Kära lyssnare,
Under den gångna veckan har TUFF haft besök av Lena Ag, generalsekreterare för ”Kvinna till kvinna”, föreningen som arbetar för kvinnor i krig. Behövs det en sådan förening? Absolut!
Kvinnor i krigshärjade områden är alltid dubbelt utsatta. Det är kvinnorna som under stora umbäranden håller igång samhället när männen är ute och strider. Och det är kvinnorna som utsätts för våld och övergrepp både under pågående krig och efteråt, när den så kallade freden inleds, en fred som ofta för kvinnornas del handlar om våld och övergrepp av ockupationsmakternas soldater.
Men även barnen lider dubbelt. De drabbas av krigets fasor, av svält och umbäranden. De drabbas dessutom av starka trauman när de ser kvinnorna omkring sig utsättas för våldet, när segerrusiga soldater tar sig de kvinnor de anser sig ha rätt till. Själv har jag vid flera tillfällen i Radio TUFF berättat om ett par sådana fall, som utspelades i min omgivning när jag var barn. En händelse jag tänker på om och om igen är, när min mor och flera andra kvinnor gömde sig på min morfars vind för att undkomma de ständiga våldtäkterna som utövades av de sovjetiska soldater som ockuperat min hemstad Warnemünde.
Vid ett tillfälle hade en av kvinnorna lämnat sitt gömställe för att titta till sin familj i grannhuset. Hon hann inte tillbaka upp på vinden innan soldaterna på nytt kom för att plundra och leta efter kvinnor. Hon sprang in i ett sovrum och gömde sig under sängen, där hon naturligtvis hittades. I sin förtvivlan slet hon sig loss och hoppade ut genom fönstret på andra våningen. I fallet bröt hon benen, men trots det släpades hon in i mina morföräldrars farstu och våldtogs av flera soldater.
I många år efteråt sades det om henne att hon hade flytt till Västtyskland. I själva verket hade hon hängt sig på vinden. Ingen vågade tala om att hon hade tagit livet av sig i sin förtvivlan. Det hade varit att misskreditera ockupationsmakten. Barnen blev moderlösa och faderlösa i många år, innan fadern kom hem ur fångenskapen. Sådant är kriget! Sådan är situationen för kvinnor och barn i krig! Ja, det behövs kvinnor som Lena Ag!
Vi barn då, hur umgicks vi med sådana upplevelser? Vi lekte av oss fasorna genom att i leken upprepa det som hänt. Mina syskon, mina kamrater och jag lekte våldtäkt, ”Vergewaltigung”. Fasansfullt, men sant. Nog har ni alla sett bilder på barn runt om i världen som leker krig i ruinhögarna? Och nog har en och annan av er tänkt: ”Så gräsligt, hur kan de?”
Men leken läker ut själens sår. Leken är barns absolut viktigaste vapen i ett krig, men likaväl i fredstider. Att skapa goda förutsättningar för barns lek är en av de viktigaste uppgifterna våra samhällsplanerare har. Och därför tjatar jag med en dåres envishet på våra politiker att bygga så att våra barn får utrymme för kreativ lek. Här i Malmö behövs nästan inget tjat. Här har vi lekplatser. Men det återkommer jag till nästa gång. Ut med er, kära lyssnare, i skog och mark och lek med era barn och barnbarn, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (i Radio Tuff nr 1206 den 12-19 okt 2008)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar