Statsvetare emot Natomedlemskap

TRADITIONELL RYSSKRÄCK LURAR OSS

Den tilltagande russofobin med nya obevisade ubåtsintrång är ytterst värdefull för våra militaristiska upprustare, för de ökande kraven på svenskt Natomedlemskap och för vår gamla vana vid att överse med västliga folkrättsbrott och aggressioner.

Det finns dock folk med goda insikter om utrikespolitik, som spjärnar emot. I dag (9/6) finns på Dagens nyheters debattsida en läsvärd artikel. Den är skriven av de två statsvetarna Linus Hagström och Tom Lundborg, professor respektive lektor – på Försvarshögskolan rentav.

ARGUMENT MOT SVERIGE I NATO

Artikelns rubrik är ”Nato-medlemskap gör Sverige mindre säkert”. De skriver bland annat:

”Vi menar att rysk aggressivitet åtminstone delvis bör ses som en produkt av den Nato-utvidgning som allt djupare har trängt in det Ryssland ser som sin intressesfär, och som därmed kränkt rysk stormaktsidentitet. Ju starkare hotet från väst upplevs, desto mer desperat kan vi anta att Ryssland kommer att agera för att bekräfta denna stormaktsidentitet. Genom att cementera den ryska bilden av en expansiv och respektlös västmaktsallians kan ett svenskt Nato-inträde därför skapa förutsättningar för ytterligare rysk aggression. På basis av denna analys rekommenderar vi att Sverige fortsätter att stå utanför organisationen”

”VÄRLDENS MEST KÄNDE  REALIST”

De två skribenterna i DN åberopar den amerikanske professorn John Mearsheimer, som de kallar för  ”världens mest kände nu levande realist”. Ur den långa artikel denne nyligen skrev i Foreign Affairs  nämner de bland annat att han anser Ukrainakrisen ”provocerats fram under en två decennier lång  utvidgning av Nato och EU”

Mera om Mearsheimers åsikter finns på svenska i den lilla boken ”Vems fel är Ukraina-krisen?” (Se nedan en bilaga om detta!)

SOVJET DÅ OCH RYSSLAND NU

 I DN påpekar de båda statsvetarna också att ”Ryssland egentligen är långt svagare än under det kalla kriget”. Detta framhålls sällan i den ensidiga svenska debatten.

Faktum är ju att många forna sovjetrepubliker, inte bara de tre baltiska länderna samt Vitryssland och Ukraina utan också flera andra, t ex i Kaukasien, nu är självständiga stater. De forna medlemmarna av den ryska Warszawapakten, såsom Polen, DDR, Tjeckoslovakien, Ungern, Bulgarien och Rumänien är nu Natomedlemmar.

Nu är Östersjön nästan ett Natos innanhav. Då var den sovjetiska dominansen i vårt närområde hotfull. Varför ska Sverige alltså gå med i Nato nu, då vi under kalla kriget utan diskussion vidhöll den alliansfrihet som hållit oss utanför krig i 200 år?

 - - - -- -  - - - - - - - - -- -- - --  - --  - -- -- - - - - -- - -  -

PS: OM JOHN J. MEARSHEIMER

I DN nämns den amerikanske John Mearsheimer, kallas rentav ”världens mest kände nu levande realist. Hans långa artikel i Foreign Affairs finns översatt till svenska i Karneval förlags småskriftserie med titeln ”VEMS FEL ÄR UKRAINA KRISEN?”. Där skriver han bland annat:

”Enligt den allmänna meningen i väst kan Ukrainakrisen nästan helt skyllas på rysk aggression. Den ryske presidenten Vladimir Putin, heter det, annekterade Krim på grund av en gammal önskan om att återskapa det sovjetiska imperiet, och kan kan så småningom kapa åt sig resten av Ukraina och andra länder i Östeuropa.  Enligt detta synsätt var avlägsnandet av den ukrainske presidenten Viktor Janukovytj i februari 2014 bara en förevändning för Putins beslut att beordra ryska trupper att erövra en bit av Ukraina.

Men denna redogörelse är felaktig: USA och dess europeiska allierade bär det mesta ansvaret för krisen. Roten till problemet är utvidgningen av Nato, huvudbeståndsdelen i en mer omfattande strategi att bryta loss Ukraina från beroendet av Ryssland och integrera landet i väst. EU:s utvidgning österut och västs stöd till demokratirörelsen i Ukraina – med början i den orangea revolutionen 2014 – var också avgörande element.

Sedan mitten av 1990-talet har ryska ledare orubbligt motsatt sig Natoutvidgningen, och på senare år klargjort att de inte bara skulle se på medan deras strategiskt viktigaste granne omvandlades till en västlig bastion. För Putin var det olagliga störtandet av Ukrainas demokratiskt valde och ryssvänlige president – som han med rätta betecknade som en kupp – droppen. Han svarade med att ta Krim, en halvö där han fruktade att Nato skulle få en örlogsbas, och försöka destabilisera landet Ukraina tills landet övergav försöken att ansluta sig till väst.”