Hade skrivit en lång krönika där jag inledde med kritiken av påven för att han på besök i Israel inte bad om ursäkt. För vad då, undrade jag. Visserligen var denne tysk hela 12 år vid andra världskrigets början, men kan han verkligen lastas för massmord på många olika länders människor, minst hälften civila, som sedan följde. Vore det inte att hårddra den eländiga kollektivskulden, rasismens verkliga hörnpelare, som så grymt drabbat kritikernas eget folk..
För att överträffa påven bad jag ödmjukast –men ironiskt-- om ursäkt för en massa föga trendriktiga historiska fakta jag dristat mig till att lyfta fram på radion. Några av mina närmaste vänner fick läsa utkastet. En av dem tyckte att det var ”fantastiskt bra” och uppmanade mig att absolut publicera det, annars vore jag själv en sån där föraktfull ”hovhistoriker”. Ett par andra gillade också texten men avrådde mig från att använda den.
Apropå ursäkter skrev jag i en mina hundratal krönikor i fredstidningen Pax (nr 5/1990):
”Förlåt, jag gillar tyskar, brukar jag ibland yppa. Även i upplysta sällskap väcker detta förstämning och protester. Det hjälper inte, att jag försöker förklara, att tyskarna är medvetna om sina förfäders ogärningar och därför bemödar sig om att vara vänliga mot oss utlänningar. Segermakternas människor, lyckligt okunniga om de egnas krigsförbrytelser, har ännu råd att vara arroganta”
Och i höstas sa jag bland annat följande här på radion:
”Tyskarna uppmärksammar berömvärt sina egna krigsförbrytelser men förtiger vanligen sina egna lidanden. Segrarna, i vilkas tross våra medier trivs, öser varje vecka på om förlorarnas förbrytelser, båda verkliga och påhittade. Deras egna övergrepp tystas ner och allmänheten bibringas uppfattningen att andra världskriget trots de 40-50 miljonerna dödade –ca hälften var civila-- var ett hjältemodigt och rättfärdigt krig mellan de riktigt goda och de läskigt onda. Det är en inställning som befrämjar nya krig och just andra världskrigets segrare har ju de senaste decennierna härjat nästan som fascisters likar lite varstans i världen.”
Det är till exempel tvivelaktigt att terrorbombningarna av Vietnam och Kambodja hade varit möjliga om vi i västvärlden någon enda gång fått se bilder på något enda av de 70 000 tyska barn som sprängdes eller brändes till döds, när civila städer bombades till grus och aska. Hade det så kallade kriget mot terrorismen kunnat föras med så pinsamt ociviliserade inslag som tortyr, om medierna hade ägnat behandlingen av de besegrade i andra världskriget en ynka bråkdel av den uppmärksamhet som förlorarnas alla missdåd skildrats.
Att terrormisstänkta muslimska fångar de senaste åren kallats ”illegala kombattanter” och inte krigsfångar och kunnat behandlats därefter har en föga känd föregångare i behandlingen av någon miljon tyska fångar kring andra världskrigets slut. De kallades inte heller krigsfångar utan ”avväpnade fientliga styrkor” (Disarmed Enemy Forces) och därför fråntogs de rättigheter de enligt Genèvekonventionen skulle ha haft. Alltså dog de som flugor i vidriga amerikanska och franska läger. Och borta i Stilla havet omkom 81 000 japanska fångar månaderna efter kriget.
Det kan ta tid, innan förlorarnas lidanden erkänns. Ett exempel på det är vårt i år så aktuella grannland Finland. Härom veckan i Dagens Nyheter (6/5) recenserade Henrik Arnstad Aapo Roselius bok ”I bödlarnas fotspår”. Den handlar om inbördeskriget 1918 och hur grymt den besegrade röda sidans människor behandlades. Och redan 1993 skrev historieprofessorn Heikki Ylikangas i sin bok ”Vägen till Tammerfors:
”Den svåraste bitterheten förorsakas av hemlighållandet, av att den segrande parten försöker skyla över de våldsdåd dess soldater gjort sig skyldiga till. Bara om och när dessa våldshandlingar visas i öppen dager på samma sätt som den förlorande partens alla brott har visats, och de skyldiga i och med avslöjandet så att säga får sitt straff och våldsdådens offer sin upprättelse, tynar traumat bort. I annat fall blir det bestående --trots tidens gång."
-------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1237) 17-24 maj 2009
"Att terrormisstänkta muslimska fångar de senaste åren kallats ”illegala kombattanter” och inte krigsfångar och kunnat behandlats därefter har en föga känd föregångare i behandlingen av någon miljon tyska fångar kring andra världskrigets slut. De kallades inte heller krigsfångar utan ”avväpnade fientliga styrkor” (Disarmed Enemy Forces) och därför fråntogs de rättigheter de enligt Genèvekonventionen skulle ha haft. Alltså dog de som flugor i vidriga amerikanska och franska läger".
SvaraRaderaDe tog inte som flugor i lägren. Dödstalen är kända och de uppgår till högst c:a 50000, vilket naturligtvis är oacceptabelt. De västallierade fick dock vid kapitulationen hastigt ta hand om miljontals krigsfångar, vilket vållade problem. Att hämndaktioner förekom är känt, men nästa alla kunde återvända till Tyskland efter kriget. Med undantag av många tyska krigsfångar i Sovjet, där c:a 1 miljon dog. Det saknas också c:a 3 miljoner ryska krigsfångar som tyskarna tog.
Se http://en.wikipedia.org/wiki/Eisenhower_and_German_POWs
Antalet döda bygger ofta på rena gissningar, som är svåra att kolla. Bland krigets segrare liksom bland de politiskt korrekta –och de är många- finns det en klar tendens att överdriva förlorarnas illdåd och tysta ned eller förminska förbrytelserna mot förlorarna. Till undantagen hör bland andra kanadensaren James Bacque, som i sin bok ”Other Losses” räknar med uppåt en miljon döda tyska krigsfångar i västallierade läger efter kriget, sannolikt en för hög siffra. Giles MacDonogh i boken “After the Reich: From the Liberation of Vienna to the Berlin Airlift” talar om flera miljoner tyska dödsoffer för segrarnas åtgärder efter kriget.
SvaraRaderaÅke Sandin