onsdag, juni 24

Jag var historieförfalskare -- med i god tro

I decennier undervisade jag många tusen tonåringar och vuxengymnasister i historia och matematik. Historia i all ära men matte var på sätt och vis lättare, eftersom det är ett mera exakt ämne.

Bemödade mig i alla fall att skildra "vad som verkligen hänt" - "wie es eigentlich gewesen ist", som en av historievetenskapens förgrundsfigurer, Leopold von Ranke, uttryckte det redan på 1800-talet. Minns hur stolt jag var när andra historielärare rådfrågade mig om det förflutnas händelser, eftersom de ansåg mig kunnig.
Ändå har jag nu sedan länge drabbats av eftertankens kranka blekhet. Har upptäckt att jag till intet ont anande elever spred ett antal historieförfalskningar:

GASKAMRARNA
I min undervisning om andra världskriget nöjde jag mig inte med att skildra förintelselägren i det av tyskarna ockuperade Polen utan beskrev helt riktigt också de eländiga förhållandena i lägren i egentliga Tyskland, såsom Buchenwald, Dachau med flera. Lärde dock också ut att där förekom massavrättningar med gas i industriell skala.

Detta gällde som sanning i decennier. Men så småningom fann historikerna att gaskamrar för människoavlivning inte förekommit i lägren belägna i egentliga Tyskland. Tidigare misstag hade troligen påverkats av att i lägren liksom på många andra ställen fanns desinfektionsanläggningar för att med vätecyanid bekämpa ohyra för att motverka spridningen under krigstiden av svåra sjukdomar såsom tyfus med mera. Detta gasande räddade liv i stället för att döda.

Numera är det få som vet att sådana gasningar eller "rökningar" med vätecyanid var vanligt förekommande i många länder, däribland Sverige under våra farföräldrars tid. Ett tragiskt exempel är när den 32-årige skalden Dan Andersson den 16 september 1920 hittades död i rum 11 på Hotell Hellman i Stockholms Klarakvarter. Personalen hade rökt med vätecyanid mot vägglössen men inte vädrat tillräckligt. (Dan Andersson är av de poeter som Ebbe Björkman och jag ägnade en serie program om på www.tyresoradion.se )

1995 besökte jag minnesplatsen Dachau. Där fanns visserligen en lokal, som betecknades som "Gaskammer", men märkligt nog fanns på flera språk upplysningen att den aldrig använts som gaskammare för avlivning av människor.

Jag bredde i min undervisning på ordentligt om Auschwitz-Birkenau, uppgav enligt den då gängse "sanningen", att hela fyra miljoner stackars fångar, mestadels judar, hade gasats ihjäl där. Efter kommunismens sammanbrott i Polen reviderades siffran till en dryg miljon, "hemskt nog ändå" som jag skrev i ett blogginlägg, som några föga läskunniga betecknat med den inkvisitoriska skamstämpeln "förnekelse".

KATYN
Vid rättegången i Nürnberg 1945-46, där ledande tyskar dömdes till döden, yrkade den sovjetiska åklagaren för straff också för att tyskarna enligt honom hade massakrerat 11 000 polska officerare i Katynskogen nära Smolensk. De som vågade yppa tvivel om detta avfärdades som läskiga nazister. Själv tillhörde jag som lärare den stora trendriktiga och "rättroende" majoriteten

Polackerna hade dock tvivlat om vilka som utförde dådet. När Gorbatjov mjukade upp sovjetsystemet och framför allt när Sovjet för ett par decennier sedan blev det mycket mindre och mera demokratiska Ryssland kom omvärderingen. Även ryska historiker slog nu fast att "Katynmassakern" utförts av Sovjets hemliga säkerhetstjänst NKVD.

Det framkom också att dödstalet som vanligt vid "body count" hade överdrivits. Det var inte 11 000 polska officerare och akademiker som hade dödats i Katynskogen 1940 utan drygt 4000, "hemskt nog ändå" för att använda det uttrycket en gång till. Dessutom hade dock ca 15 000 polska fångar dödats på andra håll i Sovjetunionen.

(I motsvarande grad tillhörde jag den överväldigande majoritet som överdrev ryska brott, till exempel Stalinterrorns utrensningar 1936-38. Vi trodde och spred länge att det var fråga om flera miljoner avrättade, men senare forskningar talar om ca 600 000.)

RIKSDAGSHUSBRANDEN I BERLIN
Den 27 februari 1933, några veckor efter det att Hitler blivit rikskansler i en koalitionsregering, sattes riksdagshuset i Berlin i brand. I det brinnande riksdagshuset hade polisen fångat en 23-årig holländsk anarko-kommunist Marinus van der Lubbe. Han erkände stolt att han ensam hade startat mordbranden och avrättades efter en spännande rättegång.

Ironiskt nog var det få som trodde på att Lubbe varit ensam om gärningen. Nazister och kommunister anklagade varandra för brottet. Både till vänster och höger vägrade man att acceptera att den herostratiska mordbranden verkligen utförts av en ensam terrorist -- eller galning.

Beskyllningarna från kommunisterna och andra verkade logiska på mig och de flesta andra: Branden gav nämligen nazisterna en förevändning att krossa sina politiska motståndare, avveckla demokratin och inleda marschen mot högerdiktatur och världskrig. Samma natt infördes resoluta undantagsbestämmelser, massarresteringar företogs, kommunistpartiet förbjöds liksom socialdemokratiska tidningar.

Alltså undervisade jag tusentals elever om att nazisterna genom sitt utnyttjande av branden nog låg bakom den. Långt senare läste jag den tyske socialdemokraten Fritz Tobias' bok  "Reichstagsbrand, Legende und Wirklichkeit" /Riksdagsbranden, legend och verklighet/. Efter grundligt studium av källorna avfärdade han både den nazistiska och den kommunistiska propagandans försök att konstruera sammansvärjningar bakom branden. Därmed gav han den avrättade Marinus van der Lubbe en viss upprättelse genom att utpeka den unge holländaren som ensam gärningsman och inte ett verktyg för en konspiration.

"TVÅLARNA" GJORDA PÅ DÖDADE MÄNNISKOR
Ett veritabelt pangnummer i min historieundervisning var att jag berättade att de otäcka tyskarna till och med hade gjort tvål av sina dödade offer. Som huvudlärare i historia införskaffade jag till skolan ett ljudbildband av Ferenc Göndör, överlevande från Auschwitz, flera gånger prisbelönad för sin informationsverksamhet. Han berättade bland annat om de tvålar som tyskarna hade tillverkat på fettet av sina dödade offer.

Dessa tvålar hade beteckningen RIF, vilket uttyddes som "Rent Jude-Fett.  Lite senare intervjuade jag Göndör för www.tyresoradion.se efter det att han hållit en välbetald föreläsning för Tyresö gymnasiums elever. Han medgav då att tvålhistorien var en myt. Det hade israeliska specialister lärt honom och även flera andra historiker hade sent omsider avslöjat den i medierna och skolorna så länge och intensivt skildrade tvålhistorien.

Eftersom jag i decennier bemödat mig om att avslöja myter, militaristiska och andra, nämnde jag 1996 i krönikan "Krigspropagandan lurar oss" i fredstidningen PAX, att det där med tvålarna nog inte stämde. Det var dumdristigt. Människor var så indoktrinerade med detta förmenta tyska brott att de upprört misstrodde mig. Några bättre vetande tyckte kanske också att denna propagandalögn var alltför värdefull för att ifrågasättas.

En av dem som reagerade var Svenska Freds' dåvarande ordförande, som befallde mig att "inte skriva sådant mera". Strax därpå hängdes jag ut i Expressen i en också för denna tidning ovanligt osaklig artikel. (Se texten den 16 aug. i denna blogg!) Där stämplades jag bland annat som historieförfalskare för att jag tvivlade på människotvålarna. Som källor uppgav tidningen Judiska församlingen och Svenska Kommittén mot Antisemitism.

Eftersom så mycket i artikeln var felaktigt skrev jag till den antisemitiska kommittén och frågade om det verkligen stämde att de hade tipsat Expressen eller om jag uttryckt mig "antisemitiskt". Den bevärdigade mig inte med ett svar.

Av självutnämnda "antiraster" fick i fjol sommar tre ledande moderater här i Tyresö den 16 år gamla och lögnaktiga Expressen-artikeln. Utan att ha fått Tyresö Ulands- och FredsFörenings (TUFF) beriktigande svar i samma tidning blev de så grundlurade, att de överhopade mig med de grövsta beskyllningar. Tyvärr har de på över ett år inte kunnat belägga ett enda av sina många vidriga påhopp.

FÖRMILDRANDE OMSTÄNDIGHETER?
Som historielärare har man ett stort ansvar att inte vidarebefordra myter, hur trendiga de än kan verka. Det är dock inte lätt att genomskåda sådana. Vill därför anföra några omständigheter till mitt försvar:

1. Jag undervisade i god tro och i antinazistiskt nit.

2. Alla andra, inte bara medier utan också de flesta historiker, trodde på och spred
    dessa "sanningar"

3. Försökte om gaskamrarna följa den då rådande historiska vetenskapen. När jag   
    felaktigt påstod att sådana för massavlivning fanns i Buchenwald och andra läger i
    egentliga Tyskland, återgav jag ju bara vad dåtidens historiker hade uppgivit:
    Professor R.R. Palmers "Den "Den nya tidens världshistoria" (originalets titel:
    History of the Modern World) var för oss historiestudenter ett standardverk i vår
    utbildning, ofta kallad för vår "bibel". Där stod att också Buchenwald och Dachau
    var "koncentrationsläger, som förvandlades till  massutrotningscentra med
    gaskamrar och krematorieugnar". Detta var vad en senare generation också lärde
    sig, för i den nya upplagan av samma bok som min son studerade vid Umeå
    universitet förekommer samma uppgift.

4. Det av historikerna reviderade dödstalet för Auschwitz kom i slutet av min
    lärarbana. Antagligen tror därför mina många forna elever ännu att det var hela
    fyra miljoner som gasades ihjäl där. Det florerade också i medierna högre
    dödssiffror än 4 miljoner och till exempel i en fransk lärobok angavs hela 9 miljoner
    dödade i Auschwitz. Förmildrande var att jag inte vidarebefordrade dessa kraftiga
    överdrifter till mina elever. En annan propagandauppgift, som jag inte heller satte
    någon tilltro till var den berömde Simon Wiesenthals påstående att det var fyra
    miljoner som hade gasats ihjäl också i koncentrationslägret Mauthausen-
    Hartheim.  Enligt den israeliska experten på nazitiden professor Yehuda Bauer var
    det inte en enda jude som gasades ihjäl där.

5. Att jag undervisade fel om Katyn-massakern berodde mest på att jag alltför okritiskt trodde på rättegången i Nürnberg 1945-46. Tänkte nog inte på att där uppträdde de fyra segrarmakterna både som åklagare och domare, knappast helt opartiska och måna om att dölja sina egna krigsförbrytelser. Så den gamla romerska devisen "Vae victis" (ve de besegrade) föresvävade mig inte.  

6. Att jag trodde på att nazisterna själva hade tuttat på riksdagshuset i Berlin var det faktum att de själva hade en så uppenbar nytta av branden, som de använde som förevändning för att krossa den tyska demokratin och inleda sin avskyvärda diktatur. Dessutom ansåg också historiker detsamma, till exempel den vid universitetet använda grundboken av R.R. Palmer, som skrev:

"Nazisterna, som själva anlagt elden, beskyllde kommunisterna för att ha anlagt den."

Nästa studentgeneration kunde dock i en reviderad upplaga av samma grundbok i historia se att skuldfrågan hade utelämnats, ty den nyss citerade meningen hade nu ändrats till:

"Nazisterna beskyllde utan några verkliga bevis kommunisterna för att ha anlagt branden"

7. Att jag till tusentals elever spred historien om de tyska "människotvålarna" berodde väl pinsamt nog på att det var en pedagogik som fascinerade. Elevernas öron fladdrade nästan av upphetsning. Själv var jag väl lite rörd över att judiska församlingar i god tro lite varstans förrättade högtidliga begravningar av dessa kristidstvålar.  Det tog några decennier, innan tvålskrönan avslöjades. Det jag skäms för är att jag inte reagerade på att denna tvål hette RIF och att detta uttyddes som Reines Judefett (rent judefett). Jag kunde tillräckligt med tyska för att veta att mellaninitialen i RIF var fel. Även på tyska stavas ju jude med J. Tvålen RIF lär ha varit en surrogattvål, vars initialer betydde någonting i stil med Reichstelle für Industrielle Fettversorgung.

FÖRSVÅRANDE OMSTÄNDIGHETER?
Att undanhålla sanningar lär vara att ljuga så att säga light. Minns detta när jag måste erkänna att det var tyvärr mycket av andra världskrigets värsta massmord och elände jag som lärare inte berättade om. Delvis var det av okunnighet. Segrarna skriver ju historien, som många historiker påpekar, men som de sedan av försiktighetsskäl inte vill utveckla. Alltså matades jag liksom alla andra med böcker, filmer och massor av tidningsartiklar om förlorarnas ondska och uselhet och om de "goda" segrarnas ädel- och hjältemod.

TVÅ CITAT:
"Krigspropaganda är ett svårutrotat ogräs"
(Historieprofessor Jarl Torbacke, Tyresöbo, som jag för några år sedan hade förmånen att intervjua för www.tyresoradion.se )

"Tyskarna begick så många otäcka krigsförbrytelser, att vi inte behöver hitta på nya. Själva utsattes de för tillräckligt stora lidanden, som vi inte bör fortsätta att tysta ner. Olika sidors krigsbrott tar inte ut varandra. De adderar sig. Krig går ut på att döda så många medmänniskor som möjligt och är alltså den värsta förbrytelsen av alla. Inte ens alla trendiga ´antirasister´ tycks inse det"
(Radio Tuff) 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar