusentals, kanske hundratusentals offer och en totalförstörd infrastruktur?

Nej, kära lyssnare, låt oss rusta för nedrustning, låt oss rusta för ett fortlöpande fredsengagemang och för ständigt pågående fredssamtal mellan länderna istället. Sverige ska i fredstid satsa på att förhindra krig, inte på att vid ett eventuellt anfallskrig med onödiga offer förhindra att Sverige ockuperas. Det kommer i så fall att ske ändå, eftersom inget aldrig så starkt försvar kan hindra en fiendemakt från att invadera Sveriges långsträckta kuster. Så därför, kära lyssnare, är ett starkt TUFF en bidragande fredsinsats. Upp till kamp för fred, kära lyssnare, hälsar från Limhamn.

Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1335

Notiser från Radio Tuffs man I San Francisco

En 15-årig flicka skjuts ihjäl, när hon promenerar genom en park med några vänner nära sitt hem i Chicago. Hon befann sig på fel plats vid fel tid, sägs det. Eller kanske hon togs för någon annan. Det vanliga. Enda anledningen till att jag och miljoner andra känner till henne, är att hon uppträdde med sin skolorkester på Obamas enorma firande av början på sin andra regeringsperiod den 20:e januari. Presidentens fru kommer att delta i begravningen.

I Los Angeles har en polisman förklarat krig mot resten av kåren, LAPD, (LA Police Department). Det originella med honom, Christofer Dorner, är att han INTE är en högerextremistisk galning, beväpnad till tänderna för att rädda landet från en FN-invasion eller en kommunistisk regering.

Nej, han är en svart polisofficer, som anklagar poliskåren och dess ledning för rasism, antisemitism, kronisk brutalitet mot stadens svarta och bruna invånare, korruption etc. Han har redan mördat en fd kollega och sårat två samt skjutit ihjäl två civila från polisfamiljer.

Polisjakten därnere är massiv, och jag läste att en bil liknande Dorners blivit pepprad med ett dussintal kulor bakifrån. Den visade sig innehålla två kvinnliga tidningsbud, som var ute på sin runda.

Fortsättning följer. Ha det så bra önskar
----------------------------------------------
Radio Tuffs man i San Francisco, Bengt Svensson
(Radio Tuff hörs på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se

Bhikhu Vyas: Tuffs och systerskolornas insatser i Indien

Stödet från Tuff startade för 34 år sedan och har fortsatt utan uppehåll. I början fick vanliga skolor typ mellanstadier och högstadier hjälp med förbättringar. Så småningom ökade biståndet och omfattade cirka 50 skolor. Under de första två decennierna inrättades för Tuff-pengar många klassrum, elevhem, skollaboratorier och brunnar. El- och dieselmotorer kunde anskaffas liksom sportartiklar, böcker och andra läromedel. Tuff försåg många skolor i trakten med nödvändig hjälp i en besvärlig tid.

Sedan fokuserades Tuff-biståndet på de många lägren i trakten för säsongarbetande sockerrörshuggare, så kallade koytas (=knivarna). Medan föräldrarna för usla löner arbetade på fälten fanns det ingen som såg till barnen. Därför startade vi (stiftelsen VPSS) skolverksamhet i 50 stora tält för 2 500 barn i förskole- och lågstadieåldern. Lönerna för lärarinnorna och kostnaderna för de många skoltälten liksom kosttillskott och en uppsättning kläder till barnen varje säsong bekostades av Tuff.

För ca 25 år sedan koncentrerade vi våra ansträngningar från Valod-området, så ofta besökt av Tyresöbor, till det mera avlägsna området Dharampur med sina hundratals små byar. De bebos av stambefolkningen (tribals), nederst på den indiska rangskalan, oerhört fattiga analfabeter. Vår pålitliga partner Tuff ställde upp då också.

I Dharampur började vi med undervisning, eftersom där fanns inga fungerande skolor. Många Tuffaktivister besökte området med jämna mellanrum, sedan Gunnar Petersen och Åke Sandin som de första svenskar varit där 1989. Med solidariskt understöd från Tuff, inte minst genom Operation dagsverken i många svenska skolor har vi kunnat anlägga sex primärskolor, ett ambitiöst program för yrkeskunskaper, två gymnasier, ett elevhem för kvinnliga gymnasister och i slutändan har det lett till universitetsstudier.

Under det första decenniet i vår strävan att rycka upp Dharampur var Tuff var vår enda partner och bidragsgivare, som bekostade skolbyggnader, brunnar, mat, lärarlöner och andra utgifter. Så småningom inspirerade det några indiska föreningar och enskilda att engagera sig och det ledde till mångsidiga utvecklingsprojekt i Dharampur. Vid sidan av alla skolorna har många jordbruksförbättringar nu skett.

Vår organisation VPSS verkar nu i uppåt 100 avlägsna byar med en sammanlagd befolkning på 80 000 fattiga människor. Genom att inte använda statliga pengar bevarade vi vår kreativa frihet men finansieringen blev ett problem. Med tacksamhet klarade vi den situationen främst genom stödet från Tuff och den påföljande lokala hjälpen.

Det fina med de här projekten för fattiga människor är att de ibland själva bidragit genom sina arbetsinsatser och små penningbidrag. Det gäller till exempel planterandet av 115 000 mangoträd där biståndet från Tuff kombinerats med att likvärdigt stöd från mottagarna.

Vi är stolta över det långvariga samarbetet med Tuff.
----------------------------------------
Bhikhu Vyas, Tuffs partner i Indien sedan 1979
(Tuff betyder Tyresö Ulands- och Fredsförening och Radio Tuff hörs på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se

DE SJÄLVGODAS RÅA RASISM

Hur många är vi som ännu med glädje minns Pete Seeger och andra amerikanska protestsångare, de som bland annat sjöng "What did you learn in school today, dear little boy of mine?" Vad den lille pojken lärt sig var att USAs segerrika krig var goda, och att han en vacker dag själv skulle få chansen att bli hjälte på ärans fält.

Om förlorarnas alla illdåd i andra världskriget, både verkliga och påhittade, blir vi ständigt påminda. Medan tiotusentals tyskar och japaner dömdes för krigsförbrytelser av segrarna, förekom inte en enda rättegång mot ryssar, britter, amerikaner och andra. Det skulle kunna tyda på att ingen av de segrande makterna startade anfallskrig, att de aldrig behandlade fångar illa, deporterade folkgrupper eller massdödade civila, anklagelser som fick massor av tyskar och japaner att dingla i galgarna. Då skulle verkligheten stämma med vad vi från Moskva till Hollywood i ett halvsekel fått lära oss: Att i andra världskriget med sina 50 miljoner dödade besegrades de onda rättfärdigt av de hundraprocentigt goda.

Ingen historiebild kan vara mera krigs- och rustningsbefrämjande -- och det har den också varit. Men hur sann är den?

Den effektiva allierade krigspropagandan kunde med rätta peka på hur Japan hade blivit en militaristisk stormakt med klart imperialistiska ambitioner. Samtidigt låtsades den inte om att britter, holländare, fransmän och amerikaner redan var Asiens övermänniskor genom att sedan länge härska över en halv miljard asiater, utsatta för västerländsk imperialism och militarism.

Ganska okänd är den våldsamt intensiva rasism som florerade under kriget i Stilla havet. Den förekom på den japanska sidan men minst lika otäckt bland amerikaner och britter. Japanerna beskrevs som apor, löss, galna hundar, kackerlackor, råttor och djuriska undermänniskor, inte bara av meniga soldater och mannen på gatan utan av generaler, ministrar, journalister och akademiker. Några få exempel ur en strid flod av rasistiska uttalanden:

Amiral Halsey, älskad av sina mannar, talade inte om japaner utan om "gula bastarder", "korkade djur" och "gula apor". På en presskonferens 1945 avslöjade han sin tro på att "japanerna var produkter av samlag mellan aphonor och de värsta kinesiska brottslingar". Den australiensiske generalen Blamey eldade sina trupper med "att vi måste utrota denna ohyra...förinta alla japaner". Redan före Pearl Harbor betecknade Sir Alexander Cadogan vid brittiska UD japanerna som "bestialiska små apor" och "gula dvärgliknande slavar".

Den amerikanska marinkårens tidning, Leahterneck, använde uttryck som "snedögda töntar" och "gulsotsaktiga babianer". Propagandans ständiga tal om japanerna som apor gav upphov till ryktet att den för britterna fatalt snabba framryckningen mot Singapore hade möjliggjorts genom att de japanska trupperna hade svingat sig fram från träd till träd genom djungeln. Det finns också massor av exempel på hur media och politiker rasistiskt hånade japanerna för att vara småvuxna, löjligt närsynta och med kaninaktigt utstående tänder.

Det är inte underligt, att denna rasistiska hjärntvätt bidrog till att många amerikanska enheter öppet skröt med att de inte tog japaner till fånga. De mördade dem --som man gör med löss och annan ohyra. Ibland skyllde de då på att japanerna hade begått harakiri, för det stämde med propagandan om att japanerna var dödsälskande fanatiker. Det är då inte heller så konstigt, att nästan var fjärde amerikan beklagade att man inte med atombomber hann kremera flera japanska civila levande än dem i Hiroshima och Nagasaki. Innan de allierade 1942 systematiskt började terrorbomba civila mål i Japan och Tyskland, hade president Roosevelt i åratal på det noblaste sätt fördömt den sortens krigföring som barbarisk. Hans son och förtrogne, Elliot, ansåg 1945 att USA borde fortsätta att bomba Japan, "tills vi har utplånat halva den japanska civilbefolkningen".

Det finns många belägg för att amerikanerna skändade sina dödade motståndare genom att göra souvenirer av liken. I en krigsdagbok sägs dock tröstande, att de ibland dödade sina fångar, innan de slog ut tänderna på dem. Och Roosevelt vägrade att ta emot en brevöppnare, snidad av lårbenet på en dödad japan.

I den ledande amerikanska veckotidningen Life fanns den 22/5 1944 en helsidesbild av en söt, blond flicka. Hon sitter och skriver och på skrivbordet finns en dödskalle. Bildtexten lyder: "En rustningsarbeterska från Arizona skriver ett tackkort till sin pojkvän i flottan för den japanska dödskalle han sänt henne." Tänk om det hade varit en tysk tidning och dödskallen hade skickats till blondinen från hennes Wehrmacht- eller SS-vän! Då hade bilden varit välkänd från våra skolböcker och Hollywood hade gjort filmer på temat.
---------------------------------------------
ÅKE SANDINS krönika i Pax nr 6/95. Fakta och citat hämade från boken "War without Mercy" av John Dower, professor vid University of California.

PS: FOTOT I LIFE. Tvivlade länge på att tidningen Life verkligen hade publicerat en så makaber och för USA komprometterande bild. Men den fanns som en helsida i Life den 22 maj 1944. På mostående sida finns bildtexten: "PICTURE OF THE WEEK. When he said goodbye two years ago to Natalie Nickerson, 20, a war worker of Phoenix, Ariz, a big handsome Navy lieutenant promised her a Jap. Last week Natalie received a human skull, autographed by her lieutenant and 13 friends and inscribed: 'This is a good Jap - a dead one picked up on the New Guinea beach' "

Radio Tuffs man i San Francisco Bengt Svensson hittade tidningen och sände mig helsidesbilden. Den hänger på väggen i mitt arbetsrum av två skäl: Dels är flickan jättesöt, dels visar den att krig också brutaliserar killar från ett demokratiskt och kristet land.

För övrigt: Krig är ju orgier i rasism

PS: Leve den konkreta antirasismen.

När Tintin-debatten rasade i höstas började vi i Tyresö Ulands- och FredsFörening (Tuff) att samla pengar till en skola bland 13 fattiga byar i Kongo. Den planeras att byggas med sex klassrum för 300 barn till analfabeter. De skall undervisas i två skift om dagen.

Varje klassrum beräknas kosta 25 000 kr. Vi har tack vare Tuffs hjälp och med solidariska människors gåvor redan tre klassrum finansierade och kostnaderna för ett fjärde är på god väg att täckas.

Flera än dem som redan bidragit kan alltså använda Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36-2. I Tuff och Radio Tuff är ingen avlönad och alltså kan vi använda varenda insamlad krona till skolbygget.

Visst är det bättre att visa konkret antirasism än att beskärma sig över att gammalt seriealbum eller att tjäna pengar på vackert innesnack om "antirasism".

Min legitima rasism - och andras

I dessa tider, när antirasismen har blivit hela svenska etablissemangets angelägenhet, finns det anledning att fråga: Håller vi oss trots allt med ett slags legitim rasism? Finns det folk (grupper) vi utan minsta risk kan generalisera negativt om?

Min egen legitima rasism
I förrgår var det flera timmar på Sveriges Radio om rasism. Många talade vackert om hur antirasistiska de var, också en och annan etnocentriker. Några berättade hur kränkta de blivit av "vardagsrasismen".

På www.tyresoradion.se  , som jag är programledare för, har vi ofta medgivit att vi är rasistiska. Vi berättar ju massor av elaka historier om människor av ett visst kön och med en viss hårfärg. Det handlar om våra blondinhistorier. En och annan gång har vi blivit förebrådda för att vi driver med kvinnor. Men det är lätt att bemöta, för vi berättar ju också massor av elaka historier om töntiga killar och gubbar. Att vi hånar blonda människor har ingen kritiserat oss för. Det är tydligen legitim rasism. Själva tror vi att blondiner är tillräckligt intelligenta för att kunna skilja på humor och rasism.

Ibland har vi också drivit med den nya folkrörelsen "Vi känner oss så väldans kränkta". En av oss är norrman och berättar hånfulla historier om oss svennar och vi andra svarar med samma mynt om norrbaggarna. Vi försöker så gott vi kan att låtsas vara kränkta, också för andra elakheter vi sprider om varandra.

Allvarligt talat så finns det dock legitim rasism, som det inte är så lätt att skämta bort:

"Gillar råttor bättre än…."
För över 20 år sedan skrev en veteran bland Dagens Nyheters litteraturkritiker, Ruth Halldén, en mycket annorlunda krönika på DN:s kultursida (92 08 31) med rubriken "Tyskhat går an". Där säger hon bland annat:

"Det finns i Sverige i dag bara ett enda folk som är föremål för en mer utbredd diskriminering bland människor som annars håller sig för goda att uttrycka etniska fördomar -- det är tyskarna, som ständigt utsätts för glåpord och förklenande omdömen. Utan risk för eget skinn kan man påstå att tyskar är feta, vulgära, hänsynslösa, materialistiska, smaklösa och tarvliga. Detta slag av förföljelse --man kan inte kalla det annat-- förekommer i de bästa kretsar. Personer som inte skulle drömma om att yttra sig förnedrande om en same, en kurd eller en kirgis, blir gärna fördömande och ironiska så fort en tysk kommer på tal. Så här kan man höra en så kallad bildad person säga: 'Jag vet att det är fult, men jag kan inte tåla tyskar.' Var vänlig, bästa läsare, och byt ordet TYSK mot JUDE och läs meningen en gång till. Vem säger så i dag, vem vågar?".

Hon skriver vidare:

"Utan påföljd går det att uttala sig förklenande om tyskarna. Och det värsta är kanske inte föraktet för ett helt folk utan att detta förakt nästan alltid faller i god jord. Tyskhatarna möter aldrig något motstånd, därför kan de fortsätta."

Som ett exempel nämner Halldén skådespelaren Kent Anderssons sommarprat på riksradions P3:

"Allt var bra utom när han beskrev något slags konferenshotell utomlands och målade ut ett par tjocka tyskar som satt och smorde kråset. De åt mer än andra och sopberget de åstadkom var större än andras. Självfallet kan tyskar vräka i sig mat precis som svenskar och afrikaner och alla andra, men tar man just tyskarna som exempel, så är det ju knappast för att dessa äter mer än passande. Man väljer symbol. Det är ju i sammanhanget otänkbart att Andersson skulle ha beskrivit ett par judar som satt och glufsade."

I ett brev efteråt berättade Ruth Halldén, att hon sällan hade fått sådan respons på någon artikel som den här gången. En rad tyskfödda svenskar hade tacksamt hört av sig. Hon berättade också om diplomatfrun som hävt ur sig:

"Jag hatar råttor och tyskar, men jag gillar råttor bättre!"

Halldén avslutar sin krönika genom att nämna nobelpristagaren Josephs Brodskys bok om Venedig:

"Författaren for gärna dit, men aldrig då turisterna var där, framför allt inte de TYSKA turisterna. Han diskriminerade alltså ett helt folk. Och hundra recensenter har inte lagt märke till detta, så vanlig är denna sorts tanklöshet".

"Guds hämnd att tyskarna ser ut som de svin de är"
På 70-talet läste många av oss med tindrande ögon Erica Jongs bestseller "Fear of Flying" [Rädd för att flyga]. Den roade oss mycket, inte minst genom sin sexuella frispråkighet och drömmar om "det knapplösa knullet". Vi pojkar fnissade förtjust åt meningar som:

"Mina trosor blev så våta att man kunde tvätta Wiens gator med dem."

Recensenterna var också förtjusta. Bara Sara Lidman var förbannad, främst för att Jong hade använt det amerikanska öknamnet "Vietcong" på FNL i Sydvietnam.

Läser vi boken i dag upptäcker vi något som på 70-talet varken recensenterna eller vi många förtjusta bokläsare tycks ha lagt märke till: Boken innehåller frapperande rasistiska inslag. Tyskarna beskrivs som feta med "sladdriga armar och dubbelhakor", de blir "rödare i solen än kinesiskt fläsk". Hon tycker att de ser ut som diande kultingar eller som grisfoster och förmodar:

Det måste vara Guds hämnd att tyskarna ser ut som de svin de är"

Hon berättar också om en "flottig egyptier" med jättenäsa i ett kapitel med rubriken "ARABER OCH ANDRA DJUR"

En lång, rasistisk tradition.
Den begåvade judiska överklassflickan från New York, Erica Jong, önskade alla tyskar "en långsam och fruktansvärd död". Inte fullt lika radikal var hennes landsman, Theodor Kaufmann, som 1941 gav ut en skrift med titeln "Tyskland måste förintas". Han föreslår bara sterilisering av tyskarna, men inte av alla, utan bara av kvinnor under 45 och män under 60, sammanlagt 48 miljoner tyskar. Hans relativa humanism kanske förklaras av att han utger sig vara president i en amerikansk "federation för fred".

Massterilisering av tyskar föreslogs också av lord Vansittart i det brittiska parlamentet, medan Roosevelts finansielle rådgivare, Henry Morgenthau, hade andra idéer om att förinta tyskarna. Hans plan gick ut på att efter andra världskriget förvandla Tyskland till ett agrart u-land, vilket skulle ha inneburit miljoner tyskars svältdöd.

Den uppburne sovjetiske författaren, Ilja Ehrenburg, använder ännu mera rak kommunikation i en massvis spridd uppmaning till Röda arméns soldater under andra världskriget:

"Tyskarna är inga människor..... När du har dödat en tysk, döda en till! För oss finns inget fröjdefullare än högar av tyska lik"

Detta är kärnfullt, alldeles bortsett att han blev bönhörd i hög grad, dock inte tillräckligt enligt vissa bedömare. Så finner svensken Salomon Schulman (Finanstidningen 95 03 09) Dresdens öde rättfärdigt, ty "ondskan fanns djupt rotad i de breda [tyska] folklagren". Han tycker, att sådana terrorbombningar borde ha skett ännu tidigare och oftare. Uppenbarligen känner han inte till att otäcka sådana förekom mycket ofta långt före Dresdens undergång i februari 1945.

Kipling, Wiesel, Goldhagen
Ehrenburg var stalinist och brast kanske därför i omdöme. Redan under första världskriget, åratal före nazismen, undslapp sig kända västerländska kulturpersonligheter klart rasistiska omdömen om tyskarna. Ehrenburgs brittiske författarkollega, Rudyard Kipling, påpekade då, att inget vore bättre än om tyskarnas tal, tankar och tro uteslöts ur världsgemenskapen. På tal om mänskligheten yttrade han:
"I dag finns det bara en indelning: Människor -- och tyskar"

Han fick stöd lite varstans, till exempel i den amerikanska kongressen, där man 1918 bad en bön om att Gud måtte hjälpa dem mot "den mest infama, lastbara, giriga, vulgära och blodtörstiga nationen, Tyskland, vilken som ingen annan skändat historiens blad."

Kipling fick Nobelpriset i litteratur, medan ett annat nobelpris 1986 förlänades Elie Wiesel. Norrmännen utsåg honom knappast till fredspristagare för att han försvarade de terrormord på britter i Palestina, som han själv deltog i. Kanske hade de lättare att uppskatta hans tal om "det virila, sunda hat" mot tyskarna man enligt honom alltid borde känna.

En amerikansk sociolog, Daniel Jonah Goldhagen, väckte märkvärdigt stor uppmärksamhet --inte minst på DNs kultursidor-- med en bok, som försöker bevisa tyskarnas kollektiva skuld, inte bara under Hitlertiden utan på något vis också i generationerna före.

Det senare skulle i så fall kunna motivera de omfattande skändningarna av gamla tyska gravar i Öst- och Sydeuropa, varifrån 14 miljoner tyskar etniskt rensades vid och efter andra världskrigets slut. Uppåt två miljoner barn, kvinnor och gamlingar dog/dödades i denna förintelse av mångsekelgammal bebyggelse och kultur. Denna Europas största etniska rensning, förespråkad av bland annat Churchill och beslutad av segermakterna i Potsdam sommaren 1945, var inte politiskt korrekt att påminna om ens under 1990-talets etniska rensningar i forna Jugoslavien. Samtidigt som alla dessa tyskar fördrevs eller dog/dödades hängdes nazistledare i Nürnberg för att under kriget ha gjort samma sak.

"Antirasisternas" tystnad om legitim rasism
Idén om ett folks kollektiva skuld har alltid varit rasismens hörnpelare men att generaliserande skuldbelägga tyskarna anses snarast berömvärt. I dag är vi ju alla antirasister men ingen bland våra självutnämnda och närmast professionella antirasister eller någon med statliga pengar omhuldad antirasistisk organisation har någonsin knystat om den alldeles uppenbara och rasistiska hetsen mot tyskarna.

Ett sätt att komma ur denna förlägenhet vore om någon forskare, till exempel en amerikansk sociolog, typ Goldhagen med den "objektivitet" som stödet från media brukar förläna, kunde bevisa att det egentligen var tyskarna som också låg bakom det senaste halvseklets massmord i Korea, Malaysia, Ungern, Tibet, Biafra, Sydafrika, Algeriet, Vietnam, Kambodja, Mocambique, Angola, Chile, Afghanistan, Östtimor, Grenada, Panama, Falkland, Kurdistan, Irak-Iran, Kuwait, Västbanken, Libanon, Jugoslavien, Rwanda, Somalia, Tjetjenien, Liberia och på andra ställen, där krigiska förintelser av civila ägt rum och övergrepp mot mänskliga rättigheter begåtts.

"Det bayerska svinet"
Vintern 1997 spelade det tyska landslaget i fotboll en landskamp på bortaplan mot Israel. Tyskarna spelade inte särskilt bra men vann med 0--1. Inför matchen skrev den israeliska journalisten Aron Zander, att "det finns inga goda tyskar". Han talade också om det "bayerska svinet Lothar Matthäus" . Matthäus var under många år en av Europas mest eleganta fotbollsartister, lagkapten för det framgångsrika tyska landslaget och internationellt känd som en schysst och sportslig världsstjärna.

Före matchen avlade det tyska landslaget en visit i Holocaustmuséet i Jerusalem för att hylla nazismens offer.

Aldrig har brittiska idrottsmän i Tyskland brytt sig om Dresden, Hamburg, Pforzheim eller andra tyska städer, där brittiskt flyg förintade många hundratusen tyska civila. De vet knappast om dessa krigsförbrytelser, ännu mindre om vad som hände i Neustadt (Holstein) den 3 maj 1945, då brittiskt flyg dödade 7000 koncentrationslägerfångar.

Amerikanska idrottsmän, som tävlar i Tyskland, behöver inte besöka Eberstetten eller Lippach, där tyska fångar mördades av amerikaner och tyska kvinnor och flickor våldtogs. Inte heller behöver de påminnas om Remagen och andra orter efter Rhen, där tyska krigsfångar dog som flugor i vad som kallats "Eisenhowers dödsläger".

Franska idrottsmän i Tyskland blir inte påminda om till exempel kurorten Freudenstadt (Schwarzwald), där 600 tyskor fick söka sjukhusvård efter ha blivit våldtagna av franska soldater eller Stuttgart, där över 6000 våldtogs, av vilka åtskilliga dödades.

Det är ju också helt riktigt, att unga brittiska, amerikanska och franska idrottare inte bör skuldbeläggas för vad deras landsmän gjorde under det krigiska barbariet decennier innan de föddes. Bara deras jämnåriga tyska idrottskillar och flickor skall utsättas för detta. Här gäller helt oförblommerat och retroaktivt den rasistiska kollektivskulden -- eller om det nu inte är en grym tillämpning av Bibelns arvssynd.

Brittisk självgodhet
I SvD (02-07-01) skriver Mats Gellerfelt under rubriken "Glöm kriget--tysk fotboll har elegans". Det handlar om fotbolls-VM i Japan/Korea och om "vissa av fördomar förblindade förståsigpåare". Han skriver:

"När det gäller tyskar, oavsett när de är födda, skall kriget alltid nämnas. Vid fotbolls-EM i England 1996 svämmade den inhemska skandalpressen över av snaskiga rubriker om Gestapo och revansch och hämnd och annat smått och gott."

Och vidare:

"Över tysk fotboll, och i grund och botten över alla tyskar, kan man vräka vilka fördomar som helst, sådana som vore otänkbara i diskussionen om andra länders folk eller fotboll. Vem beskyller Beckham för de brittiska imperialisternas mord och andra våldshandlingar?"

Succékanalen www.tyresoradion.se ångar på

På 91,4 MHz (lokalt) och på www.tyresoradion.se  (världsvida) hörs den frivilligt gjorda Tyresöradion. Varannan vecka kommer ett nytt Radio Tuff, Tyresö Ulands- och FredsFörenings sändningar, som gör skäl för sitt tuffa namn.

Fyra andra program läggs in varje vecka. Här nedan kommer korta sammanfattningar av de program som hörs nu. Tidigare program kan avlyssnas i fliken "Arkiv" på www.tyresoradion.se :

10/2-3/3:
20-åriga Teresa Nova och hennes mor Renata bor i Öringe. Teresa studerar till tandläkare, som hennes mor är. Teresas föräldrar kommer från Polen och Tjeckoslovakien, så det blir tal om dessa länder. Även Ingmar Bergman kommer med på ett hörn. Teresa komponerar och sjunger och vi får höra tre av hennes låtar.
18-åriga Felicia Envall studerar media på gymnasiet och nu intervjuar hon 24-åriga Olivia Trygg, som berättar hur det är att växa upp med en alkoholiserad far. Olivia jobbar i stiftelsen "Trygga barnen" som hjälper barn, ungdomar, föräldrar och anhöriga i familjer med beroendeproblematik.

Trollbäckenbon Pernilla Alm är engelsklärare och har just debuterat som författare med boken "Alltid du", som hon berättar om. Hon intervjuas om sin skolbakgrund, sin vistelse i USA, sina favoritförfattare men också om ett inbrott i sin bostad nyligen. Hon håller på med en ny bok, som hon väntar med att berätta om.

Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff (1334-35) innehåller "rosor”, tuffa krönikor och intervjuer om fred och internationell solidaritet. Medverkande: Åke Sandin, Monica Schelin och Hampus Eckerman med flera.

17/2-10/3:
Gunnel Agrell-Lundgren intervjuar Anna-Karin Lindeberg, som växte upp i Fårdala och nu är småbarnsmamma i Trollbäcken. Hon har jobbat i lyxkryssare på världshaven och i Sydafrika för Assa-Abloy. Har seglat sedan barndomen men också varit orienterare och skidåkare. Hon berättar om spännande upplevelser på land och i vatten.

Tyresöprofilerna Leif Bratt och Terje Engh diskuterar miljömedvetandet förr och nu, den aktuella termen "barnfattigdom", sina egna barndomsupplevelser, insamlingarna och deras höga "administrativa kostnader" med mera.

Effie Andersson och Heidi Åman är nästan klara civilingenjörer på KTH De bor i studenthuset på Söder och berättar hur det var att bo, äta och arbeta bland fattiga byar i Kongo och hur de lyckades fixa el i byns samlingssal. De betonar behovet av en skola i området. Insamling pågår.

Cecilia Hultberg är ung och omtyckt centrumledare för Newsec, som nu har hand om Tyresö centrum. Hon intervjuas om sin karriär, de olika butikerna och restaurangerna i centrum och om de frivilliga föreningarnas möjlighet att utnyttja torget. Hon nämner också olika evenemang som anordnas.

Per Gahrton om Grass och "antisemiter".

Per Gahrton har länge varit aktiv i Palestinafrågan. Han har bland annat kritiserat Israels politik och bosättningar, Självfallet har han därför beskyllts för "antisemitism", det sannolikt vanligaste av alla politiska glåpord. Redan för flera år sedan bemötte han detta med att det bland hans förfäder också fanns judar.

Södra Sveriges ledande tidning Sydsvenskan hade den 9 december 2012 en artikel av Shimon Samuels från Wiesenthalcentret. Där står bland annat att tyskarna "använde mänskligt skinn för lampskärmar och fett för att producera tvål" av sina mördade offer.

Det här är två av många propagandalögner som i flera decennier inte bara förekommit massor av gånger i våra medier utan också lärts ut i våra skolor som otäcka sanningar. Sedan länge har historikerna av facket avvisat dem som myter men det har våra trendiga medier knappast alls givit någon uppmärksamhet. Alltså tror de flesta ännu på dessa smaskiga historieförfalskningar.

Nu har Per Gahrton (9/2) reagerat på en annan artikel i Sydsvenskan, där han skriver:

"Margareta Flygt vidareför vandringslögnen att Günter Grass och Jakob Augstein är antisemiter (Sydsvenskan 29.1) som om detta vore en allmänt accepterad sanning i Tyskland. Så är inte fallet. Att Günter Grass skulle vara antisemit för att han betecknat Israels atomvapen som ett hot mot världsfreden är lika orimligt som att det skulle vara rasistiskt att bedöma Nordkoreas och Irans som ett hot mot världsfreden. En av många som försvarat Grass är Jakob Augstein, son till antinazistiska Der Spiegels grundare. Därför, men också av andra skäl har nu Augstein själv utnämnts till en av världens tio värsta antisemiter av en amerikansk påtryckningsgrupp.


Om beskyllningen mot Augstein för antisemitism skriver Clemens Höges i Der Spiegel nr 2/2013: "De flesta kolleger anser att anklagelsen mot Augstein är absurd, men Henryk Broder, en gång medarbetare i Der Spiegel, jämför Augstein med en pedofil som påstår sig vara barnavän. En sorts slutord har sagts av Salomon Korn, viceordförande i det judiska centralrådet i Tyskland: 'Jag har aldrig haft intrycket att Augsteins texter är antisemitiska, amerikanarna har inte undersökt saken tillräckligt.'

Henryk Broder, som också var drivande bakom antisemitstämplingen av Grass, placerade häromåret dussinvis kända debattörer i antisemitfållan, däribland Henning Mankell!

Med samma logik som Flygt vidareför vandringslögnen om Grass och Augstein utan egna reservationer kan man fråga: Är hon beredd att göra detsamma med andra offer för Broders förtalskampanj, till exempel Henning Mankell? Eller har Mankell, intressantare för svenska läsare än Grass och Augstein, en skyddsängel Flygt inte vågar tampas med?"

I sin kommentar på Gahrtons artikel skriver Margareta Flygt bland annat: "Att kalla Simon Wisenthal-centret 'en amerikansk påtryckningsgrupp' är en intressant vinkling". Jaså, inte minst i Reepalus Malmö bör man veta att centret är en påtryckningsgrupp, för resten baserat i Los Angeles. Om detta centers namngivare skrev jag (2012-04-18) här på bloggen texten "GRASS, REEPALU, WIESENTHAL OCH SANNINGEN." Och om Grass skrev jag där:

"Oj,oj,oj, vilka glåpord som haglat över nobelpristagaren Günter Grass för att han skrev ett slags dikt som har publicerats i tyska tidningar. Västerländska mediers många överstepräster har tävlat i glåpord över den gamle vänsterförfattaren. Det var inte för att han skrev att Irans folk hade 'förtryckts och förletts till arrangerat jubel av en pratmakare för att man inom hans maktsfär förmodas bygga en atombomb'.

Nej, det var för att han varnade för Israels kärnvapen. Nog kände han väl till att den modiga israelen Mordechai Vanunu dömdes till 18 års fängelse i sitt hemland för att ha avslöjat Israels kärnvapenproduktion? Det vanligaste invektivet mot Grass är nu att han är antisemit, sedan många år den mest frekventa politiska beskyllningen av alla, sannolikt också den mest missbrukade.

I Dagens Nyheter (12/4 2012) skriver Grass själv om att han nu av den israeliska regeringen har portats från inresa i landet. Då kommer han ihåg att han också hade inreseförbud till det kommunistiska DDR och till diktaturens Burma. Inte utan ironi hoppas han nu på den alltmera demokratiska utvecklingen i Burma."

Redan Voltaire påpekade:
"Du kan enkelt finna ut vilka som härskar över dig genom att ta reda på vilka du inte får kritisera"

ROSOR från RADIO TUFF (1334) 10-24/2 2013 till….

(Krönikan "Korståg mot 'folkmord' vägen till krig" i Radio Tuff 1334 fanns här på bloggen den 2 februari)

….till Tuff-aktivisten Ingrid Hellgren, som vid Tuffs styrelse- och planeringsmöte den 19/1 kokade god ärtsoppa och bakade välsmakande kaffebröd till alla deltagarna utan att ta ut ett öre för kostnaderna.

….till Maj Britt Theorin, tidigare bl a riksdagsledamot och nedrustnings-ambassadör, var den 21 januari välförtjänt mottagare av det svenska Martin Luther King-priset. I sitt tacktal sade hon: "Drömmar behövs för att förändra världen. Och pengar behövs för att göra världen lite bättre. Därför kommer jag att skänka prissumman till Tyresö Ulands- och FredsFörenings stöd till ett projekt i distriktet Bulungu i Kongo-Kinshasa till en skola för både flickor och pojkar och barn med särskilda behov."

….till Tuffs insamling för en skola bland fattiga byar i Kongo. Den ska bestå av sex klassrum och redan är Tuff tack vare solidariska människor på väg att skaffa pengar till fyra klassrum. Välkommen att delta i insamlingen genom insättning på Tuffs insamlingskonto pg 793636-2.

….till Tyska kyrkan i Malmö, som lät sin kollekt på uppåt tusen kronor gå till Tuffs stöd till skolprojektet i Kongo.

….till föreningen Syriensolidaritet, som har en annan syn på kriget i Syrien än den ensidiga rapporteringen i våra medier. De menar, att olika västmakter och reaktionära arabstater tränar, leder och beväpnar fundamentalistiska, delvis al-Qaidaanslutna islamister som spränger bilbomber, dödar dem som stöder regeringen eller har en annan tro". Och de skriver: "Israel bombade Syrien den 30 januari. Inget riksdagsparti har uttalat sig mot bombanfallet. Det innebär att de accepterar att ett land bombar ett annat i strid mot FN:s grundprinciper."

….till Gideon Levi, medarbetare i den israeliska tidningen Haaretz, som (3/2) på tal om Israels bombningar av Syrien skriver under rubriken "Israel gör det som behagar dem"

….till SvT:s dokumentär "Fem förstörda kameror" som (5/2) visar hur palestinier dödas och såras, när de demonstrerar mot den illegala mur som byggts genom deras by.

….till den Parisbaserade amerikanska journalisten Diana Johnstone, författare av bl a boken "Dårarnas korståg", som kritiserade Natos 72 dagars bombningar av Jugoslavien 1999. I Counterpunch (1/2 2013) kritiserar hon västmakternas ovana att starta anfallskrig med förevändningen att hindra folkmord. Detta, menar hon, är av "enormt värde för USA:s militär-industriella komplex och för dess utrikespolitik som söker en förevändning för militära interventioner, varhelst de vill. I praktiken kan det ge de dominerande makterna fritt spelrum att intervenera militärt i svagare länder för att stödja vilket som helst beväpnat uppror de favoriserar". En sammanfattning på svenska av hennes artikel finns på www.tuffsandin.blogspot.com  (2/2 2013)

….till det fullmatade Tuff-kalendariet som nu skickas ut till över 400 medlemmar. Bara under andra halvan av februari är det flera lockande evenemang: "Globaliseringens död och lokalsamhällets återkomst?" är ämnet för diskussionscaféet FilosoFika med Lennart Liedén som inledare måndag den 18 februari kl 19 i Tufflokalen, Myggdalsvägen 80. På lördag den 23 februari finns Tuff-aktivister vid bokbord i Tyresö centrum och onsdag den 27 februari kl 18 anordnar Nätverket för kärnvapennedrustning ett seminarium i ABF-huset. Mera om detta strax när nätverkets ordförande Leonore Wide intervjuas här i Radio Tuff.

DEN TUFFA OBEROENDE RADION (Nr 1334)

Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1334:a sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 10 februari kl 17 och sedan 3-4 ggr per dygn till den 24 februari, när ett nytt Radio Tuff sänds första gången kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se  där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och andra program samt se uppåt tusen omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.

Programmet i korthet:
Veckans rosor delas ut till en Tuff-aktivist, en fredspristagare, en insamling, en kyrka, en Syrienförening, en israelisk journalist, en TV-dokumentär, en amerikansk journalist och ett möteskalendarium.

Leonore Wide, ordförande i Nätverket för kärnvapennedrustning, intervjuas inför ett möte om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern.

Hampus Eckerman rapporterar om klimatförnekare, barnsoldater i Syrien, mord i USA, jordreformen i Zimbabwe och att förutsäga statskupper.

Åke Sandins krönika handlar om Diana Johnstones varningar för att talet om hotande "folkmord" tas som förevändning för angreppskrig med exempel från Bosnien och Libyen.

TUFF-bladet feb-mars 2013

2012: Åter ett aktivt Tuff-år
2012 blev ett nytt mycket aktivt år i Tuffs 46 år långa historia: Många intressanta möten, 407 betalande medlemmar, Radio Tuff varje vecka, flera bokbord i Tyresö centrum och omfattande biståndsarbete:

Mångskiftande bistånd 
Under 2012 betalade Tuff till indiska partners 170 000 kr, som räckte till driften av två av de sex Tuff-skolorna för barn till fattiga analfabeter i det tidigare gudsförgätna Dharampur. 25 000 kr betalades till bygget av en skola i Kongo och över 50 000 kr till har nu samlats in. För fattiga gamla i Belgrad har 10 000 kr skickats till vår partner där Lina Vuskovic. Som stöd till två barnbibliotek, oaser i oroliga Bagdad, har det från Tuff skickats 4 600 kr till Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén.

110 000 mangoträd finns nu
Allt flera smarta människor använder nu Tuffs mangogram för att gratulera eller hedra minnet av någon avliden. Hela 21 510 kr betalades år 2012 för mangogram. Det betyder flera tusen mangoträd till, dignande av vitaminrika frukter i hundratals indiska byar.

Planerad skola i Kongo
Tuff-medlemmarna Miza & Marcus Landström som i föreningen Elikia na Biso redan gjort fina insatser för barn i det fattiga och krigshärjade Kongo, planerar att bygga en skola för barn i 13 fattiga byar Den ska innehålla 6 klassrum, som används i två skift om dagen, så att den kan ge undervisning åt 300 elever. Tuffs insamling har på kort tid givit glädjande resultat så att 3 klassrum är redan finansierade och ett fjärde på god väg.

Stöd bygget av skolrum 4-6 !
Tuffs insamling för skolan i Kongo fortsätter. Vi försöker nu få pengar till tre klassrum till, så att hela skolan kan byggas enligt planerna. Vi kan stödja detta genom gåvor på Tuffs insamlings-konto pg 79 36 36 -2. Det har fördelen att varje krona oavkortat sänds till ändamålet, eftersom ingen i Tuff eller Radio Tuff är avlönad. Bättre att solidariskt visa praktisk antirasism än att förfasa sig över gamla seriealbum, typ Tintin.

Tuff aktivt mot kärnvapen
Det finns ett aktivt nätverk mot kärnvapen, som påminner oss om att det ännu är 20 000 kärn-vapen utplacerade i världen med förmåga att förinta allt mänskligt liv. Onsdag den 27 februari kl 18 ordnar de ett möte i ABF-huset i Stockholm (Se Tuff-kalendariet!). I fjol var Tuff värd för ett seminarium med företrädare för Svenska läkare mot kärnvapen. Från Tuff är Lena Sandin Kroos aktiv i nätverket.

Arkivgruppen jobbar hårt
Sedan något år sysslar en grupp i Tuff med att arkivera 46 års verksamhet. Margareta Svahn är sammankallande och den har ett veritabelt hästjobb, då föreningen varit så aktiv. Enbart Radio Tuff har hunnit med 1 334 program.

Maj Britt Theorins prispeng
Maj Britt Theorin är väl den svenska politiker, som mest intensivt verkat för en fredligare värld. I december inför sin 80-årsdag hördes hon i Radio Tuff. Den 21 januari mottog hon välförtjänt det svenska Martin Luther King-priset. I sitt tacktal slutade hon med orden:

"Drömmar behövs för att förändra världen. Och pengar behövs för att göra världen lite bättre. Därför kommer jag att skänka prissumman till Tyresö Ulands- och FredsFörenings stöd till ett projekt i distriktet Bilungu i Kongo-Kinshasa. till en skola för både pojkar och flickor och barn med särskilda behov."

Tuff aktivt på nätet
Tuff har en mycket omfattande hemsida, som uppdateras varje vecka och nu håller på att bli ännu bättre. Den finns på www.tuff.fred.se Radio Tuff hörs lokalt på 91,4 MHz men världs-vida på www.tyresoradion.se där man i fliken "Arkiv" också kan lyssna på tidigare program. Nu kan man i appar också lyssna eller ladda ner programmen. Massor av tuffa texter finns också på www.tuffsandin.blogspot.com .

Citatet

"Krig löser inga problem och alltså fortsätter de"
HENRIK TIKKANEN

Vaddå "sociala" medier? De är ofta asociala!

I förrgår hade SvT:s "Uppdrag Granskning" ett program om alla grova skymford och äckliga hot som på nätet riktas mot kvinnor, som förekommer i medierna, t ex Åsa Linderborg i Aftonbladet. För någon månad sedan var det upplopp bland gymnasister i Göteborg sedan någon på nätet hade hängt ut flickor med lögnaktigt sexistiska anklagelser. Då och då avslöjas att pedofiler lockar unga flickor att ställa upp. Listan kan göras lång på hur asocialt en del beter sig på det som hyllas som sociala medier.

Det värsta är att vilken knäppskalle eller extremist som helst kan uppträda anonymt. De sticker ut sina käftar i slemmet från sin plats under någon sten och vrålar ut sina spyor och kryper sen in i anonymiteten.

Under något år var det en "Anonym", som gång på gång försökte utnyttja kommentarsfältet under mina bloggar. Men den anonyme kommenterade aldrig vad jag hade skrivit. I stället lämnades länkar ständigt med samma konspiratoriska budskap från amerikanska skribenter. Alltså vägrade jag publicera texterna. I stället erbjöd jag honom att framföra sina åsikter på svenska och med sitt namn. Jag föreslog att han skulle höra av sig, så att jag kanske kunde låta honom framträda på www.tyresoradion.se .

Då överhopade han mig med glåpord. Det var närmast roligt, för han tyckte jag var en riktigt urbota fegis, som inte publicerade hans länkar. Visst är det en poäng att bli kallad för feg av någon som inte ens vågar sätta ut sitt namn.

Facebook är ju beundrat och i ropet. Det är bra att man där sätter ut sina namn. Men det har förvånat mig att annars intelligenta människor kommer med så mycket ointressant och självupptaget nonsens. Jag minns komikern Henrik Dorsin, sommarpratare på radion i somras. Han berättade att han var med på Facebook och just hade fått följande meddelande:

"Nu har jag borstat tänderna och tänker gå och lägga mig" Och Dorsin tillade: Det fantastiska var att sju stycken hade "gillat" detta.

Tillbaka till de stackars karlar som inte tål att kvinnor träder fram och är jätteduktiga. Dom tycker jag synd om. Själv är jag en turgubbe som ännu lever och har haft så många underbara och duktiga kvinnor omkring mig. På min tiotopplista finns många oerhört beundransvärda kvinnor, alltifrån min mamma Rosa, som alltid översåg med mina fel och brister. Min Monica, som är ytterst social och dessutom mycket duktig i Tuff, och som är min "flickvän" sedan 37 år och min livlina sedan ett par år. Mina två döttrar, den ena mycket aktiv i Tuff och den andra som är en klippa i närradioföreningen och varje vecka uppdaterar Tyresöradions www.tyresoradion.se . Och den politiker jag beundrar mest är Maj Britt Theorin.
--------------------------
Åke Sandin 6 feb 2013

PS:

Det finns karlar som jag inte hyser samma beundran för, trots att de berömvärt sätter ut sina namn. En heter Jonathan Leman. För några år sedan hängde han ut mig i Expo, en tidning som jag trodde uppskattade oss som jobbar hårt, till exempel i Tuff, för människor av en annan hudfärg. Men ack nej, jag hade ju skrivit positivt om Paul Rassinier och han var enligt Leman en skum typ.

Expo döljer nogsamt vem denne fransman och antinazist var. Han var pacifist och socialist och med i motståndsrörelsen under den tyska ockupationen, då han bland annat hjälpte judar att fly till Schweiz. I 19 månader dvaldes han sedan i tyska koncentrationsläger men efter befrielsen vågade han nämna att många av fångarnas berättelser var överdrivna. När många hyllades för sina vinklade historier om lägereländet vågade han gå motvinds och säga att det ju inte fanns några gaskamrar i Buchenwald, där han tvingats vara fånge. I Nürnbergrättegången hade trendiga - och ostraffade - menedare övertygat segrarmakternas domare om massdödandet i Buchenwalds "gaskamrar". Numera anser alla historiker av facket att Rassinier hade rätt.

Leman intervjuade mig. Hans text i Expo består av lösryckta citat och rena lögner. Han påstår till exempel att jag nämnde att två miljoner tyskar hade etniskt rensats vid krigsslutet. Nej, jag sade att ca 14 miljoner av dem hade fördrivits och att nästan två miljoner hade dött eller dödats under den grymma etniska rensningen.

Expo döljer att Leman är aktiv i den etnocentriska Svenska kommittén mot antisemitism och den brukar inte bry sig om de tiotals miljoner människor av andra etniciteter, som förintades i andra världskriget. För 20 år sedan intervjuade jag dess dåvarande ordförande. Efter ett tag hände det mest märkliga jag upplevt under mina 6000 intervjuer. Han slog självsvåldigt av min inspelningsapparat. Det var när jag frågade om vi inte skulle sluta att ge högerextremister monopol på att helt riktigt påpeka att de tyska "människotvålarna" var en myt. Det ironiska var att detta fascistliknande beteende kom från en man som var journalist, liberal riksdagsman och ordförande i en antirasistisk kommitté.

1997 hade Expressen en helsida om mig under den fantasifulla rubriken "Han är Ahmed Ramis hantlangare." Den var full av lögner. Det sades att jag var ordförande i Tyresö Ulands- och FredsFörening. Jag var inte ens med då i denna utomordentliga förenings styrelse, som jag på 25 år inte hade varit ordförande för. Jag förebråddes för att jag betvivlade att tyskarna hade gjort tvål och lampskärmar av sina mördade offer, något som historikerna nu håller med mig om. Inte ens min ålder var korrekt, men det överser jag gärna med, ty jag hade gjorts tio år yngre. Och fotot på mig var en propagandistisk fullträff. Bakom mig på väggen såg Expressens läsare en bild på en bedjande muslim och alla antog förstås att det hängde på min egen vägg.. Det ironiska var att fotot hade tagits fem år tidigare i Expressens och Dagens Nyheters egna korridorer, där tavlan med muslimen hängde på väggen.

Som källa för dessa underligheter angav reportern, Ingvar Hedlund, Svenska kommittén mot antisemitism. Jag skrev till kommittén och undrade om dessa konstiga uppgifter, men de bevärdigade mig inte med något svar. Det är väl bara att gratulera den för deras framgångsrika lobbyism i våra medier och deras nya anslag från skattebetalarnas pengar.
----------------------------------------------
Åke Sandin februari 2013

PROPAGANDALÖGNER BÅDE OM UBÅTAR OCH KRIGET

Minns du alla somrar, då tidningarna vecka efter vecka med braskande löpsedlar samt radio och TV med alarmistiska reportage berättade om alla sovjetiska ubåtar som sades vimla i våra vatten? Åratal senare har det framkommit att "ubåtarna" bland annat var undervattensskär, simmande sälar, minkar eller groggfarbröders syner från sommarverandan. Ända till hösten 2007 gällde en dittills hemlig ljudupptagning som "huvudbevis" på sovjetiska ubåtsmotorer vid ett lömskt intrång i Hårsfjärden 1982. Men då avslöjades att ljudet med all sannolikhet kom från den gamla galeasen Amalia, som forslade uppjagade journalister i vattnen vid Muskö, där det sjunkbombades och sprängdes minor inför hela världspressen 1982.

Den svenska ubåtshysterin hade segrare och förlorare. Svenska flottan gynnades genom att få ytterligare miljarder av skattebetalarna, som blev de stora förlorarna. Pressen ökade sina upplagor, etermedierna sina lyssnar- och tittarsiffror, vilket spädde på den okritiska dumheten bland både politiker och folk i allmänhet. Vi som försökte tillämpa vanlig källkritik tillhörde i början också förlorarna. Vi avfärdades, ja hånades, som Moskvalakejer. De senaste åren har våra dåtida vedersakare iakttagit en generad tystnad.

Efter att ha gjort minst 6000 intervjuer i Radio Tuff och på Succékanalen 91,4 (www.tyresoradion.se) blev jag själv nyligen intervjuad. Det handlade om krämpor, födelsedag, "Åkes pris", 27 års frivilligt radiojobb med mera. Men jag fick också den här frågan:

"Du kan i dina radiokrönikor bli kallad för lite motvinds, du kan till och med kallas för en sån där skum historierevisionist. Vad säger du om det?"

Nu hann jag inte berätta om mina åsikter om historierevisionismen. Den är numera nästan pestflaggad av västerländska medier, som vill att segrarnas bild av andra världskriget inte får nyanseras, inte ens beträffande rena propagandalögner. De som historiskt korrekt vågar påpeka detta blir genast anklagade för att "förneka Förintelsen". Ja, den skrivs med stor bokstav och i bestämd form, som om andra av andra världskrigets förintelser inte förekom, faktiskt en radikal men osaklig revisionism av den otäcka verkligheten. Jag tror inte så illa om dessa trendnissar, att de anser att japaner, kineser, ryssar, tyskar med flera folk som förintades i tiotals miljoner ska nonchaleras bara för att de inte tillhörde mediernas utvalda, ja enligt de barnatroende rentav Guds utvalda.

Jovisst, jag är gammal och kanske rentav gammalmodig. Det var länge sedan jag studerade historia vid universitetet. Då framhölls att historierevisionisterna faktiskt var nödvändiga, eftersom de källkritiskt granskade vedertagna sanningar, ibland skildrade av så kallade "hovhistoriker", som ville ställa sig in hos de mäktiga och därigenom skaffa sig ära och ryktbarhet. I dag skulle vi väl kalla dem för mediehistoriker eller politiskt korrekta akademiker, som inte vill äventyra sina forskningsanslag genom att ifrågasätta delar av allmänt omfattande och ständigt skildrade historiska händelser. Detta innebär förstås inte att revisionister inte kan överdriva eller ha fel. Men ibland kan de korrigera historiska "sanningar", även sådana som fått en nästan religiös status.

Först efter min tid som lärare insåg jag själv, att jag på en del punkter vilselett tusentals tonåringar. I god men okritisk tro hade jag liksom mina kollegor lärt ut en del propagandalögner. Våra elevers öron fladdrade av upphetsning när vi berättade, att tyskarna hade gjort tvål av sina dödade offer, vilket också beskrevs i ett ljudbildband som jag som skolans huvudlärare i historia köpte in. Det var gjort av den kände opinionsbildaren Ferenc Göndör. Men nu säger historikerna att detta var en skröna.

Jag undervisade om gaskamrarna som avrättningsmetod också i lägren Buchenwald och Dachau, för det stod i mina universitetsböcker. Men sedan har historikerna slagit fast att det fanns inga gaskamrar för människoavlivning i egentliga Tyskland. De fanns i ockuperade Polen.

Nu har historiker efter kommunismens fall till och med reviderat bilden av det otäckaste lägret: Auschwitz. Där fanns länge 22 minnesplattor på olika språk om att fyra miljoner dödades i lägret. Denna siffra använde jag och andra historielärare under många år i undervisningen. Men nu sägs att för Auschwitz fasor blev en dryg miljon offer (läskigt nog!), av vilka många dog av sjukdomar. Ja, den amerikansk-judiska historieprofessorn Arno J. Meyer hävdar rentav att i Auschwitz dog flera av "naturliga orsaker" än av avrättningar. Dessutom har det framkommit att den "gaskammare" som miljoner besökare uppskakat besökt var en polsk konstruktion efter kriget. Gaskammare förekom i det närbelägna Birkenau och att det betvivla det leder i flera demokratiska länder till fängelse.

Vi lärde ut i skolorna, att massmorden på många tusen polska officerare i ryska Katyn hade utförts av tyska ockupationssoldater. Först i början av 1990-talet klarlades av ryska forskare att det var sovjetiska säkerhetstjänsten som begick dåden. Det finns flera sådana här exempel på politiskt korrekta historieförfalskningar som lärdes ut som sanningar inte bara av medierna utan till och med i skolorna.

I det förbannade andra världskriget dödades ca 40-50 miljoner människor (somliga säger: 70 miljoner), inte minst ryssar, tyskar, japaner och kineser. Tyskarna begick tillräckligt med grymheter och förbrytelser för att vi inte ska behöva hitta på nya gräsligheter. Men också mot tyskarna begicks det förbrytelser som var alldeles tillräckligt hemska för att vi inte ska fortsätta att förtiga dem. Jag förnekar alltså inte några förintelser utan tvärtom: nämner också de nedtystade.

Vilken spännande och rolig uppgift det vore för mediehistoriker att skildra alla turerna i en av de största och mest lögnaktiga mediekampanjerna i Sverige någonsin, alltså om de sovjetiska "ubåtarna". Det skulle kunna bli en och annan läsvärd, ja rolig doktorsavhandling.

Och hur många avhandlingar skulle inte kunna skrivas om de historieförfalskningar som i decennier varit högsta "sanning" om andra världskriget. Men jag tvivlar på att någon skulle få forskningsanslag för detta.
-----------------------------
ÅKE SANDIN

Korståg mot "folkmord" vägen till krig

Jag har beundrat den Paris-baserade amerikanska journalisten Diana Johnstone, alltsedan hon skrev boken "The fools' Crusade", en annorlunda analys än den vanliga om krigen i Jugoslavien. För flera år sedan intervjuade jag henne på telefon för Radio Tuff.

Har också gjort en halvtimme på radion med Björn Eklund. Han hade som redaktionschef för då radikala Ordfront 2003 vågat publicera en motbild till mittfårans ensidiga bild av Jugoslavien-krigen genom att intervjua Johnstone. Då inledde de som skryter med sitt värn för yttrandefriheten (med Zaremba i DN i spetsen) en hetskampanj mot Eklund, som fick sparken.

Nu finns i Counterpunch (1/2 2013) hennes artikel "The Good Intentions That Pave the Road to War". Den finns i sin helhet på http://www.counterpunch.org/2013/02/01/the-good-intentions-that-pave-the-road-to-war/  , men här kommer en sammanfattning på svenska:
---------------------------------------------------------------

HOTANDE FOLKMORD VÄRRE ÄN KRIG?

Diana Johnstone undrar först, varför USA så ivrigt säger sig bekämpa folkmord (genocide). Hon menar att det är en förevändning för att kringgå den gamla bestämmelsen att det enligt folkrätten är ett brott att angripa en annan suverän stat. Genom att framställa hotande "folkmord" som värre än krig går västerlandet med på det, så indoktrinerat med avsky för "folkmord" som vi ständigt blir. Detta är, skriver hon, av "enormt värde för USA:s militär-industriella komplex och för dess utrikespolitik som söker en förevändning för militära interventioner, varhelst de vill".

Hon erinrar om Nürnbergdomstolen 1945-46, som dömde ett antal tyskar till döden efter andra världskriget, där 40-50 miljoner människor (andra säger 70 miljoner) hade slaktats. Domstolen betonade att anfallskrig mot en annan suverän stat är värre än alla andra krigsförbrytelser, eftersom det leder till krigets många andra brott. Nu har, påpekar Johnstone, "krig förvandlats till en ädel räddningsaktion för att rädda folk från folkmord' ", även om det innebär att man överträder förbudet att anfalla en suverän stat.

Johnstone hävdar, "att i praktiken kan det ge de dominerande makterna fritt spelrum att intervenera militärt i svagare länder för att stödja vilket som helst beväpnad uppror de favoriserar….Det kan till och med tjäna som en lockelse för oppositionella grupper att provocera fram förtryck från regimen för att kunna kalla på beskydd."

Hon påminner om att Hitler vid anfallen på Tjeckoslovakien och Polen (1938 resp. 1939) delvis motiverade de militära insatserna med att de tyska minoriteterna i dessa länder måste skyddas. Det ledde som bekant till det värsta av alla krig i historien och därmed till folkmord på judar och andra. Det är typiskt att folkmord just inträffar under krig, påpekar Johnstone, och som exempel nämner hon också Rwanda och Kambodja. Men det är typiskt att de västliga företrädarna av militära interventioner aldrig nämner att en halv miljon indonesier mördades 1965-66, men då var det fråga om kommunister och den ansvariga regimen Suharto var vänligt inställd till USA.

BOSNIEN

Västerländska medier påstår att i bosniska Srebrenica begick serberna 1995 ett folkmord på muslimer. Johnstone påpekar att kvinnor och barn inte dödades. Men den Internationella brottsdomstolen (ICTY) i Haag kallar det ändå för folkmord. De stöder sig på en sociolog, som påstår att muslimer lever i patriarkat. Västliga medier har inte givit mycken uppmärksamhet åt muslimska ledare, som påstår att den bosniske ledaren Izetbegovic av Clinton hört, att väst behövde en massaker på muslimer för att militärt verka på muslimernas sida, vilket de gjorde efter Srebrenica. Johnstone skriver:

"Izetbegovic var ledaren för ett parti som ville besegra sina fiender med utländsk hjälp. Världen är full med sådana ledare av etniska, religiösa eller politiska fraktioner. Om de vet att 'världens enda supermakt' kan komma till deras hjälp en gång så kan de anklaga den rådande regimen för att 'slakta sitt eget folk' och är högst motiverade att provocera regimen att begå det behövliga slaktandet"

LIBYEN

Johnstone påstår att de militanta motståndarna till Gaddafi våldsamt överdrev hotet mot den libyska staden Benghazi för att provocera Nato att 2011 ingripa på rebellernas sida. Hon menar att det nuvarande kriget i Mali är en direkt följd av det brutala mordet på Gaddafi, vilken enligt henne var en garant för afrikansk stabilitet.

Diana Johnstone påminner att Natos ingripande i Libyen grundades på en resolution i FN att förhindra krig från luften (no fly zone). I stället var det ju Nato som bombade friskt (läs: sjukt) för att hjälpa rebellerna att mörda presidenten och störta regimen. Detta övertygade två av säkerhetsrådets medlemmar, Ryssland och Kina, att Natos påstådda mål var en bluff, som i stället "användes för befrämja världsdominans"

"I SIN EGEN PROPAGANDABUBBLA"

Johnstones slutord är värda att citera:
"Väst isolerar sig själv i sin egen propagandabubbla. Större delen av världen ser västlig intervention som motiverad av ekonomiskt egenintresse eller av Israels intressen. Känslan att vara hotad av USA:s makt sporrar andra länder att bygga upp sitt eget militära försvar och att förtrycka oppositionella, som skulle kunna ursäkta en utländsk intervention. Att hojta "folkmord", när det inte förekommer folkmord, är att skrika 'vargen kommer' och förlora i trovärdighet. Det förstör den tillit och enhet som världen behöver för att mobilisera humanitär verksamhet ifall det finns verkliga behov."
------------------------------------------------
ÅKE SANDIN 2/2 2013

Tyresöradion, en succékanal !

På 91,4 MHz (lokalt) och på www.tyresoradion.se  (världsvida) hörs den frivilligt gjorda Tyresöradion. Varannan vecka kommer Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff som gör skäl för sitt tuffa namn.

Fyra andra program läggs in varje vecka. Här nedan kommer korta sammanfattningar av de program som hörs nu. Tidigare program kan avlyssnas i fliken "Arkiv" på www.tyresoradion.se  :

13/1-3/2
Ann Sandin Lindgren (s) och Christina Melzén (fp) berättar hur det var att för radion på en halvtimme sammanfatta långa sammanträden i kommunfullmäktige, och hur det är att vara aktiva i närradioföreningens styrelse.

Hilkka Hedström på Myggdalsvägen föddes i finska Jyväskylä, var krigsbarn i Borlänge, har arbetat som frissa och i Tyresö som vaktmästare och "mattant" på gymnasiet men några somrar också på cirkus. Hon berättar också om besök i portugisiska Algarve och i Malaysia.

Trollbäckenborna Miza och Marcus Landström har redan gjort beundransvärda insatser för rörelsehindrade barn i Kongo, vars krig de bland annat förklarar med tillgången på värdefulla metaller. Nu planerar de med stöd från Tuff bygga en skola bland fattiga byar i Kongo.

Nina Brogärd, Lena Hedström, Terje Engh, Åke Mattsson och Peter Dicke dokumenterar folkhumorn med rysliga historier och kluriga limerickar.

20/1-10/2:
Jerker Pettersson talar lyriskt om den franska folkbilen Citroën 2CV, som tillverkades i nära 4 milj exemplar och hade en genial konstruktion. Vi får åka en sväng med den och höra svenskar som i merparten av sina liv praktiskt taget levt med Citroën 2CV.

Tyresöprofilen Leif Bratt intervjuas om vinterhalka och berättar hur det är att vara "god man" för en ensamkommande flyktingflicka från Somalia. Han diskuterar också olika sätt att se på BNP, påpekar flera länders höga statliga lån och åldrande befolkning.

Johan Erlandsson är journalist på Kommunalarbetaren, skriver en bok om amerikanska Vietnamdesertörer och besöker Tyresö för att forska om de många unga amerikaner som hamnade hos olika Tyresöfamiljer för 40-45 år sedan. Han har skrivit en bok om Allan Edvall.

Tyresö Ulands o FredsFörenings Radio Tuff (1332-33) innehåller "rosor”, tuffa krönikor och intervjuer om fred och internationell solidaritet. Medverkande: Åke Sandin, Monica Schelin med flera.

27/1- 17/2:
Förra Tyresöbon Mikael Sipilä bor i Vendelsö och basar för reklamföretaget Wild Card i Skrubbatriangeln. Det ägnar sig också åt välgörenhet. Han berättar om fotboll, skidåkning, tjusningen med golf och sina finska rötter. Han är nyfiken på både Meryl Streep och Olof Palme.

Maj Rönnegård har jobbat med mikrobiologi och är sedan länge läkare, så det blir mycket om hur man bemöter patienter, deras sjukdomar och mediciner. Hon bor i Älta men besöker regelbundet Tyresö Rotary och i Rotarys läkarbank är hon aktiv med flera vistelser i Kenya, vars sjukdomar och familjebildning hon skildrar.

Daniel Hansson (30) växte upp i Ällmora och bor nu på Angelikagränd. Började tidigt med datorer, som han nu bygger på sin fritid. Har jobbat med kaffemaskiner och med färdtjänst för rörelsehindrade. En arbetsolycka gjorde att han har ihållande värk. Nu jobbar han på Flyttpoolen, där han brinner för miljöförbättri. Skulle vilja träffa Bill Gates.

Lena Mörth är ganska nyinflyttad på Björkbacken efter många år i Krusboda. Växte upp i Stensö, som hon berättar om. Var intresserad av ridning och handboll och jobbar på bank. Hon har två hundar och sjunger regelbundet Barber Shop i en stor Rönningekör, vars utlandsturnéer och prisbelönta framgångar hon berättar om.

3/2-24/2:
Hans Tjernlund växte upp i Frånö i skuggan av den stora Sandöbron, så det blir prat om bl a Ådalskravallerna 1931. Idag bor han i Trollbäcken och chefar för el- och IT-företaget Altiva. Han är president i Tyresö Rotary, vars luncher och välgörenhet han berättar om. Men det blir också tal om Drevviken och hans fiske och cyklande.

Tyresöprästen Anne Sörman berättar om kyrkans roll att möta människor i unika situationer, om tro och tvivel och Jesu stora betydelse. Hon nämner Tyresö kyrkas kärleksmässor den 10 och 14 februari men intervjuas också om sin film om spetälska och sina böcker bl a om Palestina och Libanon.

(Repris från 2003) "Hasse och Lasse": Kompisarna och Tyresöborna Hans Gynge, företagare, och Lars Werner (1935-2013), f d vänsterledare, minns barndomens Tyresö med original som "Skitnisse" och "Bonnanders" och berättar om när Tyresöpolitiken snabbt fixades av Gunnar Gyllnert (s), Harald Falk (m) och Ture Åkerblom (fp).

Nina Brogärd, Terje Engh och Åke Sandin dokumenterar folkhumorn med nya och gamla historier, bland annat från politiker för 15-20 år sedan.