Hej alla lyssnare!
Ni minns kanske Jessica Lynch, en amerikansk soldat som sårades när bilen hon åkte i angreps, blev tillfångatagen och inlagd på ett irakiskt sjukhus en av de första dagarna av invasionen. Eftersom det var alldeles i början av den angloamerikanska invasionen, fungerade sjukvården fortfarande hjälpligt, och det fanns irakiska läkare som kunde behandla henne. Hon fick till och med stanna på sjukhuset en extra dag, eftersom det tog tid för amerikanerna att frakta dit ett TV-team, vars uppgift var att dokumentera en välregisserad så kallad räddning av den vårdbehövande soldaten, en propagandafilm som sedan presenterades som nyhetsbevakning av amerikanska medier.
En mera tragisk incident hände ett år senare, 2004, i Afghanistan. Pat Tillman var en av många som värvats efter terroristattackerna 2001. Han var inte vem som helst utan en berömd fotbollspelare i NFL, National Football League. Han vände ryggen åt ett mångmiljonkontrakt som han erbjudits och värvade sig istället till armen av patriotisk övertygelse. Han dog av skottskador i Afghanistan och fick en militär hjältebegravning i USA, som direktsändes i TV. Fem veckor senare fick hans familj veta, att han hade dött av så kallad friendly fire, vänskaplig skottlossning, alltså, ett något absurt begrepp. Det var alltså hans egna som skjutit honom, inte någon fiende. Det hände ungefär samtidigt som skandalen i Abu Ghraib-fängelset blev offentlig, och militären och regeringen var i stort behov av något som kunde avleda och helst
stärka krigsmoralen.
Historien om Pat Tillman har väckt indignation i en del vänstertidningar och dito nätsidor under åren som gått men just inget mer.
Nu har händelsen kommit i rampljuset, därför att något som heter the House Government Reform and Oversight Committee, ungefär "Representanthusets kommitté för reform och övervakning av regeringen", har hållit en hearing om den. Soldater som bevittnat händelsen hade beordrats hålla tyst, något som försvårades av att Pat Tillmans bror också var soldat och bara någon kilometer från olycksplatsen.
Amerikanska fotbollspelare brukar inte associeras med intellektuell verksamhet och kritiskt tänkande. Men Pat Tillman var en man som läste mycket, bland annat argumenten för och emot invasionen i Irak. Vid tiden för sin död hade han blivit helt desillusionerad beträffande sitt jobb i armén och tagit avstånd från krigen både i Irak och Afghanistan.
Framför allt är de här historierna ett exempel på den gamla sanningen att i krig är just sanningen det första offret. Men de är också något som vi tidigare associerade med mer eller mindre diktatoriskt styrda länder med statligt kontrollerade medier, välregisserade massmöten och just välregisserad TV-propaganda.
För ett imperium, som försöker behålla ett demokratiskt styre, finns här också ett mer grundläggande problem. Hjältarna i krig, så som folk i allmänhet uppfattar det, finns nästan alltid på den försvarande sidan, inte bland invasionstrupperna. Inte i den tekniskt överlägsna armén som föregås av bombflyg, utan bland offren och deras försvarare.
Fänrik Ståls sägner må vara 99% myt, men deras attraktionskraft baserades på att de handlade om folk som stred på sitt eget territorium mot militärer från ett annat land. Därför kan man tänka sig en irakisk Runeberg, som skriver en irakisk version av Fänrik Ståls Sägner, men en amerikansk version är omöjlig.
-------------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff (nr 1131) 2007-05-06
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar