Kära lyssnare!
Idag tar jag er med på en tredje och sista delen av min och min familjs flykt till Sverige i augusti 1948.
Båtarna hade lagt ut, och långsamt hade den lilla ensamma gestalten på stranden uppslukats av mörkret. Länge än såg vi ljusen från byn, men så småningom försvann även de bakom dynerna. Från durken, där vi alla satt inklämda mellan resväskor och bylten, hördes stilla snyftningar. Då förstod jag inte min tants smärta. Jag tyckte endast hon såg skrattretande ut med sin pälskappa och sin lilla hatt med vippande fjädrar. Idag kan jag förstå hur det måste ha känts att lämna dottern kvar i DDR. Risken att Ingeborg skulle utsättas för repressalier, när myndigheterna fick reda på vår flykt, var överhängande.
På durken klämde vi ihop alla så gott det gick. Lillebror satt i mammas famn. Framför henne satt min lillasyster och jag, tätt sammanslingrade, som om det skulle kunna skydda oss bättre om båten kapsejsade. Längst fram i fören, under en toft, låg min storasyster och gnydde och spydde; följden av kvällens kråssmörjande.På babordssidan hade mina sysslingar likaledes klämt ihop sig.
Båda båtarna hade, som jag tidigare nämnt, fått nya motorer; betalningen för att ta oss över Östersjön. Motorena var ännu inte inkörda och kunde endast köras en halvtimme åt gången. Därför tog fiskarna de båda båtarna växelvis på släp. Att leda den utvärtes gående linan innebar stor fara i den höga sjön.
Vid ett tillfälle strejkade båda motorerna på samma gång. Årorna kom fram för att hålla båtarna upp mot vågorna. Motorstoppet visade sig bli vår räddning. I tystnaden kunde fiskarnas tränade öron på långt håll uppfatta ljudet av ett större fartyg. Vi låg mitt i linjen för ryssarnas patrullbåtar. Var det en sådan? Rädslan grep tag i oss. Total tystnad beordrades. Patrullbåten med strålkastarens svepande ljuskägla gled förbi. Tack och lov befann vi oss just utanför ljuskäglans radie. I kompakt tystnad väntade vi tills bullret från motorerna hade upphört. Åratal senare fick vi veta vad som hände med upptäckta flyktingar. Vuxna dömdes till mångåriga fängelsestraff, och barn skickades till sovjetiska barnhem, där de fråntogs sin identitet. Dessa identiteter användes senare av sovjetiska spioner bland annat i Norge.
För att undvika Bornholm, som fortfarande var i sovjetiska händer, styrde fiskarna båtarna längre västerut, men tyvärr så långt västerut, att vi i morgongryningen befann oss mycket nära de i den uppgående solen vitskimrande kalkklipporna på den danska ön Mön. På den tiden utlämnade danskarna fortfarande flyktingar till DDR, och därför blev paniken ombord stor. Rådslag och snabb kursväxling mot nordost.
Vid middagstid skymtade den svenska kusten. Alla drog djupa suckar av lättnad. Benen hade domnat, min syster hade spytt allt vad hon orkade framme i fören, min tant hade kissat på sig där hon satt inklämd mellan resväskorna, och småbarnen gnällde av hunger och törst.
- Det dröjer många timmar än, blev det nedtryckande svaret på barnens otåliga frågor..
Det var en strålande sensommarafton, klockan var sex på kvällen, och på stranden hade nästan hela byn Smygehuks befolkning församlats. Kvinnor och barn bars i land. De första stegen på främmande mark kändes overkliga. Människor tilltalade oss på ett främmande språk, men alla var vänliga och deltagande. Någon räckte fram en chokladkaka som vi barn fick dela på. Den första chokladen i mitt elvaåriga liv!
Polisen och tog oss i förvar på polisstationen i Östra torp, där vi tillbringade natten, innan vi dagen därpå skjutsades till Citadellet i Landskrona, den gamla danska fästningen från 1500-talet, som fram till krigsslutet hade tjänstgjort som kvinnofängelse. Nu var det ett flyktingsläger, och det skulle bli vårt hem under många månader. Men det, det är en annan historia, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (i Radio Tuff nr 1204)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar