För 20 och 100 år sedan: "Moral, kultur, helig plikt…."

I Jaroslav Haseks roman om "den tappre soldaten Svejk" finns följande replikskifte:

-- Nu har de alltså slagit ihjäl Ferdinand för oss, sade städerskan till herr Svejk.
-- Vilken Ferdinand, fru Möller?

Nu var det inte vilken Ferdinand som helst utan Österrikes tronföljare ärkehertig Franz Ferdinand. Samtidigt mördades också hans fru. Hon hette Sophie och föraktades av det skitfina hovet i Wien. Hon var inte av kunglig börd utan en vanlig grevinna - nästan en österrikisk Fergie.

Mördaren, den 20-årige Gavrilo Princip, tillhörde en serbisk terroristgrupp. Den hette faktiskt Svarta Handen, trots att namnet verkar hämtat från en gammal operett eller en nutida såpopera på TV.

Mördaren var nöjd med sitt dåd. Vid rättegången förklarade han, att han bara röjt en skadlig människa ur vägen, "en german och fiende till sydslaverna". Uttalandet ter sig kanske förvirrande för oss nutida, som varje vecka i 68 år matats med att just germanerna är rasister.

En av Princips medbrottslingar spädde på:

-- Det var en helig plikt för en moralisk kulturmänniska att döda Franz Ferdinand.

Moral, kultur och helig plikt. Hur många skändligheter har inte begåtts under högtidliga trohetsförklaringar till dessa upphöjda värden!
                                                                 xxx
Brottsplatsen var ett gathörn i Sarajevo, en stad så tragisk aktuell också under 1990-talet. Morden begicks 1914 på Serbiens nationaldag den 28 juni. Den firas till minne av ett blodigt slag mot turkarna för 600 år sedan. Massmördandet har sen gammalt den högsta officiella status.

Också den unge mördaren hedrades, både med minnesplattor och i museer. Han har till och med sina fotavtryck avgjutna i trottoaren på den plats, där han avlossade de dödade skotten. Det har funnits en viss logik i detta, för hans ogärning ledde några år senare till att ett Jugoslavien skapades, en nationalistisk dröm för många på den tiden.

Han har säkert haft många beundrare också i Bosnien, Kroatien, Slovenien och Kosovo. Men kanske gav andra nationalistiska passioner och annan terrorism under 1990-talet upphov till en omvärdering.

Lämnar man det jugoslaviska slakthuset på 1990-talet för ett "större europeiskt perspektiv", som det heter på trendsvenska, blir unge Princip i all sin förmenta moral, kultur och nationalistiska helighet en av århundradets värsta värstingar. Han avlossade startskotten till första världskriget med dess 10-15 miljoner dödade. Och utan detta krig skulle inte Hitler eller Stalin haft en chans att nå maktens tinnar.
                                                            xxx
Marko Hren, som jag träffade i Sloveniens huvudstad Ljubljana , förestod ett institut för fred och ickevåld. Han var en imponerande kille, skärpt och modig. När många i hans omgivning rycktes med av den nationalistiska yran, vägrade han att göra avbön för sina realistiska försök att finna lösningar.

-- Nu vimlar det bland de stridande parterna av machogubbar, Rambotyper och lejda mördare, sade han.

Inbördeskrig kallas ibland förskönande för frihetskrig. Men de drabbar ofta civila med ännu större brutalitet än andra krig. Med hot om repressalier tvingas alla välja sida. Därmed blir man i den andra sidans ögon inte bara fiende utan också förrädare. I krig brukar det innebära den nesligaste av dödar.

Andra världskriget drabbade miljoner människor i Jugoslavien oerhört grymt. Det var inte bara tyskar som härjade utan i ännu högre grad tycks olika jugoslaviska grupperingar ha gått löst på varann.
Titos partisaner segrade och hjälteförklarades därför. Liksom andra segrare i andra världskriget har de undgått att undersökas för sina krigsförbrytelser.
                                                             xxx
På bykrogarna i Slovenien skakade man sorgset på huvudena, när krig kom på tal. Alla hade de någon anhörig, som dödades i andra världskriget. I byn Harije berättade de om den unga kvinnan som partisanerna slog ihjäl med en spade. Hon hade begått det oförlåtliga brottet att gifta sig med en italienare.

Hemkommen intervjuade jag Carl Jacobowsky (nu: Sjöbrand), uppskattad skolprofil här i kommunen. Han berättade, hur han vid tre års ålder räddades från ett daghem i Belgrad 1944. Dagen efter brändes daghemmet ner, barnen och fröknarna dödades av partisanerna. Offren tillhörde den tysktalande befolkningen, som hade bott där i sekler.

Det är lätt att förstå att krigshjältarnas fega skam då som nu måste döljas i en hycklande fana av moral, kultur och helig plikt.
------------------
Åke Sandin 1992

PS: Anledningen till mina besök i forna Jugoslavien på 90-talet var främst att Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) samarbetade med freds- och demokratigruppen Suncokret i Rijeka. Vi stödde den bland annat med över 100 000 kr. Vid två tillfällen besöktes Tyresö av unga kvinnor från Suncokret, bland andra av bosniska Merima, som exempelvis framträdde i Trollbäckens kyrka.

Sedan många år har Tuff också ekonomiskt lämnat bidrag till Lina Vuskovic, som hjälper fattiga gamla i Belgrad, ofta flyktingkvinnor.