Hej alla lyssnare!
I dessa yttersta tider rekommenderar jag den gamla filmen Casablanca med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman. En mycket romantisk historia, som utspelas i den franskkoloniala utposten Casablanca i Marocko under andra världskriget. En kväll kommer den ytligt sett korrupte, men innerst inne ädle, polischefen, Renault, som vanligt in på Ricks kafe, men denna gång följd av några naziofficerare. Till gästernas bestörtning utbrister han med sin sexiga franska accent:
I am shocked, Shocked to find that gambling is going on in here!
I dag utbrast förre amerikanske riksbankschefen, Alan Greenspan, att han var Shocked! över att kreditsystemet hade kollapsat. Nu väntar vi bara på en annan berömd replik från Casablanca:
Round up the usual suspects!
Annars är det en vag känsla av oro, som förföljer mig denna höst. Frågan är hur det amerikanska imperiet kommer att ta de kommande krigsnederlagen, samtidigt som dess ekonomiska ställning är i dalande. Nu håller amerikanerna på att försöka få igenom ett avtal med Irak, som tillåter dem en snygg reträtt om några år. Bara för några månader sedan talade politikerna om att kriga vidare på obestämd tid tills segern var vunnen.
Pakistan står på randen till inbördeskrig och ekonomisk kollaps. För USA är Bushs presidenttid ett historiskt misslyckande. Men republikanerna verkar vilja ha mer av samma medicin och likaså en stor del av väljarna.
Politikernas retoriska blandning av nationalism, sabelskrammel, religion och hot mot verkliga eller förmenta fiender känns inte särskilt konstruktivt. Ibland får man ett intryck av att till och med skatteskalorna är av Gud givna.Men här gäller uppochnedvända världen. Det är USA som är hotat, främst av en orakad gubbe i en grotta någonstans i Centralasien. Därför är det förräderi att ifrågasätta en enda militär operation någonstans i världen. På politiska kampanjmöten har folk skrikit "förrädare" och "döda honom", när Barack Obamas namn har nämnts. På de stora, väletablerade medierna påstås det inte att Obama är muslim, men det går bra att hävda att han umgås med terrorister och är "muslim born", alltså född muslim.
Enligt lokala republikanska nätsidor är han dessutom 43,5% arab. Ungefär som om moderaterna skulle hävda att Mona Sahlin är 43,5% bleking och umgås med folk från Harvaremåla.Låt oss hoppas att USA kan ta sig ur sitt nuvarande hål utan att ställa till med fler katastrofer.
--------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff (nr 1209) 2008-11-02.
tisdag, oktober 28
lördag, oktober 25
ALBERT CAMUS OM VÅLD, KRIG OCH SAMVARO
De två senaste krönikorna i Radio Tuff har handlat om Nobels fredspris. Den här veckan vill jag påminna om en nobelpristagare i litteratur. Det är en av de yngsta, fransmannen Albert Camus, som fick priset 1957, redan vid 44 års ålder.
Albert Camus växte upp i Algeriet, då en franska koloni. Redan som ettåring förlorade han sin far, ett av de miljontals offren för första världskrigets masslakt. Kanske var det därför han sedan bland annat skrev:
”Över vidden av fem kontinenter skall under de kommande åren en ändlös kamp föras mellan våld och vänlig övertalning, en kamp där det förra garanterat har tusen gånger större chanser till framgång än det senare. Men jag har alltid ansett att om den som grundar sitt hopp på den mänskliga naturen är en dåre, så är den som ger upp inför omständigheterna en fegis. Och alltså kommer den enda hedervärda riktningen att satsa allt i ett fruktansvärt spel: Att ord är mäktigare än vapen”
Och han påpekade att de som framhärdar att krigiska massmord inte längre borde vara legitima håller sig med en sundare utopi än andra.
Camus växte upp under fattiga förhållanden. Men en lärare lade märke till hans begåvning och hjälpte honom till stipendier för högre studier, bland annat i filosofi. Till denna lärare, Louis Germaine, skrev han när han fick Nobelpriset:
”Utan er vänliga hand som ni sträckte till det lilla fattiga barn jag var, utan er undervisning och ert exempel skulle ingenting av allt detta ha hänt”
Han anslöt sig i unga år till vänstern och arbetade för att Algeriets araber skulle uppnå jämlikhet med de franska kolonisatörerna. Det tvingade honom att redan 1940 flytta till Frankrike. Där medverkade han under den tyska ockupationen i den underjordiska tidningen Combat och uppmärksammades av den franska intelligentsians främste, Jean-Paul Sartre. Men trots sin ungdoms kommunism accepterade han inte Sartres beundran för Sovjetunionen. Det ledde till en schism mellan de två. Och att Camus inte var någon våldsromantiker framgår av hans kommentar till diskussionen om franska revolutionen:
”Författaren av ett nytt förord till Saint-Just talar om män under en tidigare period, som har betänkligheter mot våld, och skriver föraktfullt: ’De ryggade tillbaka inför fasornas ansikte’. Sant nog. Och därför förtjänade de att avfärdas av starka, överlägsna andar som kunde leva bland fasorna utan att svikta. Men likväl gav de en röst åt den ångestfyllda maningen från vardagliga andar som vi själva, de miljoner som utgör historiens råmaterial och som en dag måste tas med i räkningen, trots allt förakt”
Albert Camus omkom vid en trafikolycka 1960 bara 47 år gammal. Han skrev också rader som nu ett halvsekel senare har ännu större aktualitet:
”Vi älskar via telefon, vi arbetar inte med material utan med maskiner, och vi dödar och dödas genom ombud. Vi vinner i renlighet men förlorar i förståelse”.
Vi som ännu framhärdar att i den gamla folkrörelsedemokratins bästa traditioner samla människor i offentliga möten vet hur svårt det är att nu få folk att slita sig från datorer och TV-apparater. Internet i all ära men de direkta kontakterna ansikte mot ansikte är en överlägsen umgängesform, tycker
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1208) 08-10-26.
Albert Camus växte upp i Algeriet, då en franska koloni. Redan som ettåring förlorade han sin far, ett av de miljontals offren för första världskrigets masslakt. Kanske var det därför han sedan bland annat skrev:
”Över vidden av fem kontinenter skall under de kommande åren en ändlös kamp föras mellan våld och vänlig övertalning, en kamp där det förra garanterat har tusen gånger större chanser till framgång än det senare. Men jag har alltid ansett att om den som grundar sitt hopp på den mänskliga naturen är en dåre, så är den som ger upp inför omständigheterna en fegis. Och alltså kommer den enda hedervärda riktningen att satsa allt i ett fruktansvärt spel: Att ord är mäktigare än vapen”
Och han påpekade att de som framhärdar att krigiska massmord inte längre borde vara legitima håller sig med en sundare utopi än andra.
Camus växte upp under fattiga förhållanden. Men en lärare lade märke till hans begåvning och hjälpte honom till stipendier för högre studier, bland annat i filosofi. Till denna lärare, Louis Germaine, skrev han när han fick Nobelpriset:
”Utan er vänliga hand som ni sträckte till det lilla fattiga barn jag var, utan er undervisning och ert exempel skulle ingenting av allt detta ha hänt”
Han anslöt sig i unga år till vänstern och arbetade för att Algeriets araber skulle uppnå jämlikhet med de franska kolonisatörerna. Det tvingade honom att redan 1940 flytta till Frankrike. Där medverkade han under den tyska ockupationen i den underjordiska tidningen Combat och uppmärksammades av den franska intelligentsians främste, Jean-Paul Sartre. Men trots sin ungdoms kommunism accepterade han inte Sartres beundran för Sovjetunionen. Det ledde till en schism mellan de två. Och att Camus inte var någon våldsromantiker framgår av hans kommentar till diskussionen om franska revolutionen:
”Författaren av ett nytt förord till Saint-Just talar om män under en tidigare period, som har betänkligheter mot våld, och skriver föraktfullt: ’De ryggade tillbaka inför fasornas ansikte’. Sant nog. Och därför förtjänade de att avfärdas av starka, överlägsna andar som kunde leva bland fasorna utan att svikta. Men likväl gav de en röst åt den ångestfyllda maningen från vardagliga andar som vi själva, de miljoner som utgör historiens råmaterial och som en dag måste tas med i räkningen, trots allt förakt”
Albert Camus omkom vid en trafikolycka 1960 bara 47 år gammal. Han skrev också rader som nu ett halvsekel senare har ännu större aktualitet:
”Vi älskar via telefon, vi arbetar inte med material utan med maskiner, och vi dödar och dödas genom ombud. Vi vinner i renlighet men förlorar i förståelse”.
Vi som ännu framhärdar att i den gamla folkrörelsedemokratins bästa traditioner samla människor i offentliga möten vet hur svårt det är att nu få folk att slita sig från datorer och TV-apparater. Internet i all ära men de direkta kontakterna ansikte mot ansikte är en överlägsen umgängesform, tycker
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1208) 08-10-26.
fredag, oktober 24
ROSOR från RADIO TUFF (nr1208) 08-10-26 till....
....till journalisten, författaren och Tyresöbon Bror Perjus, som i tisdags (21/8) i Tuff-lokalen på ett mycket intressant och kunnigt sätt inledde ett möte om spekulationsekonomin och krigsindustrins makt. Han hörs senare i dagens Radio Tuff
....till Jan Öberg i TFF, Lund, som på FN-dagen i fredags (24/10) erinrade om vad han kallar ”de absurda prioriteringarna”: FN:s budget utgör bara en femtedels procent --ynka 2 promille!-- av de ca 10 000 miljarder kronor, som världens länder slösar på militära rustningar
....till tidningen Broderskap och av två skäl. Dels fyller den faktiskt 80 i år, dels har den på citatavdelningen på ledarsidan då och då med citat från Radio Tuff. Vi tackar!
....till Tuffs styrelse, som vid sitt senaste möte anslog 5000 kr för utbildning av ”barfotabarnmorskor i Guatemala och 7000 kr till fattiga gamla i Belgrad
....till Tuffs partner i Indien Bhikhu Vyas, som tackar för de 300 000 kr som nu anlänt från Tuff för att bland annat finansiera driften av två skolor för de fattigaste av de fattiga i bergiga och tidigare så försummade Dharampur. ”Not 3 but 5 cheers” [inte tre utan fem hurrarop], utbrister Bhikhu, som också ber oss hälsa Strandskolan som vid sitt senaste Öppet hus jobbade in 32 995 kr till Indienprojekten, enligt Bhikhu ett ”underbart resultat”.
....till Maria Ström-Nilsson, som nu e-postar från Basel efter hemkomsten från Indien: ”Vi som har sett många andra skolor är otroligt imponerade (ännu mer) av vad Tuff, Bhikhu och Kokila åstadkommit. Jag personligen blev väldigt förtjust i både Bhikhu och Kokila.”
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som nästan har en helsida om Tyresöradion, också med foton på fyra av de intervjuade.
....till Ann Sandin-Lindgren, som sköter den ena av radions hemsidor, den med adressen http://www.tyresoradion.se/ , där man också kan lyssna på webben. Nu har hon i fliken ”Arkiv” lagt in 35 program från Succékanalen 91,4 (aug-okt) plus nio av sommarens Radio Tuff
....till Tyresö Närradioförenings Anders Linder, Christina Melzén, Ann Sandin-Lindgren m fl som ordnade en så trevlig radioträff i torsdags (23/10) i Kulturcaféet. Tänk så bra och roligt det vore om flera än vi i Tuff ville utnyttja radion, ”eterns stencileringsmaskin”. Vi instämmer i vad tidningen Tyresömagasinets redaktör Helena Thorén säger: ”Jag hoppas att det blir fler föreningar än TUFF som tar chansen att höras i Tyresöradion”
....till de kloka solidariska människor, som redan har beställt Tuffs mangogram ”I stället för blommor” för att använda som julklappar. För 200 kr blir det minst 40 mangoträd i indiska Dharampurs små fattiga byar, för 500 kr planteras 100 träd.
....till Jan Öberg i TFF, Lund, som på FN-dagen i fredags (24/10) erinrade om vad han kallar ”de absurda prioriteringarna”: FN:s budget utgör bara en femtedels procent --ynka 2 promille!-- av de ca 10 000 miljarder kronor, som världens länder slösar på militära rustningar
....till tidningen Broderskap och av två skäl. Dels fyller den faktiskt 80 i år, dels har den på citatavdelningen på ledarsidan då och då med citat från Radio Tuff. Vi tackar!
....till Tuffs styrelse, som vid sitt senaste möte anslog 5000 kr för utbildning av ”barfotabarnmorskor i Guatemala och 7000 kr till fattiga gamla i Belgrad
....till Tuffs partner i Indien Bhikhu Vyas, som tackar för de 300 000 kr som nu anlänt från Tuff för att bland annat finansiera driften av två skolor för de fattigaste av de fattiga i bergiga och tidigare så försummade Dharampur. ”Not 3 but 5 cheers” [inte tre utan fem hurrarop], utbrister Bhikhu, som också ber oss hälsa Strandskolan som vid sitt senaste Öppet hus jobbade in 32 995 kr till Indienprojekten, enligt Bhikhu ett ”underbart resultat”.
....till Maria Ström-Nilsson, som nu e-postar från Basel efter hemkomsten från Indien: ”Vi som har sett många andra skolor är otroligt imponerade (ännu mer) av vad Tuff, Bhikhu och Kokila åstadkommit. Jag personligen blev väldigt förtjust i både Bhikhu och Kokila.”
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som nästan har en helsida om Tyresöradion, också med foton på fyra av de intervjuade.
....till Ann Sandin-Lindgren, som sköter den ena av radions hemsidor, den med adressen http://www.tyresoradion.se/ , där man också kan lyssna på webben. Nu har hon i fliken ”Arkiv” lagt in 35 program från Succékanalen 91,4 (aug-okt) plus nio av sommarens Radio Tuff
....till Tyresö Närradioförenings Anders Linder, Christina Melzén, Ann Sandin-Lindgren m fl som ordnade en så trevlig radioträff i torsdags (23/10) i Kulturcaféet. Tänk så bra och roligt det vore om flera än vi i Tuff ville utnyttja radion, ”eterns stencileringsmaskin”. Vi instämmer i vad tidningen Tyresömagasinets redaktör Helena Thorén säger: ”Jag hoppas att det blir fler föreningar än TUFF som tar chansen att höras i Tyresöradion”
....till de kloka solidariska människor, som redan har beställt Tuffs mangogram ”I stället för blommor” för att använda som julklappar. För 200 kr blir det minst 40 mangoträd i indiska Dharampurs små fattiga byar, för 500 kr planteras 100 träd.
LYCKLIGA BARN BLIR FREDLIGA VUXNA
Lyckliga barn blir fredliga vuxna. Javisst är det så. Men hur får vi lyckliga barn i dagens stressiga tillvaro? En sak som jag är övertygad om, är lekens betydelse för barns utveckling till fredliga och ansvarstagande vuxna. Barn idag leker alldeles för lite, eller rättare sagt, de leker alldeles för lite utomhus. Just vistelsen utomhus främjar fantasin och kreativiteten, hälsan och välbefinnandet. Idrott i all ära, men det är oftast alldeles för organiserat.
Malmö, som sedan början av 1900-talet bär epitetet ”parkernas stad” på grund av de vackra parkerna Kungsparken, Pildammsparken och numera den nya havsnära Scaniaparken borde egentligen inte bära detta namn Arealen park per invånare ligger en bra bit under genomsnittet för Sverige. Men detta har kommunen för barnens del till stor del kompenserat genom att anlägga vackra, fantasifulla lekplatser. Det finns ett tjugotal temalekplatser i Malmö.
Inte en lekplats utan en hel temalekpark öppnades med buller och bång för några veckor sedan i Bunkeflo, stadsdelen några kilometer söder om Limhamn. Afrikaparken är det stolta namnet. Och ”pappa” till denna temalekpark är ekologen Mats Wirén på Malmös Stadsplaneringskontor. Bunkeflo har haft mycket stök och oro bland sina tonåringar, mycket beroende på att det saknades vettig sysselsättning för de lite äldre barnen.
Vid ett tillfälle gick Mats Wirén förbi ett risigt och bortglömt område nära en skola i Bunkeflo. Då lade han märke till att det risiga hagtornsbuskaget, som hade blivit ett tillhåll för traktens ungar, liknade den afrikanska savannen. Och vips kom tanken på en Afrikapark.
Från idé till färdig lekpark tog det fem år och kostade ungefär en och halv miljon kronor. I början betraktades Mats Wiréns idé med skepsis, men allteftersom han utvecklade sina tankar backades han upp av kommunen. Och nu står den parken där, med sina naturtrogna afrikanska djur, tillverkade av glasfiber i Singapore och fyllda med cement i Staffanstorp. Här har ungarna från småbarn upp till tonåringar fått ett jätteområde att leka och ströva i, att få utlopp för sin äventyrs- och leklust i. Att klappa elefanten, att klättra i termitstacken och att rida på noshörningen framkallar enorma glädjeyttringar. Det bästa med en sådan temalekpark är att även vuxna dras till denna annorlunda plats. Sist jag var där med mina barnbarn lade jag märke till hur många äldre som rörde sig i området. Alla gick förtjusta omkring och kommenterade detta lilla stycke Afrika mitt i Bunkeflo. Vuxna och barn möttes på ett naturligt sätt.
Och nu kommer jag till min käpphäst. Att skapa sådana lekparker för en summa som närmast är försumbar i de stora sammanhangen, är verkligen att satsa på barnen, det som politiker så gärna framhäver att de vill göra. Det går inte att bara peka på alla träd och säga: ”Lek!” Man måste skapa förutsättningarna för lek. Och där brister det i Tyresö i allra högsta grad. Skicka ner några av era politiker och jag lovar att guida dem på alla härliga platser! Eller ta upp Mats Wirén till Tyresö och låta honom leta reda på en vildvuxen plats som med lite fantasi kan förvandlas till ett äventyrsland. En sådan satsning är framsynt. En utgift idag sparar miljonbelopp i framtida utgifter. Har våra ungar vettig sysselsättning, ja, då går energin till lek och äventyr och inte till bus och förstörelse.
Förresten - Mats Wirén kallas för grodmannen på grund av sitt stora intresse för grodor. Har ni några nya spännande grodor i Tyresö? Ut och leta upp dem hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1208) 2008-10-26
Malmö, som sedan början av 1900-talet bär epitetet ”parkernas stad” på grund av de vackra parkerna Kungsparken, Pildammsparken och numera den nya havsnära Scaniaparken borde egentligen inte bära detta namn Arealen park per invånare ligger en bra bit under genomsnittet för Sverige. Men detta har kommunen för barnens del till stor del kompenserat genom att anlägga vackra, fantasifulla lekplatser. Det finns ett tjugotal temalekplatser i Malmö.
Inte en lekplats utan en hel temalekpark öppnades med buller och bång för några veckor sedan i Bunkeflo, stadsdelen några kilometer söder om Limhamn. Afrikaparken är det stolta namnet. Och ”pappa” till denna temalekpark är ekologen Mats Wirén på Malmös Stadsplaneringskontor. Bunkeflo har haft mycket stök och oro bland sina tonåringar, mycket beroende på att det saknades vettig sysselsättning för de lite äldre barnen.
Vid ett tillfälle gick Mats Wirén förbi ett risigt och bortglömt område nära en skola i Bunkeflo. Då lade han märke till att det risiga hagtornsbuskaget, som hade blivit ett tillhåll för traktens ungar, liknade den afrikanska savannen. Och vips kom tanken på en Afrikapark.
Från idé till färdig lekpark tog det fem år och kostade ungefär en och halv miljon kronor. I början betraktades Mats Wiréns idé med skepsis, men allteftersom han utvecklade sina tankar backades han upp av kommunen. Och nu står den parken där, med sina naturtrogna afrikanska djur, tillverkade av glasfiber i Singapore och fyllda med cement i Staffanstorp. Här har ungarna från småbarn upp till tonåringar fått ett jätteområde att leka och ströva i, att få utlopp för sin äventyrs- och leklust i. Att klappa elefanten, att klättra i termitstacken och att rida på noshörningen framkallar enorma glädjeyttringar. Det bästa med en sådan temalekpark är att även vuxna dras till denna annorlunda plats. Sist jag var där med mina barnbarn lade jag märke till hur många äldre som rörde sig i området. Alla gick förtjusta omkring och kommenterade detta lilla stycke Afrika mitt i Bunkeflo. Vuxna och barn möttes på ett naturligt sätt.
Och nu kommer jag till min käpphäst. Att skapa sådana lekparker för en summa som närmast är försumbar i de stora sammanhangen, är verkligen att satsa på barnen, det som politiker så gärna framhäver att de vill göra. Det går inte att bara peka på alla träd och säga: ”Lek!” Man måste skapa förutsättningarna för lek. Och där brister det i Tyresö i allra högsta grad. Skicka ner några av era politiker och jag lovar att guida dem på alla härliga platser! Eller ta upp Mats Wirén till Tyresö och låta honom leta reda på en vildvuxen plats som med lite fantasi kan förvandlas till ett äventyrsland. En sådan satsning är framsynt. En utgift idag sparar miljonbelopp i framtida utgifter. Har våra ungar vettig sysselsättning, ja, då går energin till lek och äventyr och inte till bus och förstörelse.
Förresten - Mats Wirén kallas för grodmannen på grund av sitt stora intresse för grodor. Har ni några nya spännande grodor i Tyresö? Ut och leta upp dem hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1208) 2008-10-26
TUFF INSPIRERADE GRUPP I BASEL
(TUFF=Tyresö Ulands- och FredsFörening)
I somras (2008) kontaktades Tuff av Maria Ström-Nilsson. Hon bor i Basel och har som barnmorska varit biståndsarbetare i Zimbabwe, där hon bland annat kände familjen Mugabe, innan Mugabe blev alltförr självsvåldig. Om det har hon berättat både på Succékanalen 91,4 och i Radio Tuff. Klicka på ”Arkiv” i www.tyresöradion.se , så hörs intervjuerna.
En av hennes vänner i Schweiz, Nikki Borer, har en bakgrund i Indien. Hon, Maria och några till funderade på att göra en insats för fattiga tribals (stambefolkningen) i Dharampur, där Tuff i många år har finansierat skolor, hundratals brunnar, dammar, 90 000 mangoträd med mera.
De både kvinnorna i Basel upptäckte då Tuffs hemsida www.tuff.fred.se , kontaktade Tuff, som förmedlade kontakten till Tuffs indiska partners Bhikhu och Kokila.
Här kommer på engelska deras rapport efter sitt besök i Indien:
A visit to the Dharampur area, 4 – 6 October 2008
We are a group of friends living and working in Switzerland, who became interested earlier this year in the tribal areas around Dharampur. In February three of us, my Irish friend Esther, my 18-year-old son Benedict and myself, visited a tribal school near Dharampur, and decided that we would like to find out more about this interesting area and its needs. By coincidence one of our group – Maria Ström-Nilsson – is actually Swedish, and when we “found” TUFF on the internet, Maria immediately got in touch with Åke Sandin in Stockholm. Maria was able to meet with Åke twice on visits to Stockholm, and to discuss with him the work that TUFF has supported in this area. Åke also put us in touch with Bhikhu and Kokila Vyas, and after much emailing, Maria and I visited the Dharampur area again in early October, and spent two days with Bhikhu and Kokila.
Bhikhu was a wonderful host, taking us around the area in a jeep for two days and showing us the work that he and Kokila have been doing with the help of TUFF and other donors over the past 22 years. We were able to see a check dam, view some soil-bunding projects, visit some mango plantations and, most importantly, spend time at three of the seven schools that have been built for the tribal children by Bhikhu and Kokila. These schools are hugely impressive – not only for their commitment to the children, the dedication of the teachers, and the obvious well-being of the children, but also for their philosophy, which quite clearly permeates every aspect of the schools. Education at these schools is much more than just the three “R”s (reading, writing and arithmetic) although these basic skills are certainly not neglected. But the intention is to educate children in the widest possible sense – to be ethical and productive members of their own society. Even the appearance of the schools, the little aesthetic details which show themselves in the organization of the tree-shaded gardens and the tribal decorations painted on the walls, are part of the philosophy of teaching the children to appreciate harmonious surroundings and a pride in their heritage and their own accomplishments.
We were lucky to be in the area just after the monsoon; the landscape was green and lush, and the reddish-brown earth of the school-yards a very restful change from the grey concrete we had seen everywhere else. We were always expected, entertained, fed, and looked after so well that we were almost overwhelmed by the hospitality. In return, we pestered Bhikhu with a huge number of questions that he answered courteously and with enormous patience. I think when we left that he was quite exhausted! We hope he has recovered since.
While visiting the girls’ hostel near Dharampur, we were also lucky enough to meet with Bhavna Shah, Hiten Shah and Mitesh Kumar – all of whom contribute so much time and work to these projects. In Mumbai we visited Bhavna again, as we had still more questions for her, and she generously gave us more of her time (and a delicious lunch!). And always we asked ourselves: if the situation were reversed, and we in Europe were the hosts and they the unexpected visitors from India, would we be as generous with our hospitality to complete strangers? I wonder …
We would like to thank everyone who took the time and trouble to take us around and talk to us, but most particularly Bhikhu, Kokila and Bhavna. And we sincerely congratulate TUFF on the work they have supported over so many years in this beautiful but disadvantaged area of India. The results are inspirational.
Nikki Borer and Maria Ström-Nilsson
Basel, Switzerland
I somras (2008) kontaktades Tuff av Maria Ström-Nilsson. Hon bor i Basel och har som barnmorska varit biståndsarbetare i Zimbabwe, där hon bland annat kände familjen Mugabe, innan Mugabe blev alltförr självsvåldig. Om det har hon berättat både på Succékanalen 91,4 och i Radio Tuff. Klicka på ”Arkiv” i www.tyresöradion.se , så hörs intervjuerna.
En av hennes vänner i Schweiz, Nikki Borer, har en bakgrund i Indien. Hon, Maria och några till funderade på att göra en insats för fattiga tribals (stambefolkningen) i Dharampur, där Tuff i många år har finansierat skolor, hundratals brunnar, dammar, 90 000 mangoträd med mera.
De både kvinnorna i Basel upptäckte då Tuffs hemsida www.tuff.fred.se , kontaktade Tuff, som förmedlade kontakten till Tuffs indiska partners Bhikhu och Kokila.
Här kommer på engelska deras rapport efter sitt besök i Indien:
A visit to the Dharampur area, 4 – 6 October 2008
We are a group of friends living and working in Switzerland, who became interested earlier this year in the tribal areas around Dharampur. In February three of us, my Irish friend Esther, my 18-year-old son Benedict and myself, visited a tribal school near Dharampur, and decided that we would like to find out more about this interesting area and its needs. By coincidence one of our group – Maria Ström-Nilsson – is actually Swedish, and when we “found” TUFF on the internet, Maria immediately got in touch with Åke Sandin in Stockholm. Maria was able to meet with Åke twice on visits to Stockholm, and to discuss with him the work that TUFF has supported in this area. Åke also put us in touch with Bhikhu and Kokila Vyas, and after much emailing, Maria and I visited the Dharampur area again in early October, and spent two days with Bhikhu and Kokila.
Bhikhu was a wonderful host, taking us around the area in a jeep for two days and showing us the work that he and Kokila have been doing with the help of TUFF and other donors over the past 22 years. We were able to see a check dam, view some soil-bunding projects, visit some mango plantations and, most importantly, spend time at three of the seven schools that have been built for the tribal children by Bhikhu and Kokila. These schools are hugely impressive – not only for their commitment to the children, the dedication of the teachers, and the obvious well-being of the children, but also for their philosophy, which quite clearly permeates every aspect of the schools. Education at these schools is much more than just the three “R”s (reading, writing and arithmetic) although these basic skills are certainly not neglected. But the intention is to educate children in the widest possible sense – to be ethical and productive members of their own society. Even the appearance of the schools, the little aesthetic details which show themselves in the organization of the tree-shaded gardens and the tribal decorations painted on the walls, are part of the philosophy of teaching the children to appreciate harmonious surroundings and a pride in their heritage and their own accomplishments.
We were lucky to be in the area just after the monsoon; the landscape was green and lush, and the reddish-brown earth of the school-yards a very restful change from the grey concrete we had seen everywhere else. We were always expected, entertained, fed, and looked after so well that we were almost overwhelmed by the hospitality. In return, we pestered Bhikhu with a huge number of questions that he answered courteously and with enormous patience. I think when we left that he was quite exhausted! We hope he has recovered since.
While visiting the girls’ hostel near Dharampur, we were also lucky enough to meet with Bhavna Shah, Hiten Shah and Mitesh Kumar – all of whom contribute so much time and work to these projects. In Mumbai we visited Bhavna again, as we had still more questions for her, and she generously gave us more of her time (and a delicious lunch!). And always we asked ourselves: if the situation were reversed, and we in Europe were the hosts and they the unexpected visitors from India, would we be as generous with our hospitality to complete strangers? I wonder …
We would like to thank everyone who took the time and trouble to take us around and talk to us, but most particularly Bhikhu, Kokila and Bhavna. And we sincerely congratulate TUFF on the work they have supported over so many years in this beautiful but disadvantaged area of India. The results are inspirational.
Nikki Borer and Maria Ström-Nilsson
Basel, Switzerland
lördag, oktober 18
AHTISAARI vs KALLE ANKA. MÄNNISKORÄTT DÅ OCH NU
Finlands förre president Martti Ahtisaari var en gång i USA. Där besökte han Disneyland. Det som då hände har finska vänner berättat, så det är ”absolut sant”, ett uttryck som Tyresöradions historieberättare använder, när vi ljuger som värst.
Ahtisaari mötte där en annan kändis, Kalle Anka, som kollade in den finländske statsmannens ansikte och förvånat utbrast:
--Hörru, vem fan har ritat dig?
Nej, i motsats till ledande finländska politiker av i dag har Ahtisaari inte varit någon kvinnornas Mister Suomi, aldrig varit påtänkt för något skönhetspris. Men nu har han fått Nobels fredspris. I SvT:s Rapport den 10 oktober meddelades att stor glädje hade uttryckts från två håll: Carl Bildt och Svenska Freds.
Bildt kände sig nog lite besvärad av den sammankopplingen. Och Svenska Freds? Dess anrika Eldh-Ekblads fredspris har allt oftare utdelats till kändisar, inte alltid med några antimilitaristiska insatser eller oavlönat fredsjobb på meritlistan. Det har kanske det goda med sig att organisationen blir mer accepterad i den breda mittfåran och av medierna. Måhända underlättar det framgångar vid bidragsansökningar.
Som norrlänning och alltså närmast kvartsfinne kände jag reflexmässigt en viss lycka över Ahtisaaris Nobelpris. Men så läste jag Jan Öberg i Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning (TFF). Han skräder inte orden utan tycker att årets pris är lika misslyckat som fjolårets till Al Gore. Han kallar Ahtisaari för ”västs fredsfixare”, vars insatser inte på långa vägar stämmer med Alfred Nobels intentioner. På Balkan accepterade han Natos folkrättsvidriga anfallskrig och bidrog –låt vara fredligt-- till Kosovos avsöndring från Serbien.
Låt oss göra tankeexperimentet att Irak i hemlighet hade haft kärnvapen eller att Iran har dem. Om någon modig forskare då skulle avslöja det och därför kidnappades från utlandet av irakiska eller iranska agenter och sedan fick dväljas 18 år i fängelse, nog skulle väl Nobelkommittén förläna honom priset? Men israelen Mordechai Vanunu, som genomlidit detta öde, är det inte politiskt korrekt att belöna. Han är en av den norske fredsaktivisten Fredrik Heffermehls priskandidater, och denne har just skrivit den insiktsfulla och kritiska boken ”Nobels vilje” om priset och pristagarna.
Är det inte lite konstigt att etablerade figurer som tjänat miljoner på sina ibland förhoppningsvis goda insatser för en mindre krigisk värld skall belönas med ytterligare miljoner av sina kompisar i det norska Nobeletablissemanget?
Det finns ett pris som i jämförelse med Nobelpriset är generande blygsamt. Det är Tuffs pris på ca 6000 kr ”för berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”. Sedan 1995 har det delats ut till människor i Svenska Freds och andra lokala fredsgrupper, som utan ett öre i ersättning jobbat hängivet för fred. Det har vartannat år gått till fredsaktivister från Luleå i norr till Värnamo, Orust och Kvänum i söder. Några gånger har Tuff-aktivister belönats, 1997 Gunnar och Margaretha Petersen. Lika sorgsen som jag är över Edmundo Arróspides alltför tidiga död 2004, lika tacksam är jag för att han 2003 hann få priset tillsammans med Hampus Eckerman, båda för sina jättefina insatser i Radio Tuff. Och förra året gick priset till Sylvia Ljungdahl för hennes beundransvärda frivilliga jobb som ordförande både i Tyresö Kvinno- och Tjejjour och i Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF).
Faktiskt har jag själv blivit belönad av etablissemanget. Det var för länge sen, när jag som ung sergeant vägrade att föra befäl en andra repmånad i det Sverige som på den tiden planerade att skaffa kärnvapen, snacka om förintelse!. Då fick jag gratis kost och logi under en solig sommarmånad på fångvårdsanstalten Bogesund, ja rentav 3 kronor om dan för mitt jobb att bära massaved i skogen.
Det fanns kanske människorättsaktivister redan då. I dag är mänskliga rättigheter väldigt i ropet. Hur är det nu med den självklara mänskliga rättigheten att vägra att på order uppifrån massmörda utlänningar, denna orgie i rasism som krig är? Varje dag skildrar våra medier märkligt nog bara en enda sida av andra världskrigets mångfacetterade rasism. Segrarnas brott tystas ner. Historikernas och mediernas musa Clio är deras lilla frilla, som smart skor sig på trendriktigheten och därmed bidrar till nya krigiska massmord.
---------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1207) 2008-10-19
Ahtisaari mötte där en annan kändis, Kalle Anka, som kollade in den finländske statsmannens ansikte och förvånat utbrast:
--Hörru, vem fan har ritat dig?
Nej, i motsats till ledande finländska politiker av i dag har Ahtisaari inte varit någon kvinnornas Mister Suomi, aldrig varit påtänkt för något skönhetspris. Men nu har han fått Nobels fredspris. I SvT:s Rapport den 10 oktober meddelades att stor glädje hade uttryckts från två håll: Carl Bildt och Svenska Freds.
Bildt kände sig nog lite besvärad av den sammankopplingen. Och Svenska Freds? Dess anrika Eldh-Ekblads fredspris har allt oftare utdelats till kändisar, inte alltid med några antimilitaristiska insatser eller oavlönat fredsjobb på meritlistan. Det har kanske det goda med sig att organisationen blir mer accepterad i den breda mittfåran och av medierna. Måhända underlättar det framgångar vid bidragsansökningar.
Som norrlänning och alltså närmast kvartsfinne kände jag reflexmässigt en viss lycka över Ahtisaaris Nobelpris. Men så läste jag Jan Öberg i Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning (TFF). Han skräder inte orden utan tycker att årets pris är lika misslyckat som fjolårets till Al Gore. Han kallar Ahtisaari för ”västs fredsfixare”, vars insatser inte på långa vägar stämmer med Alfred Nobels intentioner. På Balkan accepterade han Natos folkrättsvidriga anfallskrig och bidrog –låt vara fredligt-- till Kosovos avsöndring från Serbien.
Låt oss göra tankeexperimentet att Irak i hemlighet hade haft kärnvapen eller att Iran har dem. Om någon modig forskare då skulle avslöja det och därför kidnappades från utlandet av irakiska eller iranska agenter och sedan fick dväljas 18 år i fängelse, nog skulle väl Nobelkommittén förläna honom priset? Men israelen Mordechai Vanunu, som genomlidit detta öde, är det inte politiskt korrekt att belöna. Han är en av den norske fredsaktivisten Fredrik Heffermehls priskandidater, och denne har just skrivit den insiktsfulla och kritiska boken ”Nobels vilje” om priset och pristagarna.
Är det inte lite konstigt att etablerade figurer som tjänat miljoner på sina ibland förhoppningsvis goda insatser för en mindre krigisk värld skall belönas med ytterligare miljoner av sina kompisar i det norska Nobeletablissemanget?
Det finns ett pris som i jämförelse med Nobelpriset är generande blygsamt. Det är Tuffs pris på ca 6000 kr ”för berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”. Sedan 1995 har det delats ut till människor i Svenska Freds och andra lokala fredsgrupper, som utan ett öre i ersättning jobbat hängivet för fred. Det har vartannat år gått till fredsaktivister från Luleå i norr till Värnamo, Orust och Kvänum i söder. Några gånger har Tuff-aktivister belönats, 1997 Gunnar och Margaretha Petersen. Lika sorgsen som jag är över Edmundo Arróspides alltför tidiga död 2004, lika tacksam är jag för att han 2003 hann få priset tillsammans med Hampus Eckerman, båda för sina jättefina insatser i Radio Tuff. Och förra året gick priset till Sylvia Ljungdahl för hennes beundransvärda frivilliga jobb som ordförande både i Tyresö Kvinno- och Tjejjour och i Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF).
Faktiskt har jag själv blivit belönad av etablissemanget. Det var för länge sen, när jag som ung sergeant vägrade att föra befäl en andra repmånad i det Sverige som på den tiden planerade att skaffa kärnvapen, snacka om förintelse!. Då fick jag gratis kost och logi under en solig sommarmånad på fångvårdsanstalten Bogesund, ja rentav 3 kronor om dan för mitt jobb att bära massaved i skogen.
Det fanns kanske människorättsaktivister redan då. I dag är mänskliga rättigheter väldigt i ropet. Hur är det nu med den självklara mänskliga rättigheten att vägra att på order uppifrån massmörda utlänningar, denna orgie i rasism som krig är? Varje dag skildrar våra medier märkligt nog bara en enda sida av andra världskrigets mångfacetterade rasism. Segrarnas brott tystas ner. Historikernas och mediernas musa Clio är deras lilla frilla, som smart skor sig på trendriktigheten och därmed bidrar till nya krigiska massmord.
---------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1207) 2008-10-19
KOMPLICERAT AMERIKANSKT VAL
Hej alla lyssnare!
Denna måndag är det Kolumbusdagen i USA och tre veckor till valet. Som vanligt har vi fått en massa valinformation. En katalog på 144 sidor från delstaten Kalifornien och en katalog på 272 sidor från "City and County of San Francisco".
Delstatskatalogen presenterar 12 delstatliga folkomröstningar. Den första avgör om man ska bygga en höghastighetsjärnväg mellan San Francisco och Los Angeles, en sträcka ungefär som Stockholm till Malmö. Nu går det ett tåg om dagen i vardera riktningen, och det tar runt 12 timmar. Den åttonde folkomröstningen handlar om att ta bort rätten till samkönade äktenskap.Den lokala valkatalogen på 272 sidor presenterar bland annat 22 lokala folkomröstningar från A till V. Många av dem är rätt snåriga att sätta sig in i.
Enligt Proposition M, tex, skulle fastighetsägare kunna bli skadeståndsskyldiga, om de hotar sina hyresgäster med våld eller trakasserar dem för att bli av med dem, stänger av el och vatten, etc. Sedan följer 5 sidor med argument för ja eller nej till detta förslag. Enligt nej-sidan är proposition M inget annat än en garanti om fullsysselsättning för giriga advokater. Dessutom sägs den strida mot grundlagen.
Proposition R är däremot enkel att förstå. Dess förespråkare vill byta namn på stadens stora reningsverk från "the Oceanside Water Pollution Control Plant" till "the George W Bush Sewage Plant", ungefär "Avloppsverket George Bush". Ja-sidan menar att ingen president haft en sådan dramatisk inverkan på landet på så kort tid. Dessutom hoppas de att det ska dra turister dit och till djurparken, som ligger bredvid.
Nejsidan menar att det vore respektlöst mot alla offren för Irak-kriget och alla hederliga, duktiga människor som arbetar på reningsverket att uppkalla det efter GW Bush.Prop R är ett medborgarinitiativ. För att få upp det till folkomröstningen krävdes att förespråkarna samlade in minst 7168 underskrifter, vilket är 5% av antalet medborgare som röstade i det senaste borgmästarvalet.
Proposition A vill spendera 887,4 miljoner dollar på att jordbävningssäkra stadens Allmänna Sjukhus (General Hospital) före år 2013, då det måste stängas, om inget görs. Detta är ett initiativ från stadsfullmäktige.Vad som inte presenteras i dessa redan så tjocka broschyrer är alla personvalen, från president och neråt.Här kan man alltså nästan tala om direktdemokrati.
Men: Valsedeln består av 12 A4-sidor. Inte undra på att valdeltagandet är lågt. Den börjar med de sex alternativen i presidentvalet: Libertarianer, Republikaner, Gröna, "American Independent", "Peace and Freedom" och Demokrater. Förutom ca 40 kandidater till diverse personval ska man alltså rösta ja eller nej i 34 folkomröstningar.
-----------------------------------------
Bengt Svensson för Radio Tuff (nr 1207) i San Francisco.
Denna måndag är det Kolumbusdagen i USA och tre veckor till valet. Som vanligt har vi fått en massa valinformation. En katalog på 144 sidor från delstaten Kalifornien och en katalog på 272 sidor från "City and County of San Francisco".
Delstatskatalogen presenterar 12 delstatliga folkomröstningar. Den första avgör om man ska bygga en höghastighetsjärnväg mellan San Francisco och Los Angeles, en sträcka ungefär som Stockholm till Malmö. Nu går det ett tåg om dagen i vardera riktningen, och det tar runt 12 timmar. Den åttonde folkomröstningen handlar om att ta bort rätten till samkönade äktenskap.Den lokala valkatalogen på 272 sidor presenterar bland annat 22 lokala folkomröstningar från A till V. Många av dem är rätt snåriga att sätta sig in i.
Enligt Proposition M, tex, skulle fastighetsägare kunna bli skadeståndsskyldiga, om de hotar sina hyresgäster med våld eller trakasserar dem för att bli av med dem, stänger av el och vatten, etc. Sedan följer 5 sidor med argument för ja eller nej till detta förslag. Enligt nej-sidan är proposition M inget annat än en garanti om fullsysselsättning för giriga advokater. Dessutom sägs den strida mot grundlagen.
Proposition R är däremot enkel att förstå. Dess förespråkare vill byta namn på stadens stora reningsverk från "the Oceanside Water Pollution Control Plant" till "the George W Bush Sewage Plant", ungefär "Avloppsverket George Bush". Ja-sidan menar att ingen president haft en sådan dramatisk inverkan på landet på så kort tid. Dessutom hoppas de att det ska dra turister dit och till djurparken, som ligger bredvid.
Nejsidan menar att det vore respektlöst mot alla offren för Irak-kriget och alla hederliga, duktiga människor som arbetar på reningsverket att uppkalla det efter GW Bush.Prop R är ett medborgarinitiativ. För att få upp det till folkomröstningen krävdes att förespråkarna samlade in minst 7168 underskrifter, vilket är 5% av antalet medborgare som röstade i det senaste borgmästarvalet.
Proposition A vill spendera 887,4 miljoner dollar på att jordbävningssäkra stadens Allmänna Sjukhus (General Hospital) före år 2013, då det måste stängas, om inget görs. Detta är ett initiativ från stadsfullmäktige.Vad som inte presenteras i dessa redan så tjocka broschyrer är alla personvalen, från president och neråt.Här kan man alltså nästan tala om direktdemokrati.
Men: Valsedeln består av 12 A4-sidor. Inte undra på att valdeltagandet är lågt. Den börjar med de sex alternativen i presidentvalet: Libertarianer, Republikaner, Gröna, "American Independent", "Peace and Freedom" och Demokrater. Förutom ca 40 kandidater till diverse personval ska man alltså rösta ja eller nej i 34 folkomröstningar.
-----------------------------------------
Bengt Svensson för Radio Tuff (nr 1207) i San Francisco.
fredag, oktober 17
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1207) 08-10-19 till....
....till den stora tyska tidningen Süddeutshe Zeitung som (13/10) skriver: ”Turbokapitalismen är död. Nu får staten betala begravnings-kostnaderna”
....till Venezuelas kontroversielle president Hugo Chaves, som när Bush föreslog många tusen miljarder kr statliga pengar för att kontrollera eller delvis ta över krisande privatbanker, undrade om USA hade blivit socialistiskt. Chaves hälsning till Vita huset: ”Lycka till kamrat Bush!”
....till minnet av Martin Luther King jr, som bland annat konstaterade: "En nation som satsar mer på militären än på den sociala välfärden, närmar sig sin själsliga död”
....till FN:s förre vapeninspektör svensken Hans Blix, som i Al Jazeera (14 okt), sa att en amerikansk attack på Iran skulle bli en kolossal tragedi för hela regionen. Han påminner om att förevändningen för anfallet på Irak 2003 var de felaktiga påståendena om att Irak hade massförstörelsevapen och är rädd att samma sak ska hända med Iran.
....till Världshälsoorganisationen (WHO), som enligt en notis i DN 15/10) nu rapporterar om att 60 miljoner kvinnor varje år föder barn utan medicinsk hjälp. WHO påpekar också att de hälsomässiga klyftorna i världen ökar. Skillnaden i medellivslängd mellan det rikaste landet och det fattigaste är 40 år
....till Amnesty Internationals ledande kvinna i England Kate Allen, som på tal om Israel/Palestina bland annat säger: ”Den chockerande sanningen är att israeliska soldater dödar civila i Gaza vecka ut och vecka in utan att bli straffade”. Och hon tillägger: ”Amnesty fördömer i starka ordalag allt dödande och andra attacker på israeliska civila av väpnade palestinska grupper. Emellertid blir palestinier som begår sådana brott ställda inför rätta och får hårda straff, medan israeliska soldater skyldiga till olagligt dödande av obeväpnade palestinska civila nästan alltid förblir ostraffade”
....till en notis i Dagens Nyheter (16/10) med rubriken ”Indien har flest hungrande i världen”. Enligt bland annat tyska ”Welthungerhilfe” (Världshungerhjälpen) har antalet hungrande ökat från 848 till 923 miljoner, alltså nästan en miljard svältande. Inger Schäuble i den tyska organisationen mot världshungern påpekar med hänvisning till finanskrisen: ”Till skillnad från bankerna har de hungrande ingen skuld i sin misär”
....till personal och elever vid Strandskolan i Tyresö, som vid sitt Öppet hus den 9 oktober för Tuffs indiska projekt jobbade in över 30 000 kr på ett par tre timmar. Senare i dagens Radio Tuff hörs Mia Tranehed, lärare vid skolan, berätta om arbetet och sina intryck av de många projekten.
....till veckans väldigt intressanta Tuff-möte. Redan på tisdag 21 oktober inleder redaktören och författaren Bror Perjus ett möte om dem som tjänar på krig och om krigens tilltagande privatisering. Välkomna till Tuff-lokalen Myggdalsv. 80 kl 19 på tisdag!
....till den gamla parollen ”Tyresöradion måste leva!”, som är högaktuell i veckan, fast i medieskuggans Tyresö är den väl alltid aktuell. På torsdag den 23 oktober kl 19 inbjuder närradioföreningen till en mysig träff i Kulturcaféet vid Nyboda skola. De besökande bjuds på drycker, ost och annat tilltugg. Anders Linder, ordförande i närradioföreningen, medverkar liksom programledaren Åke Sandin, som de senaste åren gång på gång betonat att det är de många lyssnarkontakterna som gör att han nu på 24:e året fortsätter att göra frivillig radio. (Se fliken ”Sagt om 91,4” på http://www.tyresoradion.se/ )
....till Venezuelas kontroversielle president Hugo Chaves, som när Bush föreslog många tusen miljarder kr statliga pengar för att kontrollera eller delvis ta över krisande privatbanker, undrade om USA hade blivit socialistiskt. Chaves hälsning till Vita huset: ”Lycka till kamrat Bush!”
....till minnet av Martin Luther King jr, som bland annat konstaterade: "En nation som satsar mer på militären än på den sociala välfärden, närmar sig sin själsliga död”
....till FN:s förre vapeninspektör svensken Hans Blix, som i Al Jazeera (14 okt), sa att en amerikansk attack på Iran skulle bli en kolossal tragedi för hela regionen. Han påminner om att förevändningen för anfallet på Irak 2003 var de felaktiga påståendena om att Irak hade massförstörelsevapen och är rädd att samma sak ska hända med Iran.
....till Världshälsoorganisationen (WHO), som enligt en notis i DN 15/10) nu rapporterar om att 60 miljoner kvinnor varje år föder barn utan medicinsk hjälp. WHO påpekar också att de hälsomässiga klyftorna i världen ökar. Skillnaden i medellivslängd mellan det rikaste landet och det fattigaste är 40 år
....till Amnesty Internationals ledande kvinna i England Kate Allen, som på tal om Israel/Palestina bland annat säger: ”Den chockerande sanningen är att israeliska soldater dödar civila i Gaza vecka ut och vecka in utan att bli straffade”. Och hon tillägger: ”Amnesty fördömer i starka ordalag allt dödande och andra attacker på israeliska civila av väpnade palestinska grupper. Emellertid blir palestinier som begår sådana brott ställda inför rätta och får hårda straff, medan israeliska soldater skyldiga till olagligt dödande av obeväpnade palestinska civila nästan alltid förblir ostraffade”
....till en notis i Dagens Nyheter (16/10) med rubriken ”Indien har flest hungrande i världen”. Enligt bland annat tyska ”Welthungerhilfe” (Världshungerhjälpen) har antalet hungrande ökat från 848 till 923 miljoner, alltså nästan en miljard svältande. Inger Schäuble i den tyska organisationen mot världshungern påpekar med hänvisning till finanskrisen: ”Till skillnad från bankerna har de hungrande ingen skuld i sin misär”
....till personal och elever vid Strandskolan i Tyresö, som vid sitt Öppet hus den 9 oktober för Tuffs indiska projekt jobbade in över 30 000 kr på ett par tre timmar. Senare i dagens Radio Tuff hörs Mia Tranehed, lärare vid skolan, berätta om arbetet och sina intryck av de många projekten.
....till veckans väldigt intressanta Tuff-möte. Redan på tisdag 21 oktober inleder redaktören och författaren Bror Perjus ett möte om dem som tjänar på krig och om krigens tilltagande privatisering. Välkomna till Tuff-lokalen Myggdalsv. 80 kl 19 på tisdag!
....till den gamla parollen ”Tyresöradion måste leva!”, som är högaktuell i veckan, fast i medieskuggans Tyresö är den väl alltid aktuell. På torsdag den 23 oktober kl 19 inbjuder närradioföreningen till en mysig träff i Kulturcaféet vid Nyboda skola. De besökande bjuds på drycker, ost och annat tilltugg. Anders Linder, ordförande i närradioföreningen, medverkar liksom programledaren Åke Sandin, som de senaste åren gång på gång betonat att det är de många lyssnarkontakterna som gör att han nu på 24:e året fortsätter att göra frivillig radio. (Se fliken ”Sagt om 91,4” på http://www.tyresoradion.se/ )
lördag, oktober 11
NOBELS FREDSPRIS MISSRIKTAS?
Alfred Nobel (1833-96) uppfann bland annat dynamiten men trodde på människors förnuft och humanism. Han skrev:
"Min dynamit leder snarare än tusen världsfördrag till fred. När människan insett att hela arméer kan komma att tillintetgöras, kommer man att fortleva i en gyllene fred."
I dag finns kärnvapen, som får dynamit att verka knallpulver. Ändå är det antimilitaristiska engagemanget inte särskilt stort. Men varje år delas Nobels fredspris ut. Under Nobels tid var Norge i union med Sverige och det var en fin gest att låta broderfolket välja pristagare.
I Nobels testamente stod det att priset skulle tilldelas den "som har verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser".
Kollar man pristagarna sedan 1901, då det första priset delades ut, märker man skillnader mellan valen under de första decennierna och de senaste. Från början gavs priset till fredsaktiva personer och organisationer, sedan allt oftare för allmänt humanitära eller andra goda insatser i olika tiders anda.
För ett sekel sedan gick Nobelpriset 1908 till Klas Pontus Arnoldsson, en av Svenska Freds’ grundare (1883), och 1910 till Internationella Fredsbyrån (IPB). I dag är Svenska Freds’ före detta ordförande Tomas Magnusson president i IPB, men hur ofta nämns den anrika organisationen i medierna?
”Av de sju senaste pristagarna har bara en motsvarat kriterierna i Nobels testamente.” Den som hävdar det är den norske juristen Fredrik S. Heffermehl, vice president i IPB. I dagarna har hans nyutkomna bok ”Nobels vilje” väckt stor uppmärksamhet i norska medier. Mer än hälften av dem som mottagit Nobels fredspris sedan andra världskriget har inte uppfyllt villkoren i Nobels testamente, menar han.
Den norska Nobelkommittén utses av Stortinget. Det har tillsatt försvarsvänliga politiker från sitt eget Natoland och kommittén har också bindningar till det norska näringslivet, som sponsrar -- om för dem lämpliga mottagare utses.
Bland de felaktiga nobelprisen som Heffermehl pekar på finns förstås Henry Kissingers, Anwar Sadats, Menachem Begins, Yassir Arafats, Shimon Peres och Elie Wiesels men också moder Teresas. Han ifrågasätter inte deras insatser men menar, att dessa inte är i linje med Nobels fredsfokuserade vilja.
Inte heller priset till Al Gore finner nåd i Heffermehls ögon. Och han är inte ensam om den åsikten. Precis för ett år sedan (2007-10-12) skrev Jan Öberg (TFF) att Gore var ”ett populistiskt val som bara kan nedvärdera själva fredspriset.” Han påpekade att ”Al Gore som vice president (1993-2001) inte hade bidragit på ett sätt som motsvarar tusentals andra enskilda personer och från regeringar fristående organisationer, som ägnar livet åt att bekämpa militarism, kärnvapenivrare och krig, och arbetar för att minska våldet, till förmån för fredsuppbyggande, tolerans, försoning och samexistens – kärnfrågorna för Nobels fredspris”. Öberg anser också att Al Gore aldrig hördes eller sågs som en person som skapade fred: ”Clinton och Gore hade ett program för att bygga upp USA:s militära kapacitet och skapade militära allianser kring hela Ryssland – och missade historiens största tillfälle att skapa en ny världsordning. ”
Visst fick Martin Luther King Nobels fredspris, innan han mördades. Men ledande statsmän, särskilt i i väst, har varit mera lockande för norska Nobelkommittén att belöna än antimilitaristiska icke-våldskämpar. Gandhi nominerades flera gånger, innan han 1948 mördades, men han ansågs inte värdig priset.
Bertha von Suttner var Alfred Nobels goda vän. 1905 fick hon Nobels fredspris, främst för sin bok ”Waffen nieder!” (Ned med vapnen). Sådan livsnödvändig radikalism är inget som dagens prisutdelare tycks uppskatta. Vågar ens våra statsunderstödda fredsorganisationer riskera sina anslag genom att satsa på antimilitarism och icke-våld? Det är jättebra att de verkar för demokrati och mänskliga rättigheter. Men den alldeles grundläggande mänskliga rättigheten är att slippa krigens massdödande. Och hur många miljoner oskyldiga har inte demokratiska länders bombeskadrar dödat de senaste 40 åren?
--------------------------------------------------------------
Åle Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1206) 2008-10-12
"Min dynamit leder snarare än tusen världsfördrag till fred. När människan insett att hela arméer kan komma att tillintetgöras, kommer man att fortleva i en gyllene fred."
I dag finns kärnvapen, som får dynamit att verka knallpulver. Ändå är det antimilitaristiska engagemanget inte särskilt stort. Men varje år delas Nobels fredspris ut. Under Nobels tid var Norge i union med Sverige och det var en fin gest att låta broderfolket välja pristagare.
I Nobels testamente stod det att priset skulle tilldelas den "som har verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser".
Kollar man pristagarna sedan 1901, då det första priset delades ut, märker man skillnader mellan valen under de första decennierna och de senaste. Från början gavs priset till fredsaktiva personer och organisationer, sedan allt oftare för allmänt humanitära eller andra goda insatser i olika tiders anda.
För ett sekel sedan gick Nobelpriset 1908 till Klas Pontus Arnoldsson, en av Svenska Freds’ grundare (1883), och 1910 till Internationella Fredsbyrån (IPB). I dag är Svenska Freds’ före detta ordförande Tomas Magnusson president i IPB, men hur ofta nämns den anrika organisationen i medierna?
”Av de sju senaste pristagarna har bara en motsvarat kriterierna i Nobels testamente.” Den som hävdar det är den norske juristen Fredrik S. Heffermehl, vice president i IPB. I dagarna har hans nyutkomna bok ”Nobels vilje” väckt stor uppmärksamhet i norska medier. Mer än hälften av dem som mottagit Nobels fredspris sedan andra världskriget har inte uppfyllt villkoren i Nobels testamente, menar han.
Den norska Nobelkommittén utses av Stortinget. Det har tillsatt försvarsvänliga politiker från sitt eget Natoland och kommittén har också bindningar till det norska näringslivet, som sponsrar -- om för dem lämpliga mottagare utses.
Bland de felaktiga nobelprisen som Heffermehl pekar på finns förstås Henry Kissingers, Anwar Sadats, Menachem Begins, Yassir Arafats, Shimon Peres och Elie Wiesels men också moder Teresas. Han ifrågasätter inte deras insatser men menar, att dessa inte är i linje med Nobels fredsfokuserade vilja.
Inte heller priset till Al Gore finner nåd i Heffermehls ögon. Och han är inte ensam om den åsikten. Precis för ett år sedan (2007-10-12) skrev Jan Öberg (TFF) att Gore var ”ett populistiskt val som bara kan nedvärdera själva fredspriset.” Han påpekade att ”Al Gore som vice president (1993-2001) inte hade bidragit på ett sätt som motsvarar tusentals andra enskilda personer och från regeringar fristående organisationer, som ägnar livet åt att bekämpa militarism, kärnvapenivrare och krig, och arbetar för att minska våldet, till förmån för fredsuppbyggande, tolerans, försoning och samexistens – kärnfrågorna för Nobels fredspris”. Öberg anser också att Al Gore aldrig hördes eller sågs som en person som skapade fred: ”Clinton och Gore hade ett program för att bygga upp USA:s militära kapacitet och skapade militära allianser kring hela Ryssland – och missade historiens största tillfälle att skapa en ny världsordning. ”
Visst fick Martin Luther King Nobels fredspris, innan han mördades. Men ledande statsmän, särskilt i i väst, har varit mera lockande för norska Nobelkommittén att belöna än antimilitaristiska icke-våldskämpar. Gandhi nominerades flera gånger, innan han 1948 mördades, men han ansågs inte värdig priset.
Bertha von Suttner var Alfred Nobels goda vän. 1905 fick hon Nobels fredspris, främst för sin bok ”Waffen nieder!” (Ned med vapnen). Sådan livsnödvändig radikalism är inget som dagens prisutdelare tycks uppskatta. Vågar ens våra statsunderstödda fredsorganisationer riskera sina anslag genom att satsa på antimilitarism och icke-våld? Det är jättebra att de verkar för demokrati och mänskliga rättigheter. Men den alldeles grundläggande mänskliga rättigheten är att slippa krigens massdödande. Och hur många miljoner oskyldiga har inte demokratiska länders bombeskadrar dödat de senaste 40 åren?
--------------------------------------------------------------
Åle Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1206) 2008-10-12
KVINNOR OCH BARN BLIR KRIGENS OFFER
Kära lyssnare,
Under den gångna veckan har TUFF haft besök av Lena Ag, generalsekreterare för ”Kvinna till kvinna”, föreningen som arbetar för kvinnor i krig. Behövs det en sådan förening? Absolut!
Kvinnor i krigshärjade områden är alltid dubbelt utsatta. Det är kvinnorna som under stora umbäranden håller igång samhället när männen är ute och strider. Och det är kvinnorna som utsätts för våld och övergrepp både under pågående krig och efteråt, när den så kallade freden inleds, en fred som ofta för kvinnornas del handlar om våld och övergrepp av ockupationsmakternas soldater.
Men även barnen lider dubbelt. De drabbas av krigets fasor, av svält och umbäranden. De drabbas dessutom av starka trauman när de ser kvinnorna omkring sig utsättas för våldet, när segerrusiga soldater tar sig de kvinnor de anser sig ha rätt till. Själv har jag vid flera tillfällen i Radio TUFF berättat om ett par sådana fall, som utspelades i min omgivning när jag var barn. En händelse jag tänker på om och om igen är, när min mor och flera andra kvinnor gömde sig på min morfars vind för att undkomma de ständiga våldtäkterna som utövades av de sovjetiska soldater som ockuperat min hemstad Warnemünde.
Vid ett tillfälle hade en av kvinnorna lämnat sitt gömställe för att titta till sin familj i grannhuset. Hon hann inte tillbaka upp på vinden innan soldaterna på nytt kom för att plundra och leta efter kvinnor. Hon sprang in i ett sovrum och gömde sig under sängen, där hon naturligtvis hittades. I sin förtvivlan slet hon sig loss och hoppade ut genom fönstret på andra våningen. I fallet bröt hon benen, men trots det släpades hon in i mina morföräldrars farstu och våldtogs av flera soldater.
I många år efteråt sades det om henne att hon hade flytt till Västtyskland. I själva verket hade hon hängt sig på vinden. Ingen vågade tala om att hon hade tagit livet av sig i sin förtvivlan. Det hade varit att misskreditera ockupationsmakten. Barnen blev moderlösa och faderlösa i många år, innan fadern kom hem ur fångenskapen. Sådant är kriget! Sådan är situationen för kvinnor och barn i krig! Ja, det behövs kvinnor som Lena Ag!
Vi barn då, hur umgicks vi med sådana upplevelser? Vi lekte av oss fasorna genom att i leken upprepa det som hänt. Mina syskon, mina kamrater och jag lekte våldtäkt, ”Vergewaltigung”. Fasansfullt, men sant. Nog har ni alla sett bilder på barn runt om i världen som leker krig i ruinhögarna? Och nog har en och annan av er tänkt: ”Så gräsligt, hur kan de?”
Men leken läker ut själens sår. Leken är barns absolut viktigaste vapen i ett krig, men likaväl i fredstider. Att skapa goda förutsättningar för barns lek är en av de viktigaste uppgifterna våra samhällsplanerare har. Och därför tjatar jag med en dåres envishet på våra politiker att bygga så att våra barn får utrymme för kreativ lek. Här i Malmö behövs nästan inget tjat. Här har vi lekplatser. Men det återkommer jag till nästa gång. Ut med er, kära lyssnare, i skog och mark och lek med era barn och barnbarn, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (i Radio Tuff nr 1206 den 12-19 okt 2008)
Under den gångna veckan har TUFF haft besök av Lena Ag, generalsekreterare för ”Kvinna till kvinna”, föreningen som arbetar för kvinnor i krig. Behövs det en sådan förening? Absolut!
Kvinnor i krigshärjade områden är alltid dubbelt utsatta. Det är kvinnorna som under stora umbäranden håller igång samhället när männen är ute och strider. Och det är kvinnorna som utsätts för våld och övergrepp både under pågående krig och efteråt, när den så kallade freden inleds, en fred som ofta för kvinnornas del handlar om våld och övergrepp av ockupationsmakternas soldater.
Men även barnen lider dubbelt. De drabbas av krigets fasor, av svält och umbäranden. De drabbas dessutom av starka trauman när de ser kvinnorna omkring sig utsättas för våldet, när segerrusiga soldater tar sig de kvinnor de anser sig ha rätt till. Själv har jag vid flera tillfällen i Radio TUFF berättat om ett par sådana fall, som utspelades i min omgivning när jag var barn. En händelse jag tänker på om och om igen är, när min mor och flera andra kvinnor gömde sig på min morfars vind för att undkomma de ständiga våldtäkterna som utövades av de sovjetiska soldater som ockuperat min hemstad Warnemünde.
Vid ett tillfälle hade en av kvinnorna lämnat sitt gömställe för att titta till sin familj i grannhuset. Hon hann inte tillbaka upp på vinden innan soldaterna på nytt kom för att plundra och leta efter kvinnor. Hon sprang in i ett sovrum och gömde sig under sängen, där hon naturligtvis hittades. I sin förtvivlan slet hon sig loss och hoppade ut genom fönstret på andra våningen. I fallet bröt hon benen, men trots det släpades hon in i mina morföräldrars farstu och våldtogs av flera soldater.
I många år efteråt sades det om henne att hon hade flytt till Västtyskland. I själva verket hade hon hängt sig på vinden. Ingen vågade tala om att hon hade tagit livet av sig i sin förtvivlan. Det hade varit att misskreditera ockupationsmakten. Barnen blev moderlösa och faderlösa i många år, innan fadern kom hem ur fångenskapen. Sådant är kriget! Sådan är situationen för kvinnor och barn i krig! Ja, det behövs kvinnor som Lena Ag!
Vi barn då, hur umgicks vi med sådana upplevelser? Vi lekte av oss fasorna genom att i leken upprepa det som hänt. Mina syskon, mina kamrater och jag lekte våldtäkt, ”Vergewaltigung”. Fasansfullt, men sant. Nog har ni alla sett bilder på barn runt om i världen som leker krig i ruinhögarna? Och nog har en och annan av er tänkt: ”Så gräsligt, hur kan de?”
Men leken läker ut själens sår. Leken är barns absolut viktigaste vapen i ett krig, men likaväl i fredstider. Att skapa goda förutsättningar för barns lek är en av de viktigaste uppgifterna våra samhällsplanerare har. Och därför tjatar jag med en dåres envishet på våra politiker att bygga så att våra barn får utrymme för kreativ lek. Här i Malmö behövs nästan inget tjat. Här har vi lekplatser. Men det återkommer jag till nästa gång. Ut med er, kära lyssnare, i skog och mark och lek med era barn och barnbarn, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (i Radio Tuff nr 1206 den 12-19 okt 2008)
fredag, oktober 10
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1206) 08-10-12 till....
....till journalisten Johan Romin, Tyresökille från början, som just kommit ut med boken ”Desertören och Vietnamkriget. Blod, skuld och politik”. Den handlar inte bara om kriget utan också om Terry Whitmore, en av de många amerikanska krigsvägrare, som för 40 år sedan bodde hos olika Tuff-medlemmar. Därför finns i boken flera sidor om Tyresö och Tuff. Den skildrar också Tuffs grundande, som ägde rum under ett möte vintern 1967. En av grundarna var dåvarande Tyresöbon Per Oscarsson, som hade orsakat en väldig folkstorm i Hylands hörna några veckor innan Så här beskrivs det i boken: ”När det blev känt att Per Oscarsson skulle komma till årsmötet kom alla tidningar och det blev stor kalabalik. Per fick fly upp på ett bord på grund av trängseln och tidningarna gick omkring och intervjuade folk” Boken kan köpas från Tuff.
....till Tuff-aktivisterna Bitte Isacsson, Margareta Svahn och Barbro Nordlöf. De besökte i vintras de många Tuff-projekten i Indien. Nu finns deras reseberättelse både på svenska och engelska i fliken ”Tuffa tjejer i Indien” på www.tuff.fred.se
....till Bengt Citron, som varje vecka uppdaterar http://www.tuff.fred.se/ , där det finns massor av information om aktiva Tyresö Ulands- och Fredsförening -Tuff
....till Kristna Freds’ nya generalsekreterare Elisabeth Lundgren, som i sitt senaste nyhetsbrev också har med rubriken. KYRKAN BÖR GÅ I TÄTEN FÖR NEDRUSTNING! Det sägs bland annat: ”Kyrkorna måste göra sina röster hörda för att påverka politiker och genom att se över alla ekonomiska tillgångar så att de inte gynnar vapenindustrin”. Det påpekas också att Svenska kyrkan har aktier i vapenindustrin. I nyhetsbrevet meddelas också att första till fjärde AP-fonderna nu slutar att investera i företag som tillverkar klustervapen. Ordföranden i AP-fondernas etikråd Carl Rosén säger: ”Det är frågan om inhumana vapen som ofta skadar oskyldiga civila och där det nu finns stöd för en konvention om förbud”
....till Pia Bergström som (AB 7/10) under rubriken ”Mördarna och mödrarna” recenserar boken ”Sista kulan sparar jag åt grannen”, skriven av Fausta Marianovic, Umeåbo som kom till Sverige från krigets Bosnien. Pia Bergström skriver: ”Det där fruktansvärda kriget blir äntligen begripligt och likt alla andra krig i historien. Även här handlar det, trots retoriken om heder och ära och fosterlandets jord, till sist ändå om futtigare begär: personlig makt och pengar, krigsbyte, mark, grannens hus, Mercedes, guldsmycken, tv-apparat och tvättmaskin, om våldtäkter och plundring. Om medelålders män som själva sitter långt från alla visslande kulor och hetsar unga pojkar att bli mördarmaskiner och offra sina liv för lögner.”
....till Eva Ehrstedt, som skickat oss ett tänkvärt citat av Rudolf Steiner: "Giv dem stenar och de skola bygga. Giv dem vapen och de skola skjuta."
....till nästa spännande Tuff-arrangemang: Bror Perjus inleder ett möte tisdag den 21 oktober kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Ämne: Krigens vinnare och privatisering. Alla välkomna!
....till Tuff-aktivisterna Bitte Isacsson, Margareta Svahn och Barbro Nordlöf. De besökte i vintras de många Tuff-projekten i Indien. Nu finns deras reseberättelse både på svenska och engelska i fliken ”Tuffa tjejer i Indien” på www.tuff.fred.se
....till Bengt Citron, som varje vecka uppdaterar http://www.tuff.fred.se/ , där det finns massor av information om aktiva Tyresö Ulands- och Fredsförening -Tuff
....till Kristna Freds’ nya generalsekreterare Elisabeth Lundgren, som i sitt senaste nyhetsbrev också har med rubriken. KYRKAN BÖR GÅ I TÄTEN FÖR NEDRUSTNING! Det sägs bland annat: ”Kyrkorna måste göra sina röster hörda för att påverka politiker och genom att se över alla ekonomiska tillgångar så att de inte gynnar vapenindustrin”. Det påpekas också att Svenska kyrkan har aktier i vapenindustrin. I nyhetsbrevet meddelas också att första till fjärde AP-fonderna nu slutar att investera i företag som tillverkar klustervapen. Ordföranden i AP-fondernas etikråd Carl Rosén säger: ”Det är frågan om inhumana vapen som ofta skadar oskyldiga civila och där det nu finns stöd för en konvention om förbud”
....till Pia Bergström som (AB 7/10) under rubriken ”Mördarna och mödrarna” recenserar boken ”Sista kulan sparar jag åt grannen”, skriven av Fausta Marianovic, Umeåbo som kom till Sverige från krigets Bosnien. Pia Bergström skriver: ”Det där fruktansvärda kriget blir äntligen begripligt och likt alla andra krig i historien. Även här handlar det, trots retoriken om heder och ära och fosterlandets jord, till sist ändå om futtigare begär: personlig makt och pengar, krigsbyte, mark, grannens hus, Mercedes, guldsmycken, tv-apparat och tvättmaskin, om våldtäkter och plundring. Om medelålders män som själva sitter långt från alla visslande kulor och hetsar unga pojkar att bli mördarmaskiner och offra sina liv för lögner.”
....till Eva Ehrstedt, som skickat oss ett tänkvärt citat av Rudolf Steiner: "Giv dem stenar och de skola bygga. Giv dem vapen och de skola skjuta."
....till nästa spännande Tuff-arrangemang: Bror Perjus inleder ett möte tisdag den 21 oktober kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Ämne: Krigens vinnare och privatisering. Alla välkomna!
söndag, oktober 5
Hampus Eckerman: MILITÄRBILJONER, AFGHANISTAN, SOMALIA, IRAK:
Så är då det amerikanska räddningspaketet för ekonomin klart. 700 miljarder dollar ligger det på. 700 miljarder dollar eller 5 biljoner kronor, 5000 miljarder kronor. Blotta tillskjutningen av dessa pengar har skapat panik i USA:s finanser. Kommer denna summa vara så hög att den sänker hela USA:s kreditvärdighet vilket kommer göra alla utlandslån dyrare?
Som av en händelse är 700 miljarder dollar också den officiella kostnaden för USA:s försvar tillsammans med kostnaderna för krigen i Irak och Afghanistan. Man kunde tycka att försvarsspenderingarna då skulle skapa en liknande panik varje år. Särskilt som försvaret har tappat bort ungefär 1 biljon dollar, motsvarande 7000 miljarder kronor. Pengar som ingen har en den minsta aning om vart de tagit vägen. Att hitta dem borde ju vara en prioritering just nu, om inte annat skulle det bekosta hela det finansiella räddningspaketet och t.o.m ge pengar över.
Eftersom det är försvaret som tappat bort dem lär dock inget hända. Att kritisera det militärindustriella komplexet är inget som någon president vågar sig på. Senast någon försökte göra det i Sverige var Thage G. Petersson och han tvingades mycket riktigt att avgå som försvarsminister inte långt senare.
Ingen vet heller om 700 miljarder dollar kommer att räcka. När en talesman för det amerikanska skatteverket tillfrågades om hur siffran räknats fram svarade hon att "den är inte baserad på något särskilt data. Vi ville bara välja en riktigt stor siffra". Och sanningen är att ingen vet hur mycket pengar som kommer att krävas.
* * *
Det går dock inte så bra för den amerikanska armén. I Afghanistan har de ockuperande styrkorna tvingats fördubbla antalet soldater och ändå ser de inget hopp. Det vore en "positiv sak", sa Storbritanniens ambassadör i Afghanistan, om vi inom fem till tio år hade "en acceptabel diktator". Det där med demokrati är visst inte så intressant längre och kvinnornas frigörelse var det länge sedan någon brydde sig om. "Vi är inte som talibanerna när de stenade kvinnor", sa en av landets nya ministrar, "Vi är humana, vi använder mindre stenar".
USA har också sponsrat den etiopiska armén i dess invasion av Somalia. Det har inte heller gått så bra. Det parlament de tillsatt, den s.k "övergångsregimen", har nu tvingats flytta till Kenya. Trots allt blodigare och brutalare försök att slå ned motståndet tar de lika hänsynslösa rebellerna över mer och mer av landet. Det positiva är att befolkningen rapporterar om mindre övergrepp där ockupationsstyrkorna drivits bort. Det är inte otroligt, för krig tar alltid fram det värsta hos folk och inget är värre än en soldat som vet att han kämpar i ett krig utan mening där han står på den förlorande sidan. Etiopien har själv gett signaler om att dra sig ut. * * *
Endast Irak visas idag upp som en stor framgång i amerikansk TV. Det är dock en ren Potemkinkuliss. Den etniska rensningen i Irak, där mellan fyra och fem miljoner människor drivits på flykt, har gjort att det etniska våldet ebbat ut. Så många har fördrivits att områdena nu blivit etniskt homogena. Det finns inte längre kvar folk från andra folkgrupper att slåss med i grannskapen. Den amerikanska armén har också beordrats att inte provocera, att inte patrullera in i fientliga områden. Istället har pengar använts för att betala milismän för att sluta slåss. Allt inför det amerikanska presidentvalet.
Att detta inte kommer att vara är uppenbart. Om flyktingarna försöker återvända kommer de etniska stridigheterna åter att blossa upp. Amerikanska soldater kan inte hålla sig gömda på baserna i evigheter och att betala milismän är en högst kortsiktig taktik eftersom man också ger dem pengar att rusta upp med. Eftersom det ökar McCains chanser att vinna presidentvalet kommer man dock gå vidare med den ytterligare ett tag.
------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio TUFF nr 1205
Som av en händelse är 700 miljarder dollar också den officiella kostnaden för USA:s försvar tillsammans med kostnaderna för krigen i Irak och Afghanistan. Man kunde tycka att försvarsspenderingarna då skulle skapa en liknande panik varje år. Särskilt som försvaret har tappat bort ungefär 1 biljon dollar, motsvarande 7000 miljarder kronor. Pengar som ingen har en den minsta aning om vart de tagit vägen. Att hitta dem borde ju vara en prioritering just nu, om inte annat skulle det bekosta hela det finansiella räddningspaketet och t.o.m ge pengar över.
Eftersom det är försvaret som tappat bort dem lär dock inget hända. Att kritisera det militärindustriella komplexet är inget som någon president vågar sig på. Senast någon försökte göra det i Sverige var Thage G. Petersson och han tvingades mycket riktigt att avgå som försvarsminister inte långt senare.
Ingen vet heller om 700 miljarder dollar kommer att räcka. När en talesman för det amerikanska skatteverket tillfrågades om hur siffran räknats fram svarade hon att "den är inte baserad på något särskilt data. Vi ville bara välja en riktigt stor siffra". Och sanningen är att ingen vet hur mycket pengar som kommer att krävas.
* * *
Det går dock inte så bra för den amerikanska armén. I Afghanistan har de ockuperande styrkorna tvingats fördubbla antalet soldater och ändå ser de inget hopp. Det vore en "positiv sak", sa Storbritanniens ambassadör i Afghanistan, om vi inom fem till tio år hade "en acceptabel diktator". Det där med demokrati är visst inte så intressant längre och kvinnornas frigörelse var det länge sedan någon brydde sig om. "Vi är inte som talibanerna när de stenade kvinnor", sa en av landets nya ministrar, "Vi är humana, vi använder mindre stenar".
USA har också sponsrat den etiopiska armén i dess invasion av Somalia. Det har inte heller gått så bra. Det parlament de tillsatt, den s.k "övergångsregimen", har nu tvingats flytta till Kenya. Trots allt blodigare och brutalare försök att slå ned motståndet tar de lika hänsynslösa rebellerna över mer och mer av landet. Det positiva är att befolkningen rapporterar om mindre övergrepp där ockupationsstyrkorna drivits bort. Det är inte otroligt, för krig tar alltid fram det värsta hos folk och inget är värre än en soldat som vet att han kämpar i ett krig utan mening där han står på den förlorande sidan. Etiopien har själv gett signaler om att dra sig ut. * * *
Endast Irak visas idag upp som en stor framgång i amerikansk TV. Det är dock en ren Potemkinkuliss. Den etniska rensningen i Irak, där mellan fyra och fem miljoner människor drivits på flykt, har gjort att det etniska våldet ebbat ut. Så många har fördrivits att områdena nu blivit etniskt homogena. Det finns inte längre kvar folk från andra folkgrupper att slåss med i grannskapen. Den amerikanska armén har också beordrats att inte provocera, att inte patrullera in i fientliga områden. Istället har pengar använts för att betala milismän för att sluta slåss. Allt inför det amerikanska presidentvalet.
Att detta inte kommer att vara är uppenbart. Om flyktingarna försöker återvända kommer de etniska stridigheterna åter att blossa upp. Amerikanska soldater kan inte hålla sig gömda på baserna i evigheter och att betala milismän är en högst kortsiktig taktik eftersom man också ger dem pengar att rusta upp med. Eftersom det ökar McCains chanser att vinna presidentvalet kommer man dock gå vidare med den ytterligare ett tag.
------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio TUFF nr 1205
TUFFS JAPANSKA FÖRBINDELSER
I Radio Tuff 5-12 oktober på 91,4 MHz och www.tyresoradion.se finns också fem minuter om förbindelserna mellan Tyresö Ulands-och FredsFörening (TUFF) och japanska fredsaktivister. De började redan under Tuffs första år, för i slutet av 1967 anlände de fyra första Vietnamdesertörerna till Tyresö. De kallades ”The Intrepid Four”, eftersom de under en permission i Japan hade deserterat från den amerikanska hangarkryssaren Intrepid. Den japanska fredsorganisationen Beheiren såg till att de via Sovjetunionen smugglades till Sverige. Dess i fjol bortgångne ledare Makoto Oda besökte 1968 Tyresö och Tuff.
De fyra unga amerikanerna var Richard D Bailey, Michael Lindner, Craig Anderson och John Barilla. De fick husrum hos olika Tuff-aktivister, som senare skulle ta emot många andra amerikanska krigstjänstvägrare. En av dem var Terry Whitmore.
När Terry kom till Tyresö lekte Johan Romin ”Vietnamkrig” med de andra barnen här i Bollmora. I dag är han journalist och författare. För några år sedan gjorde han för Utbildningsradion i Sveriges Television en sevärd film just om Terry, som han bland annat tog med på ett återbesök till Vietnam, där Terry hade blivit svårt sårad under de hårda striderna på 1960-talet.
Nyligen utkom Johan Romins bok ”Desertören och Vietnamkriget” (Prisma) och den handlar främst om Terry Whitmore, bland annat också om hans tid hos Tuff. (Boken finns att köpa av Tuff, till exempel vid bokbordet i Tyresö Centrum lördag den 25 oktober eller av mig, tel 08-712 4463 eller på e-post: ake.sandin@tyresoradion.se ).
I början av augusti under alla år har Tuff minneshållit folkmorden i Hiroshima och Nagasaki den 6 resp 9 augusti 1945. Under 1980-talet deltog vi mycket aktivt i de stora manifestationerna på Sergels torg den 6 augusti och numera finns vi på Hiroshimadagen i Tyresö Centrum, där vi bland annat delar ut papperstranor till minne av ett av de hundratusentals atombombsoffren, lilla Sadako i Hiroshima.
!989 besöktes de båda atombombade städerna av Tuffs dåvarande ordförande Monica Schelin, då också vice ordförande i Svenska Freds. I telefon från Hiroshima intervjuades hon av Sveriges Radio men rapporterade också direkt till Radio Tuff, vars medarbetare hon sedan många år är.
2005 besöktes vi av den japanska forskaren och journalisten Kim Kyungmook. Vi intervjuade varandra och han hördes i Radio Tuff.
Nyligen kom den japanska fredsaktivisten Yoko Takayama till Stockholm. Hon kontaktade mig och jag passade på att intervjua henne för radion. Yoko tillhör The Peace Boat, en japansk fredsorganisation som i flera år ordnat båtresor jorden runt för 800 passagerare åt gången. De får betala för sig men informeras genom föreläsningar och besök i olika hamnstäder om olika länders förhållanden, ett slags indoktrinering i fred och internationell solidaritet.
På min fråga om Peace Boat brydde sig om de många ännu överlevande (de så kallade hibakushas) från atombombsförintelsen berättade Yoko att 100 hibakushas hade inbjudits att gratis följa med ombord och i olika städer världen runt berättat om sitt öde.
Yoko var här för att planera fredsbåtens besök i Stockholm den 20 maj nästa år. Hon hörs under några minuter i Radio Tuff söndagen den 5 oktober kl 17 och sedan fyra gånger per dygn tills nästa Radio Tuff den 12 oktober. Hela halvtimmen med henne hörs från den 26 oktober kl 17.30 och sedan fyra gånger per dygn under tre veckor.
------------------------------------------------------
Åke Sandin
------------------------------------------------------
FEG ”ANONYMS” MANISKA KOMMENTARER
Under något år har ”Anonym” med manisk tjatighet varje vecka kommenterat mina krönikor här på bloggen, ofta med samma trosvissa budskap, många gånger till varje min text. Vad jag än skriver om kommenterar han inte mina texter utan kör med samma trosvissa förebråelser över att jag är lurad av medierna, att jag är okunnig, att jag inte vill veta sanningen, att jag liksom han inte har sett ljuset. Häromsistens undrade han hånfullt om jag inte var för gammal.
Ljuset för denne tydligen religiöst påverkade människa är 11 september 2001. Otaliga gånger tjatar han om att jag inte förstår 11 september, en händelse som han tydligen helt låter dominera sitt tänkande. På sistone har han kommit med ”avslöjanden om bankernas media”, också nu utan att tala om på vad han grundar sina svepande påståenden. Som vanligt är det tro, inte argumentation
Varför skulle jag fästa mig vid synpunkter från en så besatt person? Varför skulle jag bry mig om någon som är så urbota feg, att han inte vågar sätta ut sitt namn? Jag har erbjudit honom en halvtimme på Succékanalen 91,4, Tyresöradion, men då måste han ju krypa upp i dagsljuset och där under stenen har han uppenbarligen det alltför skönt. På radion har jag i ett av de sex alternativa Klarspråk jag gjort släppt fram en namngiven person som också tvivlade på den gängse bilden av 11 september, men dennes försök att argumentera övertygade nog inte många.
Varför skulle jag fästa avseende vid någon, som oavbrutet med samma länkar hänvisar till andra utan att själv redogöra för innehållet? Alltså har jag inte öppnat en enda av de länkar han ständigt rekommenderar i sina så kallade ”kommentarer”.
Flera som varit inne på bloggen uppmanar mig att som de säger ”ta bort den där knäppskallens stollerier”. Av två skäl gör jag inte det. Dels är jag vän av yttrandefrihet, dels gör han ju ständiga självmål genom sin osakliga tjatighet. Det kan förstås vara lite orättvist mot mera sansade tvivlare på 11 september, till exempel Andreas von Bülow och Robert Fisk, vilka därmed blir komprometterade,
”Anonym” surrar gång på gång om Pearl Harbor 1941 och ”fem skrattande israeler” den 11 september 2001, ibland också om riksdagshusbranden i Berlin 1933. Visst, det japanska angreppet på Pearl Harbor gjorde att Roosevelt äntligen fick en förevändning att göra som han länge velat: att gå med i kriget mot axelmakterna. Men nog var det japanerna som anföll, därtill under lång tid provocerade av USA. Visst utnyttjade Hitler riksdagshusbranden till undantagsbestämmelser, som inledde krossandet av den tyska demokratin. Men det var faktiskt den unge holländske antinazisten Marinus van der Lubbe som tuttade på. Visst utnyttjade Stalin mordet 1934 på Leningrads ledande bolsjevik Sergej Kirov genom att inleda sina beryktade utrensningar. Men mordet på Kirov var ett svartsjukedrama. Han mördades av Leonid Nikolajev, vars judiska hustru var Kirovs älskarinna.
Visst gav 11 september amerikanska hökar en efterlängtad förevändning att starta anfallskrig mot Irak och Afghanistan – det lika folkrättsvidriga anfallet mot Serbien 1999 hade ju snällt accepterats av ”världssamfundet” (läs: västliga medier). Men ljög verkligen al-Qaida, när de tog på sig skulden? Och visst hade nationalistiska israeler anledning att vara glada över 11 september. Benjamin Netanyahu, Israels premiärminister 1996-99, har öppet förklarat att 11 september gynnade Israel och han har rätt. Han är så nationalistisk, att han tillhörde dem som härom året firade 50-årsminnet av den israeliska sprängningen av det brittiska högkvarteret i Jerusalem 1946, då massor av människor dödades. Så han och andra i Israel är inte främmande för terror, men med all respekt för världens kanske skickligaste säkerhetstjänst Mossad, verkar det vara långsökt att konspirationstro på Israels inblandning i 11 september.
Bland det jobbigaste med den anonyme fegisen är att han svamlar på, ibland med citatförfalskningar, ibland med halsbrytande anklagelser. När jag i augusti inför minnet av folkmorden i Hiroshima och Nagasaki hade en krönika med rubriken ”En Hiroshimaflickas bön”, så skrev han ”Åke Sandin skriver” för att sedan citera inte mig utan den lilla flickan. När jag i somras hade en krönika med rubriken ”Amalia lurade alla godtrogna”, som handlade om att det främsta beviset på sovjetiska ubåtskränkningar nu hade avslöjats som ljudet från den gamla svenska båten Amalia, ja, då fick jag på käften för att jag sysslade med vad som hände för 25 år sedan. Men nyheten om Amalia var en vecka gammal, medan hans kära 11 september var 350 veckor gammalt.
Var fanns den här storsnackande fegisen, när vi var några alltför få som källkritiskt granskade alla larm om sovjetiska ubåtar under ubåtshysterins tid? Då kunde man verkligen prata om att medierna vilseledde, så till den grad att vi dissidenter av de hjärntvättade stämplades som Moskvalakejer. Radio Tuff, som görs oavlönat sedan 23 år, har inte minst tack vare sitt ekonomiska oberoende vågat gå motvinds. Vi har skildrat övergreppen också mot demoniserade förlorare; serber, japaner tyskar med flera liksom propagandalögnerna om dem.
Var fanns han någonstans när jag 1996 efter hundratals gratiskrönikor i tidningen Pax av Svenska Freds’ dåvarande ordförande –opportunistisk eller bara okunnig?-- i upprörda ordalag ombads att sluta? Jag hade ju skildrat mordet på Bernadotte, berättat om den etniska rensningen av 14 miljoner tyskar, av vilka två miljoner dog/dödades, ja, till och med vågat påstå att historikerna var överens om att de i alla medier och skolor skildrade tyska människotvålarna var en seglivad propagandalögn från kriget.
Det är alltså ovanligt korkat av honom att jämt och ständigt förebrå just Radio Tuff för att tro alltför mycket på medierna. I femton år har denna radiokanal dessutom haft förmånen att som medarbetare varje vecka ha Hampus Eckerman, vars raka puckar drabbar inte minst våra medier. Inte undra på att Hampus’ blogg har adressen www.motbilder.se
De fyra unga amerikanerna var Richard D Bailey, Michael Lindner, Craig Anderson och John Barilla. De fick husrum hos olika Tuff-aktivister, som senare skulle ta emot många andra amerikanska krigstjänstvägrare. En av dem var Terry Whitmore.
När Terry kom till Tyresö lekte Johan Romin ”Vietnamkrig” med de andra barnen här i Bollmora. I dag är han journalist och författare. För några år sedan gjorde han för Utbildningsradion i Sveriges Television en sevärd film just om Terry, som han bland annat tog med på ett återbesök till Vietnam, där Terry hade blivit svårt sårad under de hårda striderna på 1960-talet.
Nyligen utkom Johan Romins bok ”Desertören och Vietnamkriget” (Prisma) och den handlar främst om Terry Whitmore, bland annat också om hans tid hos Tuff. (Boken finns att köpa av Tuff, till exempel vid bokbordet i Tyresö Centrum lördag den 25 oktober eller av mig, tel 08-712 4463 eller på e-post: ake.sandin@tyresoradion.se ).
I början av augusti under alla år har Tuff minneshållit folkmorden i Hiroshima och Nagasaki den 6 resp 9 augusti 1945. Under 1980-talet deltog vi mycket aktivt i de stora manifestationerna på Sergels torg den 6 augusti och numera finns vi på Hiroshimadagen i Tyresö Centrum, där vi bland annat delar ut papperstranor till minne av ett av de hundratusentals atombombsoffren, lilla Sadako i Hiroshima.
!989 besöktes de båda atombombade städerna av Tuffs dåvarande ordförande Monica Schelin, då också vice ordförande i Svenska Freds. I telefon från Hiroshima intervjuades hon av Sveriges Radio men rapporterade också direkt till Radio Tuff, vars medarbetare hon sedan många år är.
2005 besöktes vi av den japanska forskaren och journalisten Kim Kyungmook. Vi intervjuade varandra och han hördes i Radio Tuff.
Nyligen kom den japanska fredsaktivisten Yoko Takayama till Stockholm. Hon kontaktade mig och jag passade på att intervjua henne för radion. Yoko tillhör The Peace Boat, en japansk fredsorganisation som i flera år ordnat båtresor jorden runt för 800 passagerare åt gången. De får betala för sig men informeras genom föreläsningar och besök i olika hamnstäder om olika länders förhållanden, ett slags indoktrinering i fred och internationell solidaritet.
På min fråga om Peace Boat brydde sig om de många ännu överlevande (de så kallade hibakushas) från atombombsförintelsen berättade Yoko att 100 hibakushas hade inbjudits att gratis följa med ombord och i olika städer världen runt berättat om sitt öde.
Yoko var här för att planera fredsbåtens besök i Stockholm den 20 maj nästa år. Hon hörs under några minuter i Radio Tuff söndagen den 5 oktober kl 17 och sedan fyra gånger per dygn tills nästa Radio Tuff den 12 oktober. Hela halvtimmen med henne hörs från den 26 oktober kl 17.30 och sedan fyra gånger per dygn under tre veckor.
------------------------------------------------------
Åke Sandin
------------------------------------------------------
FEG ”ANONYMS” MANISKA KOMMENTARER
Under något år har ”Anonym” med manisk tjatighet varje vecka kommenterat mina krönikor här på bloggen, ofta med samma trosvissa budskap, många gånger till varje min text. Vad jag än skriver om kommenterar han inte mina texter utan kör med samma trosvissa förebråelser över att jag är lurad av medierna, att jag är okunnig, att jag inte vill veta sanningen, att jag liksom han inte har sett ljuset. Häromsistens undrade han hånfullt om jag inte var för gammal.
Ljuset för denne tydligen religiöst påverkade människa är 11 september 2001. Otaliga gånger tjatar han om att jag inte förstår 11 september, en händelse som han tydligen helt låter dominera sitt tänkande. På sistone har han kommit med ”avslöjanden om bankernas media”, också nu utan att tala om på vad han grundar sina svepande påståenden. Som vanligt är det tro, inte argumentation
Varför skulle jag fästa mig vid synpunkter från en så besatt person? Varför skulle jag bry mig om någon som är så urbota feg, att han inte vågar sätta ut sitt namn? Jag har erbjudit honom en halvtimme på Succékanalen 91,4, Tyresöradion, men då måste han ju krypa upp i dagsljuset och där under stenen har han uppenbarligen det alltför skönt. På radion har jag i ett av de sex alternativa Klarspråk jag gjort släppt fram en namngiven person som också tvivlade på den gängse bilden av 11 september, men dennes försök att argumentera övertygade nog inte många.
Varför skulle jag fästa avseende vid någon, som oavbrutet med samma länkar hänvisar till andra utan att själv redogöra för innehållet? Alltså har jag inte öppnat en enda av de länkar han ständigt rekommenderar i sina så kallade ”kommentarer”.
Flera som varit inne på bloggen uppmanar mig att som de säger ”ta bort den där knäppskallens stollerier”. Av två skäl gör jag inte det. Dels är jag vän av yttrandefrihet, dels gör han ju ständiga självmål genom sin osakliga tjatighet. Det kan förstås vara lite orättvist mot mera sansade tvivlare på 11 september, till exempel Andreas von Bülow och Robert Fisk, vilka därmed blir komprometterade,
”Anonym” surrar gång på gång om Pearl Harbor 1941 och ”fem skrattande israeler” den 11 september 2001, ibland också om riksdagshusbranden i Berlin 1933. Visst, det japanska angreppet på Pearl Harbor gjorde att Roosevelt äntligen fick en förevändning att göra som han länge velat: att gå med i kriget mot axelmakterna. Men nog var det japanerna som anföll, därtill under lång tid provocerade av USA. Visst utnyttjade Hitler riksdagshusbranden till undantagsbestämmelser, som inledde krossandet av den tyska demokratin. Men det var faktiskt den unge holländske antinazisten Marinus van der Lubbe som tuttade på. Visst utnyttjade Stalin mordet 1934 på Leningrads ledande bolsjevik Sergej Kirov genom att inleda sina beryktade utrensningar. Men mordet på Kirov var ett svartsjukedrama. Han mördades av Leonid Nikolajev, vars judiska hustru var Kirovs älskarinna.
Visst gav 11 september amerikanska hökar en efterlängtad förevändning att starta anfallskrig mot Irak och Afghanistan – det lika folkrättsvidriga anfallet mot Serbien 1999 hade ju snällt accepterats av ”världssamfundet” (läs: västliga medier). Men ljög verkligen al-Qaida, när de tog på sig skulden? Och visst hade nationalistiska israeler anledning att vara glada över 11 september. Benjamin Netanyahu, Israels premiärminister 1996-99, har öppet förklarat att 11 september gynnade Israel och han har rätt. Han är så nationalistisk, att han tillhörde dem som härom året firade 50-årsminnet av den israeliska sprängningen av det brittiska högkvarteret i Jerusalem 1946, då massor av människor dödades. Så han och andra i Israel är inte främmande för terror, men med all respekt för världens kanske skickligaste säkerhetstjänst Mossad, verkar det vara långsökt att konspirationstro på Israels inblandning i 11 september.
Bland det jobbigaste med den anonyme fegisen är att han svamlar på, ibland med citatförfalskningar, ibland med halsbrytande anklagelser. När jag i augusti inför minnet av folkmorden i Hiroshima och Nagasaki hade en krönika med rubriken ”En Hiroshimaflickas bön”, så skrev han ”Åke Sandin skriver” för att sedan citera inte mig utan den lilla flickan. När jag i somras hade en krönika med rubriken ”Amalia lurade alla godtrogna”, som handlade om att det främsta beviset på sovjetiska ubåtskränkningar nu hade avslöjats som ljudet från den gamla svenska båten Amalia, ja, då fick jag på käften för att jag sysslade med vad som hände för 25 år sedan. Men nyheten om Amalia var en vecka gammal, medan hans kära 11 september var 350 veckor gammalt.
Var fanns den här storsnackande fegisen, när vi var några alltför få som källkritiskt granskade alla larm om sovjetiska ubåtar under ubåtshysterins tid? Då kunde man verkligen prata om att medierna vilseledde, så till den grad att vi dissidenter av de hjärntvättade stämplades som Moskvalakejer. Radio Tuff, som görs oavlönat sedan 23 år, har inte minst tack vare sitt ekonomiska oberoende vågat gå motvinds. Vi har skildrat övergreppen också mot demoniserade förlorare; serber, japaner tyskar med flera liksom propagandalögnerna om dem.
Var fanns han någonstans när jag 1996 efter hundratals gratiskrönikor i tidningen Pax av Svenska Freds’ dåvarande ordförande –opportunistisk eller bara okunnig?-- i upprörda ordalag ombads att sluta? Jag hade ju skildrat mordet på Bernadotte, berättat om den etniska rensningen av 14 miljoner tyskar, av vilka två miljoner dog/dödades, ja, till och med vågat påstå att historikerna var överens om att de i alla medier och skolor skildrade tyska människotvålarna var en seglivad propagandalögn från kriget.
Det är alltså ovanligt korkat av honom att jämt och ständigt förebrå just Radio Tuff för att tro alltför mycket på medierna. I femton år har denna radiokanal dessutom haft förmånen att som medarbetare varje vecka ha Hampus Eckerman, vars raka puckar drabbar inte minst våra medier. Inte undra på att Hampus’ blogg har adressen www.motbilder.se
torsdag, oktober 2
”FÖRST KOMMER KÄKET, SEDAN....”
----------------------------------------------------------------
Radio Tuff kommer med ett nytt program varje söndag kl 17 och hörs sedan fyra ggr per dygn på 91,4 MHz och på webben www.tyresoradion.se På den hemsidan finns också fliken "Arkiv", där man kan lyssna på ett hundratal program från 2008, däribland ett 20-tal Radio Tuff. Flera hundra lyssnaromdömen finns där i fliken "Sagt om 91,4". Du är också välkommen med dina synpunkter. Anonyma fegisar citeras inte, så sätt ut ditt namn"
--------------------------------------------------------------------
Under 1990-talet lyckades TUFF (Tyresö Ulands- och FredsFörening) skicka över en miljon kronor om året till indiska partners. Dessa använde pengarna oerhört väl. I femtio stora skoltält fick barnen till säsongarbetande sockerrörshuggare (koytas) tillsyn och enkel undervisning av unga lärarinnor från trakten. Sammanlagt omfattade projektet 3000 barn per år.
Barnen bodde med sina familjer i de mest eländiga läger under de 4-5 månader skördesäsongen varade. I början visade de extremt lågavlönade och utsugna föräldrarna, själva analfabeter, inget intresse för att deras barn skulle gå i någon slags skola. Först när ett mellanmål per dag och en uppsättning kläder till dessa trashankar till barn infördes blev föräldrarna entusiastiska..
Om någon ännu minns Bertolt Brecht var det han som sade: ”Erst kommt das Fressen, dann die Moral” [Först kommer käket, sedan moralen].
Det här aktualiseras nu av nya riktlinjer för svensk biståndspolitik. Ännu mera än tidigare skall biståndet inriktas på att ”främja demokrati” i diverse länder. När TUFF tidigare ansökte om projektbidrag från Sida via Forum Syd var vi tvungna att lära oss alla de trendiga inneorden. Kvinnor (gender) under några år, demokrati under andra år etc etc. Snacket föreföll viktigare än verkstan. Ändå visste vi sedan decenniers samarbete med Indien --ibland också med Bolivia, Eritrea, Ecuador och andra länder-- att det var mycket viktigare att utgå från de fattigas behov än från västerländska honnörsbegrepp.
Våra i väst så omhuldade värden som frihet och mänskliga rättigheter är --med all aktning för dem-- inte särskilt intressanta för världens tusentals miljoner fattiga Vilka är de viktigaste och mest grundläggande friheterna? Jo, självklart frihet från hunger, frihet från okunnighet, frihet från krigisk massdöd och liknande.
Hur mycket demokrati kan det nedanför de tjusiga flosklerna bli, om barnen hungrar och föräldrarna är analfabeter? En viktig demokratisk rättighet är ju yttrande- och tryckfrihet. På papperet har alltså Stockholms uteliggare lika stor frihet att grunda tidningar och TV-kanaler som Bonniers och de 200 000 fattiga analfabeterna i indiska Dharampurs hundratals små byar samma chanser som överklassjournalisterna i Bombay att i medierna framföra sina synpunkter. Men hur det är med möjligheterna i den grå verkligheten förstår vi.
I bergiga Dharampur i den indiska delstaten Gujarat har tuff-pengar åstadkommit förbluffande mycket. För tio år sedan kunde sex skolor grundas med totalt ca 800 elever. Tre av dem är ännu helt finansierade med Tyresöpengar, som också bidrar till flera viktiga förbättringar i de andra tre skolorna, till exempel i fråga om vattentillförseln,
Dessutom har våra duktiga indiska partners använt Tuff-pengar till att förse området med 150 brunnar. Dammar har anlagts och massor av skyddsvallar har byggts för att rädda jorden från att spolas bort under monsunregnen. Tillsammans med många dieselpumpar för konstbevattning har detta inte bara räddat åkermark utan utökat den med många hektar. 90 000 mangoträd har planterats, vilkas vitaminrika frukter motverkar den nattblindhet som tidigare grasserade. Projekten har utformats i samråd och samarbete med byarnas människor.
För fattiga tribals (stambefolkningen) i Dharampur har allt detta inneburit ett lyft på många områden. För att travestera Brecht: Först kommer käket och undervisningen, sedan så småningom demokratin.
-----------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1205) 2008-10-05
Radio Tuff kommer med ett nytt program varje söndag kl 17 och hörs sedan fyra ggr per dygn på 91,4 MHz och på webben www.tyresoradion.se På den hemsidan finns också fliken "Arkiv", där man kan lyssna på ett hundratal program från 2008, däribland ett 20-tal Radio Tuff. Flera hundra lyssnaromdömen finns där i fliken "Sagt om 91,4". Du är också välkommen med dina synpunkter. Anonyma fegisar citeras inte, så sätt ut ditt namn"
--------------------------------------------------------------------
Under 1990-talet lyckades TUFF (Tyresö Ulands- och FredsFörening) skicka över en miljon kronor om året till indiska partners. Dessa använde pengarna oerhört väl. I femtio stora skoltält fick barnen till säsongarbetande sockerrörshuggare (koytas) tillsyn och enkel undervisning av unga lärarinnor från trakten. Sammanlagt omfattade projektet 3000 barn per år.
Barnen bodde med sina familjer i de mest eländiga läger under de 4-5 månader skördesäsongen varade. I början visade de extremt lågavlönade och utsugna föräldrarna, själva analfabeter, inget intresse för att deras barn skulle gå i någon slags skola. Först när ett mellanmål per dag och en uppsättning kläder till dessa trashankar till barn infördes blev föräldrarna entusiastiska..
Om någon ännu minns Bertolt Brecht var det han som sade: ”Erst kommt das Fressen, dann die Moral” [Först kommer käket, sedan moralen].
Det här aktualiseras nu av nya riktlinjer för svensk biståndspolitik. Ännu mera än tidigare skall biståndet inriktas på att ”främja demokrati” i diverse länder. När TUFF tidigare ansökte om projektbidrag från Sida via Forum Syd var vi tvungna att lära oss alla de trendiga inneorden. Kvinnor (gender) under några år, demokrati under andra år etc etc. Snacket föreföll viktigare än verkstan. Ändå visste vi sedan decenniers samarbete med Indien --ibland också med Bolivia, Eritrea, Ecuador och andra länder-- att det var mycket viktigare att utgå från de fattigas behov än från västerländska honnörsbegrepp.
Våra i väst så omhuldade värden som frihet och mänskliga rättigheter är --med all aktning för dem-- inte särskilt intressanta för världens tusentals miljoner fattiga Vilka är de viktigaste och mest grundläggande friheterna? Jo, självklart frihet från hunger, frihet från okunnighet, frihet från krigisk massdöd och liknande.
Hur mycket demokrati kan det nedanför de tjusiga flosklerna bli, om barnen hungrar och föräldrarna är analfabeter? En viktig demokratisk rättighet är ju yttrande- och tryckfrihet. På papperet har alltså Stockholms uteliggare lika stor frihet att grunda tidningar och TV-kanaler som Bonniers och de 200 000 fattiga analfabeterna i indiska Dharampurs hundratals små byar samma chanser som överklassjournalisterna i Bombay att i medierna framföra sina synpunkter. Men hur det är med möjligheterna i den grå verkligheten förstår vi.
I bergiga Dharampur i den indiska delstaten Gujarat har tuff-pengar åstadkommit förbluffande mycket. För tio år sedan kunde sex skolor grundas med totalt ca 800 elever. Tre av dem är ännu helt finansierade med Tyresöpengar, som också bidrar till flera viktiga förbättringar i de andra tre skolorna, till exempel i fråga om vattentillförseln,
Dessutom har våra duktiga indiska partners använt Tuff-pengar till att förse området med 150 brunnar. Dammar har anlagts och massor av skyddsvallar har byggts för att rädda jorden från att spolas bort under monsunregnen. Tillsammans med många dieselpumpar för konstbevattning har detta inte bara räddat åkermark utan utökat den med många hektar. 90 000 mangoträd har planterats, vilkas vitaminrika frukter motverkar den nattblindhet som tidigare grasserade. Projekten har utformats i samråd och samarbete med byarnas människor.
För fattiga tribals (stambefolkningen) i Dharampur har allt detta inneburit ett lyft på många områden. För att travestera Brecht: Först kommer käket och undervisningen, sedan så småningom demokratin.
-----------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1205) 2008-10-05
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1205) 08-10-05 till....
....till minnet av Gandhi (född 1869, mördad 1948), vars 139:e födelsedag inföll i torsdags den 2 oktober. Denna dag är också den internationella Icke-våldsdagen. Ironiskt nog godkände USA samtidigt ett avtal om kärnvapen med Indien. Jan Viklunds Gandhi IDAG erinrar om Gandhis ord: "Det behöver inte innebära framsteg för Indien att importera västvärldens elände."
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skickat brev till Strandskolans elever och personal. De har på torsdag den 9 oktober Öppet hus för Tuffs indiska projekt. Bhikhu berättar, att under de senaste fem åren har de sex Tuff-skolorna i fattiga Dharampur utökats med två gymnasier och ett elevhem för flickor. Han påpekar hur imponerade och glada lärarna och eleverna är av Strandskolans årliga insatser och skriver: ”Vi är tacksamma till er alla för era ansträngningar och till Tuff för dess effektiva samordning av arbetet. Systerskolesamarbetet är en unik idé, som främjar vänskap, rättvisa och kärlek. Det ger hopp om en ny och bättre värld”
....till veteranen bland fredsforskare, professor Johan Galtung, som (29/9) på tal om finanskrisen skriver: ”Vilken cynism att tala om ’kris’ som ett fenomen under en månad eller ett eller annat år, när varje dag 125 000 människor dör av systemproducerad hunger och lätt botade sjukdomar. Mycket av ansvaret ligger begravd i en ekonomism som främjar finansiellt transaktionssystem i stället för de grundläggande behoven”
....till Jan Öberg i Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning (TFF), som (1/10) påminner om Gandhis ord: ”Icke-våld i politiken är ett nytt vapen i utvecklingsprocessen. Dessa stora möjligheter är ändå outnyttjade”. Öberg påpekar att de 700 miljarder dollar som USA vill satsa på att garantera finansmarknaden faktiskt är mindre än vad militära rustningar och krig kostar per år.
....till dem som ännu minns Bertolt Brecht (1898-1956) och hans ironi: ”Vad är ett bankrån mot att starta en bank?”
....till TUFF-bladet, som i dagarna skickas ut till alla medlemmar. Det är fullmatat med fjorton innehållsrika notiser. Finns att läsa på http://www.tuff.fred.se/ En av rubrikerna lyder: ”Värva nya medlemmar!” Medlemsavgift: 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem att sättas in på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
....till professor Gunnar Adler-Karlsson som för många år sedan slog fast: ”Alla dessa proklamationer, varningar och upplysningar von oben tjänar till intet, om de inte följs upp av arbete i de små grupper, på vilken den svenska demokratin är uppbyggd”
....till lockande Tuff-arrangemang: Redan onsdag den 8 oktober kl 19 inleder Lena Ag ett möte i ämnet ”Kvinna, fred och säkerhet”. Torsdag den 21 oktober kl 19 inleder Bror Perjus i ämnet ”Krigens privatisering och vinnare”. Båda mötena i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80
....till arrangörerna av ett fackeltåg för Afghanistan, som börjar kl 18 vid Slussen och avslutas med möte på Sergels torg kl 19 på onsdag den 8 oktober. Parollen är ”Stoppa bombningarna av Afghanistan!” Talare är f d nedrustningsambassadören Maj Britt Theorin, språkröret Maria Wetterstrand, partiledaren Lars Ohly och förre försvarsministern Thage G Peterson
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skickat brev till Strandskolans elever och personal. De har på torsdag den 9 oktober Öppet hus för Tuffs indiska projekt. Bhikhu berättar, att under de senaste fem åren har de sex Tuff-skolorna i fattiga Dharampur utökats med två gymnasier och ett elevhem för flickor. Han påpekar hur imponerade och glada lärarna och eleverna är av Strandskolans årliga insatser och skriver: ”Vi är tacksamma till er alla för era ansträngningar och till Tuff för dess effektiva samordning av arbetet. Systerskolesamarbetet är en unik idé, som främjar vänskap, rättvisa och kärlek. Det ger hopp om en ny och bättre värld”
....till veteranen bland fredsforskare, professor Johan Galtung, som (29/9) på tal om finanskrisen skriver: ”Vilken cynism att tala om ’kris’ som ett fenomen under en månad eller ett eller annat år, när varje dag 125 000 människor dör av systemproducerad hunger och lätt botade sjukdomar. Mycket av ansvaret ligger begravd i en ekonomism som främjar finansiellt transaktionssystem i stället för de grundläggande behoven”
....till Jan Öberg i Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning (TFF), som (1/10) påminner om Gandhis ord: ”Icke-våld i politiken är ett nytt vapen i utvecklingsprocessen. Dessa stora möjligheter är ändå outnyttjade”. Öberg påpekar att de 700 miljarder dollar som USA vill satsa på att garantera finansmarknaden faktiskt är mindre än vad militära rustningar och krig kostar per år.
....till dem som ännu minns Bertolt Brecht (1898-1956) och hans ironi: ”Vad är ett bankrån mot att starta en bank?”
....till TUFF-bladet, som i dagarna skickas ut till alla medlemmar. Det är fullmatat med fjorton innehållsrika notiser. Finns att läsa på http://www.tuff.fred.se/ En av rubrikerna lyder: ”Värva nya medlemmar!” Medlemsavgift: 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem att sättas in på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
....till professor Gunnar Adler-Karlsson som för många år sedan slog fast: ”Alla dessa proklamationer, varningar och upplysningar von oben tjänar till intet, om de inte följs upp av arbete i de små grupper, på vilken den svenska demokratin är uppbyggd”
....till lockande Tuff-arrangemang: Redan onsdag den 8 oktober kl 19 inleder Lena Ag ett möte i ämnet ”Kvinna, fred och säkerhet”. Torsdag den 21 oktober kl 19 inleder Bror Perjus i ämnet ”Krigens privatisering och vinnare”. Båda mötena i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80
....till arrangörerna av ett fackeltåg för Afghanistan, som börjar kl 18 vid Slussen och avslutas med möte på Sergels torg kl 19 på onsdag den 8 oktober. Parollen är ”Stoppa bombningarna av Afghanistan!” Talare är f d nedrustningsambassadören Maj Britt Theorin, språkröret Maria Wetterstrand, partiledaren Lars Ohly och förre försvarsministern Thage G Peterson
lördag, september 27
VARFÖR JAG GJORT RADIO TUFF I 23 ÅR
-----------------------------------------------------------------
Radio Tuff kommer med ett nytt program varje söndag kl 17 och hörs sedan fyra ggr per dygn på 91,4 MHz och på webben www.tyresoradion.se På den hemsidan finns också fliken "Arkiv", där man kan lyssna på ett hundratal program från 2008, däribland ett 20-tal Radio Tuff. Flera hundra lyssnaromdömen finns där i fliken "Sagt om 91,4". Du är också välkommen med dina synpunkter. Anonyma fegisar citeras inte, så sätt ut ditt namn"
--------------------------------------------------------------------
Den här veckan blir det av utrymmesskäl en minikrönika. Ibland får jag frågan från förvånade människor, varför jag nu 1204 veckor i följd oavlönat gjort Radio Tuff. Svaret är enkelt: Jag vill att flera ska engagera sig i Tuffs huvudfrågor, icke-våld och internationell solidaritet i en värld där trillioner kr slösas på massförstörelsevapen och där många hundra miljoner medmänniskor lever i djupaste fattigdom och elände.
Jag gör Radio Tuff inte bara i förhoppningen utan också i övertygelsen att det finns massor av andra människor som tycker att vi borde göra något åt detta. Många har inte tid att vara aktiva men för en ideell förening som Tuff behöver de aktiva det stöd och den uppmuntran som mångas medlemskap innebär. Tuff har redan uppåt 400 betalande medlemmar men det finns mångfalt flera schyssta som tycker som vi.
I medlemskapet ingår fredstidningen Pax samt regelbundna utskick av Tuff-kalendarium och Tuff-bladet. Medlemsavgiften är 280 kr för två på samma adress, alltså 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem. Plusgirot, som glädjande nog också används för gåvor är 16 01 37 -6.
Hjärtligt välkommen som medlem i Tyresö Ulands- och FredsFörening hälsar
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1204) 2008-09-28
Radio Tuff kommer med ett nytt program varje söndag kl 17 och hörs sedan fyra ggr per dygn på 91,4 MHz och på webben www.tyresoradion.se På den hemsidan finns också fliken "Arkiv", där man kan lyssna på ett hundratal program från 2008, däribland ett 20-tal Radio Tuff. Flera hundra lyssnaromdömen finns där i fliken "Sagt om 91,4". Du är också välkommen med dina synpunkter. Anonyma fegisar citeras inte, så sätt ut ditt namn"
--------------------------------------------------------------------
Den här veckan blir det av utrymmesskäl en minikrönika. Ibland får jag frågan från förvånade människor, varför jag nu 1204 veckor i följd oavlönat gjort Radio Tuff. Svaret är enkelt: Jag vill att flera ska engagera sig i Tuffs huvudfrågor, icke-våld och internationell solidaritet i en värld där trillioner kr slösas på massförstörelsevapen och där många hundra miljoner medmänniskor lever i djupaste fattigdom och elände.
Jag gör Radio Tuff inte bara i förhoppningen utan också i övertygelsen att det finns massor av andra människor som tycker att vi borde göra något åt detta. Många har inte tid att vara aktiva men för en ideell förening som Tuff behöver de aktiva det stöd och den uppmuntran som mångas medlemskap innebär. Tuff har redan uppåt 400 betalande medlemmar men det finns mångfalt flera schyssta som tycker som vi.
I medlemskapet ingår fredstidningen Pax samt regelbundna utskick av Tuff-kalendarium och Tuff-bladet. Medlemsavgiften är 280 kr för två på samma adress, alltså 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem. Plusgirot, som glädjande nog också används för gåvor är 16 01 37 -6.
Hjärtligt välkommen som medlem i Tyresö Ulands- och FredsFörening hälsar
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1204) 2008-09-28
Marianne Stalbohm-Stieger: ÄNTLIGEN FRAMME I SVERIGE!
Kära lyssnare!
Idag tar jag er med på en tredje och sista delen av min och min familjs flykt till Sverige i augusti 1948.
Båtarna hade lagt ut, och långsamt hade den lilla ensamma gestalten på stranden uppslukats av mörkret. Länge än såg vi ljusen från byn, men så småningom försvann även de bakom dynerna. Från durken, där vi alla satt inklämda mellan resväskor och bylten, hördes stilla snyftningar. Då förstod jag inte min tants smärta. Jag tyckte endast hon såg skrattretande ut med sin pälskappa och sin lilla hatt med vippande fjädrar. Idag kan jag förstå hur det måste ha känts att lämna dottern kvar i DDR. Risken att Ingeborg skulle utsättas för repressalier, när myndigheterna fick reda på vår flykt, var överhängande.
På durken klämde vi ihop alla så gott det gick. Lillebror satt i mammas famn. Framför henne satt min lillasyster och jag, tätt sammanslingrade, som om det skulle kunna skydda oss bättre om båten kapsejsade. Längst fram i fören, under en toft, låg min storasyster och gnydde och spydde; följden av kvällens kråssmörjande.På babordssidan hade mina sysslingar likaledes klämt ihop sig.
Båda båtarna hade, som jag tidigare nämnt, fått nya motorer; betalningen för att ta oss över Östersjön. Motorena var ännu inte inkörda och kunde endast köras en halvtimme åt gången. Därför tog fiskarna de båda båtarna växelvis på släp. Att leda den utvärtes gående linan innebar stor fara i den höga sjön.
Vid ett tillfälle strejkade båda motorerna på samma gång. Årorna kom fram för att hålla båtarna upp mot vågorna. Motorstoppet visade sig bli vår räddning. I tystnaden kunde fiskarnas tränade öron på långt håll uppfatta ljudet av ett större fartyg. Vi låg mitt i linjen för ryssarnas patrullbåtar. Var det en sådan? Rädslan grep tag i oss. Total tystnad beordrades. Patrullbåten med strålkastarens svepande ljuskägla gled förbi. Tack och lov befann vi oss just utanför ljuskäglans radie. I kompakt tystnad väntade vi tills bullret från motorerna hade upphört. Åratal senare fick vi veta vad som hände med upptäckta flyktingar. Vuxna dömdes till mångåriga fängelsestraff, och barn skickades till sovjetiska barnhem, där de fråntogs sin identitet. Dessa identiteter användes senare av sovjetiska spioner bland annat i Norge.
För att undvika Bornholm, som fortfarande var i sovjetiska händer, styrde fiskarna båtarna längre västerut, men tyvärr så långt västerut, att vi i morgongryningen befann oss mycket nära de i den uppgående solen vitskimrande kalkklipporna på den danska ön Mön. På den tiden utlämnade danskarna fortfarande flyktingar till DDR, och därför blev paniken ombord stor. Rådslag och snabb kursväxling mot nordost.
Vid middagstid skymtade den svenska kusten. Alla drog djupa suckar av lättnad. Benen hade domnat, min syster hade spytt allt vad hon orkade framme i fören, min tant hade kissat på sig där hon satt inklämd mellan resväskorna, och småbarnen gnällde av hunger och törst.
- Det dröjer många timmar än, blev det nedtryckande svaret på barnens otåliga frågor..
Det var en strålande sensommarafton, klockan var sex på kvällen, och på stranden hade nästan hela byn Smygehuks befolkning församlats. Kvinnor och barn bars i land. De första stegen på främmande mark kändes overkliga. Människor tilltalade oss på ett främmande språk, men alla var vänliga och deltagande. Någon räckte fram en chokladkaka som vi barn fick dela på. Den första chokladen i mitt elvaåriga liv!
Polisen och tog oss i förvar på polisstationen i Östra torp, där vi tillbringade natten, innan vi dagen därpå skjutsades till Citadellet i Landskrona, den gamla danska fästningen från 1500-talet, som fram till krigsslutet hade tjänstgjort som kvinnofängelse. Nu var det ett flyktingsläger, och det skulle bli vårt hem under många månader. Men det, det är en annan historia, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (i Radio Tuff nr 1204)
Idag tar jag er med på en tredje och sista delen av min och min familjs flykt till Sverige i augusti 1948.
Båtarna hade lagt ut, och långsamt hade den lilla ensamma gestalten på stranden uppslukats av mörkret. Länge än såg vi ljusen från byn, men så småningom försvann även de bakom dynerna. Från durken, där vi alla satt inklämda mellan resväskor och bylten, hördes stilla snyftningar. Då förstod jag inte min tants smärta. Jag tyckte endast hon såg skrattretande ut med sin pälskappa och sin lilla hatt med vippande fjädrar. Idag kan jag förstå hur det måste ha känts att lämna dottern kvar i DDR. Risken att Ingeborg skulle utsättas för repressalier, när myndigheterna fick reda på vår flykt, var överhängande.
På durken klämde vi ihop alla så gott det gick. Lillebror satt i mammas famn. Framför henne satt min lillasyster och jag, tätt sammanslingrade, som om det skulle kunna skydda oss bättre om båten kapsejsade. Längst fram i fören, under en toft, låg min storasyster och gnydde och spydde; följden av kvällens kråssmörjande.På babordssidan hade mina sysslingar likaledes klämt ihop sig.
Båda båtarna hade, som jag tidigare nämnt, fått nya motorer; betalningen för att ta oss över Östersjön. Motorena var ännu inte inkörda och kunde endast köras en halvtimme åt gången. Därför tog fiskarna de båda båtarna växelvis på släp. Att leda den utvärtes gående linan innebar stor fara i den höga sjön.
Vid ett tillfälle strejkade båda motorerna på samma gång. Årorna kom fram för att hålla båtarna upp mot vågorna. Motorstoppet visade sig bli vår räddning. I tystnaden kunde fiskarnas tränade öron på långt håll uppfatta ljudet av ett större fartyg. Vi låg mitt i linjen för ryssarnas patrullbåtar. Var det en sådan? Rädslan grep tag i oss. Total tystnad beordrades. Patrullbåten med strålkastarens svepande ljuskägla gled förbi. Tack och lov befann vi oss just utanför ljuskäglans radie. I kompakt tystnad väntade vi tills bullret från motorerna hade upphört. Åratal senare fick vi veta vad som hände med upptäckta flyktingar. Vuxna dömdes till mångåriga fängelsestraff, och barn skickades till sovjetiska barnhem, där de fråntogs sin identitet. Dessa identiteter användes senare av sovjetiska spioner bland annat i Norge.
För att undvika Bornholm, som fortfarande var i sovjetiska händer, styrde fiskarna båtarna längre västerut, men tyvärr så långt västerut, att vi i morgongryningen befann oss mycket nära de i den uppgående solen vitskimrande kalkklipporna på den danska ön Mön. På den tiden utlämnade danskarna fortfarande flyktingar till DDR, och därför blev paniken ombord stor. Rådslag och snabb kursväxling mot nordost.
Vid middagstid skymtade den svenska kusten. Alla drog djupa suckar av lättnad. Benen hade domnat, min syster hade spytt allt vad hon orkade framme i fören, min tant hade kissat på sig där hon satt inklämd mellan resväskorna, och småbarnen gnällde av hunger och törst.
- Det dröjer många timmar än, blev det nedtryckande svaret på barnens otåliga frågor..
Det var en strålande sensommarafton, klockan var sex på kvällen, och på stranden hade nästan hela byn Smygehuks befolkning församlats. Kvinnor och barn bars i land. De första stegen på främmande mark kändes overkliga. Människor tilltalade oss på ett främmande språk, men alla var vänliga och deltagande. Någon räckte fram en chokladkaka som vi barn fick dela på. Den första chokladen i mitt elvaåriga liv!
Polisen och tog oss i förvar på polisstationen i Östra torp, där vi tillbringade natten, innan vi dagen därpå skjutsades till Citadellet i Landskrona, den gamla danska fästningen från 1500-talet, som fram till krigsslutet hade tjänstgjort som kvinnofängelse. Nu var det ett flyktingsläger, och det skulle bli vårt hem under många månader. Men det, det är en annan historia, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (i Radio Tuff nr 1204)
torsdag, september 25
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1204) 08-09-28
....till Sveriges Radios program ”Publicerat”, vars redaktör Åke Pettersson (20 och 21/9) berömmer Radio Tuff för att denna radio aldrig riskerar att kallas Radio Trendig. Han påpekar att det är en radio som är extra viktig eftersom Stockholms förorter ligger i medieskugga.
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som i sitt senaste nummer förutom helsidesrubriken ”Spännande mångfald på Tyresöradion, 91,4” har en halv sida under rubriken ”Tyresö i Indien”. Där berättas om att Tuff utan några offentliga bidrag också i år kan skicka 300 000 kr till indiska partners arbete bland de fattigaste av de fattiga. Mia Tranhed, lärare vid Strandskolan, besökte för några år sedan de många Tuff-projekten i Indien och säger: ”Min kollega Anna-Karin Nylander och jag blev oerhört imponerade av hur fint de sex Tuff-skolorna sköttes av våra fantastiska partners Bhikhu och Kokila Vyas. Så det känns verkligen bra att vi i Strandskolan i många år har kunnat bidra till verksamheten. Alla är hjärtligt välkomna till vårt Öppet hus torsdag den 9 oktober från kl 17! ” Ja, och vi som inte kan besöka Strandskolan kan använda Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2
....till den amerikanske krigsveteranen och historieprofessorn Howard Zinn, som påpekar: "Vi måste bestämma oss för att vi inte ska gå ut i krig, vilket skäl som än hittas på av våra politiker och medier, därför att krig i vår tid alltid är urskillningslöst. ett krig mot de oskyldiga, ett krig mot barn”
....till fredstidningen Pax som i sitt senaste nummer har en halv sida om att Radio Tuff nu har sänts drygt 1200 gånger i sträck. Pax utges av Svenska Freds och ingår i medlemsavgiften till Tuff.
....till Gävlebon Thorild Dahlgren som i Pax (4/08) citerar en FN-rapport om följderna av ett kärnvapenkrig: ”Allt organiserat samhällsliv skulle bryta samman....Rustningarna förbrukar natur tillgångar, pengar, expertis och teknologi, som behövs för social välfärd och ekonomisk utveckling”
....till (postumt) den förre tyske förbundskanslern Willy Brandt (1913-1992), som 1985 i New York sade följande tänkvärda ord om de enorma rustningskostnaderna: "Den ansamling som pågår av alltmer destruktiva maskiner dödar faktiskt människor redan nu utan att vapnen ens kommer till användning. Ty samtidigt förbrukas ju de pengar och andra resurser utan vilka människorna döms till döden genom svält." Det är samma insikt som har väglett Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) alltifrån starten år 1967
....till religionshistorikern Mattias Gardell, som just kommit med boken “Tortyrens återkomst” (Leopard). Den recenseras i DN (25/9) av Lars Linder, som på tal om Guantanamo och Abu Ghraib bland annat skrver: ”När demokratin börjar försvara sig mot barbariet genom att överta dess metoder är världen illa ute”
....till Tuffs samtalscafé Filosofika, som diskuterar ”Varför är sporten så dominerande?”. Alla hjärtligt välkomna till Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 kl 19, tisdag den 30 sept.
....till generalsekreteraren i ”Kvinna till kvinna”, Lena Ag, som onsdag den 8 oktober kl 19 inleder en träff i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Ämne: ”Kvinna, fred och säkerhet” Alla välkomna!
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som i sitt senaste nummer förutom helsidesrubriken ”Spännande mångfald på Tyresöradion, 91,4” har en halv sida under rubriken ”Tyresö i Indien”. Där berättas om att Tuff utan några offentliga bidrag också i år kan skicka 300 000 kr till indiska partners arbete bland de fattigaste av de fattiga. Mia Tranhed, lärare vid Strandskolan, besökte för några år sedan de många Tuff-projekten i Indien och säger: ”Min kollega Anna-Karin Nylander och jag blev oerhört imponerade av hur fint de sex Tuff-skolorna sköttes av våra fantastiska partners Bhikhu och Kokila Vyas. Så det känns verkligen bra att vi i Strandskolan i många år har kunnat bidra till verksamheten. Alla är hjärtligt välkomna till vårt Öppet hus torsdag den 9 oktober från kl 17! ” Ja, och vi som inte kan besöka Strandskolan kan använda Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2
....till den amerikanske krigsveteranen och historieprofessorn Howard Zinn, som påpekar: "Vi måste bestämma oss för att vi inte ska gå ut i krig, vilket skäl som än hittas på av våra politiker och medier, därför att krig i vår tid alltid är urskillningslöst. ett krig mot de oskyldiga, ett krig mot barn”
....till fredstidningen Pax som i sitt senaste nummer har en halv sida om att Radio Tuff nu har sänts drygt 1200 gånger i sträck. Pax utges av Svenska Freds och ingår i medlemsavgiften till Tuff.
....till Gävlebon Thorild Dahlgren som i Pax (4/08) citerar en FN-rapport om följderna av ett kärnvapenkrig: ”Allt organiserat samhällsliv skulle bryta samman....Rustningarna förbrukar natur tillgångar, pengar, expertis och teknologi, som behövs för social välfärd och ekonomisk utveckling”
....till (postumt) den förre tyske förbundskanslern Willy Brandt (1913-1992), som 1985 i New York sade följande tänkvärda ord om de enorma rustningskostnaderna: "Den ansamling som pågår av alltmer destruktiva maskiner dödar faktiskt människor redan nu utan att vapnen ens kommer till användning. Ty samtidigt förbrukas ju de pengar och andra resurser utan vilka människorna döms till döden genom svält." Det är samma insikt som har väglett Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) alltifrån starten år 1967
....till religionshistorikern Mattias Gardell, som just kommit med boken “Tortyrens återkomst” (Leopard). Den recenseras i DN (25/9) av Lars Linder, som på tal om Guantanamo och Abu Ghraib bland annat skrver: ”När demokratin börjar försvara sig mot barbariet genom att överta dess metoder är världen illa ute”
....till Tuffs samtalscafé Filosofika, som diskuterar ”Varför är sporten så dominerande?”. Alla hjärtligt välkomna till Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 kl 19, tisdag den 30 sept.
....till generalsekreteraren i ”Kvinna till kvinna”, Lena Ag, som onsdag den 8 oktober kl 19 inleder en träff i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Ämne: ”Kvinna, fred och säkerhet” Alla välkomna!
fredag, september 19
FREDEN OLÖNSAM FÖR GIRIGA
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff har på frivilligbasis sänts varenda vecka sedan 1985. Stöd Tuff genom gåvor på pg 16 01 37 - 6 eller bli medlem. Årsavgift: 200 kr och för familjemedlem 80 kr.
-----------------------------------------------------------------
Första gången Radio Tuff nr 1203 hörs den här veckan är söndag den 21 september. I almanackan för den dagen står det att Matteus har namnsdag. Det var väl han som förmedlade Jesu Bergspredikan, full av uppmaningar om medmänsklighet, solidaritet icke-våld och fred.
I almanackan finns inte den minsta notis om att 21 september faktiskt råkar vara den Internationella fredsdagen. Det var självaste Förenta Nationerna som introducerade denna dag och föreslog att då skulle 24 timmars eldupphör iakttas. Dessutom skulle man över hela världen hålla en tyst minut till minne av de otaliga miljoner människor som mördats i krig.
Med Kristna Fredsrörelsen som ett av få undantag är det ingen som bryr sig om fredsdagen trots det sanslösa biljonslöseriet på vapen i en värld, där insatser är på många mänskliga områden är så skriande nödvändiga. Fredsinsatser lockar inte våra medier, för som vanligt tiger hälsan alltför still. Ett enda mord är häftigare att skildra än tio fredsprojekt.
Medier ger regelbundet stort utrymme åt ekonomi, mat, mode, heminredning, ny teknik, trädgårdsskötsel, sport och andra trevliga ämnen. Men när lade vi märke till fredsavdelningar i press och etermedier?
Från stat och kommun satsas också minimalt på fredsarbete. Per Anders Fogelström var under 13 år Svenska Freds’ helt oavlönade ordförande och gjorde också frivilligt enormt viktiga insatser på andra fredsområden. I sin bok ”Kampen för fred” (1983) påpekade han att Svenska Freds sammanlagt på hundra år hade fått mindre anslag än vad enbart Lottakåren fått på ett enda år. Och i Tuff och Radio Tuff jobbar vi utan ett öre från skattebetalarna. Utgifter täcks av medlemmar och andra. Det är kanske gammalmodigt men nog är det väl i den bästa av de demokratiska folkrörelsernas tradition.
En grundläggande orsak till att freds- och nedrustningsansträngningar kommer i skymundan är nog att det inte finns pengar att göra på fredsarbete. På rustningar och krig är det tvärtom. När kommunistregimerna avvecklades i Östeuropa hoppades alla vettiga på militär nedrustning och att frigjorda resurser skulle satsas på att bekämpa fattigdom och nöd. För några redan mycket rika blev kalla krigets slut ett trauma. Hur skulle nu smarta knösar i det militärindustriella komplexet kunna kamma hem ytterligare miljarder i vinster?
Räddningen kom den 11 september 2001. För amerikanerna blev det en chock, eftersom USA:s fastland aldrig hade angripits sedan 1812 – och då av brittiska flottan, som ju ”ruled the waves of the sea”. För några få stenrika blev 11 september däremot en glädjechock. Äntligen en fiende, så man kunde berika sig på nytt genom militär upprustning och anfall på Afghanistan och Irak. Det är krig som har kostat många hundratusen människor livet och skapat väldiga underskott i den amerikanska ekonomin, som nu är i djup kris. Men det är inte finansvalparna eller storföretagens bonusstinna direktörer som drabbas utan miljoner knegande amerikaner, som får lämna sina bostäder och bli arbetslösa.
Kanske kan Georgiens anfall på det pyttelilla Sydossetien (med drygt 70 000 invånare) bli en ny räddningsplanka för västliga miljardärer. Ryssarna verkar ha överreagerat, men deras försvar av de anfallna har skildrats så ensidigt i väst, att man undrar om en ny aggressivt militaristisk agenda håller på att utformas.
Till och med i Sverige har hökarna gråtit krokodiltårar över Georgien och i traditionell russofobi krävt svensk militär upprustning. Några har rentav svamlat om Gotlands ”utsatta läge”. Men Gotland har aldrig varit ryskt. Däremot var denna förtjusande ö i tre sekler dansk. Herregud, så paranoida blir väl i alla fall inte våra militärindustriella, att de börjar hetsa också mot våra mysiga grannar i sydväst?
--------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1203) 2008-09-21
-----------------------------------------------------------------
Första gången Radio Tuff nr 1203 hörs den här veckan är söndag den 21 september. I almanackan för den dagen står det att Matteus har namnsdag. Det var väl han som förmedlade Jesu Bergspredikan, full av uppmaningar om medmänsklighet, solidaritet icke-våld och fred.
I almanackan finns inte den minsta notis om att 21 september faktiskt råkar vara den Internationella fredsdagen. Det var självaste Förenta Nationerna som introducerade denna dag och föreslog att då skulle 24 timmars eldupphör iakttas. Dessutom skulle man över hela världen hålla en tyst minut till minne av de otaliga miljoner människor som mördats i krig.
Med Kristna Fredsrörelsen som ett av få undantag är det ingen som bryr sig om fredsdagen trots det sanslösa biljonslöseriet på vapen i en värld, där insatser är på många mänskliga områden är så skriande nödvändiga. Fredsinsatser lockar inte våra medier, för som vanligt tiger hälsan alltför still. Ett enda mord är häftigare att skildra än tio fredsprojekt.
Medier ger regelbundet stort utrymme åt ekonomi, mat, mode, heminredning, ny teknik, trädgårdsskötsel, sport och andra trevliga ämnen. Men när lade vi märke till fredsavdelningar i press och etermedier?
Från stat och kommun satsas också minimalt på fredsarbete. Per Anders Fogelström var under 13 år Svenska Freds’ helt oavlönade ordförande och gjorde också frivilligt enormt viktiga insatser på andra fredsområden. I sin bok ”Kampen för fred” (1983) påpekade han att Svenska Freds sammanlagt på hundra år hade fått mindre anslag än vad enbart Lottakåren fått på ett enda år. Och i Tuff och Radio Tuff jobbar vi utan ett öre från skattebetalarna. Utgifter täcks av medlemmar och andra. Det är kanske gammalmodigt men nog är det väl i den bästa av de demokratiska folkrörelsernas tradition.
En grundläggande orsak till att freds- och nedrustningsansträngningar kommer i skymundan är nog att det inte finns pengar att göra på fredsarbete. På rustningar och krig är det tvärtom. När kommunistregimerna avvecklades i Östeuropa hoppades alla vettiga på militär nedrustning och att frigjorda resurser skulle satsas på att bekämpa fattigdom och nöd. För några redan mycket rika blev kalla krigets slut ett trauma. Hur skulle nu smarta knösar i det militärindustriella komplexet kunna kamma hem ytterligare miljarder i vinster?
Räddningen kom den 11 september 2001. För amerikanerna blev det en chock, eftersom USA:s fastland aldrig hade angripits sedan 1812 – och då av brittiska flottan, som ju ”ruled the waves of the sea”. För några få stenrika blev 11 september däremot en glädjechock. Äntligen en fiende, så man kunde berika sig på nytt genom militär upprustning och anfall på Afghanistan och Irak. Det är krig som har kostat många hundratusen människor livet och skapat väldiga underskott i den amerikanska ekonomin, som nu är i djup kris. Men det är inte finansvalparna eller storföretagens bonusstinna direktörer som drabbas utan miljoner knegande amerikaner, som får lämna sina bostäder och bli arbetslösa.
Kanske kan Georgiens anfall på det pyttelilla Sydossetien (med drygt 70 000 invånare) bli en ny räddningsplanka för västliga miljardärer. Ryssarna verkar ha överreagerat, men deras försvar av de anfallna har skildrats så ensidigt i väst, att man undrar om en ny aggressivt militaristisk agenda håller på att utformas.
Till och med i Sverige har hökarna gråtit krokodiltårar över Georgien och i traditionell russofobi krävt svensk militär upprustning. Några har rentav svamlat om Gotlands ”utsatta läge”. Men Gotland har aldrig varit ryskt. Däremot var denna förtjusande ö i tre sekler dansk. Herregud, så paranoida blir väl i alla fall inte våra militärindustriella, att de börjar hetsa också mot våra mysiga grannar i sydväst?
--------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1203) 2008-09-21
RÓSOR från RADIO TUFF (nr 1203) 98-89-21 till....
....till Svenska Dagbladet som på sin debattsida Brännpunkt (14/9) publicerade en mycket läsvärd artikel av Tyresöbon Bror Perjus. Den har rubriken ”MOBILISERA GLOBALT MOT MAKTELITEN”. Han påpekar bland annat: ”Världen styrs idag av en elit på cirka 6 000 personer; politiska ledare, internationella tjänstemän, höga militärer och terroristledare (!) inom exempelvis al-Qaida och Hizbollah. Men ledarna på affärs- och finansområdena, särskilt de som äger vapenindustrin, utgör en elit inom eliten.” Perjus påminner om att Carl Bildt förklarat att ingen vinner på krig. Det är inte sant menar Perjus: ”Vinnare är diktatorer, auktoritära politiska ledare och höga militärer i öst och väst, i nord och syd. Deras makt ökar när människor blir rädda och hatiska. Men krigens allra största vinnare är ägarna till den industri som förser militären med stridsvagnar, skjutvapen, kulsprutor, bomber, granater, missiler och landminor, satelliter, datorer, olja, bilar, båtar och flyg – alltså den globaliserade ekonomiska eliten som får nya skattefinansierade beställningar, mera makt och ännu större vinster.” (Bror Perjus hörs under en halvtimme på http://www.tyresoradion.se/ 4 ggr per dygn till den 28 sept)
...till Lars-Gunnar Ekegärd i Uppsala som e-postar till Radio Tuff: ”Sätt gul pestflagga på svenska militärindustriella komplexet
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö, som i senaste numret har en stort uppslagen artikel om Eva Onegård med anledning av hennes utställning av hantverk i tovad ull i Trollbäckens bibliotek. Där berättas också om vilket helvete Eva som 15-åring hade det i Hinterpommern, när beundrade segrare härjade som svin. För flera år sen berättade Eva på Tyresöradion om sina hemska upplevelser, en halvtimme som är en av de mest minnesvärda av de tusentals som sänts.
....till Kristna Fredsrörelsen som tillsammans med flera andra kristna grupper högtidlighöll den Internationella Fredsdagen den 21 september genom att i S:ta Eugenia kyrka i Stockholm arrangera samtal om vapenexporten följd av en mässa.
....till fredsaktivsten Martin Smedjeback, som påpekar att Sverige genom sin vapenexport spelar en destruktiv roll i världen. Han berättar om en ny kampanj med namnet ”Avrusta!”. Och han uppmanar: ”Tillsammans avrustar vi Sverige” (Se http://www.avrusta.nu/ )
....till Svenska Freds’ ordförande Anna Ek, som i ett pressmeddelande (13/9) tycker att regeringen sänder dubbla budskap i försvarsfrågan. Hon menar att Försvarsberedningen kom med välgrundade förslag och slutsatser, som inte borde slarvas bort av regeringen. Anna Ek påpekar: ”Det är bra att man genomför besparingar på materielsidan, men 2,3 miljarder är alldeles för lite. Försvarsmakten är i dag kraftigt överdimensionerad och besparingar till förmån för civila konfliktförebyggande insatser borde ha varit möjliga”
....till Agneta Norberg, som i e-post berättar om kampanjen ”LÄMNA HIMLEN I FRED”. Amerikanen Bruce Gagnon har tagit initiativ till ett nätverk mot militariseringen av rymden. Han föreläser tisdag den 23 september kl 19 i ABF-huset, Sveavägen 40 i Stockholm. (Se också http://www.space4peace.org/ )
....till Tuffs styrelse, som sammanträdde torsdag den 18 september som vanligt under mysiga former och med konstruktiva förslag på kommande verksamhet. Nästa arrangemang är en träff i diskussionscaféet Filosofika tisdag den 30 september kl 19. Ämne: ”Varför är sporten så dominerande?” Plats: Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. (Två från styrelsen, Sylvia Ljungdahl och Erika Husberg, hörs senare i detta Radio Tuff)
....till de många solidariska som betalat medlemsavgiften till Tuff, 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem och till dem som skickar gåvor till Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Ditt stöd är oerhört uppmuntrande.
...till Lars-Gunnar Ekegärd i Uppsala som e-postar till Radio Tuff: ”Sätt gul pestflagga på svenska militärindustriella komplexet
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö, som i senaste numret har en stort uppslagen artikel om Eva Onegård med anledning av hennes utställning av hantverk i tovad ull i Trollbäckens bibliotek. Där berättas också om vilket helvete Eva som 15-åring hade det i Hinterpommern, när beundrade segrare härjade som svin. För flera år sen berättade Eva på Tyresöradion om sina hemska upplevelser, en halvtimme som är en av de mest minnesvärda av de tusentals som sänts.
....till Kristna Fredsrörelsen som tillsammans med flera andra kristna grupper högtidlighöll den Internationella Fredsdagen den 21 september genom att i S:ta Eugenia kyrka i Stockholm arrangera samtal om vapenexporten följd av en mässa.
....till fredsaktivsten Martin Smedjeback, som påpekar att Sverige genom sin vapenexport spelar en destruktiv roll i världen. Han berättar om en ny kampanj med namnet ”Avrusta!”. Och han uppmanar: ”Tillsammans avrustar vi Sverige” (Se http://www.avrusta.nu/ )
....till Svenska Freds’ ordförande Anna Ek, som i ett pressmeddelande (13/9) tycker att regeringen sänder dubbla budskap i försvarsfrågan. Hon menar att Försvarsberedningen kom med välgrundade förslag och slutsatser, som inte borde slarvas bort av regeringen. Anna Ek påpekar: ”Det är bra att man genomför besparingar på materielsidan, men 2,3 miljarder är alldeles för lite. Försvarsmakten är i dag kraftigt överdimensionerad och besparingar till förmån för civila konfliktförebyggande insatser borde ha varit möjliga”
....till Agneta Norberg, som i e-post berättar om kampanjen ”LÄMNA HIMLEN I FRED”. Amerikanen Bruce Gagnon har tagit initiativ till ett nätverk mot militariseringen av rymden. Han föreläser tisdag den 23 september kl 19 i ABF-huset, Sveavägen 40 i Stockholm. (Se också http://www.space4peace.org/ )
....till Tuffs styrelse, som sammanträdde torsdag den 18 september som vanligt under mysiga former och med konstruktiva förslag på kommande verksamhet. Nästa arrangemang är en träff i diskussionscaféet Filosofika tisdag den 30 september kl 19. Ämne: ”Varför är sporten så dominerande?” Plats: Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. (Två från styrelsen, Sylvia Ljungdahl och Erika Husberg, hörs senare i detta Radio Tuff)
....till de många solidariska som betalat medlemsavgiften till Tuff, 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem och till dem som skickar gåvor till Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Ditt stöd är oerhört uppmuntrande.
HAMPUS ECKERMAN PÅ BETTET
I tidningarna kan jag läsa att Sverige nu kommer att tvingas rusta upp försvaret. Det är slutsatserna av det senaste kriget i Georgien. Nå, jag kan inte annat än hålla med.Om Sverige exempelvis i ett försök att ta över Åland skulle gå till anfall mot den ryska flottan skulle det inte alls räcka med dagens försvar. Georgien-krisen har utan tvekan lärt oss att man inte ska anfalla Ryssland utan att ha ordentlig beväpning. Det kunde förvisso redan Karl den XII och Gustav III ha lärt oss, men nog är det roligt att försvarsministern hellre lär sig från utlandet.
Om vi däremot inte ska anfalla Ryssland har jag svårare att se vad vi har att lära oss av Georgien-krisen och då saknas också en anledning att rusta upp.I Georgien har annars fransmännen klantat till det rejält. I alla tidningar har vi kunnat läsa om attGeorgien anklagat Ryssland för att ha brutit mot fredsavtalet genom att ha trupper i Georgien, samtidigt som Ryssland menat sig följa det till punkt och pricka. Båda har rätt, hur kan nu det komma sig?Jo, fredsavtalet undertecknades på franska med separata översättningar till ryska och engelska som getts till Ryssland resp. och Georgien. I det ryska avtalet står det att buffertzoner får utformas gällande säkerhet *för* Sydossetien och Abchazien. I det engelska avtalet att de får utformas *i* Sydossetien och Georgien. Där den ryska översättningen ger tillåtelse till trupper på georgisk mark gör inte den engelska det. Inte undra på att folk sliter i sitt hår.
Bland andra krigiska människor har vi socialdemokraterna. I två delrapporter om Sveriges säkerhet menar de att man då säkerhetsrådet är blockerat ska kunna strunta i att få FN-mandat för att göra "fredsbevarande insatser", en vanlig formulering för krig mot fattiga länder. Detta ska göras för att stärka FN.Ett stärkt FN är alltså ett ignorerat FN ur socialdemokratisk synvinkel. Den socialdemokratiska logiken utövas med glädje på krigen i Irak, Tjetjenien och Vietnam. Alla tillfällen då säkerhetsrådet mycket riktigt var blockerat. Fast det är klart, om svenska vapen får användas mot andra länder ger det i alla fall en inkomst till svensk krigsindustri. Sånt glädjer säkert socialdemokraterna när de vill stärka FN genom att ogiltigförklara organisationen.
USA-valet kan bli ett riktigt spektakel i juridik och rättshaveri, som får frågan om presidenters oralsex att blekna, om John McCain blir vald till president. Det är nämligen osäkert om han ens får bli vald.John McCain är nämligen inte född i USA, utan i Panama eller mer tydligt, i den kanalzon som USA förvaltade enligt ett olagligt avtal som de mutat sig till från Panamas dåtida Washington-ambassadör. Och här kommer problemet: I den amerikanska konstitutionen står det att endast en "naturligt född medborgare" får bli vald till president. Ingen vet vad naturligt född innebär? Son till två amerikanska föräldrar? Född inne i USA? Tolkningarna är otaliga och blir McCain vald finns det risk att alltihopa dras upp i domstol.
Eller risk och risk - med tanke på att McCain vill bomba Iran till förintelse och hans vice-presidentkandidat tror att Gud är på USA:s sida i mordet på över en miljon irakier, så är det nog trevligt om så mycket grus som möjligt kan kastas i McCains kampanjmaskineri
------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredFörenings Radio Tuff (nr 1202).
Om vi däremot inte ska anfalla Ryssland har jag svårare att se vad vi har att lära oss av Georgien-krisen och då saknas också en anledning att rusta upp.I Georgien har annars fransmännen klantat till det rejält. I alla tidningar har vi kunnat läsa om attGeorgien anklagat Ryssland för att ha brutit mot fredsavtalet genom att ha trupper i Georgien, samtidigt som Ryssland menat sig följa det till punkt och pricka. Båda har rätt, hur kan nu det komma sig?Jo, fredsavtalet undertecknades på franska med separata översättningar till ryska och engelska som getts till Ryssland resp. och Georgien. I det ryska avtalet står det att buffertzoner får utformas gällande säkerhet *för* Sydossetien och Abchazien. I det engelska avtalet att de får utformas *i* Sydossetien och Georgien. Där den ryska översättningen ger tillåtelse till trupper på georgisk mark gör inte den engelska det. Inte undra på att folk sliter i sitt hår.
Bland andra krigiska människor har vi socialdemokraterna. I två delrapporter om Sveriges säkerhet menar de att man då säkerhetsrådet är blockerat ska kunna strunta i att få FN-mandat för att göra "fredsbevarande insatser", en vanlig formulering för krig mot fattiga länder. Detta ska göras för att stärka FN.Ett stärkt FN är alltså ett ignorerat FN ur socialdemokratisk synvinkel. Den socialdemokratiska logiken utövas med glädje på krigen i Irak, Tjetjenien och Vietnam. Alla tillfällen då säkerhetsrådet mycket riktigt var blockerat. Fast det är klart, om svenska vapen får användas mot andra länder ger det i alla fall en inkomst till svensk krigsindustri. Sånt glädjer säkert socialdemokraterna när de vill stärka FN genom att ogiltigförklara organisationen.
USA-valet kan bli ett riktigt spektakel i juridik och rättshaveri, som får frågan om presidenters oralsex att blekna, om John McCain blir vald till president. Det är nämligen osäkert om han ens får bli vald.John McCain är nämligen inte född i USA, utan i Panama eller mer tydligt, i den kanalzon som USA förvaltade enligt ett olagligt avtal som de mutat sig till från Panamas dåtida Washington-ambassadör. Och här kommer problemet: I den amerikanska konstitutionen står det att endast en "naturligt född medborgare" får bli vald till president. Ingen vet vad naturligt född innebär? Son till två amerikanska föräldrar? Född inne i USA? Tolkningarna är otaliga och blir McCain vald finns det risk att alltihopa dras upp i domstol.
Eller risk och risk - med tanke på att McCain vill bomba Iran till förintelse och hans vice-presidentkandidat tror att Gud är på USA:s sida i mordet på över en miljon irakier, så är det nog trevligt om så mycket grus som möjligt kan kastas i McCains kampanjmaskineri
------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredFörenings Radio Tuff (nr 1202).
fredag, september 12
DÖDEN BEHÖVER INTE VÅR HJÄLP
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff har på frivilligbasis sänts varenda vecka sedan 1985. Stöd Tuff genom gåvor på pg 16 01 37 - 6 eller bli medlem. Årsavgift: 200 kr och för familjemedlem 80 kr.
---------------------------------------------------
Människan tillhör en tapper art. Vi är väl de enda varelser som vet att vi kommer att dö. I min ålder är det en aktuell insikt. När jag numera håller tal är det alltför ofta vid kära vänners kistor.
Vi pojkar i olika vuxna åldrar är ju uppfostrade att bita ihop, att inte omanligt gråta. Första gången jag som vuxen inte höll måttet var för minst 45 år sedan när min briljant begåvade unge kusin Stefan begick självmord. Då fanns i sorgen självförebråelser över att jag i min unga självupptagenhet inte hade förstått hur denne lovande civilingenjör egentligen hade det. Senast jag grät var för några år sedan, när Edmundo Arróspide alldeles för tidigt gick till sina peruanska fäder. Han var en nära vän, som i många år som tekniker gjorde ovärderliga insatser för Radio Tuff och Tyresöradion.
Det finns en dikt av Johannes Edfelt –vem minns i dag honom?-- som heter ”Se människan” En av stroferna lyder:
Ser du dig själv, så ser du oändlig
marmorbrottsmöda och fångtransport.
Måste du alltid ledas som skändlig
boskap till slakthus och mörker bort?
Men sedan kommer ändå Edfelts hyllning till medmänskligheten:
Ändå bär du ett sådant skimmer
vid din förmörkelses yttersta rand
att den som bländad det förnimmer
döljer sitt ansikte i sin hand.
När jag i mina tusentals radiointervjuer frågar folk vad de uppskattar mest i sin hemkommun blir svaret nästan alltid ”naturen”. Då brukar jag protestera genom att påpeka att naturen har sin charm överallt, men att människorna här i trakten är härliga. Ibland klämmer jag också till med Bertolt Brecht i dikten ”Till kommande generationer”, han som skrev på det näst ryska största europeiska språket:
Liebe pflegte ich achtlos,
und die Natur sah ich ohne Geduld.
Eller i Erwin Leisers översättning:
Älskog bedrev jag vårdslöst
och naturen såg jag utan tålamod
Människor är beundransvärda, ja kärleksfulla . Ändå tillåter vi att astronomiska biljoner av våra skatter i militärutgifter satsas på att förbereda massmord på medmänniskor. För nationens, religionens eller den snöda vinningens skull. Vi gör också i den egoistiska konsumismens tid alldeles för lite för att förhindra att över 20 000 barn dör i vår värld varje dag.
Tyvärr, döden behöver inte vår hjälp. Men vi behöver hjälpas åt att förhindra att så många dödas eller dör i onödan. Det är det Tuff och Radio Tuff försöker göra genom att jobba frivilligt och lokalt för något globalt. Slutraderna i den redan citerade dikten av Brecht är en vädjan till våra efterkommande:
Men ni, när tiden har kommit då
människan hjälper sin medmänniska,
tänk på oss
med överseende
-----------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1202) 2008-09-14
---------------------------------------------------
Människan tillhör en tapper art. Vi är väl de enda varelser som vet att vi kommer att dö. I min ålder är det en aktuell insikt. När jag numera håller tal är det alltför ofta vid kära vänners kistor.
Vi pojkar i olika vuxna åldrar är ju uppfostrade att bita ihop, att inte omanligt gråta. Första gången jag som vuxen inte höll måttet var för minst 45 år sedan när min briljant begåvade unge kusin Stefan begick självmord. Då fanns i sorgen självförebråelser över att jag i min unga självupptagenhet inte hade förstått hur denne lovande civilingenjör egentligen hade det. Senast jag grät var för några år sedan, när Edmundo Arróspide alldeles för tidigt gick till sina peruanska fäder. Han var en nära vän, som i många år som tekniker gjorde ovärderliga insatser för Radio Tuff och Tyresöradion.
Det finns en dikt av Johannes Edfelt –vem minns i dag honom?-- som heter ”Se människan” En av stroferna lyder:
Ser du dig själv, så ser du oändlig
marmorbrottsmöda och fångtransport.
Måste du alltid ledas som skändlig
boskap till slakthus och mörker bort?
Men sedan kommer ändå Edfelts hyllning till medmänskligheten:
Ändå bär du ett sådant skimmer
vid din förmörkelses yttersta rand
att den som bländad det förnimmer
döljer sitt ansikte i sin hand.
När jag i mina tusentals radiointervjuer frågar folk vad de uppskattar mest i sin hemkommun blir svaret nästan alltid ”naturen”. Då brukar jag protestera genom att påpeka att naturen har sin charm överallt, men att människorna här i trakten är härliga. Ibland klämmer jag också till med Bertolt Brecht i dikten ”Till kommande generationer”, han som skrev på det näst ryska största europeiska språket:
Liebe pflegte ich achtlos,
und die Natur sah ich ohne Geduld.
Eller i Erwin Leisers översättning:
Älskog bedrev jag vårdslöst
och naturen såg jag utan tålamod
Människor är beundransvärda, ja kärleksfulla . Ändå tillåter vi att astronomiska biljoner av våra skatter i militärutgifter satsas på att förbereda massmord på medmänniskor. För nationens, religionens eller den snöda vinningens skull. Vi gör också i den egoistiska konsumismens tid alldeles för lite för att förhindra att över 20 000 barn dör i vår värld varje dag.
Tyvärr, döden behöver inte vår hjälp. Men vi behöver hjälpas åt att förhindra att så många dödas eller dör i onödan. Det är det Tuff och Radio Tuff försöker göra genom att jobba frivilligt och lokalt för något globalt. Slutraderna i den redan citerade dikten av Brecht är en vädjan till våra efterkommande:
Men ni, när tiden har kommit då
människan hjälper sin medmänniska,
tänk på oss
med överseende
-----------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1202) 2008-09-14
FLYKTEN FRÅN ÖSTTYSKLAND (2)
Kära lyssnare!
För fjorton dagar sedan tog jag er med på den första delen av min och min familjs flykt 1948 från Warnemünde i Östtyskland till Sverige. Nu följer fortsättningen.
”Avfärd i kväll. Inte ett ord till någon!” Så löd ordern som kom per telefon efter en veckas väntan. Det hade stormat över Östersjön, men till natten hade det utlovats lugnt väder. Fiskarna som skulle ta oss över till Sverige hoppades därför att klara färden över det fortfarande upprörda havet utan att bli upptäckta av de sovjetiska spaningsfartygen. Vem skulle frivilligt vilja ge sig ut på ett så våldsamt rullande hav?
Efteråt har min mor ofta sagt att hon var på väg att ångra sig, när hon såg de två små fiskebåtarna som låg uppdragna på stranden. Det var en stilla kväll, månen sken och kastade skuggor över sanddynerna, bakom vilka vi alla höll oss gömda tills fiskarna gav tecken att vi kunde komma ner till stranden.
Tidigare på kvällen hade vi anlänt med tåg och vidare per hästskjuts till fiskarbyn Arenshoop på halvön Darss nordost om Rostock. Två familjer från Rostock och vi två familjer från Warnemünde hade alla på olika sätt och vid olika tidpunkter, för att inte väcka uppmärksamhet, anlänt till den lilla byn. Där hade vi samlats i den ena fiskarens stuga och inväntat skymningen.
Efter veckor av smalkost hade ransoneringskorten kommit dagarna före flykten, och min mor hade inhandlat så mycket mat hon kunde utan att väcka misstankar. Nu satt vi i stugans vardagsrum och smorde kråset. Ingen hade en tanke på vad alltför mycket mat i våra smala, uthungrade kroppar kunde få för verkan ute på det upprörda havet. Men det fick vi snart erfara.
Så småningom gav värden tecken att vi tyst och stilla skulle smita ut ur stugan och ta oss fram till sanddynerna, för att där invänta ytterligare tecken på att kusten var klar. Tysta gled vi i mörkret över gatan och ut bland dynerna. Stämningen var laddad. Skulle småbarnen klara av att hålla tyst? Hade någon i byn sett oss smita ut ur fiskarstugan? Om ja, skulle denne någon kalla på polisen?
Så kom då signalen från ficklampan, och ett och ett skickades vi lite större barn ner till
stranden, där vi snabbt lyftes ombord på de uppdragna båtarna. Därefter smög sig kvinnorna ombord med småbarnen, och till sist kom männen som snabbt hjälpte fiskarna att skjuta ut båtarna i vattnet. Vi två familjer från Warnemünde tog plats i den ena båten, de båda Rostock-familjerna, som endast hade två barn med sig,
i den andra, något mindre.
Allt skedde under yttersta tystnad, och med försiktiga årtag rodde fiskarna ut från stranden. Kvar på stranden stod min farbrors äldsta dotter, den trettonåriga Ingeborg. Föräldrarna hade bestämt att hon skulle bli kvar Warnemünde hos sin gamla och sjuka farmor, men hon hade velat följa med till fiskarbyn och vara nära familjen så länge hon kunde. Många, många år senare berättade hon för mig att hon, när hon väl hade sett båtarna försvinna i mörkret, ensam tog sig tillbaka till fiskarhustrun, som tidigare på kvällen hade månat om oss. Vad tänkte väl den ensamma lilla flickan på stranden, när hon såg de små båtarna försvinna i mörkret ute på det upprörda havet? Förstod hon att det skulle dröja länge, innan hon fick se sina föräldrar igen? Räknade hon med att någonsin återse sina föräldrar och syskon? I krig och kaos förväntas barn snabbt bli stora och ta hand om sig själva.
Fortsättningen och slutet på flyktäventyret, kära lyssnare, får ni höra om fjorton dagar. Till dess tag väl hand om er, hälsar från Limhamn
-------------------------------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1202) 2008-09-14
För fjorton dagar sedan tog jag er med på den första delen av min och min familjs flykt 1948 från Warnemünde i Östtyskland till Sverige. Nu följer fortsättningen.
”Avfärd i kväll. Inte ett ord till någon!” Så löd ordern som kom per telefon efter en veckas väntan. Det hade stormat över Östersjön, men till natten hade det utlovats lugnt väder. Fiskarna som skulle ta oss över till Sverige hoppades därför att klara färden över det fortfarande upprörda havet utan att bli upptäckta av de sovjetiska spaningsfartygen. Vem skulle frivilligt vilja ge sig ut på ett så våldsamt rullande hav?
Efteråt har min mor ofta sagt att hon var på väg att ångra sig, när hon såg de två små fiskebåtarna som låg uppdragna på stranden. Det var en stilla kväll, månen sken och kastade skuggor över sanddynerna, bakom vilka vi alla höll oss gömda tills fiskarna gav tecken att vi kunde komma ner till stranden.
Tidigare på kvällen hade vi anlänt med tåg och vidare per hästskjuts till fiskarbyn Arenshoop på halvön Darss nordost om Rostock. Två familjer från Rostock och vi två familjer från Warnemünde hade alla på olika sätt och vid olika tidpunkter, för att inte väcka uppmärksamhet, anlänt till den lilla byn. Där hade vi samlats i den ena fiskarens stuga och inväntat skymningen.
Efter veckor av smalkost hade ransoneringskorten kommit dagarna före flykten, och min mor hade inhandlat så mycket mat hon kunde utan att väcka misstankar. Nu satt vi i stugans vardagsrum och smorde kråset. Ingen hade en tanke på vad alltför mycket mat i våra smala, uthungrade kroppar kunde få för verkan ute på det upprörda havet. Men det fick vi snart erfara.
Så småningom gav värden tecken att vi tyst och stilla skulle smita ut ur stugan och ta oss fram till sanddynerna, för att där invänta ytterligare tecken på att kusten var klar. Tysta gled vi i mörkret över gatan och ut bland dynerna. Stämningen var laddad. Skulle småbarnen klara av att hålla tyst? Hade någon i byn sett oss smita ut ur fiskarstugan? Om ja, skulle denne någon kalla på polisen?
Så kom då signalen från ficklampan, och ett och ett skickades vi lite större barn ner till
stranden, där vi snabbt lyftes ombord på de uppdragna båtarna. Därefter smög sig kvinnorna ombord med småbarnen, och till sist kom männen som snabbt hjälpte fiskarna att skjuta ut båtarna i vattnet. Vi två familjer från Warnemünde tog plats i den ena båten, de båda Rostock-familjerna, som endast hade två barn med sig,
i den andra, något mindre.
Allt skedde under yttersta tystnad, och med försiktiga årtag rodde fiskarna ut från stranden. Kvar på stranden stod min farbrors äldsta dotter, den trettonåriga Ingeborg. Föräldrarna hade bestämt att hon skulle bli kvar Warnemünde hos sin gamla och sjuka farmor, men hon hade velat följa med till fiskarbyn och vara nära familjen så länge hon kunde. Många, många år senare berättade hon för mig att hon, när hon väl hade sett båtarna försvinna i mörkret, ensam tog sig tillbaka till fiskarhustrun, som tidigare på kvällen hade månat om oss. Vad tänkte väl den ensamma lilla flickan på stranden, när hon såg de små båtarna försvinna i mörkret ute på det upprörda havet? Förstod hon att det skulle dröja länge, innan hon fick se sina föräldrar igen? Räknade hon med att någonsin återse sina föräldrar och syskon? I krig och kaos förväntas barn snabbt bli stora och ta hand om sig själva.
Fortsättningen och slutet på flyktäventyret, kära lyssnare, får ni höra om fjorton dagar. Till dess tag väl hand om er, hälsar från Limhamn
-------------------------------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1202) 2008-09-14
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1202) 08-09-14 till....
....till de allt flera kloka och solidariska människor som köper Tuffs mangogram. De finns ”För att gratulera” eller ”Till minne av....” för att visa medkänsla med någon som sörjer en bortgången anhörig eller annan vän. De kan beställas av Monica Schelin, tel 08 – 712 2581 eller på e-post: ake.sandin@tyresoradion.se Mangogrammen har bidragit till att 90 000 mangoträd nu finns planterade i indiska Dharampurs hundratals små fattiga byar.
....till den sjuårige Joar Pettersson Thorén i Fårdala, som under en cykeltur
med sin mamma Helena kollade trafikmärken Plötsligt säger Joar: ”Jag vet en ny trafikregel”. ”Vilken då?” undrar mamman. ”Pansarvagnar får inte köra på gatorna!”
....till Sveriges Radios program ”Medierna” som (6/9) tog upp den i Expressen och i hetsiga bloggar häftiga kurdsvenska kritiken av Ingmar Karlssons bok ”Kurdistan. Landet som icke är”. Men där fick också kurdsvensken Mustafa Can tillfälle att försvara boken. Ett annat inslag handlade om hur ensidigt fokuserade på USA våra medier är. Söndag den 31 augusti dominerades SvT:s Aktuellt av orkanen Gustav som blåste in över USA utan att döda någon enda. Samtidigt drabbades Kina av jordskalv som dödade över 30 människor och gjorde drygt 100 000 hemlösa. Och i indiska Bihar omkom hundratals människor när monsunregnen satte 1000 byar under vatten, varvid en miljon indier fick sina hem dränkta. På Aktuellt ägnade man sex gånger så mycket tid åt vindarna i USA än åt katastrofen i Kina, och åtta gånger så lång uppmärksamhet åt den relativt oskyldiga orkanen Gustav än åt eländet i Indien. Fokuseringen på USA är så stor, att även en och annan fredsaktivist och gandhian i sin hatkärlek till Amerika verkar trendriktigt fixerad vid supermakten och tycks nästan glömma att kineser och indier faktiskt också är medmänniskor.
....till Skånes ledande tidning, Sydsvenskan. Medan andra medier i sin USA-fixering frossat om 11 september 2001, har den tidningen också haft utförliga artiklar om den 11 september 2003, då Anna Lindh dog, och den 11 september 1973, då den CIA-stödda kuppen störtade och mördade den folkvalde presidenten i Allende i Chile, varvid många andra chilenare dödades ofta efter tortyr. Inte något medium har nämnt det värsta av alla 11 september. Det utspelades 1944 i den tyska staden Darmstadt, då ca 11 000 civila dödades av allierade bomber. Över 2000 av de söndersprängda eller ihjälbrända var barn. Men de små barnen var kanske alltför ”nazistblonda”, ett uttryck myntat i helt trendriktig rasism av Täppas Fogelberg i Sveriges Radio. Har han inte lagt märke till att Hitlers lilla löjliga mustasch var svart?
....till Sveriges Radios P4 som (10/9) hade ett inslag med Johan Romin om hans nya bok ”Desertören och Vietnamkriget . Blod , skuld och politik”, som handlar om en av de många amerikanska desertörerna, som fick husrum hos olika Tuff-medlemmar. Han hette Terry Whitmore. Romin växte upp i Tyresö och har flera gånger intervjuats på 91,4, senast under en halvtimme kring årsskiftet 2007-2008. Så här svarade han på Anders Hildemar Ohlssons fråga i P 4, varför inspelningen görs på Sikvägen i Tyresö:
”Jag är uppvuxen i det här området. Det var inte så välskött då, 1972. Men där inne där Röda korset håller till nu, där började mitt intresse för Vietnamkriget, för vi lekte Vietnamkriget och kastade klossar på varandra. Det var inte så trevligt då för jag fick en kloss rakt i pannan och ett stort sår som blödde ymnigt. Men från den dagen har jag varit intresserad av Vietnamkriget. Varför uppstod det och varför fick det prägla min barndom så starkt? Och det är det som har utmynnat i den här boken jag ger ut nu.”
På reporterns fråga varför Terry Whitmore deserterade och kom till Tyresö svarar Johan Romin:
”Han flyr under ganska dramatiska former genom Sovjetunionen. Han har varit med i Vietnamkriget i ett halvår och stridit på några av de mest avgörande platserna, blivit sårad, kommit till Japan och hamnat på ett sjukhus där men då fått kontakt med fredsgruppen Beheiren, som fanns i Tokyo. Och det var via Beheiren, som han fick kontakt med Sverige. Han hade fått besked om att han skulle skickas tillbaka till striderna i Vietnam men det ville han inte. Det här var samtidigt som Martin Luther Kingmördades och Terry var ju själv en svart amerikan. Han blev så upprörd över den här händelsen att han bestämde sig för att desertera och så togs han genom hemliga gångar, kan man säga, genom Sovjetunionen och kom så till Sverige mitt i konflikten i Sverige mellan olika Vietnamgrupper.”
Reportern frågade om det var den väldigt livaktiga fredsföreningen i Tyresö som var anledningen till att så många amerikanska krigsvägrare fanns här och Johan svarade:
”Det var ju Tyresö Ulands- och FredsFörening, TUFF, som var väldigt aktiv och fortfarande är aktiv här ute med Åke Sandin och på den tiden säkert Sveriges mest kända fredsgrupp och det var tack vare deras arbete som de här desertörerna kom till Sverige. Dom fick familjer att bo hos, Terry Whitmore bodde hos olika personer här i Tyresö, vilka jag har intervjuat i boken och som berättar om hans första tid här.”
På frågan om hur Terry Whitmore hade det här svarade Johan Romin:
”Det är både och, Dels led han ju av sina krigsminnenväldigt mycket, så det berättar många av vännerna och även han själv i de intervjuer jag gjort med honom under flera års tid. Han hade väldigt svåra drömmar. Han gick igenom och ältade de här sakerna han hadevarit med om, fruktansvärda massakrer i Vietnam, där de skulle jämna byar med marken och så vidare. Samtidigt blev han ju mottagen här som en hjälte, en person som hade stått upp för ’det rätta’ så att säga, så vänstern i Sverige ville bjuda in Terry Whitmore till sina möten och ha honom som en symbol , en trofé nästan, men det ville han inte vara med om. Han såg sig inte riktigt som en politisk person. Och att bränna flaggor, det blev han riktigt upprörd över. Han såg inte flaggan som en symbol för kriget utan som en symbol för sitt hemland”.
....till Dagens Nyheters Lars Linder, som (11/9) skriver om Erik Erikssons nya Vietnambok ”Jag såg kärleken och döden”. Efter att ha påpekat att miljoner civila vietnameser dödades bland annat av amerikanska bomber slutar Linder recensionen genom att hänvisa till en dvd som medföljer boken: ”I en av filmerna skymtar en amerikansk krigsfånge: den unge John McCain, några år tidigare nedskjuten under ett bombuppdrag över just Nordvietnam. Då delaktig i vad som med tiden alltmer kommit att framstå som en skriande krigsförbrytelse, nu firad hjälte och republikansk presidentkandidat”
....till försvarsminister Sten Tolgfors, som i Sveriges Radio Studio Ett (9/9) sade: ”Det finns inget ökat militärt hot mot Sverige på grund av konflikten i Kaukasus”. Det är så klokt sagt att våra militaristiska hökar nu kräver hans avgång
....till minnet av den 17 september, ingen bra dag för svenska fredsmedlare. Den 17 september 1961 omkom FN:s generalsekreterare Dag Hammarsköld vid en omdebatterad flygolycka i Afrika. För 60 år sedan, den 17 september 1948, mördades FN:s fredsmedlare Folke Bernadotte av israeliska nationalister. I samma terrordåd dödades också den franske FN-observatören, överste André Sérot. Detta skildrades utförligt här på radion 7 november 2007. Texten finns under rubriken ”Folke Bernadottes död och eftermäle” i bloggen www.tuffsandin.blogspot.com (Se http://tuffsandin.blogspot.com/2007_11_01_archive.html )
....till det svenska Utrikesdepartementet, som i ett pressmeddelande (11/9) säger, att vid Riksmötets högtidliga öppnande visas den enda kvarvarande körbara vita bussen i Stockholm. Bussen ska påminna om Folke Bernadottes insats att våren 1945 rädda mer än 15 000 människor, därav många judar, från tyska koncentrationsläger och därmed också aktualisera hans idéer om dialog, samarbete, medling och fredliga lösningar även där svårigheterna framstår som oöverstigliga. Det är mer än diplomatiskt att UD i sitt pressmeddelande inte nämner vilka som var Bernadottes mördare.
....till iranskamerikanen Arash Kamangeer, som på AntiWar.com (6/9) berättar, att han kom till USA för att slippa leva i en hårt religiös teokrati. Han mindes hur mödrar i iransk TV högtidligt berättat att de "skänkt ett barn till detta heliga krig", och att de var beredda att skänka sitt andra barn. Detta till kören från en beundrarskara som instämde i rop som prisade Gud. Men så läste han i tidningen att Sarah Palin, republikanernas kandidat som vicepresident hade sagt att Irak-kriget var "ett uppdrag från Gud". Då fick han en déjà-vu-upplevelse. (En ros också till Jan Viklund, som tipsat oss om artikeln)
....till den sjuårige Joar Pettersson Thorén i Fårdala, som under en cykeltur
med sin mamma Helena kollade trafikmärken Plötsligt säger Joar: ”Jag vet en ny trafikregel”. ”Vilken då?” undrar mamman. ”Pansarvagnar får inte köra på gatorna!”
....till Sveriges Radios program ”Medierna” som (6/9) tog upp den i Expressen och i hetsiga bloggar häftiga kurdsvenska kritiken av Ingmar Karlssons bok ”Kurdistan. Landet som icke är”. Men där fick också kurdsvensken Mustafa Can tillfälle att försvara boken. Ett annat inslag handlade om hur ensidigt fokuserade på USA våra medier är. Söndag den 31 augusti dominerades SvT:s Aktuellt av orkanen Gustav som blåste in över USA utan att döda någon enda. Samtidigt drabbades Kina av jordskalv som dödade över 30 människor och gjorde drygt 100 000 hemlösa. Och i indiska Bihar omkom hundratals människor när monsunregnen satte 1000 byar under vatten, varvid en miljon indier fick sina hem dränkta. På Aktuellt ägnade man sex gånger så mycket tid åt vindarna i USA än åt katastrofen i Kina, och åtta gånger så lång uppmärksamhet åt den relativt oskyldiga orkanen Gustav än åt eländet i Indien. Fokuseringen på USA är så stor, att även en och annan fredsaktivist och gandhian i sin hatkärlek till Amerika verkar trendriktigt fixerad vid supermakten och tycks nästan glömma att kineser och indier faktiskt också är medmänniskor.
....till Skånes ledande tidning, Sydsvenskan. Medan andra medier i sin USA-fixering frossat om 11 september 2001, har den tidningen också haft utförliga artiklar om den 11 september 2003, då Anna Lindh dog, och den 11 september 1973, då den CIA-stödda kuppen störtade och mördade den folkvalde presidenten i Allende i Chile, varvid många andra chilenare dödades ofta efter tortyr. Inte något medium har nämnt det värsta av alla 11 september. Det utspelades 1944 i den tyska staden Darmstadt, då ca 11 000 civila dödades av allierade bomber. Över 2000 av de söndersprängda eller ihjälbrända var barn. Men de små barnen var kanske alltför ”nazistblonda”, ett uttryck myntat i helt trendriktig rasism av Täppas Fogelberg i Sveriges Radio. Har han inte lagt märke till att Hitlers lilla löjliga mustasch var svart?
....till Sveriges Radios P4 som (10/9) hade ett inslag med Johan Romin om hans nya bok ”Desertören och Vietnamkriget . Blod , skuld och politik”, som handlar om en av de många amerikanska desertörerna, som fick husrum hos olika Tuff-medlemmar. Han hette Terry Whitmore. Romin växte upp i Tyresö och har flera gånger intervjuats på 91,4, senast under en halvtimme kring årsskiftet 2007-2008. Så här svarade han på Anders Hildemar Ohlssons fråga i P 4, varför inspelningen görs på Sikvägen i Tyresö:
”Jag är uppvuxen i det här området. Det var inte så välskött då, 1972. Men där inne där Röda korset håller till nu, där började mitt intresse för Vietnamkriget, för vi lekte Vietnamkriget och kastade klossar på varandra. Det var inte så trevligt då för jag fick en kloss rakt i pannan och ett stort sår som blödde ymnigt. Men från den dagen har jag varit intresserad av Vietnamkriget. Varför uppstod det och varför fick det prägla min barndom så starkt? Och det är det som har utmynnat i den här boken jag ger ut nu.”
På reporterns fråga varför Terry Whitmore deserterade och kom till Tyresö svarar Johan Romin:
”Han flyr under ganska dramatiska former genom Sovjetunionen. Han har varit med i Vietnamkriget i ett halvår och stridit på några av de mest avgörande platserna, blivit sårad, kommit till Japan och hamnat på ett sjukhus där men då fått kontakt med fredsgruppen Beheiren, som fanns i Tokyo. Och det var via Beheiren, som han fick kontakt med Sverige. Han hade fått besked om att han skulle skickas tillbaka till striderna i Vietnam men det ville han inte. Det här var samtidigt som Martin Luther Kingmördades och Terry var ju själv en svart amerikan. Han blev så upprörd över den här händelsen att han bestämde sig för att desertera och så togs han genom hemliga gångar, kan man säga, genom Sovjetunionen och kom så till Sverige mitt i konflikten i Sverige mellan olika Vietnamgrupper.”
Reportern frågade om det var den väldigt livaktiga fredsföreningen i Tyresö som var anledningen till att så många amerikanska krigsvägrare fanns här och Johan svarade:
”Det var ju Tyresö Ulands- och FredsFörening, TUFF, som var väldigt aktiv och fortfarande är aktiv här ute med Åke Sandin och på den tiden säkert Sveriges mest kända fredsgrupp och det var tack vare deras arbete som de här desertörerna kom till Sverige. Dom fick familjer att bo hos, Terry Whitmore bodde hos olika personer här i Tyresö, vilka jag har intervjuat i boken och som berättar om hans första tid här.”
På frågan om hur Terry Whitmore hade det här svarade Johan Romin:
”Det är både och, Dels led han ju av sina krigsminnenväldigt mycket, så det berättar många av vännerna och även han själv i de intervjuer jag gjort med honom under flera års tid. Han hade väldigt svåra drömmar. Han gick igenom och ältade de här sakerna han hadevarit med om, fruktansvärda massakrer i Vietnam, där de skulle jämna byar med marken och så vidare. Samtidigt blev han ju mottagen här som en hjälte, en person som hade stått upp för ’det rätta’ så att säga, så vänstern i Sverige ville bjuda in Terry Whitmore till sina möten och ha honom som en symbol , en trofé nästan, men det ville han inte vara med om. Han såg sig inte riktigt som en politisk person. Och att bränna flaggor, det blev han riktigt upprörd över. Han såg inte flaggan som en symbol för kriget utan som en symbol för sitt hemland”.
....till Dagens Nyheters Lars Linder, som (11/9) skriver om Erik Erikssons nya Vietnambok ”Jag såg kärleken och döden”. Efter att ha påpekat att miljoner civila vietnameser dödades bland annat av amerikanska bomber slutar Linder recensionen genom att hänvisa till en dvd som medföljer boken: ”I en av filmerna skymtar en amerikansk krigsfånge: den unge John McCain, några år tidigare nedskjuten under ett bombuppdrag över just Nordvietnam. Då delaktig i vad som med tiden alltmer kommit att framstå som en skriande krigsförbrytelse, nu firad hjälte och republikansk presidentkandidat”
....till försvarsminister Sten Tolgfors, som i Sveriges Radio Studio Ett (9/9) sade: ”Det finns inget ökat militärt hot mot Sverige på grund av konflikten i Kaukasus”. Det är så klokt sagt att våra militaristiska hökar nu kräver hans avgång
....till minnet av den 17 september, ingen bra dag för svenska fredsmedlare. Den 17 september 1961 omkom FN:s generalsekreterare Dag Hammarsköld vid en omdebatterad flygolycka i Afrika. För 60 år sedan, den 17 september 1948, mördades FN:s fredsmedlare Folke Bernadotte av israeliska nationalister. I samma terrordåd dödades också den franske FN-observatören, överste André Sérot. Detta skildrades utförligt här på radion 7 november 2007. Texten finns under rubriken ”Folke Bernadottes död och eftermäle” i bloggen www.tuffsandin.blogspot.com (Se http://tuffsandin.blogspot.com/2007_11_01_archive.html )
....till det svenska Utrikesdepartementet, som i ett pressmeddelande (11/9) säger, att vid Riksmötets högtidliga öppnande visas den enda kvarvarande körbara vita bussen i Stockholm. Bussen ska påminna om Folke Bernadottes insats att våren 1945 rädda mer än 15 000 människor, därav många judar, från tyska koncentrationsläger och därmed också aktualisera hans idéer om dialog, samarbete, medling och fredliga lösningar även där svårigheterna framstår som oöverstigliga. Det är mer än diplomatiskt att UD i sitt pressmeddelande inte nämner vilka som var Bernadottes mördare.
....till iranskamerikanen Arash Kamangeer, som på AntiWar.com (6/9) berättar, att han kom till USA för att slippa leva i en hårt religiös teokrati. Han mindes hur mödrar i iransk TV högtidligt berättat att de "skänkt ett barn till detta heliga krig", och att de var beredda att skänka sitt andra barn. Detta till kören från en beundrarskara som instämde i rop som prisade Gud. Men så läste han i tidningen att Sarah Palin, republikanernas kandidat som vicepresident hade sagt att Irak-kriget var "ett uppdrag från Gud". Då fick han en déjà-vu-upplevelse. (En ros också till Jan Viklund, som tipsat oss om artikeln)
lördag, september 6
RYSSLAND VÄSTVÄRLDENS SYNDABOCK
Vi har lätt att minnas ryssarnas förbrytelser: Övergreppen mot civila i slutet av andra världskriget, krossandet av ungrarnas revolt 1956, invasionen av Tjeckoslovakien 1968, det mångåriga kriget i Afghanistan på 1980-talet, härjningarna i Tjetjenien. kärnvapenupprustningen och så vidare.
Om vi vill är det dock ännu lättare att hitta exempel på västmakternas härjningar. Listan blir då väldigt lång. Inte bara Korea och Vietnam utan också ett stort antal militära interventioner i Latinamerika. Under senaste decenniet anfallskrig mot Jugoslavien 1999, Afghanistan 2001, Irak 2003, militärbaser över hela världen och massor av kärnvapen.
Men det är misstänksamheten mot Ryssland som lever kvar sedan kalla krigets frostiga dagar, här i Sverige med minnen från ubåtshysterins många somrar, trots att dessa förmenta kränkningar alltmer har avslöjats som alarmistisk propaganda, nu i dagarna också av den förre finländske presidenten Mauno Koivisto.
Hur väst har behandlat det postsovjetiska Ryssland beskrivs (28/8) av fredsforskaren Jan Öberg. Han gör det genom att påminna om Michail Gorbatjovs politik:
”Gorbatjov drog tillbaka sovjetiska militärer från Afghanistan och släpper Sacharov fri. Ingen reaktion i väst. Hela hans ändringsfilosofi berövar väst en älskad fiende. Gorbatjov föreslår en helt ny säkerhetsstruktur, ett ”europeiskt hus” med OSSE och FN som grundpelare. Det triumferande väst struntar i det. Gorbatjov ber om ekonomiskt stöd från väst för perestroika och glasnost för att skapa vad som skulle ha blivit ett socialdemokratiskt inspirerat samhälle. G8-gruppen beslutar att ignorera det och satsar på Jeltsin, en populist utan någon liknande vision eller karisma. Väst vill begripligt nog återförena Tyskland, något som av historiska skäl uppfattas som ett stort hot i ryssarnas ögon. Ryssland blir lovat att Nato inte skall utvidgas. Warszavapakten upplöses. Nato finns kvar, utvidgas snabbt och vidhåller sin rätt att vara de första att använda kärnvapen. Clintonadministrationen börjar 1992 en omfattande militär expansion, bygger baser, skickar ut rådgivare och infiltrerar regeringar med ”rådgivare” och folk från legoknektkompanier i Östeuropa, inklusive Jugoslavien och runt om Ryssland. Rysslands protester om sitt närområde ignoreras.”
Jan Öberg kommer också in på att “Natos bombningar av Serbien och Kosovo kränkte all internaionell lag och ägde rum utan något FN-mandat och lämnade efter sig ett grundligt förstört land. Ryska förslag om en förhandlingslösning ignorerades”
Också de missiler USA vill placera i Polen och Tjeckien kommenteras av Öberg. Han menar att de inte är defensiva. De behövs om någon stat, angripen av USA med kärnvapen, vill återgälda med samma mynt. Han tycker att missilplaceringen är en lika dålig idé, som om ryssarna skulle vilja placera ut missiler i Mexico.
Detta påminner lite om vad som sades i Radio Tuff för tre veckor sedan:
”Om länder i USA:s närhet skulle ingå i ett ryskt militärförbund precis som Nato har utvidgats till flera länder inom den tidigare Sovjetsfären, om ryssarna skulle placera ut missiler i Nordamerika som USA vill göra i Polen och Tjeckien, och om ryska militärer utbildar kollegor i en mot USA fientlig grannstat precis som USA gör i Georgien, skulle vi då inte tycka att amerikanska motåtgärder vore begripliga?”
-------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr1201) 2008-09-07
Om vi vill är det dock ännu lättare att hitta exempel på västmakternas härjningar. Listan blir då väldigt lång. Inte bara Korea och Vietnam utan också ett stort antal militära interventioner i Latinamerika. Under senaste decenniet anfallskrig mot Jugoslavien 1999, Afghanistan 2001, Irak 2003, militärbaser över hela världen och massor av kärnvapen.
Men det är misstänksamheten mot Ryssland som lever kvar sedan kalla krigets frostiga dagar, här i Sverige med minnen från ubåtshysterins många somrar, trots att dessa förmenta kränkningar alltmer har avslöjats som alarmistisk propaganda, nu i dagarna också av den förre finländske presidenten Mauno Koivisto.
Hur väst har behandlat det postsovjetiska Ryssland beskrivs (28/8) av fredsforskaren Jan Öberg. Han gör det genom att påminna om Michail Gorbatjovs politik:
”Gorbatjov drog tillbaka sovjetiska militärer från Afghanistan och släpper Sacharov fri. Ingen reaktion i väst. Hela hans ändringsfilosofi berövar väst en älskad fiende. Gorbatjov föreslår en helt ny säkerhetsstruktur, ett ”europeiskt hus” med OSSE och FN som grundpelare. Det triumferande väst struntar i det. Gorbatjov ber om ekonomiskt stöd från väst för perestroika och glasnost för att skapa vad som skulle ha blivit ett socialdemokratiskt inspirerat samhälle. G8-gruppen beslutar att ignorera det och satsar på Jeltsin, en populist utan någon liknande vision eller karisma. Väst vill begripligt nog återförena Tyskland, något som av historiska skäl uppfattas som ett stort hot i ryssarnas ögon. Ryssland blir lovat att Nato inte skall utvidgas. Warszavapakten upplöses. Nato finns kvar, utvidgas snabbt och vidhåller sin rätt att vara de första att använda kärnvapen. Clintonadministrationen börjar 1992 en omfattande militär expansion, bygger baser, skickar ut rådgivare och infiltrerar regeringar med ”rådgivare” och folk från legoknektkompanier i Östeuropa, inklusive Jugoslavien och runt om Ryssland. Rysslands protester om sitt närområde ignoreras.”
Jan Öberg kommer också in på att “Natos bombningar av Serbien och Kosovo kränkte all internaionell lag och ägde rum utan något FN-mandat och lämnade efter sig ett grundligt förstört land. Ryska förslag om en förhandlingslösning ignorerades”
Också de missiler USA vill placera i Polen och Tjeckien kommenteras av Öberg. Han menar att de inte är defensiva. De behövs om någon stat, angripen av USA med kärnvapen, vill återgälda med samma mynt. Han tycker att missilplaceringen är en lika dålig idé, som om ryssarna skulle vilja placera ut missiler i Mexico.
Detta påminner lite om vad som sades i Radio Tuff för tre veckor sedan:
”Om länder i USA:s närhet skulle ingå i ett ryskt militärförbund precis som Nato har utvidgats till flera länder inom den tidigare Sovjetsfären, om ryssarna skulle placera ut missiler i Nordamerika som USA vill göra i Polen och Tjeckien, och om ryska militärer utbildar kollegor i en mot USA fientlig grannstat precis som USA gör i Georgien, skulle vi då inte tycka att amerikanska motåtgärder vore begripliga?”
-------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr1201) 2008-09-07
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)