Liberalismens och demokratins anspråk på fred

(Återgivning från Radio Tuffs första sändning den 25 aug 1985)

Liberalernas botemedel för fred

Voltaire var en av dem som beredde marken för de revolutioner , vilkas främsta arvtagare under 1800-talet var liberalerna. Dessa ansåg att krigen bland annat berodde på de olika nationalstaternas självtillräcklighet, ett begripligt antagande under ett århundrande som drabbades av den mest bindgalna nationalism, om möjligt överträffat i kommande århundrade.

Liberalernas botemedel var frihandel. Den skulle skapa så  fina kontakter mellan länderna och en så ömsesidigt ekonomiskt beroende att krig skulle bli omöjliga. Om konkurrensen blev fri och tullarna slopade skulle alla parter ha för mycket att förlora på krig.

Liberalerna ville inskränka statens inflytande till ett minimum. Men trots denna nattväktarstats rädsla för offentligt inflytande behöll den för säkerhets skull krigsmakten. Under den liberala epoken förekom rentav en dittills oanad militär upprustning. Den rättfärdigades med att man ville säkra freden.

Trots allt trosvisst tal om motsatsen har upprustning alltid mynnat ut i krig. Första världskriget var inte bara en masslakt på en generation unga européer utan också en slakt på liberala förhoppningar.

Pressen blev nationalistisk och krigisk

Förväntningarna på att första världskriget skulle medföra demokrati infriades inte alls, men tanken på folkstyre levde tack och lov kvar. För demokratins pionjärer  var kampen för folkligt inflytande så övergripande, att kampen för fred inte blev någon central fråga.

Ett känt exempel på det är Hjalmar Branting, som först tillhörde Svenska Freds men sedan lämnade organisationen främst därför att han ansåg att kampen för allmän rösträtt var mycket mer grundläggande.

Freden skulle komma som en naturlig biprodukt av demokratin, trodde man. För när folket hade blivit de ytterst bestämmande skulle de aldrig rösta fram regeringar, som förslösade deras liv på militära rustningar och tvingade ut dem att massmörda varandra. Så löd det bestickande resonemang som fick många fredsvänner att försumma kampen mot militarismen.

Ändå torde de ha vetat att krig och militarism var den diametrala motsatsen till deras eftersträvade demokrati. Den militära huvudmetoden är som bekant en annan än demokratins diskussioner, kompromisser och majoritetsbeslut. Om de brytt sig om verkligheten lite mer hade de kanske förstått bättre.

När första världskriget bröt ut hade folkmassorna i olika deltagande länder jublat av hänförelse. Även många pacifister och de flesta socialister rycktes med och drog villigt ut under aldrig så kejserliga fanor.

En av de få som i den voltairska traditionen höll huvudet kallt var Bertrand Russell. Innan han hamnade i fängelse för denna klarsyn vandrade han de första krigsdagarna 1914 omkring i London bland hurrande människomassor och gjorde en dyster självkritik:

”Själv hade jag fromt trott på vad de flesta pacifister förfäktade,, nämligen att kriget påtvingades en motvillig allmänhet  av despotiska och machiavelliska regeringar.”

En förklaring till dessa reaktioner från allmänheten att det alltsedan tiden före första världskriget har funnits ett militär-medialt komplex vid sidan av det militär-industriella och det militär-byråkratiska. Det var i slutet av 1800-talet som populärpressen i England fick sitt genom brott. Tidningsägarna upptäckte snart att upplagorna steg kraftigt om de lät krigskorrespondenter skriva krigsförhärligande och nationalistiskt.

Demokratins inbyggda antimilitarism?

Eller rasistiskt för vad det då mest var fråga om var kolonialkrig, vilka i efterhand bedöms som ovanligt smutsiga  och hänsynslösa. Då däremot ansågs de i högsta grad som rättfärdiga. De fördes, ansåg man, mot barbariska hedningar som inte visste att tillräckligt uppskatta européernas civilisatoriska välgärningar.

Tron på den politiska demokratins inbyggda antimilitarism hade i väst sitt verkliga uppsving efter andra världskriget. Krigsrisken ansågs nu bero på staterna i öst. Man framhöll ständigt att dessa i likhet med nazityskland var diktaturer. Kommunismen blev de nya djävulsutdrivarnas och korsfararnas måltavla.

Våld, godtycke, förtryck och krigshot ansågs så att säga vara inbyggt eller oundvikligt i ett kommunistiskt system. Men när det var utrotat skulle förstås krigen försvinna helt automatiskt. För det ändamålet ansågs också atom- och vätebomber behövliga. ”Hellre död än röd”, blev ett talesätt. Hellre krig  och Europas utplåning än att leva under något som framställdes som ett helt outhärdligt förtryck.

Världsbilden var förenklad till svart och vitt. Den gamla föreställningen om onda och goda låg till grund för att rättfärdiga de ständigt stigande rustningarna, i vilka kärnvapen utgjorde en viktig komponent. Det fanns inte heller mycket svängrum för förnuft och självkritik.

Knappt var Frankrike befriat från nazisterna förrän det skulle terrorbomba algeriska städer. Sedan skulle det demokratiska Frankrike döda miljoner människor i Algeriet och Indokina. England härjade på Cypern och i Malacka, det demokratiska USA ödelade Korea under tre års krig och skickade sin marinkår lite varstans.

Men de uppburna demokratier som besegrat Hitlers Tyskland och som betraktades som räddningen undan det kommunistiska Sovjet fick inte misstänkas. Inte oväntat leddes de tidigt av folkvalda gamla generaler såsom de Gaulle och Eisenhower.

Det skulle tragiskt nog behövas ett Vietnamkrig, innan man i väst skulle inse  att ett demokratiskt land år efter år skulle kunde föra det mest ödeläggande  av allt fler som orättfärdigt betraktade krig.

(Andra delen av Åke Sandins krönika i det första Radio TUFF den 25 augusti 1985)