TRENDIGA SJÄLVGODAS BEHOV AV OSS ”ONDA”

Det är jättetrevligt att få kommentarer till Radio Tuffs program. Ofta är det dock kritik man får, men vi har väl lättare att för att vifta med pekpinnar än att ge rosor. Och hälsan brukar ju tiga still.

Nyligen fick jag e-post om att Radio Tuff var antiamerikanskt och att det bara var kufar som vi berömde. När jag då kollade de två senaste sändningarna fann jag att tre professorer hade fått ”veckans rosor”. Alla tre var amerikaner. Hoppsan!

Härom månaden skrev jag en krönika om svenska trupper i Afghanistan, påpekade att jag skrivit på uppropet om deras tillbakadragande men att jag i fråga om Afghanistan inte var självsäker. Då blev jag genast tagen i örat, inte bara för att jag tillhörde undertecknarna utan dessutom för att jag uttryckt en viss osäkerhet. Ditt svar ska vara ja, ja eller nej, nej stod det väl redan i bibeln. Låt oss polarisera riktigt ordentligt tycker ofta de som tror både på religionernas och Hollywoods uppdelning mellan ”onda” och ”goda”.

När president Reagan på 1980-talet stämplade Sovjetunionen som ondskans imperium fick jag mycket ovett för att Radio Tuff ständigt avslöjade påstådda ryska ubåtsintrång som medieskrönor. Jag var Moskvalakej menade man, ja, jag utnyttjades av läskiga gamla stalinister och var en nyttig idiot i diktaturens tjänst. När det sedan på 1990-talet visade sig att vi skeptiker hade haft rätt teg våra kritiker. Fast många blev så intill hjärntvätt indoktrinerade att de ännu barnatror på att det vimlade av ryska ubåtar – till och med inne på Stockholms ström.

När Nato utan FN-mandat 1999 angrep Jugoslavien och i 78 dygn bombade Serbien och Kosovo, fördömdes vi dissidenter som ”serbkramare” och Milosevics supportrar. Ja, Per Ahlmark drämde till med att vi var ”den extrema vänsterns mest omdömeslösa veteraner”. Men är det 100 000 eller 200 000 serber som efter Natos ”humanitära intervention” etniskt har rensats i Kosovo? Är det 100 eller 200 ortodoxa kyrkor och kloster som bränts ner eller vandaliserats i Kosovo? Hur det gick för förloraren Milosevic vet vi.

Radio Tuff beskrev, hur sanktionerna mot Irak på 1990-talet dödade hundratusentals irakiska civila utan skuld till Saddams politik. Och vi var många som vintern 2003 protesterade mot USA:s planer på att angripa Irak. Vi fick då veta att vi accepterade den blodbesudlade diktatorn Saddam, ja rentav Usama bin Ladin och att vi översåg med Saddams alla massförstörelsevapen. Hur det var med dessa vapen och med Iraks förbindelser med Al Qaida vet vi i dag. Som i all likräkning är det lite osäkert hur många som dödats sedan det folkrättsvidriga angreppet för fyra år sedan, 100 000 eller 650 000 irakier? Hitlers utrikesminister von Ribbentrop, som hängdes 1946 i Nürnberg anklagad för anfallskrig, torde garva i sitt helvete.

Säkert är att miljoner irakier tvingats fly utomlands eller inom landet. Och även amerikanska soldater är ju människor och fler av dem har nu dödats än de amerikaner som dödades den 11 september 2001. Nu är våra ”bombliberaler” (Jan Guillous uttryck) inte lika högröstade längre om Irak. Att försöka resultatvärdera krig är alltid viktigt men försummas ofta, för det är ett dystert företag och mycket genant för krigsivrare.

Härom veckan fick jag e-post, inte från någon sådan där anonym fegis, som det vimlar av på nätet, utan av en som hederligt uppgav sitt namn. Han tyckte att jag brast i objektivitet, själv ansåg han sig vara ”relevant”. Han värnade vänligt om min ”aktning”, vilken jag skulle förlora om jag inte gjorde avbön för mina ”tokerier”. Han nämnde helt riktigt att Genèvekonventionen hade undertecknats av västallierade och tyskar i andra världskriget men inte av Sovjetunionen. Det bidrog till att tragiskt många tyska krigsfångar dog i ryska läger och tragiskt många ryska soldater i tyska läger.

Men mina ”tokerier” påstods bestå av att jag också skildrat de vidriga förhållanden som många tyska fångar levde under i västallierade läger, där överdödligheten var bedrövligt hög. Här gällde inte Genèvekonventionen, för amerikanerna döpte om tyska krigsfångar från POW (Prisoners of War) till DEF (Disarmed Enemy Forces), precis som de i dag talar om ”illegala kombattanter” i Guantanamo och andra otäcka läger.

Enligt konventionen skall krigsfångar släppas genast efter krigets upphörande, men det kunde ryssarna strunta i, och de kvarhöll massor av tyska fångar som slavarbetare i åratal. Men också i de västliga lägren dvaldes tyska krigsfångar, förlåt: ”avväpnade fiendestyrkor”, och fick vänta länge på sin frigivning – om de nu överlevde. Min bortgångne vän, socialisten och pacifisten Robert Stieger (1926-2003), var i amerikansk fångenskap till 1947, vilket han skrivit om i sin bok ”Drei gestohlene Jahre” (Tre stulna år).

Jag får också veta att jag är historierevisionist och då är jag minsann av ”samma skrot och korn” som nazisterna –var dom nu finns i dag? Att jag dristat mig till att påpeka att flera av de grövsta anklagelserna mot tyskarna som har lärts ut i alla västerländska skolor, också av mig, har visat sig vara propagandalögner gör mig nu till någon slags nazist. Är också alla historieprofessorer, flera av dem judiska, som jag stött mig på därmed också nazister?

Nazisternas offer drabbades av den enfaldiga kollektivskulden, en grundbult i allt rasistiskt feltänkande. Det pinsamma är att andra världskrigets segrare i stor utsträckning tillämpade samma orättvisa tanke, som också sedan dess drabbat många oskyldiga. Var verkligen 14 miljoner tyskar som etniskt rensades från öster och de mer än två miljoner av dem som dog/dödades ansvariga för Hitlers ogärningar? Eller den dryga miljon tyska krigsfångar som strök med?

Mats Nörklit har skrivit om en ofödd soldat:

Tänk om jag till min nation
Blir en icke god person
Och får medfött starka band
Till ett otäckt fosterland!

Tänk om jag som född soldat
Dör i strid med fel sorts hat!
------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1133) 2007-05-20