Finlands förre president Martti Ahtisaari var en gång i USA. Där besökte han Disneyland. Det som då hände har finska vänner berättat, så det är ”absolut sant”, ett uttryck som Tyresöradions historieberättare använder, när vi ljuger som värst.
Ahtisaari mötte där en annan kändis, Kalle Anka, som kollade in den finländske statsmannens ansikte och förvånat utbrast:
--Hörru, vem fan har ritat dig?
Nej, i motsats till ledande finländska politiker av i dag har Ahtisaari inte varit någon kvinnornas Mister Suomi, aldrig varit påtänkt för något skönhetspris. Men nu har han fått Nobels fredspris. I SvT:s Rapport den 10 oktober meddelades att stor glädje hade uttryckts från två håll: Carl Bildt och Svenska Freds.
Bildt kände sig nog lite besvärad av den sammankopplingen. Och Svenska Freds? Dess anrika Eldh-Ekblads fredspris har allt oftare utdelats till kändisar, inte alltid med några antimilitaristiska insatser eller oavlönat fredsjobb på meritlistan. Det har kanske det goda med sig att organisationen blir mer accepterad i den breda mittfåran och av medierna. Måhända underlättar det framgångar vid bidragsansökningar.
Som norrlänning och alltså närmast kvartsfinne kände jag reflexmässigt en viss lycka över Ahtisaaris Nobelpris. Men så läste jag Jan Öberg i Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning (TFF). Han skräder inte orden utan tycker att årets pris är lika misslyckat som fjolårets till Al Gore. Han kallar Ahtisaari för ”västs fredsfixare”, vars insatser inte på långa vägar stämmer med Alfred Nobels intentioner. På Balkan accepterade han Natos folkrättsvidriga anfallskrig och bidrog –låt vara fredligt-- till Kosovos avsöndring från Serbien.
Låt oss göra tankeexperimentet att Irak i hemlighet hade haft kärnvapen eller att Iran har dem. Om någon modig forskare då skulle avslöja det och därför kidnappades från utlandet av irakiska eller iranska agenter och sedan fick dväljas 18 år i fängelse, nog skulle väl Nobelkommittén förläna honom priset? Men israelen Mordechai Vanunu, som genomlidit detta öde, är det inte politiskt korrekt att belöna. Han är en av den norske fredsaktivisten Fredrik Heffermehls priskandidater, och denne har just skrivit den insiktsfulla och kritiska boken ”Nobels vilje” om priset och pristagarna.
Är det inte lite konstigt att etablerade figurer som tjänat miljoner på sina ibland förhoppningsvis goda insatser för en mindre krigisk värld skall belönas med ytterligare miljoner av sina kompisar i det norska Nobeletablissemanget?
Det finns ett pris som i jämförelse med Nobelpriset är generande blygsamt. Det är Tuffs pris på ca 6000 kr ”för berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”. Sedan 1995 har det delats ut till människor i Svenska Freds och andra lokala fredsgrupper, som utan ett öre i ersättning jobbat hängivet för fred. Det har vartannat år gått till fredsaktivister från Luleå i norr till Värnamo, Orust och Kvänum i söder. Några gånger har Tuff-aktivister belönats, 1997 Gunnar och Margaretha Petersen. Lika sorgsen som jag är över Edmundo Arróspides alltför tidiga död 2004, lika tacksam är jag för att han 2003 hann få priset tillsammans med Hampus Eckerman, båda för sina jättefina insatser i Radio Tuff. Och förra året gick priset till Sylvia Ljungdahl för hennes beundransvärda frivilliga jobb som ordförande både i Tyresö Kvinno- och Tjejjour och i Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF).
Faktiskt har jag själv blivit belönad av etablissemanget. Det var för länge sen, när jag som ung sergeant vägrade att föra befäl en andra repmånad i det Sverige som på den tiden planerade att skaffa kärnvapen, snacka om förintelse!. Då fick jag gratis kost och logi under en solig sommarmånad på fångvårdsanstalten Bogesund, ja rentav 3 kronor om dan för mitt jobb att bära massaved i skogen.
Det fanns kanske människorättsaktivister redan då. I dag är mänskliga rättigheter väldigt i ropet. Hur är det nu med den självklara mänskliga rättigheten att vägra att på order uppifrån massmörda utlänningar, denna orgie i rasism som krig är? Varje dag skildrar våra medier märkligt nog bara en enda sida av andra världskrigets mångfacetterade rasism. Segrarnas brott tystas ner. Historikernas och mediernas musa Clio är deras lilla frilla, som smart skor sig på trendriktigheten och därmed bidrar till nya krigiska massmord.
---------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1207) 2008-10-19
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar