FLYKTEN FRÅN ÖSTTYSKLAND (2)

Kära lyssnare!
För fjorton dagar sedan tog jag er med på den första delen av min och min familjs flykt 1948 från Warnemünde i Östtyskland till Sverige. Nu följer fortsättningen.

”Avfärd i kväll. Inte ett ord till någon!” Så löd ordern som kom per telefon efter en veckas väntan. Det hade stormat över Östersjön, men till natten hade det utlovats lugnt väder. Fiskarna som skulle ta oss över till Sverige hoppades därför att klara färden över det fortfarande upprörda havet utan att bli upptäckta av de sovjetiska spaningsfartygen. Vem skulle frivilligt vilja ge sig ut på ett så våldsamt rullande hav?

Efteråt har min mor ofta sagt att hon var på väg att ångra sig, när hon såg de två små fiskebåtarna som låg uppdragna på stranden. Det var en stilla kväll, månen sken och kastade skuggor över sanddynerna, bakom vilka vi alla höll oss gömda tills fiskarna gav tecken att vi kunde komma ner till stranden.

Tidigare på kvällen hade vi anlänt med tåg och vidare per hästskjuts till fiskarbyn Arenshoop på halvön Darss nordost om Rostock. Två familjer från Rostock och vi två familjer från Warnemünde hade alla på olika sätt och vid olika tidpunkter, för att inte väcka uppmärksamhet, anlänt till den lilla byn. Där hade vi samlats i den ena fiskarens stuga och inväntat skymningen.

Efter veckor av smalkost hade ransoneringskorten kommit dagarna före flykten, och min mor hade inhandlat så mycket mat hon kunde utan att väcka misstankar. Nu satt vi i stugans vardagsrum och smorde kråset. Ingen hade en tanke på vad alltför mycket mat i våra smala, uthungrade kroppar kunde få för verkan ute på det upprörda havet. Men det fick vi snart erfara.

Så småningom gav värden tecken att vi tyst och stilla skulle smita ut ur stugan och ta oss fram till sanddynerna, för att där invänta ytterligare tecken på att kusten var klar. Tysta gled vi i mörkret över gatan och ut bland dynerna. Stämningen var laddad. Skulle småbarnen klara av att hålla tyst? Hade någon i byn sett oss smita ut ur fiskarstugan? Om ja, skulle denne någon kalla på polisen?

Så kom då signalen från ficklampan, och ett och ett skickades vi lite större barn ner till
stranden, där vi snabbt lyftes ombord på de uppdragna båtarna. Därefter smög sig kvinnorna ombord med småbarnen, och till sist kom männen som snabbt hjälpte fiskarna att skjuta ut båtarna i vattnet. Vi två familjer från Warnemünde tog plats i den ena båten, de båda Rostock-familjerna, som endast hade två barn med sig,
i den andra, något mindre.

Allt skedde under yttersta tystnad, och med försiktiga årtag rodde fiskarna ut från stranden. Kvar på stranden stod min farbrors äldsta dotter, den trettonåriga Ingeborg. Föräldrarna hade bestämt att hon skulle bli kvar Warnemünde hos sin gamla och sjuka farmor, men hon hade velat följa med till fiskarbyn och vara nära familjen så länge hon kunde. Många, många år senare berättade hon för mig att hon, när hon väl hade sett båtarna försvinna i mörkret, ensam tog sig tillbaka till fiskarhustrun, som tidigare på kvällen hade månat om oss. Vad tänkte väl den ensamma lilla flickan på stranden, när hon såg de små båtarna försvinna i mörkret ute på det upprörda havet? Förstod hon att det skulle dröja länge, innan hon fick se sina föräldrar igen? Räknade hon med att någonsin återse sina föräldrar och syskon? I krig och kaos förväntas barn snabbt bli stora och ta hand om sig själva.

Fortsättningen och slutet på flyktäventyret, kära lyssnare, får ni höra om fjorton dagar. Till dess tag väl hand om er, hälsar från Limhamn
-------------------------------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1202) 2008-09-14