Marianne Stieger: INVASION AV GUBBAR OCH NÄBBGÄDDOR

Kära lyssnare!

Livet i Skåne är farligt. Nu hotas vi inte bara av danskar, nej, även en hotande invasion av gubbar och näbbgäddor står för dörren.

Men lugn, det låter farligare än det är. Gubbarna, ja, det är jordgubbarna som mognar i ett rasande tempo här nere i det nästan sommarliknande vädret. Just nu har det varit lite svalare några dagar, men det hindrar inte den enorma växligheten. Inom de närmaste dagarna skördas de första inomhusjordgubbarna och gubbarna utomhus låter inte heller vänta på sig så länge. Det lär bli en gigantisk skörd i år.

Hur är det då med näbbgäddorna? Jo, de har invaderat Öresund sedan någon vecka tillbaka, dessa rysligheter med lång näsa och grönt skelett. Utomjordingar? Nej, det är den efterlängtade havets vårprimör som även går under namnet horngädda. Idag, söndagen den 13 maj, går horngäddetävlingen av stapeln här i Limhamn, närmare bestämt på Ön, en ca en kilometer lång holme strax utanför Limhamn. Under den gångna veckan har jag sett strida strömmar av fiskespöförsedda pojkar och män dra iväg i lämmeltåg ut mot den stenkantade västkusten av Ön för att leta efter de bästa fiskeplatserna. Och idag gäller det fiskeäran. Själv skulle jag nog knappast äta av fångsten, men det påstås att horngäddan är en delikatess.

På tal om växlighet, så har lagom till valborgsmässohelgen den tyska trädgårdsutställningen BUGA, Bundesgartenausstellung, invigts. Denna enorma trädgårdsutställning, som äger rum vartannat år någonstans i Tyskland, finns i år på plats i en liten stad i Thüringen i sydöstra Tyskland.

Ronneburg i närheten av Gera har endast 9000 invånare, men ett vackert rådhus i renässansstil från 1529. Det är dock knappast detta som har fått trädgårdsarkitekterna att förlägga utställningen hit. Nej, det är förekomsten av radioaktiva järnkällor som har gett Ronneburg dess något tvivelaktiga berömmelse.

Radioaktivitet låter oss ana att det finns uran här. Och det är just det som har brutits här under DDR-åren. Närmare 230 000 ton uran har här forslats upp ur underjorden under de gräsligaste betingelser och transporterats till det forna Sovjet. I början av gruvans verksamhet utvanns uranet av tyska tvångsarbetare.

Den minnesgode lyssnaren kanske kommer ihåg ett samtal mellan Åke Sandin och mig om en bok av den tyska författarinnan Freya Klier, Verschleppt ans Ende der Welt, dvs Deporterad till världens ände. I den talar hon om de tyska civila kvinnor som vid andra världskrigets slut deporterades till Sovjetunionen, ibland långt bort till de kallaste regionerna av Sibirien.

När de sista av de överlevande kvinnorna äntligen släpptes fria i mitten av 50-talet gällde friheten dock inte alla. De kvinnor som inte hade anhöriga i DDR, och som inte heller hade kontakt med några släktingar i Västtyskland, dömdes helt sonika till ytterligare straffarbete i dessa urangruvor. De kom helt enkelt från ett helvete till ett annat. Hur många tusen människor som avlidit till följd av den ohälsosamma uranhanteringen, ja, det är en väl dold hemlighet.

Vid murens fall inställdes dock denna farliga hantering Kvar blev ett ödsligt och kusligt landskap. Och det är denna skräckinjagande plats som nu har förvandlats till en grönskande och frodig oas, till vilken människor vallfärdar för att besöka årets BUGA, den tyska alltid lika älskade trädgårdsutställningen. Hoppas den ena eller andra av besökarna ägnar någon stund åt de många lidandes minne.

Ett jubileum äger ävenledes rum i Tyskland, när vi nu ändå befinner oss där. Djurparken i Hamburg, Carl Hagenbecks Zoo, firar i denna vecka sin hundrade födelsedag. Vi tänker kanske inte på det längre, men då, för hundra år sedan, var det en sensation när Carl Hagenbeck invigde sin djurpark med stora inhägnader under fri himmel, istället för de trånga inomhusburar, i vilka vilda djur tidigare hade hållits och förevisats allmänheten. När djurparken invigdes för hundra år sedan var den tyske kejsaren en av de första besökarna.

Än i dag drivs djurparken som ett privat företag av en ättling till Carl Hagenbeck. Numera är djurparken mest känd för sin fina elefantskötsel.

Tag väl vara på er. Vi hörs igen från Limhamn.
------------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Malmö för Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff 07-05-13
------------------------------------------------
PS från Åke Sandin:

Marianne nämner de av medierna föga uppmärksammade östtyska urangruvorna. Det påminner mig om en recension jag läste i New York Times Book Review (1995-10-22). Den handlade om en nyutkommen bok med titeln "THE RUSSIANS IN GERMANY. A History of the Soviet Zone of Occupation, 1945-1949." Bokens författare var Norman M. Naimark, lärare vid Stanforduniversitetet och sedan länge medlem av Hoover Institution i Kalifornien.

Boken recenserades av Daniel Johnson, som var litteraturredaktör för den ärevördiga Londontidningen The Times. Han betecknar den som en "mästerlig analys av den sovjetiska ockupationen". Han uppger, att Naimark mödosamt har gått igenom ryska, tyska och amerikanska arkiv och menar att "den rikhaltiga dokumentationen är en av bokens starka sidor."

I sin recension tar Johnson också upp de östtyska urangruvorna och skriver bland annat (i min översättning till svenska):

Allra kusligast är skildringen av zonens inofficiella Gulag, som varade till 1950. Det fanns 11 "specialläger" och efter upptäckten av massgravar 1992 har terrorn i sin helhet blivit uppenbar: Naimark godtar en siffra på 95 000 döda bland 240 000 fångar, huvudsakligen dissidenter och "klassfiender" snarare än nazistförbrytare.

Andra försvann i lägren i Sovjetunionen. Knappast mindre grymma var de östtyska urangruvorna, till vilka tiotusentals arbetare tvångsuttogs (inklusive tusentals kvinnor) varje år för att arbeta under mardrömslika förhållanden, upp till knäna i radioaktiv dy. Det finns inga siffror på dödligheten, men under tre månader 1948 förekom 574 olyckor, varvid i genomsnitt 10 arbetare dog varje gång......”

Jag har läst professor Naimarks bok och kan bara hoppas att han överdriver i sin skildring av övergreppen mot de besegrade tyskarna. Därmed kan jag också intyga att Daniel Johnson i sin recension av boken inte överdriver de i boken uppgivna gräsligheterna.

ÅS