Norska "tysketöser" och "tyskerunger"

( I den gamla fina folkrörelsetraditionen välkomnar Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) folk till Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80 nu på onsdag den 6 mars kl 19. Mötet skall diskutera "Kvinnor i krig" och exempel kommer att ges från Irak, Kongo, Ryssland och Tyskland. I Dagens Nyheter 2004-07-10 fanns följande artikel i samma ämne):

Tusentals 60-åringar i Norge och ett par hundra i Sverige är "tyskerunger", med norsk mor och en far från tyska ockupationsarmén. Efter kriget sattes många på hem för "sinnesslöa". De misshandlades, bespottades och blev sexslavar.
I veckan fick de rätt till skadestånd från norska staten om de kan dokumentera övergreppen. En ren skymf, menar offren. Ingen kan visa papper på sadismen.
Ett gäng 60-åringar sitter på fina Café Bristol i Oslo. Då kommer en man fram och skriker: "Jävla tyskerunger! Res hem till Tyskland, vi vill inte ser er!"

.Krig föder hat och hämndbegär. Minnet av kriget sitter djupt i Norge, även efter nära 60 år. När tyskarna kapitulerade 7 maj 1945 var herrarna och damerna vid kafébordet högst fem år gamla. Sedan dess har de burit på själsliga sår som aldrig vill läka.

De cirka 10.000 tyskerungarna var sällan resultat av våldtäkt, eftersom det var belagt med dödsstraff i tyska armén. Deras mödrar var helt enkelt unga flickor som fallit för tyska soldater och bespottades som "tysketöser" under resten av livet.

När freden kom arresterades 14.000 av kvinnorna. 5.000 sattes utan rättsprocess i läger med tvångsarbete i ett och ett halvt år. Deras huvuden rakades, de misshandlades och våldtogs.

Barnen skickades i många fall till hem för "tattare och sinnesslöa". I Norge finns ännu gamla kvinnor som inte vet vart deras barn tog vägen.

30 av barnen dumpades på kajen i Malmö. Totalt lever cirka 200 i Sverige i dag, eftersom deras mödrar flydde hit undan förföljelsen.

De åldrade "tysketöserna" i Norge straffas fortfarande genom lagstiftningen. Om deras norska män uppbar krigspension gäller inte ersättningen till änkan, eftersom hon en gång "fraterniserade med fienden."

Gänget på Café Bristol har i sju år fört en intensiv kamp för skadestånd och upprättelse. 124 pilotfall har lämnats in till regeringen och till Europadomstolen i Strasbourg i en talan mot norska staten för vad som idag skulle kallas etnisk rensning.

- Jag kräktes när jag hörde de första berättelserna, säger initiativtagaren Tor Brandacher, som efter ett liv som arbetare och sjöman ägnat 18 år åt att kartlägga förföljelserna.

- En del barn placerades på ett barnhem i Haugesund. De hölls inlåsta i varsitt klädskåp. Maten var fiskrens och potatisskal som de fick slicka i sig från golvet. Föreståndarinnan tvingade in deras små huvuden mellan sina ben för att tillfredsställa sig sexuellt.

- På ett barnhem i Bergen drevs de små tyskerungarna i gåsmarsch ut på gatorna så att förbipasserande kunde piska dem och spotta på dem.

- En av de intervjuade hamnade som treåring hos fosterföräldrar som höll honom instängd i en mörk källare. När de skulle ha riktigt roligt sänkte de ner honom i tunnan på utedasset och sket på honom.

Vi träffar Tor Brandacher i tyskerungen Torgeir Pettersens vita mexitegelvilla i Filipstad. Torgeir hör till de värst drabbade. Han flydde ensam till Sverige som tonåring "undan hugg och slag". Han har många gånger velat flytta tillbaka till Norge, men känner sig inte välkommen.

Nu är hans fall ett av ärendena i Strasbourg.

Torgeir Pettersens mamma bodde i Trondheim och blev kär i eldaren Klaus i tyska flottan. De planerade att gifta sig och bo i Tyskland efter kriget, men så blev det inte. Klaus internerades efter ockupationen och återvände ensam.

- Jag misstänker att även mamma fängslades, men hon ville aldrig prata om den tiden. Jag växte upp med en norsk styvfar. Mamma var utfryst och fick bara skurjobb.

- Jag fick inte leka med andra barn. Folk gick på mig på gatan, skrek "Tyska horunge" och spottade. Skolan var ett helvete. Alla fick ostraffat ge sig på och slå mig. Till sist kunde jag knappt prata. Jag bara stammade.

- Mamma hade det fruktansvärt svårt. Jag fick ingen kärlek och omtanke hemma.

- I stället tydde jag mig till fula gubbar som var snälla, gav mig godis och utnyttjade mig sexuellt. Jag var ofta på drift och i tidiga tonåren satte barnavårdsnämnden mig på ett skolfartyg. Det gick bra, ända tills besättningen fick veta att jag var tyskerunge. Då våldtogs jag även där.

- Jag rymde från båten och drev runt i London tills polisen satte mig på en båt till Oslo. Sen var jag på driven igen, tiggde och umgicks med tattare som var i samma sits som jag,

- Till sist fick jag jobb på ett tivoli och flydde med dem till Sverige. Här behövde jag inte stå till svars för sånt jag inte hade gjort. Så jag har hållit mig kvar. Men jag var så skadad att jag blev alkoholist. I 30 år söp jag och jobbade, söp och jobbade som svetsare och montör.

- Mamma kom och hälsade på ibland och då lät jag tyvärr hatet jag utsatts för gå ut över henne.

Efter tre mycket allvarliga självmordsförsök kom vändpunkten för Torgeir Pettersen genom Lewi Pethrus-stiftelsen. Han blev frälst och har varit helnykter i fjorton år. Han försonades med sin mor under hennes sista fem levnadsår och tog kontakt med fadern, som dock visade sig vara död.

- Men jag har kontakt med släkten i Tyskland och hoppas kunna hälsa på någon gång och lägga en krans på pappas grav.

Torgeirs balkong är prydd med svenska och norska flaggor. Vi sitter där och läser officiella dokument som Tor Brandacher tagit fram.

De visar att regeringen efter ockupationen fruktade att tyskerungarna skulle bli farliga femtekolonnare om de inte kvästes. Barnen dömdes ut som undermänniskor. Inte på grund av de tyska fädernas ariska arvsmassa, utan därför att mödrarna hade bristande karaktär och var "lätta på foten".

Rashygien var en vedertagen vetenskap i hela västvärlden på den tiden. I både Norge och Sverige genomfördes tvångssteriliseringar för att rädda samhället från undermänniskor med "dåliga" gener.

Även i Sverige beskrevs tysketöserna som lättfärdiga, obetänksamma "frillor åt Norges fiender".

Men när de 1945 buntades ihop med quislingförrädarna och blev parias, väckte de också medlidande.

Den 26 oktober publicerade Dagens Nyheter ett rörande öppet brev till norske kungen från en tysketös i Narvik:

"Käre Haakon VII! Jag vill gärna fråga er om det är rättvist att arrestera alla tysketöser, för jag har själv haft sällskap med en tysk, som jag är mycket glad i, men jag är nu frälst genom Jesus Kristus och har ångrat mina synder.

Många kvinnor som haft sällskap med tyskar vill komma till Jesus, men de vågar inte. När de ber till Gud 'låt mig slippa bli klippt och snaggad", så snaggas de i alla fall, för människorna är så onda.

Käre kung Haakon! Ni har väl varit ung och dum själv en gång, och förstår att man kan vara glad i någon?"

- Det föddes tyskerungar över hela Europa. Men ingenstans fick de en så sadistisk behandling. Det här ett norskt syndrom, säger Tor Brandacher.

Själv blev han aldrig drabbad, trots att hans mor föll för en stilig soldat. Tors far var nämligen österrikisk alpjägare med edelweiss i baskern, och i Nordnorge betraktades österrikarna som hjältar som skulle försvara landet mot den hatade Stalins armé. Fadern internerades efter ockupationen, men rymde med sin käresta upp i fjällen. Där fick de hjälp av lokalbefolkningen att leva i romantik några månader.

Det var då Tor avlades, efter kriget. Fadern ärvde ett gods i Österrike och återvände, men betalade underhåll. Tor hade en normal, lycklig barndom och återsåg sin far på 1980-talet.

Ändå är det Tor Brandachers förtjänst att den norska regeringen idag gör ett valhänt försök att gottgöra tyskeungarna, och att deras sak fått internationell uppmärksamhet.

- Det var den 17 juli 1986 som jag såg kloaken öppnas. Då började ett hundratal krigsbarn berätta på ett möte. Jag som inte visste vad pedofili var, jag kräktes och blev besatt av att hjälpa offren att få återupprättelse.
Tor Brandacher for kors och tvärs genom Norge, intervjuade flera hundra tyskerungar och genomsökte arkiven.

- Jag hittade 130 institutioner där barnen placerades, men det fanns 70 till. I 28 fall finns det inte ens papper på att de har existerat. Men människorna lever kvar och kan berätta om perversiteterna. Jag upptäckte att förtrycket var systematiserat.

Tor var med och grundade Krigsbarnsforbundet Lebensborn, med namn efter det nazi-tyska projekt som gick ut på att uppmuntra speciellt SS-officerare att avla rasmässigt högklassiga barn med ariska kvinnor i Norge och andra ockuperade länder.

1999 träffade han advokaten Randi Hagen Spydevold i Oslo. Hon åtog sig att helt ideellt driva krav på upprättelse och skadestånd för offren. I fem år har hon hållit förhör och sållat fram de 124 pilotfallen.

I veckan kom regeringens beslut: Var och en får 20.000 kronor som plåster på såren för "mobbning". Den som kan dokumentera misshandel kan få upp till 200.000.

Randi Hagen Sydevold blev rasande:

- Det är helt förfärligt! Staten gick ut officiellt och förklarade de här barnen för villebråd efter ockupationen. Tusentals utsattes för mycket grova, straffbara handlingar. Nu talar politikerna om "mobbning". Men det här har inga likheter med mobbning!

- Sen kräver regeringen dokumentation för att offren ska få skadestånd, trots att de vet att det inte finns någon. Hela samhället känner till vad som hände, men det är så skamligt att politikerna inte vill stå för det.

- Och 20.000 kronor! Det räcker inte ens för att betala psykologen för dem som tvingats riva upp sitt liv, efter att ha försökt dölja sina sår i alla år, menar hon.

Nu ska stortinget ta ställning till regeringens förslag. Men Randi Hagen-Sydevold hoppas mer på Strasbourg.

- Det finns ett klart juridiskt underlag för att ta upp saken i Europadomstolen. Den tar ställning i höst och jag är mycket optimistisk, säger hon.

- Norge måste göra upp med det här, för det är en del av vår historia och det får inte hända igen, säger Tor Brandacher och tillägger:

- I dag har ungarna en annan hudfärg.
-----------------------------------------------------------------------
En artikel i DN 2004-07-10 av Linus Meyer och Anna-Maria Hagerfors