Hej alla lyssnare,
Det börjar bli mer och mer uppenbart för mig att revolutionen i Kina inte är död utan är en levande, dynamisk företeelse som ständigt fortgår - i alla fall vid städernas övergångsställen. Vid övergångsställena möts två av samhällets grupper - bilisterna, som vanligtvis består av över eller medelklass, samt fotgängarna, den grupp som av högermänniskor brukar kallas för "mobb" eller "pöbel" och av vänstermänniskor rätt och slätt för "folket". Eftersom Kina ändå är en kommunistisk kapitaliststat använder jag mig av det senare begreppet.
Trafikljus är, som jag tidigare nämnt, oväsentliga i Kina. Bilarna, överklassens och medelklassens fordon, struntar högaktningsfullt i dessa. För att fotgängarna, folket, ska kunna ta sig över gatan krävs en strategi för att kunna motstå de starkare och bakom plåt skyddade bilisterna. Vanligtvis börjar det med att en eller två personer kliver ut i gatan för att markera ut ett revir, vilket tvingar bilisterna att köra vid sidan. Fler och fler personer kliver ut i gatan tills en kritisk massa uppnåtts. När tillräckligt många står beredda börjar man gå ut i gatan och tvingar den tutande överklassen att stanna. Folket har återigen besegrat sina motståndare och kan gå vidare i livet mot nya, spännande mål.
Just nu sitter jag fast i ett rejält åskväder och regn, eller vad väderleksrapportörerna på CNN beskriver som "stadigt solsken" i staden Luoyang, några timmar från Xi'an där de berömda terrakotta krigarna står uppställda. I dag skulle jag egentligen ha besökt Shaolin-templet, kampsporten Kung Fus födelseort. Där tränar fortfarande studenter i att sparka och slå sönder stackars oskyldiga träd, även om de verkar vänligare mot turister, som de i stället försöker sälja T-shirts, kaststjärnor och allehanda vapen till.
Eftersom regnet omöjliggjort alla utfärder tänker jag i stället ägna tiden åt att läsa det klassiska kinesiska verket "Resan västerut", om hur apkungen, i Sverige kallad för "Kung Markatta", beger sig västerut till buddhismens födelseort. I Sverige har den visats på TV, med Hans Alfredsson som berättarröst, och jag har sett den tecknade figuren lite här och var. Vanligast är den på de små drakar för femkronor som säljs till barn i små souvenirbutiker. Souvenirbutikerna kan annars vara roliga att gå in i bara för att höra priserna de tror att de kan få från västerländska besökare. T-shirts försöker man sälja för 300 kronor styck, även om de går att pruta ned till kring 30, och några tyskar blev erbjudna en vacker porslinsmugg för 50 000 kronor.
Min kinesiska börjar bli lite bättre, jag behärskar nu nära fem ord, däribland "tågstation" och "hård sovplats", även om ingen kines förstår mitt uttal. Kinesiskan är ett av de språk där minsta skillnad i uttalet kan förvandla ett harmlöst ord till något obscent eller bara märkligt. Kineserna brukar svara på detta med att stå tysta och stirra på en, vilket bli kan bli pinsamt i långa konversationer.
---------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 2007-06-03
torsdag, maj 31
MARIANNE STIEGER: Män med hår på bröstet och en nedlagd glasskiosk
Pingsthelgen tillbringade TUFF:s ordförande, Sylvia Ljungdahl, och jag på Möllevångsskolan här i Malmö. Möllevången förknippar man med invandrare och ett grönsakstorg av orientalisk kaliber. Och jo visst är det så. Men den här gången handlade det inte om billiga bananer och orientaliska kryddor utan om Svenska freds- och skiljedomsföreningens 124:e kongress. Och inget passade väl bättre än att jag som nybliven malmöit representerade TUFF på denna kongress tillsammans med Sylvia Ljungdahl.
I strömmande regn åkte vi iväg tidigt på morgonen, Sylvia med kartan i högsta hugg. Nu blir ni allt snopna, när ni hör att vi lyckades ta oss dit utan att åka vilse en enda gång. På dessa två månader har jag lärt mig hitta rätt så bra här i staden, det vill säga om jag inte ger mig in i gamla stadens gytter av smågator.
Som alltid, när jag kommer till olika skolor, förvånades jag över den ruggiga skolgården. Grå betong överallt. Varför inte färg, färg och åter färg när det gäller våra barns dagliga utomhusmiljö? Men salen i viken kongressen hölls var trevlig. Och Malmö/Lunds lokalavdelning hade gjort ett bra jobb med sina förberedelser.
En mängd motioner hade lämnats in till kongressen, men också tre propositioner från
Centralstyrelsen. Den första handlade om uppskjutandet av det nya idéprogrammet och arbetsgången fram till det nya förslaget skulle bli klart. Kongressen var helt inne på Centralstyrelsens förslag och klubbade igenom det snabbt.
Men flera motioner om innehållet i idéprogrammet hade också kommit in och genast vid den första motionen hettade det till. Magnus Jiborn, Svenska Freds tidigare ordförande, hade inkommit med en motion om att idéprogrammet borde innehålla ett stycke med rubriken "Stabil fred - internationell rätt", och där borde det fastslås grundläggande principer för när militära insatser kan vara legitima och när de inte är det.
Sylvia och jag gav oss in i kampen om denna formulering och slogs verbalt med dem som Sylvia kallade "män med hår på bröstet". Där satt de nu: riksdagsmän, filosofer och utlandsplacerade gurun i fredsfrågor och talade sig varma för militära insatser.
Enligt två av dem "svek vi de drabbade", vi som inte ville ha med denna formulering.
Jag lovar att Sylvia och jag gjorde vårt yttersta för att övertyga kongressen om att inte anta denna motion. Det kan aldrig vara Svenska Freds ambition att slå fast när man skall gå in med militära styrkor för att bevara freden. Det måste alltid gälla att först uttömma alla till buds stående fredliga medel. Och det måste slås fast i idéprogrammet. Men vi fick inte gehör, det vill säga inte tillräckligt gehör. Åtskilliga lyckades vi övertyga, men inte tillräckligt många. Men vi ger inte tappt. Ännu är inte idéprogrammet klubbat.
Det intressanta är att när denna debatt var över, när vardagsslitet med allt det andra satte igång, ja, då var dessa herrar borta. Då var inte kongressen intressant längre. Jag kan inte låta bli att fråga mig vems intressen dessa herrar representerar.
-
Men livet var inte bara kongress. När arbetet var slut på pingstaftonen tågade Sylvia och jag upp till utsiktspaviljongen på taket av mitt hus och såg på solnedgången, medan vi drack en flaska vin efter välförrättat värv. Där satt vi och samlade krafter för nästa dag och såg ljusen i Malmö och Köpenhamn tändas medan havet och himlen mörknade.
När jag väl hade kört Sylvia till tåget på söndagen, tog jag en runda förbi min glasskiosk. Till min förvåning var den nedlagd och igenbommad. Nu kära lyssnare får ni aldrig veta vad som är Zlatans favoritglass, vilket jag lovade er i ett tidigare radioinslag. Men kiosk eller inte, tidningarna frossar i Zlatans vara eller inte vara. Veckans tidningar har innehållit helsidor om honom.
Men varför kiosken är nedlagd och igenbommad - ja, det är en annan historia och till den återkommer jag säkert vid ett annat tillfälle.
Njut av försommaren och tag väl hand om er.
--------------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 2007-06-03
I strömmande regn åkte vi iväg tidigt på morgonen, Sylvia med kartan i högsta hugg. Nu blir ni allt snopna, när ni hör att vi lyckades ta oss dit utan att åka vilse en enda gång. På dessa två månader har jag lärt mig hitta rätt så bra här i staden, det vill säga om jag inte ger mig in i gamla stadens gytter av smågator.
Som alltid, när jag kommer till olika skolor, förvånades jag över den ruggiga skolgården. Grå betong överallt. Varför inte färg, färg och åter färg när det gäller våra barns dagliga utomhusmiljö? Men salen i viken kongressen hölls var trevlig. Och Malmö/Lunds lokalavdelning hade gjort ett bra jobb med sina förberedelser.
En mängd motioner hade lämnats in till kongressen, men också tre propositioner från
Centralstyrelsen. Den första handlade om uppskjutandet av det nya idéprogrammet och arbetsgången fram till det nya förslaget skulle bli klart. Kongressen var helt inne på Centralstyrelsens förslag och klubbade igenom det snabbt.
Men flera motioner om innehållet i idéprogrammet hade också kommit in och genast vid den första motionen hettade det till. Magnus Jiborn, Svenska Freds tidigare ordförande, hade inkommit med en motion om att idéprogrammet borde innehålla ett stycke med rubriken "Stabil fred - internationell rätt", och där borde det fastslås grundläggande principer för när militära insatser kan vara legitima och när de inte är det.
Sylvia och jag gav oss in i kampen om denna formulering och slogs verbalt med dem som Sylvia kallade "män med hår på bröstet". Där satt de nu: riksdagsmän, filosofer och utlandsplacerade gurun i fredsfrågor och talade sig varma för militära insatser.
Enligt två av dem "svek vi de drabbade", vi som inte ville ha med denna formulering.
Jag lovar att Sylvia och jag gjorde vårt yttersta för att övertyga kongressen om att inte anta denna motion. Det kan aldrig vara Svenska Freds ambition att slå fast när man skall gå in med militära styrkor för att bevara freden. Det måste alltid gälla att först uttömma alla till buds stående fredliga medel. Och det måste slås fast i idéprogrammet. Men vi fick inte gehör, det vill säga inte tillräckligt gehör. Åtskilliga lyckades vi övertyga, men inte tillräckligt många. Men vi ger inte tappt. Ännu är inte idéprogrammet klubbat.
Det intressanta är att när denna debatt var över, när vardagsslitet med allt det andra satte igång, ja, då var dessa herrar borta. Då var inte kongressen intressant längre. Jag kan inte låta bli att fråga mig vems intressen dessa herrar representerar.
-
Men livet var inte bara kongress. När arbetet var slut på pingstaftonen tågade Sylvia och jag upp till utsiktspaviljongen på taket av mitt hus och såg på solnedgången, medan vi drack en flaska vin efter välförrättat värv. Där satt vi och samlade krafter för nästa dag och såg ljusen i Malmö och Köpenhamn tändas medan havet och himlen mörknade.
När jag väl hade kört Sylvia till tåget på söndagen, tog jag en runda förbi min glasskiosk. Till min förvåning var den nedlagd och igenbommad. Nu kära lyssnare får ni aldrig veta vad som är Zlatans favoritglass, vilket jag lovade er i ett tidigare radioinslag. Men kiosk eller inte, tidningarna frossar i Zlatans vara eller inte vara. Veckans tidningar har innehållit helsidor om honom.
Men varför kiosken är nedlagd och igenbommad - ja, det är en annan historia och till den återkommer jag säkert vid ett annat tillfälle.
Njut av försommaren och tag väl hand om er.
--------------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 2007-06-03
fredag, maj 25
SVENSKA FREDS, EN 124-ÅRING KÄMPAR VIDARE
Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) tillhör världens äldsta ännu existerande fredsorganisation, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Den grundades 1883 och har i pingst sin 124:e årskongress, den här gången i Malmö. Det krävs en viss och beundransvärd uthållighet för att en förening skall kunna verka i så många år, överleva motsättningar och kämpa vidare under skiftande förhållanden och trender.
Det kanske trots allt beror på att alla någorlunda normala människor --antingen de är vänster eller höger, kristna, muslimer, buddhister, judar eller ateister-- anser krigets metod, massmord på medmänniskor, vara det grövsta av brott eller synder. Men visst är det konstigt att man under åberopande av de tjusigaste politiska eller religiösa avsikter så ofta startar krig och annat massdödande av människor.
Allra konstigast är att inte ännu flera blir medlemmar i fredsrörelser. Vi kan ju inte låtsas att vi inte vet om att världen är nedlusad med kärnvapen och andra läskiga massmordsredskap.
En förklaring till att Svenska Freds har klarat sig så länge kan vara att den är oberoende av politiska och religiösa bindningar. Alla slags människor är välkomna som medlemmar och toleransen mot oliktänkande har i regel varit hög.
Det är omöjligt att vara engagerad i alla fredsfrågor överallt i världen. I dag gör Svenska Freds berömvärda insatser mot landminor, klustervapen och vapenexport liksom för mänskliga rättigheter i Östeuropa. Men organisationen ligger lågt om de kanske mest brännande krisområdena, såsom Irak, Afghanistan och Palestina. Inte heller har icke-våldsligt försvar varit i fokus på länge.
I Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) har vi ofta haft en annan inriktning än moderorganisationen. Det gäller inte bara det för en lokalförening omfattande biståndet till Indien och andra länder utan också en mindre ängslig inställning till världens i särklass ledande militaristiska supermakt och alla dess anhängare.
På årskongressen nu tycks ett nytt idéprogram vara i centrum för diskussionerna. Det kan faktiskt vara ett svaghetstecken, för det är lättare att presentera tjusiga idéer än att jobba konkret mot krig och för en mera rättvis värld. Egentligen kunde en enda mening duga som idéprogram:
”Vi ska jobba för att ingen människa dödas eller dör i onödan”
-----------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio TUFF (nr 1134) 2007-05-27
PS: Texterna från Radio Tuff sänds på e-post bland annat till Svenska Freds och dess lokalföreningar. Det är konstigt att inga reaktioner från det hållet kan noteras
Det kanske trots allt beror på att alla någorlunda normala människor --antingen de är vänster eller höger, kristna, muslimer, buddhister, judar eller ateister-- anser krigets metod, massmord på medmänniskor, vara det grövsta av brott eller synder. Men visst är det konstigt att man under åberopande av de tjusigaste politiska eller religiösa avsikter så ofta startar krig och annat massdödande av människor.
Allra konstigast är att inte ännu flera blir medlemmar i fredsrörelser. Vi kan ju inte låtsas att vi inte vet om att världen är nedlusad med kärnvapen och andra läskiga massmordsredskap.
En förklaring till att Svenska Freds har klarat sig så länge kan vara att den är oberoende av politiska och religiösa bindningar. Alla slags människor är välkomna som medlemmar och toleransen mot oliktänkande har i regel varit hög.
Det är omöjligt att vara engagerad i alla fredsfrågor överallt i världen. I dag gör Svenska Freds berömvärda insatser mot landminor, klustervapen och vapenexport liksom för mänskliga rättigheter i Östeuropa. Men organisationen ligger lågt om de kanske mest brännande krisområdena, såsom Irak, Afghanistan och Palestina. Inte heller har icke-våldsligt försvar varit i fokus på länge.
I Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) har vi ofta haft en annan inriktning än moderorganisationen. Det gäller inte bara det för en lokalförening omfattande biståndet till Indien och andra länder utan också en mindre ängslig inställning till världens i särklass ledande militaristiska supermakt och alla dess anhängare.
På årskongressen nu tycks ett nytt idéprogram vara i centrum för diskussionerna. Det kan faktiskt vara ett svaghetstecken, för det är lättare att presentera tjusiga idéer än att jobba konkret mot krig och för en mera rättvis värld. Egentligen kunde en enda mening duga som idéprogram:
”Vi ska jobba för att ingen människa dödas eller dör i onödan”
-----------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio TUFF (nr 1134) 2007-05-27
PS: Texterna från Radio Tuff sänds på e-post bland annat till Svenska Freds och dess lokalföreningar. Det är konstigt att inga reaktioner från det hållet kan noteras
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1134) 07-05-27 till....
....till Dagens Nyheters Per Mortensen, som i fredags (25/5) skriver under rubriken ”Tuff står för solidariteten i Tyresö” med bild av Tuffs ordförande Sylvia Ljungdahl med anledning av att hon får priset för ”lokalt freds- och solidaritetsarbete” . Artikeln inleds:
”Sylvia Ljungdahl hjälper utsatta kvinnor i hemkommunen, vill lindra fattigdomen i Indien och göra tillvaron dräglig för folket i forna Jugoslavien”
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som ägnar nästan en hel sida åt Tyresöradion. Om Radio Tuff kan man läsa:
"Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff tuffar vidare söndagar kl 17-18 med repris tisdagar kl 18-19. Dit har Hampus Eckerman redan ett 30-tal gånger rapporterat från 16 olika länder, från San Francisco sänder Bengt Svensson sina krönikor, från Skåne rapporterar förra Öringebon Marianne Stieger, från Indien Bhikhu Vyas och varje vecka hörs programledaren Åke Sandins krönikor. Mera om Radio Tuff finns på www.tuff.fred.se "
På annat ställe i tidningen lyder rubriken: ”Sylvia Ljungdahl får ’Åkes pris’ för berömvärt freds- och solidaritetsarbete” Hon mottager priset på 7000 kr vid Svenska Freds’ årskongress i Malmö nu under pingsten.
....till the Sydney Peace Foundation som enhälligt beslutat att ge sitt fredspris för 2007 till Hans Blix. Det motiveras bland annat med ”hans principfasta och modiga opposition mot dem som planerade Irakkriget”. Det påpekas också att Blix betecknat detta krig som illegalt.
....till professor Lars Ingelstam, som på Dagens Nyheters insändarsida i tisdags (22/5) skriver under rubriken ”Varför tiger Reinfeldt om kärnvapen?”. Ingelstam är aktiv i ”Forskare och ingenjörer mot kärnvapen” och påpekar att USA bryter mot icke-spridningsavtalets både anda och bokstav från 1970 genom att utvidga sitt innehav. Då är det lite hycklande att begära av andra att hålla igen. Han citerar den populäre presidentkandidaten Barrack Obama, som inte skräder orden:
”Det är USA som värst och mest bryter mot icke-spridningsavtalet”
....till Svenska Freds’ generalsekreterare Ola Mattsson, som på Ekot i SR (23/5) ansåg det ”dåligt och upprörande” att regeringen inte skickat någon svensk till den internationella konferensen i Peru om klustervapen. Ola påminde om att riksdagspartierna nyligen enats om att Sverige skall vara pådrivande i försöken att förbjuda dessa otäcka vapen.
....till Kristna Fredsrörelsen som i sitt e-brev (21/5) påpekar, att Sverige numera är det land i Europa som mest aktivt driver på för att använda biståndspengar till militär. Det skulle t ex kunna betyda att man tar medel, som är öronmärkta för fattigdomsbekämpning, till att täcka kostnader för reformering av utvecklingsländers militär samt för att betala för militära s k fredsbevarande insatser. Kristna Freds vill ha en motsatt utveckling, alltså mindre resurser till militären och mera för fattigdomsbekämpning (Se också http://www.krf.se/ )
....till förre amerikanske presidenten Jimmy Carter, som inte skräder orden om den avgående premiärministern Tony Blair. Enligt The Independent (19/5) menar Carter att Blairs uppslutning på USA:s sida har varit ”en stor tragedi för världen”, ja han betecknar rentav Blairs hållning som underdånig och avskyvärd.
....till journalisten och författaren av boken ”Ubåtsvalsen”, Ingemar Myhrberg, som på Tyresöradions ena –och numera uppfräschade—hemsida under rubriken ”Sagt om 91,4” på http://www.tyresoradion.se/ säger till Åke Sandin:
"Du borde ha en egen riksradiokanal. Radio Tuff är alldeles för bra för att bara ligga och tuta på 91,4"
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö, som på sin kultursida (22/5) har en artikel med foto om att Radio Tuff hörts varenda vecka i 22 år. Där finns också ett citat från Radio Tuff om Robert Fisk, här kallad Frisk.
....till fredsaktivisten i Uppsala, Roni Doumit, som om sitt gamla hemland Libanon hävdar att det är viktigt att genomföra FN-resolutionen nr 1559, att libaneserna måste slå vakt om cederrevolutionen, styra sig själva, och att olika libanesiska fraktioner måste ena sig mot terrorismen. Senare i dagens Radio Tuff hörs en annan ex-libanes, Khaled Assaad, som växte upp i det nu så tragiskt aktuella palestinska flyktinglägret Nahr-el- Bared
....till Robert Aschberg, som i Aftonbladet (19/5) skriver om att ”nån jävel känner sig alltid kränkt”. Det är en mycket rolig, träffsäker och ironisk text med många dråpliga exempel på alla oss ”kränkta”. Aschberg sammanfattar: ”Att känna sig kränkt är en ny folkrörelse, snart större än körsång, sportfiske och golfRonneby.” Han menar att yttrandefriheten begränsas, för snart får man inte skämta om någonting utan att någon känner sig kränkt.
...till Tuffs loppmarknad nu på lördag den 2 juni på ängen nedanför Coop och rulltrappan vid Tyresö Centrum. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat men hyran för Tuff-lokalen kostar mycket liksom papper, porto, telefon med mera. Så kom och fynda och stärk Tuffs ekonomi. Eller sätt in en gåva på Tuffs pg 16 01 37 -6
-
”Sylvia Ljungdahl hjälper utsatta kvinnor i hemkommunen, vill lindra fattigdomen i Indien och göra tillvaron dräglig för folket i forna Jugoslavien”
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som ägnar nästan en hel sida åt Tyresöradion. Om Radio Tuff kan man läsa:
"Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff tuffar vidare söndagar kl 17-18 med repris tisdagar kl 18-19. Dit har Hampus Eckerman redan ett 30-tal gånger rapporterat från 16 olika länder, från San Francisco sänder Bengt Svensson sina krönikor, från Skåne rapporterar förra Öringebon Marianne Stieger, från Indien Bhikhu Vyas och varje vecka hörs programledaren Åke Sandins krönikor. Mera om Radio Tuff finns på www.tuff.fred.se "
På annat ställe i tidningen lyder rubriken: ”Sylvia Ljungdahl får ’Åkes pris’ för berömvärt freds- och solidaritetsarbete” Hon mottager priset på 7000 kr vid Svenska Freds’ årskongress i Malmö nu under pingsten.
....till the Sydney Peace Foundation som enhälligt beslutat att ge sitt fredspris för 2007 till Hans Blix. Det motiveras bland annat med ”hans principfasta och modiga opposition mot dem som planerade Irakkriget”. Det påpekas också att Blix betecknat detta krig som illegalt.
....till professor Lars Ingelstam, som på Dagens Nyheters insändarsida i tisdags (22/5) skriver under rubriken ”Varför tiger Reinfeldt om kärnvapen?”. Ingelstam är aktiv i ”Forskare och ingenjörer mot kärnvapen” och påpekar att USA bryter mot icke-spridningsavtalets både anda och bokstav från 1970 genom att utvidga sitt innehav. Då är det lite hycklande att begära av andra att hålla igen. Han citerar den populäre presidentkandidaten Barrack Obama, som inte skräder orden:
”Det är USA som värst och mest bryter mot icke-spridningsavtalet”
....till Svenska Freds’ generalsekreterare Ola Mattsson, som på Ekot i SR (23/5) ansåg det ”dåligt och upprörande” att regeringen inte skickat någon svensk till den internationella konferensen i Peru om klustervapen. Ola påminde om att riksdagspartierna nyligen enats om att Sverige skall vara pådrivande i försöken att förbjuda dessa otäcka vapen.
....till Kristna Fredsrörelsen som i sitt e-brev (21/5) påpekar, att Sverige numera är det land i Europa som mest aktivt driver på för att använda biståndspengar till militär. Det skulle t ex kunna betyda att man tar medel, som är öronmärkta för fattigdomsbekämpning, till att täcka kostnader för reformering av utvecklingsländers militär samt för att betala för militära s k fredsbevarande insatser. Kristna Freds vill ha en motsatt utveckling, alltså mindre resurser till militären och mera för fattigdomsbekämpning (Se också http://www.krf.se/ )
....till förre amerikanske presidenten Jimmy Carter, som inte skräder orden om den avgående premiärministern Tony Blair. Enligt The Independent (19/5) menar Carter att Blairs uppslutning på USA:s sida har varit ”en stor tragedi för världen”, ja han betecknar rentav Blairs hållning som underdånig och avskyvärd.
....till journalisten och författaren av boken ”Ubåtsvalsen”, Ingemar Myhrberg, som på Tyresöradions ena –och numera uppfräschade—hemsida under rubriken ”Sagt om 91,4” på http://www.tyresoradion.se/ säger till Åke Sandin:
"Du borde ha en egen riksradiokanal. Radio Tuff är alldeles för bra för att bara ligga och tuta på 91,4"
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö, som på sin kultursida (22/5) har en artikel med foto om att Radio Tuff hörts varenda vecka i 22 år. Där finns också ett citat från Radio Tuff om Robert Fisk, här kallad Frisk.
....till fredsaktivisten i Uppsala, Roni Doumit, som om sitt gamla hemland Libanon hävdar att det är viktigt att genomföra FN-resolutionen nr 1559, att libaneserna måste slå vakt om cederrevolutionen, styra sig själva, och att olika libanesiska fraktioner måste ena sig mot terrorismen. Senare i dagens Radio Tuff hörs en annan ex-libanes, Khaled Assaad, som växte upp i det nu så tragiskt aktuella palestinska flyktinglägret Nahr-el- Bared
....till Robert Aschberg, som i Aftonbladet (19/5) skriver om att ”nån jävel känner sig alltid kränkt”. Det är en mycket rolig, träffsäker och ironisk text med många dråpliga exempel på alla oss ”kränkta”. Aschberg sammanfattar: ”Att känna sig kränkt är en ny folkrörelse, snart större än körsång, sportfiske och golfRonneby.” Han menar att yttrandefriheten begränsas, för snart får man inte skämta om någonting utan att någon känner sig kränkt.
...till Tuffs loppmarknad nu på lördag den 2 juni på ängen nedanför Coop och rulltrappan vid Tyresö Centrum. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat men hyran för Tuff-lokalen kostar mycket liksom papper, porto, telefon med mera. Så kom och fynda och stärk Tuffs ekonomi. Eller sätt in en gåva på Tuffs pg 16 01 37 -6
-
HAMPUS ECKERMAN: Kina, att kommunicera, ”lilla Moskva”, N-Korea.
Hej alla lyssnare,
Liksom i Japan undrar jag ofta över kinesernas märkliga musikval. Vid kinesiska murens östra ände envisades man med att spela den klassiska bröllopsmarschen, i väntsalen vid en tågstation spelade man glatt "Ska gamla vänner glömmas bort", en klassisk nyårslåt i USA och häromdagen väcktes jag i en sovvagnskupé av att högtalarna vrålade ut "Fjäril vingad syns på Haga" i bakgrunden till en glatt tjattrande kinesiska.
Det där med vrålande är något jag börjat vänja mig vid. Min guidebok beskriver kineserna som "några decibel högre än alla andra" och den beskrivningen tycks passa utmärkt. Till detta låter de också mycket arga när de ska förklara saker, vilket ofta gjort mina västerländska medpassagerare oroliga. Oftast beror det dock på allmän frustration över att vi kan vara så okunniga att vi inte bara lyckats undgå att lära oss världsspråket mandarin, vi förstår ännu mindre när de skriver kinesiska bokstäver i handflatan eller försöker leka gäster med gester i en utomjordisk dialekt. För det här är ett av de stora problemen med att resa i Kina. Engelskan är på intet sätt utbredd och kinesernas kroppsspråk är helt olikt från det västerländska. Inte ens att räkna på fingrarna duger, kineserna har ett eget teckenspråk för siffror.
Dessa problem ledde till att jag aldrig lyckades ta mig till den bakteriologiska armébasen strax utanför Harbin i nordöstra Kina. Harbin är här i Kina känt som lilla Moskva, där det ligger placerat strax söder om gränsen till Ryssland. Och namnet är passande. Inte bara finns det fullt av ryska affärer och restauranger. Här finns också Stalin-Parken, antagligen en av de få i världen som finns kvar och husen i närheten har en mycket rysk arkitektonisk stil med lökkupoler och vackra, överdådiga balkonger. Statyer med hammaren och skäran finns fortfarande kvar.
Så hur var det då med basen för bakteriologisk krigsföring? Jo, under andra världskriget ockuperades Harbin av Japan. De upprättade då en bas där de utförde experiment på levande människor. De injicerade bakterier i fångar, dissekerade dem levande och fryste ner respektive hettade upp dem tills de dog. Ungefär 3000 människor från Kina, Ryssland och Mongoliet mördades på detta vis. Efter kriget fick alla forskarna immunitet från USA mot att de lämnade över sina forskningsresultat. Basen finns nu öppen för besökare, det vill säga dem som kan förstå tillräckligt mycket kinesiska för att lista ut hur man tar sig dit.
Ett ställe dit jag lyckades ta mig är gränsen till Nord-Korea. Den kinesiska staden Dandong ligger precis vid den nordkoreanska gränsen. Om man från staden väljer att åka bort till den kinesiska muren finner man att man endast befinner sig ca. 5 meter från Nord-Korea som ligger på andra sidan en liten flod. Om man så känner för det kan man betala en liten slant för att få en båttur längs med floden, blott en meter från den nordkoreanska gränsen och många turister gör detta för att senare kunna säga att deras hand varit över gränsen när de sträckt ut den över relingen. På den nordkoreanska sidan finns ingenting utom stora mängder jordbruks land samt de bönder som brukar jorden. De verkade dock ta det ganska lugnt, även om de vecklade ut den koreanska flaggan när vi gick förbi.
I staden Dandong finns också ett museum med det tungvrickande namnet "Museet för att prisa hjälpen till Korea mot den amerikanska aggressionen". Museet ligger högt upp på en kulle med utsikt över hela staden och verkar, enligt den affischering som finns runt, vara en utmärkt plats att ta med hela familjen till, liten som stor. Inne i museet finns märkliga utställningsföremål, som t.ex vapen, hjälm och utrustning för en soldat under texten "För den mest älskvärda personen". Andra föremål är kinesiska flygblad som släpptes över de amerikanska linjerna om hur glada alla fruar måste vara över att deras män blivit krigsfångar och därmed sluppit riskera sina liv. Även bomber visas upp som enligt den engelska texten innehöll skalbaggar, larver och löss smittade med olika sjukdomar. Dessa bomber fälldes, enligt den kinesiska texten, av amerikaner över nordkoreanskt territorium och kan därför sägas vara ännu ett exempel på hur denna del av kontinenten drabbats av bakteriologisk krigsföring.
------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 2007-05-27
Liksom i Japan undrar jag ofta över kinesernas märkliga musikval. Vid kinesiska murens östra ände envisades man med att spela den klassiska bröllopsmarschen, i väntsalen vid en tågstation spelade man glatt "Ska gamla vänner glömmas bort", en klassisk nyårslåt i USA och häromdagen väcktes jag i en sovvagnskupé av att högtalarna vrålade ut "Fjäril vingad syns på Haga" i bakgrunden till en glatt tjattrande kinesiska.
Det där med vrålande är något jag börjat vänja mig vid. Min guidebok beskriver kineserna som "några decibel högre än alla andra" och den beskrivningen tycks passa utmärkt. Till detta låter de också mycket arga när de ska förklara saker, vilket ofta gjort mina västerländska medpassagerare oroliga. Oftast beror det dock på allmän frustration över att vi kan vara så okunniga att vi inte bara lyckats undgå att lära oss världsspråket mandarin, vi förstår ännu mindre när de skriver kinesiska bokstäver i handflatan eller försöker leka gäster med gester i en utomjordisk dialekt. För det här är ett av de stora problemen med att resa i Kina. Engelskan är på intet sätt utbredd och kinesernas kroppsspråk är helt olikt från det västerländska. Inte ens att räkna på fingrarna duger, kineserna har ett eget teckenspråk för siffror.
Dessa problem ledde till att jag aldrig lyckades ta mig till den bakteriologiska armébasen strax utanför Harbin i nordöstra Kina. Harbin är här i Kina känt som lilla Moskva, där det ligger placerat strax söder om gränsen till Ryssland. Och namnet är passande. Inte bara finns det fullt av ryska affärer och restauranger. Här finns också Stalin-Parken, antagligen en av de få i världen som finns kvar och husen i närheten har en mycket rysk arkitektonisk stil med lökkupoler och vackra, överdådiga balkonger. Statyer med hammaren och skäran finns fortfarande kvar.
Så hur var det då med basen för bakteriologisk krigsföring? Jo, under andra världskriget ockuperades Harbin av Japan. De upprättade då en bas där de utförde experiment på levande människor. De injicerade bakterier i fångar, dissekerade dem levande och fryste ner respektive hettade upp dem tills de dog. Ungefär 3000 människor från Kina, Ryssland och Mongoliet mördades på detta vis. Efter kriget fick alla forskarna immunitet från USA mot att de lämnade över sina forskningsresultat. Basen finns nu öppen för besökare, det vill säga dem som kan förstå tillräckligt mycket kinesiska för att lista ut hur man tar sig dit.
Ett ställe dit jag lyckades ta mig är gränsen till Nord-Korea. Den kinesiska staden Dandong ligger precis vid den nordkoreanska gränsen. Om man från staden väljer att åka bort till den kinesiska muren finner man att man endast befinner sig ca. 5 meter från Nord-Korea som ligger på andra sidan en liten flod. Om man så känner för det kan man betala en liten slant för att få en båttur längs med floden, blott en meter från den nordkoreanska gränsen och många turister gör detta för att senare kunna säga att deras hand varit över gränsen när de sträckt ut den över relingen. På den nordkoreanska sidan finns ingenting utom stora mängder jordbruks land samt de bönder som brukar jorden. De verkade dock ta det ganska lugnt, även om de vecklade ut den koreanska flaggan när vi gick förbi.
I staden Dandong finns också ett museum med det tungvrickande namnet "Museet för att prisa hjälpen till Korea mot den amerikanska aggressionen". Museet ligger högt upp på en kulle med utsikt över hela staden och verkar, enligt den affischering som finns runt, vara en utmärkt plats att ta med hela familjen till, liten som stor. Inne i museet finns märkliga utställningsföremål, som t.ex vapen, hjälm och utrustning för en soldat under texten "För den mest älskvärda personen". Andra föremål är kinesiska flygblad som släpptes över de amerikanska linjerna om hur glada alla fruar måste vara över att deras män blivit krigsfångar och därmed sluppit riskera sina liv. Även bomber visas upp som enligt den engelska texten innehöll skalbaggar, larver och löss smittade med olika sjukdomar. Dessa bomber fälldes, enligt den kinesiska texten, av amerikaner över nordkoreanskt territorium och kan därför sägas vara ännu ett exempel på hur denna del av kontinenten drabbats av bakteriologisk krigsföring.
------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 2007-05-27
MARIANNE STIEGER: Grodsång, sydspetsen, krig
MARIANNE STIEGER: Grodsång, sydspetsen, krig
Kära lyssnare!
Att bo så här bland trädtopparna har sin charm. I morse, när jag tittade ut över parken nedanför mitt köksfönster, trodde jag först att det hade snöat under natten. Men så insåg jag att allt det vita var oxlarnas vita blomklasar. Visst, Tyresö har Bollmoravägen med sina oxlar, men inte går de upp mot dessa magnifika träd. Här blommar allting lite mera, lite större, lite färgrikare.
Ja, vi skåningar är överhuvudtaget lite mera av allting, lite storvulna, lite dryga. Men så har vi ju också vunnit VM, vuxit lite mot kontinenten, har vår egen Linné och hans alm, och sist men inte minst vårt eget krig. Nu blir ni allt nyfikna. Så här ligger det till.
"The Ark" har visserligen förlorat musikfestivalen med dunder och brak, men här i Skåne har vi andra värderingar. Vi har vår egen musikfestival - VM i grodsång. Och detta VM har de skånska klockgrodorna i Tvillingkärret utanför Mölle vunnit. Hur många grodkörer som var med? Det var bara Skånes, Danmarks, Tysklands och Estlands. Men vi vann!
Och det här med att växa mot kontinenten är lite bekymmersamt. Mitt nya husorgan beskriver invigningen av den nya utkiksplatsen vid Sveriges sydligaste udde Smygehuk med orden: "Nu är det äntligen klart var landets sydligaste punkt ligger." Kommunalrådet i Trelleborg hävdade till och med i sitt invigningstal att Sverige, dvs Skåne, har vuxit nio meter mot kontinenten. Det är nämligen så långt ut i havet den skjuter, den nya utsiktsrampen. Tidningen ifråga hävdar dock att Skåne därmed inte blivit längre, för vid lågvatten ligger rampen på torra land. Men vem bryr sig om det i Skåneland?
Och hur är det då med Carl von Linné och almen? Ja, kära nån, Linné är inte född i Skåne, men Råshult ligger i södra Småland, dvs nästan i Skåne. Och så har ju Linné gjort sin Skånska resa. Han har gjort någon Sörmländsk resa? Jag bara frågar? Tyvärr vill det sig inte riktigt längre med almen som Linné planterade bakom gästgivaregården i Sjöbo 1749. Den ligger på sin dödsbädd pga almsjuka, men det hindrar inte oss från att fira Linnéjubileet i varje park, i varje gathörn, och själv har jag ju just flyttat in på Linnégatan.
Ja, och så var det det här med kriget. I södra Sverige ska under den kommande veckan hållas militärövningar under "krigsliknande" förhållanden. Bl.a. skall Malmö invaderas, så det är bäst att hålla sig undan. På Revingehed, den militära övningsplatsen några mil öster om Lund, kommer det att köras bandvagnar och skjutas. Men den ansvarige officeren har lovat att man även skall dela ut filtar i övningssyfte. Tänk om man vid alla krig först delade ut filtar. Då skulle det kanske aldrig behöva skjutas.
Det sistnämnda tänkte nog inte de tyska politiker och generaler på när de skickade sina soldater till Afghanistan. För hade de gjort det, hade inte de första döda och sårade soldater behövt komma hem med sjuktransport nu i veckan. Vid en av de s.k. fredsbevarande insatserna hade de tyska soldater hamnat i en stridssituation med afghanska motståndsmän, varvid tre soldater dödades och två sårades. Genast hördes upprörda röster i den tyska debatten om att inställa hjälpen till Afghanistan och utrikesminister Steinmeier flög omedelbart till dit ner, som om det skulle återkalla de döda till livet.
Kära lyssnare, jag bara frågar: Vad tror våra politiker och stora generaler att insatser i krig går ut på? Tror de att soldaterna tar sig en promenad för att sedan vila ut på en filt? Nej, krig är blod och tårar, våld och elände.
När ni lyssnar på detta har Svenska Freds just haft sin årliga kongress här i Malmö och TUFF:s ordförande Sylvia Ljungdahl har precis tagit emot ”Åkes pris”. Låt oss hoppas att Svenska Freds röst för fred i världen bidrar något litet till en bättre värld.
Ta väl hand om er säger från Skåne
--------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 2007-05-27
Kära lyssnare!
Att bo så här bland trädtopparna har sin charm. I morse, när jag tittade ut över parken nedanför mitt köksfönster, trodde jag först att det hade snöat under natten. Men så insåg jag att allt det vita var oxlarnas vita blomklasar. Visst, Tyresö har Bollmoravägen med sina oxlar, men inte går de upp mot dessa magnifika träd. Här blommar allting lite mera, lite större, lite färgrikare.
Ja, vi skåningar är överhuvudtaget lite mera av allting, lite storvulna, lite dryga. Men så har vi ju också vunnit VM, vuxit lite mot kontinenten, har vår egen Linné och hans alm, och sist men inte minst vårt eget krig. Nu blir ni allt nyfikna. Så här ligger det till.
"The Ark" har visserligen förlorat musikfestivalen med dunder och brak, men här i Skåne har vi andra värderingar. Vi har vår egen musikfestival - VM i grodsång. Och detta VM har de skånska klockgrodorna i Tvillingkärret utanför Mölle vunnit. Hur många grodkörer som var med? Det var bara Skånes, Danmarks, Tysklands och Estlands. Men vi vann!
Och det här med att växa mot kontinenten är lite bekymmersamt. Mitt nya husorgan beskriver invigningen av den nya utkiksplatsen vid Sveriges sydligaste udde Smygehuk med orden: "Nu är det äntligen klart var landets sydligaste punkt ligger." Kommunalrådet i Trelleborg hävdade till och med i sitt invigningstal att Sverige, dvs Skåne, har vuxit nio meter mot kontinenten. Det är nämligen så långt ut i havet den skjuter, den nya utsiktsrampen. Tidningen ifråga hävdar dock att Skåne därmed inte blivit längre, för vid lågvatten ligger rampen på torra land. Men vem bryr sig om det i Skåneland?
Och hur är det då med Carl von Linné och almen? Ja, kära nån, Linné är inte född i Skåne, men Råshult ligger i södra Småland, dvs nästan i Skåne. Och så har ju Linné gjort sin Skånska resa. Han har gjort någon Sörmländsk resa? Jag bara frågar? Tyvärr vill det sig inte riktigt längre med almen som Linné planterade bakom gästgivaregården i Sjöbo 1749. Den ligger på sin dödsbädd pga almsjuka, men det hindrar inte oss från att fira Linnéjubileet i varje park, i varje gathörn, och själv har jag ju just flyttat in på Linnégatan.
Ja, och så var det det här med kriget. I södra Sverige ska under den kommande veckan hållas militärövningar under "krigsliknande" förhållanden. Bl.a. skall Malmö invaderas, så det är bäst att hålla sig undan. På Revingehed, den militära övningsplatsen några mil öster om Lund, kommer det att köras bandvagnar och skjutas. Men den ansvarige officeren har lovat att man även skall dela ut filtar i övningssyfte. Tänk om man vid alla krig först delade ut filtar. Då skulle det kanske aldrig behöva skjutas.
Det sistnämnda tänkte nog inte de tyska politiker och generaler på när de skickade sina soldater till Afghanistan. För hade de gjort det, hade inte de första döda och sårade soldater behövt komma hem med sjuktransport nu i veckan. Vid en av de s.k. fredsbevarande insatserna hade de tyska soldater hamnat i en stridssituation med afghanska motståndsmän, varvid tre soldater dödades och två sårades. Genast hördes upprörda röster i den tyska debatten om att inställa hjälpen till Afghanistan och utrikesminister Steinmeier flög omedelbart till dit ner, som om det skulle återkalla de döda till livet.
Kära lyssnare, jag bara frågar: Vad tror våra politiker och stora generaler att insatser i krig går ut på? Tror de att soldaterna tar sig en promenad för att sedan vila ut på en filt? Nej, krig är blod och tårar, våld och elände.
När ni lyssnar på detta har Svenska Freds just haft sin årliga kongress här i Malmö och TUFF:s ordförande Sylvia Ljungdahl har precis tagit emot ”Åkes pris”. Låt oss hoppas att Svenska Freds röst för fred i världen bidrar något litet till en bättre värld.
Ta väl hand om er säger från Skåne
--------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 2007-05-27
lördag, maj 19
TRENDIGA SJÄLVGODAS BEHOV AV OSS ”ONDA”
Det är jättetrevligt att få kommentarer till Radio Tuffs program. Ofta är det dock kritik man får, men vi har väl lättare att för att vifta med pekpinnar än att ge rosor. Och hälsan brukar ju tiga still.
Nyligen fick jag e-post om att Radio Tuff var antiamerikanskt och att det bara var kufar som vi berömde. När jag då kollade de två senaste sändningarna fann jag att tre professorer hade fått ”veckans rosor”. Alla tre var amerikaner. Hoppsan!
Härom månaden skrev jag en krönika om svenska trupper i Afghanistan, påpekade att jag skrivit på uppropet om deras tillbakadragande men att jag i fråga om Afghanistan inte var självsäker. Då blev jag genast tagen i örat, inte bara för att jag tillhörde undertecknarna utan dessutom för att jag uttryckt en viss osäkerhet. Ditt svar ska vara ja, ja eller nej, nej stod det väl redan i bibeln. Låt oss polarisera riktigt ordentligt tycker ofta de som tror både på religionernas och Hollywoods uppdelning mellan ”onda” och ”goda”.
När president Reagan på 1980-talet stämplade Sovjetunionen som ondskans imperium fick jag mycket ovett för att Radio Tuff ständigt avslöjade påstådda ryska ubåtsintrång som medieskrönor. Jag var Moskvalakej menade man, ja, jag utnyttjades av läskiga gamla stalinister och var en nyttig idiot i diktaturens tjänst. När det sedan på 1990-talet visade sig att vi skeptiker hade haft rätt teg våra kritiker. Fast många blev så intill hjärntvätt indoktrinerade att de ännu barnatror på att det vimlade av ryska ubåtar – till och med inne på Stockholms ström.
När Nato utan FN-mandat 1999 angrep Jugoslavien och i 78 dygn bombade Serbien och Kosovo, fördömdes vi dissidenter som ”serbkramare” och Milosevics supportrar. Ja, Per Ahlmark drämde till med att vi var ”den extrema vänsterns mest omdömeslösa veteraner”. Men är det 100 000 eller 200 000 serber som efter Natos ”humanitära intervention” etniskt har rensats i Kosovo? Är det 100 eller 200 ortodoxa kyrkor och kloster som bränts ner eller vandaliserats i Kosovo? Hur det gick för förloraren Milosevic vet vi.
Radio Tuff beskrev, hur sanktionerna mot Irak på 1990-talet dödade hundratusentals irakiska civila utan skuld till Saddams politik. Och vi var många som vintern 2003 protesterade mot USA:s planer på att angripa Irak. Vi fick då veta att vi accepterade den blodbesudlade diktatorn Saddam, ja rentav Usama bin Ladin och att vi översåg med Saddams alla massförstörelsevapen. Hur det var med dessa vapen och med Iraks förbindelser med Al Qaida vet vi i dag. Som i all likräkning är det lite osäkert hur många som dödats sedan det folkrättsvidriga angreppet för fyra år sedan, 100 000 eller 650 000 irakier? Hitlers utrikesminister von Ribbentrop, som hängdes 1946 i Nürnberg anklagad för anfallskrig, torde garva i sitt helvete.
Säkert är att miljoner irakier tvingats fly utomlands eller inom landet. Och även amerikanska soldater är ju människor och fler av dem har nu dödats än de amerikaner som dödades den 11 september 2001. Nu är våra ”bombliberaler” (Jan Guillous uttryck) inte lika högröstade längre om Irak. Att försöka resultatvärdera krig är alltid viktigt men försummas ofta, för det är ett dystert företag och mycket genant för krigsivrare.
Härom veckan fick jag e-post, inte från någon sådan där anonym fegis, som det vimlar av på nätet, utan av en som hederligt uppgav sitt namn. Han tyckte att jag brast i objektivitet, själv ansåg han sig vara ”relevant”. Han värnade vänligt om min ”aktning”, vilken jag skulle förlora om jag inte gjorde avbön för mina ”tokerier”. Han nämnde helt riktigt att Genèvekonventionen hade undertecknats av västallierade och tyskar i andra världskriget men inte av Sovjetunionen. Det bidrog till att tragiskt många tyska krigsfångar dog i ryska läger och tragiskt många ryska soldater i tyska läger.
Men mina ”tokerier” påstods bestå av att jag också skildrat de vidriga förhållanden som många tyska fångar levde under i västallierade läger, där överdödligheten var bedrövligt hög. Här gällde inte Genèvekonventionen, för amerikanerna döpte om tyska krigsfångar från POW (Prisoners of War) till DEF (Disarmed Enemy Forces), precis som de i dag talar om ”illegala kombattanter” i Guantanamo och andra otäcka läger.
Enligt konventionen skall krigsfångar släppas genast efter krigets upphörande, men det kunde ryssarna strunta i, och de kvarhöll massor av tyska fångar som slavarbetare i åratal. Men också i de västliga lägren dvaldes tyska krigsfångar, förlåt: ”avväpnade fiendestyrkor”, och fick vänta länge på sin frigivning – om de nu överlevde. Min bortgångne vän, socialisten och pacifisten Robert Stieger (1926-2003), var i amerikansk fångenskap till 1947, vilket han skrivit om i sin bok ”Drei gestohlene Jahre” (Tre stulna år).
Jag får också veta att jag är historierevisionist och då är jag minsann av ”samma skrot och korn” som nazisterna –var dom nu finns i dag? Att jag dristat mig till att påpeka att flera av de grövsta anklagelserna mot tyskarna som har lärts ut i alla västerländska skolor, också av mig, har visat sig vara propagandalögner gör mig nu till någon slags nazist. Är också alla historieprofessorer, flera av dem judiska, som jag stött mig på därmed också nazister?
Nazisternas offer drabbades av den enfaldiga kollektivskulden, en grundbult i allt rasistiskt feltänkande. Det pinsamma är att andra världskrigets segrare i stor utsträckning tillämpade samma orättvisa tanke, som också sedan dess drabbat många oskyldiga. Var verkligen 14 miljoner tyskar som etniskt rensades från öster och de mer än två miljoner av dem som dog/dödades ansvariga för Hitlers ogärningar? Eller den dryga miljon tyska krigsfångar som strök med?
Mats Nörklit har skrivit om en ofödd soldat:
Tänk om jag till min nation
Blir en icke god person
Och får medfött starka band
Till ett otäckt fosterland!
Tänk om jag som född soldat
Dör i strid med fel sorts hat!
------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1133) 2007-05-20
Nyligen fick jag e-post om att Radio Tuff var antiamerikanskt och att det bara var kufar som vi berömde. När jag då kollade de två senaste sändningarna fann jag att tre professorer hade fått ”veckans rosor”. Alla tre var amerikaner. Hoppsan!
Härom månaden skrev jag en krönika om svenska trupper i Afghanistan, påpekade att jag skrivit på uppropet om deras tillbakadragande men att jag i fråga om Afghanistan inte var självsäker. Då blev jag genast tagen i örat, inte bara för att jag tillhörde undertecknarna utan dessutom för att jag uttryckt en viss osäkerhet. Ditt svar ska vara ja, ja eller nej, nej stod det väl redan i bibeln. Låt oss polarisera riktigt ordentligt tycker ofta de som tror både på religionernas och Hollywoods uppdelning mellan ”onda” och ”goda”.
När president Reagan på 1980-talet stämplade Sovjetunionen som ondskans imperium fick jag mycket ovett för att Radio Tuff ständigt avslöjade påstådda ryska ubåtsintrång som medieskrönor. Jag var Moskvalakej menade man, ja, jag utnyttjades av läskiga gamla stalinister och var en nyttig idiot i diktaturens tjänst. När det sedan på 1990-talet visade sig att vi skeptiker hade haft rätt teg våra kritiker. Fast många blev så intill hjärntvätt indoktrinerade att de ännu barnatror på att det vimlade av ryska ubåtar – till och med inne på Stockholms ström.
När Nato utan FN-mandat 1999 angrep Jugoslavien och i 78 dygn bombade Serbien och Kosovo, fördömdes vi dissidenter som ”serbkramare” och Milosevics supportrar. Ja, Per Ahlmark drämde till med att vi var ”den extrema vänsterns mest omdömeslösa veteraner”. Men är det 100 000 eller 200 000 serber som efter Natos ”humanitära intervention” etniskt har rensats i Kosovo? Är det 100 eller 200 ortodoxa kyrkor och kloster som bränts ner eller vandaliserats i Kosovo? Hur det gick för förloraren Milosevic vet vi.
Radio Tuff beskrev, hur sanktionerna mot Irak på 1990-talet dödade hundratusentals irakiska civila utan skuld till Saddams politik. Och vi var många som vintern 2003 protesterade mot USA:s planer på att angripa Irak. Vi fick då veta att vi accepterade den blodbesudlade diktatorn Saddam, ja rentav Usama bin Ladin och att vi översåg med Saddams alla massförstörelsevapen. Hur det var med dessa vapen och med Iraks förbindelser med Al Qaida vet vi i dag. Som i all likräkning är det lite osäkert hur många som dödats sedan det folkrättsvidriga angreppet för fyra år sedan, 100 000 eller 650 000 irakier? Hitlers utrikesminister von Ribbentrop, som hängdes 1946 i Nürnberg anklagad för anfallskrig, torde garva i sitt helvete.
Säkert är att miljoner irakier tvingats fly utomlands eller inom landet. Och även amerikanska soldater är ju människor och fler av dem har nu dödats än de amerikaner som dödades den 11 september 2001. Nu är våra ”bombliberaler” (Jan Guillous uttryck) inte lika högröstade längre om Irak. Att försöka resultatvärdera krig är alltid viktigt men försummas ofta, för det är ett dystert företag och mycket genant för krigsivrare.
Härom veckan fick jag e-post, inte från någon sådan där anonym fegis, som det vimlar av på nätet, utan av en som hederligt uppgav sitt namn. Han tyckte att jag brast i objektivitet, själv ansåg han sig vara ”relevant”. Han värnade vänligt om min ”aktning”, vilken jag skulle förlora om jag inte gjorde avbön för mina ”tokerier”. Han nämnde helt riktigt att Genèvekonventionen hade undertecknats av västallierade och tyskar i andra världskriget men inte av Sovjetunionen. Det bidrog till att tragiskt många tyska krigsfångar dog i ryska läger och tragiskt många ryska soldater i tyska läger.
Men mina ”tokerier” påstods bestå av att jag också skildrat de vidriga förhållanden som många tyska fångar levde under i västallierade läger, där överdödligheten var bedrövligt hög. Här gällde inte Genèvekonventionen, för amerikanerna döpte om tyska krigsfångar från POW (Prisoners of War) till DEF (Disarmed Enemy Forces), precis som de i dag talar om ”illegala kombattanter” i Guantanamo och andra otäcka läger.
Enligt konventionen skall krigsfångar släppas genast efter krigets upphörande, men det kunde ryssarna strunta i, och de kvarhöll massor av tyska fångar som slavarbetare i åratal. Men också i de västliga lägren dvaldes tyska krigsfångar, förlåt: ”avväpnade fiendestyrkor”, och fick vänta länge på sin frigivning – om de nu överlevde. Min bortgångne vän, socialisten och pacifisten Robert Stieger (1926-2003), var i amerikansk fångenskap till 1947, vilket han skrivit om i sin bok ”Drei gestohlene Jahre” (Tre stulna år).
Jag får också veta att jag är historierevisionist och då är jag minsann av ”samma skrot och korn” som nazisterna –var dom nu finns i dag? Att jag dristat mig till att påpeka att flera av de grövsta anklagelserna mot tyskarna som har lärts ut i alla västerländska skolor, också av mig, har visat sig vara propagandalögner gör mig nu till någon slags nazist. Är också alla historieprofessorer, flera av dem judiska, som jag stött mig på därmed också nazister?
Nazisternas offer drabbades av den enfaldiga kollektivskulden, en grundbult i allt rasistiskt feltänkande. Det pinsamma är att andra världskrigets segrare i stor utsträckning tillämpade samma orättvisa tanke, som också sedan dess drabbat många oskyldiga. Var verkligen 14 miljoner tyskar som etniskt rensades från öster och de mer än två miljoner av dem som dog/dödades ansvariga för Hitlers ogärningar? Eller den dryga miljon tyska krigsfångar som strök med?
Mats Nörklit har skrivit om en ofödd soldat:
Tänk om jag till min nation
Blir en icke god person
Och får medfött starka band
Till ett otäckt fosterland!
Tänk om jag som född soldat
Dör i strid med fel sorts hat!
------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1133) 2007-05-20
ROSOR från RADIO TUFF (NR 1133) 07-05-20 till....
...till SvT:s Aktuellt i tisdags (15/5), som visade upprörande bilder på hur israeliska klusterbomber. som fälldes i stor mängd, hade lemlästat libanesiska barn och andra civila. Vapen finns för att döda och lemlästa, så det finns inga humana vapen, men klusterbomber är ovanligt inhumana och djävulska.
....till Dagens Nyheters Peter Löfgren, som i onsdags (16/5) skriver om veteranen bland korrespondenter i Mellanöstern, Robert Fisk, som är förbannad på TV-stationer och andra medier som censurerar verkligheten och därmed bidrar till att göra kriget rumsrent. Så här säger Fisk:
”Världen fick inte se vad vi såg, de brända uppfläkta människorna, de avhuggna vidunderliga huvudena, djuren som rotade....Följaktiligen bidrog vi till att göra kriget acceptabelt”
....till Richard Swartz, som i Svenska Dagbladet i onsdags (16/5) bland annat skriver:
”Demokratin riskerar att bli som religionen: alla bekänner sig till den, men ingen utövar den längre.”
....till Sjöviks folkhögskola i södra Dalarna med Lena Lönnqvist som rektor, som 1-3 juni anordnar ett seminarium på temat EU:s roll i Palestina-Israel. I inbjudan påpekas:
”Vi står inför årsdagen av 40 års ockupation av Västbanken och Gaza och generationer har vuxit upp under lidande och förtryck. Vad kan vi göra för att påverka EU till att ta en kraftfullare roll, i avsikt att komma till resultat som gör att ockupationen upphör och en rimlig situation för båda folken i området skapas.”
En lång rad kunniga och intressanta personer medverkar (se http://www.sjovik.eu/ ) Sista anmälningsdag: 24 maj
....till Kumla skola Tyresö, som den 10 maj gjorde ett av sina många dagsverken. Alla de inarbetade pengarna är inte färdigräknade men allt tyder på att resultatet också denna gång kommer att röra sig kring 70 000 kr. Därmed befäster Kumla sin position som ”skolvärldsmästare i internationell solidaritet”, som vi brukar säga här på radion
....till Tyresö skola, som den 30 maj genomför ett dagsverke. Pengarna skall användas till en bokbuss som ska förse femton skolor bland indiska Dharampurs små fattiga byar med böcker, planscher, kartor m m. Det är Tuffs partners som organiserar detta projekt.
....till Alléskolan i Floda utanför Göteborg som nu den 24-25 maj har sitt traditionella dagsverke för tuff-projekten i Indien. I slutet av terminen gör också Bergtorpsskolan i Täby ett dagsverke för samma ändamål
...till tuff-aktivisterna Eva Ehrstedt, Erika Husberg och Monica Schelin som förra lördagen (12/5) deltog i Ingrid Eckermans solidaritetsdag i Enskede.
....till Tyresöbon Gunnar Öqwist, som påpekat det orättvisa i det som sades i förra Radio Tuff om att anhängarna av Falun Gong i Kina betedde sig ”lite som ilskna Jehovas vittnen”. Han menar att Jehovas vittnen inte ilsket springer omkring på våra gator
....till SvT:s "Dokument inifrån" (13/5), där Emre Gungör från "Sharaf hjältar", en förening av unga manliga invandrare som med Fryshuset som bas vill bekämpa hederskulturer. (Sharaf är arabiska och betyder ”heder”). Om Sverige sade Emre bland annat:
"Man tar hänsyn till andra kulturer…. Vi ser hur infödda svenskar är rädda för att bli kallade för rasister. Det är ett av de största problem vi har [när det gäller att ta itu med] de här aggressiva beteendena, med hederskulturen -- att svenskarna själva inte vågar ifrågasätta. För att OM de ifrågasätter, så är det en sak som är garanterad -- att de kommer att bli kallade för rasister. Och det är det värsta de vet."
....till till vårt broderland Norge, som Aron Etzler berömmer i Aftonbladet på nationaldagen den 17 maj. Den norske statsministern Jens Stoltenberg är ingen Hugo Chaves, påpekar han och tillägger:
”Men den regering som i dag sitter i Norge är den mest radikala i Europa. Norge har omorienterat sin utrikespolitik: det första västlandet i världen som erkänt Palestinas regering har också slutat kräva privatiseringar av länder i tredje världen. Vid World Social Forum i Nairobi tidigare i år var det ett enda land av de rika västländerna som nämndes för att ha tagit positiva steg för global rättvisa. Det var Norge, och skälet var att Norge påbörjat avskaffandet av tredje världens illegitima skulder.”
....till Dagens Nyheters Peter Löfgren, som i onsdags (16/5) skriver om veteranen bland korrespondenter i Mellanöstern, Robert Fisk, som är förbannad på TV-stationer och andra medier som censurerar verkligheten och därmed bidrar till att göra kriget rumsrent. Så här säger Fisk:
”Världen fick inte se vad vi såg, de brända uppfläkta människorna, de avhuggna vidunderliga huvudena, djuren som rotade....Följaktiligen bidrog vi till att göra kriget acceptabelt”
....till Richard Swartz, som i Svenska Dagbladet i onsdags (16/5) bland annat skriver:
”Demokratin riskerar att bli som religionen: alla bekänner sig till den, men ingen utövar den längre.”
....till Sjöviks folkhögskola i södra Dalarna med Lena Lönnqvist som rektor, som 1-3 juni anordnar ett seminarium på temat EU:s roll i Palestina-Israel. I inbjudan påpekas:
”Vi står inför årsdagen av 40 års ockupation av Västbanken och Gaza och generationer har vuxit upp under lidande och förtryck. Vad kan vi göra för att påverka EU till att ta en kraftfullare roll, i avsikt att komma till resultat som gör att ockupationen upphör och en rimlig situation för båda folken i området skapas.”
En lång rad kunniga och intressanta personer medverkar (se http://www.sjovik.eu/ ) Sista anmälningsdag: 24 maj
....till Kumla skola Tyresö, som den 10 maj gjorde ett av sina många dagsverken. Alla de inarbetade pengarna är inte färdigräknade men allt tyder på att resultatet också denna gång kommer att röra sig kring 70 000 kr. Därmed befäster Kumla sin position som ”skolvärldsmästare i internationell solidaritet”, som vi brukar säga här på radion
....till Tyresö skola, som den 30 maj genomför ett dagsverke. Pengarna skall användas till en bokbuss som ska förse femton skolor bland indiska Dharampurs små fattiga byar med böcker, planscher, kartor m m. Det är Tuffs partners som organiserar detta projekt.
....till Alléskolan i Floda utanför Göteborg som nu den 24-25 maj har sitt traditionella dagsverke för tuff-projekten i Indien. I slutet av terminen gör också Bergtorpsskolan i Täby ett dagsverke för samma ändamål
...till tuff-aktivisterna Eva Ehrstedt, Erika Husberg och Monica Schelin som förra lördagen (12/5) deltog i Ingrid Eckermans solidaritetsdag i Enskede.
....till Tyresöbon Gunnar Öqwist, som påpekat det orättvisa i det som sades i förra Radio Tuff om att anhängarna av Falun Gong i Kina betedde sig ”lite som ilskna Jehovas vittnen”. Han menar att Jehovas vittnen inte ilsket springer omkring på våra gator
....till SvT:s "Dokument inifrån" (13/5), där Emre Gungör från "Sharaf hjältar", en förening av unga manliga invandrare som med Fryshuset som bas vill bekämpa hederskulturer. (Sharaf är arabiska och betyder ”heder”). Om Sverige sade Emre bland annat:
"Man tar hänsyn till andra kulturer…. Vi ser hur infödda svenskar är rädda för att bli kallade för rasister. Det är ett av de största problem vi har [när det gäller att ta itu med] de här aggressiva beteendena, med hederskulturen -- att svenskarna själva inte vågar ifrågasätta. För att OM de ifrågasätter, så är det en sak som är garanterad -- att de kommer att bli kallade för rasister. Och det är det värsta de vet."
....till till vårt broderland Norge, som Aron Etzler berömmer i Aftonbladet på nationaldagen den 17 maj. Den norske statsministern Jens Stoltenberg är ingen Hugo Chaves, påpekar han och tillägger:
”Men den regering som i dag sitter i Norge är den mest radikala i Europa. Norge har omorienterat sin utrikespolitik: det första västlandet i världen som erkänt Palestinas regering har också slutat kräva privatiseringar av länder i tredje världen. Vid World Social Forum i Nairobi tidigare i år var det ett enda land av de rika västländerna som nämndes för att ha tagit positiva steg för global rättvisa. Det var Norge, och skälet var att Norge påbörjat avskaffandet av tredje världens illegitima skulder.”
torsdag, maj 17
Bengt Svensson i San Francisco
Bengt Svensson i San Francisco
Hej alla lyssnare!
Ungefär tre dagar efter den där massakern på universitet i Virginia såg jag en notis i lokaltidningen, en enspaltare på ca fem cm. En frånskild man i Santa Cruz hade gått in på sin exhustrus arbetsplats och skjutit ihjäl henne och en manlig arbetskamrat och därefter skjutit ihjäl sig själv. Santa Cruz är en stad vid havet ca15 mil söder om San Francisco, mest känd för sin Boardwalk, som är ett nöjesfält som sträcker sig längs en lång sandstrand. Boardwalk är också den dyraste gatan i den amerikanska originalversionen av sällskapsspelet Monopol, motsvarande Norrmalmstorg i den svenska versionen. Tre personer skjutna till döds alltså och en liten notis i lokalblaskan.
Punkt slut.
Jag erinrade mig saken imorse, när jag bläddrade i samma tidning och hittade en liknande notis i vänsterspalten på sidan sex. En fyraåring i Vallejo hade vådaskjutit sin far med en kula genom huvudet. Mamman ringde ambulans, men fadern var död, när den anlände. Händelsen ägnades två meningar i tidningen, och jag kan garantera, att den inte nämndes alls i några massmedier med nationell spridning.Vallejo är uppkallat efter en spansk general och var under en kort period Kaliforniens huvudstad. Nu är den en del av Bay Area ca 5 mil nordost om San Francisco med 120 000 invånare.
NRA, National Rifle Association, menar att för att skydda sig mot skjutvapen, behöver amerikanerna fler skjutvapen. I USA får man ju lov att bära skjutvapen, men det måste ske öppet. Man får gå omkring med en puffra i livremmen eller ett halvautomatiskt militärt vapen på ryggen. Däremot får man inte gömma dem i fickan eller i väskan. Detta vill NRA råda bot på. De hävdar att om folk fick ha gömda (consealed) vapen, så skulle de lättare kunna avvärja massakrer genom att helt enkelt dra fram puffran och peppra massmördaren full av bly, innan han hunnit övergå från mord till massmord. Ett annat klagomål NRA har, är att studenter inte får ta med sig skjutvapen till sina föreläsningar. Samma argument: Massakern på Virginia Tech hände ju just för att studenterna var obeväpnade och inte kunde skjuta tillbaks.
En stor del av USA:s politiska elit är medlemmar i NRA.
Ha det så kul!
--------------------------------------------------
Bengt Svensson för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 2007-05-20
Hej alla lyssnare!
Ungefär tre dagar efter den där massakern på universitet i Virginia såg jag en notis i lokaltidningen, en enspaltare på ca fem cm. En frånskild man i Santa Cruz hade gått in på sin exhustrus arbetsplats och skjutit ihjäl henne och en manlig arbetskamrat och därefter skjutit ihjäl sig själv. Santa Cruz är en stad vid havet ca15 mil söder om San Francisco, mest känd för sin Boardwalk, som är ett nöjesfält som sträcker sig längs en lång sandstrand. Boardwalk är också den dyraste gatan i den amerikanska originalversionen av sällskapsspelet Monopol, motsvarande Norrmalmstorg i den svenska versionen. Tre personer skjutna till döds alltså och en liten notis i lokalblaskan.
Punkt slut.
Jag erinrade mig saken imorse, när jag bläddrade i samma tidning och hittade en liknande notis i vänsterspalten på sidan sex. En fyraåring i Vallejo hade vådaskjutit sin far med en kula genom huvudet. Mamman ringde ambulans, men fadern var död, när den anlände. Händelsen ägnades två meningar i tidningen, och jag kan garantera, att den inte nämndes alls i några massmedier med nationell spridning.Vallejo är uppkallat efter en spansk general och var under en kort period Kaliforniens huvudstad. Nu är den en del av Bay Area ca 5 mil nordost om San Francisco med 120 000 invånare.
NRA, National Rifle Association, menar att för att skydda sig mot skjutvapen, behöver amerikanerna fler skjutvapen. I USA får man ju lov att bära skjutvapen, men det måste ske öppet. Man får gå omkring med en puffra i livremmen eller ett halvautomatiskt militärt vapen på ryggen. Däremot får man inte gömma dem i fickan eller i väskan. Detta vill NRA råda bot på. De hävdar att om folk fick ha gömda (consealed) vapen, så skulle de lättare kunna avvärja massakrer genom att helt enkelt dra fram puffran och peppra massmördaren full av bly, innan han hunnit övergå från mord till massmord. Ett annat klagomål NRA har, är att studenter inte får ta med sig skjutvapen till sina föreläsningar. Samma argument: Massakern på Virginia Tech hände ju just för att studenterna var obeväpnade och inte kunde skjuta tillbaks.
En stor del av USA:s politiska elit är medlemmar i NRA.
Ha det så kul!
--------------------------------------------------
Bengt Svensson för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 2007-05-20
HAMPUS ECKERMAN: Beijing, OS, restauranger, skjutbanor.
Hampus Eckerman har i många år varit medarbetare i Radio Tuff. Nu är han på jordenruntresa och varje vecka i över sju månader har hans krönikor kunnat höras på 91,4 MHz (på webben www.tyresoradion.se) söndagar kl 17-18 och tisdagar kl 18-19.. De har hittills sänts från Kuba, Guatemala, Mexico, USA, Fiji, Nya Zeeland, Australien, Bali, Jakarta, Singapore, Malaysia, Brunei, Japan, Hongkong, Beijing och resan fortsätter. Hampus’ rapporter finns på www.tuff.fred.se och på www.tuffsandin.blogspot.com Dessutom har han numera en egen blogg: http://motbilder.blogspot.com Här kommer Hampus’ rapport nr 30:
----------------------------------------------------------------------
Hej alla lyssnare,
Den senaste veckan har jag befunnit mig i Beijing, Kinas huvudstad. Det första man konstaterar är att kineserna tar de kommande olympiska spelen på blodigt allvar. Överallt byggs och renoveras det. Ett besök till den förbjudna staden ger en chansen att se stora byggnadsställningar samt vackra bilder på hur sagolikt det skulle se ut om inte de största byggnaderna var täckta av stora dukar som förhindrar all insyn. Mysiga shoppinggator som visas på turistkartor har plötsligt upphört att existera och nya skyskrapor tycks växa upp överallt. Inte ens Mao själv är fredad. Hans mausoleum är stängt för renovering fram till september och rykten säger att han själv är skickad till Ryssland för upputsning så han ser pigg och alert ut till spelens början. Över hela 15-miljonersstaden vilar ett lager av byggnadsdamm och mopedisterna åker runt med visir och munskydd.
Det är inte bara på byggnationerna som man kan se hur viktigt OS är för Kina. Särskilda polisgrupperingar har skapats för att ta tag i Kinas största problem. Exempel på arbetsuppgifter:
* Stavningskontroll. Turister ska inte längre överraskas och charmas av märkvärdiga matdelikatesser som "dräglande kyckling" och "stekt skit".
* Köutbildning. Särskilda lektioner ska hållas över hur man står i kö med upplysningar om att man förslagsvis ställer sig sist i kön när man kommer in med en rekommendation om att man sen ska vänta på sin tur, i stället för att som vanligt kliva in någonstans i mitten för att sedan armbåga sig fram först.
* Tågresor. Kineserna ska upplysas om att i de fall de köpt en biljett kan de kliva in genom dörren, i stället för att ta fönstervägen när tåget startat.
* Ljudkontroll. Böter utdelas till dem som i entusiasm utstöter märkliga harklingar eller rapningar samt de som glatt fnyser ut vackra snorloskor genom ena näsborren efter att först ha förberett genom att täcka för den andra.
Mina egna problem består dock mest av att gå över gatan. I Peking är trafikljusen mest en gratis ljusshow man kan stanna och titta på när man vill bli på glatt humör. Sedan kliver man raskt ut i gatan under förhoppningen om att om man själv försöker undvika att bli överkörd så försöker bilisterna att låta bli att köra på en. Ibland kan det utspelas små lekfulla kyckling-race om vem som fegar ut och stannar först. Ibland kan dock bli lite för spännande för en fotgängare att leka kyckling-race med en bilist.
* * *
Nordöst om Himmelska fridens torg ligger vad som beskrivs som "Antagligen den bästa svenska restaurangen i Peking". Delägare är Jan-Ove Waldner, den svenska pingpongspelaren som är världskänd i Kina för att ha slagit kineserna i deras nationalsport. I restaurangen förekommer han mest som en pappfigur, men i alla fall en glad och lycklig pappfigur. Där inne kan man avnjuta svenska delikatesser som pytt-i-panna, skagenröra och västkustssoppa, allt för hissnande kinesiska priser.
Allt går dock inte bra för restaurangen. Ägarna är, liksom i princip alla kineser, nybörjare i det kapitalistiska systemet. De saknar kunskaper om vad västerländska turister har som önskemål, om huruvida soppan ska serveras före huvudrätten, hur man marknadsför en restaurang och hur de olika chefshierarkierna ska skötas. Till detta kommer den omfattande kinesiska korruptionen där polisen vill ha sin bit av kakan för beskydd, där den gamle avskedade chefen fortfarande kommer in och vill ha gratis mat för sig och sina gäster, alltmedan den svenske restaurangchefen sliter i sitt hår.
* * *
I en av Beijings förorter finns en skjutbana dit turister kan åka för att göra av med sina aggressioner. Där kan man själv peka ut vilket vapen man vill provskjuta. Det är hagelgevär, k-pistar och kulsprutor. För kring 200 svenska kronor får man ett magasin och får gladeligen peppra loss mot olika måltavlor. Vapnen är dock ofta fastmonterade för att inga olyckor ska ske. Vilken turistgrupp som tvingat fram detta är osäkert.
En annan märkvärdig turistattraktion är Beijings underjord. Det är stora tunnlar som byggts under huvudstaden för att befolkningen skulle kunna överleva ett kärnvapenkrig. När de var färdiga 1981 kunde de rymma en tredjedel av stadens befolkning och hade plats både för biografer och sjukhus. Rädslan var framförallt för ett krig med Sovjetunionen, men efter att Sovjet gått in Afghanistan ebbade rädslan sakta men säkert bort. Tunnlarna finns dock kvar och passar utmärkt att vandra runt i när man vill bli påmind om mänsklighetens vansinne.
--------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio Tuff 2007-05-20
----------------------------------------------------------------------
Hej alla lyssnare,
Den senaste veckan har jag befunnit mig i Beijing, Kinas huvudstad. Det första man konstaterar är att kineserna tar de kommande olympiska spelen på blodigt allvar. Överallt byggs och renoveras det. Ett besök till den förbjudna staden ger en chansen att se stora byggnadsställningar samt vackra bilder på hur sagolikt det skulle se ut om inte de största byggnaderna var täckta av stora dukar som förhindrar all insyn. Mysiga shoppinggator som visas på turistkartor har plötsligt upphört att existera och nya skyskrapor tycks växa upp överallt. Inte ens Mao själv är fredad. Hans mausoleum är stängt för renovering fram till september och rykten säger att han själv är skickad till Ryssland för upputsning så han ser pigg och alert ut till spelens början. Över hela 15-miljonersstaden vilar ett lager av byggnadsdamm och mopedisterna åker runt med visir och munskydd.
Det är inte bara på byggnationerna som man kan se hur viktigt OS är för Kina. Särskilda polisgrupperingar har skapats för att ta tag i Kinas största problem. Exempel på arbetsuppgifter:
* Stavningskontroll. Turister ska inte längre överraskas och charmas av märkvärdiga matdelikatesser som "dräglande kyckling" och "stekt skit".
* Köutbildning. Särskilda lektioner ska hållas över hur man står i kö med upplysningar om att man förslagsvis ställer sig sist i kön när man kommer in med en rekommendation om att man sen ska vänta på sin tur, i stället för att som vanligt kliva in någonstans i mitten för att sedan armbåga sig fram först.
* Tågresor. Kineserna ska upplysas om att i de fall de köpt en biljett kan de kliva in genom dörren, i stället för att ta fönstervägen när tåget startat.
* Ljudkontroll. Böter utdelas till dem som i entusiasm utstöter märkliga harklingar eller rapningar samt de som glatt fnyser ut vackra snorloskor genom ena näsborren efter att först ha förberett genom att täcka för den andra.
Mina egna problem består dock mest av att gå över gatan. I Peking är trafikljusen mest en gratis ljusshow man kan stanna och titta på när man vill bli på glatt humör. Sedan kliver man raskt ut i gatan under förhoppningen om att om man själv försöker undvika att bli överkörd så försöker bilisterna att låta bli att köra på en. Ibland kan det utspelas små lekfulla kyckling-race om vem som fegar ut och stannar först. Ibland kan dock bli lite för spännande för en fotgängare att leka kyckling-race med en bilist.
* * *
Nordöst om Himmelska fridens torg ligger vad som beskrivs som "Antagligen den bästa svenska restaurangen i Peking". Delägare är Jan-Ove Waldner, den svenska pingpongspelaren som är världskänd i Kina för att ha slagit kineserna i deras nationalsport. I restaurangen förekommer han mest som en pappfigur, men i alla fall en glad och lycklig pappfigur. Där inne kan man avnjuta svenska delikatesser som pytt-i-panna, skagenröra och västkustssoppa, allt för hissnande kinesiska priser.
Allt går dock inte bra för restaurangen. Ägarna är, liksom i princip alla kineser, nybörjare i det kapitalistiska systemet. De saknar kunskaper om vad västerländska turister har som önskemål, om huruvida soppan ska serveras före huvudrätten, hur man marknadsför en restaurang och hur de olika chefshierarkierna ska skötas. Till detta kommer den omfattande kinesiska korruptionen där polisen vill ha sin bit av kakan för beskydd, där den gamle avskedade chefen fortfarande kommer in och vill ha gratis mat för sig och sina gäster, alltmedan den svenske restaurangchefen sliter i sitt hår.
* * *
I en av Beijings förorter finns en skjutbana dit turister kan åka för att göra av med sina aggressioner. Där kan man själv peka ut vilket vapen man vill provskjuta. Det är hagelgevär, k-pistar och kulsprutor. För kring 200 svenska kronor får man ett magasin och får gladeligen peppra loss mot olika måltavlor. Vapnen är dock ofta fastmonterade för att inga olyckor ska ske. Vilken turistgrupp som tvingat fram detta är osäkert.
En annan märkvärdig turistattraktion är Beijings underjord. Det är stora tunnlar som byggts under huvudstaden för att befolkningen skulle kunna överleva ett kärnvapenkrig. När de var färdiga 1981 kunde de rymma en tredjedel av stadens befolkning och hade plats både för biografer och sjukhus. Rädslan var framförallt för ett krig med Sovjetunionen, men efter att Sovjet gått in Afghanistan ebbade rädslan sakta men säkert bort. Tunnlarna finns dock kvar och passar utmärkt att vandra runt i när man vill bli påmind om mänsklighetens vansinne.
--------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio Tuff 2007-05-20
söndag, maj 13
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1132) 07-05-13 till....
....till den legendariske Mellanösternkorrespondenten Robert Fisk, som i en intervju av Per Jönsson i DN (11/5) bland annat säger:
”Du kan bara lära dig något nytt genom att tala med och lyssna till levande personer, vare sig de är makthavare eller maktlösa.”
Utan jämförelser i övrigt är det en princip vi på Tyresöradion följt i många år. Intressant är också att Fisk hänvisar till att många av det senaste seklets konflikthärdar har sin rot i hur första världskrigets segermakter ritade om kartorna och rovlystet tog för sig.
....till riksdagsledamoten Veronica Palm, som på tal om utrikesutskottets beslut (10/5) om klustervapen säger:
"Det är dock viktigt att ära den som äras bör. Visst har vi socialdemokrater gjort vad vi har kunnat i riksdagen, men det viktigaste arbetet har Svenska Freds och många andra frivilligorganisationer gjort genom att opinionsbilda och försöka påverka riksdagsmajoriteten. Det är deras dag idag."
Och Svenska Freds’ ordförande Frida Blom menar att utrikesutskottets beslut att Sverige ska stödja förbud mot klusterbomber är ”fantastiskt glädjande” och tillägger:
”Sverige måste vidta åtgärder på nationell nivå. Ett nationellt moratorium mot klustervapen är ett självklart första steg”.
Frida gjorde också bra ifrån sig i SvT:s Aktuellt i onsdags (9/5) och i debatt i Sveriges Radios Studio Ett i fredags (11/5) med försvarsminister Odenberg om det svenska klustervapnet Bombkapsel 90. Tyvärr kunde hon av hälsoskäl inte som utannonserat ställa upp på Tuff-mötet i torsdags (10/5)
....till Sveriges Radios utmärkta program ”obs”, som (9/5) gav Björn Eklund möjlighet att besvara Kenneth Hermeles svepande kritik av professor Jean Bricmonts bok ”Humanitär imperialism”. Eklund inledde med:
”Vi lever i en krigisk tid. Inom loppet av några få år har USA med allierade angripit tre stater: Jugoslavien, Afghanistan och Irak. Och kanske står en fjärde stat – Iran – på tur. Men trots denna tillspetsade situation, finns märkligt nog ingen stark antikrigs-opinion. Istället har många politiska organisationer – som man trott skulle veta bättre – tigit eller slutit upp bakom krigen.”
...till Sydsvenskans Peter Landelius, som (9/5) varnar för de planerade EU-lagar, som skall kriminalisera vissa uppfattningar om historien. Han värnar yttrandefriheten och skriver bland annat:
”Det är segrarna som skriver historien, heter det med viss rätt, men ofta vill också andra överlevande ha ett ord med i laget.....Att vedertagna sanningar ifrågasätts är inte mindre nyttigt på det här området än på något annat."
....till fredsaktivister i Göteborg, som protesterar i brev till kommunfullmäktige och med flygblad mot det stora marina Natobesöket. Merete Kapstad säger:
”Vi vill inte att Göteborg ska förknippas med en aggressiv militärallians. Nato är ju världens största kärnvapenaktör. Att samarbeta med Nato strider mot den svenska alliansfriheten" (Källa: GP 10/5)
....till den Iranfödde brittiske professorn Farhang Jahanpour, vars åsikter om den amerikansk-iranska konflikten återges av TFF (Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning). Han påpekar att USA år ensamt i historien om en doktrin som bland annat innefattar att börja ett kärnvapenkrig också mot länder som inte har kärnvapen. Han erinrar om att Storbritannien i mars beslutade att modernisera sina kärnvapenbärande Tridentubåtar för flera hundra miljarder kronor, medan man i FN hotar med sanktioner mot Iran för att landet fortsätter med småskalig anrikning av uran för –som Iran uppger—fredliga ändamål.
....till Eva Ehrstedt, som skickat Mats Nörklits tänkvärda dikt om en ofödd soldat
Blir jag rätt? Blir jag fel?
Palestinier? Israel?
Blir jag serb? Blir jag alban?
Amerikan? Nordkorean?
Ingen frågar vad jag vill
Innan jag har blivit till.
Tänk om jag till min nation
Blir en icke god person
Och får medfött starka band
Till ett otäckt fosterland!
Tänk om jag som född soldat
Dör i strid med fel sorts hat!
....till vänner till den bortgångna Anna-Lisa Tunevi, som för att hedra hennes minne satt in sammanlagt 2 000 kr på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2 . Vid samlingen efter begravningen i torsdags (10/5) tackade Åke Sandin och nämnde Tuffs mangogram som bidragit till att över 60 000 mangoträd kunnat planteras bland indiska Dharampurs många små fattiga byar.
....till Tuff-mötet i torsdags (10/5) om Afghanistan och de svenska trupperna där. Kulturcaféet var fullsatt, Maj Britt Theorin briljant, Göran Flodman klok och analyserande och den unge officeren Björn Palmertz kunnig och sympatisk.
....till de tuff-aktivister som i onsdags (9/5) deltog i styrelsemötet. Nu inriktas arbetet på det storloppis som Tuff arrangerar lördagen den 2 juni kl 11-15 på ängen nedanför Tyresö centrum. Det brukar förbättra föreningens ekonomi.
”Du kan bara lära dig något nytt genom att tala med och lyssna till levande personer, vare sig de är makthavare eller maktlösa.”
Utan jämförelser i övrigt är det en princip vi på Tyresöradion följt i många år. Intressant är också att Fisk hänvisar till att många av det senaste seklets konflikthärdar har sin rot i hur första världskrigets segermakter ritade om kartorna och rovlystet tog för sig.
....till riksdagsledamoten Veronica Palm, som på tal om utrikesutskottets beslut (10/5) om klustervapen säger:
"Det är dock viktigt att ära den som äras bör. Visst har vi socialdemokrater gjort vad vi har kunnat i riksdagen, men det viktigaste arbetet har Svenska Freds och många andra frivilligorganisationer gjort genom att opinionsbilda och försöka påverka riksdagsmajoriteten. Det är deras dag idag."
Och Svenska Freds’ ordförande Frida Blom menar att utrikesutskottets beslut att Sverige ska stödja förbud mot klusterbomber är ”fantastiskt glädjande” och tillägger:
”Sverige måste vidta åtgärder på nationell nivå. Ett nationellt moratorium mot klustervapen är ett självklart första steg”.
Frida gjorde också bra ifrån sig i SvT:s Aktuellt i onsdags (9/5) och i debatt i Sveriges Radios Studio Ett i fredags (11/5) med försvarsminister Odenberg om det svenska klustervapnet Bombkapsel 90. Tyvärr kunde hon av hälsoskäl inte som utannonserat ställa upp på Tuff-mötet i torsdags (10/5)
....till Sveriges Radios utmärkta program ”obs”, som (9/5) gav Björn Eklund möjlighet att besvara Kenneth Hermeles svepande kritik av professor Jean Bricmonts bok ”Humanitär imperialism”. Eklund inledde med:
”Vi lever i en krigisk tid. Inom loppet av några få år har USA med allierade angripit tre stater: Jugoslavien, Afghanistan och Irak. Och kanske står en fjärde stat – Iran – på tur. Men trots denna tillspetsade situation, finns märkligt nog ingen stark antikrigs-opinion. Istället har många politiska organisationer – som man trott skulle veta bättre – tigit eller slutit upp bakom krigen.”
...till Sydsvenskans Peter Landelius, som (9/5) varnar för de planerade EU-lagar, som skall kriminalisera vissa uppfattningar om historien. Han värnar yttrandefriheten och skriver bland annat:
”Det är segrarna som skriver historien, heter det med viss rätt, men ofta vill också andra överlevande ha ett ord med i laget.....Att vedertagna sanningar ifrågasätts är inte mindre nyttigt på det här området än på något annat."
....till fredsaktivister i Göteborg, som protesterar i brev till kommunfullmäktige och med flygblad mot det stora marina Natobesöket. Merete Kapstad säger:
”Vi vill inte att Göteborg ska förknippas med en aggressiv militärallians. Nato är ju världens största kärnvapenaktör. Att samarbeta med Nato strider mot den svenska alliansfriheten" (Källa: GP 10/5)
....till den Iranfödde brittiske professorn Farhang Jahanpour, vars åsikter om den amerikansk-iranska konflikten återges av TFF (Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning). Han påpekar att USA år ensamt i historien om en doktrin som bland annat innefattar att börja ett kärnvapenkrig också mot länder som inte har kärnvapen. Han erinrar om att Storbritannien i mars beslutade att modernisera sina kärnvapenbärande Tridentubåtar för flera hundra miljarder kronor, medan man i FN hotar med sanktioner mot Iran för att landet fortsätter med småskalig anrikning av uran för –som Iran uppger—fredliga ändamål.
....till Eva Ehrstedt, som skickat Mats Nörklits tänkvärda dikt om en ofödd soldat
Blir jag rätt? Blir jag fel?
Palestinier? Israel?
Blir jag serb? Blir jag alban?
Amerikan? Nordkorean?
Ingen frågar vad jag vill
Innan jag har blivit till.
Tänk om jag till min nation
Blir en icke god person
Och får medfött starka band
Till ett otäckt fosterland!
Tänk om jag som född soldat
Dör i strid med fel sorts hat!
....till vänner till den bortgångna Anna-Lisa Tunevi, som för att hedra hennes minne satt in sammanlagt 2 000 kr på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2 . Vid samlingen efter begravningen i torsdags (10/5) tackade Åke Sandin och nämnde Tuffs mangogram som bidragit till att över 60 000 mangoträd kunnat planteras bland indiska Dharampurs många små fattiga byar.
....till Tuff-mötet i torsdags (10/5) om Afghanistan och de svenska trupperna där. Kulturcaféet var fullsatt, Maj Britt Theorin briljant, Göran Flodman klok och analyserande och den unge officeren Björn Palmertz kunnig och sympatisk.
....till de tuff-aktivister som i onsdags (9/5) deltog i styrelsemötet. Nu inriktas arbetet på det storloppis som Tuff arrangerar lördagen den 2 juni kl 11-15 på ängen nedanför Tyresö centrum. Det brukar förbättra föreningens ekonomi.
EN RADIOTS KORTA BEKÄNNELSE
I dagens Radio Tuff är utrymmet begränsat. Därför blir det en ovanligt kort krönika. Jag ska ta upp en enda fråga: Varför gör jag radio med sådan envetenhet sedan 22 år tillbaka?
Det är först och främst för att jag hoppas kunna bidra till att flera ansluter sig till Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF). Dess intensiva och frivilliga arbete mot krigiskt massmördande och för internationell solidaritet med världens många fattiga och förtryckta är värt allt stöd. Medlemsavgiften per år är 200 kr och 80 kr för annan på samma adress. Det sätter man in på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
För det andra finna Radio Tuff för att uppmärksamma allt det berömvärda som faktiskt görs och sägs på olika håll. Därför börjar varje sändning med utdelande av en massa ”rosor”. I frivilligt folkrörelsearbete gäller det att uppmuntra varandra. Hellre tända ljus än att bara förbanna mörkret. Radio Tuff hörs söndagar kl 17-18 med repris tisdagar kl 18-19, i Stockholmsområdet på 91,4 MHz och överallt på nätet genom att man knappar in www.tyresoradion.se
Varför fortsätter jag då med Succékanalen 91,4, som hörs dygnet runt med ständigt tolv program i etern, sammanlagt två hundra per år? Ett skäl är att Tyresö ligger i djupaste medieskugga. Ett annat och viktigare är att kanalen givit röst åt flera tusen människor här i trakten. Och som veteranen bland journalister i Mellanöstern, Robert Fisk, påpekar:
”Du kan bara lära dig något nytt genom att tala med och lyssna till levande personer, vare sig de är makthavare eller maktlösa.”
Men den allra viktigaste orsaken till att jag fortsätter med Succékanalen 91,4 är faktiskt, att jag inte vill att Radio Tuffs sändningar skall ligga som ensliga, små öar i den stora etertystnaden.
----------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1132) 2007-05-13
Det är först och främst för att jag hoppas kunna bidra till att flera ansluter sig till Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF). Dess intensiva och frivilliga arbete mot krigiskt massmördande och för internationell solidaritet med världens många fattiga och förtryckta är värt allt stöd. Medlemsavgiften per år är 200 kr och 80 kr för annan på samma adress. Det sätter man in på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
För det andra finna Radio Tuff för att uppmärksamma allt det berömvärda som faktiskt görs och sägs på olika håll. Därför börjar varje sändning med utdelande av en massa ”rosor”. I frivilligt folkrörelsearbete gäller det att uppmuntra varandra. Hellre tända ljus än att bara förbanna mörkret. Radio Tuff hörs söndagar kl 17-18 med repris tisdagar kl 18-19, i Stockholmsområdet på 91,4 MHz och överallt på nätet genom att man knappar in www.tyresoradion.se
Varför fortsätter jag då med Succékanalen 91,4, som hörs dygnet runt med ständigt tolv program i etern, sammanlagt två hundra per år? Ett skäl är att Tyresö ligger i djupaste medieskugga. Ett annat och viktigare är att kanalen givit röst åt flera tusen människor här i trakten. Och som veteranen bland journalister i Mellanöstern, Robert Fisk, påpekar:
”Du kan bara lära dig något nytt genom att tala med och lyssna till levande personer, vare sig de är makthavare eller maktlösa.”
Men den allra viktigaste orsaken till att jag fortsätter med Succékanalen 91,4 är faktiskt, att jag inte vill att Radio Tuffs sändningar skall ligga som ensliga, små öar i den stora etertystnaden.
----------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1132) 2007-05-13
HAMPUS ECKERMAN: Hong Kong, japanska katter, Falun Gong.
Hej alla lyssnare,
Den senaste veckan har jag befunnit mig i Hong Kong. Här är det drygt 30 grader, men jag har klarat mig bra utan sololja då smoggen gör ett bättre arbete. Jag saknar lite de vinkande katter jag såg överallt i Japan. De fanns i olika modeller, de som vinkande med vänster hand för att locka till sig folk, med höger hand för att locka till sig pengar. Vita katter symboliserar renhet, svarta skyddar mot onda andar, röda mot sjukdomar, osv. I Hong Kong har jag bara sett guldkatter, vilka ska skänka rikedomar som vinkar med höger hand för att kalla till sig - rikedomar.
Och visst handlar mycket om pengar. Jag kan knappt ta ett steg utan att någon försöker sälja en kopierad Rolex-klocka till mig som de tycker skulle passa bra till mitt nit-armband och sex pistols t-shirt. Andra tycker jag ska prova på hälsosamma kinesiska kurer som fotmassage, märkliga sugproppar eller sticka in nålar i hela kroppen och halva befolkningen tycks bestå av indiska skräddare. Det blir ganska många skräddare eftersom det området jag befinner mig i, Kowloon, räknas som världens mest tätbefolkade plats, möjligtvis näst efter det av israelerna ockuperade Gaza.
Själv bor jag i ett av de hundratals höghus vars invånare skulle drömma om att få bo i ett av våra luxuösa miljonprogram. Märkliga sladdar och kablar löper härs och tvärs, i trapphuset finns kartongbäddar, ibland med invånare och hissarna är lika nyckfulla som underdimensionerande. Utanför är det tvärtom, gigantiska ljusskyltar, upplysta skyskrapor och ett sprakande energislöseri som skulle få en miljöpartist att falla i gråt. Inne i mitt rum sover jag på golvet i ett sexbäddsrum. Jag hade tur som bokade rum innan. Vandrarhemmet, liksom alla andra i hela Hong Kong är hopplöst överbokat. Just helgen kring 1:a maj är hela Kina ute och åker. På de proppfulla tågen är det omöjligt att nå toaletterna vilket gör att många stackare tvingas använda vuxenblöjor. Här i Hong Kong märks det också på den stora mängden japaner eftersom också deras stora semestervecka är nu.
På marknaderna är det inte bara Rolex och fashionabla handväskor som säljs, utan också Mao-T-shirts, Mao-klockor och Mao-affischer. Det är glad Mao, vis Mao och stolt Mao. När det gäller alla som dog under Maos tid i Kina har kineserna ett uttryck - han gjorde 70% rätt och 30% fel. Lite som George Bush alltså, fast tvärtom. De enda som tycks vara upprörda är Falun Gong-anhängarna som står överallt med plakat och affischer om hur den religiösa sekten förföljs i Kina. Lite som ilskna Jehovas vittnen visar de bilder på tortyr, tvångsmatningar och påtvingade aborter, allt som de anser sig bli utsatta för av den kinesiska polisen. Få stannar dock, vilket antagligen bidrar till deras bistra uppsyn.
---------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio Tuff 07-05-13
Den senaste veckan har jag befunnit mig i Hong Kong. Här är det drygt 30 grader, men jag har klarat mig bra utan sololja då smoggen gör ett bättre arbete. Jag saknar lite de vinkande katter jag såg överallt i Japan. De fanns i olika modeller, de som vinkande med vänster hand för att locka till sig folk, med höger hand för att locka till sig pengar. Vita katter symboliserar renhet, svarta skyddar mot onda andar, röda mot sjukdomar, osv. I Hong Kong har jag bara sett guldkatter, vilka ska skänka rikedomar som vinkar med höger hand för att kalla till sig - rikedomar.
Och visst handlar mycket om pengar. Jag kan knappt ta ett steg utan att någon försöker sälja en kopierad Rolex-klocka till mig som de tycker skulle passa bra till mitt nit-armband och sex pistols t-shirt. Andra tycker jag ska prova på hälsosamma kinesiska kurer som fotmassage, märkliga sugproppar eller sticka in nålar i hela kroppen och halva befolkningen tycks bestå av indiska skräddare. Det blir ganska många skräddare eftersom det området jag befinner mig i, Kowloon, räknas som världens mest tätbefolkade plats, möjligtvis näst efter det av israelerna ockuperade Gaza.
Själv bor jag i ett av de hundratals höghus vars invånare skulle drömma om att få bo i ett av våra luxuösa miljonprogram. Märkliga sladdar och kablar löper härs och tvärs, i trapphuset finns kartongbäddar, ibland med invånare och hissarna är lika nyckfulla som underdimensionerande. Utanför är det tvärtom, gigantiska ljusskyltar, upplysta skyskrapor och ett sprakande energislöseri som skulle få en miljöpartist att falla i gråt. Inne i mitt rum sover jag på golvet i ett sexbäddsrum. Jag hade tur som bokade rum innan. Vandrarhemmet, liksom alla andra i hela Hong Kong är hopplöst överbokat. Just helgen kring 1:a maj är hela Kina ute och åker. På de proppfulla tågen är det omöjligt att nå toaletterna vilket gör att många stackare tvingas använda vuxenblöjor. Här i Hong Kong märks det också på den stora mängden japaner eftersom också deras stora semestervecka är nu.
På marknaderna är det inte bara Rolex och fashionabla handväskor som säljs, utan också Mao-T-shirts, Mao-klockor och Mao-affischer. Det är glad Mao, vis Mao och stolt Mao. När det gäller alla som dog under Maos tid i Kina har kineserna ett uttryck - han gjorde 70% rätt och 30% fel. Lite som George Bush alltså, fast tvärtom. De enda som tycks vara upprörda är Falun Gong-anhängarna som står överallt med plakat och affischer om hur den religiösa sekten förföljs i Kina. Lite som ilskna Jehovas vittnen visar de bilder på tortyr, tvångsmatningar och påtvingade aborter, allt som de anser sig bli utsatta för av den kinesiska polisen. Få stannar dock, vilket antagligen bidrar till deras bistra uppsyn.
---------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio Tuff 07-05-13
Marianne Stieger: INVASION AV GUBBAR OCH NÄBBGÄDDOR
Kära lyssnare!
Livet i Skåne är farligt. Nu hotas vi inte bara av danskar, nej, även en hotande invasion av gubbar och näbbgäddor står för dörren.
Men lugn, det låter farligare än det är. Gubbarna, ja, det är jordgubbarna som mognar i ett rasande tempo här nere i det nästan sommarliknande vädret. Just nu har det varit lite svalare några dagar, men det hindrar inte den enorma växligheten. Inom de närmaste dagarna skördas de första inomhusjordgubbarna och gubbarna utomhus låter inte heller vänta på sig så länge. Det lär bli en gigantisk skörd i år.
Hur är det då med näbbgäddorna? Jo, de har invaderat Öresund sedan någon vecka tillbaka, dessa rysligheter med lång näsa och grönt skelett. Utomjordingar? Nej, det är den efterlängtade havets vårprimör som även går under namnet horngädda. Idag, söndagen den 13 maj, går horngäddetävlingen av stapeln här i Limhamn, närmare bestämt på Ön, en ca en kilometer lång holme strax utanför Limhamn. Under den gångna veckan har jag sett strida strömmar av fiskespöförsedda pojkar och män dra iväg i lämmeltåg ut mot den stenkantade västkusten av Ön för att leta efter de bästa fiskeplatserna. Och idag gäller det fiskeäran. Själv skulle jag nog knappast äta av fångsten, men det påstås att horngäddan är en delikatess.
På tal om växlighet, så har lagom till valborgsmässohelgen den tyska trädgårdsutställningen BUGA, Bundesgartenausstellung, invigts. Denna enorma trädgårdsutställning, som äger rum vartannat år någonstans i Tyskland, finns i år på plats i en liten stad i Thüringen i sydöstra Tyskland.
Ronneburg i närheten av Gera har endast 9000 invånare, men ett vackert rådhus i renässansstil från 1529. Det är dock knappast detta som har fått trädgårdsarkitekterna att förlägga utställningen hit. Nej, det är förekomsten av radioaktiva järnkällor som har gett Ronneburg dess något tvivelaktiga berömmelse.
Radioaktivitet låter oss ana att det finns uran här. Och det är just det som har brutits här under DDR-åren. Närmare 230 000 ton uran har här forslats upp ur underjorden under de gräsligaste betingelser och transporterats till det forna Sovjet. I början av gruvans verksamhet utvanns uranet av tyska tvångsarbetare.
Den minnesgode lyssnaren kanske kommer ihåg ett samtal mellan Åke Sandin och mig om en bok av den tyska författarinnan Freya Klier, Verschleppt ans Ende der Welt, dvs Deporterad till världens ände. I den talar hon om de tyska civila kvinnor som vid andra världskrigets slut deporterades till Sovjetunionen, ibland långt bort till de kallaste regionerna av Sibirien.
När de sista av de överlevande kvinnorna äntligen släpptes fria i mitten av 50-talet gällde friheten dock inte alla. De kvinnor som inte hade anhöriga i DDR, och som inte heller hade kontakt med några släktingar i Västtyskland, dömdes helt sonika till ytterligare straffarbete i dessa urangruvor. De kom helt enkelt från ett helvete till ett annat. Hur många tusen människor som avlidit till följd av den ohälsosamma uranhanteringen, ja, det är en väl dold hemlighet.
Vid murens fall inställdes dock denna farliga hantering Kvar blev ett ödsligt och kusligt landskap. Och det är denna skräckinjagande plats som nu har förvandlats till en grönskande och frodig oas, till vilken människor vallfärdar för att besöka årets BUGA, den tyska alltid lika älskade trädgårdsutställningen. Hoppas den ena eller andra av besökarna ägnar någon stund åt de många lidandes minne.
Ett jubileum äger ävenledes rum i Tyskland, när vi nu ändå befinner oss där. Djurparken i Hamburg, Carl Hagenbecks Zoo, firar i denna vecka sin hundrade födelsedag. Vi tänker kanske inte på det längre, men då, för hundra år sedan, var det en sensation när Carl Hagenbeck invigde sin djurpark med stora inhägnader under fri himmel, istället för de trånga inomhusburar, i vilka vilda djur tidigare hade hållits och förevisats allmänheten. När djurparken invigdes för hundra år sedan var den tyske kejsaren en av de första besökarna.
Än i dag drivs djurparken som ett privat företag av en ättling till Carl Hagenbeck. Numera är djurparken mest känd för sin fina elefantskötsel.
Tag väl vara på er. Vi hörs igen från Limhamn.
------------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Malmö för Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff 07-05-13
------------------------------------------------
PS från Åke Sandin:
Marianne nämner de av medierna föga uppmärksammade östtyska urangruvorna. Det påminner mig om en recension jag läste i New York Times Book Review (1995-10-22). Den handlade om en nyutkommen bok med titeln "THE RUSSIANS IN GERMANY. A History of the Soviet Zone of Occupation, 1945-1949." Bokens författare var Norman M. Naimark, lärare vid Stanforduniversitetet och sedan länge medlem av Hoover Institution i Kalifornien.
Boken recenserades av Daniel Johnson, som var litteraturredaktör för den ärevördiga Londontidningen The Times. Han betecknar den som en "mästerlig analys av den sovjetiska ockupationen". Han uppger, att Naimark mödosamt har gått igenom ryska, tyska och amerikanska arkiv och menar att "den rikhaltiga dokumentationen är en av bokens starka sidor."
I sin recension tar Johnson också upp de östtyska urangruvorna och skriver bland annat (i min översättning till svenska):
Allra kusligast är skildringen av zonens inofficiella Gulag, som varade till 1950. Det fanns 11 "specialläger" och efter upptäckten av massgravar 1992 har terrorn i sin helhet blivit uppenbar: Naimark godtar en siffra på 95 000 döda bland 240 000 fångar, huvudsakligen dissidenter och "klassfiender" snarare än nazistförbrytare.
Andra försvann i lägren i Sovjetunionen. Knappast mindre grymma var de östtyska urangruvorna, till vilka tiotusentals arbetare tvångsuttogs (inklusive tusentals kvinnor) varje år för att arbeta under mardrömslika förhållanden, upp till knäna i radioaktiv dy. Det finns inga siffror på dödligheten, men under tre månader 1948 förekom 574 olyckor, varvid i genomsnitt 10 arbetare dog varje gång......”
Jag har läst professor Naimarks bok och kan bara hoppas att han överdriver i sin skildring av övergreppen mot de besegrade tyskarna. Därmed kan jag också intyga att Daniel Johnson i sin recension av boken inte överdriver de i boken uppgivna gräsligheterna.
ÅS
Livet i Skåne är farligt. Nu hotas vi inte bara av danskar, nej, även en hotande invasion av gubbar och näbbgäddor står för dörren.
Men lugn, det låter farligare än det är. Gubbarna, ja, det är jordgubbarna som mognar i ett rasande tempo här nere i det nästan sommarliknande vädret. Just nu har det varit lite svalare några dagar, men det hindrar inte den enorma växligheten. Inom de närmaste dagarna skördas de första inomhusjordgubbarna och gubbarna utomhus låter inte heller vänta på sig så länge. Det lär bli en gigantisk skörd i år.
Hur är det då med näbbgäddorna? Jo, de har invaderat Öresund sedan någon vecka tillbaka, dessa rysligheter med lång näsa och grönt skelett. Utomjordingar? Nej, det är den efterlängtade havets vårprimör som även går under namnet horngädda. Idag, söndagen den 13 maj, går horngäddetävlingen av stapeln här i Limhamn, närmare bestämt på Ön, en ca en kilometer lång holme strax utanför Limhamn. Under den gångna veckan har jag sett strida strömmar av fiskespöförsedda pojkar och män dra iväg i lämmeltåg ut mot den stenkantade västkusten av Ön för att leta efter de bästa fiskeplatserna. Och idag gäller det fiskeäran. Själv skulle jag nog knappast äta av fångsten, men det påstås att horngäddan är en delikatess.
På tal om växlighet, så har lagom till valborgsmässohelgen den tyska trädgårdsutställningen BUGA, Bundesgartenausstellung, invigts. Denna enorma trädgårdsutställning, som äger rum vartannat år någonstans i Tyskland, finns i år på plats i en liten stad i Thüringen i sydöstra Tyskland.
Ronneburg i närheten av Gera har endast 9000 invånare, men ett vackert rådhus i renässansstil från 1529. Det är dock knappast detta som har fått trädgårdsarkitekterna att förlägga utställningen hit. Nej, det är förekomsten av radioaktiva järnkällor som har gett Ronneburg dess något tvivelaktiga berömmelse.
Radioaktivitet låter oss ana att det finns uran här. Och det är just det som har brutits här under DDR-åren. Närmare 230 000 ton uran har här forslats upp ur underjorden under de gräsligaste betingelser och transporterats till det forna Sovjet. I början av gruvans verksamhet utvanns uranet av tyska tvångsarbetare.
Den minnesgode lyssnaren kanske kommer ihåg ett samtal mellan Åke Sandin och mig om en bok av den tyska författarinnan Freya Klier, Verschleppt ans Ende der Welt, dvs Deporterad till världens ände. I den talar hon om de tyska civila kvinnor som vid andra världskrigets slut deporterades till Sovjetunionen, ibland långt bort till de kallaste regionerna av Sibirien.
När de sista av de överlevande kvinnorna äntligen släpptes fria i mitten av 50-talet gällde friheten dock inte alla. De kvinnor som inte hade anhöriga i DDR, och som inte heller hade kontakt med några släktingar i Västtyskland, dömdes helt sonika till ytterligare straffarbete i dessa urangruvor. De kom helt enkelt från ett helvete till ett annat. Hur många tusen människor som avlidit till följd av den ohälsosamma uranhanteringen, ja, det är en väl dold hemlighet.
Vid murens fall inställdes dock denna farliga hantering Kvar blev ett ödsligt och kusligt landskap. Och det är denna skräckinjagande plats som nu har förvandlats till en grönskande och frodig oas, till vilken människor vallfärdar för att besöka årets BUGA, den tyska alltid lika älskade trädgårdsutställningen. Hoppas den ena eller andra av besökarna ägnar någon stund åt de många lidandes minne.
Ett jubileum äger ävenledes rum i Tyskland, när vi nu ändå befinner oss där. Djurparken i Hamburg, Carl Hagenbecks Zoo, firar i denna vecka sin hundrade födelsedag. Vi tänker kanske inte på det längre, men då, för hundra år sedan, var det en sensation när Carl Hagenbeck invigde sin djurpark med stora inhägnader under fri himmel, istället för de trånga inomhusburar, i vilka vilda djur tidigare hade hållits och förevisats allmänheten. När djurparken invigdes för hundra år sedan var den tyske kejsaren en av de första besökarna.
Än i dag drivs djurparken som ett privat företag av en ättling till Carl Hagenbeck. Numera är djurparken mest känd för sin fina elefantskötsel.
Tag väl vara på er. Vi hörs igen från Limhamn.
------------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Malmö för Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff 07-05-13
------------------------------------------------
PS från Åke Sandin:
Marianne nämner de av medierna föga uppmärksammade östtyska urangruvorna. Det påminner mig om en recension jag läste i New York Times Book Review (1995-10-22). Den handlade om en nyutkommen bok med titeln "THE RUSSIANS IN GERMANY. A History of the Soviet Zone of Occupation, 1945-1949." Bokens författare var Norman M. Naimark, lärare vid Stanforduniversitetet och sedan länge medlem av Hoover Institution i Kalifornien.
Boken recenserades av Daniel Johnson, som var litteraturredaktör för den ärevördiga Londontidningen The Times. Han betecknar den som en "mästerlig analys av den sovjetiska ockupationen". Han uppger, att Naimark mödosamt har gått igenom ryska, tyska och amerikanska arkiv och menar att "den rikhaltiga dokumentationen är en av bokens starka sidor."
I sin recension tar Johnson också upp de östtyska urangruvorna och skriver bland annat (i min översättning till svenska):
Allra kusligast är skildringen av zonens inofficiella Gulag, som varade till 1950. Det fanns 11 "specialläger" och efter upptäckten av massgravar 1992 har terrorn i sin helhet blivit uppenbar: Naimark godtar en siffra på 95 000 döda bland 240 000 fångar, huvudsakligen dissidenter och "klassfiender" snarare än nazistförbrytare.
Andra försvann i lägren i Sovjetunionen. Knappast mindre grymma var de östtyska urangruvorna, till vilka tiotusentals arbetare tvångsuttogs (inklusive tusentals kvinnor) varje år för att arbeta under mardrömslika förhållanden, upp till knäna i radioaktiv dy. Det finns inga siffror på dödligheten, men under tre månader 1948 förekom 574 olyckor, varvid i genomsnitt 10 arbetare dog varje gång......”
Jag har läst professor Naimarks bok och kan bara hoppas att han överdriver i sin skildring av övergreppen mot de besegrade tyskarna. Därmed kan jag också intyga att Daniel Johnson i sin recension av boken inte överdriver de i boken uppgivna gräsligheterna.
ÅS
lördag, maj 5
HAR INTE INDIERNA NU NOG MED PENGAR SJÄLVA?
I den indiska delstaten Gujarat finns sedan 1972 Tuff Library & Reading Hall. Det är ett skolbibliotek ute på landsbygden i Junagadh-distriktet. Det var det första projekt som Tuff finansierade, men det har följts av hundratals andra. Pengarna har i stor utsträckning kommit från skolor, som genom Tuffs omfattande informationsarbete blivit engagerade och sett en chans att konkretisera internationaliseringen av undervisningen.
Under 1990-talet, när Tuff också fick projektbidrag från Sida skickades varje år över en miljon kronor till många projekt i Indien. De senaste två åren har utan Sidabidrag 620 000 kr skickats. Inte illa av en lokalförening.
Den 22 mars i år anordnade Södertörns friskola en solidaritetsafton och fick in över 32 000 kr till Indien. På torsdag (10 maj) gör Kumla skola i Tyresö ett dagsverke för samma ändamål och Kumla har med en viss rätt här på radion kallats skolvärldsmästare i internationell solidaritet. De har i 36 år gjort beundransvärda dagsverken för projekten i Indien. Och Bergtorpsskolan i Täby och Tyresö skola planerar att i slutet av vårterminen göra dagsverken.
De senaste åren har det bergiga Dharampurs hundratals små fattiga byar varit i fokus för olika av Tuff finansierade utvecklingsprojekt. Där bland stambefolkningen (tribals) har sex skolor anlagts för sammanlagt ca 800 elever, de flesta barn till analfabeter. Skolorna har blivit centra för plantering av över 60 000 mangoträd, hundratals brunnar, ett bibliotek, ett vattenverk, flera dammar och vallar mot jorderosion. Nu planeras en bokbuss.
Det finns flera klara fördelar med att stödja Tuff-projekten. De inriktas på ”de fattigaste av de fattiga”, som indiska partners brukar uttrycka det. Alla i Tuff och Radio Tuff jobbar oavlönat, så vartenda insamlat öre går oavkortat till ändamålet. Vi har Gandhi-inspirerade partners i Indien, vilka lyckas förvalta pengarna förbluffande väl. De får hundra kronor att i Indien göra minst tio gånger mer nytta än de hade kunna göra i Sverige. Och Bhikhu Vyas informerar regelbundet om projekten och hur de svenska pengarna används.
Ibland hörs invändningar av det här slaget: Indiens ekonomi går nu lysande och allt flera indier tillhör medel- och överklass. Kan inte indierna nu själva hjälpa sina fattiga?
Det är sant att Indien ökar sin bruttonationalprodukt mycket mera än västländerna. Men frågan är hur mycket som sipprar ner till de många hundra miljonerna ännu mycket fattiga. Det kan vara intressant att därför återge något av vad Nicholas D. Kristof nyligen skrivit i ämnet. Han är statsvetare, Asienkännare, kolumnist i New York Times och har fått det prestigetyngda Pulitzerpriset, bland annat för att ha ”givit röst åt de aldrig hörda på olika håll i tredje världen”
Kristof menar, att Indien under detta århundrade rentav kan bli världsledande. Men som det nu är, påpekar han, utnyttjar landet inte sin främsta resurs, de många hundra miljonerna fattiga på landsbygden. Han besöker byn Khawaspur i delstaten Bihar och upptäcker att den inte ens har elektricitet. Visserligen finns där en skola för 600 elever men lärarna skolkar mestadels från jobbet, så barnen lär sig mycket litet. Byn har ett sjukhus men där finns ingen doktor, inte ens dörrar eller fönster.
Kristof har också besökt delstaten Gujarat i nordvästra Indien. Det är där de många Tuff-projekten finns sedan många år, men de täcker förstås bara en ynka del av en delstat med över 50 miljoner invånare. I en skola dit han kom hade lärarna tagit en månads illegal ledighet och där kunde en sjätteklassare inte ens skriva sitt namn på det egna språket gujarati. Och eleverna berättade för Kristof att de ändå klarade de nationella proven –tack vare att lärarna skrev upp svaren på svarta tavlan.
Undernäring drabbar minst trettio procent av indiska barn, som därför blir offer för många sjukdomar och vilkas förmåga att tillgodogöra sig undervisning minskar. Nicholas Kristofs slutsats blir:
”Så länge Indiens ekonomiska tillväxt inte får en bredare bas och så länge indiska skolor inte förmår undervisa sina elever kommer landet att fortsätta slösa bort sin stora dyrbara begåvningsreserv och därmed inte uppnå mer än bråkdel av det landet skulle kunna prestera”
--------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1131) 2007-05-06
PS: Den bok sju Tuff-medlemmar med Monica Adamson som redaktör skrev (Forum 1979) hade titeln ”Indien –men också Indien”. Vi var redan då medvetna om de två sidorna av det indiska myntet. Boken fick positiva recensioner av bland andra Per Wästberg i Dagens Nyheter.
Under 1990-talet, när Tuff också fick projektbidrag från Sida skickades varje år över en miljon kronor till många projekt i Indien. De senaste två åren har utan Sidabidrag 620 000 kr skickats. Inte illa av en lokalförening.
Den 22 mars i år anordnade Södertörns friskola en solidaritetsafton och fick in över 32 000 kr till Indien. På torsdag (10 maj) gör Kumla skola i Tyresö ett dagsverke för samma ändamål och Kumla har med en viss rätt här på radion kallats skolvärldsmästare i internationell solidaritet. De har i 36 år gjort beundransvärda dagsverken för projekten i Indien. Och Bergtorpsskolan i Täby och Tyresö skola planerar att i slutet av vårterminen göra dagsverken.
De senaste åren har det bergiga Dharampurs hundratals små fattiga byar varit i fokus för olika av Tuff finansierade utvecklingsprojekt. Där bland stambefolkningen (tribals) har sex skolor anlagts för sammanlagt ca 800 elever, de flesta barn till analfabeter. Skolorna har blivit centra för plantering av över 60 000 mangoträd, hundratals brunnar, ett bibliotek, ett vattenverk, flera dammar och vallar mot jorderosion. Nu planeras en bokbuss.
Det finns flera klara fördelar med att stödja Tuff-projekten. De inriktas på ”de fattigaste av de fattiga”, som indiska partners brukar uttrycka det. Alla i Tuff och Radio Tuff jobbar oavlönat, så vartenda insamlat öre går oavkortat till ändamålet. Vi har Gandhi-inspirerade partners i Indien, vilka lyckas förvalta pengarna förbluffande väl. De får hundra kronor att i Indien göra minst tio gånger mer nytta än de hade kunna göra i Sverige. Och Bhikhu Vyas informerar regelbundet om projekten och hur de svenska pengarna används.
Ibland hörs invändningar av det här slaget: Indiens ekonomi går nu lysande och allt flera indier tillhör medel- och överklass. Kan inte indierna nu själva hjälpa sina fattiga?
Det är sant att Indien ökar sin bruttonationalprodukt mycket mera än västländerna. Men frågan är hur mycket som sipprar ner till de många hundra miljonerna ännu mycket fattiga. Det kan vara intressant att därför återge något av vad Nicholas D. Kristof nyligen skrivit i ämnet. Han är statsvetare, Asienkännare, kolumnist i New York Times och har fått det prestigetyngda Pulitzerpriset, bland annat för att ha ”givit röst åt de aldrig hörda på olika håll i tredje världen”
Kristof menar, att Indien under detta århundrade rentav kan bli världsledande. Men som det nu är, påpekar han, utnyttjar landet inte sin främsta resurs, de många hundra miljonerna fattiga på landsbygden. Han besöker byn Khawaspur i delstaten Bihar och upptäcker att den inte ens har elektricitet. Visserligen finns där en skola för 600 elever men lärarna skolkar mestadels från jobbet, så barnen lär sig mycket litet. Byn har ett sjukhus men där finns ingen doktor, inte ens dörrar eller fönster.
Kristof har också besökt delstaten Gujarat i nordvästra Indien. Det är där de många Tuff-projekten finns sedan många år, men de täcker förstås bara en ynka del av en delstat med över 50 miljoner invånare. I en skola dit han kom hade lärarna tagit en månads illegal ledighet och där kunde en sjätteklassare inte ens skriva sitt namn på det egna språket gujarati. Och eleverna berättade för Kristof att de ändå klarade de nationella proven –tack vare att lärarna skrev upp svaren på svarta tavlan.
Undernäring drabbar minst trettio procent av indiska barn, som därför blir offer för många sjukdomar och vilkas förmåga att tillgodogöra sig undervisning minskar. Nicholas Kristofs slutsats blir:
”Så länge Indiens ekonomiska tillväxt inte får en bredare bas och så länge indiska skolor inte förmår undervisa sina elever kommer landet att fortsätta slösa bort sin stora dyrbara begåvningsreserv och därmed inte uppnå mer än bråkdel av det landet skulle kunna prestera”
--------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1131) 2007-05-06
PS: Den bok sju Tuff-medlemmar med Monica Adamson som redaktör skrev (Forum 1979) hade titeln ”Indien –men också Indien”. Vi var redan då medvetna om de två sidorna av det indiska myntet. Boken fick positiva recensioner av bland andra Per Wästberg i Dagens Nyheter.
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1131) 07-05-06 till....
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1131) 07-05-06 till....
....till två ledande svenska fredskvinnor, förra nedrustningsambassadören Maj Britt Theorin och Svenska Freds unga ordförande Frida Blom. De kommer till Bollmora föreningsgårds kulturcafé på torsdag den 10 maj kl 19 för att diskutera svenska trupper utomlands. De tillhör olika generationer och har delvis olika åsikter om den svenska militära närvaron i Afghanistan. Alla hjärtligt välkomna! Fika, kaffebröd och juice får vi också
....till Dagens Nyheters Nina Björk som (29/4) tar våra kroppar till utgångspunkt för en betraktelse på kultursidan. Hon menar att vi trots vår kroppsfixering har glömt bort den kropp, ”som lever, eller dör, bortom silikon, fettsugning, piercing, utsmyckning”. Och hon skriver:
”Det lilla som den biologiska kroppen berättar för oss är egentligen tillräckligt mycket för en annan världsordning. Om vi tog den kroppen på allvar skulle vi säga att det finns egentligen inga politiska och ekonomiska problem utom dessa två: för en miljard människor i världen är vatten en bristvara och 840 miljoner människor går ständigt hungriga. Varför talar vi inte oftare om dessa kroppar? Varför talar vi inte oftare om att vi har misslyckats med det mest grundläggande som dessa kroppar kräver?”
....till den brittiska tidningen The Telegraph, där Nigel Jones (18/4) recenserar en bok av historikern Giles MacDonogh. Den har titeln ”After the Reich. From the Liberation of Vienna to the Berlin Airlift”, alltså de tre åren efter andra världskriget. Han hävdar att omkring tre miljoner tyskar dog i onödan efter krigsslutet av tvångsarbete, som fångar i bland annat koncentrationsläger, av hunger, våldtäkter, massmord som i tjeckiska Sudetområdet och omfattande etniska rensningar. Recensenten skriver att de 200 första sidorna i Mac Donoghs ”modiga bok är en nästan outhärdlig krönika om mänskligt lidande” Han påpekar att dessa grymheter varit nedtystade, eftersom de inte passade någon sida. Själv har de allierade inte haft något intresse av att avslöja sina egna förbrytelser, medan tyskarna är rädda för att bli anklagade för att försöka rehabilitera nazisterna.
....till Carla Blank, som i San Francisco Chronicle (2/5) kommenterar de vanliga påståendena att de tragiska massmorden på 32 studenter i Virginaia Tech härom veckan var ”den värsta massakern i amerikansk historia”. Hon påminner om några andra mycket värre massmord: En grupp vita män anställde 1860 en massaker på ett hundratal indianska män, kvinnor och barn i Kalifornien. 1864 mördade nordsidans soldater 227 soldater från sydstaterna. 1913 inträffade Ludlowmassakern på 66 människor, bland annat 11 barn. Den utfördes mot strejkande utomlandsfödda kolarbetare av milismän och strejkbrytare utskickade av företag ägda av Rockefeller. 1921 sköts minst 40 människor ihjäl i Tulsa, Oklahoma, de flesta av dem var afroamerikaner. Carla Blank beklagar att amerikaner så dåligt minns sin egen historia.
....till Mikael Wälivaara, som (29/4) skriver:
”Invasionen av Irak byggde på en medveten lögn. Den enda, ytterst tveksamma anledningen till varför USA ansåg sig tvingade att anfalla Irak, nämligen att de skulle kunna komma att hota USA med massförstörelsevapen, var medvetet konstruerad, och därmed blir USA:s anfall, ur vilken synvinkel man än väljer att betrakta den, som ett av historiens mest skamliga övergrepp.”
Och han tillägger:
”Invasionen av Irak var inte bara illa skött, som man nu brukar försöka släta över allt med, utan ett alldeles solklart och otvetydigt brott mot internationell rätt. Ett oskyldigt land ockuperades utifrån en medveten lögn.”
....till Sveriges Radio Ring P 1, som i tisdags (1/5) släppte fram både Anita Lilburn, som talade om den förödande användningen av utarmat uran i krigföringen, och Elise Rappe, som talade vänligt om medkännande moderata damer, som dock borde reagera mot Carl Bildts engagemang i företag som tillverkar klusterbomber, menade hon. Deras synpunkter hörs senare i Radio Tuff.
....till Tuffs insamlingskonto (pg 79 36 36 -2), varifrån i torsdags (3/5) 31 300 kr skickades iväg till byn Panabaj i Guatemala, Den begravdes 2005 av jordskred på grund av orkanen Stan, som kom helt i skymundan sedan orkanen Katrina inför TV-kamerorna härjat New Orleans. Pengarna skall användas till att återuppbygga skolan. Det mesta kommer från Fårdala skolas (Tyresö) insatser i höstas, men 8000 kr har tillskjutits av Tuff.
....till Robert Naiman, som i CommonDreams.org (25/4) undrar varför inte en händelse vid ”skyddsstängslet” eller ”apartheidmuren” nära Ramallah på västbanken den 20 april uppmärksammats mera. Bland fredsdemonstranterna där fanns Mairead Maguire (född Corrigan), irländskan som 1976 tillsammans med Betty Williams fick Nobels fredspris. Hon och flera andra icke-våldsanhängare skadades av de gummimantlade stålkulor israeliska soldater sköt mot dem den 20 april.
....till solidariska skolor, som stöder Tuffs omfattande biståndsarbete i Indien. På torsdag (10/5) har Kumla skola i Tyresö sitt traditionella dagsverke. Lej unga dagsverkare genom att ringa till Kumla, tel 5782 7128. Eller stöd Kumla genom ett bidrag på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Tyresö skola och Bergtorpsskolan i Täby planerar att i slutet av vårterminen ha dagsverken för samma ändamål. Mera om Indien senare i veckans krönika, som har den provokativa rubriken ”Har inte indierna nu nog med pengar själva?”
....till människor som avskyr militärt massmördande men tycker om insatser för världens fattiga och därför ansluter sig till Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) genom att på Tuffs pg 16 01 37 -6 betala in medlemsavgiften på 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem
....till två ledande svenska fredskvinnor, förra nedrustningsambassadören Maj Britt Theorin och Svenska Freds unga ordförande Frida Blom. De kommer till Bollmora föreningsgårds kulturcafé på torsdag den 10 maj kl 19 för att diskutera svenska trupper utomlands. De tillhör olika generationer och har delvis olika åsikter om den svenska militära närvaron i Afghanistan. Alla hjärtligt välkomna! Fika, kaffebröd och juice får vi också
....till Dagens Nyheters Nina Björk som (29/4) tar våra kroppar till utgångspunkt för en betraktelse på kultursidan. Hon menar att vi trots vår kroppsfixering har glömt bort den kropp, ”som lever, eller dör, bortom silikon, fettsugning, piercing, utsmyckning”. Och hon skriver:
”Det lilla som den biologiska kroppen berättar för oss är egentligen tillräckligt mycket för en annan världsordning. Om vi tog den kroppen på allvar skulle vi säga att det finns egentligen inga politiska och ekonomiska problem utom dessa två: för en miljard människor i världen är vatten en bristvara och 840 miljoner människor går ständigt hungriga. Varför talar vi inte oftare om dessa kroppar? Varför talar vi inte oftare om att vi har misslyckats med det mest grundläggande som dessa kroppar kräver?”
....till den brittiska tidningen The Telegraph, där Nigel Jones (18/4) recenserar en bok av historikern Giles MacDonogh. Den har titeln ”After the Reich. From the Liberation of Vienna to the Berlin Airlift”, alltså de tre åren efter andra världskriget. Han hävdar att omkring tre miljoner tyskar dog i onödan efter krigsslutet av tvångsarbete, som fångar i bland annat koncentrationsläger, av hunger, våldtäkter, massmord som i tjeckiska Sudetområdet och omfattande etniska rensningar. Recensenten skriver att de 200 första sidorna i Mac Donoghs ”modiga bok är en nästan outhärdlig krönika om mänskligt lidande” Han påpekar att dessa grymheter varit nedtystade, eftersom de inte passade någon sida. Själv har de allierade inte haft något intresse av att avslöja sina egna förbrytelser, medan tyskarna är rädda för att bli anklagade för att försöka rehabilitera nazisterna.
....till Carla Blank, som i San Francisco Chronicle (2/5) kommenterar de vanliga påståendena att de tragiska massmorden på 32 studenter i Virginaia Tech härom veckan var ”den värsta massakern i amerikansk historia”. Hon påminner om några andra mycket värre massmord: En grupp vita män anställde 1860 en massaker på ett hundratal indianska män, kvinnor och barn i Kalifornien. 1864 mördade nordsidans soldater 227 soldater från sydstaterna. 1913 inträffade Ludlowmassakern på 66 människor, bland annat 11 barn. Den utfördes mot strejkande utomlandsfödda kolarbetare av milismän och strejkbrytare utskickade av företag ägda av Rockefeller. 1921 sköts minst 40 människor ihjäl i Tulsa, Oklahoma, de flesta av dem var afroamerikaner. Carla Blank beklagar att amerikaner så dåligt minns sin egen historia.
....till Mikael Wälivaara, som (29/4) skriver:
”Invasionen av Irak byggde på en medveten lögn. Den enda, ytterst tveksamma anledningen till varför USA ansåg sig tvingade att anfalla Irak, nämligen att de skulle kunna komma att hota USA med massförstörelsevapen, var medvetet konstruerad, och därmed blir USA:s anfall, ur vilken synvinkel man än väljer att betrakta den, som ett av historiens mest skamliga övergrepp.”
Och han tillägger:
”Invasionen av Irak var inte bara illa skött, som man nu brukar försöka släta över allt med, utan ett alldeles solklart och otvetydigt brott mot internationell rätt. Ett oskyldigt land ockuperades utifrån en medveten lögn.”
....till Sveriges Radio Ring P 1, som i tisdags (1/5) släppte fram både Anita Lilburn, som talade om den förödande användningen av utarmat uran i krigföringen, och Elise Rappe, som talade vänligt om medkännande moderata damer, som dock borde reagera mot Carl Bildts engagemang i företag som tillverkar klusterbomber, menade hon. Deras synpunkter hörs senare i Radio Tuff.
....till Tuffs insamlingskonto (pg 79 36 36 -2), varifrån i torsdags (3/5) 31 300 kr skickades iväg till byn Panabaj i Guatemala, Den begravdes 2005 av jordskred på grund av orkanen Stan, som kom helt i skymundan sedan orkanen Katrina inför TV-kamerorna härjat New Orleans. Pengarna skall användas till att återuppbygga skolan. Det mesta kommer från Fårdala skolas (Tyresö) insatser i höstas, men 8000 kr har tillskjutits av Tuff.
....till Robert Naiman, som i CommonDreams.org (25/4) undrar varför inte en händelse vid ”skyddsstängslet” eller ”apartheidmuren” nära Ramallah på västbanken den 20 april uppmärksammats mera. Bland fredsdemonstranterna där fanns Mairead Maguire (född Corrigan), irländskan som 1976 tillsammans med Betty Williams fick Nobels fredspris. Hon och flera andra icke-våldsanhängare skadades av de gummimantlade stålkulor israeliska soldater sköt mot dem den 20 april.
....till solidariska skolor, som stöder Tuffs omfattande biståndsarbete i Indien. På torsdag (10/5) har Kumla skola i Tyresö sitt traditionella dagsverke. Lej unga dagsverkare genom att ringa till Kumla, tel 5782 7128. Eller stöd Kumla genom ett bidrag på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Tyresö skola och Bergtorpsskolan i Täby planerar att i slutet av vårterminen ha dagsverken för samma ändamål. Mera om Indien senare i veckans krönika, som har den provokativa rubriken ”Har inte indierna nu nog med pengar själva?”
....till människor som avskyr militärt massmördande men tycker om insatser för världens fattiga och därför ansluter sig till Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) genom att på Tuffs pg 16 01 37 -6 betala in medlemsavgiften på 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem
Bengt Svensson i San Francisco:PROPAGANDABUBBLOR, SOM SPRACK
Hej alla lyssnare!
Ni minns kanske Jessica Lynch, en amerikansk soldat som sårades när bilen hon åkte i angreps, blev tillfångatagen och inlagd på ett irakiskt sjukhus en av de första dagarna av invasionen. Eftersom det var alldeles i början av den angloamerikanska invasionen, fungerade sjukvården fortfarande hjälpligt, och det fanns irakiska läkare som kunde behandla henne. Hon fick till och med stanna på sjukhuset en extra dag, eftersom det tog tid för amerikanerna att frakta dit ett TV-team, vars uppgift var att dokumentera en välregisserad så kallad räddning av den vårdbehövande soldaten, en propagandafilm som sedan presenterades som nyhetsbevakning av amerikanska medier.
En mera tragisk incident hände ett år senare, 2004, i Afghanistan. Pat Tillman var en av många som värvats efter terroristattackerna 2001. Han var inte vem som helst utan en berömd fotbollspelare i NFL, National Football League. Han vände ryggen åt ett mångmiljonkontrakt som han erbjudits och värvade sig istället till armen av patriotisk övertygelse. Han dog av skottskador i Afghanistan och fick en militär hjältebegravning i USA, som direktsändes i TV. Fem veckor senare fick hans familj veta, att han hade dött av så kallad friendly fire, vänskaplig skottlossning, alltså, ett något absurt begrepp. Det var alltså hans egna som skjutit honom, inte någon fiende. Det hände ungefär samtidigt som skandalen i Abu Ghraib-fängelset blev offentlig, och militären och regeringen var i stort behov av något som kunde avleda och helst
stärka krigsmoralen.
Historien om Pat Tillman har väckt indignation i en del vänstertidningar och dito nätsidor under åren som gått men just inget mer.
Nu har händelsen kommit i rampljuset, därför att något som heter the House Government Reform and Oversight Committee, ungefär "Representanthusets kommitté för reform och övervakning av regeringen", har hållit en hearing om den. Soldater som bevittnat händelsen hade beordrats hålla tyst, något som försvårades av att Pat Tillmans bror också var soldat och bara någon kilometer från olycksplatsen.
Amerikanska fotbollspelare brukar inte associeras med intellektuell verksamhet och kritiskt tänkande. Men Pat Tillman var en man som läste mycket, bland annat argumenten för och emot invasionen i Irak. Vid tiden för sin död hade han blivit helt desillusionerad beträffande sitt jobb i armén och tagit avstånd från krigen både i Irak och Afghanistan.
Framför allt är de här historierna ett exempel på den gamla sanningen att i krig är just sanningen det första offret. Men de är också något som vi tidigare associerade med mer eller mindre diktatoriskt styrda länder med statligt kontrollerade medier, välregisserade massmöten och just välregisserad TV-propaganda.
För ett imperium, som försöker behålla ett demokratiskt styre, finns här också ett mer grundläggande problem. Hjältarna i krig, så som folk i allmänhet uppfattar det, finns nästan alltid på den försvarande sidan, inte bland invasionstrupperna. Inte i den tekniskt överlägsna armén som föregås av bombflyg, utan bland offren och deras försvarare.
Fänrik Ståls sägner må vara 99% myt, men deras attraktionskraft baserades på att de handlade om folk som stred på sitt eget territorium mot militärer från ett annat land. Därför kan man tänka sig en irakisk Runeberg, som skriver en irakisk version av Fänrik Ståls Sägner, men en amerikansk version är omöjlig.
-------------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff (nr 1131) 2007-05-06
Ni minns kanske Jessica Lynch, en amerikansk soldat som sårades när bilen hon åkte i angreps, blev tillfångatagen och inlagd på ett irakiskt sjukhus en av de första dagarna av invasionen. Eftersom det var alldeles i början av den angloamerikanska invasionen, fungerade sjukvården fortfarande hjälpligt, och det fanns irakiska läkare som kunde behandla henne. Hon fick till och med stanna på sjukhuset en extra dag, eftersom det tog tid för amerikanerna att frakta dit ett TV-team, vars uppgift var att dokumentera en välregisserad så kallad räddning av den vårdbehövande soldaten, en propagandafilm som sedan presenterades som nyhetsbevakning av amerikanska medier.
En mera tragisk incident hände ett år senare, 2004, i Afghanistan. Pat Tillman var en av många som värvats efter terroristattackerna 2001. Han var inte vem som helst utan en berömd fotbollspelare i NFL, National Football League. Han vände ryggen åt ett mångmiljonkontrakt som han erbjudits och värvade sig istället till armen av patriotisk övertygelse. Han dog av skottskador i Afghanistan och fick en militär hjältebegravning i USA, som direktsändes i TV. Fem veckor senare fick hans familj veta, att han hade dött av så kallad friendly fire, vänskaplig skottlossning, alltså, ett något absurt begrepp. Det var alltså hans egna som skjutit honom, inte någon fiende. Det hände ungefär samtidigt som skandalen i Abu Ghraib-fängelset blev offentlig, och militären och regeringen var i stort behov av något som kunde avleda och helst
stärka krigsmoralen.
Historien om Pat Tillman har väckt indignation i en del vänstertidningar och dito nätsidor under åren som gått men just inget mer.
Nu har händelsen kommit i rampljuset, därför att något som heter the House Government Reform and Oversight Committee, ungefär "Representanthusets kommitté för reform och övervakning av regeringen", har hållit en hearing om den. Soldater som bevittnat händelsen hade beordrats hålla tyst, något som försvårades av att Pat Tillmans bror också var soldat och bara någon kilometer från olycksplatsen.
Amerikanska fotbollspelare brukar inte associeras med intellektuell verksamhet och kritiskt tänkande. Men Pat Tillman var en man som läste mycket, bland annat argumenten för och emot invasionen i Irak. Vid tiden för sin död hade han blivit helt desillusionerad beträffande sitt jobb i armén och tagit avstånd från krigen både i Irak och Afghanistan.
Framför allt är de här historierna ett exempel på den gamla sanningen att i krig är just sanningen det första offret. Men de är också något som vi tidigare associerade med mer eller mindre diktatoriskt styrda länder med statligt kontrollerade medier, välregisserade massmöten och just välregisserad TV-propaganda.
För ett imperium, som försöker behålla ett demokratiskt styre, finns här också ett mer grundläggande problem. Hjältarna i krig, så som folk i allmänhet uppfattar det, finns nästan alltid på den försvarande sidan, inte bland invasionstrupperna. Inte i den tekniskt överlägsna armén som föregås av bombflyg, utan bland offren och deras försvarare.
Fänrik Ståls sägner må vara 99% myt, men deras attraktionskraft baserades på att de handlade om folk som stred på sitt eget territorium mot militärer från ett annat land. Därför kan man tänka sig en irakisk Runeberg, som skriver en irakisk version av Fänrik Ståls Sägner, men en amerikansk version är omöjlig.
-------------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff (nr 1131) 2007-05-06
HAMPUS ECKERMAN: Sultanen av Brunei, maffian, brinnande toaletter, trädgårdar.
Katastrof!
På en av mina bussresor råkade jag glömma mitt porträtt över Sultanen av Brunei. Sultanen, klädd i vackert glimrande galadräkt hade varit mitt sällskap i flera veckors tid. Varje kväll tittade jag på hans varma och förstående blick och kunde sen sova lugnt, utan oro för världens problem. Nu är Sultanen på drift i Japans labyrintliknande kommunikationssystem. Förhoppningsvis finner han ett hem hos en vänlig familj någonstans. Själv får jag nöja mig med hans avbild på de sedlar och frimärken jag ännu har kvar.
* * *
Knappt hann jag lämna Nagasaki innan dess borgmästare, Iccho Ito, blev skjuten till döds. I ett land där handeldvapen är förbjudna har detta väckt mycket uppmärksamhet, särskilt som mördaren visade sig vara ledare i den japanska maffian, Yakuzan. Maffian i Japan är långt större än sin judisk-italienska motsvarighet och långt mer välorganiserad. Den har öppnat kontor i de större städerna och alla företag betalar regelbundet beskydd för att slippa få sina årsmöten avbrutna av en uppläsning av alla årets hemlighållna skandaler, såväl företagsmässiga som privata. Eftersom Yakusan i Japan är känd för sina kontakter med olika nationalistiska organisationer misstänkte man först att mordet var politiskt. Borgmästaren, ledare av en koalition av japanska städer mot kärnvapen, var just på väg att bli återvald. Det visade sig dock vara mer banalt än så. Yakusa-medlemmen hade 2003 fått sin bil skadad när han körde över en grop på en offentlig byggarbetsplats. Försäkringsbolaget vägrade att betala ut pengar och det var efter flera bråk med kommunala tjänstemän som han blev så upprörd att han beslöt sig för att skjuta borgmästaren.
Själv har jag känt mig personligt påverkad av de japanska lokalvalen. I början förstod jag inte vad det var frågan om - i flera dagar kände jag mig förföljd av bilar med stora megafoner på taken. Vart jag än gick förföljde de mig. Föraren ropade efter mig i megafonen och passagerarna, iklädda pannband med den japanska röda solen - vinkade efter mig med oranga och gula näsdukar. Ibland förföljde de mig längs gatorna bugande och ivrigt mumlande rotvälska. Jag har senare fått reda på att det är japansk tradition att för politiker försöka värva väljare genom att störa och irritera dem så mycket som möjligt. Fortfarande, trots att jag befinner mig i mitt hotellrum, vid en skyddad sidogränd, kan jag höra dem fara skrikande längs gatorna.
* * *
Stora nyheter är annars den nya krisen mellan Japan och Kina. Den här gången rör det sig om brinnande toaletter. Hittills har nära 200 000 toaletter från Japans största toalettillverkare tvingats dras tillbaka sen flera dussin av dem tagit fyr. Ännu har ingen skadats, men många vittnen har med skräck berättat om hur de inför ett besök plötsligt få se toalettringen fatta eld där de just ska placera sin ändalykt. Detta kan synas lite märkligt för den som är van vid vanliga hederliga europeiska toaletter, men de japanska är långt mer sofistikerade än så.
En japansk toalett har ofta en knappsats med märkliga hieroglyfer. Dessa kan innehålla funktioner för sätesuppvärmning, bidé och vinkeljusteringar. På kontor är det inte ovanligt att de har ljud som toalettspolning eller fågelkvitter. Det senare uppkom för att spara vatten eftersom kvinnliga kontorsarbetare spolade kontinuerligt för att maskera pinsamma ljud. I Japan är det inte ovanligt med samma toalett för både herrar och damer. Det vanligaste problemet för västerlänningar är att missta spolningsknappen för bidén.
Toaletterna som är boven i dramat mellan Kina och Japan är en modell med automatisk uppvärmning av sätet samt avsköljning och lufttorkning av underlivet. Problemet uppkommer när systemet som sköter uppvärmningen av bidévattnet slår fel, vilket smälter toalettringen som sedan tar eld. Det visade sig att toalettillverkaren i tysthet flyttat en del av tillverkningen av komponenter till Shanghai, och nu beskylls kineserna för undermåliga delar. Om detta kommer att påverka relationerna i stort är för tidigt att säga.
* * *
Här i Kanazawa har jag besökt Kenroku-en, vad som beskrivits som Japans vackraste trädgård. Mig påminner den mig mest om Stenbeck-granen, den hiskeliga skapelse som ställs på Skeppsbron varje vinter för att förfära alla beskådare.. Julgranen består av en stock i mitten där alla grenar är måttbeställda och ditskruvade i efterhand vilket ger granen ett livlöst, konliknande utseende.
På samma sätt är det med japanska trädgårdar. Alla grenar, grässtrån och stenar tycks vara måttbeställda och minsta antydan till liv och spontanitet har noggrant gallrats bort. Några djur ser man aldrig, som mest några karpar som simmar runt i en damm utan att kunna störa ordningen ovanför ytan. Överallt går turister runt, som små plastgubbar bland träden på en tågbana. Tanken med trädgården var att slottsherren och samurajerna skulle kunna sitta i sin vackra trädgård och meditera över livet, utan att behöva se eller störas utav det.
-----------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio Tuff 2007-05-06
Elise Rappe:FÖRTJUSANDE MODERATA DAMER: GÖR UPPROR!
Jag har i hela mitt liv varit bekant med flera äldre damer som jag vet röstar på moderaterna; av tradition och gammal vana. De här damerna är förtjusande människor, de har i hela sitt liv tagit sitt ansvar för nära och kära liksom för varje medmänniska som kommit i deras väg. De vill alla väl.
Det som saknas är den vidare utblicken och kunskaperna; de tror att de röstar på vissa värden när de väljer moderaterna; de kristna grundvärderingarna, lag och fasta normer.
Jag kom att tänka på dem när jag begrundade den politiska situationen i Sverige i dag. Alldeles speciellt tänkte jag på vår utrikesminister Carl Bildt. Han har ju varit i KU-förhör. Mycket av förhöret kom att handla om hans ryska affärer och Lundin Oil. Hans transaktioner med investmentbolaget Legg Mason kom i skymundan. Bildt har suttit i styrelsen för Legg Mason och har optioner därifrån värda 9 -10 miljoner. Dessa optioner ska lösas in först om flera år.
Legg Mason investerar i den amerikanska vapenindustrin. Ett av de stora fyra bolag man har intressen i är Alliant Tech Systems. Alliant Tech tillverkar klusterbomber. (En klusterbomb är en behållare som innehåller många små bomber. Den öppnar sig när den skjuts iväg och släpper iväg de små projektilerna åt alla håll; ett urskillningslöst vapen, alltså.
Blindgångare ligger kvar efter striderna och orsakar många dödsfall och många skador. Det är armar som ryker, ben som ryker, ögon som ryker. Enligt Svenska Freds rapporterades från staden Najaf i Irak bara för perioden 21 mars - 11 april under invasionen år 2003 635 civila offer, varav 254 dödade och 381 skadade. Den en million sådana små bomber som Israel lämnade i avskedsgåva till Libanon i somras var tillverkade av Alliant Tech.)
Alliant Tech är också den amerikanska arméns största leverantör av ammunition tillverkad av s.k. depleted uranium, uranvapen. Minst 1000 ton av denna radioaktiva och giftiga substans har USA spritt över land, vatten, djur och människor under det pågående kriget. Båda vapenslagen strider mot alla internationella konventioner ; är alltså förbjudna vapen, vilket också påpekats av en underkommittée till FNs Kommission för de Mänskliga Rättigheterna. (Belgien har som första land i världen bekräftat detta förbud genom nationell lag som bannlyser både klusterbomber och vapen med depleted uranium.)
Tillbaka till de här de damerna jag känner. Jag kan inte se dem säga ja och amen till de här förfärliga vapnen. Jag tror inte heller de blir särskilt glada när de får höra att deras Carl Bildt tjänar pengar på ett ohyggligt mänskligt lidande. Och jag hoppas att många människor i Sverige, av alla politiska schatteringar, blir upprörda och säger med mig: Vi kan inte ha en utrikesminister som tjänar pengar på klusterbomber! Det går inte, det är omöjligt. Sverige ska vara Sverige, inte en enda stor skamfläck på världskartan.
Till alla goda krafter inom borgerligheten: Ibland är det sannerligen rätt att göra ett litet uppror!
------------------------------------------------------------
Elise Rappe i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1131) 2007-05-06
Det som saknas är den vidare utblicken och kunskaperna; de tror att de röstar på vissa värden när de väljer moderaterna; de kristna grundvärderingarna, lag och fasta normer.
Jag kom att tänka på dem när jag begrundade den politiska situationen i Sverige i dag. Alldeles speciellt tänkte jag på vår utrikesminister Carl Bildt. Han har ju varit i KU-förhör. Mycket av förhöret kom att handla om hans ryska affärer och Lundin Oil. Hans transaktioner med investmentbolaget Legg Mason kom i skymundan. Bildt har suttit i styrelsen för Legg Mason och har optioner därifrån värda 9 -10 miljoner. Dessa optioner ska lösas in först om flera år.
Legg Mason investerar i den amerikanska vapenindustrin. Ett av de stora fyra bolag man har intressen i är Alliant Tech Systems. Alliant Tech tillverkar klusterbomber. (En klusterbomb är en behållare som innehåller många små bomber. Den öppnar sig när den skjuts iväg och släpper iväg de små projektilerna åt alla håll; ett urskillningslöst vapen, alltså.
Blindgångare ligger kvar efter striderna och orsakar många dödsfall och många skador. Det är armar som ryker, ben som ryker, ögon som ryker. Enligt Svenska Freds rapporterades från staden Najaf i Irak bara för perioden 21 mars - 11 april under invasionen år 2003 635 civila offer, varav 254 dödade och 381 skadade. Den en million sådana små bomber som Israel lämnade i avskedsgåva till Libanon i somras var tillverkade av Alliant Tech.)
Alliant Tech är också den amerikanska arméns största leverantör av ammunition tillverkad av s.k. depleted uranium, uranvapen. Minst 1000 ton av denna radioaktiva och giftiga substans har USA spritt över land, vatten, djur och människor under det pågående kriget. Båda vapenslagen strider mot alla internationella konventioner ; är alltså förbjudna vapen, vilket också påpekats av en underkommittée till FNs Kommission för de Mänskliga Rättigheterna. (Belgien har som första land i världen bekräftat detta förbud genom nationell lag som bannlyser både klusterbomber och vapen med depleted uranium.)
Tillbaka till de här de damerna jag känner. Jag kan inte se dem säga ja och amen till de här förfärliga vapnen. Jag tror inte heller de blir särskilt glada när de får höra att deras Carl Bildt tjänar pengar på ett ohyggligt mänskligt lidande. Och jag hoppas att många människor i Sverige, av alla politiska schatteringar, blir upprörda och säger med mig: Vi kan inte ha en utrikesminister som tjänar pengar på klusterbomber! Det går inte, det är omöjligt. Sverige ska vara Sverige, inte en enda stor skamfläck på världskartan.
Till alla goda krafter inom borgerligheten: Ibland är det sannerligen rätt att göra ett litet uppror!
------------------------------------------------------------
Elise Rappe i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1131) 2007-05-06
ANITA LILBURN: Vapen med utarnat uran extra farliga
I Irak och Afghanistan och tidigare på Balkan använder USA pansarbrytande vapen som innehåller rest-uran, vilket också kallas utarmat uran eller DU (depleted uranium på engelska). Det är en radioaktiv och kemiskt giftig tungmetall som är en restprodukt från tillverkningen av kärnkraft och kärnvapen. När den brinnande DU-missilen träffar sitt mål förångas uranet och bildar mikroskopiskt små uranoxidpartiklar som sprids med vindarna lägger sig på marken som ett fint stoft, tränger ner i jorden och i grundvattnet. De människor som bor i de bombade områdena utsätts för det; bara genom att gå på marken river de upp dammet. I de irakiska städerna står i dag radioaktiva utbrända tanks och barnen leker i dem.
En del människor inser inte hur farliga dessa vapen är. De tror att det handlar om en begränsad yttre strålning. Men det är när uran eller rest-uran andas in eller på andra sätt kommer in i kroppen som ämnet blir dödligt farligt. Forskningen visar att en enda molekyl sätter i gång en cancerframkallande process.. När DU inandas stannar det i lungvävnaden livet ut och bestrålar cellkärnan som så småningom kan orsaka cancer. DU når också äggstockar och testiklar och skadar arvsmassan för många generationer framöver.
I Irak och i Kuwait har cancer och sällsynta och fruktansvärda fosterskador mångdubblats. I södra Irak har frekvensen av barnleukemi gått upp ca nio gånger och fosterskador tolv gånger enligt Basras regionsjukhus. USA:s militärmyndigheter rapporterar att av de 650 000 amerikanska soldater som deltog i Gulf-kriget 1991 är mer än en tredjedel i dag sjuka och får någon form av invaliditetspension.
FN och EU har vid flera tillfällen krävt ett stopp för dessa vapen som strider mot folkrätten. Dessvärre är deras förbud inte lagligt bindande och det finns skäl att tro att även Sverige tillverkar och säljer dessa vapen.
-------------------------------------------------
Anita Lilburn i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1131) 2007-05-06
PS: Anita är bland annat ordförande i Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén (SISK)
En del människor inser inte hur farliga dessa vapen är. De tror att det handlar om en begränsad yttre strålning. Men det är när uran eller rest-uran andas in eller på andra sätt kommer in i kroppen som ämnet blir dödligt farligt. Forskningen visar att en enda molekyl sätter i gång en cancerframkallande process.. När DU inandas stannar det i lungvävnaden livet ut och bestrålar cellkärnan som så småningom kan orsaka cancer. DU når också äggstockar och testiklar och skadar arvsmassan för många generationer framöver.
I Irak och i Kuwait har cancer och sällsynta och fruktansvärda fosterskador mångdubblats. I södra Irak har frekvensen av barnleukemi gått upp ca nio gånger och fosterskador tolv gånger enligt Basras regionsjukhus. USA:s militärmyndigheter rapporterar att av de 650 000 amerikanska soldater som deltog i Gulf-kriget 1991 är mer än en tredjedel i dag sjuka och får någon form av invaliditetspension.
FN och EU har vid flera tillfällen krävt ett stopp för dessa vapen som strider mot folkrätten. Dessvärre är deras förbud inte lagligt bindande och det finns skäl att tro att även Sverige tillverkar och säljer dessa vapen.
-------------------------------------------------
Anita Lilburn i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1131) 2007-05-06
PS: Anita är bland annat ordförande i Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén (SISK)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)