För någon vecka sedan fick den
hjärtskärande bilden av den treårige syriske pojken Aylan Kurdi, som låg död på
en turkisk strand, hela västvärlden att med rätta förfasas. Han blev offer för
en misslyckad flykt. Samtidigt upprördes vi av andra flyktingtragedier både på
Medelhavet och i ett fordon från Ungern.
På ett par veckor har nyheterna
dominerats av flyktingarnas grymma öde. I Syrien har dock sedan 2011 dödats
över 200 000 människor. Hur många av dem som var barn finns ingen uppgift på.
Men att många av dödsoffren också var barn är otvivelaktigt. Kanske 20 000 --
eller flera?
Varför har vi aldrig fått se foton på
syriska barn, vilkas små kroppar slitits sönder av bomber eller blivit ihjälbrända, alltså levande kremerade ? Det hade kanske varit alltför magstarkt för oss
mediakonsumenter. Eller betraktar vi krig som en normal aktivitet, medan vi
blir upprörda över att flyktingar dör i usla båtar.
Har de länder som möjliggjort
masslakten i Syrien genom att förse de stridande parterna med vapen ingen
skuld? Jag läste just om att de åtta länder som skickat mest vapen till Syrien
sedan 2011 bara accepterat två procent av de flyktingar som Tyskland tagit emot.
Kan Tysklands generositet bland annat
bero på att dess folk ännu är medvetna om de ca tolv miljoner tyskar som kring
krigsslutet 1945 fördrevs – eller etniskt rensades som det heter i dag? Någon
miljon av dessa dog eller dödades på kuppen.
Visst kan vi känna stolthet över att
Sverige jämte Tyskland visar den största solidariska generositeten mot de
flyktingar som nu är på flykt. Men ännu bättre vore förstås om vi kan bidra
till ett slut på det vidriga kriget
(I nästa inlägg ska jag försöka berätta om de länder som förser Syrien med vapen)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar