I en krönika redan 1985 skrev jag om myrorna och elefanten, som bodde i samma skog. Vid stigen hade de flitiga myrorna byggt en stor stack. Men varje dag kom en elefant klampande fram på stigen. Och han var en riktig vandal utan minsta respekt för fredligt samhällsbyggande. Sjuk humor hade han också, för varje gång stannade han vid den stora myrstacken, stack ner sin snabel i den och rörde om, så att strån och stickor rök.
Mödosamt byggde myrorna gång på gång upp sin stack igen. Men till sist hade de fått nog. Så en dag när de kände marken skälva och förstod att den elake bjässen var i antågande var de beredda, Så fort elefanten stack ner sin snabel, rusade de många tusen myrorna under pipiga stridsrop upp på elefanten. Men han skakade på sig så häftigt att alla myrorna ramlade ner – utom en. Det var myran Emil, som lyckades klamra sig fast vid elefantens hals.
När de tusentals myrorna där nere på marken såg Emil där uppe skrek de alla: ”Vackert Emil, stryp honom, stryp honom!”
För 24 år sedan hade jag –på Expressens kultursida av alla ställen-- liknat Svenska Freds och vapenindustrierna med myrorna kontra elefanterna. Fast egentligen hade jag lite fel, eftersom myrorna fick in så kännbara stick att Bofors skandaliserades. Myran Emil personifierades på den tiden av Svenska Freds’ vapenexportforskare Henrik Westander och Lars Jederlund, för att inte tala om civilkuraget hos Boforsingenjören Ingvar Bratt.
Ekonomiskt sett är liknelsen ännu användbar. Beaktar vi de enorma summor skattepengar som satsas på krig och krigsförberedelser med de ynka ören fredsarbetet får hålla till godo med verkar nästan elefanterna inte tillräckligt stora i jämförelse med oss myror. (Fast jag måste erkänna att jag en gång av samhället fick gratis kost och logi under en hel månad och betalt för mitt arbete, låt vara tre kronor per dag. Det var när jag hade dömts till fängelse för att som värnpliktig sergeant ha vägrat min andra repmånad i det Sverige som då hade planer på att skaffa atomvapen).
Har vi myror en chans mot alla länders militaristiska elefanter? Ibland känns det lite hopplöst. Men vi är i alla fall många och om den demokratiska folkrörelsemodellen ännu kan fungera borde vi kunna åstadkomma en hel del. Det är i alla fall Tuffs erfarenhet och övertygelse. Men ibland undrar vi hur länge vi kan fortsätta. Att människor solidariskt sluter sig samman för gemensamma mål är nu för många en smula nattståndet. Marknadsekonomins lockelser och den tilltagande individualiseringen arbetar i motsatt riktning. På 1980-talet anammades i gamla Europa en massa lyckorecept från vårt mönsterland USA: Känn dig själv, satsa på dig själv, förverkliga dig själv etc var uppmaningarna och inte sällan underförstods: Skit i alla andra!
Den där Pax-krönikan från 1985 hade rubriken ”Inte deppa utan peppa!” Den uppmaningen är viktig för oss myror. Vi måste uppmuntra varandra, så vi blir ännu bättre i kampen för fred och internationell solidaritet. När vi deppar blir vi lätt griniga felfinnare, som blåser upp bagatellartade motsättningar och fokuserar på grandet i våra bröders och systrars ögon. Det är därför vi alltid startar varje sändning av Radio Tuff med att dela ut ”veckans rosor”.
Vackert Emil, kämpa på!
--------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1238) 24-31maj 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar