Min gamle vän Roland Schütt (1913-2005) hade tyskättad pappa och vitrysk judinna som mamma. Han bidrog till att Radio Tuff en gång gjorde en insats för svensk litteratur- och filmhistoria. Efter att på 1980-talet ha blivit intervjuad tre gånger i Radio Tuff skrev han succéboken Kådisbellan. Den låg sedan till grund för filmen som utsågs till Sveriges bästa ett år på 1990-talet. När Roland av journalister utfrågades om varför han på gamla dar hade debuterat som författare, svarade han.
”Den där Åke sa till mig efter intervjuerna i Radio Tuff, att nu går du hem och skriver en bok om det du har berättat, och då gjorde jag det.”
Under många år var Roland Schütt ankare i ett av de mest traditionella programmen på Succékanalen 91,4, Tyresöradion. Det dokumenterar folkhumorn i trakten med ocensurerade historier och limerickar. I dag har det fått devisen: ”Iakttag gudsfruktan, nykterhet och sedlighet – men utan fanatiska överdrifter” (Grönköpings Veckoblad)
Gudsfruktan ja, när jag sommaren 2005 intervjuade 92-årige Roland en halvtimme och frågade honom vad han egentligen trodde på, han som på 1920-talet som konfirmationslärare i Tyska kyrkan hade haft kyrkoherde Ohly, farfar till dagens vänsterledare, då svarade han:
”Jag tror på Tuff, på ickevåld och internationell solidaritet.”
Vid den intervjun satt vi utanför Rolands port högst upp på Lidvägen i Tyresö. Kvarteret heter Venus. Så när damer frågade honom, var han bodde, brukade han ibland chocka dem genom att svara: ”På Venusberget”. Ännu då, några månader före sin död, var han lika slagfärdig som alltid. När en och annan skällde oss historieberättare för gubbsjuka, utbrast Roland:
”Jag gubbsjuk? Ja, då har jag tammefan varit det i 80 år, för jag minns att det började i tolvårsåldern.”
Roland Schütt brukade också framhålla att han ännu var i puberteten. Ibland känner jag mig själv trots min ålder som en upprorisk pubertetsyngling. Det är när jag tänker på alla de kärnvapen vår värld är nerlusad med. Ironiskt nog är det andra världskrigets beundrade ”segrare” USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina som har de flesta av dessa människoföraktande domedagsvapen. De ständigt skuldbelagda förlorarna, Japan och Tyskland, har blivit ekonomiska stormakter, bland annat därför att de inte satsat så mycket på militära rustningar och inte liksom segrarna gång på gång ställt till med folkrättsvidriga anfallskrig.
Ironiskt är också att ickevåldskämpen Gandhis hemland Indien har skaffat kärnvapen, liksom det nu så turbulenta grannlandet Pakistan. Lika ironiskt är att kärnvapen också finns i det land, där många anser sig vara utvalda av självaste Gud, en lika förmäten tanke som tron på att tillhöra en högre ras.
Sedan november går nu en budkavle för ”En kärnvapenfri värld” från Norrland och söderut. Redan har norrländska kommuner nåtts av budkavlen och många tusen kloka människor har skrivit på namnlistor. Initiativtagare är Inger Holmlund, som hörs under juni på Tyresöradion 91,4 MHz och på webben www.tyresoradion.se Budkavlen kommer till Tyresö den 24 oktober, alltså på självaste FN-dagen. De allra flesta skriver på namnlistorna mot kärnvapen, det har vi i Tuff redan erfarenhet av.
En och annan muttrar däremot om att det är lönlöst, ja patetiskt. Om dessa ännu skulle kunna prata efter ett kärnvapenkrigs atomvinter, vore det intressant att höra, vad de skulle säga. Själv förvandlas jag till en trotsig pubertetspojke, när jag tänker på att kloka och oftast kärleksfulla människor stillatigande accepterar kärnvapen. Snacka om förintelse!
----------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1239) 31/5-7/6 2009
söndag, maj 31
MARIANNE STIEGER: Drottningar försvinner, drottningar kommer
Kära lyssnare!
Så här i hänryckningens tider har jag upptäckt min agrara åder. Om ni tror det eller ej, men jag har faktiskt ett förflutet inom lantbruket.
När jag som femtonåring sökte sommarjobb, förmedlades jag av arbetsförmedlingen i Nyköping som barnflicka till Hovra gård några kilometer utanför stadens hank och stör. Nu var Hovra gård inte en vanlig bondgård, utan en stilig herrgård, på vilken den unge ägaren utprovade många nya agrara möjligheter, bland annat rapsodling och svinuppfödning i stor skala. I mina arbetsuppgifter ingick inte bara att passa barn, utan jag fick också mata de ungefär 150 kycklingarna och vid enstaka tillfällen även, visserligen via automatisk anläggning, de hundratals grisar som fanns på gården. Mitt elddop fick jag dock den dagen, när jag skulle hjälpa till att plocka fjädrarna av de nyss slaktade kycklingarna. Jag lovar att fjädrarna yrde.
Dessa minnen från ungdomen fick sin näring nyligen, när jag bilade genom byarna söder om Malmö och beundrade de solgula rapsfälten. Kan ni se det framför er: solgula fält ända bort mot horisonten, klarblå himmel och åt andra hållet det mörkblåa sundet? Mera pingstlikt och hänryckt kan det bara inte bli.
Att samtidigt tänka ekonomiskt blir svårt. Men det ligger enorma värden i dessa vajande rapsfält. I Sverige odlades det 2008 raps på 63 000 hektar, varav 28 000 hektar enbart i Skåne. I år har arealen utökats till 40 000 hektar i Skåne. Fattar ni vilka enorma värden det ligger i dessa odlingar? Och här kommer drottningarna in. Utan befruktning inga rapsfrön, och utan rapsfrön ingen skörd. Solklart!
Men vilka är det som befruktar rapsblommorna? Bina naturligtvis! Bidöden hotar dock hela Europas växtliv. Normalt tänker vi inte så mycket på dessa små livens viktiga insats för mänskligheten, men om deras arbetsinsats uteblir – ja, då blir det katastrof. För att det ska bli liv i bikuporna behövs bidrottningarna. Och där finns problemet. Bidrottningarna försvinner. Över hela Europa är det samma problem. Överallt ur kuporna försvinner drottningarna på ett märkligt sätt. Bekämpningsmedel och parasiter antas vara de största bovarna. Intresset för biodling har också avtagit bland de yngre. I denna odling ligger stora ekonomiska värden, frånsett de 1,2 miljarder kilo honung som produceras i världen varje år. Hela frukt- och vinodlingen står i fara om inget händer. Och förresten, vad ska Bamse göra utan sin dunderhonung? Men nu vill EU satsa på forskning kring binas liv och leverne. Förhoppningsvis kommer man då de försvunna drottningarna på spåren och vi kan åter njuta av binas surr.
Drottningar försvinner inte bara, de kommer också av olika anledningar. Den senaste veckan har det varit fullt av drottningar här i Skåne. Drottning Silvia har lyckliggjort den lundensiska forskningseliten vid en konferens om Parkinsons sjukdom. Drottningens inledningstal varade endast fem minuter, men förhoppningsvis ingöt det kraft och mod hos forskarna att orka fullfölja sitt för mänskligheten viktiga värv. Att döma av de hänryckta minerna hos de närvarande i aulan, så lyckades hon.
Mona Sahlin, sossarnas drottning , har varit här och värvat för valet till EU-parlamentet. Huruvida hon ingöt mod i väljarnas barm, det visar sig vid EU-valet den 7 juni.
Även Sveriges EU-drottning var härnere i veckan. Margot Wallström, Sveriges EU-kommissionär, fick i onsdags ta emot Sydsvenskans Europapris på 50 000 kronor – ja, förutom en plakett och äran. Och vad gjorde denna drottning? Jo, hon skänkte hela prissumman till en skola för flyktingbarn. Det är väl något att glädjas åt?
Kära lyssnare, låt er nu hänryckas i Tyresös vackra omgivningar och ha en glad pingst, önskar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1239) 31/5-7/6 2009
Så här i hänryckningens tider har jag upptäckt min agrara åder. Om ni tror det eller ej, men jag har faktiskt ett förflutet inom lantbruket.
När jag som femtonåring sökte sommarjobb, förmedlades jag av arbetsförmedlingen i Nyköping som barnflicka till Hovra gård några kilometer utanför stadens hank och stör. Nu var Hovra gård inte en vanlig bondgård, utan en stilig herrgård, på vilken den unge ägaren utprovade många nya agrara möjligheter, bland annat rapsodling och svinuppfödning i stor skala. I mina arbetsuppgifter ingick inte bara att passa barn, utan jag fick också mata de ungefär 150 kycklingarna och vid enstaka tillfällen även, visserligen via automatisk anläggning, de hundratals grisar som fanns på gården. Mitt elddop fick jag dock den dagen, när jag skulle hjälpa till att plocka fjädrarna av de nyss slaktade kycklingarna. Jag lovar att fjädrarna yrde.
Dessa minnen från ungdomen fick sin näring nyligen, när jag bilade genom byarna söder om Malmö och beundrade de solgula rapsfälten. Kan ni se det framför er: solgula fält ända bort mot horisonten, klarblå himmel och åt andra hållet det mörkblåa sundet? Mera pingstlikt och hänryckt kan det bara inte bli.
Att samtidigt tänka ekonomiskt blir svårt. Men det ligger enorma värden i dessa vajande rapsfält. I Sverige odlades det 2008 raps på 63 000 hektar, varav 28 000 hektar enbart i Skåne. I år har arealen utökats till 40 000 hektar i Skåne. Fattar ni vilka enorma värden det ligger i dessa odlingar? Och här kommer drottningarna in. Utan befruktning inga rapsfrön, och utan rapsfrön ingen skörd. Solklart!
Men vilka är det som befruktar rapsblommorna? Bina naturligtvis! Bidöden hotar dock hela Europas växtliv. Normalt tänker vi inte så mycket på dessa små livens viktiga insats för mänskligheten, men om deras arbetsinsats uteblir – ja, då blir det katastrof. För att det ska bli liv i bikuporna behövs bidrottningarna. Och där finns problemet. Bidrottningarna försvinner. Över hela Europa är det samma problem. Överallt ur kuporna försvinner drottningarna på ett märkligt sätt. Bekämpningsmedel och parasiter antas vara de största bovarna. Intresset för biodling har också avtagit bland de yngre. I denna odling ligger stora ekonomiska värden, frånsett de 1,2 miljarder kilo honung som produceras i världen varje år. Hela frukt- och vinodlingen står i fara om inget händer. Och förresten, vad ska Bamse göra utan sin dunderhonung? Men nu vill EU satsa på forskning kring binas liv och leverne. Förhoppningsvis kommer man då de försvunna drottningarna på spåren och vi kan åter njuta av binas surr.
Drottningar försvinner inte bara, de kommer också av olika anledningar. Den senaste veckan har det varit fullt av drottningar här i Skåne. Drottning Silvia har lyckliggjort den lundensiska forskningseliten vid en konferens om Parkinsons sjukdom. Drottningens inledningstal varade endast fem minuter, men förhoppningsvis ingöt det kraft och mod hos forskarna att orka fullfölja sitt för mänskligheten viktiga värv. Att döma av de hänryckta minerna hos de närvarande i aulan, så lyckades hon.
Mona Sahlin, sossarnas drottning , har varit här och värvat för valet till EU-parlamentet. Huruvida hon ingöt mod i väljarnas barm, det visar sig vid EU-valet den 7 juni.
Även Sveriges EU-drottning var härnere i veckan. Margot Wallström, Sveriges EU-kommissionär, fick i onsdags ta emot Sydsvenskans Europapris på 50 000 kronor – ja, förutom en plakett och äran. Och vad gjorde denna drottning? Jo, hon skänkte hela prissumman till en skola för flyktingbarn. Det är väl något att glädjas åt?
Kära lyssnare, låt er nu hänryckas i Tyresös vackra omgivningar och ha en glad pingst, önskar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1239) 31/5-7/6 2009
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1239) 09-05-31 till....
....till Svenska Freds’ ordförande Anna Ek som (25/5) säger: ”Nordkoreas kärnvapentest måste självfallet kritiseras. Men samtidigt faller en skugga idag även på de redan existerande kärnvapenstaterna som inte har tagit tillräckligt ansvar för kärnvapennedrustning. När nu ytterligare ett test har genomförts visar det att det internationella samfundet har misslyckats i arbetet för att motverka kärnvapenspridningen (....) Det är inte konstigt att protesterna mot Nordkoreas provsprängningar är uddlösa eftersom redan etablerade kärnvapenländer som USA, Frankrike och Ryssland själva har förnyat sin egen kärnvapendoktrin. Om de officiella kärnvapenmakterna lever upp till sina egna åtaganden om kärnvapennedrustning finns större förutsättningar till framgång”
....till Läkare mot kärnvapens Gunnar Westberg, som i Aftonbladet (27/5) skriver under rubriken ”Nordkoreas tragiska misstag”. Han anser att landets kärnvapenprov bottnar i status och avskräckning och skriver: ”Om Nordkorea inte hade sitt kärnvapenprogram skulle vi inte uppmärksamma Nordkorea mer än Mali eller Paraguay. Kim Jong Il vill inte bli bortglömd. Redan under Koreakriget för ett halvsekel sedan hotade USA:s befälhavare general MacArthur att använda kärnvapen. Det har man inte glömt i Pyongyang. Vid våra kontakter med nordkoreaner framhåller de ständigt att man med kärnvapen vill avskräcka USA från anfall. ’Irak hade inte kärnvapen, men det har vi.’ I Läkare mot kärnvapen försöker vi övertyga nordkoreanerna om att den amerikanska opinionen trodde att Irak hade kärnvapen. Hade regeringen inte lyckats få folk att tro på detta hot skulle kriget mot Irak förmodligen inte att ha accepterats. Och Irak har olja, det har inte Nordkorea. Nu, när Kim Jong Il har fungerande kärnvapen, ökar risken för ett amerikanskt anfall.” Det verkar vara en rimlig analys. Tidigare i år skrev Westberg på ”Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforsknings (TFF) www.transnational.org , att man får misstanken att både USA och Nordkorea behöver varandra som fiender. Om Nordkoreas överträdelser av internationella överenskommelser skriver han: ”De är inte värre än många andra länders. Särskilt beträffande kärnvapen är Nordkoreas handlande inte lika allvarligt som vad Indien, Pakistan och Israel har gjort. Dessutom har Israel trotsat ett stort antal uttryckliga beslut från säkerhetsrådet”
....till Brian Cloughley, som i den radikala amerikanska nättidningen Counterpunch skriver om ”Israels terrorister” och om mannen som ”mördade” FN-medlaren Folke Bernadotte i Jerusalem den 17 september 1948. Han hette, sägs det, Yehoshua Zettler och dog den 20 maj i år, 91 år gammal. Det var dock inte han som höll i automatvapnet som pumpade in sex kulor i Bernadotte och arton i den franske översten Sérot, vars fru hade räddats ur koncentrationslägret Dachau av Bernadottes vita bussar. Men Zettler planlade dådet och var också delansvarig för massakern på palestinska civila i byn Deir Yassin några månader tidigare. Brian Cloughley skräder inte orden när han beskriver Zettler, som han kallar för fanatiker och tarvlig mördare, ” som efter sina avskyvärda brott levde tryggt och välmående i Israel, aktad och beundrad av israeler och av sina många anhängare i Amerika. Han var en av den nya erans första och mest framgångsrika terrorister. Han var faktiskt en föregångsman för dagens terrorism”. Det är motsägelsefullt att Israel, som ännu med frenesi jagar gamla tyskar och ukrainare för påstådda brott, begångna för ännu längre sedan, är en trygg tillflyktsort för dem som begått brott mot palestinierna och för några av kommendanterna i vidriga polska koncentrationsläger för civila tyskar kring krigsslutet 1945.
....till tidningen Expressen för att den i sitt drev på Wanja Lundby-Wedin så magnifikt sköt sig själv i foten, när den publicerade bild och intervju med ”Wanja”. Men det var ju inte LO-chefen. Redaktörerna var så lyckliga att få sätta rubrikerna ”Wanjas utbrott” och ”Här brister det för Wanja”, att de inte nändes kolla. Visst är det konstigt, att han som var VD för AMF Pension och som tillskansade sig 50 –eller var det 90?--miljoner kronor märkligt nog har undgått mediernas uppmärksamhet så mycket att många av oss inte ens minns namnet på honom.
....till Tuff-aktivisterna Ingrid Hellgren och Erika Husberg, som gör en massa värdefulla jobb- frivilligt förstås. De brukar förgylla Tuff-möten bland annat med både gott humör och gott kaffebröd. Nu har de sorterat upp loppisprylarna i Tuff-lokalen, ett inte särskilt lätt arbete. Fredagen den 5 juni kl 14-19 finns vi på Bollmoraängen nedanför rulltrappan vid Tyresö Centrum. Där kan man fynda vid Tuffs loppmarknad och hjälpa den hårt och frivilligt arbetande föreningen med ekonomin, så att Tuff kan fortsätta att betala hyra för Tuff-lokalen och klara sändningsavgifterna för Radio Tuff, som snart är inne på sitt tjugofemte år. Vi som inte vill köpa prylar kan ge gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37-6
....till Alléskolan i Floda (utanför Göteborg) som nu efter sitt dagverke skickat 43 700 kr till Tuffs insamlingskonto 79 36 36 -2 för vidare befordran till Tuff-projekten i Indien.
....till Bergtorpsskolan i Täby som har sitt dagsverke för Indiens fattiga barn den 2 juni och Tyresö skola, som arrangerar sitt dagsverke den 8 juni. Om Tyresö skolas dagsverke hörs läraren Irja Österholm om en stund
....till Läkare mot kärnvapens Gunnar Westberg, som i Aftonbladet (27/5) skriver under rubriken ”Nordkoreas tragiska misstag”. Han anser att landets kärnvapenprov bottnar i status och avskräckning och skriver: ”Om Nordkorea inte hade sitt kärnvapenprogram skulle vi inte uppmärksamma Nordkorea mer än Mali eller Paraguay. Kim Jong Il vill inte bli bortglömd. Redan under Koreakriget för ett halvsekel sedan hotade USA:s befälhavare general MacArthur att använda kärnvapen. Det har man inte glömt i Pyongyang. Vid våra kontakter med nordkoreaner framhåller de ständigt att man med kärnvapen vill avskräcka USA från anfall. ’Irak hade inte kärnvapen, men det har vi.’ I Läkare mot kärnvapen försöker vi övertyga nordkoreanerna om att den amerikanska opinionen trodde att Irak hade kärnvapen. Hade regeringen inte lyckats få folk att tro på detta hot skulle kriget mot Irak förmodligen inte att ha accepterats. Och Irak har olja, det har inte Nordkorea. Nu, när Kim Jong Il har fungerande kärnvapen, ökar risken för ett amerikanskt anfall.” Det verkar vara en rimlig analys. Tidigare i år skrev Westberg på ”Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforsknings (TFF) www.transnational.org , att man får misstanken att både USA och Nordkorea behöver varandra som fiender. Om Nordkoreas överträdelser av internationella överenskommelser skriver han: ”De är inte värre än många andra länders. Särskilt beträffande kärnvapen är Nordkoreas handlande inte lika allvarligt som vad Indien, Pakistan och Israel har gjort. Dessutom har Israel trotsat ett stort antal uttryckliga beslut från säkerhetsrådet”
....till Brian Cloughley, som i den radikala amerikanska nättidningen Counterpunch skriver om ”Israels terrorister” och om mannen som ”mördade” FN-medlaren Folke Bernadotte i Jerusalem den 17 september 1948. Han hette, sägs det, Yehoshua Zettler och dog den 20 maj i år, 91 år gammal. Det var dock inte han som höll i automatvapnet som pumpade in sex kulor i Bernadotte och arton i den franske översten Sérot, vars fru hade räddats ur koncentrationslägret Dachau av Bernadottes vita bussar. Men Zettler planlade dådet och var också delansvarig för massakern på palestinska civila i byn Deir Yassin några månader tidigare. Brian Cloughley skräder inte orden när han beskriver Zettler, som han kallar för fanatiker och tarvlig mördare, ” som efter sina avskyvärda brott levde tryggt och välmående i Israel, aktad och beundrad av israeler och av sina många anhängare i Amerika. Han var en av den nya erans första och mest framgångsrika terrorister. Han var faktiskt en föregångsman för dagens terrorism”. Det är motsägelsefullt att Israel, som ännu med frenesi jagar gamla tyskar och ukrainare för påstådda brott, begångna för ännu längre sedan, är en trygg tillflyktsort för dem som begått brott mot palestinierna och för några av kommendanterna i vidriga polska koncentrationsläger för civila tyskar kring krigsslutet 1945.
....till tidningen Expressen för att den i sitt drev på Wanja Lundby-Wedin så magnifikt sköt sig själv i foten, när den publicerade bild och intervju med ”Wanja”. Men det var ju inte LO-chefen. Redaktörerna var så lyckliga att få sätta rubrikerna ”Wanjas utbrott” och ”Här brister det för Wanja”, att de inte nändes kolla. Visst är det konstigt, att han som var VD för AMF Pension och som tillskansade sig 50 –eller var det 90?--miljoner kronor märkligt nog har undgått mediernas uppmärksamhet så mycket att många av oss inte ens minns namnet på honom.
....till Tuff-aktivisterna Ingrid Hellgren och Erika Husberg, som gör en massa värdefulla jobb- frivilligt förstås. De brukar förgylla Tuff-möten bland annat med både gott humör och gott kaffebröd. Nu har de sorterat upp loppisprylarna i Tuff-lokalen, ett inte särskilt lätt arbete. Fredagen den 5 juni kl 14-19 finns vi på Bollmoraängen nedanför rulltrappan vid Tyresö Centrum. Där kan man fynda vid Tuffs loppmarknad och hjälpa den hårt och frivilligt arbetande föreningen med ekonomin, så att Tuff kan fortsätta att betala hyra för Tuff-lokalen och klara sändningsavgifterna för Radio Tuff, som snart är inne på sitt tjugofemte år. Vi som inte vill köpa prylar kan ge gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37-6
....till Alléskolan i Floda (utanför Göteborg) som nu efter sitt dagverke skickat 43 700 kr till Tuffs insamlingskonto 79 36 36 -2 för vidare befordran till Tuff-projekten i Indien.
....till Bergtorpsskolan i Täby som har sitt dagsverke för Indiens fattiga barn den 2 juni och Tyresö skola, som arrangerar sitt dagsverke den 8 juni. Om Tyresö skolas dagsverke hörs läraren Irja Österholm om en stund
söndag, maj 24
MYRORNA KONTRA ELEFANTERNA
I en krönika redan 1985 skrev jag om myrorna och elefanten, som bodde i samma skog. Vid stigen hade de flitiga myrorna byggt en stor stack. Men varje dag kom en elefant klampande fram på stigen. Och han var en riktig vandal utan minsta respekt för fredligt samhällsbyggande. Sjuk humor hade han också, för varje gång stannade han vid den stora myrstacken, stack ner sin snabel i den och rörde om, så att strån och stickor rök.
Mödosamt byggde myrorna gång på gång upp sin stack igen. Men till sist hade de fått nog. Så en dag när de kände marken skälva och förstod att den elake bjässen var i antågande var de beredda, Så fort elefanten stack ner sin snabel, rusade de många tusen myrorna under pipiga stridsrop upp på elefanten. Men han skakade på sig så häftigt att alla myrorna ramlade ner – utom en. Det var myran Emil, som lyckades klamra sig fast vid elefantens hals.
När de tusentals myrorna där nere på marken såg Emil där uppe skrek de alla: ”Vackert Emil, stryp honom, stryp honom!”
För 24 år sedan hade jag –på Expressens kultursida av alla ställen-- liknat Svenska Freds och vapenindustrierna med myrorna kontra elefanterna. Fast egentligen hade jag lite fel, eftersom myrorna fick in så kännbara stick att Bofors skandaliserades. Myran Emil personifierades på den tiden av Svenska Freds’ vapenexportforskare Henrik Westander och Lars Jederlund, för att inte tala om civilkuraget hos Boforsingenjören Ingvar Bratt.
Ekonomiskt sett är liknelsen ännu användbar. Beaktar vi de enorma summor skattepengar som satsas på krig och krigsförberedelser med de ynka ören fredsarbetet får hålla till godo med verkar nästan elefanterna inte tillräckligt stora i jämförelse med oss myror. (Fast jag måste erkänna att jag en gång av samhället fick gratis kost och logi under en hel månad och betalt för mitt arbete, låt vara tre kronor per dag. Det var när jag hade dömts till fängelse för att som värnpliktig sergeant ha vägrat min andra repmånad i det Sverige som då hade planer på att skaffa atomvapen).
Har vi myror en chans mot alla länders militaristiska elefanter? Ibland känns det lite hopplöst. Men vi är i alla fall många och om den demokratiska folkrörelsemodellen ännu kan fungera borde vi kunna åstadkomma en hel del. Det är i alla fall Tuffs erfarenhet och övertygelse. Men ibland undrar vi hur länge vi kan fortsätta. Att människor solidariskt sluter sig samman för gemensamma mål är nu för många en smula nattståndet. Marknadsekonomins lockelser och den tilltagande individualiseringen arbetar i motsatt riktning. På 1980-talet anammades i gamla Europa en massa lyckorecept från vårt mönsterland USA: Känn dig själv, satsa på dig själv, förverkliga dig själv etc var uppmaningarna och inte sällan underförstods: Skit i alla andra!
Den där Pax-krönikan från 1985 hade rubriken ”Inte deppa utan peppa!” Den uppmaningen är viktig för oss myror. Vi måste uppmuntra varandra, så vi blir ännu bättre i kampen för fred och internationell solidaritet. När vi deppar blir vi lätt griniga felfinnare, som blåser upp bagatellartade motsättningar och fokuserar på grandet i våra bröders och systrars ögon. Det är därför vi alltid startar varje sändning av Radio Tuff med att dela ut ”veckans rosor”.
Vackert Emil, kämpa på!
--------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1238) 24-31maj 2009
Mödosamt byggde myrorna gång på gång upp sin stack igen. Men till sist hade de fått nog. Så en dag när de kände marken skälva och förstod att den elake bjässen var i antågande var de beredda, Så fort elefanten stack ner sin snabel, rusade de många tusen myrorna under pipiga stridsrop upp på elefanten. Men han skakade på sig så häftigt att alla myrorna ramlade ner – utom en. Det var myran Emil, som lyckades klamra sig fast vid elefantens hals.
När de tusentals myrorna där nere på marken såg Emil där uppe skrek de alla: ”Vackert Emil, stryp honom, stryp honom!”
För 24 år sedan hade jag –på Expressens kultursida av alla ställen-- liknat Svenska Freds och vapenindustrierna med myrorna kontra elefanterna. Fast egentligen hade jag lite fel, eftersom myrorna fick in så kännbara stick att Bofors skandaliserades. Myran Emil personifierades på den tiden av Svenska Freds’ vapenexportforskare Henrik Westander och Lars Jederlund, för att inte tala om civilkuraget hos Boforsingenjören Ingvar Bratt.
Ekonomiskt sett är liknelsen ännu användbar. Beaktar vi de enorma summor skattepengar som satsas på krig och krigsförberedelser med de ynka ören fredsarbetet får hålla till godo med verkar nästan elefanterna inte tillräckligt stora i jämförelse med oss myror. (Fast jag måste erkänna att jag en gång av samhället fick gratis kost och logi under en hel månad och betalt för mitt arbete, låt vara tre kronor per dag. Det var när jag hade dömts till fängelse för att som värnpliktig sergeant ha vägrat min andra repmånad i det Sverige som då hade planer på att skaffa atomvapen).
Har vi myror en chans mot alla länders militaristiska elefanter? Ibland känns det lite hopplöst. Men vi är i alla fall många och om den demokratiska folkrörelsemodellen ännu kan fungera borde vi kunna åstadkomma en hel del. Det är i alla fall Tuffs erfarenhet och övertygelse. Men ibland undrar vi hur länge vi kan fortsätta. Att människor solidariskt sluter sig samman för gemensamma mål är nu för många en smula nattståndet. Marknadsekonomins lockelser och den tilltagande individualiseringen arbetar i motsatt riktning. På 1980-talet anammades i gamla Europa en massa lyckorecept från vårt mönsterland USA: Känn dig själv, satsa på dig själv, förverkliga dig själv etc var uppmaningarna och inte sällan underförstods: Skit i alla andra!
Den där Pax-krönikan från 1985 hade rubriken ”Inte deppa utan peppa!” Den uppmaningen är viktig för oss myror. Vi måste uppmuntra varandra, så vi blir ännu bättre i kampen för fred och internationell solidaritet. När vi deppar blir vi lätt griniga felfinnare, som blåser upp bagatellartade motsättningar och fokuserar på grandet i våra bröders och systrars ögon. Det är därför vi alltid startar varje sändning av Radio Tuff med att dela ut ”veckans rosor”.
Vackert Emil, kämpa på!
--------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1238) 24-31maj 2009
lördag, maj 23
BHIKHU VYAS OM RELIGION OCH VÅLD
I trettio år har Bhikhu Vyas tillsammans med hinduiska och muslimska medarbetare på ett oerhört effektivt sätt sett till att drygt tio miljoner kronor från Tuff räckt till förbluffande mycket: Massor av skolbyggnader, skollaboratorier, skolbibliotek, i många år undervisning med mera för 3000 av säsongarbetande sockerrörhuggares barn, delfinansiering av en medicinfabrik, uppåt 200 brunnar, sex skolor bland de fattigaste av de fattiga i tidigare gudsförgätna Dharampur och många andra utmärkta projekt.
Projekten finns i delstaten Gujarat. Det är också ickevåldskämpen Gandhis hemstat, men inte heller den har undgått det religiöst präglade väldet. 2002 började det med att ett tåg med hinduiska pilgrimer angreps i staden Godhra i nordöstra Gujarat. Passagerarna hade besökt Ayodhya, där en gammal moské raserats 1992 av hindunationalister och ersatts av ett hindutempel. Över 50 passagerare, därav många kvinnor och barn, brändes ihjäl. Det ledde till att över tusen människor mördades, de flesta muslimer, därav många kvinnor och barn.
Bhikhu var tonåring redan 1947, då muslimer och hinduer ställde till med ett blodbad på varandra, som kostade en dryg miljon människor livet och en flyktingkatastrof för många miljoner. Dessa och liknande tragedier har gjort honom desillusionerad:
”Religion är i dag ett av de mest missbrukade orden. Finner vi hederlighet, integritet och humanism hos dem, som predikar och säger sig vara religiösa? Det finns ingenting kvar i alla traditionella religioner, utom några ritualer och fördomar. Jag hittar inget positivt i dagens organiserade religioner, förutom att de kanske täcker psykologiska behov hos sjuka och svaga. Om vi tänker på Indien och det buddhistiska Sri Lanka spelar religionerna en splittrande roll. På det individuella planet är religiösa fanatiker inte mindre farliga än terrorister. Ofta är terrorism en produkt av religioner, både i Bombay nyligen och här i Gujarat för några år sedan. Om religionerna vill tjäna något ändamål, borde de ägna sig åt konkreta handlingar, baserade på sanning och kärlek”
Det kan tilläggas att Bhikhu Vyas tillhör den förnämsta delen av brahminerna, prästkasten, den högsta i den gamla hierarkin.
----------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 24-31 maj 2209
Projekten finns i delstaten Gujarat. Det är också ickevåldskämpen Gandhis hemstat, men inte heller den har undgått det religiöst präglade väldet. 2002 började det med att ett tåg med hinduiska pilgrimer angreps i staden Godhra i nordöstra Gujarat. Passagerarna hade besökt Ayodhya, där en gammal moské raserats 1992 av hindunationalister och ersatts av ett hindutempel. Över 50 passagerare, därav många kvinnor och barn, brändes ihjäl. Det ledde till att över tusen människor mördades, de flesta muslimer, därav många kvinnor och barn.
Bhikhu var tonåring redan 1947, då muslimer och hinduer ställde till med ett blodbad på varandra, som kostade en dryg miljon människor livet och en flyktingkatastrof för många miljoner. Dessa och liknande tragedier har gjort honom desillusionerad:
”Religion är i dag ett av de mest missbrukade orden. Finner vi hederlighet, integritet och humanism hos dem, som predikar och säger sig vara religiösa? Det finns ingenting kvar i alla traditionella religioner, utom några ritualer och fördomar. Jag hittar inget positivt i dagens organiserade religioner, förutom att de kanske täcker psykologiska behov hos sjuka och svaga. Om vi tänker på Indien och det buddhistiska Sri Lanka spelar religionerna en splittrande roll. På det individuella planet är religiösa fanatiker inte mindre farliga än terrorister. Ofta är terrorism en produkt av religioner, både i Bombay nyligen och här i Gujarat för några år sedan. Om religionerna vill tjäna något ändamål, borde de ägna sig åt konkreta handlingar, baserade på sanning och kärlek”
Det kan tilläggas att Bhikhu Vyas tillhör den förnämsta delen av brahminerna, prästkasten, den högsta i den gamla hierarkin.
----------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 24-31 maj 2209
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1238) 09-05-24 till....
....till TV-Aktuellts USA-korrespondent, som talade om en osannolik tajming, när han (21/5) rapporterade om att den stora USA-nyheten den dagen var gripandet av fyra misstänkta terrorister, just innan president Obama skulle hålla sitt med spänning emotsedda tal om den eventuella stängningen av Guantanamo.
....till Svenska Freds, världens äldsta nu existerande fredsorganisation, som för en vecka sedan hade sin 126:e (!) årskongress, den här gången i Nässjö. Där återvaldes Anna Ek som ordförande, E Holger Erikssons guldnål med det brutna geväret gick välförtjänt till ordföranden i Svenska Freds Ulricehamn, Börje Andersson, nominerad av TUFF. Eldh-Ekblads pris delades ut till journalisten och författaren Elin Jönsson. I motiveringen hette det bland annat: ”Genom sina rapporter från Ryssland, Tjetjenien och i sin senaste bok från Uzbekistan ’Konsten att dölja en massaker’ visar Elin Jönsson hur stormaktspolitik och förtryckande regimer försätter fred, mänskliga rättigheter och demokrati ur spel för att främja sina egna intressen.”
....till fotfolket i Svenska Freds, som vid kongressen röstade ner ledningens förslag att i idéprogrammet införa att militära insatser i vissa fall var befogade.
....till Anna-Kari Gudmundson i Svenska Freds Luleå, som startat en namninsamling i protest mot den Natoövning som sker i Norrbotten 8-16 juni. Hon skriver: ”Det är första gången det sker en ensidigt Natoledd övning i ett icke-Natoland. Övningen innebär att Sverige ger upp kontrollen och lägger över makten på Nato. Nato bygger på kärnvapen-avskräckning. Sverige medverkar på detta sätt till ökad spänning mellan länder och upptrappning i området. Det är ett steg i fel riktning att gå med i spelet kring militär upprustning.”
...till Kumla skola i Tyresö, som den 13 maj verkligen bevisade att TUFFs pris i år till skolan för ”berömvärt lokalt solidaritetsarbete” var mycket välförtjänt. Hittills har man räknat in 80 600 kr från dagsverket, ett nytt rekord. Halva summan används för Tuff-projekten i Indien, resten för projekt bland barn i Zambia.
....till vår indiske partner Bhikhu Vyas, som redan gratulerat Kumla skola för deras ”fantastiska lärare som genom sin pedagogiska begåvning kunde inspirera eleverna till ett sådant underbart resultat”
....till berömvärt aktiva Tuff-medlemmar: Bitte Isacsson i Tyresö, som samlat namn mot kärnvapen och Marianne Stieger i Malmö, som säljer Tuffs mangogram, den perfekta presenten, som finns i tre varianter: 1) För att gratulera, 2) I stället för blommor, 3) Till minne av. Målet är att 10000 mangoträd i år skall kunna planteras i indiska Dharampurs fattiga byar. Det skulle innebära att 100 000 mangoträd i slutet av året skulle finnas där.
....till alla kloka och solidariska människor som uppmuntrar oss aktivister genom att använda Tuffs plusgiro, 16 01 37 -6, dels för att bli medlemmar (200 kr för enskild, 80 kr för familjemedlem), dels för att lämna gåvor, så att vi kan fortsätta att betala sändningsavgifter för Radio Tuff och hyran för Tuff-lokalen.
....till de läckra kort, som barn i Tuff-stödda indiska skolor har ritat. De finns att köpa för 10 kr styck, men Tuff ger mängdrabatt: Tre kort för 20 kr, tio kort för 50 kr, inklusive kuvert
....till Svenska Freds, världens äldsta nu existerande fredsorganisation, som för en vecka sedan hade sin 126:e (!) årskongress, den här gången i Nässjö. Där återvaldes Anna Ek som ordförande, E Holger Erikssons guldnål med det brutna geväret gick välförtjänt till ordföranden i Svenska Freds Ulricehamn, Börje Andersson, nominerad av TUFF. Eldh-Ekblads pris delades ut till journalisten och författaren Elin Jönsson. I motiveringen hette det bland annat: ”Genom sina rapporter från Ryssland, Tjetjenien och i sin senaste bok från Uzbekistan ’Konsten att dölja en massaker’ visar Elin Jönsson hur stormaktspolitik och förtryckande regimer försätter fred, mänskliga rättigheter och demokrati ur spel för att främja sina egna intressen.”
....till fotfolket i Svenska Freds, som vid kongressen röstade ner ledningens förslag att i idéprogrammet införa att militära insatser i vissa fall var befogade.
....till Anna-Kari Gudmundson i Svenska Freds Luleå, som startat en namninsamling i protest mot den Natoövning som sker i Norrbotten 8-16 juni. Hon skriver: ”Det är första gången det sker en ensidigt Natoledd övning i ett icke-Natoland. Övningen innebär att Sverige ger upp kontrollen och lägger över makten på Nato. Nato bygger på kärnvapen-avskräckning. Sverige medverkar på detta sätt till ökad spänning mellan länder och upptrappning i området. Det är ett steg i fel riktning att gå med i spelet kring militär upprustning.”
...till Kumla skola i Tyresö, som den 13 maj verkligen bevisade att TUFFs pris i år till skolan för ”berömvärt lokalt solidaritetsarbete” var mycket välförtjänt. Hittills har man räknat in 80 600 kr från dagsverket, ett nytt rekord. Halva summan används för Tuff-projekten i Indien, resten för projekt bland barn i Zambia.
....till vår indiske partner Bhikhu Vyas, som redan gratulerat Kumla skola för deras ”fantastiska lärare som genom sin pedagogiska begåvning kunde inspirera eleverna till ett sådant underbart resultat”
....till berömvärt aktiva Tuff-medlemmar: Bitte Isacsson i Tyresö, som samlat namn mot kärnvapen och Marianne Stieger i Malmö, som säljer Tuffs mangogram, den perfekta presenten, som finns i tre varianter: 1) För att gratulera, 2) I stället för blommor, 3) Till minne av. Målet är att 10000 mangoträd i år skall kunna planteras i indiska Dharampurs fattiga byar. Det skulle innebära att 100 000 mangoträd i slutet av året skulle finnas där.
....till alla kloka och solidariska människor som uppmuntrar oss aktivister genom att använda Tuffs plusgiro, 16 01 37 -6, dels för att bli medlemmar (200 kr för enskild, 80 kr för familjemedlem), dels för att lämna gåvor, så att vi kan fortsätta att betala sändningsavgifter för Radio Tuff och hyran för Tuff-lokalen.
....till de läckra kort, som barn i Tuff-stödda indiska skolor har ritat. De finns att köpa för 10 kr styck, men Tuff ger mängdrabatt: Tre kort för 20 kr, tio kort för 50 kr, inklusive kuvert
fredag, maj 22
Hampus Eckerman: PARIS 1961. OM ATT DRÄNKA ALGERIER
En familj jag känner berättade för mig en gång om hur en av deras franska bekanta besökte dem på 60-talet. Han berättade att han sett hur sett mängder av lik flyta förbi i floden Seine, mitt i Paris. Inget av detta stod i franska tidningar, än mindre i svenska tidningar, så mina bekanta visste inte vad de skulle tro. Först på sent 90-tal, nära 40 år senare, började sanningen om massakern avslöjas. En liten notis DN kring 1998 var den första gången en svensk tidning skrev om blodbadet. Det var första gången jag själv fick höra om händelsen.
Frankrike utkämpade sedan 50-talet ett bittert kolonialkrig i Algeriet. Tortyr och massakrer var legio. Historikern Olivier Le Cour Grandmaison beskrev det:
”Från åren 1840 till 1962 års självständighet har den fysiska kroppen på ’Araben’ använts som ett terrorinstrument på vilken den koloniala makten aldrig slutat att gravera in sina märken av allsmäktig makt. Tortyr i Algeriet och det franska imperiet: Ett undantag begränsat till krig av nationell frihet och som förts mot metropolen? Nej, en regel.”
Den franske generalen Paul Aussaresses bekräftade vilka metoder som användes, som vore han en sufflör i den amerikanske forne vice-presidenten Dick Cheneys öra:
”Tortyr är extremt effektivt, i majoriteten av fallen knäcks människorna och talar. Det var en tid då vi slogs mot terrorister. Tortyr var användbart och nödvändigt.”
Mer än 3000 personer av 24 000 arresterade i Algeriet ”försvann” spårlöst, i vad Aussaresses erkänner var avrättningar. 24 personer avrättade han för egen hand och själv såg han siffran som liten. När Aussaresses i sin bok Special Services - Algeria 1955-57 avslöjade omfattningen av tortyr, dödspatruller och utrensningar som fransmännen använde sig av i Algeriet skapade han en stor skandal och det krävdes att han skulle ställas inför rätta. Aussaresses visste dock att det var omöjligt, 1968 hade Frankrike utfärdat en amnesti för alla brott som utfördes i Algeriet. Och Aussaresses hade enbart handlat med den dåvarande justitieministern François Mitterrands godkännande.
Protesterna mot kriget i Algeriet växte stadigt och de Gaulle visade öppet att han såg algerisk självständighet som ett alternativ. Öppna samtal hölls med FLN (Nationella Frihetsfronten) i hopp om ett eldupphör. I Paris tolererades dock inga avvikelser från tanken på ett franskt Algeriet. Polismän från den nazikollaborerande Vichy-regimen
var väl representerade till skillnad från dem som varit motståndsmän. De senare sågs som kommunistsympatisörer och förhindrades alla möjligheter till befordran.
En av de polismän som samarbetat med nazisterna var Maurice Papon.
Maurice Papon hjälpte under andra världskriget till att deportera judar från Frankrike till de tyska koncentrationslägren. Detta i sin roll som övervakare av ”Judiska Frågor”. Efter kriget fick han behålla sin gamla position, trots sitt samarbete med nazisterna. Papon placerades senare i Algeriet där han aktivt torterade och förtryckte lokalbefolkningen. 1958 placerades han som chef för Parispolisen och i juni 1961 fick han franska hederslegionen för sin roll i kriget mot en algerisk självständighet.
Som chef för Parispolisen anställde Papon många soldater från Frankrikes kolonialkrig, framförallt i Vietnam, till poliskåren. Även unga män som var politiska motståndare till FLN inkorporerades. En särskild insatsstyrka, Force de Police Auxiliaire (FPA), skapades och gjorde sig snart känt för tortyr och försvinnanden. Raider mot mörkhyade, algerier, marockaner, spanjorer, skedde dagligen och många invandrare kastades i floden Seine med bakbundna händer. Samtidigt tog FLN:s bombkampanjer, liknande IRA:s i Storbritannien fart. Efter en attack som dödat en polisman utropade Papon:
”För varje träff vi tar ska vi ge tillbaks tio!”
Detta var den 2 oktober 1961, endast två veckor innan den ödesdigra dagen för Paris-massakern.
Den 5 oktober införde Papon nattligt utegångsförbud för alla muslimer, oavsett om de var av fransk eller algerisk bakgrund. Detta utegångsförbud omfattade över 150 000 människor. Det franska FLN kallade då till en demonstration för att protestera mot utegångsförbudet. Demonstrationen skulle innehålla män, kvinnor och barn och gå fredligt till. Demonstrationen utlystes till den 17 oktober 1961.
Den 17 oktober beslöt sig Papon för att genomföra en maktdemonstration. Han samlade ihop 7000 vanliga poliser och ytterligare 1400 kravallpoliser för att spärra varje infart till Paris, både tunnelbanor och tågstationer. 30-40 000 av Paris algerier lyckades ändå samla sig till demonstration och polisraider genomfördes mot dem och andra. Över 11 000 människor arresterades och internerades. Inte bara algerier utan också spanjorer, italienare, tunisier och marockaner drabbades. Alla med mörk hudfärg.
En mindre grupp på 5000 personer lyckades dock samla sig till ett fredligt demonstrationståg från Place de la République till Operan. Här blev de dock attackerade av polisen. Då demonstranterna försökte ta sig därifrån öppnade polisen eld mot dem med skarp ammunition. En del sköts till döds vid biografen Rex, andra senare vid bron Neuilly över floden Seine. Överallt kastades algerier i Seine för att dränkas, särskilt vid Pont Saint-Michel i närheten av Notre Dame. I sin bok Les Silences de la police beskriver författarna Jean-Luc Einaudi och Maurice Rajsfus händelserna:
”Under natten tog en massaker plats på gården vid polishögkvarteret, tiotals dödsoffer. Vid Palais des Sports, då i ’Palais des Expositions of Porte de Versailles’, blev de omhändertagna algerierna, många av dem skadade, systematiska offer för en ’välkomstkommitté’. På dessa platser ägde omfattande våld rum och fångar torterades. Folk skulle dö där tills slutet av veckan. Liknande scener skedde vid Coubertin Stadion. [...] Raiderna, våldet och dränkningarna skulle fortsätta de följande dagarna. I flera veckor hittades oidentifierade kroppar längs med flodbankarna. Resultatet för massakern uppskattas till minst 200 personer.”
Den officiella siffran från polisen var två döda. Sedermera har man försökt fastslå hur många som mördades under oktober. En kommission, tillsatt av den franska staten, har erkänt 48 dödade och ytterligare 142 dödade i veckorna därpå. 110 hittades i Seine. Fristående historiker har talat om 200 dödade och att minst 300 algerier dödades under hösten 1961. Fortfarande är många dokument hemlighetsstämplade och andra har förstörts.
Blodbadet belades med en total medietystnad. En omfattande censur förhindrade franska tidningar att skriva om detta. Undantaget var rapporter om hur algerier öppnat eld mot franska poliser. Amerikanska och brittiska tidningar upprepade dessa propagandalögner. Tidskriften Les Temps Modernes försökte skriva om det hela, men fick sin upplaga beslagtagen på order av Papon. Så sent som 1996 beslagtogs den algeriska tidningen Liberté av tullen på Lyons flygplats då den skrivit om massakern och Papons roll. Den franske inrikesministern gav order om beslaget.
Nästan alla känner till skotten i det amerikanska universitetet i Kent under Vietnam-kriget. Då öppnade amerikansk polis eld mot fredsdemonstranter. Fyra studenter dödades och nio skadades. Hundratals universitet och skolor stängde och åtta miljoner studenter gick i strejk. Händelsen har omnämnts i böcker, musik och filmer, senast i den amerikanska blockbustern Watchmen. Den är en del av det amerikanska medvetandet, en händelse i vanlig allmänbildning och som funnit en egen plats i den amerikanska historien.
1961 dödades 200 algerier mitt i centrala Paris, 50 gånger de dödade i Kent. De klubbades ihjäl, ströps till döds, dränktes och sköts. De torterades och misshandlades. 40 år senare, när en minnesplakett sattes upp till minne av offren, protesterade högerpolitiker och polisfacket. Att ihågkomma offren skulle leda till upplopp, ses som uppmuntran till terrorism, vara respektlöst mot polisen. Maurice Papon dömdes för sina brott mot judarna under andra världskriget, men har undgått allt straff för sitt agerande mot algerier och andra mörkhyade.
Och offren förblir glömda.
------------------------------------------------
Hampus Eckerman i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1238) 24-31 maj 2009. Se också Hampus blogg www.motbilder.se , där det finns bilder från Paris 1961
Frankrike utkämpade sedan 50-talet ett bittert kolonialkrig i Algeriet. Tortyr och massakrer var legio. Historikern Olivier Le Cour Grandmaison beskrev det:
”Från åren 1840 till 1962 års självständighet har den fysiska kroppen på ’Araben’ använts som ett terrorinstrument på vilken den koloniala makten aldrig slutat att gravera in sina märken av allsmäktig makt. Tortyr i Algeriet och det franska imperiet: Ett undantag begränsat till krig av nationell frihet och som förts mot metropolen? Nej, en regel.”
Den franske generalen Paul Aussaresses bekräftade vilka metoder som användes, som vore han en sufflör i den amerikanske forne vice-presidenten Dick Cheneys öra:
”Tortyr är extremt effektivt, i majoriteten av fallen knäcks människorna och talar. Det var en tid då vi slogs mot terrorister. Tortyr var användbart och nödvändigt.”
Mer än 3000 personer av 24 000 arresterade i Algeriet ”försvann” spårlöst, i vad Aussaresses erkänner var avrättningar. 24 personer avrättade han för egen hand och själv såg han siffran som liten. När Aussaresses i sin bok Special Services - Algeria 1955-57 avslöjade omfattningen av tortyr, dödspatruller och utrensningar som fransmännen använde sig av i Algeriet skapade han en stor skandal och det krävdes att han skulle ställas inför rätta. Aussaresses visste dock att det var omöjligt, 1968 hade Frankrike utfärdat en amnesti för alla brott som utfördes i Algeriet. Och Aussaresses hade enbart handlat med den dåvarande justitieministern François Mitterrands godkännande.
Protesterna mot kriget i Algeriet växte stadigt och de Gaulle visade öppet att han såg algerisk självständighet som ett alternativ. Öppna samtal hölls med FLN (Nationella Frihetsfronten) i hopp om ett eldupphör. I Paris tolererades dock inga avvikelser från tanken på ett franskt Algeriet. Polismän från den nazikollaborerande Vichy-regimen
var väl representerade till skillnad från dem som varit motståndsmän. De senare sågs som kommunistsympatisörer och förhindrades alla möjligheter till befordran.
En av de polismän som samarbetat med nazisterna var Maurice Papon.
Maurice Papon hjälpte under andra världskriget till att deportera judar från Frankrike till de tyska koncentrationslägren. Detta i sin roll som övervakare av ”Judiska Frågor”. Efter kriget fick han behålla sin gamla position, trots sitt samarbete med nazisterna. Papon placerades senare i Algeriet där han aktivt torterade och förtryckte lokalbefolkningen. 1958 placerades han som chef för Parispolisen och i juni 1961 fick han franska hederslegionen för sin roll i kriget mot en algerisk självständighet.
Som chef för Parispolisen anställde Papon många soldater från Frankrikes kolonialkrig, framförallt i Vietnam, till poliskåren. Även unga män som var politiska motståndare till FLN inkorporerades. En särskild insatsstyrka, Force de Police Auxiliaire (FPA), skapades och gjorde sig snart känt för tortyr och försvinnanden. Raider mot mörkhyade, algerier, marockaner, spanjorer, skedde dagligen och många invandrare kastades i floden Seine med bakbundna händer. Samtidigt tog FLN:s bombkampanjer, liknande IRA:s i Storbritannien fart. Efter en attack som dödat en polisman utropade Papon:
”För varje träff vi tar ska vi ge tillbaks tio!”
Detta var den 2 oktober 1961, endast två veckor innan den ödesdigra dagen för Paris-massakern.
Den 5 oktober införde Papon nattligt utegångsförbud för alla muslimer, oavsett om de var av fransk eller algerisk bakgrund. Detta utegångsförbud omfattade över 150 000 människor. Det franska FLN kallade då till en demonstration för att protestera mot utegångsförbudet. Demonstrationen skulle innehålla män, kvinnor och barn och gå fredligt till. Demonstrationen utlystes till den 17 oktober 1961.
Den 17 oktober beslöt sig Papon för att genomföra en maktdemonstration. Han samlade ihop 7000 vanliga poliser och ytterligare 1400 kravallpoliser för att spärra varje infart till Paris, både tunnelbanor och tågstationer. 30-40 000 av Paris algerier lyckades ändå samla sig till demonstration och polisraider genomfördes mot dem och andra. Över 11 000 människor arresterades och internerades. Inte bara algerier utan också spanjorer, italienare, tunisier och marockaner drabbades. Alla med mörk hudfärg.
En mindre grupp på 5000 personer lyckades dock samla sig till ett fredligt demonstrationståg från Place de la République till Operan. Här blev de dock attackerade av polisen. Då demonstranterna försökte ta sig därifrån öppnade polisen eld mot dem med skarp ammunition. En del sköts till döds vid biografen Rex, andra senare vid bron Neuilly över floden Seine. Överallt kastades algerier i Seine för att dränkas, särskilt vid Pont Saint-Michel i närheten av Notre Dame. I sin bok Les Silences de la police beskriver författarna Jean-Luc Einaudi och Maurice Rajsfus händelserna:
”Under natten tog en massaker plats på gården vid polishögkvarteret, tiotals dödsoffer. Vid Palais des Sports, då i ’Palais des Expositions of Porte de Versailles’, blev de omhändertagna algerierna, många av dem skadade, systematiska offer för en ’välkomstkommitté’. På dessa platser ägde omfattande våld rum och fångar torterades. Folk skulle dö där tills slutet av veckan. Liknande scener skedde vid Coubertin Stadion. [...] Raiderna, våldet och dränkningarna skulle fortsätta de följande dagarna. I flera veckor hittades oidentifierade kroppar längs med flodbankarna. Resultatet för massakern uppskattas till minst 200 personer.”
Den officiella siffran från polisen var två döda. Sedermera har man försökt fastslå hur många som mördades under oktober. En kommission, tillsatt av den franska staten, har erkänt 48 dödade och ytterligare 142 dödade i veckorna därpå. 110 hittades i Seine. Fristående historiker har talat om 200 dödade och att minst 300 algerier dödades under hösten 1961. Fortfarande är många dokument hemlighetsstämplade och andra har förstörts.
Blodbadet belades med en total medietystnad. En omfattande censur förhindrade franska tidningar att skriva om detta. Undantaget var rapporter om hur algerier öppnat eld mot franska poliser. Amerikanska och brittiska tidningar upprepade dessa propagandalögner. Tidskriften Les Temps Modernes försökte skriva om det hela, men fick sin upplaga beslagtagen på order av Papon. Så sent som 1996 beslagtogs den algeriska tidningen Liberté av tullen på Lyons flygplats då den skrivit om massakern och Papons roll. Den franske inrikesministern gav order om beslaget.
Nästan alla känner till skotten i det amerikanska universitetet i Kent under Vietnam-kriget. Då öppnade amerikansk polis eld mot fredsdemonstranter. Fyra studenter dödades och nio skadades. Hundratals universitet och skolor stängde och åtta miljoner studenter gick i strejk. Händelsen har omnämnts i böcker, musik och filmer, senast i den amerikanska blockbustern Watchmen. Den är en del av det amerikanska medvetandet, en händelse i vanlig allmänbildning och som funnit en egen plats i den amerikanska historien.
1961 dödades 200 algerier mitt i centrala Paris, 50 gånger de dödade i Kent. De klubbades ihjäl, ströps till döds, dränktes och sköts. De torterades och misshandlades. 40 år senare, när en minnesplakett sattes upp till minne av offren, protesterade högerpolitiker och polisfacket. Att ihågkomma offren skulle leda till upplopp, ses som uppmuntran till terrorism, vara respektlöst mot polisen. Maurice Papon dömdes för sina brott mot judarna under andra världskriget, men har undgått allt straff för sitt agerande mot algerier och andra mörkhyade.
Och offren förblir glömda.
------------------------------------------------
Hampus Eckerman i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1238) 24-31 maj 2009. Se också Hampus blogg www.motbilder.se , där det finns bilder från Paris 1961
söndag, maj 17
SJÄLVCENSUR OCH ANNAT NEDTYSTANDE
Hade skrivit en lång krönika där jag inledde med kritiken av påven för att han på besök i Israel inte bad om ursäkt. För vad då, undrade jag. Visserligen var denne tysk hela 12 år vid andra världskrigets början, men kan han verkligen lastas för massmord på många olika länders människor, minst hälften civila, som sedan följde. Vore det inte att hårddra den eländiga kollektivskulden, rasismens verkliga hörnpelare, som så grymt drabbat kritikernas eget folk..
För att överträffa påven bad jag ödmjukast –men ironiskt-- om ursäkt för en massa föga trendriktiga historiska fakta jag dristat mig till att lyfta fram på radion. Några av mina närmaste vänner fick läsa utkastet. En av dem tyckte att det var ”fantastiskt bra” och uppmanade mig att absolut publicera det, annars vore jag själv en sån där föraktfull ”hovhistoriker”. Ett par andra gillade också texten men avrådde mig från att använda den.
Apropå ursäkter skrev jag i en mina hundratal krönikor i fredstidningen Pax (nr 5/1990):
”Förlåt, jag gillar tyskar, brukar jag ibland yppa. Även i upplysta sällskap väcker detta förstämning och protester. Det hjälper inte, att jag försöker förklara, att tyskarna är medvetna om sina förfäders ogärningar och därför bemödar sig om att vara vänliga mot oss utlänningar. Segermakternas människor, lyckligt okunniga om de egnas krigsförbrytelser, har ännu råd att vara arroganta”
Och i höstas sa jag bland annat följande här på radion:
”Tyskarna uppmärksammar berömvärt sina egna krigsförbrytelser men förtiger vanligen sina egna lidanden. Segrarna, i vilkas tross våra medier trivs, öser varje vecka på om förlorarnas förbrytelser, båda verkliga och påhittade. Deras egna övergrepp tystas ner och allmänheten bibringas uppfattningen att andra världskriget trots de 40-50 miljonerna dödade –ca hälften var civila-- var ett hjältemodigt och rättfärdigt krig mellan de riktigt goda och de läskigt onda. Det är en inställning som befrämjar nya krig och just andra världskrigets segrare har ju de senaste decennierna härjat nästan som fascisters likar lite varstans i världen.”
Det är till exempel tvivelaktigt att terrorbombningarna av Vietnam och Kambodja hade varit möjliga om vi i västvärlden någon enda gång fått se bilder på något enda av de 70 000 tyska barn som sprängdes eller brändes till döds, när civila städer bombades till grus och aska. Hade det så kallade kriget mot terrorismen kunnat föras med så pinsamt ociviliserade inslag som tortyr, om medierna hade ägnat behandlingen av de besegrade i andra världskriget en ynka bråkdel av den uppmärksamhet som förlorarnas alla missdåd skildrats.
Att terrormisstänkta muslimska fångar de senaste åren kallats ”illegala kombattanter” och inte krigsfångar och kunnat behandlats därefter har en föga känd föregångare i behandlingen av någon miljon tyska fångar kring andra världskrigets slut. De kallades inte heller krigsfångar utan ”avväpnade fientliga styrkor” (Disarmed Enemy Forces) och därför fråntogs de rättigheter de enligt Genèvekonventionen skulle ha haft. Alltså dog de som flugor i vidriga amerikanska och franska läger. Och borta i Stilla havet omkom 81 000 japanska fångar månaderna efter kriget.
Det kan ta tid, innan förlorarnas lidanden erkänns. Ett exempel på det är vårt i år så aktuella grannland Finland. Härom veckan i Dagens Nyheter (6/5) recenserade Henrik Arnstad Aapo Roselius bok ”I bödlarnas fotspår”. Den handlar om inbördeskriget 1918 och hur grymt den besegrade röda sidans människor behandlades. Och redan 1993 skrev historieprofessorn Heikki Ylikangas i sin bok ”Vägen till Tammerfors:
”Den svåraste bitterheten förorsakas av hemlighållandet, av att den segrande parten försöker skyla över de våldsdåd dess soldater gjort sig skyldiga till. Bara om och när dessa våldshandlingar visas i öppen dager på samma sätt som den förlorande partens alla brott har visats, och de skyldiga i och med avslöjandet så att säga får sitt straff och våldsdådens offer sin upprättelse, tynar traumat bort. I annat fall blir det bestående --trots tidens gång."
-------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1237) 17-24 maj 2009
För att överträffa påven bad jag ödmjukast –men ironiskt-- om ursäkt för en massa föga trendriktiga historiska fakta jag dristat mig till att lyfta fram på radion. Några av mina närmaste vänner fick läsa utkastet. En av dem tyckte att det var ”fantastiskt bra” och uppmanade mig att absolut publicera det, annars vore jag själv en sån där föraktfull ”hovhistoriker”. Ett par andra gillade också texten men avrådde mig från att använda den.
Apropå ursäkter skrev jag i en mina hundratal krönikor i fredstidningen Pax (nr 5/1990):
”Förlåt, jag gillar tyskar, brukar jag ibland yppa. Även i upplysta sällskap väcker detta förstämning och protester. Det hjälper inte, att jag försöker förklara, att tyskarna är medvetna om sina förfäders ogärningar och därför bemödar sig om att vara vänliga mot oss utlänningar. Segermakternas människor, lyckligt okunniga om de egnas krigsförbrytelser, har ännu råd att vara arroganta”
Och i höstas sa jag bland annat följande här på radion:
”Tyskarna uppmärksammar berömvärt sina egna krigsförbrytelser men förtiger vanligen sina egna lidanden. Segrarna, i vilkas tross våra medier trivs, öser varje vecka på om förlorarnas förbrytelser, båda verkliga och påhittade. Deras egna övergrepp tystas ner och allmänheten bibringas uppfattningen att andra världskriget trots de 40-50 miljonerna dödade –ca hälften var civila-- var ett hjältemodigt och rättfärdigt krig mellan de riktigt goda och de läskigt onda. Det är en inställning som befrämjar nya krig och just andra världskrigets segrare har ju de senaste decennierna härjat nästan som fascisters likar lite varstans i världen.”
Det är till exempel tvivelaktigt att terrorbombningarna av Vietnam och Kambodja hade varit möjliga om vi i västvärlden någon enda gång fått se bilder på något enda av de 70 000 tyska barn som sprängdes eller brändes till döds, när civila städer bombades till grus och aska. Hade det så kallade kriget mot terrorismen kunnat föras med så pinsamt ociviliserade inslag som tortyr, om medierna hade ägnat behandlingen av de besegrade i andra världskriget en ynka bråkdel av den uppmärksamhet som förlorarnas alla missdåd skildrats.
Att terrormisstänkta muslimska fångar de senaste åren kallats ”illegala kombattanter” och inte krigsfångar och kunnat behandlats därefter har en föga känd föregångare i behandlingen av någon miljon tyska fångar kring andra världskrigets slut. De kallades inte heller krigsfångar utan ”avväpnade fientliga styrkor” (Disarmed Enemy Forces) och därför fråntogs de rättigheter de enligt Genèvekonventionen skulle ha haft. Alltså dog de som flugor i vidriga amerikanska och franska läger. Och borta i Stilla havet omkom 81 000 japanska fångar månaderna efter kriget.
Det kan ta tid, innan förlorarnas lidanden erkänns. Ett exempel på det är vårt i år så aktuella grannland Finland. Härom veckan i Dagens Nyheter (6/5) recenserade Henrik Arnstad Aapo Roselius bok ”I bödlarnas fotspår”. Den handlar om inbördeskriget 1918 och hur grymt den besegrade röda sidans människor behandlades. Och redan 1993 skrev historieprofessorn Heikki Ylikangas i sin bok ”Vägen till Tammerfors:
”Den svåraste bitterheten förorsakas av hemlighållandet, av att den segrande parten försöker skyla över de våldsdåd dess soldater gjort sig skyldiga till. Bara om och när dessa våldshandlingar visas i öppen dager på samma sätt som den förlorande partens alla brott har visats, och de skyldiga i och med avslöjandet så att säga får sitt straff och våldsdådens offer sin upprättelse, tynar traumat bort. I annat fall blir det bestående --trots tidens gång."
-------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1237) 17-24 maj 2009
Marianne Stieger: Matpornografi här – svält där
Kära lyssnare!
Den här veckan har Tysklands förbundsdag, den tyska riksdagen, högtidlighållit 60-årsdagen av den tyska grundlagens tillkomst. Kloka män hade på våren 1949 samlats i klostret på Herrenchiemsee, den vackra ön i sjön Chiemsee i Bayern, ön som mest är känd för ett av kung Ludvig den IV:s magnifika sagoslott. Här på denna ö satte de sina namn under lagtexten den 8 maj 1949. Detta dokument skulle bli grundbulten i den nya tyska demokratin. Lagens första paragraf lyder: ”Människans värdighet är okränkbar.” Visst låter den meningen som musik i våra öron?
Dock hävdar jag att just denna paragraf har varit och är en av de mest missbrukade paragraferna i vår värld. Hur ofta har inte människors värdighet kränkts under dessa 60 år, inte bara i Tyskland utan i hela världen? Dagligen och stundligen utsätts människor världen över för kränkande behandling. En av de värsta kränkningarna är, tycker jag, när regeringar låter sina medborgare svälta. Mat är människans grundläggande behov och att inte se till detta är att kränka människans värdighet.
Här i västerlandet har vi under de senaste åren ägnat oss åt ett nästan oanständigt frossande i mat. Ja, mitt i alla slankhetsfobier äter vi kanske inte så mycket, men vi frossar i bilder av mat i både tidningar och på tv. Själv hamnar jag stup i kvarten i tyska kockshower, där inbjudna gäster med nästan pornografisk lidelse kastar sig över framdukade matvaror för att i ädel tävlan laga till de mest avancerade rätterna.
Visst ser det tjusigt ut med alla vackra kockar och kokerskor som elegant vispar ihop de mest avancerade rätterna. När dessa är klara, smeks de lidelsefullt av flinka kockhänder medan de läggs upp på fat, alltmedan publiken ivrigt applåderar och väntar på att få smaka. Dyra råvaror presenteras som hörde de hemma i var mans kök. För att inte tala om alla dessa utsökta köksredskap som måste få det att klirra i kassan i varje affär där sådana tillbehör säljs.
Själv drabbas jag av vanmakt inför allt detta frosseri, när jag sedan kopplar över till nästa kanal och hamnar i ett reportage om Indien. ”Mer än femtio miljoner människor i Indien lever under svältgränsen”, hör jag speakern säga, medan jag fortfarande halvt om halvt har kvar de läckra maträtterna på näthinnan. Femtio miljoner människor som dagligen kämpar för att överleva ännu en dag på de rester de hittar på gator och torg, för att inte tala om soptippar. Är det värdigt en människa? Är det värdigt femtio miljoner människor i ett land som Indien? Är det värdigt svältande människor i många andra länder på vår jord, faktiskt även i vårt välmående Europa? Nej och åter nej! Att utrota världssvälten är mänsklighetens viktigaste uppgift. Inte att tillverka vapen och bekriga varandra!
Nu i dagarna går Indien till val. Över en miljard människor ska rösta fram de politiker som ska ge dem en bättre värld. Bland dessa mängder av människor finns det både välmående och många mycket rika. Men det finns härskaror av mycket, mycket fattiga människor i alla delar av Indien, inte bara i det extremt fattiga Dharampur. Låt oss alla hoppas att valet frambringar politiker som bättre än hittills lyckas värna om alla människors värdighet, även de femtio miljoner svältandes. För oss inom TUFF hoppas jag att vi även fortsättningsvis med hjälp av givmilda människor kan bidra till att höja värdigheten för några av dessa fattiga, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 17-24 maj 2009
Den här veckan har Tysklands förbundsdag, den tyska riksdagen, högtidlighållit 60-årsdagen av den tyska grundlagens tillkomst. Kloka män hade på våren 1949 samlats i klostret på Herrenchiemsee, den vackra ön i sjön Chiemsee i Bayern, ön som mest är känd för ett av kung Ludvig den IV:s magnifika sagoslott. Här på denna ö satte de sina namn under lagtexten den 8 maj 1949. Detta dokument skulle bli grundbulten i den nya tyska demokratin. Lagens första paragraf lyder: ”Människans värdighet är okränkbar.” Visst låter den meningen som musik i våra öron?
Dock hävdar jag att just denna paragraf har varit och är en av de mest missbrukade paragraferna i vår värld. Hur ofta har inte människors värdighet kränkts under dessa 60 år, inte bara i Tyskland utan i hela världen? Dagligen och stundligen utsätts människor världen över för kränkande behandling. En av de värsta kränkningarna är, tycker jag, när regeringar låter sina medborgare svälta. Mat är människans grundläggande behov och att inte se till detta är att kränka människans värdighet.
Här i västerlandet har vi under de senaste åren ägnat oss åt ett nästan oanständigt frossande i mat. Ja, mitt i alla slankhetsfobier äter vi kanske inte så mycket, men vi frossar i bilder av mat i både tidningar och på tv. Själv hamnar jag stup i kvarten i tyska kockshower, där inbjudna gäster med nästan pornografisk lidelse kastar sig över framdukade matvaror för att i ädel tävlan laga till de mest avancerade rätterna.
Visst ser det tjusigt ut med alla vackra kockar och kokerskor som elegant vispar ihop de mest avancerade rätterna. När dessa är klara, smeks de lidelsefullt av flinka kockhänder medan de läggs upp på fat, alltmedan publiken ivrigt applåderar och väntar på att få smaka. Dyra råvaror presenteras som hörde de hemma i var mans kök. För att inte tala om alla dessa utsökta köksredskap som måste få det att klirra i kassan i varje affär där sådana tillbehör säljs.
Själv drabbas jag av vanmakt inför allt detta frosseri, när jag sedan kopplar över till nästa kanal och hamnar i ett reportage om Indien. ”Mer än femtio miljoner människor i Indien lever under svältgränsen”, hör jag speakern säga, medan jag fortfarande halvt om halvt har kvar de läckra maträtterna på näthinnan. Femtio miljoner människor som dagligen kämpar för att överleva ännu en dag på de rester de hittar på gator och torg, för att inte tala om soptippar. Är det värdigt en människa? Är det värdigt femtio miljoner människor i ett land som Indien? Är det värdigt svältande människor i många andra länder på vår jord, faktiskt även i vårt välmående Europa? Nej och åter nej! Att utrota världssvälten är mänsklighetens viktigaste uppgift. Inte att tillverka vapen och bekriga varandra!
Nu i dagarna går Indien till val. Över en miljard människor ska rösta fram de politiker som ska ge dem en bättre värld. Bland dessa mängder av människor finns det både välmående och många mycket rika. Men det finns härskaror av mycket, mycket fattiga människor i alla delar av Indien, inte bara i det extremt fattiga Dharampur. Låt oss alla hoppas att valet frambringar politiker som bättre än hittills lyckas värna om alla människors värdighet, även de femtio miljoner svältandes. För oss inom TUFF hoppas jag att vi även fortsättningsvis med hjälp av givmilda människor kan bidra till att höja värdigheten för några av dessa fattiga, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 17-24 maj 2009
lördag, maj 16
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1237) 17-24 maj -09
....till Pamela Boston, som e-postar från USA till amerikansk-svensken och Natomotståndaren Al Burke på Lidingö: ”Anledningen till att jag skriver är att jag vill berätta att jag verkligen uppskattade att höra dig i Åke Sandins program. Jag upptäckte Tyresöradion för tre år sedan. Jag önskar det vore en radikal eller åtminstone USA-kritisk kanal i Sverige i likhet med Pacifica i USA, men Tyresöradion är väl det näst bästa” (Förklaring: Pacifica är en progressiv radiokanal i Kalifornien)
....till Författaren och debattören Björn Kumm, som i Sveriges Radios Obs (11 maj) diskuterar Kosovo. Han påpekar att de 800 000 kosovoalbaner som flydde under Natobombningarna 1999 sedan kunde återvända. För de flera hundra tusen serber och romer som sedan tvangs att fly har den etniska rensningen blivit permanent.
....till Irlands största dagstidning Irish Independent, där Jason O’Brien (9/5) skriver om skådespelaren Martin Sheen, känd bland annat för TV- långköraren ”Vita huset” (West Wing). Här berättas att Sheen är en mycket engagerad fredsaktivist, ja han har rentav blivit arresterad 66 gånger de senaste 25 åren. Härom året blev han till exempel arresterad för att olovligt ha tagit sig in på ett område för kärnvapentester i Nevada. "Rollen som president i Vita Huset gör jag för min inkomst. Protesterar mot kärnvapen och krig gör jag för att överleva." Martin Sheen har irländska rötter och berömmer Irlands fredsaktivister, till exempel Pit stop Ploughshares, som 2003 trängde in och ”avrustade” (läs: förstörde) ett amerikanskt bombplan, som mellanlandat på Shannonflygplatsen på väg till Irak. I motsats till svenska ickevåldsverkare, som döms till fängelse och dryga böter frikändes de irländska plogbillarna, eftersom rätten "var övertygad om att de agerade för att rädda liv och egendom i Irak och Irland och att deras avrustningsaktion var rimlig med tanke på omständigheterna"
....till Aktionsgruppen mot Nato, som påpekar att 8-16 juni genomför USA / NATO historiens största flygkrigsövning i Norrbotten. USA:s fighter F15 och F16 deltar plus ett 60tal andra stridsflyg. Ett hangarfartyg ska stäva uppefter Bottenviken. Därför arrangeras ett APPELLMÖTE på Mynttorget i Stockholm tisdag 19 maj 13.00-15.00 med tal av bland andra riksdagsledamoten Hans Linde.
....till våra indiska partners Bhikhu och Kokila Vyas med flera bland de många Tuff-projekten i Indien. De anordnade och finansierade nyligen massbröllop för 86 par i Dharampur, som bebos av ”tribals”, de fattigaste av de fattiga. Bilder från detta märkliga evenemang finns på www.tuff.fred.se
....till Ingrid Eckerman och de andra i kollektivboendet i Skarpnäck som i lördags anordnade sin traditionella loppmarknad, vars intäkter går till miljö- och biståndsprojekt, bland annat till Tuffprojekten i Indien.
....till ....till den Iranfödde brittiske professorn Farhang Jahanpour, vars åsikter om den amerikansk-iranska konflikten 2007 återgavs av TFF (Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning). Han påpekade att USA är ensamt i historien om en doktrin som bland annat innefattar att börja ett kärnvapenkrig också mot länder som inte har kärnvapen. Han erinrade om att Storbritannien i mars 2007 beslutade att modernisera sina kärnvapenbärande Tridentubåtar för flera hundra miljarder kronor, medan man i FN hotar med sanktioner mot Iran för att landet fortsätter med småskalig anrikning av uran för –som Iran uppger—fredliga ändamål. Nu (8/5) skriver han igen om kärnvapen: ”Blotta existensen av kärnvapen och kärnvapeninnehaven är nu inte nämnd. Mittfårans medier belyser nästan aldrig det terroristiska naturen i vapenarsenalerna i USA, Ryssland, Frankrike, England, Kina och Israel och tesen om terrorbalans som håller mänskligheten som gisslan för en total förintelse. Det är en klar indikation på att kärnvapenstater är terroriststater. men herregud, vem skulle våga säga nåt sånt i våra medier?” Denne brittiske professor menar att det enda våra medier varnar för ät till exempel Irans och Nordkoreas möjliga förmåga och vilja att skaffa kärvapen. Och han skriver mediekritiskt: ”Unga människor får inte längre lära sig om att kärnvapen existerar. De –liksom många andra medborgare—vet inte att vi alla skulle kunna försvinna på några timmar”. Och professor Farhang Jahanpour tycker att Albert Einstein hade rätt när han fastslog: ”Atomens lösgjorda kraft har ändrat allting utom vårt sätt att tänka och därför drive vir mot en aldrig tidigare upplevt katastrof”
....till Tuffs populära samtalscafé Filosofika, dit alla är välkomna redan tisdagen den 19 maj kl 19 i Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80 Ämne: Varför mår så många mentalt dåligt? Inledare: Birgitta Karlfeldt
....till Författaren och debattören Björn Kumm, som i Sveriges Radios Obs (11 maj) diskuterar Kosovo. Han påpekar att de 800 000 kosovoalbaner som flydde under Natobombningarna 1999 sedan kunde återvända. För de flera hundra tusen serber och romer som sedan tvangs att fly har den etniska rensningen blivit permanent.
....till Irlands största dagstidning Irish Independent, där Jason O’Brien (9/5) skriver om skådespelaren Martin Sheen, känd bland annat för TV- långköraren ”Vita huset” (West Wing). Här berättas att Sheen är en mycket engagerad fredsaktivist, ja han har rentav blivit arresterad 66 gånger de senaste 25 åren. Härom året blev han till exempel arresterad för att olovligt ha tagit sig in på ett område för kärnvapentester i Nevada. "Rollen som president i Vita Huset gör jag för min inkomst. Protesterar mot kärnvapen och krig gör jag för att överleva." Martin Sheen har irländska rötter och berömmer Irlands fredsaktivister, till exempel Pit stop Ploughshares, som 2003 trängde in och ”avrustade” (läs: förstörde) ett amerikanskt bombplan, som mellanlandat på Shannonflygplatsen på väg till Irak. I motsats till svenska ickevåldsverkare, som döms till fängelse och dryga böter frikändes de irländska plogbillarna, eftersom rätten "var övertygad om att de agerade för att rädda liv och egendom i Irak och Irland och att deras avrustningsaktion var rimlig med tanke på omständigheterna"
....till Aktionsgruppen mot Nato, som påpekar att 8-16 juni genomför USA / NATO historiens största flygkrigsövning i Norrbotten. USA:s fighter F15 och F16 deltar plus ett 60tal andra stridsflyg. Ett hangarfartyg ska stäva uppefter Bottenviken. Därför arrangeras ett APPELLMÖTE på Mynttorget i Stockholm tisdag 19 maj 13.00-15.00 med tal av bland andra riksdagsledamoten Hans Linde.
....till våra indiska partners Bhikhu och Kokila Vyas med flera bland de många Tuff-projekten i Indien. De anordnade och finansierade nyligen massbröllop för 86 par i Dharampur, som bebos av ”tribals”, de fattigaste av de fattiga. Bilder från detta märkliga evenemang finns på www.tuff.fred.se
....till Ingrid Eckerman och de andra i kollektivboendet i Skarpnäck som i lördags anordnade sin traditionella loppmarknad, vars intäkter går till miljö- och biståndsprojekt, bland annat till Tuffprojekten i Indien.
....till ....till den Iranfödde brittiske professorn Farhang Jahanpour, vars åsikter om den amerikansk-iranska konflikten 2007 återgavs av TFF (Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning). Han påpekade att USA är ensamt i historien om en doktrin som bland annat innefattar att börja ett kärnvapenkrig också mot länder som inte har kärnvapen. Han erinrade om att Storbritannien i mars 2007 beslutade att modernisera sina kärnvapenbärande Tridentubåtar för flera hundra miljarder kronor, medan man i FN hotar med sanktioner mot Iran för att landet fortsätter med småskalig anrikning av uran för –som Iran uppger—fredliga ändamål. Nu (8/5) skriver han igen om kärnvapen: ”Blotta existensen av kärnvapen och kärnvapeninnehaven är nu inte nämnd. Mittfårans medier belyser nästan aldrig det terroristiska naturen i vapenarsenalerna i USA, Ryssland, Frankrike, England, Kina och Israel och tesen om terrorbalans som håller mänskligheten som gisslan för en total förintelse. Det är en klar indikation på att kärnvapenstater är terroriststater. men herregud, vem skulle våga säga nåt sånt i våra medier?” Denne brittiske professor menar att det enda våra medier varnar för ät till exempel Irans och Nordkoreas möjliga förmåga och vilja att skaffa kärvapen. Och han skriver mediekritiskt: ”Unga människor får inte längre lära sig om att kärnvapen existerar. De –liksom många andra medborgare—vet inte att vi alla skulle kunna försvinna på några timmar”. Och professor Farhang Jahanpour tycker att Albert Einstein hade rätt när han fastslog: ”Atomens lösgjorda kraft har ändrat allting utom vårt sätt att tänka och därför drive vir mot en aldrig tidigare upplevt katastrof”
....till Tuffs populära samtalscafé Filosofika, dit alla är välkomna redan tisdagen den 19 maj kl 19 i Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80 Ämne: Varför mår så många mentalt dåligt? Inledare: Birgitta Karlfeldt
lördag, maj 9
INTA BARA PESSIMISTISKT
Ibland känns det helt tomt, ja meningslöst att vara människa. Många känner nog igen sig. Då och då drabbas man av leda och obeslutsamhet och undrar varför man lever. Alltmedan Luther viskar på våra axlar att vi minsann borde göra det och det och det. Men någon annan typ väser förledande: ”Vad fan då för?”
För all del, med förnuftet inser jag att jag borde glädjas och känna livslust och skaparkraft. Här utanför blommar de japanska körsbärsträden i sin helt förföriska skönhet. Jag har överlevt en vinter till och borde alltså se ljust på livet, lika härligt ljust som det nu börjar bli här i trakten. När människor, som är snälla –för inte är dom väl bara hoppfulla gråterskor, som vädrar ett nytt offer?—frågar hur jag mår svarar jag alltid: ”Bättre än jag förtjänar!” Det är i traditionen från min gamle vän Roland Schütt, som dog vid 92 års ålder 2005. När jag en gång frågade honom, varför han som var så engagerad inte var medlem i de berömvärt aktiva pensionärsföreningarna, svarade han: ”I helvete heller! Där finns bara en massa andra gubbjävlar och käringar och det enda dom pratar om är sina krämpor och jag har tammefan nog av mina egna!”
Ibland när jag riskerar att hamna i gänget ”Griniga gamla gubbar” slår det mig att jag är privilegierad. Bara att få träffa och intervjua så många olika människor är en väldig förmån och inspiration. De senaste dagarna har jag fått prata med en kandidat till EU-parlamentet, kommunens kulturchef och en för kenyanska barn engagerad Fåradalbo. Jag lever upp vid mötet med människor. Och i decennier har en kort dikt av Johannes Edfelt varit inpräntad i min skalle. Den heter ”Se människan” och en strof är iskall i sin svartsyn:
Ser du dig själv, så ser du oändlig
marmorbrottsmöda och fångtransport.
--Måste du alltid ledas som skändlig
boskap till slakthus och mörker bort?
Men redan påföljande strof blir en lovsång till människan:
Ändå bär du ett sådant skimmer
vid din förmörkelses yttersta rand
--att den som bländad det förnimmer
döljer sitt ansikte i sin hand
Fast på väggen i mitt arbetsrum hänger sedan årtionden en gulnad liten lapp med en dikt av --.om jag minns rätt— Karl Ragnar Gierow:
Men vad mitt liv betytt
det fann jag inte.
Att vända ont till gott
det hann jag inte.
Att börja om på nytt
det kan jag inte.
Kläd svart min katafalk
och trummorna
bjud snask och nattvardskalk
åt gummorna!
Rör trummorna!
Men på en annan lapp finns Stig Dagermans ord:
Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.
Ändå valde Dagerman att vid alltför unga år ”emigrera vertikalt”, ett uttryck som Ebbe Björkman myntade på Tyresöradion. I slutet av den här veckan firar Finska föreningen och Kulturförvaltningen det så kallade märkesåret med evenemang i Tyresö centrum 14-16 maj. Därför har vi flera finländska inslag här på radion, bland annat om den finländske nationalskalden Johan Ludvig Runeberg, han som i unga år avslutade en dikt med:
Vad mer om än din levnads dröm
ej sekler tälja får?
Du älskat har på nordens ström
och sjungit i dess vår.
------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1236) 10-17 maj -09
För all del, med förnuftet inser jag att jag borde glädjas och känna livslust och skaparkraft. Här utanför blommar de japanska körsbärsträden i sin helt förföriska skönhet. Jag har överlevt en vinter till och borde alltså se ljust på livet, lika härligt ljust som det nu börjar bli här i trakten. När människor, som är snälla –för inte är dom väl bara hoppfulla gråterskor, som vädrar ett nytt offer?—frågar hur jag mår svarar jag alltid: ”Bättre än jag förtjänar!” Det är i traditionen från min gamle vän Roland Schütt, som dog vid 92 års ålder 2005. När jag en gång frågade honom, varför han som var så engagerad inte var medlem i de berömvärt aktiva pensionärsföreningarna, svarade han: ”I helvete heller! Där finns bara en massa andra gubbjävlar och käringar och det enda dom pratar om är sina krämpor och jag har tammefan nog av mina egna!”
Ibland när jag riskerar att hamna i gänget ”Griniga gamla gubbar” slår det mig att jag är privilegierad. Bara att få träffa och intervjua så många olika människor är en väldig förmån och inspiration. De senaste dagarna har jag fått prata med en kandidat till EU-parlamentet, kommunens kulturchef och en för kenyanska barn engagerad Fåradalbo. Jag lever upp vid mötet med människor. Och i decennier har en kort dikt av Johannes Edfelt varit inpräntad i min skalle. Den heter ”Se människan” och en strof är iskall i sin svartsyn:
Ser du dig själv, så ser du oändlig
marmorbrottsmöda och fångtransport.
--Måste du alltid ledas som skändlig
boskap till slakthus och mörker bort?
Men redan påföljande strof blir en lovsång till människan:
Ändå bär du ett sådant skimmer
vid din förmörkelses yttersta rand
--att den som bländad det förnimmer
döljer sitt ansikte i sin hand
Fast på väggen i mitt arbetsrum hänger sedan årtionden en gulnad liten lapp med en dikt av --.om jag minns rätt— Karl Ragnar Gierow:
Men vad mitt liv betytt
det fann jag inte.
Att vända ont till gott
det hann jag inte.
Att börja om på nytt
det kan jag inte.
Kläd svart min katafalk
och trummorna
bjud snask och nattvardskalk
åt gummorna!
Rör trummorna!
Men på en annan lapp finns Stig Dagermans ord:
Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.
Ändå valde Dagerman att vid alltför unga år ”emigrera vertikalt”, ett uttryck som Ebbe Björkman myntade på Tyresöradion. I slutet av den här veckan firar Finska föreningen och Kulturförvaltningen det så kallade märkesåret med evenemang i Tyresö centrum 14-16 maj. Därför har vi flera finländska inslag här på radion, bland annat om den finländske nationalskalden Johan Ludvig Runeberg, han som i unga år avslutade en dikt med:
Vad mer om än din levnads dröm
ej sekler tälja får?
Du älskat har på nordens ström
och sjungit i dess vår.
------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1236) 10-17 maj -09
fredag, maj 8
Marianne Stieger: Where Do all the Angels Go?
Kära programledare!
Jo, kära lyssnare, ni horde alldeles rätt. Idag vänder jag mig i första hand till Radio TUFF:s programledare Åke Sandin. Jag har nämligen en alldeles personlig önskan. Åke, kan du inte spela den underbara sången ”Where Have All the Flowers Gone?” för lyssnarna och mig? Varför? Jo, det finns en speciell anledning till detta.
Den 3 maj fyllde den amerikanske protestsångaren Pete Seeger 90 år. Det är han som har skrivit texten till sången och även ”If I Had a Hammer” och ”Turn, Turn, Turn” om ni minns dem. Hur många protestmarscher Pete Seeger har deltagit i och hur många amerikanska presidenter han har häcklat, det går inte att räkna. Trots sin höga ålder ger protestsångaren med anledning av sin födelsedag en konsert i Madison Square Garden, vars intäkter går till en miljöorganisation som bevarar och skyddar Hudsonfloden. Man kan säga att Pete Seeger är Hudsonflodens skyddsängel.
(Här spelades i Radio Tuff "Where have all the Flowers gone?" med Pete Seeger)
Jag gillar människor som engagerar sig. Framförallt gillar jag tanken att med anledning av jämna födelsedagar samla in pengar till viktiga ändamål, istället för att köpa diverse onödiga prylar. Den tanken värnar vi om i TUFF. Ja, detta säger jag med tanke på min 75-årsdag om några år. Men än har ni gott om tid.
En annan skyddsängel har just gått bort, ”fångarnas ängel”. Birgitta Wolf von Rosen, som blev 97 år gammal och nyligen avled i den bayerska staden Murnau, var syster till den legendariske piloten Carl-Gustaf von Rosen, som blev bekant för sina hjälpinsatser per flyg till Biafra och Etiopien på sin tid. Men hon var också syskonbarn till Karin von Rosen, som var gift med Hermann Göring. Detta senare faktum tvekade Birgitta Wolf von Rosen aldrig att utnyttja under nazisttiden, när det gällde att rädda politiskt förföljda fångar.
Efter kriget startade hon organisationen ”Nothilfe”, som hjälpte unga straffångar i ett antal fängelser. Hon var också en av grundarna av Riksförbundet för humanisering av kriminalvården i Sverige. Se, det var en sann skyddsängel. Men hur många av oss kände till detta? Namnet von Rosen är så förknippat med Hermann Göring att de här hjälpinsatserna alldeles kommer i skymundan.
Här i Skåne har en annan, en mycket ung skyddsängel visat sig. I den lilla sydskånska byn Fru Alstad brann det häromkvällen. Den unga Nathalie Forsberg såg elden i grannens villa och den handikappade gamle mannen som stod i dörröppningen. Nathalie rusade över och bar gamlingen över till sin gårdsplan.
Nu är villan totalt utbränd och den gamle vistas på sjukhus. På frågan vart han sedan ska ta vägen svarade Nathalie Forsberg att han så klart ska bo hos henne och hennes familj. ”Jag har ju känt honom sedan jag var ett spädbarn,” var Nathalies självklara kommentar. Så talar en sann skyddsängel, hälsar från Limhamn
-------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger (i Radio Tuff (nr 1235) 10-17 maj 2009)
Jo, kära lyssnare, ni horde alldeles rätt. Idag vänder jag mig i första hand till Radio TUFF:s programledare Åke Sandin. Jag har nämligen en alldeles personlig önskan. Åke, kan du inte spela den underbara sången ”Where Have All the Flowers Gone?” för lyssnarna och mig? Varför? Jo, det finns en speciell anledning till detta.
Den 3 maj fyllde den amerikanske protestsångaren Pete Seeger 90 år. Det är han som har skrivit texten till sången och även ”If I Had a Hammer” och ”Turn, Turn, Turn” om ni minns dem. Hur många protestmarscher Pete Seeger har deltagit i och hur många amerikanska presidenter han har häcklat, det går inte att räkna. Trots sin höga ålder ger protestsångaren med anledning av sin födelsedag en konsert i Madison Square Garden, vars intäkter går till en miljöorganisation som bevarar och skyddar Hudsonfloden. Man kan säga att Pete Seeger är Hudsonflodens skyddsängel.
(Här spelades i Radio Tuff "Where have all the Flowers gone?" med Pete Seeger)
Jag gillar människor som engagerar sig. Framförallt gillar jag tanken att med anledning av jämna födelsedagar samla in pengar till viktiga ändamål, istället för att köpa diverse onödiga prylar. Den tanken värnar vi om i TUFF. Ja, detta säger jag med tanke på min 75-årsdag om några år. Men än har ni gott om tid.
En annan skyddsängel har just gått bort, ”fångarnas ängel”. Birgitta Wolf von Rosen, som blev 97 år gammal och nyligen avled i den bayerska staden Murnau, var syster till den legendariske piloten Carl-Gustaf von Rosen, som blev bekant för sina hjälpinsatser per flyg till Biafra och Etiopien på sin tid. Men hon var också syskonbarn till Karin von Rosen, som var gift med Hermann Göring. Detta senare faktum tvekade Birgitta Wolf von Rosen aldrig att utnyttja under nazisttiden, när det gällde att rädda politiskt förföljda fångar.
Efter kriget startade hon organisationen ”Nothilfe”, som hjälpte unga straffångar i ett antal fängelser. Hon var också en av grundarna av Riksförbundet för humanisering av kriminalvården i Sverige. Se, det var en sann skyddsängel. Men hur många av oss kände till detta? Namnet von Rosen är så förknippat med Hermann Göring att de här hjälpinsatserna alldeles kommer i skymundan.
Här i Skåne har en annan, en mycket ung skyddsängel visat sig. I den lilla sydskånska byn Fru Alstad brann det häromkvällen. Den unga Nathalie Forsberg såg elden i grannens villa och den handikappade gamle mannen som stod i dörröppningen. Nathalie rusade över och bar gamlingen över till sin gårdsplan.
Nu är villan totalt utbränd och den gamle vistas på sjukhus. På frågan vart han sedan ska ta vägen svarade Nathalie Forsberg att han så klart ska bo hos henne och hennes familj. ”Jag har ju känt honom sedan jag var ett spädbarn,” var Nathalies självklara kommentar. Så talar en sann skyddsängel, hälsar från Limhamn
-------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger (i Radio Tuff (nr 1235) 10-17 maj 2009)
ROSOR från RADIO TUFF (nr1236) 09-05-10 till....
....till ledarskribenten i Dagens Nyheter Håkan Boström, som (2/5) bland annat skriver: ”Det måste gå att kritisera islam utan att bli kritiserad som rasist. På samma sätt som det måste gå att kritisera Israel utan att bli anklagad för antisemitism”
....till ABF:s tidning Fönstret (nr 2 / 2009), som citerar Mahatma Gandhi, som om den gamla ödesdigra vedergällningsprincipen sa: ”Öga för öga gör hela världen blind”. Och i ekonomiska kriser är Gandhis ord ännu mycket aktuella: ”Jorden har tillräckligt för allas behov men inte för allas girighet”, ett citat som låter ännu bättre på engelska: ”Earth has enough for Everybod’s need but not enough for Anybody’s greed”
....till Stockholmskännaren Finn Afzelius, som i ett e-brev tycker att rosorna i Radio Tuff, som vi delar ut är välförtjänta. Han berättar att han var i USA, när Obama blev vald och vilken lättnad det var för liberala demokrater, som känt sig förnedrade under Bush’ tid som president. Finn tycker att vi ska ge Barrack Obama rosor för att ”han har brännmärkt oanständigt höga bonusar och därvid använt ordet girighet vilket gett avtryck i hela världen, han har sagt att han skall lyssna inte diktera, han har påbjudit stängningen av Guantanamo, han har brännmärkt tortyr och även sagt att ansvariga kan ställas inför domstol, han har lättat på restriktioner mot Kuba, han har fört samtal med Venezuelas socialistiske president Chavez och han har genast sett till att stamcellsforskning får bedrivas vilket på sikt kommer att lyckliggöra tusentals människor”
....till spexaren och Monte Python-medlemmen Terry Jones, vars senaste bok på Karneval förlag hade titeln ”Terry Jones’ krig mot kriget mot terrorismen”. I The Guardian skriver han nu under rubriken ”Frisläpp torterarna -- och våldtäktsmännen också!” Han låtsas att han är livstidfånge på USA:s största fängelse Cook County Jail. Med häftig ironi kommenterar han diskussionen i USA om tortyren på Guantanamo, Obamas avslöjanden men ovilja att döma torterarna och förre vicepresidenten Cheneys invändningar att tortyren haft goda resultat. Terry Jones skriver: ”Jag kan inte nog tala om hur uppmuntrade jag och mina sadistiska medfångar här på Cook County är över Cheneys försvar av tortyrmetoderna.”
....till irländskan Mairead Maguire, som fick Nobels fredspris 1976 för sitt fredsarbete mot våldet på Nordirland. Vid en presskonferens i Jerusalem kritiserade hon Israels policy att riva ett 90-tal palestinska bostäder i det annekterade östra Jerusalem. Hon betecknade det som etnisk rensning och förklarade bland annat: "Den israeliska regeringens policy strider mot internationell lag, mot mänskliga rättigheter, mot värdigheten hos det palestinska folket".
....till den israeliska ickevåldsorganisationen New Profile, som för ett par veckor sedan fick besök av polisen, som beslagtog datorer och tog in medlemmar till förhör. Det motiverades med att de uppmuntrar vapenvägran, men själva menar de att de helt lagligt stödjer vapenvägrare moraliskt och juridiskt
....till ABF:s tidning Fönstret (nr 2 / 2009), som citerar Mahatma Gandhi, som om den gamla ödesdigra vedergällningsprincipen sa: ”Öga för öga gör hela världen blind”. Och i ekonomiska kriser är Gandhis ord ännu mycket aktuella: ”Jorden har tillräckligt för allas behov men inte för allas girighet”, ett citat som låter ännu bättre på engelska: ”Earth has enough for Everybod’s need but not enough for Anybody’s greed”
....till Stockholmskännaren Finn Afzelius, som i ett e-brev tycker att rosorna i Radio Tuff, som vi delar ut är välförtjänta. Han berättar att han var i USA, när Obama blev vald och vilken lättnad det var för liberala demokrater, som känt sig förnedrade under Bush’ tid som president. Finn tycker att vi ska ge Barrack Obama rosor för att ”han har brännmärkt oanständigt höga bonusar och därvid använt ordet girighet vilket gett avtryck i hela världen, han har sagt att han skall lyssna inte diktera, han har påbjudit stängningen av Guantanamo, han har brännmärkt tortyr och även sagt att ansvariga kan ställas inför domstol, han har lättat på restriktioner mot Kuba, han har fört samtal med Venezuelas socialistiske president Chavez och han har genast sett till att stamcellsforskning får bedrivas vilket på sikt kommer att lyckliggöra tusentals människor”
....till spexaren och Monte Python-medlemmen Terry Jones, vars senaste bok på Karneval förlag hade titeln ”Terry Jones’ krig mot kriget mot terrorismen”. I The Guardian skriver han nu under rubriken ”Frisläpp torterarna -- och våldtäktsmännen också!” Han låtsas att han är livstidfånge på USA:s största fängelse Cook County Jail. Med häftig ironi kommenterar han diskussionen i USA om tortyren på Guantanamo, Obamas avslöjanden men ovilja att döma torterarna och förre vicepresidenten Cheneys invändningar att tortyren haft goda resultat. Terry Jones skriver: ”Jag kan inte nog tala om hur uppmuntrade jag och mina sadistiska medfångar här på Cook County är över Cheneys försvar av tortyrmetoderna.”
....till irländskan Mairead Maguire, som fick Nobels fredspris 1976 för sitt fredsarbete mot våldet på Nordirland. Vid en presskonferens i Jerusalem kritiserade hon Israels policy att riva ett 90-tal palestinska bostäder i det annekterade östra Jerusalem. Hon betecknade det som etnisk rensning och förklarade bland annat: "Den israeliska regeringens policy strider mot internationell lag, mot mänskliga rättigheter, mot värdigheten hos det palestinska folket".
....till den israeliska ickevåldsorganisationen New Profile, som för ett par veckor sedan fick besök av polisen, som beslagtog datorer och tog in medlemmar till förhör. Det motiverades med att de uppmuntrar vapenvägran, men själva menar de att de helt lagligt stödjer vapenvägrare moraliskt och juridiskt
måndag, maj 4
Marianne Stieger: Body-count, indisk film och brunnar
Kära lyssnare!
Svininfluensan gör sin dödsbringande marsch över världen. Javisst - och massmedia går i spinn! Det talas hysteriskt om pandemi och massdöd med stora svarta bokstäver. Men en ständigt pågående massdöd talas det fruktansvärt tyst om.
I dagarna läste jag i en liten notis att ett spädbarn dör var femtonde sekund runtom i världen, enbart på grund av dåligt eller inget vatten alls. Jag är ingen matematiker, men låt oss ändå göra ett litet räkneexempel: Var femtonde sekund – det betyder fyra barn i minuten. Det låter inte så mycket. Men låt oss gå vidare. Fyra barn i minuten gör 240 barn i timmen och då blir det 5760 om dygnet. 5760 älskade små barn som dör, därför att mödrarna inte har tillgång till rent vatten, eller ännu värre – inget vatten alls. Multiplicerar vi denna sorg med 365 dagar kommer vi fram till den förfärande siffran 2.102 400 spädbarn om året. Alltså mer än två miljoner spädbarn om året dör, därför att världens politiker inte förmår göra en samlad kraftansträngning för att klara vattenförsörjningen i de mest drabbade länderna. Tanken svindlar inför denna pågående massdöd.
Inför så mycket sorg flyr jag undan. Jag flyr in i mörkret av vår ny- eller återöppnade biograf. Här i Limhamn har nämligen den gamla biografen Centrum-bion återuppstått i den anrika biografsalongen från 1916. En av filmerna jag såg där var ”Maria Larssons eviga ögonblick”, en mycket vacker och mycket sorglig film av Jan Troell. Filmvisningen avslutades med en guidad tur i salongen, där en utställning om Maria Larsson och hennes familj visades av biografens unge och mycket entusiastiske ägare Alex. Varför en utställning just där, kan man undra? Jo, i huset mittemot växte filmens regissör Jan Troell upp. Alldeles säkert sprang han som barn på denna biograf och lade grunden till sin senare verksamhet.
Men det som är biografens verkliga kärna är de filmer som gett lokalen dess andra namn: Bollywood. Ni vet, efter Bombay, världens största filmstad. Så egentligen borde biografen heta Mollywood numera, efter att staden har döpts om till Mombay. Här visas i en indiskt inspirerad lokal de mest häpnadsväckande, mycket vackra indiska filmer. Häromkvällen lät jag mig, tillsammans med dotter och dotterdotter, förföras av indisk musik och en vacker indisk kärlekssaga. Alla tre drömde vi oss bort till indiska tempel och tropiska skogar fulla av tigrar. I denna film fanns inte tillstymmelse till fattigdom eller brist på rent vatten.
När jag så vandrade hem genom Limhamns gränder och andades in den rena saltmättade nattluften från havet, gick mina tankar från den vackra indiska kärlekssagan till en annan saga, nämligen den om Dharampur. Tänk att TUFF med hjälp av många dagsverken i skolor runt om i Sverige och många lojala medlemmar har kunnat hjälpa till att bygga mer än 150 brunnar med rent vatten i dessa fattiga bergstrakter! Tänk att vänliga människors köp av mangogram har lett till att mer än 90 000 mangoträd har kunnat planteras och konstbevattnas där och nu bär på vitaminrika frukter som gynnar många tusen människors hälsa i dessa avlägsna och fattiga trakter!
Se, det är en riktig saga, skulle den danske sagoförfattaren H. C. Andersen ha sagt. Låt oss alla fortsätta att spinna vidare på denna saga genom fortsatt arbete för rent vatten och dignande mangoträd, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (mr 1235) 3-10 maj 2009
Svininfluensan gör sin dödsbringande marsch över världen. Javisst - och massmedia går i spinn! Det talas hysteriskt om pandemi och massdöd med stora svarta bokstäver. Men en ständigt pågående massdöd talas det fruktansvärt tyst om.
I dagarna läste jag i en liten notis att ett spädbarn dör var femtonde sekund runtom i världen, enbart på grund av dåligt eller inget vatten alls. Jag är ingen matematiker, men låt oss ändå göra ett litet räkneexempel: Var femtonde sekund – det betyder fyra barn i minuten. Det låter inte så mycket. Men låt oss gå vidare. Fyra barn i minuten gör 240 barn i timmen och då blir det 5760 om dygnet. 5760 älskade små barn som dör, därför att mödrarna inte har tillgång till rent vatten, eller ännu värre – inget vatten alls. Multiplicerar vi denna sorg med 365 dagar kommer vi fram till den förfärande siffran 2.102 400 spädbarn om året. Alltså mer än två miljoner spädbarn om året dör, därför att världens politiker inte förmår göra en samlad kraftansträngning för att klara vattenförsörjningen i de mest drabbade länderna. Tanken svindlar inför denna pågående massdöd.
Inför så mycket sorg flyr jag undan. Jag flyr in i mörkret av vår ny- eller återöppnade biograf. Här i Limhamn har nämligen den gamla biografen Centrum-bion återuppstått i den anrika biografsalongen från 1916. En av filmerna jag såg där var ”Maria Larssons eviga ögonblick”, en mycket vacker och mycket sorglig film av Jan Troell. Filmvisningen avslutades med en guidad tur i salongen, där en utställning om Maria Larsson och hennes familj visades av biografens unge och mycket entusiastiske ägare Alex. Varför en utställning just där, kan man undra? Jo, i huset mittemot växte filmens regissör Jan Troell upp. Alldeles säkert sprang han som barn på denna biograf och lade grunden till sin senare verksamhet.
Men det som är biografens verkliga kärna är de filmer som gett lokalen dess andra namn: Bollywood. Ni vet, efter Bombay, världens största filmstad. Så egentligen borde biografen heta Mollywood numera, efter att staden har döpts om till Mombay. Här visas i en indiskt inspirerad lokal de mest häpnadsväckande, mycket vackra indiska filmer. Häromkvällen lät jag mig, tillsammans med dotter och dotterdotter, förföras av indisk musik och en vacker indisk kärlekssaga. Alla tre drömde vi oss bort till indiska tempel och tropiska skogar fulla av tigrar. I denna film fanns inte tillstymmelse till fattigdom eller brist på rent vatten.
När jag så vandrade hem genom Limhamns gränder och andades in den rena saltmättade nattluften från havet, gick mina tankar från den vackra indiska kärlekssagan till en annan saga, nämligen den om Dharampur. Tänk att TUFF med hjälp av många dagsverken i skolor runt om i Sverige och många lojala medlemmar har kunnat hjälpa till att bygga mer än 150 brunnar med rent vatten i dessa fattiga bergstrakter! Tänk att vänliga människors köp av mangogram har lett till att mer än 90 000 mangoträd har kunnat planteras och konstbevattnas där och nu bär på vitaminrika frukter som gynnar många tusen människors hälsa i dessa avlägsna och fattiga trakter!
Se, det är en riktig saga, skulle den danske sagoförfattaren H. C. Andersen ha sagt. Låt oss alla fortsätta att spinna vidare på denna saga genom fortsatt arbete för rent vatten och dignande mangoträd, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (mr 1235) 3-10 maj 2009
lördag, maj 2
”MONEY MAKES THE WORLD GO .....” MEN VART DÅ?
Minns du musikalen och filmen Cabaret med Lisa Minelli? Den baserades på Christopher Isherwoods bok “A Farewell to Berlin”, som utspelar sig i början av 1930-talet i det Tyskland som drabbades värst av alla länder av den dåtida ekonomiska krisen med många miljoner arbetslösa. I en av sångerna upprepades gång på gång: ”Money makes the world go around, go around....” osv.
På sistone har vi blivit upplysta om den häpnadsväckande girigheten hos privata makthavare, något som smittat av sig också till generaldirektörer och andra offentliga chefer. Medan demokratiskt och fackligt förtroendevalda jagas med blåslampa av våra medier undkommer de ekonomiskt mäktiga all närmare granskning. Är dessa krösusar så beundrade av journalisterna att de ska lämnas i fred? Eller anses de så förtappade att de inte behöver nagelfaras? Varför har vi inte fått se och höra några ingående intervjuer med dem som har så där en 50 gånger så höga löner och pensioner som idogt knegande medelsvenssons –för att inte tala om bonusar? Varför får de aldrig frågan, varför de behöver så vulgärt höga ersättningar? Eller frågan om de verkligen tror på alla människors lika värde, när de nu uppvärderar sig själva så elitistiskt?
Även kapitalismens mest hängivna anhängare har på sistone faktiskt talat om girighet, när de försöker förklara den ekonomiska kris som i höstas startade i vårt mönsterland USA.
I dagarna kom en ny rapport från Stockholms internationella fredsinstitut, Sipri. Den avslöjade att den internationella vapenexporten kraftigt hade ökat de senaste fem åren. Sverige ligger faktiskt på tio-i-topplistan men förstås långt efter de främsta vapenmånglarna: USA och Ryssland. Främst de oljerika länderna vid gulfen har starkt ökat sina vapeninköp. Det skärper läget i Mellanöstern, där Iran kan komma att känna sig hotat och därför upprusta ännu mer.
Produktionen och handeln med vapen omsätter biljoner kronor. Här kan några få göra feta vinster på produkter som blir miljoners grymma död. Fredsforskaren Jan Öberg i Lund brukar tala om MIMAC. Det betyder Militär-industriella-mediala-akademiska-komplexet. Det är en kvartett med stor makt och därmed ett ödesdigert inflytande över politiken. Det skapar överdrivna hotbilder som gör det lätt för politiker även i demokratiska stater att kunna beskatta sina medborgare.
Vi var många som vid kommunismens fall i Östeuropa önsketrodde på en mindre krigsgalen värld. Och visst nedrustade Ryssland, men inflytelserika vapenmiljardärer i USA lyckades fortsätta med upprustningen med hjälp av nya påhittade hotbilder. Nu fick den muslimska världen ersätta ”ondskans imperium”, som president Reagan hade kallat Sovjetunionen, som det nya förfärliga hotet. Det ledde bland annat till att Irak 2003 med falska förevändningar anfölls. Vilket katastrofalt elände det har lett till sedan dess vet vi.
I början av 1930-talet lär man alltså i den ekonomiska krisens Berlin ha sjungit om att ”Money makes the world go around, go around....”. Men pengarna bidrog då till att världen gick åt helvete. Hitler kunde med hjälp från vapenproducenter, typ Kruppkoncernen, upprusta Tyskland och starta det helt förödande andra världskriget. Nu i den nya krisen borde någon begåvad musikal- eller filmförfattare göra en ny ”Cabaret”. Där kanske refrängen kunde lyda:
”Money makes the World go to Hell, go to Hell, go to Hell.....”
--------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1235) 3-10 maj 2009
På sistone har vi blivit upplysta om den häpnadsväckande girigheten hos privata makthavare, något som smittat av sig också till generaldirektörer och andra offentliga chefer. Medan demokratiskt och fackligt förtroendevalda jagas med blåslampa av våra medier undkommer de ekonomiskt mäktiga all närmare granskning. Är dessa krösusar så beundrade av journalisterna att de ska lämnas i fred? Eller anses de så förtappade att de inte behöver nagelfaras? Varför har vi inte fått se och höra några ingående intervjuer med dem som har så där en 50 gånger så höga löner och pensioner som idogt knegande medelsvenssons –för att inte tala om bonusar? Varför får de aldrig frågan, varför de behöver så vulgärt höga ersättningar? Eller frågan om de verkligen tror på alla människors lika värde, när de nu uppvärderar sig själva så elitistiskt?
Även kapitalismens mest hängivna anhängare har på sistone faktiskt talat om girighet, när de försöker förklara den ekonomiska kris som i höstas startade i vårt mönsterland USA.
I dagarna kom en ny rapport från Stockholms internationella fredsinstitut, Sipri. Den avslöjade att den internationella vapenexporten kraftigt hade ökat de senaste fem åren. Sverige ligger faktiskt på tio-i-topplistan men förstås långt efter de främsta vapenmånglarna: USA och Ryssland. Främst de oljerika länderna vid gulfen har starkt ökat sina vapeninköp. Det skärper läget i Mellanöstern, där Iran kan komma att känna sig hotat och därför upprusta ännu mer.
Produktionen och handeln med vapen omsätter biljoner kronor. Här kan några få göra feta vinster på produkter som blir miljoners grymma död. Fredsforskaren Jan Öberg i Lund brukar tala om MIMAC. Det betyder Militär-industriella-mediala-akademiska-komplexet. Det är en kvartett med stor makt och därmed ett ödesdigert inflytande över politiken. Det skapar överdrivna hotbilder som gör det lätt för politiker även i demokratiska stater att kunna beskatta sina medborgare.
Vi var många som vid kommunismens fall i Östeuropa önsketrodde på en mindre krigsgalen värld. Och visst nedrustade Ryssland, men inflytelserika vapenmiljardärer i USA lyckades fortsätta med upprustningen med hjälp av nya påhittade hotbilder. Nu fick den muslimska världen ersätta ”ondskans imperium”, som president Reagan hade kallat Sovjetunionen, som det nya förfärliga hotet. Det ledde bland annat till att Irak 2003 med falska förevändningar anfölls. Vilket katastrofalt elände det har lett till sedan dess vet vi.
I början av 1930-talet lär man alltså i den ekonomiska krisens Berlin ha sjungit om att ”Money makes the world go around, go around....”. Men pengarna bidrog då till att världen gick åt helvete. Hitler kunde med hjälp från vapenproducenter, typ Kruppkoncernen, upprusta Tyskland och starta det helt förödande andra världskriget. Nu i den nya krisen borde någon begåvad musikal- eller filmförfattare göra en ny ”Cabaret”. Där kanske refrängen kunde lyda:
”Money makes the World go to Hell, go to Hell, go to Hell.....”
--------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1235) 3-10 maj 2009
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1235) 09-05-03 till....
....till Tyresöbon Bitte Isacsson som skickat oss följande citat: ”De vanligaste och minst påkostade krigsmonumenten är de i rullstol.”
....till Lokaltidningen MItt i Tyresö som mitt ibland alla annonserna trängt in en liten notis under rubriken: ”Skola får solidaritetspris”. Det handlar om Tuff-priset till Kumla skola i Tyresö. Skolan fick priset för sina mångåriga jättefina insatser för de omfattande Tuff-projekten i Indien.
....till Svenska Freds’ ordförande Anna Ek, som i ett brev till Tuff bland annat skriver: ”I början av mars kom statistiken för vapenexporten 2008 och det var verkligen ingen uppmuntrande läsning. Sverige har aldrig exporterat för så mycket tidigare: 12,7 miljarder kronor. Ett nytt rekord alltså, som inte alls känns upplyftande. Sydafrika var det största köparlandet (leveranserna av Jas Gripen som börjar rulla igång), följt av Nederländerna, Danmark, Grekland och Pakistan...” Anna tar också upp försvarspropositionen och följderna av Georgienkriget i höstas på svensk politik. Hon skriver: ”Jag tycker snarare det visar på vilka ryggmärgsreflexer som löser ut och enkla lösningar tas till istället för att föra en aktiv politik som förebygger de hot som man ser framför sig. Men istället ska vi nu sitta på ändan och vänta. Tur att Svenska Freds håller kvar sitt demokratiarbete i Ryssland i alla fall!” Svenska Freds’ unga ordförande Anna Ek påpekar också: ”Inom klustervapenområdet fortsätter våra påtryckningar gentemot UD och politikerna att Sverige ska få till stånd en snabb ratificering av förbudet. I dagsläget är det 6 länder som ratificerat, och det krävs att ytterligare 24 länder gör det innan det träder ikraft. Sverige är ju ordförandeland i EU till hösten, men det verkar som att ratificeringen kan bli av till våren.”
....till författaren Margareta Zetterström, som i Aftonbladet (22/4) skriver om FN-konferensen om rasism. Hon finner det märkligt att till och med katolska kyrkan, som annars brukar framstå som en reaktionär kraft, här uppvisade större politisk klokskap än det moderna och progressiva Sverige. I motsats till västländernas ombud vid FN-konferensen om rasism stannade Vatikanens representant Tomasi kvar i salen, när den iranske presidenten talade. Han förklarade att FN till sitt väsen just är ett forum där alla medlemsnationer kan uttrycka sin mening. Och då får man acceptera att ibland höra synpunkter som man själv inte delar.
....till den brittiska tidningen The Independents krönikör Adrian Hamilton, som (21/4) finner västdiplomaternas uppträdande vid rasismkonferensen barnsligt. Han skriver bland annat: “Det finns numera böcker av västliga akademiker, som hävdar att den israeliska lobbyn i USA utövar ett oproportionerligt stort inflytande. Om det västliga uttåget från konferensen inte gjorde något annat, så bevisade det detta påstående”
....till Nasira Omidy, som torsdag den 7 maj tillsammans med Ulla Carina Sellergren inleder ett möte om Afghanistan. Nasira hörs senare här i Radio Tuff men efter inspelningen sa hon bland annat: ”Åke, du ska veta att de fattiga afghaner, som blir hjälpta tack vare pengarna från Tuff, de tackar sin Gud i sina böner och ber honom att beskydda Tuff –fast de vet förstås inte vad Tuff är”
....till Lokaltidningen MItt i Tyresö som mitt ibland alla annonserna trängt in en liten notis under rubriken: ”Skola får solidaritetspris”. Det handlar om Tuff-priset till Kumla skola i Tyresö. Skolan fick priset för sina mångåriga jättefina insatser för de omfattande Tuff-projekten i Indien.
....till Svenska Freds’ ordförande Anna Ek, som i ett brev till Tuff bland annat skriver: ”I början av mars kom statistiken för vapenexporten 2008 och det var verkligen ingen uppmuntrande läsning. Sverige har aldrig exporterat för så mycket tidigare: 12,7 miljarder kronor. Ett nytt rekord alltså, som inte alls känns upplyftande. Sydafrika var det största köparlandet (leveranserna av Jas Gripen som börjar rulla igång), följt av Nederländerna, Danmark, Grekland och Pakistan...” Anna tar också upp försvarspropositionen och följderna av Georgienkriget i höstas på svensk politik. Hon skriver: ”Jag tycker snarare det visar på vilka ryggmärgsreflexer som löser ut och enkla lösningar tas till istället för att föra en aktiv politik som förebygger de hot som man ser framför sig. Men istället ska vi nu sitta på ändan och vänta. Tur att Svenska Freds håller kvar sitt demokratiarbete i Ryssland i alla fall!” Svenska Freds’ unga ordförande Anna Ek påpekar också: ”Inom klustervapenområdet fortsätter våra påtryckningar gentemot UD och politikerna att Sverige ska få till stånd en snabb ratificering av förbudet. I dagsläget är det 6 länder som ratificerat, och det krävs att ytterligare 24 länder gör det innan det träder ikraft. Sverige är ju ordförandeland i EU till hösten, men det verkar som att ratificeringen kan bli av till våren.”
....till författaren Margareta Zetterström, som i Aftonbladet (22/4) skriver om FN-konferensen om rasism. Hon finner det märkligt att till och med katolska kyrkan, som annars brukar framstå som en reaktionär kraft, här uppvisade större politisk klokskap än det moderna och progressiva Sverige. I motsats till västländernas ombud vid FN-konferensen om rasism stannade Vatikanens representant Tomasi kvar i salen, när den iranske presidenten talade. Han förklarade att FN till sitt väsen just är ett forum där alla medlemsnationer kan uttrycka sin mening. Och då får man acceptera att ibland höra synpunkter som man själv inte delar.
....till den brittiska tidningen The Independents krönikör Adrian Hamilton, som (21/4) finner västdiplomaternas uppträdande vid rasismkonferensen barnsligt. Han skriver bland annat: “Det finns numera böcker av västliga akademiker, som hävdar att den israeliska lobbyn i USA utövar ett oproportionerligt stort inflytande. Om det västliga uttåget från konferensen inte gjorde något annat, så bevisade det detta påstående”
....till Nasira Omidy, som torsdag den 7 maj tillsammans med Ulla Carina Sellergren inleder ett möte om Afghanistan. Nasira hörs senare här i Radio Tuff men efter inspelningen sa hon bland annat: ”Åke, du ska veta att de fattiga afghaner, som blir hjälpta tack vare pengarna från Tuff, de tackar sin Gud i sina böner och ber honom att beskydda Tuff –fast de vet förstås inte vad Tuff är”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)