lördag, oktober 25

ALBERT CAMUS OM VÅLD, KRIG OCH SAMVARO

De två senaste krönikorna i Radio Tuff har handlat om Nobels fredspris. Den här veckan vill jag påminna om en nobelpristagare i litteratur. Det är en av de yngsta, fransmannen Albert Camus, som fick priset 1957, redan vid 44 års ålder.

Albert Camus växte upp i Algeriet, då en franska koloni. Redan som ettåring förlorade han sin far, ett av de miljontals offren för första världskrigets masslakt. Kanske var det därför han sedan bland annat skrev:

”Över vidden av fem kontinenter skall under de kommande åren en ändlös kamp föras mellan våld och vänlig övertalning, en kamp där det förra garanterat har tusen gånger större chanser till framgång än det senare. Men jag har alltid ansett att om den som grundar sitt hopp på den mänskliga naturen är en dåre, så är den som ger upp inför omständigheterna en fegis. Och alltså kommer den enda hedervärda riktningen att satsa allt i ett fruktansvärt spel: Att ord är mäktigare än vapen

Och han påpekade att de som framhärdar att krigiska massmord inte längre borde vara legitima håller sig med en sundare utopi än andra.

Camus växte upp under fattiga förhållanden. Men en lärare lade märke till hans begåvning och hjälpte honom till stipendier för högre studier, bland annat i filosofi. Till denna lärare, Louis Germaine, skrev han när han fick Nobelpriset:

”Utan er vänliga hand som ni sträckte till det lilla fattiga barn jag var, utan er undervisning och ert exempel skulle ingenting av allt detta ha hänt”

Han anslöt sig i unga år till vänstern och arbetade för att Algeriets araber skulle uppnå jämlikhet med de franska kolonisatörerna. Det tvingade honom att redan 1940 flytta till Frankrike. Där medverkade han under den tyska ockupationen i den underjordiska tidningen Combat och uppmärksammades av den franska intelligentsians främste, Jean-Paul Sartre. Men trots sin ungdoms kommunism accepterade han inte Sartres beundran för Sovjetunionen. Det ledde till en schism mellan de två. Och att Camus inte var någon våldsromantiker framgår av hans kommentar till diskussionen om franska revolutionen:

”Författaren av ett nytt förord till Saint-Just talar om män under en tidigare period, som har betänkligheter mot våld, och skriver föraktfullt: ’De ryggade tillbaka inför fasornas ansikte’. Sant nog. Och därför förtjänade de att avfärdas av starka, överlägsna andar som kunde leva bland fasorna utan att svikta. Men likväl gav de en röst åt den ångestfyllda maningen från vardagliga andar som vi själva, de miljoner som utgör historiens råmaterial och som en dag måste tas med i räkningen, trots allt förakt”

Albert Camus omkom vid en trafikolycka 1960 bara 47 år gammal. Han skrev också rader som nu ett halvsekel senare har ännu större aktualitet:

”Vi älskar via telefon, vi arbetar inte med material utan med maskiner, och vi dödar och dödas genom ombud. Vi vinner i renlighet men förlorar i förståelse”.

Vi som ännu framhärdar att i den gamla folkrörelsedemokratins bästa traditioner samla människor i offentliga möten vet hur svårt det är att nu få folk att slita sig från datorer och TV-apparater. Internet i all ära men de direkta kontakterna ansikte mot ansikte är en överlägsen umgängesform, tycker

Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1208) 08-10-26.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar