Finska: "Ha en äggrik påsk!"

FINLAND I MITT HJÄRTA
Finland finns i mitt hjärta. Uppvuxen vid Höga kusten var Finland bara några ynka mil över Bottenviken. Som pojke under det eländiga andra världskriget hade jag en tid en lillebror, Helge från Kemi, ett finskt "krigsbarn", av vilka det fanns ett i nästan vartannat hem.

Min pappa kunde flera av Runebergs dikter utantill. Ibland på söndagmornarna hörde jag honom inifrån föräldrarnas sovrum deklamera Runebergs dikt "Döbeln vid Jutas":

Jag måste opp
om än i min grav jag låge.
I dag avgörs Finlands öde….

Sen hörde jag min mamma hyssja. Hon tyckte att han tog i för mycket

Min första utomlandsresa gjorde jag som 18-åring. Det var till finska (eller finlandssvenska) Österbotten. Där deltog jag som friidrottare i höjdhopp och längdhopp. Träffade trevliga flickor. Och för första gången drack jag brännvin. Det var inte den svagaste sorten. En generös finsk idrottskamrat i Vörå bjöd mig på hembränt. Det var så där en 70-procentig alkoholhalt. Undra på att jag sedan dess inte gärna dricker snaps men tyvärr desto mera vin.

Kanske har jag också "finnblod" i mig. Min söta mormor, som var av bondesläkt, berättade om min farfar, som var "herrskap", alltså köpman, att hans mamma minsann var en "finnkona". Och det konstiga är att man har så många förfäder. Bara sedan 1600-talet har vi ju haft 2048 förfäder eller förmödrar. Så säkert har jag andra finnar och kanske också någon same, tysk, vallon, ryss och jude i min stamtavla, precis som vi alla väl har.

ATT GLÄDJA TYRESÖS UNDERBARA FINLÄNDARE
Av mina ca 5000 radiointervjuer för www.tyresoradion.se och Radio Tuff (www.tuff.fred.se ) har nästan en tiondel varit med Tyresös många finlandsfödda. Det har varit en förmån, ty det konstiga är att jag känner mig så trygg vid sådana pratstunder. Det beror nog på att vi norrlänningar känner oss som hemma när vi talar med finnar.

Är ganska less på att höra gubbar överdrivet skryta med sina erotiska framgångar. Dem tror jag inte på, utan vi veteraner får liksom i svenska nationalsången trösta oss med att "vi tronar på minnen från fornstora dar".

Alltså har jag märkt att berättelser om fiaskon uppskattas mycket mera än skrytsamma framgångar. Redan har jag fått ett antal finska bekanta skratta hjärtligt, när jag berättat om ett av mina första stora motgångar med kvinnor:

Jo, det var så här: Min ungdoms Mississippi var Inviksån som rinner ut i Ullångersfjärden. Över denna å fanns det en spång, som faktiskt hette Kärleksspången. På den stod jag som oerfaren 15-åring tillsammans med en för mig mogen kvinna, 16-åriga Märta från Österbotten. Förälskad men tafatt försökte jag få henne så nära mig som möjligt. Plötsligt stötte hon undan mig, stirrade ovänligt på mig och sa på sin sjungande finlandssvenska:

"Hellre en finne där bak än en svensk där fram"

Det är då mina finska bekanta skrattar och ser mycket lyckliga ut. Själv var jag så ung och oskyldig, att jag trodde, att hon med "finne där bak" menade en slags kvissla. Det tog något år innan erfarnare kamrater berättade vad hon kanske hade menat.

PERKELE, JAG BORDE HA LÄRT MIG FINSKA!
I berömmet av mina finländska bröder och systrar måste jag också avslöja min svaghet för den franska upplysningsfilosofen Voltaire (1694-1778). Han lär ha sagt:

"Älska som en galning, när du är ung! Arbeta som en slav, när du är gammal!"

Mitt ständiga arbete med radion sedan många är kanske inte slavliknande, men i varje fall har jag i många år snurrat i ett slags ekorrhjul. Den som tror att det bara tar en halvtimme att göra ett radioprogram har väldigt fel. Det är en massa annat jobb med det också.

En av de många uppgifterna är att varje vecka fixa programblad och affischer till radion. Det är trevligt för då träffar jag Elina Koivisto, som på Föreningsgården trycker upp bladen. Hon är söt, duktig och hjälpsam. Nu senast när jag tackade henne, önskade jag henne en glad påsk och tillade:

"Ägga inte upp dig för mycket nu under påsken!"

Då svarade hon på finska och när jag bad om översättningen förklarade hon att det betydde "Ha en äggrik påsk!" Fast på finska var det en önskan till kvinnor för det betydde också "Ha en penis- eller testikelrik påsk!" Så här lär det heta: Munakasta pääsiäistä. Muna lär på finska betyda inte bara ägg.

Så nu känner jag mig dum, jag som på finska bara kan en del svordomar och könsord och hur man beställer en flaska vin.
-----------------------------
Åke Sandin, Påskdagen 2013

Carl Bildts stora genombrott: "Ryska ubåtar!"

Har just sett SvT:s första program om Carl Bildt. Där framhölls att han som 33-åring fick sitt stora politiska genombrott på grund av sin skarpa kritik av Sovjetunionen. Han tillhörde efter den resultatlösa jakten på ubåtar i Hårsfjärden den första ubåtskommissionen. Efteråt stack han iväg till USA, där han inställsamt berättade för underrättelsetjänsten om kommissionens överdrivna slutsatser och upptäckter.

Tyvärr fick Bildt på TV ingen fråga, hur han i dag såg på de ubåtar, som hade lyft fram honom i rampljuset för tre decennier sedan. Men medierna vill väl inte påminnas om den ubåtshysteri de liksom Bildt på lösa grunder själva framkallade på 80-talet.

Härom dagen var det ett möte i ABF-huset i Stockholm med dem som avslöjat alla ubåtsmyterna. Bland annat var Rolf Ekéus en av talarna. Han ledde en annan ubåtskommission. Den avslöjade att svensk signalspaning visste, att ryssarna letade efter sin ubåt U 137 utanför Bornholm, innan den gick på grund utanför Karlskrona.

TYSK NATOGENERAL: "FÖRSTAPRISET I IDIOTI"!
En av de tusentals radiointervjuer jag gjorde på 90-talet var med den tyske generalen Franz Uhle-Wettler, då pensionerad och aktiv som militärhistoriker. Men på 80-talet tillhörde han den lilla utvalda kretsen i SHAPE, Natohögkvarteret för Europa. Under en tid brevväxlade vi med varandra. Här kommer ett avsnitt från ett av hans brev, skrivet 1995-11-01:

"Med särskilt intresse läste jag, att Ni tillhör ubåtsskeptikerna.

Jag har ALDRIG [versaler i originalet] trott på de sovjetiska ubåtarna i svenska vatten. Skälet är enkelt: Att skicka dem dit var uppenbart mycket riskabelt. En spionchef tar en sådan risk, bara när de möjliga informationsvinsterna står i en rimlig proportion. Men vilka upplysningar skulle en ubåt kunna samla in, som inte i långa stycken kunde inhämtas av fotgängare, fritidsbåtar eller normalt spionage???? [fyra frågetecken i originalet]
En rysk amiral, som dussintals gånger hade skickat ubåtar till Sverige, skulle ha förtjänat guldmedljen och förstapriset i idioti.

Och nu kommer det: I SHAPE (Natohögkvarteret i Europa) förekom --som i varje militärt högkvarter-- varje morgon en lägesföredragning, som började med att läget i Warzavapakts-området föredrogs. Kretsen av åhörare var MYCKET [versaler i originalet] snävt begränsad.
Några dagar innan den sovjetiska ubåten ("Whisky on the Rocks") strandade, rapporterades om den långsamma uppbyggnaden och sedan inledningen av en sovjetisk flottmanöver av stark anti-ubåtskaraktär i mellersta och nordliga Östersjön.

Sedan hette det en morgon, att där måste ha skett något ovanligt -- kraftig radiotrafik-- ovanliga signaler etc. Kanske hade de tappat bort en ubåt --men hur de förlorat den var ännu inte klart.
Följande dag låg sedan ubåten på klipporna.

Som sagt håller jag det för FULLKOMLIGT [versaler i originalet] uteslutet, att ryssarna skulle ha satt in en ubåt, till och med upprepade gånger.

Om de skulle ha använt en för spionändamål, hade det dock inte varit en jätteubåt av Whiskyklassen !!

Jag anser att denna tolkning bekräftas just genom det beskrivna händelseförloppet. Dåförtiden tydde mycket på att ryssen faktiskt hade "förirrat" sig. Hur det däremot var möjligt kan jag inte ens förklara."

DAGS ATT VERKA FÖR FRED I AFGHANISTAN

( Den 25 mars skrev 22 namnkunniga människor, bl a KG Hammar, Maj Britt Theorin, Anders Ferm, Tomas Magnusson, Thage G Peterson, Birgitta Hambraeus, Ilmar Reepalu, Lars-Gunnar Liljestrand och Peter Hjukström, ett brev till utrikesminister Carl Bildt. Det kommer här.)

Den 12 februari i år dödades tio civila, en man, fyra kvinnor och fem barn, i en flygattack av NATO/ISAF mot etthus i Shegaldistriktet i Afghanistan. Det var bara en av många strider som pågår i landet, dag efter dag, år efter år men som nu inte ens får en notis i våra medier.

Kriget i Afghanistan går in på sitt tolfte år. Det är det största ännu pågående kriget i världen och det är uppenbart för alla att det inte kan vinnas militärt. Kriget har slitit sönder det civila samhället, dödat tiotusentals och drivit hundratusentals på flykt.

Som alltid i krig är kvinnorna och barnen de som drabbas hårdast. Även hjälpverksamheten påverkas av kriget. Ett grymt exempel är då ISAF-styrkor i februari attackerade och förstörde Svenska Afghanistankommitténs sjukhus i Wardakprovinsen.

Kriget är inte slut när de flesta av utländska styrkorna ersätts med ”militära rådgivare” efter 2014 som USA/NATO planerar. Sverige öppnar också för fortsatt militär närvaro efter 2014. Vi fruktar att detta kommer att förlänga kriget, försvåra en förhandlingslösning och förstärka misstron mot omvärlden. Afghanistan har rätt till självbestämmande utan inblandning av utländska makter.

Vi vet nu alltför väl att krig inte är lösningen på Afghanistans problem. Afghanistans historia visar också att så länge utländska trupper finns i landet kommer de av folket bekämpas med vapen i hand. Om Sverige har kvar trupper till slutet av 2014 bidrar vi till att kriget går vidare och det vore ett förödande misstag om Sverige går med i ett fortsättningskrig efter 2014.

Oavsett hur man från början ställde sig till kriget och vilka sympatier man än haft för olika parter i konflikten är det hög tid att alla som vill fred enas bakom kravet på ett slut på kriget och ger sitt stöd till en förhandlingslösning . Afghanistan behöver skolor, sjukhus och återuppbyggnad av landet.

Krig är inte lösningen på Afghanistans problem. Sverige skulle kunna spela en aktiv roll som medlare med tanke på vår tradition att verka för fredlig lösning av internationella konflikter. Förutsättningen för en sådan roll är naturligtvis att Sverige inte fortsätter vara krigförande.

Svenska Afghanistankommittén uppmärksammade förra året 30 år av hjälpleveranser till Afghanistan.

Vi vänder oss till regeringen och uppmanar: Tag hem trupperna redan nu och avsluta omgående Sveriges deltagande i kriget. Kasta inte bort svenska skattepengar på ett fortsatt meningslöst krig. Använd istället all den goodwill som vårt land kan ha genom vårt långvariga biståndsarbete till att stödja en förhandlingslösning!

Sveriges kritiserade neutralitet 1939-1945

Hitttade just ett häfte från 1997. Dess titel är "Tyresöradions historier, limerickar och aforismer". Där kan man bland annat läsa under rubriken "Svensk luftvärnseld":

"Under andra världskriget överflögs svenskt territorium av många allierade plan på väg till eller från de omfattande bombningarna av Tyskland. Hundratals plan nödlandade i Sverige och något tusental amerikanska flygare internerades. Några skickades tillbaka till England och det hände att de landade i Sverige en andra gång. Den svenska luftbevakningen kollade noga alla överflygningar och det svenska luftvärnet gav eld men sköt aldrig ned ett enda amerikanskt plan. Vid ett tillfälle lär följande dialog på radio ha utspelat sig mellan den svenska luftbevakningen och det amerikanska planet:

- Ni befinner er på svenskt territorium.
- Ja, vi vet det.
- Då tvingas vi skjuta på er.
- Ja, vi vet det. Men ni skjuter ju 500 meter för lågt.
- Ja, vi vet det."

VARFÖR EFTERGIFTER
Efterkloka trendnissar brukar förebrå den svenska samlingsregeringen under ledning av socialdemokraten Per Albin Hansson för att den gjorde eftergifter till tyskarna under första hälften av det stora kriget. Då hade tyskarna ockuperat inte bara Polen, Frankrike, Holland och Belgien utan också 1940 våra grannländer Norge och Danmark. Vårt tredje grannland Finland hade utkämpat vinterkriget 1939-40 mot Sovjet och slogs sedan1941 på Tysklands sida i kriget mot Sovjet.

Sverige var alltså omringat av de till synes segrande tyskarna. Vi försökte vara neutrala men tvingades till eftergifter, till exempel att tillåta tysk permittenttrafik genom Sverige från Norge till Tyskland. Vi blir också förebrådda för att ha skickat malm från de norrbottniska malmfälten till Tyskland, som vi under kristidens varubrist var beroende av för nödvändig import.

Ingen påminner om att malmexporten bidrog till vår självständighet. Gruvarbetarna i Norrbotten var kända som politiskt röda antinazister och väldigt kunniga i sprängteknik. Ett tyskt anfall mot Sverige skulle ha inneburit ett omfattande sabotage mot gruvfälten, en effektiv icke-våldslig försvarsmetod.

SVERIGE EN FRISTAD FÖR FÖRFÖLJDA
Nu behöll Sverige sin självständighet och tack vare det kunde vi ta emot många som tvangs till landsflykt. En kunnig radikal är Anders Ferm och vid de nordiska fredssamtalen i Degerfors 3 aug 2012 påminde han bland annat om:

"Vårt land kunde under orostider också bli en tillflyktsort för flyktingar, för förföljda från våra nordiska grannländer och från kontinenten. Det var viktigt att det fanns länder som tog på sig den rollen. Politiker som Willy Brandt och Bruno Kreisky, författare som Berthold Brecht, Kurt Tucholsky, kulturpolitiker som Harry Schein, vetenskapskvinnor som Lise Meitner, den berömda atomfysikern från Wien. De fick en fristad i Sverige."

1943 gav Sverige en fristad till 5000 danska judar Och året innan hände enligt historikern Henrik Arnstad (Dagens Nyheter 2012-08-06):

"Utrikesminister Christian Günther och statsminister Per Albin Hansson skickade telegram till Berlin, där Sverige erbjöd sig att ta emot samtliga norska judar. En unik åtgärd i världen 1942, då inget annat land i världen brydde sig om Förintelsen:"

SEDAN VÄSTVÄNLIG NEUTRALITET
Tidigt tog vi också emot norska frihetskämpar, av vilka vi utbildade många till poliser, så att de kunde återvända till sitt hemland vid frigörelsen och freden.

Det var inte bara amerikanska flygare vi tog hand om efter 1943, när kriget efter Stalingrad och El Alamein vände till de allierades fördel. Vi var 1944 så västvänliga att vi lät engelsmännen studera de tyska V2-raketer som av misstag slagit ner i Sverige.

I DN (2012-08-05) skrev Peter Wolodarski en text i hyllningskören till Raoul Wallenberg: och i den kompakta tystnaden om Folke Bernadotte, som hade oturen att mördas av terrorister vi icke bör skuldbelägga:

"Medan samlingsregeringen gjorde långtgående eftergifter till Hitler-Tyskland fanns en ung svensk som gick i närkamp med totalitarismen"

Nja, Wallenberg verkade berömvärt på USA:s uppdrag i Budapest 1944 och då kunde inte Sverige klandras för eftergifter till Tyskland.

Ja, till och med efter kriget, när vi inte lika mycket behövda frukta de mäktiga gav vi efter för segrarnas påtryckningar. Vi sände alltså tillbaka 160 baltiska flyktingar till Sovjetunionen, som hade ockuperat deras länder och betraktade dem som landsförrädare. Efter västliga uppmaningar sände vi också tillbaka 2 370 över Östersjön flyktade tyska soldater till Sovjet, tvärtemot folk- och krigsrätt.

Visst tvingades Sverige nagga på sin neutralitet, men den bör vi ändå slå vakt om, nu när många vill att vi ska ansluta oss till Nato.
--------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (www.tyresoradion.se  ) nr 1337

HAMPUS ECKERMAN: Patriotmissiler och andra militära fiaskon

Vid det första Gulf-kriget skrevs det väldigt mycket om Patriot-missilerna som skulle skydda mot den elaka Saddam Husseins SCUD-missiler. Det gjordes t.o.m datorspel av det hela. Efter kriget kom det fram vilket enormt misslyckande robotorna var. Ett helt avsnitt av TV-serien "Great Military Blunders" ägnades åt detta. Så vad var problemen?

* Det första problemet var att missilerna inte lyckades stoppa SCUD-missilerna. De var gjorda för att förutsäga deras bana, genskjuta dem och sedan spränga dem i luften. Istället fick SCUD-missilen fortsätta sin bana medan Patriot-missilen exploderade någonstans i närheten.

* Det andra problemet var att Patriot-missilens explosion i luften, även i det fåtal fall den lyckades genskjuta SCUD-missilen, ledde till att splitter spreds över ett större område och istället för en enskild plats. Dödsantalet fördubblades efter att Patriot-missilerna togs i bruk.

* Det tredje problemet var krigspropagandan. Patriot-missilerna beskrevs som så fantastiskt lyckade att det inte fanns något att oroa sig för. Propagandan fördes delvis för att lugna hemmapubliken som inte tålde för många döda egna soldater, men också för eventuella köpare. Tyvärr ledde propagandan till en övertro på systemet. När Irak sköt en missil mot en amerikansk militärbas i Saudiarabien tog soldaterna inte ens skydd därför att de visste att Patriot-försvaret skulle hantera det. 28 soldater dog och över 100 skadades.

Så varför talar jag om detta? Jo, därför att en favorit i repris började segla upp gällande det israeliska Iron Dome-försvaret. Det beskrevs som att ha en träffsäkerhet på 84%, skulle skydda civilbefolkningen som nu inte alls skulle behöva oroa sig nästa gång någon glad militär fick lust att starta angrepp mot Gaza eller något annat land.

Igen visade det sig att siffrorna var extremt överdrivna och i samma syfte som i det första Gulf-kriget. I tidningen Haaretz kan vi nu läsa att träffsäkerheten inte låg på 84%, den låg på under 5%. Det visade sig också att den officiella uppgiften om att endast 58 av Hamas raketer som skulle ha klarat sig förbi missilförsvaret rimmade väldigt dåligt med de över 3200 skaderapporterna.

Så vad lär vi oss av detta? Att det aldrig går att lita på militärer, att de alltid kommer att ljuga om det gynnar deras budget. Att politiker alltid kommer att ljuga om de tror att gör det lättare att få med civilbefolkningen på deras agenda. Och att ingen av dem har något emot att enorma mängder skattepengar slängs ut på totalt värdelösa tekniska uppfinningar som i stället kunde gått till utbildning, bostäder eller vård.

Sen finns förstås korruption också. Irak betalade tidigare över en halv miljard kronor för ett system som påstods skydda mot bomber. 16 000 bomber påstods de ha hittat med detta system. De visade sig bestå av tomma plastlådor med bilantenner på. Prototypen var en slagrutemodell med en kostnad på 200 kronor gjord för att lura folk att den gick att hitta golfbollar med. Ändå kunde försäljningen av dessa rena hitta-på-produkter fortsätta säljas år efter år, också användas i fält där de lurade soldater i tillfällig säkerhet.

Militär och korruption kommer för alltid att förbli synonymer. I Sverige har vi de olika JAS-affärerna som bevisat detta.
--------------------------------------
Hampus Eckerman för Radio Tuff nr 1337. www.tyresoradion.se

VÅLDET MOT PALESTINIERNA

Den nyligen tillsatta israeliska regeringen lär vara ännu mera bosättarvänlig och nationalistisk än den förra. Lena Lönnqvist, före detta rektor vid Sjöviks folkhögskola, är sedan en tid på Västbanken som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges kristna råd och Kyrkornas Världsråd. Hon sammanfattar sina erfarenheter så här:

"Två skrämmande skuggor förmörkar livet för de palestinska småbönderna och fårägarna i South Hebron Hills. Den ena skuggan är israeliska armén som verkställer husrivningar och arresteringar. Den andra är bosättarna, som inte bara beslagtar palestinska familjers mark utan också utövar våld mot barn och vuxna."

Hon säger, att hon känner indignation och skam, när hon kommer i kontakt med bosättarvåldet genom offrens berättelser. Hon tillägger:

"Att en extrem rörelse skapar våldsutövare är inget nytt, men varför sätter ingen stopp för våldsutövandet?"

Ett av de otäcka exempel Lena Lönnqvist ger handlar om den unge palestinska fåraherden Nael Abu Aram. Innan dagens jobb skulle avslutas ville han ge fåren vatten. Då kom plötsligt två israeliska bosättare springande emot honom. De skrek och kastade sten på fåren och började slå Nael, som hade en liten videokamera runt halsen. Lena berättar:

"När de två bosättarna såg kameran började de slita den ifrån Nael. Han kämpade för sin kamera. Jag kunde se efteråt hur hans händer var märkta av slagen. De fick till slut tag på kameran och kastade iväg den i en buske. Detta inträffade 20 februari. När vi besöker Nael två dagar senare, har han fortfarande ont i armar och ben."

Detta inträffade 20 februari. När Lena Lönnqvist två dagar senare besökte Nael, hade han fortfarande ont i armar och ben och sår efter en käpp eller gren. Själv sade han:

"De slog hårt, även när jag redan låg på marken och det blödde från benet. De stal också min klocka som jag hade på armen".

Den ekumeniska följeslagaren Lena Lönnqvist ger flera liknande exempel och tillfogar:

"Jag känner mig generad och urusel i egenskap av europé. Israel accepterar detta våld, vilket är tydligt i och med att bosättare som begår brott av det här slaget inte straffas, trots att brotten anmäls. 90 % av bosättarnas våldsbrott leder över huvud taget inte till åtal."

------------------------------------
Radio Tuff nr 1337 www.tyresoradion.se

ROSOR från RADIO TUFF (1337) 24/3 2013 till….

….till Sylvia Ljungdahl, som på Tuffs årsmöte omvaldes till Tuffs ordförande. Hon är värd rosor bland annat för att ha sammanställt Tuffs omfattande verksamhetsberättelse för år 2012. Kontakta oss om du önskar den så skickar vi den. Styrelsen består nu av 17 personer. Nya i styrelsen blev unge Alexander Palmér, Ann Baugus och Cecilia Arróspide, som blev ny kassör. Ny sekreterare blev Erika Husberg, som efterträdde Margareta Svahn, vilken avtackades med blommor.
….till Tuffs styrelsemöte den 23 mars, som bland annat beslöt att hjälpa det palestinska flyktinglägret Shatila i Libanon med 5000 kr.

….till Lena Lönnqvist vilken som ekumenisk följeslagare fortsätter att i resebrev skildra palestiniernas problem på Västbanken. Hon skriver: "Det blir många VARFÖR? när man befinner sig här. Det kanske inte är så konstigt att många israeler därför helst vill glömma att det finns palestinier. Men lyckligtvis finns det israeler som går mot strömmen och kämpar för rättvisa och fred. De är mina hjältar". Senare i detta Radio Tuff får vi ta del av Lenas skakande rapport om våldet mot palestinierna på Västbanken.

….till Sveriges Radios Sten Sjöström, som i Studio Ett (19/3) intervjuade förre amerikanske utrikesministern Colin Powells stabschef Lawrence Wilkerson. Denne menade, att USA:s vilseledande av FN om Saddam Husseins massförintelsevapen i februari 2003 var "ett lågvattenmärke" och att Irakkriget var USA:s största misstag sedan Vietnamkriget. Han ger CIA skulden för dessa uppenbara lögner, som Bush och Blair motiverade sin aggression med. Det påstods också lögnaktigt att Irak hade kopplingar till 11 september, påpekade Wilkerson, som också ironiserar över propagandan om "demokrati och frihet" då det i själva verket gällde att få tillgång till irakisk olja och strategiska positioner. Den gamla regeln att sanningen är krigens första offer besannas nu när vi tio år efteråt kan resultatvärdera det angrepp mot Irak som kostade livet på ca 120 000 irakier och drev någon miljon männsikor på flykt.

….till FN:s tidigare rättschef Hans Corell som anser att det amerikansk-brittiska angreppet på Irak 20 mars 2003 var "ett flagrant brott mot FN-stadgan". Men eftersom dessa båda länder är permanenta medlemmar av säkerhetsrådet kan de liksom mindre krigsförbrytare inte ställas inför rätta i Haag.

….till den brittiske krigsveteranen James Jeffrey som i The Guardian (5/3) bland annat säger: "Min nioåriga karriär i armén startade 2001 och varade över hela fiaskot i Irak. Vad kan en veteran se tillbaka på? För mig börjar det med en känsla av kollektiv skuld för att ha deltagit i något som ledde till ungefär 120 000 civilas död och till ett förstört land".

….till den brittiska STOP THE WAR COALITION, som påminner om att nästan en miljon människor i London demonstrerade mot Irak-kriget några dagar innan det utbröt. I Stockholm slog vi väl demonstrationsrekord när vi var uppåt 50 000 människor på gatorna den 15 februari 2003 i protest mot det annalkande kriget. Men fem veckor senare inleddes aggressionen - i demokratins namn som det hycklande hette.

….till professorn i underrättelseanalys Wilhelm Agrell, som i den nyutkomna boken ”Ett krig här och nu - Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan”, beskriver hur svenska medborgare och politiker fördes bakom ljuset 2009. Då fick den svenska ISAF-styrkan order om ”Väpnad upprorsbekämpning”. Det var något som regeringen aldrig talade om för riksdagen, säger Agrell: "Inte med ett ord nämndes den nya strategin i de mångordiga propositioner om fortsatt trupp i Afghanistan som varje år förelades riksdagen."

….till Fredsrörelsen på Orust, som nu firar sitt 30-årsjubileum. Framför allt är det Ola och Erni Friholt som gjort denna förening till västkustens mest aktiva fredsförening med många väldigt intressanta möten med kunniga inledare.

….till insamlingen till en skola i fattiga och krigsdrabbade Kongo., Den är nu uppe i 64 987 kr. Det innebär att nästan fyra av de planerade sex klassrummen är finansierade. Men flera bidrag behövs. Välkommen att använda Tuffs insamlingskonto pg 793636-2, från vilket varenda krona går till ändamålet.

….till den i februari bortgångna Tuff-aktivisten Sofie Wenanders minne, där hennes anhöriga i dödsannonserna uppmanar oss att sätta in pengar till Tuffs skolprojekt. Även här gäller Tuffs insamlingskonto 79 36 36 -2. Redan har 5200 kr skickats in.

SANNINGEN, KRIGENS FÖRSTA OFFER.

IRAKKRIGET STARTADE MED EN LÖGN
För tio år sedan var jag i Larnaca på Cypern. Natten till den 20 mars 2003 stördes nattsömnen av ihållande flygbuller. Den forna stora kolonialmakten Storbritannien härskade också över Cypern 1878-1960 och har ännu en flygbas på ön. Det var deras flygplan vi hörde.

Dagen efter fick vi reda på att USA och England hade angripit Irak, trots de stora folkliga demonstrationerna mot kriget, som hade ägt rum veckorna innan i Europas städer. Angreppet motiverades med hotet från den otäcke Saddam Husseins massförstörelsevapen. Det visade sig sedan vara en propagandalögn. Men detta krig har dödat ca 120 000 irakier, 4 400 amerikaner och drivit någon miljon irakier på flykt. I kommande Radio Tuff citeras experter på folkrätt som betecknar kriget som ett "flagrant brott mot FN-stadgan" och en illegal aggression. Men det är aldrig västliga krigsförbrytare som släpas inför brottmålsdomstolen i Haag.

Också denna gång var krigets första offer sanningen. Att försöka resultatvärdera krig är inte roligt.

"FÖR DEMOKRATI" OCH "ALDRIG MERA KRIG"?
Det första stora blodbadet på 1900-talet var första världskriget 1914-18. I de segrande västmakternas propaganda kämpade de för att "trygga Europa för demokratin" (safe for democracy) i "kriget som skulle göra slut på alla krig" (the war to end all wars).

Det var fina mål och alltså bra propaganda. Men resultatet blev det motsatta. Som en följd av kriget drabbades stora länder i stället för demokrati av en epidemi av diktaturer: Stalinism i Ryssland, nazism i Tyskland, fascism i Italien, Spanien och flera andra länder. Och det krig som skulle göra slut på alla krig ledde fram till det ännu mer förödande andra världskriget 1939-45.

POLENS OCH ÖSTEUROPAS ÖDE
Men andra världskriget då, det var väl bra, trots att uppåt 50 miljoner människor dödades. De goda segrade mot de onda har vi ständigt fått lära oss. Ja, Tyskland och Italien blev demokratiska stater, men Stalin, Franco och några mindre diktatorer satt i orubbat bo.

England och Frankrike hade 1939 förklarat Tyskland krig för att hjälpa det av tyskar och ryssar angripna Polen. Kriget ledde till att Polen förlorade sina östra delar till Sovjet och kompenserades med delar av östra Tyskland, vars befolkning etniskt rensades. Liksom andra länder i Östeuropa blev Polen kommuniststyrt och hamnade i Sovjetunionens maktsfär. Det var knappast något som de konservativa krigstillskyndarna i London hade önskat.

Det är synd att inte krigen resultatvärderas mera objektivt. De inte bara börjar med propagandalögner utan sanningen sitter också löst efter det att slaktandet upphört.

Stackars Tobias Billström!

ETT FÖGA AVUNDSVÄRT JOBB
Hoppsan, jag brukar inte uttrycka medömkan med moderata ministrar, men nu är jag beredd att göra ett undantag. Egentligen tycker jag synd om alla som blir just migrationsansvariga. Det är inget avundsvärt jobb för frågan är infekterad från olika håll. Sverigedemokraterna tycks ju stödjas av allt flera och bland fotfolket i andra partier finns det en del med samma invandrarkritiska inställning. Å andra sidan finns det många som gjort inflation av ordet rasism och som ibland inte vill ha några spärrar för en obegränsad invandring. Det är tjusigt men inte probleminriktat.

Tobias Billström har ett par dagar nu löpt gatlopp i våra medier. Hans partivän, självaste statsministern, har riktat mycket skarp kritik mot honom. Själv har han gång på gång gjort pudlar och ägnat sig åt reservationslös självkritik.

Många är nu väldigt upprörda över att Billström sagt ungefär så här: "Jag tror inte att blonda blåögda tanter är de som gömmer utvisningshotade utan det är deras egna landsmän". Egentligen har två grupper anledning att förfasa sig men av olika skäl. De som med uttrycket "en hetsjakt mot papperslösa" hårt kritiserat Reva, dvs polisens sätt att kräva legitimation av misstänkta, som har nekats uppehållstillstånd, måste tycka lite illa om de blonda hårdhjärtade svenskorna. Å andra sidan har väl de rigoröst laglydiga eller invandrarkritiska fått vatten på sina kvarnar, när det sägs att det är de papperslösas "landsmän" som i större utsträckning gömmer dem.
VAR BILLSTRÖMS UTTALANDE OSANT?
Kan inte någon tala om för mig vad som var så osant eller galet i Billströms förmodan att blonda tanter är mera kallsinniga mot papperslösa än de asylsökandes landsmän. Båda grupperna har en positiv poäng: Invandrarna visar större medkänsla och solidaritet, svenskorna mera respekt för lagar.

Nu är det ofta så att våra journalister får frispel när blondhet kommer på tal. En känd programledare på Sveriges radio drämde till med uttrycket "nazistblonda" utan att någon kollega reagerade. Han lär ha synfel men säkert inte så grava att han undgått att se att Hitlers lilla löjliga mustasch var svart och hans favoritsoldater, SS, svartklädda

Själv har jag ju erkänt min långvariga "rasism". I 17 år har jag varit programledare för ett program på www.tyresoradion.se  som dokumenterar folkhumorn. Hundratals gånger har vi där berättat elaka historier om töntiga människor med en viss hårfärg. Det är våra blondinhistorier och vi har lärt oss att detta är politiskt korrekt. Skulle vi berättat något liknande om någon mediestark grupps människor hade jag väl fått skriva det här från Kumlabunkern.

Den tuffa föreningens oberoende radio

Tyresö Ulands- och Fredsförening, dvs TUFF, är sedan 46 år en mycket aktiv förening med nu över 400 betalande medlemmar. Kolla gärna www.tuff.fred.se  så ser du många exempel på de olika aktiviteterna.

Välkommen som medlem du också! Det blir du genom att sätta in en årsavgift på 200 kr (+familjemedlem för 80 kr) på Tuffs plusgiro 16 01 37 - 6 Då får du regelbundet Tuff-kalendarium och TUFF-bladet antingen på e-post eller på papper via vanlig post.

Här på bloggen kan du ofta läsa om Tuffs omfattande biståndsverksamhet inte minst till Indiens fattiga. Lägg märke till att varenda insamlad krona skickas oavkortad till ändamålet, ty i Tuff och Radio Tuff arbetar alla oavlönat. Inte heller belastar vi skattebetalarna, eftersom vi inte har några offentliga bidrag.

Just nu har Tuff en kampanj för att finansiera en skola för 300 barn till analfabeter i det krigsdrabbade och utfattiga Kongo. Vi har redan fixat kostnaden för mer än halva den planerade skolan genom att solidariska människor bidragit med insättningar på Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2.

RADIO TUFF HÖRS VARJE VECKA SEDAN 1985
Föreningen är bland annat unik därför att dess Radio Tuff har hörts varenda eviga vecka sedan 1985 på 91,4 MHz (lokalt) och www.tyresoradion.se  (världsvida). På webben kan man i fliken "Arkiv" lyssna också på tidigare Radio Tuff. Just nu hörs Radio Tuff nr 1336 (!) och det innehåller i korthet:

"Rosor" delas ut, bl a till Maj Britt Theorin, Sylvia Ljungdahl, Jan Öberg, Lars-Gunnar Liljestrand, Lena Lönnqvist och till minnet av Sofie Wenander och andra välförtjänta. Bror Perjus intervjuas om syriska flyktingar, som han hjälper här i Tyresö. Miza Landström berättar om den planerade skolan í fattiga och krigsdrabbade Kongo, Hampus Eckerman bidrar med sina annorlunda och roliga vinklingar och min egen krönika har rubriken "Historiens hora Clio".

TUSENTALS ANDRA PROGRAM PÅ www.tyresoradion.se 
Som en bieffekt av Radio Tuff hörs på radion sedan 1995 också Succékanalen 91,4, där det hittills har sänts 200 halvtimmesprogram per år av ett mycket skiftande slag. Kanalen är lokalpatriotisk, men faktiskt också global. Det beror på att i trakten bor folk från alla svenska landskap, och många uppvuxna i nästan hundra olika länder har också intervjuats.

Här kommer korta sammanfattningar av de nu aktuella programmen:

3/3-24/3
Marianne Bohlin, född Larsson, berättar om ungdomsårens ljuvliga somrar på Brevikshalvön med tennis, dans och simskola vid Erstaviken. Hon intervjuas om sitt jobb som distriktssköterska, alltså om patienter, mediciner med mera. Hon berättar också om sin nuvarande tillvaro på Ingarö.

Terje Engh intervjuar en spännande och levnadsglad kvinna Helen Grid, ursprungligen finska, som seglat i Karibiska havet, spelat fiol för kungen och framträtt som gatumusikant. Hon berättar också om att hon börjat skriva på sina memoarer.

Nina Brogärd, Terje Engh och Peter Dicke släpps lösa igen, när de dokumenterar folkhumorn med vilda historier, limerickar, gåtor, glammande och mobbning.

Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff (1335-36) innehåller "rosor”, tuffa krönikor och intervjuer om fred och internationell solidaritet. Medverkande: Åke Sandin, Monica Schelin och Hampus Eckerman med flera.
10/3-31/3:
16-åriga Brook Garland är australiensiska, som denna termin bor i Trollbäcken och pluggar på Tyresö gymnasium. Hon berättar om Australiens djur, klimat, historia och urbefolkningen aboriginerna men också hur det är att lära sig svenska, spela tennis och vänja sig med den svenska vintern.

Juan Chamorro bor i Brandbergen men är en trogen lyssnare på Tyresöradion. Han berättar om sin ungdom i Chile när han på fiskebåtar fångade svärdfisk men också om den svåra jordbävningen i hemstaden Constitución, som han upplevde vid ett återbesök 2010. Han jobbar med mentalvård.

Björn Malmberg och Anita Jonsson berättar om alla flyttfåglar, som nu återvänder i mars-april. Vi får lära känna några av dem och lyssna till deras sång. Ett program av "Radiogruppen".

Thomas Jacobsson är klubbchef på Tyresö Sportcenter (rackethallen) och berättar om de många olika aktiviteter som bedrivs där och om många nyheter, bland annat en utbyggnad med utebanor. Han intervjuas också om sina egna minnen som aktiv tennisspelare.

17/3-7/4:
Jonas Bodin är diakon i östra Tyresö och berättar om sitt jobb att på olika sätt hjälpa människor. Han rekommenderar de pilgrimsvandringar som anordnas i Tyresö och speciellt "Pilgrimens dag" den 21 april. Själv har han gått den populära pilgrimsvandringen i Spanien

20- årige Simon Mogren studerade vid Nacka gymnasium, där han kollade offentlighetsprincipen i skolor och kommuner. Han har studerat i Kalmar och är ordförande i den aktiva föreningen "Ung Media". Han berättar också om sina radioerfarenheter.

Christina Melzén (fp) och Ann Sandin-Lindgren (s) frågar ut Leif Bratt om hur och varför han intervjuat ledande företrädare för sju olika Tyresöpartier.

Leif Bratt intervjuar oppositionsrådet Anita Mattsson (s) om en oppositionspolitikers villkor och hennes åsikter, förslag och politik samt om samarbetet med andra partier.

24/3-14/4:
I programmet "Titanicmannen, från skröna till verklighet", berättar Jerker Pettersson genom utdrag ur sitt föredrag på Kvarnhjulet, om hur det egentligen var med den där skrönan där hans mormors kusin påstods ha varit styrman på Titanic.

Leif Bratt frågar ut Tyresös ledande kristdemokrat Leif Kennerberg om hans politiska åsikter, hans ambitioner för Tyresö och samarbetet med de andra partierna

Leif Bratt intervjuar Vänsterpartiets Elisabeth Hedlund om hennes kommunala engagemang, politiska åsikter och förslag på att göra Tyresö bättre.

Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff (1337-38) innehåller "rosor”, tuffa krönikor och intervjuer om fred och internationell solidaritet. Medverkande: Åke Sandin, Monica Schelin, Hampus Eckerman med flera.

Soldatjargong som citeras - och som tystas ner.

TUR ATT VI INTE BUGGADES!
På det anrika Hotell Appelberg i Sollefteå var det Luciadagen den 13 december 1952 festafton för Livkompaniet vid Kungliga Västernorrlands infanteriregemente, I 21. På scenen stod fem unga soldater med ljus i stålhjälmarna. De sjöng Luciasången med en text jag dagen till ära hade författat: (På den tiden var "tjack" slang för tjej). En av verserna löd:

Språkvård vi inte minns
inom stakete'.
Silar vi snacke' finns
tjack i pakete'.
Ingen dock svär så grant,
ingen mer elegant
än fan-, fanjunkarn
fan-,fan-, fanjunkarn

Jo, vår fanjunkare var en hygglig prick. Men han hade ett mustigt språk. När jag sju år senare som värnpliktig plutonchef vapenvägrade, ringde han upp regementschefen och sa: "Jag har en konstig typ här, ett jävla mellanting mellan Jehovas vittne och fan vet vad!"

Livkompaniet kallades också studentkompaniet och vi var befälselever. Våra befäl framhöll att vi var gräddan av svensk manlig ungdom. Vår major eggade oss att imponera på "fisken", som han föraktfullt kallade de civila.

Men språkvården då? Det var nog bra att vi inte buggades. På logementet var det mycket högljutt snack om brudar och erotiska erövringar men också om hur vi skulle bete oss om det blev krig, då vi verkligen skulle göra livet till ett helvete för våra fiender. Men vi var faktiskt tillräckligt mogna för att begripa att vi i ett krig, där vi dödade och såg kamrater dödas, inte skulle bry oss om "bagateller" som fiendekvinnors heder utan ta för oss som de testosteronstinna unga valpar vi var.

Säkert skulle vi ha kunnat vräka ur oss mycket otäckare, om vi hade hamnat i krig, där även de skötsammaste killar blir förråade!

BRADLEY MANNING ÖVER 1000 DAGAR I FÄNGELSE
Vad västliga soldater häver ur sig kommer sällan på pränt. Våra medier indelar nogsamt stridande parter i "onda" och "goda". Om soldatsnacket bland de "goda" avlyssnas blir det hemligstämplat (classified), eftersom råheterna betraktas som en landsförrädisk hjälp åt fienden .

Detta har som bekant drabbat den unge amerikanske soldaten Bradley Manning. Han läckte komprometterande uppgifter om amerikansk krigföring till Wikileaks. Han arresterades i Irak 2010 och har sedan tillbringat över 1000 dagar bakom galler i USA, där han hotas av många års fängelse, ja de mest upphetsade nationalisterna i USA vill se honom dödsdömd.

Ett av Mannings avslöjanden var när amerikaner dödade tolv civila irakier och rentav sköt mot människor som försökte hjälpa de sårade. På inspelningen hörs också soldaternas råa snack och rasistiska tillmälen om sina offer. Professorn vid Förvarshögskolan Jan Hallenberg, som inte är känd för att överdriva, kallade i radions Studio Ett (13/3) deras uttryck för "avskyvärda".

VAR BARA TYSKA SOLDATER RÅA?
Dagens Nyheter ägnar den 10 mars fyra helsidor åt tyska soldaters jargong och brutala dödande under andra världskriget. Det bygger på de hemliga avlyssningar man i England gjorde av tillfångatagna tyska soldater. Det är en mycket vanlig trend i våra medier att förfasa sig över de grymheter tyskarna begick för ca 70 år sedan.

Detta görs med rätta, men det har vi hört intill tjatighet av våra ensidiga medier, som aldrig skildrar den andra sidans grymheter under samma krig eller under de många krig de "goda" västländerna har varit ansvariga för de senaste decennierna.

Sidorna i Dagens Nyheter illustreras med otäcka bilder på tyskar som avrättar människor. Britter och amerikaner dödade kanske inte så många människor på nära håll. Men då tänker jag på den ungersk-amerikanske nobelpristagaren Albert Szent-Györgyi, som i sin bok med den betecknande titeln The Craxy Ape, skriven under Vietnamkriget, undrade:
”Varför skulle det direkta skjutandet på nära håll av civila vara värre än en flygattack, som tillhör det rutinmässiga handlandet? Just därför att piloten, som släpper bomberna, inte ser sina offer?”

Hur gick snacket bland de brittiska "flyghjältarna", som bland annat brände eller sprängde 70 000 tyska barn till döds och mentalt eller fysiskt skadade ännu flera? Eller bland de amerikanska piloter som terrorbombade civila japanska mål, inte alls bara Hiroshima och Nagasaki?

KRIG FÖRRÅAR ÄVEN HÖJDARNAS SPRÅKBRUK
För länge sedan skrev jag om boken "War without Mercy" av professorn i historia vid University of California John D Dower. Han gav exempel på den råa rasism som också förekom från ledande håll:

Amiral Halsey betecknade japanerna som "gula bastarder", "korkade djur" och "gula apor". Ja, han avslöjade sin tro på att "japanerna var produkter av samlag mellan aphonor och de värsta kinesiska brottslingar". General Blamey eldade sina trupper med att "vi måste utrota denna ohyra….förinta alla japaner". Till och med den högdragne Sir Alexander Cadogan v id brittiska UD betecknade redan före kriget mot japanerna dem som "bestialiska små apor" och "gula dvärgliknande slavar".

President Roosevelts son och förtrogne Eliot beklagade vid krigsslutet att USA inte hann bomba Japan, "tills vi har förintat halva den japanska civilbefolkningen.".

Dagens Nyheter och de många andra för västmakterna fjäskande medierna fortsätter i sin ensidighet att tysta ner sådana uttalanden och nämner sällan västliga krigsförbrytelser. Därmed indoktrinerar de oss i den falska tron att krig förs mellan hundraprocentigt goda mot de onda och vidriga. Det är utmärkt krigspropaganda, för det jämnar marken för nya förödande krig.

(Apropå Jaurès): "Goda krigare"

Jag är med på facebook. Men ofta tar jag genast bort dessa meddelanden, "deletar" som det heter på supermaktsspråket. Texterna består alltför ofta av självupptaget nonsens och jag brukar citera ståuppkomikern Henrik Dorsin, På radio i somras berättade han att han just fått följande meddelande:
"Nu har jag borstat tänderna och ska just gå och lägga mig".

Dorsin tillade:

"Det fantastiska var att sju personer 'gillat' detta."

Ibland läser jag dock facebook . Såg just någonting glädjande: Frank Kamoun, intelligent kille i Örebro, nämnde på några rader fransmannen Jean Jaurès. Det påminde mig om en krönika jag skrev redan 1986 och som kom med i min bok "Göda krigare - och andra militaristiska myter". Den kommer nu här:

GODA KRIGARE
Inga är så självgoda som de goda krigarna. Deras oförvitlighet är så gränslös, att inga mord är för skändliga för att begås av dem. De lyckas till och med intala sig att deras mördande befrämjar det goda och människovänliga. De blir ofta hyllade. Och deras egendomliga metod har en lång och vidskeplig tradition bakom sig.

I vår tid sker dagligen militära massmord under trosvissa knäfall för Gud, Allah, kapitalism, frihet, rättvisa, demokrati och andra intill hjärntvätt propagerade honnörsord. Och kärnvapenmakternas goda krigare är beredda att utplåna allt mänskligt liv för sina höga ideal.
                                               xxx
Utanför Caf´Croissant på Rue Montmartre i Paris kvällen den 31 juli 1914: Den unge patrioten för undan gardinen till det öppna fönstret. Alldeles framför sig ser han den breda ryggtavlan på mannen, som väckt hans hat och rädsla. Han höjer sin revolver och skjuter två skott. Sen står han kvar på trottoaren, beväpnad och med den gode krigarens belåtenhet.

När han fem år senare ställdes inför rätta, blev han frikänd. Frankrike hade då utkämpat första världskriget. De många goda krigarna firades som hjältar. "Segern" hade byggts på många miljoner unga dödade. Vad spelade då ett mord till för roll, även om det begåtts just före krigsutbrottet?

Dessutom hade den gode krigaren på Rue Montmartre dödat för fosterlandet också han. Under sin värnplikt hade han oroats av antimilitaristisk agitation. Och timmarna före dådet hade han på Paris gator blivit upprörd över en demonstration mot det hotande kriget. Han dödade i övertygelsen "att rädda sitt land", vad denna klyscha må betyda.
                                               xxx
Den mördade var Jean Jaurès, professor i filosofi och socialistledare. Fredsaktivist och socialist hade han blivit "inte genom indignation och känslor utan genom att tänka efter i många år" som Jolo (Jan Olof Olsson) uttryckte det i sin lysande bok 1914.

Dagen före mordet hade Jaurès tillsammans med andra av Europas socialistledare gjort ett sista desperat försök att stoppa det annalkande storkriget. De hade samlats i Bryssel och Jaurès hade utropat: "Ner med kriget - krig mot kriget!" För att markera den internationella arbetarrörelsens sammanhållning lade han armen om sin tyska kollega. I det upphetsade stämningsläget hemma i Frankrike var det en gest som de många militaristerna uppfattade som landsförräderi.

När Jaurès begravdes, hade första världskriget redan brutit ut. Men det var inte bara stöveltramp som ekade mellan husväggarna i Paris den dagen. Också massornas jubel över kriget hördes där liksom överallt i Europa. Snart skulle glädjeropen förbytas i gråt och många av de jublande ruttna i massgravar.

Kanske tänkte Bertolt Brecht på Jaurès, när han diktade:

              På väggen stod det med krita:
              De vill ha krig:
              Den som skrivit det
              har redan stupat.
Brecht skrev dessa rader 1938. Då var en ny generation goda krigare i full färd med att förbereda ett ännu värre krig.
                                            xxx
Några av de goda krigarna blir inte beundrade av alla. Denna grupp kallas för terrorister av dem som inte gillar deras syften. De anklagas också med rätta för att döda också civila, när de sprider död och förintelse.

Visst dödar vi oskyldiga, medger då de goda krigarna som kallas terrorister, men än sen: Det gör ju alla goda krigare i alla goda krig.

Det finns i detta en ovedersäglig logik, låt vara från militaristiska utgångspunkter: Faktum är att all statistik på förlustsiffror i moderna krig tyder på att de goda krigarna främst dödar barn, kvinnor och obeväpnade män. Och trodde människor inte på goda krig, skulle de inte över hela världen tillåta att en allt större del av deras arbetes resultat satsades på förberedelser för att massdöda just människor. Våra inhemska muskelspännare, som breder ut sig i spalterna och i sina angrepp på fredsrörelsen tungomålstalar om de goda krigen, gör bara en dygd av konvention och enfald.

De goda krigarna riskerar ofta sina egna liv. Det är ingen tröst för deras många offer eller för anhöriga till dessa. Men det står i en viss kontrast till alla dem som i trygghet kan göra stora pengar och karriär på de goda krigen. Till dem hör inte bara vapenfabrikanter, militaristiska politiker och förvarsbyråkrater utan också en massa opinionsbildare, som får oss att tro på de goda krigen.
                                           xxx
Vi som orkar resultatvärdera krigen vet, att de inte är goda. Därför måste vi varje gång de goda krigarna slår till kämpa ännu hårdare mot deras villfarelse.

"Sörj inte, organisera er"! sa Joe Hill, mördad 1915. Hans ord citerades ibland av Olof Palme, mördad 1986, sannolikt av en god krigare.
---------------------------------
ÅKE SANDIN 1986

SEGRARNAS HORA CLIO

(November 1983)

På mitt skrivbord ligger en fasansfull bild

Mot fönsterrutan skvalar ett snålt novemberregn, som förebådar mörk och kall vinter, så nöjsam för barn och turister. Sen tonåren har jag så här års tyckt om att läsa Bo Bergmans Stadbarn: "Jag älskar novemberdagens grå förtvivlan…" Det gör jag inte längre. Kanske har ålder och omständigheter tömt vemodet på all tjuskraft, sorgen på varje gnutta vällust. Förtvivlan har blivit enbart grå, utan ens estetiska färgklickar.
                                                  xxx

Bilden på mitt skrivbord föreställer Esther Alboy, en fransk gumma på spindelben. Hon leds iväg av polis med gasmask på sig. Gasmaskerna behövde poliserna, när de trängde in i det outhärdligt stinkande hus, där Esther och hennes anhöriga hade isolerat sig i 38 år. Det var fyllt av mångårig skam plus exkrementer, sopor och liket av en bror, som dött för många år sen.

Som ung flicka var Esther tillsammans med tyska soldater. Kanske var hon kär, en underbar känsla men skamligt farlig i krig, om den riktas till fel medmänniska. Alltså blev hon som 23-åring, när de goda och rättfärdiga sades ha segrat, skändad och misshandlad, rakad och bespottad.

Just av de självgoda, självrättfärdiga och - "segrande".

                                                 xxx

Vilken engelsman var det som skrev: "Vi slogs för något dåligt mot något ännu sämre, och med samma omänskliga metoder"?

Om historieskrivningens musa Clio, som jag yrkesmässigt tillhör, skulle jag vilja skriva. Men då skulle jag behöva väldigt mycket utrymme. Ty Clio är en flitig liten hora, som förtjust säljer sig till de militaristiska segrarna. Först som gumma vacklar hon iväg på utslitna spindelben och berättar resten av sanningen. Förlorarnas. Och då är det kanske för sent, för då har nästa krig i regel redan brutit ut och skapat nya utmobbade förlorare.

Om det nu nästa gång blir ens några segrare?
-----------------------------------------
Åke Sandin november 1983
-----------------------------------------

PS: Krönikan finns i boken "Goda krigare - och andra militaristiska myter". För några veckor sedan (februari 2013) hade SvT:s "Dokument utifrån" ett program om Frankrike i andra världskriget. Där påstods bland annat att cirka 2000 fransyskor efter kriget dödades för sina förbindelser med tyskar.

Hampus Eckerman: Zombies, rosa kalsonger, Iran mm

På Radio Tuff talar brukar vi tala om krig och våld, om flyktingar och fattigdom. Men den här gången vill vi varna för människosläktets överlevnad. Och särskilt vill vi varna dem som befinner sig runt Västerås.

Vad det handlar om? Jo, förstås den stundande zombie-apocalypsen. Då de odöda sprider sig över världen. I Västerås Hovdestalunds-krematorium hittades nyligen en ruta som krossats. Inifrån. När rutor krossas inifrån krematorier har vi ingen aning om vad som kan ha rymt och nu springer runt på gatorna, så var försiktiga. Kom ihåg att ni hörde det först på Radio TUFF.

Storbritannien har kommit med glada nyheter. 2019, bara 74 år efter 2:a världskrigets slut, ska de sista brittiska soldaterna lämna Tyskland. Fortfarande är 20 000 av dem stationerade där. Tro inte att det innebär att vi litar på tyskar. Nej, amerikanerna håller fortfarande vakt om det skulle vara så att även Hitler skulle krypa upp från sin grav. Här tas inga risker.

Kanada har på senaste tiden börjat leka "omvända världen". Dess utrikesminister John Baird förklarade nyligen för palestinierna att om de försökte dra Israel inför Internationella Brottmålsdomstolen så skulle de drabbas av konsekvenser. Ja, det är alltså inte krigsförbrytare som ska straffas utan de som vill stoppa krigsförbrytelser. En intressant tolkning av kanadensarna.

Samtidigt har Hans Blix förkunnat att det inte finns några tecken alls på att Iran skulle ha ett kärnvapenprogram och att Iran på intet sätt har brutit mot något ickespridningsavtal. Det stora problemet, enligt Blix, är att det internationella avtalet bygger på att de länder som har kärnvapen också ska avveckla dem. Det har inte hänt säger han.

En Sheriff i Arizona har hittat på ett hemskt och grymt straff för de manliga fångarna. De tvingas ha på sig rosa kalsonger. Straffet är så fasansfullt och diaboliskt att det nu debatteras om att det strider mot författningen. "Oförklarat och oförsvarat verkar klädseln i rosa vara ett straff utan lagliga motiv", säger domaren John Noonan. År 2001 dog en mentalt handikappad man bara några veckor efter att vakter tvingat på honom de rosa kalsongerna. Det är förstås inte det att man spärrar in mentalt handikappade som är problemet utan färgen på deras kalsonger.

Vita Huset har dock gett oss ett kraftfullt besked. De har noterat att många personer som sett Stjärnornas Krig-filmerna också börjat undra när det ska byggas en ny Dödsstjärna, det stora vapen som används i filmerna. Vita Huset har skickat ut ett svar där de säger att ett sådant vapen inte kommer byggas. Dels skulle vapnet kosta $850,000,000,000,000,000 och därmed se till att öka statsskulden dramatiskt i en tid av kris. Dessutom menar man att regeringen inte ställer sig bakom möjligheten att kunna spränga planeter i luften. Så nu kan vi känna oss lättade en stund.
-----------------------------------------------
HAMPUS ECKERMAN i Radio Tuff nr 1336 (Hörs på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se  )

ROSOR från RADIO TUFF (1336) 10-24 mars -13 till….

….till Tyresös Kultur- och idrottsgala, som den 8 mars hyllade Sylvia Ljungdahl med priset som "Årets ledare". Jätteroligt och välförtjänt! Sylvia har i många år varit ordförande i två av kommunens mest aktiva föreningar, Tyresö Kvinno- och Tjejjour och Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF). Hon har alltså både på mikro- och makronivå lett arbetet mot våld.

….till Anders Ferm och Maj Britt Theorin som skriver i DN (17/2) under rubriken "Svenska Natoförespråkare håller tyst om kärnvapen". De påminner om att Sverige levat i fred under de båda förödande första och andra världskrigen och undrar: "Tänk om freden inte berodde på försvaret utan på den alliansfrihet dåtidens politiker slog vakt om….?". De påminner också om Natos kärnvapen: "De amerikanska strategiska kärnvapnen förblir den yttersta garantin för Natos säkerhet. USA - och därmed Nato - håller sig till och med med en doktrin om 'first use' av kärnvapen". Och mot de alltmer högljudda kraven på svenskt medlemskap i Nato invänder de: "Vår grundsyn är att kärnvapen inte bringar någon säkerhet. Tvärtom, den som förlitar sig på sådana vapen blir mer utsatt för kärnvapenhot än den som inte gör det"

….till fredsforskaren Jan Öberg som i många år varit mannen bakom Transnationella Stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning (TFF). Nu skriver han om det västliga hyckleriet om Iran: "Kärnvapenstaterna förfogar över omkring 17 000 kärnvapen. Ingen av de regeringar, som hävdar att Iran inte skall skaffa kärnvapen har gjort någonting för att uppnå målet att avskaffa kärnvapen, vilket stipulerades i ickespridningsavtalet. Vi borde prata mera om innehavet av kärnvapen än spridningen av dem". På frågan om väst och Israel borde frukta Iran, säger Jan Öberg: "Irans militära utgifter är ungefär lika stora som Norges och uppgår till 7 miljarder dollar. Det är en procent av USA:s militära kostnader och hälften av vad Israel, vars befolkning är en tiondel så stor som Irans, satsar på vapen. De iranska ledarna vet mycket väl, att det under dessa styrkeförhållanden skulle vara självmord att starta ett krig." Jan Öberg erinrar också om Irans historiska erfarenheter: "Iranierna kommer ihåg den amerikansk-brittiska kuppen 1953 mot den demokratiskt valde dr Mossadegh som ledde till shahens diktatur till 1979, liksom de också minns att väst stödde Saddam Husseins krig mot Iran på 1980-talet"

….till Lars-Gunnar Liljestrand som i föreningen Afghanistansolidaritets tidning nu skriver:: "Soldater ur ISAF-styrkan har återigen ockuperat och skadat en av Svenska Afghanistankommitténs kliniker i Wardakprovinsen, ca en timme från Kabul. Nu kräver organisationen, tillsammans med ett nätverk av organisationer som bedriver hälsovård i Afghanistan, att de intrång som internationella och afghanska trupper utsätter vårdcentraler och sjukhus för omedelbart ska stoppas. På morgonen den 11 februari landade två militärhelikoptrar från ISAF i byn Dandokai, i Wardakprovinsen. Soldater från ett internationellt förband bröt sig in i Svenska Afghanistankommitténs hälsoklinik. De band och satte en ögonbindel på den vakt som var i tjänst vid tillfället. Ockupationen pågick i flera timmar. Dörrar och fönster förstördes, liksom medicinsk utrustning. Mediciner slängdes ut på golvet. - Det här är helt oacceptabelt. Kliniken har en fullt synlig skylt som visar att det är en vårdcentral, det råder inga tvivel om vad vi använder lokalen till, säger Andreas Stefansson, Svenska Afghanistankommitténs landschef. Vi är mycket besvikna på ISAF".

….till Lena Lönnqvist, f d rektor vid Sjöviks folkhögskola, som i tre månader vistas i Palestina i det ekumeniska följeslagarprogrammet, skriver från South Hebron Hills på Västbanken: "Det känns både fantastiskt och tragiskt, för man kommer mycket nära konsekvenserna av den israeliska ockupationen för de små byarna i området. Vi som är följeslagare besöker palestinska byar som antingen har ett beslut om att byns invånare ska tvångsförflyttas eller har fått beslut av Israel om att demolering ska ske av hem, skolor, vattencisterner, olivträd eller djurhägn. Man undrar hur människor orkar leva vidare med sådana besked – som vi ser verkställs kontinuerligt. Dessutom lägger bosättarna i South Hebron Hills beslag på marken här, även om den tillhör en palestinsk familj."

….till minnet av Sofie Wenander, som dog den 26 februari i sitt 80:e år. Hon var en av grundarna av Tuff och en av de första som besökte Tuffs omfattande Indienprojekt. Hon var aktiv i Svenska kommittén för Vietnam och var en av de första Tuff-medlemmarna som tog hand om amerikanska desertörer. Hennes närmaste anhöriga nämner med rätta Sofies "oräddhet, lojala vänskap, tro på kärlek och solidaritet och kamp för en bättre värld".

….till Tyresöborna Karin och Bror Perjus, som nu hjälper en syrisk flyktingfamilj. Tuff har bistått en smula med kostnaderna. Mera om detta senare i Radio Tuff.

….till Det ryska humorprogrammet Yesterday Live, som har en rolig parodi, kallad Mamma Mia, om den svenska rysskräcken och våra förbindelser med Nato. I våra västligt indoktrinerade medier kallas det ironiska inslaget för ett "hån" mot Sverige men för alla som gillar ironi finns det att se och lyssna på i YouTube. Klicka på http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=TkwgVCdRMUs

….tilll Tuffs bistånd till fattiga i Indien, Belgrad, Bagdad, Afghanistan, Guatemala och Kongo. Under åren 2007-2012 har föreningen betalat ut nästan två miljoner kr, det mesta till våra partners projekt i Indien. Det bör observeras att utöver de för ändamålen insamlade pengarna har Tuff betalat ut 146 000 kr ytterligare. Det är tvärtemot vad de stora biståndsorganisationerna gör. De har rätt att till löner och reklam ("administrativa kostnader") använda upp till 25 procent av pengarna. Det känns bra att vi i Tuff jobbar oavlönat och utan minsta egenintresse.

….till dem som bidrar till den planerade skolan för fattiga barn i Kongo. I höstas skänkte Tuff 25 000 kr till ett första klassrum. Men tack vare solidariska människors bidrag till Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2 har pengar både till ett andra och ett tredje klassrum finansierats och kostnaderna för ett fjärde är på god väg att täckas.

….till Tuff-medlemmar, som nu i strid ström betalar in årsavgiften på 200 kr (familjemedlem: 80 kr) på Tuffs plusgiro 16 01 37-6. Några bidrar också med gåvor. Heder och tack!

TUFF-biståndet 2007-2012

Vi i TUFF ska vara stolta över vår biståndsverksamhet. Medan stora organisationer får använda 25 procent av insamlade medel till "administrativa kostnader, såsom löner, reklam med mera betalar Tuff vanligen mera än de insamlade medlen till Indien med flera ställen.

Det ska vi berätta om för alla misstrogna som skärrats av mediernas avslöjanden om stora biståndsorganisationers slöseri med insamlade pengar.

Kollade just de sex senaste årens (2007-2012) insamlingsresultat och vad vi skickat iväg:



                        Insamlat         Skickat           Skillnad

2007:
Indien              288 537         300 000      + 11 463
Belgrad                  000             5 000        + 5 000
Bagdad                  000                000              000
Afghanistan         9 602           11 250        + 1 648
Guatemala           1 800          31 300        +29 500

2008:
Indien             340 441         300 000        - 40 441
Belgrad                  000           12 000        +12 000
Bagdad                  000                000               000
Afghanistan         1 000           13 352        +12 352
Guatemala              000             5 000         + 5 000

2009:
Indien             260 548          300 000        +39 452
Belgrad                  000              7 000        + 7 000
Bagdad             13 815                 000       - 13 815
Afghanistan       10 950              5 000         - 5 950
Guatemala          4 000             14 000       +10 000

2010:
Indien              258 592          270 000      + 11 408
Belgrad                  000              5 000         + 5 000
Bagdad                  000            20 000       + 20 000
Afghanistan            000            15 000       + 15 000

2011:
Indien             267 002          265 000          - 2 002
Belgrad              3 500             10 000         + 6 500
Bagdad              1 800                  000          - 1 800
Afghanistan           000               5 000          + 5 000

2012:
Indien            159 437           170 000        + 10 563
Belgrad             3 798             10 000          + 6 202
Bagdad             4 600               4 600                000
Afghanistan          000                  000                000
Kongo            18 475             25 000          + 6 525
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag har räknat på de här siffrorna och kommit fram till att skillnaden mellan plus och minus är hela 146 000 kr, alltså den summa Tuff har betalat de senaste sex åren till Indien med flera länder, märk väl: utöver de pengar vi samlat in.

Att vi hjar kunnat det beror på två saker: 1) Den större delen är pengar från Tuffs reserver. 2) En mindre del är inbetalningar på insamlingskontot utan något bestämt syfte.

Vi är alltså schyssta (kanske ruskigt gammalmodiga rentav !!?) och går alltså motvinds. Medan stora biståndsorganisationer med många avlönade och med pengar till reklam har rätt att satsa 25 procent av insamlade medel (en jävla massa pengar!) på så kallade "administrativa kostnader" betalar alltså Tuff ut mera än de för ändamålen insamlade medlen

Förlåt, jag gillar tyskar!

(Krönika i fredstidningen Pax nr 5 / 1990, också publicerad i min bok "Förbannad pacifist")

Här i trakten vimlar det av djurgårdare och AIK-are i en omfattning som skämmer den idrottsliga närmiljön för oss som förstår oss på fotboll och puck. Som alla vet är djurgårdare skräniga fanatiker, som slår sönder tunnelbanor, medan AIK-arna är huliganer, som står och vrålar från sina apberg.

Själv sätter jag mig över allt sådant i den trygga förvissningen att Hammarby och Modo är vackrast och bäst.

En a mina bästa vänner är norrman. När han blir som mest odrägligt norsk, minns jag vad vi brukade säga hemma i Ångermanland:

--Norrmän är i alla fall inte värre än andra jävla utlänningar, till exempel stockholmare och skåningar!

För länge sen, när jag ännu hade tid att läsa en del, tillhörde Kurt Tucholskys böcker min lektyr. Han skrev radikalt och ironiskt och fick fly undan nazisterna till Sverige. Här begick han självmord redan på 1930-talet. En av hans meningar är så slagkraftigt enkel, att jag minns den och vågar översätta:

"I Europa är man stolt över att vara tysk, att vara fransman, att vara engelsman -- och över att inte vara tysk, inte vara fransman, inte vara engelsman"

                                             xxx

Trots allt var det inte Hitler som uppfann nationalism, rasism och liknande vidskepligheter. I början av 1900-talet spreds sådant från predikstolar, katedrar och ledarsidor i alla Europas länder. Överallt höjde man det egna landets kultur, religion och historia till skyarna, ja man prisade hejdlöst den egna "rasen" eller "folklynnet".

När den tidens nationalister för syns skull försökte sig på självkritik, blev det om möjligt ännu bisarrare. Nästan alltid drog de fram sina landsmäns svaghet för allt utländskt som ett betänkligt karaktärsfel. I hård konkurrens verkar fransmännen ha varit allra galnast. Men kanske beror detta bara på att de hade lätt för att uttrycka sig gloriöst.

I det nya --eller nygamla--Europa sticker nu åter nationalismen upp sitt tryne. I det äntligen frisläppta Öst- och Centraleuropa tycks den idémässiga utvecklingen ha stått stilla under ett par generationer av strypt debatt. Det välsignade tövädret töar fram också gamla fördomar. Dessutom har Tysklands enande förstärkt eller återuppväckt gamla fobier.

                                             xxx

I somras intervjuade jag en ung estländare, politiskt aktiv bland de gröna i Tallinn. Han föreföll begåvad. Själv tycktes han övertygad om att vara det. Han ohöljda förakt för ryssar motiverade han med att alla måste avsky en ockupationsmakts människor. Gjorde inte fransmän, danskar och andra av tyskar förtryckta det under andra världskriget? Han var så säker på sin sak att det var lönlöst att invända, att det var först efter det tyska nederlaget som alla i dessa länder framställde sig som hjältemodiga motståndsmän. Dessförinnan hade många av den välvilligt samarbetat med. I Baltikum hälsades tyskarna, lår vara av begripliga skäl, rentav som befriare.

Till och med ryssarnas religion var underlägsen, fick jag veta. Förgäves försökte jag fråga, varför ortodoxa kristna skulle vara mera efterblivna än katoliker och lutheraner.

Ännu förhatligare än ryssar var för den unge estländaren människorna i sovjetiska Centralasien. Dessa "muslimer", som han konsekvent kallade dem, var ociviliserade, ja de ynglade av sig "som djur". Här underblåstes motviljan av bittra personliga erfarenheter. Under sin två år långa värnplikt fjärran från Estland hade han regelbundet blivit misshandlad av turkmeniska och uzbekiska lumparkompisar. Han uppgav, att på fyra år hade 1500 sovjetiska soldater dödats på sina regementen, mestadels av pennalism, fast det kallades för "tekniska missöden".
                                         
                                             xxx

I somras läckte det ut från kretsen kring fru Thatcher, att ledande engelsmän generaliserade om tyska folket i vändningar som tyska nazister en gång för alla borde ha gjort omöjliga. Men 45 år har vi alla utsatts för en nedvärdering av tyskarna, som bara överträffas av tyskarnas hets mot judar för ett halvsekel sedan. I olika medier har vi ständigt fått lära oss, vilka ondskefulla monster tyskarna är.

"Förlåt, jag gillar tyskar", har ibland undsluppit mig. Även i upplysta sällskap väcker detta förstämning och protester. Det hjälper inte, att jag försöker förklara, att tyskarna är medvetna om sina förfäders ogärningar och därför bemödar sig om att vara vänliga mot oss utlänningar.

Segermakternas människor, lyckligt okunniga om de egna krigsförbrytelserna, har ännu råd att vara arroganta. Det som skrämmer mig är att tyskarna kan komma att hetsa upp sig för mycket över de svinaktigheter som också begicks mot dem.

Men tills dess gillar jag tyskar.
--------------------------------------
Åke Sandin i Pax nr 5 / 1990

Krig förråar – även de bästa

BEHANDLINGEN AV NORSKA "TYSKEUNGAR"

Häromdagen föreslog den norska regeringen att "tyskbarnen" skulle kompenseras för den pennalism de utsattes för efter kriget. De föddes under och strax efter kriget av norska mödrar och med tyska soldater som fäder I DN (2004-07-03) intervjuas den kända EU-politikern Marit Paulsen (fp), själv dotter till en "tysketös", vilket hon skildrat i sin bok om "Liten Ida". Så här säger nu Marit:

-- Norges beteende mot dessa barn är så groteskt att det faktiskt inte riktigt går att fatta att det är ett grannland, ett civiliserat land det handlar om, 50-60 år tillbaka i tiden.

-- Till exempel hade de en läkarkommission som fastslog att dessa barn hade dåliga gener, så att de kom att bli en femtekolonn i det norska samhället och att de var för evigt farliga, för att det var genetiskt. Så de hade på fullt allvar ett förslag om att exportera dessa barn till Australien

-- Jag tycker att Norge har betett sig så jävligt, och jag fattar inte att det kan ha gått 60 år innan man över huvud taget reagerar
--------------------------------------------------------------------------------
Redan i mars 2001 uppmärksammade vi i Radio Tuff dessa barns grymma öde i följande krönika:
NORGES TYSKEUNGAR
I den ansedda tyska tidningen Der Spiegel finns i nr 8/2001 en artikel med rubriken "Gang durch die Hölle". Det betyder ungefär "att gå genom helvetet".

De som hade ett helvete för 45-55 år sen var norska barn som hade oturen att som fäder ha tyska ockupationssoldater under andra världskriget. Av sådana barn fanns det minst 12 000.
NU BERÄTTAR DE
I Spiegel-artikeln berättas om Paul Hansen, som föddes den 7 april 1944. Hans mamma Asta övergav honom och han hamnade på barnhem. Pappan var tysk flygare. Efter kriget hamnade han som treårig tyskeunge på olika hem, först ett för mentalsjuka, sedan på specialskola, sedan på ett för vanartiga och till sist igen på ett hem för mentalsjuka.
Nu säger Paul Hansen:

-- Först berövade man mig på min barndom, sedan förlorade jag min ungdom.
Harriet von Nickels föddes 1942. Fosterföräldrarna försökte "prygla ut den tyske fadern ur henne". Så här säger hon i dag:

-- Jag var en utstött. Minnena förföljer mig som en skugga.

Och hon berättar om hur berusade norska fiskare med en rostig spik ritsade in hakkors på hennes barnapanna, medan andra passivt tittade på.
UTNYTTJADE AV PEDOFILER
Karl-Otto Zinken föddes 1941 i närheten av Bergen. Efter kriget kom han som nioåring i en skola för mentalt efterblivna barn. Anledningen var som det står i dokumenten: "Fadern tysk".

Av lärarna misshandlades och pinades Karl-Otto, av två läkare blev han sexuellt missbrukad:

-- Vi barn var soporna som tyskarna hade lämnat efter sig och de norska myndigheterna
blundade och såg genom fingrarna med allt.

KRITISK ADVOKAT
Advokaten Randi Hagen Spydevold har nu tagit sig an dessa forna tyskeungars sak:
-- Bara det att deras grymma upplevelser nu blir bekanta är deras främsta mål och på ett
sätt ett slags gottgörelse.

Och hon tillägger:

-- Allt vad vi har lärt oss i skolan är ju hur tappra vi var i motståndet mot nazisterna, men hur
vi behandlade våra egna barn har vi inte fått veta.

LSD-EXPERIMENT?
Norska historiker har rentav börjat spåra upp den otäcka informationen, att tio av dessa "skammens barn" senare utsattes för militära experiment med LSD.

Bakom den här behandlingen av oskyldiga barn låg uppfattningen att deras mammor måste ha varit mentalsjuka eller psykopatiska, eftersom de inlåtit sig på förbindelser med tyskar. De var "defekta kvinnor", vilkas barn därför måste vara mindervärdiga. Det finns rent nazistiska formuleringar om denna "oönskade tyska arvsmassa", som till exempel den norske läkaren Johan Riis, som 1945 i ett officiellt utlåtande skrev:

-- Ingen får tro att dessa arvsmässigt mindervärdiga barn genom god uppfostran kan bli
värdefulla medborgare. Då skulle man lika gärna kunna hoppas att råttorna nere i källaren
skulle kunna utvecklas till nyttiga grisar.

"VI HISTORIKER HAR SVIKIT"
Den norske historikern Kåre Olsen sammanfattar:

-- Ingen vet hur många barn som försvann i olika hem och hur de sedan haft det, eftersom
ingen har brytt sig om det. Vi var alltför mycket intresserade av vår egen hjältemodiga
historia. Vi har svikit.

KRIG FÖRRÅAR ÄVEN DE BÄSTA
Det är bara att än en gång konstatera att krig förråar även de bästa. Tidigare har det framkommit att norrmän och danskar efter kriget tvingade tyska krigsfångar att röja minor praktiskt taget med fötterna. Många hundra tyskar dödades på kuppen.
I dansk Historisk Tidskrift 1999 avslöjade överläkaren Kirsten Lylloff, att 1945 dog 13 492 tyska båtflyktingar i Danmark. Av dessa var omkring 7000 barn. Danska läkare vägrade nämligen att ge behandling, när tyska mödrar kom med sina svårt sjuka småbarn
-----------------------------------------------------------------
(Sänt i Radio Tuff första gången 11/3 & 13/3 2001)

Norska "tysketöser" och "tyskerunger"

( I den gamla fina folkrörelsetraditionen välkomnar Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) folk till Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80 nu på onsdag den 6 mars kl 19. Mötet skall diskutera "Kvinnor i krig" och exempel kommer att ges från Irak, Kongo, Ryssland och Tyskland. I Dagens Nyheter 2004-07-10 fanns följande artikel i samma ämne):

Tusentals 60-åringar i Norge och ett par hundra i Sverige är "tyskerunger", med norsk mor och en far från tyska ockupationsarmén. Efter kriget sattes många på hem för "sinnesslöa". De misshandlades, bespottades och blev sexslavar.
I veckan fick de rätt till skadestånd från norska staten om de kan dokumentera övergreppen. En ren skymf, menar offren. Ingen kan visa papper på sadismen.
Ett gäng 60-åringar sitter på fina Café Bristol i Oslo. Då kommer en man fram och skriker: "Jävla tyskerunger! Res hem till Tyskland, vi vill inte ser er!"

.Krig föder hat och hämndbegär. Minnet av kriget sitter djupt i Norge, även efter nära 60 år. När tyskarna kapitulerade 7 maj 1945 var herrarna och damerna vid kafébordet högst fem år gamla. Sedan dess har de burit på själsliga sår som aldrig vill läka.

De cirka 10.000 tyskerungarna var sällan resultat av våldtäkt, eftersom det var belagt med dödsstraff i tyska armén. Deras mödrar var helt enkelt unga flickor som fallit för tyska soldater och bespottades som "tysketöser" under resten av livet.

När freden kom arresterades 14.000 av kvinnorna. 5.000 sattes utan rättsprocess i läger med tvångsarbete i ett och ett halvt år. Deras huvuden rakades, de misshandlades och våldtogs.

Barnen skickades i många fall till hem för "tattare och sinnesslöa". I Norge finns ännu gamla kvinnor som inte vet vart deras barn tog vägen.

30 av barnen dumpades på kajen i Malmö. Totalt lever cirka 200 i Sverige i dag, eftersom deras mödrar flydde hit undan förföljelsen.

De åldrade "tysketöserna" i Norge straffas fortfarande genom lagstiftningen. Om deras norska män uppbar krigspension gäller inte ersättningen till änkan, eftersom hon en gång "fraterniserade med fienden."

Gänget på Café Bristol har i sju år fört en intensiv kamp för skadestånd och upprättelse. 124 pilotfall har lämnats in till regeringen och till Europadomstolen i Strasbourg i en talan mot norska staten för vad som idag skulle kallas etnisk rensning.

- Jag kräktes när jag hörde de första berättelserna, säger initiativtagaren Tor Brandacher, som efter ett liv som arbetare och sjöman ägnat 18 år åt att kartlägga förföljelserna.

- En del barn placerades på ett barnhem i Haugesund. De hölls inlåsta i varsitt klädskåp. Maten var fiskrens och potatisskal som de fick slicka i sig från golvet. Föreståndarinnan tvingade in deras små huvuden mellan sina ben för att tillfredsställa sig sexuellt.

- På ett barnhem i Bergen drevs de små tyskerungarna i gåsmarsch ut på gatorna så att förbipasserande kunde piska dem och spotta på dem.

- En av de intervjuade hamnade som treåring hos fosterföräldrar som höll honom instängd i en mörk källare. När de skulle ha riktigt roligt sänkte de ner honom i tunnan på utedasset och sket på honom.

Vi träffar Tor Brandacher i tyskerungen Torgeir Pettersens vita mexitegelvilla i Filipstad. Torgeir hör till de värst drabbade. Han flydde ensam till Sverige som tonåring "undan hugg och slag". Han har många gånger velat flytta tillbaka till Norge, men känner sig inte välkommen.

Nu är hans fall ett av ärendena i Strasbourg.

Torgeir Pettersens mamma bodde i Trondheim och blev kär i eldaren Klaus i tyska flottan. De planerade att gifta sig och bo i Tyskland efter kriget, men så blev det inte. Klaus internerades efter ockupationen och återvände ensam.

- Jag misstänker att även mamma fängslades, men hon ville aldrig prata om den tiden. Jag växte upp med en norsk styvfar. Mamma var utfryst och fick bara skurjobb.

- Jag fick inte leka med andra barn. Folk gick på mig på gatan, skrek "Tyska horunge" och spottade. Skolan var ett helvete. Alla fick ostraffat ge sig på och slå mig. Till sist kunde jag knappt prata. Jag bara stammade.

- Mamma hade det fruktansvärt svårt. Jag fick ingen kärlek och omtanke hemma.

- I stället tydde jag mig till fula gubbar som var snälla, gav mig godis och utnyttjade mig sexuellt. Jag var ofta på drift och i tidiga tonåren satte barnavårdsnämnden mig på ett skolfartyg. Det gick bra, ända tills besättningen fick veta att jag var tyskerunge. Då våldtogs jag även där.

- Jag rymde från båten och drev runt i London tills polisen satte mig på en båt till Oslo. Sen var jag på driven igen, tiggde och umgicks med tattare som var i samma sits som jag,

- Till sist fick jag jobb på ett tivoli och flydde med dem till Sverige. Här behövde jag inte stå till svars för sånt jag inte hade gjort. Så jag har hållit mig kvar. Men jag var så skadad att jag blev alkoholist. I 30 år söp jag och jobbade, söp och jobbade som svetsare och montör.

- Mamma kom och hälsade på ibland och då lät jag tyvärr hatet jag utsatts för gå ut över henne.

Efter tre mycket allvarliga självmordsförsök kom vändpunkten för Torgeir Pettersen genom Lewi Pethrus-stiftelsen. Han blev frälst och har varit helnykter i fjorton år. Han försonades med sin mor under hennes sista fem levnadsår och tog kontakt med fadern, som dock visade sig vara död.

- Men jag har kontakt med släkten i Tyskland och hoppas kunna hälsa på någon gång och lägga en krans på pappas grav.

Torgeirs balkong är prydd med svenska och norska flaggor. Vi sitter där och läser officiella dokument som Tor Brandacher tagit fram.

De visar att regeringen efter ockupationen fruktade att tyskerungarna skulle bli farliga femtekolonnare om de inte kvästes. Barnen dömdes ut som undermänniskor. Inte på grund av de tyska fädernas ariska arvsmassa, utan därför att mödrarna hade bristande karaktär och var "lätta på foten".

Rashygien var en vedertagen vetenskap i hela västvärlden på den tiden. I både Norge och Sverige genomfördes tvångssteriliseringar för att rädda samhället från undermänniskor med "dåliga" gener.

Även i Sverige beskrevs tysketöserna som lättfärdiga, obetänksamma "frillor åt Norges fiender".

Men när de 1945 buntades ihop med quislingförrädarna och blev parias, väckte de också medlidande.

Den 26 oktober publicerade Dagens Nyheter ett rörande öppet brev till norske kungen från en tysketös i Narvik:

"Käre Haakon VII! Jag vill gärna fråga er om det är rättvist att arrestera alla tysketöser, för jag har själv haft sällskap med en tysk, som jag är mycket glad i, men jag är nu frälst genom Jesus Kristus och har ångrat mina synder.

Många kvinnor som haft sällskap med tyskar vill komma till Jesus, men de vågar inte. När de ber till Gud 'låt mig slippa bli klippt och snaggad", så snaggas de i alla fall, för människorna är så onda.

Käre kung Haakon! Ni har väl varit ung och dum själv en gång, och förstår att man kan vara glad i någon?"

- Det föddes tyskerungar över hela Europa. Men ingenstans fick de en så sadistisk behandling. Det här ett norskt syndrom, säger Tor Brandacher.

Själv blev han aldrig drabbad, trots att hans mor föll för en stilig soldat. Tors far var nämligen österrikisk alpjägare med edelweiss i baskern, och i Nordnorge betraktades österrikarna som hjältar som skulle försvara landet mot den hatade Stalins armé. Fadern internerades efter ockupationen, men rymde med sin käresta upp i fjällen. Där fick de hjälp av lokalbefolkningen att leva i romantik några månader.

Det var då Tor avlades, efter kriget. Fadern ärvde ett gods i Österrike och återvände, men betalade underhåll. Tor hade en normal, lycklig barndom och återsåg sin far på 1980-talet.

Ändå är det Tor Brandachers förtjänst att den norska regeringen idag gör ett valhänt försök att gottgöra tyskeungarna, och att deras sak fått internationell uppmärksamhet.

- Det var den 17 juli 1986 som jag såg kloaken öppnas. Då började ett hundratal krigsbarn berätta på ett möte. Jag som inte visste vad pedofili var, jag kräktes och blev besatt av att hjälpa offren att få återupprättelse.
Tor Brandacher for kors och tvärs genom Norge, intervjuade flera hundra tyskerungar och genomsökte arkiven.

- Jag hittade 130 institutioner där barnen placerades, men det fanns 70 till. I 28 fall finns det inte ens papper på att de har existerat. Men människorna lever kvar och kan berätta om perversiteterna. Jag upptäckte att förtrycket var systematiserat.

Tor var med och grundade Krigsbarnsforbundet Lebensborn, med namn efter det nazi-tyska projekt som gick ut på att uppmuntra speciellt SS-officerare att avla rasmässigt högklassiga barn med ariska kvinnor i Norge och andra ockuperade länder.

1999 träffade han advokaten Randi Hagen Spydevold i Oslo. Hon åtog sig att helt ideellt driva krav på upprättelse och skadestånd för offren. I fem år har hon hållit förhör och sållat fram de 124 pilotfallen.

I veckan kom regeringens beslut: Var och en får 20.000 kronor som plåster på såren för "mobbning". Den som kan dokumentera misshandel kan få upp till 200.000.

Randi Hagen Sydevold blev rasande:

- Det är helt förfärligt! Staten gick ut officiellt och förklarade de här barnen för villebråd efter ockupationen. Tusentals utsattes för mycket grova, straffbara handlingar. Nu talar politikerna om "mobbning". Men det här har inga likheter med mobbning!

- Sen kräver regeringen dokumentation för att offren ska få skadestånd, trots att de vet att det inte finns någon. Hela samhället känner till vad som hände, men det är så skamligt att politikerna inte vill stå för det.

- Och 20.000 kronor! Det räcker inte ens för att betala psykologen för dem som tvingats riva upp sitt liv, efter att ha försökt dölja sina sår i alla år, menar hon.

Nu ska stortinget ta ställning till regeringens förslag. Men Randi Hagen-Sydevold hoppas mer på Strasbourg.

- Det finns ett klart juridiskt underlag för att ta upp saken i Europadomstolen. Den tar ställning i höst och jag är mycket optimistisk, säger hon.

- Norge måste göra upp med det här, för det är en del av vår historia och det får inte hända igen, säger Tor Brandacher och tillägger:

- I dag har ungarna en annan hudfärg.
-----------------------------------------------------------------------
En artikel i DN 2004-07-10 av Linus Meyer och Anna-Maria Hagerfors

För 20 och 100 år sedan: "Moral, kultur, helig plikt…."

I Jaroslav Haseks roman om "den tappre soldaten Svejk" finns följande replikskifte:

-- Nu har de alltså slagit ihjäl Ferdinand för oss, sade städerskan till herr Svejk.
-- Vilken Ferdinand, fru Möller?

Nu var det inte vilken Ferdinand som helst utan Österrikes tronföljare ärkehertig Franz Ferdinand. Samtidigt mördades också hans fru. Hon hette Sophie och föraktades av det skitfina hovet i Wien. Hon var inte av kunglig börd utan en vanlig grevinna - nästan en österrikisk Fergie.

Mördaren, den 20-årige Gavrilo Princip, tillhörde en serbisk terroristgrupp. Den hette faktiskt Svarta Handen, trots att namnet verkar hämtat från en gammal operett eller en nutida såpopera på TV.

Mördaren var nöjd med sitt dåd. Vid rättegången förklarade han, att han bara röjt en skadlig människa ur vägen, "en german och fiende till sydslaverna". Uttalandet ter sig kanske förvirrande för oss nutida, som varje vecka i 68 år matats med att just germanerna är rasister.

En av Princips medbrottslingar spädde på:

-- Det var en helig plikt för en moralisk kulturmänniska att döda Franz Ferdinand.

Moral, kultur och helig plikt. Hur många skändligheter har inte begåtts under högtidliga trohetsförklaringar till dessa upphöjda värden!
                                                                 xxx
Brottsplatsen var ett gathörn i Sarajevo, en stad så tragisk aktuell också under 1990-talet. Morden begicks 1914 på Serbiens nationaldag den 28 juni. Den firas till minne av ett blodigt slag mot turkarna för 600 år sedan. Massmördandet har sen gammalt den högsta officiella status.

Också den unge mördaren hedrades, både med minnesplattor och i museer. Han har till och med sina fotavtryck avgjutna i trottoaren på den plats, där han avlossade de dödade skotten. Det har funnits en viss logik i detta, för hans ogärning ledde några år senare till att ett Jugoslavien skapades, en nationalistisk dröm för många på den tiden.

Han har säkert haft många beundrare också i Bosnien, Kroatien, Slovenien och Kosovo. Men kanske gav andra nationalistiska passioner och annan terrorism under 1990-talet upphov till en omvärdering.

Lämnar man det jugoslaviska slakthuset på 1990-talet för ett "större europeiskt perspektiv", som det heter på trendsvenska, blir unge Princip i all sin förmenta moral, kultur och nationalistiska helighet en av århundradets värsta värstingar. Han avlossade startskotten till första världskriget med dess 10-15 miljoner dödade. Och utan detta krig skulle inte Hitler eller Stalin haft en chans att nå maktens tinnar.
                                                            xxx
Marko Hren, som jag träffade i Sloveniens huvudstad Ljubljana , förestod ett institut för fred och ickevåld. Han var en imponerande kille, skärpt och modig. När många i hans omgivning rycktes med av den nationalistiska yran, vägrade han att göra avbön för sina realistiska försök att finna lösningar.

-- Nu vimlar det bland de stridande parterna av machogubbar, Rambotyper och lejda mördare, sade han.

Inbördeskrig kallas ibland förskönande för frihetskrig. Men de drabbar ofta civila med ännu större brutalitet än andra krig. Med hot om repressalier tvingas alla välja sida. Därmed blir man i den andra sidans ögon inte bara fiende utan också förrädare. I krig brukar det innebära den nesligaste av dödar.

Andra världskriget drabbade miljoner människor i Jugoslavien oerhört grymt. Det var inte bara tyskar som härjade utan i ännu högre grad tycks olika jugoslaviska grupperingar ha gått löst på varann.
Titos partisaner segrade och hjälteförklarades därför. Liksom andra segrare i andra världskriget har de undgått att undersökas för sina krigsförbrytelser.
                                                             xxx
På bykrogarna i Slovenien skakade man sorgset på huvudena, när krig kom på tal. Alla hade de någon anhörig, som dödades i andra världskriget. I byn Harije berättade de om den unga kvinnan som partisanerna slog ihjäl med en spade. Hon hade begått det oförlåtliga brottet att gifta sig med en italienare.

Hemkommen intervjuade jag Carl Jacobowsky (nu: Sjöbrand), uppskattad skolprofil här i kommunen. Han berättade, hur han vid tre års ålder räddades från ett daghem i Belgrad 1944. Dagen efter brändes daghemmet ner, barnen och fröknarna dödades av partisanerna. Offren tillhörde den tysktalande befolkningen, som hade bott där i sekler.

Det är lätt att förstå att krigshjältarnas fega skam då som nu måste döljas i en hycklande fana av moral, kultur och helig plikt.
------------------
Åke Sandin 1992

PS: Anledningen till mina besök i forna Jugoslavien på 90-talet var främst att Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) samarbetade med freds- och demokratigruppen Suncokret i Rijeka. Vi stödde den bland annat med över 100 000 kr. Vid två tillfällen besöktes Tyresö av unga kvinnor från Suncokret, bland andra av bosniska Merima, som exempelvis framträdde i Trollbäckens kyrka.

Sedan många år har Tuff också ekonomiskt lämnat bidrag till Lina Vuskovic, som hjälper fattiga gamla i Belgrad, ofta flyktingkvinnor.