TUFFS JAPANSKA FÖRBINDELSER

I Radio Tuff 5-12 oktober på 91,4 MHz och www.tyresoradion.se finns också fem minuter om förbindelserna mellan Tyresö Ulands-och FredsFörening (TUFF) och japanska fredsaktivister. De började redan under Tuffs första år, för i slutet av 1967 anlände de fyra första Vietnamdesertörerna till Tyresö. De kallades ”The Intrepid Four”, eftersom de under en permission i Japan hade deserterat från den amerikanska hangarkryssaren Intrepid. Den japanska fredsorganisationen Beheiren såg till att de via Sovjetunionen smugglades till Sverige. Dess i fjol bortgångne ledare Makoto Oda besökte 1968 Tyresö och Tuff.

De fyra unga amerikanerna var Richard D Bailey, Michael Lindner, Craig Anderson och John Barilla. De fick husrum hos olika Tuff-aktivister, som senare skulle ta emot många andra amerikanska krigstjänstvägrare. En av dem var Terry Whitmore.

När Terry kom till Tyresö lekte Johan Romin ”Vietnamkrig” med de andra barnen här i Bollmora. I dag är han journalist och författare. För några år sedan gjorde han för Utbildningsradion i Sveriges Television en sevärd film just om Terry, som han bland annat tog med på ett återbesök till Vietnam, där Terry hade blivit svårt sårad under de hårda striderna på 1960-talet.

Nyligen utkom Johan Romins bok ”Desertören och Vietnamkriget” (Prisma) och den handlar främst om Terry Whitmore, bland annat också om hans tid hos Tuff. (Boken finns att köpa av Tuff, till exempel vid bokbordet i Tyresö Centrum lördag den 25 oktober eller av mig, tel 08-712 4463 eller på e-post: ake.sandin@tyresoradion.se ).

I början av augusti under alla år har Tuff minneshållit folkmorden i Hiroshima och Nagasaki den 6 resp 9 augusti 1945. Under 1980-talet deltog vi mycket aktivt i de stora manifestationerna på Sergels torg den 6 augusti och numera finns vi på Hiroshimadagen i Tyresö Centrum, där vi bland annat delar ut papperstranor till minne av ett av de hundratusentals atombombsoffren, lilla Sadako i Hiroshima.

!989 besöktes de båda atombombade städerna av Tuffs dåvarande ordförande Monica Schelin, då också vice ordförande i Svenska Freds. I telefon från Hiroshima intervjuades hon av Sveriges Radio men rapporterade också direkt till Radio Tuff, vars medarbetare hon sedan många år är.

2005 besöktes vi av den japanska forskaren och journalisten Kim Kyungmook. Vi intervjuade varandra och han hördes i Radio Tuff.

Nyligen kom den japanska fredsaktivisten Yoko Takayama till Stockholm. Hon kontaktade mig och jag passade på att intervjua henne för radion. Yoko tillhör The Peace Boat, en japansk fredsorganisation som i flera år ordnat båtresor jorden runt för 800 passagerare åt gången. De får betala för sig men informeras genom föreläsningar och besök i olika hamnstäder om olika länders förhållanden, ett slags indoktrinering i fred och internationell solidaritet.

På min fråga om Peace Boat brydde sig om de många ännu överlevande (de så kallade hibakushas) från atombombsförintelsen berättade Yoko att 100 hibakushas hade inbjudits att gratis följa med ombord och i olika städer världen runt berättat om sitt öde.

Yoko var här för att planera fredsbåtens besök i Stockholm den 20 maj nästa år. Hon hörs under några minuter i Radio Tuff söndagen den 5 oktober kl 17 och sedan fyra gånger per dygn tills nästa Radio Tuff den 12 oktober. Hela halvtimmen med henne hörs från den 26 oktober kl 17.30 och sedan fyra gånger per dygn under tre veckor.
------------------------------------------------------
Åke Sandin
------------------------------------------------------
FEG ”ANONYMS” MANISKA KOMMENTARER
Under något år har ”Anonym” med manisk tjatighet varje vecka kommenterat mina krönikor här på bloggen, ofta med samma trosvissa budskap, många gånger till varje min text. Vad jag än skriver om kommenterar han inte mina texter utan kör med samma trosvissa förebråelser över att jag är lurad av medierna, att jag är okunnig, att jag inte vill veta sanningen, att jag liksom han inte har sett ljuset. Häromsistens undrade han hånfullt om jag inte var för gammal.

Ljuset för denne tydligen religiöst påverkade människa är 11 september 2001. Otaliga gånger tjatar han om att jag inte förstår 11 september, en händelse som han tydligen helt låter dominera sitt tänkande. På sistone har han kommit med ”avslöjanden om bankernas media”, också nu utan att tala om på vad han grundar sina svepande påståenden. Som vanligt är det tro, inte argumentation

Varför skulle jag fästa mig vid synpunkter från en så besatt person? Varför skulle jag bry mig om någon som är så urbota feg, att han inte vågar sätta ut sitt namn? Jag har erbjudit honom en halvtimme på Succékanalen 91,4, Tyresöradion, men då måste han ju krypa upp i dagsljuset och där under stenen har han uppenbarligen det alltför skönt. På radion har jag i ett av de sex alternativa Klarspråk jag gjort släppt fram en namngiven person som också tvivlade på den gängse bilden av 11 september, men dennes försök att argumentera övertygade nog inte många.

Varför skulle jag fästa avseende vid någon, som oavbrutet med samma länkar hänvisar till andra utan att själv redogöra för innehållet? Alltså har jag inte öppnat en enda av de länkar han ständigt rekommenderar i sina så kallade ”kommentarer”.

Flera som varit inne på bloggen uppmanar mig att som de säger ”ta bort den där knäppskallens stollerier”. Av två skäl gör jag inte det. Dels är jag vän av yttrandefrihet, dels gör han ju ständiga självmål genom sin osakliga tjatighet. Det kan förstås vara lite orättvist mot mera sansade tvivlare på 11 september, till exempel Andreas von Bülow och Robert Fisk, vilka därmed blir komprometterade,

”Anonym” surrar gång på gång om Pearl Harbor 1941 och ”fem skrattande israeler” den 11 september 2001, ibland också om riksdagshusbranden i Berlin 1933. Visst, det japanska angreppet på Pearl Harbor gjorde att Roosevelt äntligen fick en förevändning att göra som han länge velat: att gå med i kriget mot axelmakterna. Men nog var det japanerna som anföll, därtill under lång tid provocerade av USA. Visst utnyttjade Hitler riksdagshusbranden till undantagsbestämmelser, som inledde krossandet av den tyska demokratin. Men det var faktiskt den unge holländske antinazisten Marinus van der Lubbe som tuttade på. Visst utnyttjade Stalin mordet 1934 på Leningrads ledande bolsjevik Sergej Kirov genom att inleda sina beryktade utrensningar. Men mordet på Kirov var ett svartsjukedrama. Han mördades av Leonid Nikolajev, vars judiska hustru var Kirovs älskarinna.

Visst gav 11 september amerikanska hökar en efterlängtad förevändning att starta anfallskrig mot Irak och Afghanistan – det lika folkrättsvidriga anfallet mot Serbien 1999 hade ju snällt accepterats av ”världssamfundet” (läs: västliga medier). Men ljög verkligen al-Qaida, när de tog på sig skulden? Och visst hade nationalistiska israeler anledning att vara glada över 11 september. Benjamin Netanyahu, Israels premiärminister 1996-99, har öppet förklarat att 11 september gynnade Israel och han har rätt. Han är så nationalistisk, att han tillhörde dem som härom året firade 50-årsminnet av den israeliska sprängningen av det brittiska högkvarteret i Jerusalem 1946, då massor av människor dödades. Så han och andra i Israel är inte främmande för terror, men med all respekt för världens kanske skickligaste säkerhetstjänst Mossad, verkar det vara långsökt att konspirationstro på Israels inblandning i 11 september.

Bland det jobbigaste med den anonyme fegisen är att han svamlar på, ibland med citatförfalskningar, ibland med halsbrytande anklagelser. När jag i augusti inför minnet av folkmorden i Hiroshima och Nagasaki hade en krönika med rubriken ”En Hiroshimaflickas bön”, så skrev han ”Åke Sandin skriver” för att sedan citera inte mig utan den lilla flickan. När jag i somras hade en krönika med rubriken ”Amalia lurade alla godtrogna”, som handlade om att det främsta beviset på sovjetiska ubåtskränkningar nu hade avslöjats som ljudet från den gamla svenska båten Amalia, ja, då fick jag på käften för att jag sysslade med vad som hände för 25 år sedan. Men nyheten om Amalia var en vecka gammal, medan hans kära 11 september var 350 veckor gammalt.

Var fanns den här storsnackande fegisen, när vi var några alltför få som källkritiskt granskade alla larm om sovjetiska ubåtar under ubåtshysterins tid? Då kunde man verkligen prata om att medierna vilseledde, så till den grad att vi dissidenter av de hjärntvättade stämplades som Moskvalakejer. Radio Tuff, som görs oavlönat sedan 23 år, har inte minst tack vare sitt ekonomiska oberoende vågat gå motvinds. Vi har skildrat övergreppen också mot demoniserade förlorare; serber, japaner tyskar med flera liksom propagandalögnerna om dem.

Var fanns han någonstans när jag 1996 efter hundratals gratiskrönikor i tidningen Pax av Svenska Freds’ dåvarande ordförande –opportunistisk eller bara okunnig?-- i upprörda ordalag ombads att sluta? Jag hade ju skildrat mordet på Bernadotte, berättat om den etniska rensningen av 14 miljoner tyskar, av vilka två miljoner dog/dödades, ja, till och med vågat påstå att historikerna var överens om att de i alla medier och skolor skildrade tyska människotvålarna var en seglivad propagandalögn från kriget.

Det är alltså ovanligt korkat av honom att jämt och ständigt förebrå just Radio Tuff för att tro alltför mycket på medierna. I femton år har denna radiokanal dessutom haft förmånen att som medarbetare varje vecka ha Hampus Eckerman, vars raka puckar drabbar inte minst våra medier. Inte undra på att Hampus’ blogg har adressen www.motbilder.se