Ibland känns det helt tomt, ja meningslöst att vara människa. Många känner nog igen sig. Då och då drabbas man av leda och obeslutsamhet och undrar varför man lever. Alltmedan Luther viskar på våra axlar att vi minsann borde göra det och det och det. Men någon annan typ väser förledande: ”Vad fan då för?”
För all del, med förnuftet inser jag att jag borde glädjas och känna livslust och skaparkraft. Här utanför blommar de japanska körsbärsträden i sin helt förföriska skönhet. Jag har överlevt en vinter till och borde alltså se ljust på livet, lika härligt ljust som det nu börjar bli här i trakten. När människor, som är snälla –för inte är dom väl bara hoppfulla gråterskor, som vädrar ett nytt offer?—frågar hur jag mår svarar jag alltid: ”Bättre än jag förtjänar!” Det är i traditionen från min gamle vän Roland Schütt, som dog vid 92 års ålder 2005. När jag en gång frågade honom, varför han som var så engagerad inte var medlem i de berömvärt aktiva pensionärsföreningarna, svarade han: ”I helvete heller! Där finns bara en massa andra gubbjävlar och käringar och det enda dom pratar om är sina krämpor och jag har tammefan nog av mina egna!”
Ibland när jag riskerar att hamna i gänget ”Griniga gamla gubbar” slår det mig att jag är privilegierad. Bara att få träffa och intervjua så många olika människor är en väldig förmån och inspiration. De senaste dagarna har jag fått prata med en kandidat till EU-parlamentet, kommunens kulturchef och en för kenyanska barn engagerad Fåradalbo. Jag lever upp vid mötet med människor. Och i decennier har en kort dikt av Johannes Edfelt varit inpräntad i min skalle. Den heter ”Se människan” och en strof är iskall i sin svartsyn:
Ser du dig själv, så ser du oändlig
marmorbrottsmöda och fångtransport.
--Måste du alltid ledas som skändlig
boskap till slakthus och mörker bort?
Men redan påföljande strof blir en lovsång till människan:
Ändå bär du ett sådant skimmer
vid din förmörkelses yttersta rand
--att den som bländad det förnimmer
döljer sitt ansikte i sin hand
Fast på väggen i mitt arbetsrum hänger sedan årtionden en gulnad liten lapp med en dikt av --.om jag minns rätt— Karl Ragnar Gierow:
Men vad mitt liv betytt
det fann jag inte.
Att vända ont till gott
det hann jag inte.
Att börja om på nytt
det kan jag inte.
Kläd svart min katafalk
och trummorna
bjud snask och nattvardskalk
åt gummorna!
Rör trummorna!
Men på en annan lapp finns Stig Dagermans ord:
Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.
Ändå valde Dagerman att vid alltför unga år ”emigrera vertikalt”, ett uttryck som Ebbe Björkman myntade på Tyresöradion. I slutet av den här veckan firar Finska föreningen och Kulturförvaltningen det så kallade märkesåret med evenemang i Tyresö centrum 14-16 maj. Därför har vi flera finländska inslag här på radion, bland annat om den finländske nationalskalden Johan Ludvig Runeberg, han som i unga år avslutade en dikt med:
Vad mer om än din levnads dröm
ej sekler tälja får?
Du älskat har på nordens ström
och sjungit i dess vår.
------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1236) 10-17 maj -09
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar