NOBELS FREDSPRIS MISSRIKTAS?

Alfred Nobel (1833-96) uppfann bland annat dynamiten men trodde på människors förnuft och humanism. Han skrev:

"Min dynamit leder snarare än tusen världsfördrag till fred. När människan insett att hela arméer kan komma att tillintetgöras, kommer man att fortleva i en gyllene fred."

I dag finns kärnvapen, som får dynamit att verka knallpulver. Ändå är det antimilitaristiska engagemanget inte särskilt stort. Men varje år delas Nobels fredspris ut. Under Nobels tid var Norge i union med Sverige och det var en fin gest att låta broderfolket välja pristagare.

I Nobels testamente stod det att priset skulle tilldelas den "som har verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser".

Kollar man pristagarna sedan 1901, då det första priset delades ut, märker man skillnader mellan valen under de första decennierna och de senaste. Från början gavs priset till fredsaktiva personer och organisationer, sedan allt oftare för allmänt humanitära eller andra goda insatser i olika tiders anda.

För ett sekel sedan gick Nobelpriset 1908 till Klas Pontus Arnoldsson, en av Svenska Freds’ grundare (1883), och 1910 till Internationella Fredsbyrån (IPB). I dag är Svenska Freds’ före detta ordförande Tomas Magnusson president i IPB, men hur ofta nämns den anrika organisationen i medierna?

”Av de sju senaste pristagarna har bara en motsvarat kriterierna i Nobels testamente.” Den som hävdar det är den norske juristen Fredrik S. Heffermehl, vice president i IPB. I dagarna har hans nyutkomna bok ”Nobels vilje” väckt stor uppmärksamhet i norska medier. Mer än hälften av dem som mottagit Nobels fredspris sedan andra världskriget har inte uppfyllt villkoren i Nobels testamente, menar han.

Den norska Nobelkommittén utses av Stortinget. Det har tillsatt försvarsvänliga politiker från sitt eget Natoland och kommittén har också bindningar till det norska näringslivet, som sponsrar -- om för dem lämpliga mottagare utses.

Bland de felaktiga nobelprisen som Heffermehl pekar på finns förstås Henry Kissingers, Anwar Sadats, Menachem Begins, Yassir Arafats, Shimon Peres och Elie Wiesels men också moder Teresas. Han ifrågasätter inte deras insatser men menar, att dessa inte är i linje med Nobels fredsfokuserade vilja.

Inte heller priset till Al Gore finner nåd i Heffermehls ögon. Och han är inte ensam om den åsikten. Precis för ett år sedan (2007-10-12) skrev Jan Öberg (TFF) att Gore var ”ett populistiskt val som bara kan nedvärdera själva fredspriset.” Han påpekade att ”Al Gore som vice president (1993-2001) inte hade bidragit på ett sätt som motsvarar tusentals andra enskilda personer och från regeringar fristående organisationer, som ägnar livet åt att bekämpa militarism, kärnvapenivrare och krig, och arbetar för att minska våldet, till förmån för fredsuppbyggande, tolerans, försoning och samexistens – kärnfrågorna för Nobels fredspris”. Öberg anser också att Al Gore aldrig hördes eller sågs som en person som skapade fred: ”Clinton och Gore hade ett program för att bygga upp USA:s militära kapacitet och skapade militära allianser kring hela Ryssland – och missade historiens största tillfälle att skapa en ny världsordning. ”

Visst fick Martin Luther King Nobels fredspris, innan han mördades. Men ledande statsmän, särskilt i i väst, har varit mera lockande för norska Nobelkommittén att belöna än antimilitaristiska icke-våldskämpar. Gandhi nominerades flera gånger, innan han 1948 mördades, men han ansågs inte värdig priset.

Bertha von Suttner var Alfred Nobels goda vän. 1905 fick hon Nobels fredspris, främst för sin bok ”Waffen nieder!” (Ned med vapnen). Sådan livsnödvändig radikalism är inget som dagens prisutdelare tycks uppskatta. Vågar ens våra statsunderstödda fredsorganisationer riskera sina anslag genom att satsa på antimilitarism och icke-våld? Det är jättebra att de verkar för demokrati och mänskliga rättigheter. Men den alldeles grundläggande mänskliga rättigheten är att slippa krigens massdödande. Och hur många miljoner oskyldiga har inte demokratiska länders bombeskadrar dödat de senaste 40 åren?
--------------------------------------------------------------
Åle Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1206) 2008-10-12