TUR ATT VI INTE BUGGADES!
På det anrika Hotell Appelberg i Sollefteå var det Luciadagen den 13 december 1952 festafton för Livkompaniet vid Kungliga Västernorrlands infanteriregemente, I 21. På scenen stod fem unga soldater med ljus i stålhjälmarna. De sjöng Luciasången med en text jag dagen till ära hade författat: (På den tiden var "tjack" slang för tjej). En av verserna löd:
Språkvård vi inte minns
inom stakete'.
Silar vi snacke' finns
tjack i pakete'.
Ingen dock svär så grant,
ingen mer elegant
än fan-, fanjunkarn
fan-,fan-, fanjunkarn
Jo, vår fanjunkare var en hygglig prick. Men han hade ett mustigt språk. När jag sju år senare som värnpliktig plutonchef vapenvägrade, ringde han upp regementschefen och sa: "Jag har en konstig typ här, ett jävla mellanting mellan Jehovas vittne och fan vet vad!"
Livkompaniet kallades också studentkompaniet och vi var befälselever. Våra befäl framhöll att vi var gräddan av svensk manlig ungdom. Vår major eggade oss att imponera på "fisken", som han föraktfullt kallade de civila.
Men språkvården då? Det var nog bra att vi inte buggades. På logementet var det mycket högljutt snack om brudar och erotiska erövringar men också om hur vi skulle bete oss om det blev krig, då vi verkligen skulle göra livet till ett helvete för våra fiender. Men vi var faktiskt tillräckligt mogna för att begripa att vi i ett krig, där vi dödade och såg kamrater dödas, inte skulle bry oss om "bagateller" som fiendekvinnors heder utan ta för oss som de testosteronstinna unga valpar vi var.
Säkert skulle vi ha kunnat vräka ur oss mycket otäckare, om vi hade hamnat i krig, där även de skötsammaste killar blir förråade!
BRADLEY MANNING ÖVER 1000 DAGAR I FÄNGELSE
Vad västliga soldater häver ur sig kommer sällan på pränt. Våra medier indelar nogsamt stridande parter i "onda" och "goda". Om soldatsnacket bland de "goda" avlyssnas blir det hemligstämplat (classified), eftersom råheterna betraktas som en landsförrädisk hjälp åt fienden .
Detta har som bekant drabbat den unge amerikanske soldaten Bradley Manning. Han läckte komprometterande uppgifter om amerikansk krigföring till Wikileaks. Han arresterades i Irak 2010 och har sedan tillbringat över 1000 dagar bakom galler i USA, där han hotas av många års fängelse, ja de mest upphetsade nationalisterna i USA vill se honom dödsdömd.
Ett av Mannings avslöjanden var när amerikaner dödade tolv civila irakier och rentav sköt mot människor som försökte hjälpa de sårade. På inspelningen hörs också soldaternas råa snack och rasistiska tillmälen om sina offer. Professorn vid Förvarshögskolan Jan Hallenberg, som inte är känd för att överdriva, kallade i radions Studio Ett (13/3) deras uttryck för "avskyvärda".
VAR BARA TYSKA SOLDATER RÅA?
Dagens Nyheter ägnar den 10 mars fyra helsidor åt tyska soldaters jargong och brutala dödande under andra världskriget. Det bygger på de hemliga avlyssningar man i England gjorde av tillfångatagna tyska soldater. Det är en mycket vanlig trend i våra medier att förfasa sig över de grymheter tyskarna begick för ca 70 år sedan.
Detta görs med rätta, men det har vi hört intill tjatighet av våra ensidiga medier, som aldrig skildrar den andra sidans grymheter under samma krig eller under de många krig de "goda" västländerna har varit ansvariga för de senaste decennierna.
Sidorna i Dagens Nyheter illustreras med otäcka bilder på tyskar som avrättar människor. Britter och amerikaner dödade kanske inte så många människor på nära håll. Men då tänker jag på den ungersk-amerikanske nobelpristagaren Albert Szent-Györgyi, som i sin bok med den betecknande titeln The Craxy Ape, skriven under Vietnamkriget, undrade:
”Varför skulle det direkta skjutandet på nära håll av civila vara värre än en flygattack, som tillhör det rutinmässiga handlandet? Just därför att piloten, som släpper bomberna, inte ser sina offer?”
Hur gick snacket bland de brittiska "flyghjältarna", som bland annat brände eller sprängde 70 000 tyska barn till döds och mentalt eller fysiskt skadade ännu flera? Eller bland de amerikanska piloter som terrorbombade civila japanska mål, inte alls bara Hiroshima och Nagasaki?
KRIG FÖRRÅAR ÄVEN HÖJDARNAS SPRÅKBRUK
För länge sedan skrev jag om boken "War without Mercy" av professorn i historia vid University of California John D Dower. Han gav exempel på den råa rasism som också förekom från ledande håll:
Amiral Halsey betecknade japanerna som "gula bastarder", "korkade djur" och "gula apor". Ja, han avslöjade sin tro på att "japanerna var produkter av samlag mellan aphonor och de värsta kinesiska brottslingar". General Blamey eldade sina trupper med att "vi måste utrota denna ohyra….förinta alla japaner". Till och med den högdragne Sir Alexander Cadogan v id brittiska UD betecknade redan före kriget mot japanerna dem som "bestialiska små apor" och "gula dvärgliknande slavar".
President Roosevelts son och förtrogne Eliot beklagade vid krigsslutet att USA inte hann bomba Japan, "tills vi har förintat halva den japanska civilbefolkningen.".
Dagens Nyheter och de många andra för västmakterna fjäskande medierna fortsätter i sin ensidighet att tysta ner sådana uttalanden och nämner sällan västliga krigsförbrytelser. Därmed indoktrinerar de oss i den falska tron att krig förs mellan hundraprocentigt goda mot de onda och vidriga. Det är utmärkt krigspropaganda, för det jämnar marken för nya förödande krig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar