Tomas Magnusson har i många år varit
aktiv i svensk och internationell fredsrörelse, bland annat som president i
International Peace Bureau. Nyligen utkom hans bok ”Somalia –hot eller hopp” med underrubriken ”Ett land som aldrig lämnas i fred. Ett folk som aldrig ger upp”
Tomas hörs en halvtimme på Radio Tyresö
( www.tyresoradion.se ) tillsammans
med den norske juristen Fredrik Heffermehl om dennes bok ”Nobels vilje”, som
starkt kritiserar valen de senaste åren av Nobels fredspris.
I tidningen ETC (Göteborg) skriver
Tomas Magnusson:
Det
pågår en förnyelse av kärnvapen som innebär att samma antal vapen kommer att
bli många gånger mer effektiva – och förödande. Nobelpristagaren Obama – han
fick sitt pris just för sitt uttalade kärnvapenmotstånd – har godkänt den
enorma budgetsatsningen på förnyelse, 1 000 miljarder dollar de kommande åren.
Ryssland följer efter, liksom England.
Att
förbjuda kärnvapen på humanitära grunder är ett initiativ som togs för några år
sedan. Norge var initiativtagare. Sverige under Carl Bildt höll sig från
början avvisande, sedan kallsinniga. Under Margot Wallström har politiken
ändrats, och Sverige är bland de 159 länder som står bakom kravet, precis som
Röda korset, den internationella läkarrörelsen mot kärnvapen och hela
fredsrörelsen.
Nu
finns också ett ytterligare initiativ: Österrike och Sydafrika har lagt fram en
grundtext som förbjuder kärnvapen och har stöd i FN av 116 länder. Här är
Sverige ännu inte med på banan, och det behövs påtryckningar så att Sverige
blir lika drivande och aktivt i kampen mot kärnvapen som var fallet under flera
decennier med Alva Myrdal, Inga Thorsson och Maj Britt Theorin som ansvariga
för den svenska linjen. Ett tydligt feministiskt kärnvapenmotstånd!
I
den svenska politiska framtiden ligger också vårt lands relation till Nato.
Nato har kärnvapen i sin strategi, och på ett sätt som avviker från några av de
frågor som Sverige drivit i många sammanhang – att kärnvapenländer ska förbinda
sig att inte använda kärnvapen mot icke kärnvapenländer, att kärnvapenländerna
ska förbinda sig att aldrig bli först att använda kärnvapen och så vidare.
Detta är förslag som Sverige drivit i kampen mot kärnvapen, vid sidan av
arbetet mot provstopp, mot kontroll av klyvbart materiel och så vidare.
Nu
måste vi lyfta en diskussion om vad det svenska successiva närmandet till Nato
innebär för möjligheten att driva kärnvapenmotstånd, högaktuellt genom beslutet
nästa vår i riksdagen att godkänna ett värdlandsavtal med Nato.
Sveriges
alliansfrihet och att vi stannar utanför kärnvapenalliansen Nato framstår som
det viktigaste bidraget vi kan ge till en kärnvapenfri framtid.”
Om man vill vara lite provokativ [och det vill man ju :) ] kan man hävda att kärnvapnen inklusive de fällda atombomberna åsamkat betydligt mindre skada, död och förödelse än t.ex. trampminor. Jag har dessvärre inga siffror. Det är alltså ett (visserligen välgrundat, men dock) antagande. De senare har åtminstone på papperet begränsats/förbjudits bland de demokratiska länderna enligt ett avtal sedan några år. Det går således med viss rätt att hävda att världssamfundet tar tag i de värsta problemen först, vilket väl i någon mening måste kallas positivt.
SvaraRaderaMVH
//Ingemar Gråsjö