Pingsthelgen tillbringade TUFF:s ordförande, Sylvia Ljungdahl, och jag på Möllevångsskolan här i Malmö. Möllevången förknippar man med invandrare och ett grönsakstorg av orientalisk kaliber. Och jo visst är det så. Men den här gången handlade det inte om billiga bananer och orientaliska kryddor utan om Svenska freds- och skiljedomsföreningens 124:e kongress. Och inget passade väl bättre än att jag som nybliven malmöit representerade TUFF på denna kongress tillsammans med Sylvia Ljungdahl.
I strömmande regn åkte vi iväg tidigt på morgonen, Sylvia med kartan i högsta hugg. Nu blir ni allt snopna, när ni hör att vi lyckades ta oss dit utan att åka vilse en enda gång. På dessa två månader har jag lärt mig hitta rätt så bra här i staden, det vill säga om jag inte ger mig in i gamla stadens gytter av smågator.
Som alltid, när jag kommer till olika skolor, förvånades jag över den ruggiga skolgården. Grå betong överallt. Varför inte färg, färg och åter färg när det gäller våra barns dagliga utomhusmiljö? Men salen i viken kongressen hölls var trevlig. Och Malmö/Lunds lokalavdelning hade gjort ett bra jobb med sina förberedelser.
En mängd motioner hade lämnats in till kongressen, men också tre propositioner från
Centralstyrelsen. Den första handlade om uppskjutandet av det nya idéprogrammet och arbetsgången fram till det nya förslaget skulle bli klart. Kongressen var helt inne på Centralstyrelsens förslag och klubbade igenom det snabbt.
Men flera motioner om innehållet i idéprogrammet hade också kommit in och genast vid den första motionen hettade det till. Magnus Jiborn, Svenska Freds tidigare ordförande, hade inkommit med en motion om att idéprogrammet borde innehålla ett stycke med rubriken "Stabil fred - internationell rätt", och där borde det fastslås grundläggande principer för när militära insatser kan vara legitima och när de inte är det.
Sylvia och jag gav oss in i kampen om denna formulering och slogs verbalt med dem som Sylvia kallade "män med hår på bröstet". Där satt de nu: riksdagsmän, filosofer och utlandsplacerade gurun i fredsfrågor och talade sig varma för militära insatser.
Enligt två av dem "svek vi de drabbade", vi som inte ville ha med denna formulering.
Jag lovar att Sylvia och jag gjorde vårt yttersta för att övertyga kongressen om att inte anta denna motion. Det kan aldrig vara Svenska Freds ambition att slå fast när man skall gå in med militära styrkor för att bevara freden. Det måste alltid gälla att först uttömma alla till buds stående fredliga medel. Och det måste slås fast i idéprogrammet. Men vi fick inte gehör, det vill säga inte tillräckligt gehör. Åtskilliga lyckades vi övertyga, men inte tillräckligt många. Men vi ger inte tappt. Ännu är inte idéprogrammet klubbat.
Det intressanta är att när denna debatt var över, när vardagsslitet med allt det andra satte igång, ja, då var dessa herrar borta. Då var inte kongressen intressant längre. Jag kan inte låta bli att fråga mig vems intressen dessa herrar representerar.
-
Men livet var inte bara kongress. När arbetet var slut på pingstaftonen tågade Sylvia och jag upp till utsiktspaviljongen på taket av mitt hus och såg på solnedgången, medan vi drack en flaska vin efter välförrättat värv. Där satt vi och samlade krafter för nästa dag och såg ljusen i Malmö och Köpenhamn tändas medan havet och himlen mörknade.
När jag väl hade kört Sylvia till tåget på söndagen, tog jag en runda förbi min glasskiosk. Till min förvåning var den nedlagd och igenbommad. Nu kära lyssnare får ni aldrig veta vad som är Zlatans favoritglass, vilket jag lovade er i ett tidigare radioinslag. Men kiosk eller inte, tidningarna frossar i Zlatans vara eller inte vara. Veckans tidningar har innehållit helsidor om honom.
Men varför kiosken är nedlagd och igenbommad - ja, det är en annan historia och till den återkommer jag säkert vid ett annat tillfälle.
Njut av försommaren och tag väl hand om er.
--------------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 2007-06-03
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar