Tre texter om kärnvapen

NU ÅTERUPPLIVAS KÄRVAPENMOTSTÅNDET
De minnesgoda kommer nog ihåg 80-talet. Då ordnade Svenska Freds på Hiroshimadagen den 6 augusti heldags-manifestationer på Sergels torg, som kryllade av folk. Samtidigt deltog många tusen människor i protestdemonstrationer mot dessa förintelsevapen.

På den tiden hade fem stater kärnvapen, märkligt nog de fem hyllade segermakterna i andra världskriget. Sedan dess har fyra andra tillkommit: Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea, låt vara att det är lite tveksamt om det sistnämnda landet. Ändå har det i många år varit märkligt tyst om det här domedagshotet. Har vi liksom Dr Strangelove i filmen med samma namn slutat att ängslas och rentav lärt oss att älska atombomberna?

SVENSKA FREDS' KÄRNVAPENGRUPP
Nu finns det tecken som tyder på att kärnvapenmotståndet håller på att återupplivas. Härom året tog Börje Andersson i Svenska Freds Ulricehamn initiativet till att bilda en kärnvapengrupp. Den har bestått bland annat av fredsaktivister från Nässjö, Örebro, Tyresö och Ulricehamn. Den 10 mars anordnade den ett seminarium i Tyresö med den optimistiska men nödvändiga rubriken "För en kärnvapenfri värld". Där deltog som inledare Leonore Wide och Meit Krakau från Svenska läkare mot kärnvapen. Dessutom talade norskan Anne Marte Skaland från ICAN. Det är ett vitsigt namn på International Campaign to Abolish Nuclear weapons, men det betyder ju också "jag kan", dvs att jag tillsammans med andra aktiva kan hjälpas åt att avskaffa dessa vapen.

LÄKARE MOT KÄRNVAPEN
Bara i Sverige har denna organisation glädjande nog ca 3000 medlemmar. På seminariet förklarade de båda läkarna att även deras yrkesgrupp skulle stå hjälplös vid ett kärnvapenkrig. Därför kräver läkaretiken att man förebygger en sådan katastrof, menade de. Leonore Wide är ordförande i det svenska Nätverket mot kärnvapen, där också Svenska Freds kärnvapengrupp ingår. Hennes kollega Meit Krakau framhöll att bara en åttondel av de årliga kostnader för kärnvapen (ca 700 miljarder kr) skulle kunna rädda de 350 000 kvinnor som dör varje år vid graviditet eller förlossningar. Nobels fredspris tilldelades 1985 den internationella organisationen läkare mot kärnvapen.

"BORGMÄSTARE FÖR FRED"
Meit Krakau berättade också om att Hiroshimas borgmästare vädjat till sina kollegor världen runt att de skulle bilda ett nätverk mot kärnvapen. Tusentals borgmästare har hörsammat kallelsen. Men i Sverige med nästan 300 kommuner var det bara 22 ordföranden i kommunfullmäktige som anslutit sig till uppropet. Å andra sidan hade våra tre största kommuner, Stockholm, Göteborg och Malmö deltagit. Kanske är det en uppgift för Svenska Freds' lokalföreningar att förmå sina ledande kommunpolitiker att ansluta sig.

"SVENSKA BANKER INVESTERAR I KÄRNVAPEN"!
På seminariet berättade norskan Anne Marte Skaland från ICAN att skandinaviska banker köper aktier i de vinstgivande företag som tillverkar atombomber. De fyra svenska storbankerna Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank är inblandade, trots sina försäkringar att de styrs av etiska värderingar. De tar avstånd från klustervapen och landminor, vilka har förbjudits genom internationella konventioner. Men i fråga om kärnvapen finns ingen sådan bindande konvention. Ändå har Internationella domstolen i Haag 1996 förklarat att användning eller hot om kärnvapen strider mot folkrätten. Det är alltså bra om vi kan utöva påtryckningar också mot våra mäktiga banker.
--------------------------------------------------

EVA MOBERGS IRONI
I ett sommarpratarprogram i Sveriges Radio sa den i fjol bortgångna författaren och fredsaktivisten Eva Moberg många kloka saker, inte minst om hur vi skulle få en intelligentare planet. Om hur homo sapiens, alltså vi människor, inte särskilt intelligent tänker sammanfattade hon så här:

"Den som har kärnvapen är en stormakt, men kärnvapen får inte komma i händerna på en galning, för bara en galning kan vilja starta ett kärnvapenkrig. Man har dom bara för att andra har dom och att omvärlden ska tro att man är tillräckligt galen för att använda dom. Om omvärlden tror att man är tillräckligt galen för att använda kärnvapen, då hör man till dom största. Omvärlden får inte börja tro att man är klok, för då blir det väldigt farligt"
-------------------------------------------------

LENA TOGS AV POLIS
På seminariet "För en kärnvapenfri värld" den 10 mars i Tyresö berättade en av huvudorganisatörerna, Tuff-aktivisten Lena Sandin Kroos, att hon en gång bötfälldes. Det var under den tid på 80-talet hon som Skandinaviens främsta tennisspelerska fladdrade runt världen på olika turneringar men ändå tog sig tid att vara aktiv i fredsrörelsen. Lena berättade:

"Inför Svenska Freds' Hiroshimadag på Sergels torg klistrade jag på Södermalm upp affischer. Plötsligt kände jag att någon knackade mig på ryggen: Det var en polis som tog ifrån mig klisterhinken och penseln och sedan dömdes jag till 300 kr i böter."

Ännu sämre gick det för Lenas pappa, Åke Sandin, delvis på grund av hans kärnvapenmotstånd. Efter att som 22-åring fört befäl över 40 man under en vintrig militärmanöver i Norrland inkallades han på nytt några år senare. Då krävde en majoritet i det svenska etablissemanget blågula atombomber. Åke vapenvägrade och dömdes till en månads fängelse.

Är det Iran som är aggressivt?

Nu hotas Iran med vapenskrammel inte minst från republikanska amerikanska presidentkandidater och israeliska hökar. Men låt oss kolla om landets moderna historia tyder på aggressivitet?

Under andra världskriget anfölls och ockuperades Iran, som då kallades Persien, av England och Sovjetunionen. 1953, när landet fått Mohammed Mossadeq som folkvald premiärminister med ambitionen att förstatliga oljan, avsattes han i en kupp med hjälp av framför allt USA och England. 1980 angreps Iran av Saddam Husseins Irak, som då stöddes av västmakterna, främst USA. Det blev 1900-talets längsta krig (åtta år) med mycket dödande på båda sidor.

Under de senaste åren har Iran haft ockupationssoldater på andra sidan av både sin västra och östra gräns, det vill säga i grannländerna Irak och Afghanistan. Men det har ju inte varit iranska inkräktare utan västliga. Av grannländerna är väl bara Syrien någorlunda vänligt sinnad, men det stödet vacklar väl nu under inrikes oroligheter. Oljerika och välrustade Saudiarabien är bland annat på grund av religiösa olikheter snarast en motståndare. Och det är inte Iran utan just Saudiarabien som med militära insatser hjälpt regeringen i Bahrain att slå ner demokratiska protester. Och i Bahrain är det inte Iran utan USA som har skaffat sig en flottbas.

Visst, president Ahmadinejad är ingen ljusgestalt i fråga om mänskliga rättigheter. Han är minst sagt negativ mot Israel på grund av deras behandling av palestinierna. I många år har det sagts att Iran "snart har egna kärnvapen" och dessa misstankar har nu accelererat åtminstone bland mera militanta västliga bedömare. I förra Radio Tuff hörde vi Pierre Schori berätta att arabstaterna tyckte att larmen om framtida iranska kärnvapen var hyckleri, så länge man inte också varnade för Israels redan befintliga kärnvapen.

Schori tyckte att det skulle vara väldigt bra om Sverige drev frågan om en kärnvapenfri zon i mellanöstern. Detta förslag har legat på FN:s bord ända sedan 1974 och har fått ett enormt stöd i generalförsamlingen men aldrig gått till nästa steg, säkerhetsrådet, därför att USA har lagt in sitt veto.
-----------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff nr 1310

ROSOR från RADIO TUFF nr 1310 (11/3 2012) till….

…till seminariet "För en kärnvapenfri värld" i Tyresö den 10 mars, då Meit Krakau och Leonore Wide från Läkare mot kärnvapen samt den norska fredsaktivisten Anne Marte Skaland föreläste engagerat och intressant. Rosor också till Svenska Freds' Börje Andersson och Lena Sandin Kroos som tillhörde arrangörerna. (Mera om seminariet senare i detta Radio Tuff.)

….till Gunnar Jonsson, som på Dagens Nyheters ledarsida (29/2) skriver under rubriken "Miljarder gripna ur luften". Det handlar om Jas Gripen, som redan kostat 130 miljarder kr och nu med den modernisering som föreslås kommer att kosta ytterligare 50 miljarder. Jonsson skriver: "Försvaret kan därför få uppgiften att vara ett bihang till försvarsindustrin i stället för att beställa vad som faktiskt behövs" Ja, dags kanske att återuppliva öknamnet Jas Dyrgripen?

….till Lars Linder som i DN-Kultur (7/3) skriver apropå den senaste vapenexportskandalen: "Våra politiker pratar fred och demokrati men säljer krig och stöder diktaturer. Ett blocköverskridande elände som någon äntligen borde stoppa, förslagsvis alla vi generade medborgare"

….till den amerikanske historikern Adam Hochschild, tidigare bland annat känd för sin bok "Kung Leopolds vålnad". Den handlade om massdödandet av afrikaner i Belgiska Kongo. Nu har han skrivit boken "Aldrig mera krig. Lojalitat och motstånd 1914-18". Den handlar alltså om första världskriget, vars resultat var nio miljoner dödade och 21 miljoner sårade soldater och också miljoner dödade civila. Segrarnas tjusiga mål med detta krig var att det för alltid skulle göra slut på alla krig och att göra världen trygg för demokratin (safe for democracy). I stället ledde det till det ännu värre andra världskriget och bildandet av diktaturer i många av Europas länder. Hochschild menar, att de hårda fredsvillkoren mot Tyskland främjade nazismens uppkomst. Man minns den finländske krigsveteranen och författaren Henrik Tikkanens slutsats: " Krig löser inga problem -- och alltså fortsätter de" Om Hochschilds nya bok, se en läsvärd recension av Stefan Jonsson i DN (28/2), på nätet: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/adam-hochschild-aldrig-mera-krig-lojalitet-och-motstand-19141918

….till militärhistorikern Lennart Westberg, som i Föreningen för lärare i samhällskunskaps tidning skriver under rubriken "Ett nedtystat tabu". Det handlar om de två miljoner våldtäkter på tyska flickor, kvinnor och gummor som begicks av segrarna 1945-46. Av dessa dog ca 200 000 direkt till följd av övergreppen, medan många skändade begick självmord. 300 000 barn alstrades, varav 60 000 föddes (så kallade Russenkinder), och resten aborterades. Det är en väldigt otäck läsning, inte minst om de många småflickor som våldtogs. Westberg uppger att skådespelerskan Hildegard Knef i sina memoarer berättat, att hon förklädde sig till pojke för att undgå de segrande soldaterna och att hon efter den sovjetiska inmarschen i Berlin bara återsåg hälften av sin flickskoleklass. (Westbergs artikel finns på www.tuffsandin.blogspot.com )

…till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas som nu berättar om hur fint Margaretha Square har blivit vid elevhemmet för fattiga indiska flickor i Bilpudi. Det är uppkallat efter den i höstas avlidna Tuff-aktivisten Margaretha Petersen, vars vänner till hennes minne finansierat projektet. Bhikhus text finns under rubriken "India reports" på www.tuff.fred.se.

….till vår partner i Belgrad, Lina Vuskovic, som under de jugoslaviska krigen på 90-talet var bland de modiga "kvinnorna i svart" som protesterade mot kriget. Nu har hon tackat för de 10 000 kr Tuff i höstas skickade till henne. Hon berättar att de använts till medicin och andra basförnödenheter för några gamla fattiga flyktingar. En av dem fick av pengarna hjälp att laga sitt trasiga tak, vilket räddade henne från att förfrysa under den kalla vintern.

….till ett lockande Tuff-möte med rubriken "En annan syn på Afghanistan". Det är den unge Shahpoor Omidy som besökt sitt gamla hemland och berättar om intrycken, bl a, med hjälp av en kortfilm, som han gjort och visar. Alla hjärtligt välkomna till Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80 måndag den 19 mars kl 19. Som vanligt gratis och fika och gemyt ingår.

….till de solidariska och snälla människor som inför Åke Sandins 80-årsdag den 20 mars redan bidragit med ca 11 000 kr till "Åkes fond", som nu kan fortsätta att dela ut priser för "lokalt freds- och solidaritetsarbete"

Har kvinnokläder religiös betydelse?

(Skrivet på Internationella kvinnodagen den 8 mars)
Minns från min barndom i Norrland att vissa kristna grupper, t ex pingstvännerna, lät sina kvinnor ha en särskild frisyr, knut i nacken tror jag det var. Inte fick de gå på fotbollsmatcher heller eller på bio, även om filmerna var oskyldiga komedier. Biografer och idrottsplaner ansågs vara syndens nästen, ja, ett Satans påfund.

I dag finns tack och lov bland kristna i Sverige inte liknande förbud, som kanske är fromma men i alla fall väldigt konstiga. Däremot är ju kvinnornas kläder viktiga bland en dryg miljard muslimer. I vissa islamska riktningar räcker det inte med att kvinnor döljer sitt hår med slöja utan hos vissa extrema måste också ansiktena gömmas bakom burkhor och niqabs.

Detta lär grundas på en föreställning om att vi karlslokar blir alltför upphetsade, om vi ser håret på kvinnorna. I fjol besökte jag Turkiet och kvinnorna där var barhuvade eller bar slöja. Av dem som dolde sitt hår var det flera unga kvinnor som gick omkring med svängande höfter i trånga jeans och högklackade skor. Nog var det mera sexigt än om man hade sett deras hår. Religionsgrundaren Muhammed var gift med minst två kvinnor, så hur i hela fridens namn kunde han anse att kvinnornas hår var så förledande?

Jag har varit i många muslimska länder och har dessutom i Indien många kära muslimska vänner. Tre gånger har jag besökt Egypten, nu senast när jag gjorde flera halvtimmesprogram för www.tyresoradion.se . Bland annat intervjuade jag en ung kvinna, Sabina. Hon dolde inte sitt hår och i sin hemstad mobbades hon därför av långskäggiga gubbar för att vara "hora". När jag frågade denna modiga tjej om hon inte var troende muslim, så svarade hon.

--Jo, jag besöker moskén och jag ber till min Gud, men jag tror inte att Allah bryr sig om hur man är klädd utan ser till vad man gör och hur man behandlar sina medmänniskor.

Jag blev imponerad av det svaret, men å andra sidan vimlade det vid poolen i Sharm El Sheik av ryska tjejer, som inte hade mycket på sig. Stringtrosor var populära bland dem, när de nu långt efter kommunismens sammanbrott där hemma fick klä sig riktigt "västerländskt". Det påminner om ett av de inslag vi haft i Tyresöradions förskräckliga halvtimmar med historier och limerickar:

"Förr var man tvungen att sära på resårerna i tjejernas trosor för att se deras skinkor. Numera måste man ju sära på skinkorna för att se trosorna"!

Nej, det var faktiskt inte någon av oss gubbiga snusketörer som fällde de orden utan en relativt ung kvinna Eva R.
-----------------------------------
Åke Sandin, stor beundrare av kvinnor, hur ni än är klädda, så stort grattis i dag!

Ett nedtystat tabu

(Den här artikeln är skriven av Lennart Westberg, polisinspektör och militärhistorker. Den har underrubriken "De sovjetiska massvåldtäkterna i Tyskland 1945-46" För några år sedan hade jag förmånen att få intervjua Lennart under en halvtimme på www.tyresoradion.se Artikeln nedan publicerades i fls-aktuellt nr 4/2011, dvs i den tidskrift Föreningen lärare i samhällskunskap ger ut)

En tragedi med mänskliga, demografiska o politiska konsekvenser.

Väpnade konflikter i världshistorien har i alla tider ackompanjerats av skriken från våldtagna kvinnor. Fienden är aldrig lättare att besegra än genom sina kvinnor. Sällan har ett så brutalt massfenomen så effektivt förtigits och tabubelagts under ett halvt århundrade som när minst två miljoner tyska flickor och kvinnor mellan åtta och åttio år våldtogs av den sovjetiska Röda armén i det ockuperade Tyska Riket 1945-46. Inga historiker eller kvinnorättsorganisationer brydde sig någonsin länge om dessa kvinnors öde. Av opportunistiska skäl drog man en slöja av tystnad över ämnet under mer än 50 år. Förutom det omätbara mänskliga lidandet fick massvåldtäkterna senare även demografiska och politiska konsekvenser.

Kalla siffror räcker för att illustrera brutaliteten och omfattningen av de sovjetiska massvåldtäkterna på tysk mark: av de totalt två miljonerna flickor och kvinnor dog 200 000 direkt som en följd av övergreppen. Antingen mördades de av soldaterna eller så avled de genom exempelvis inre blödningar. Minst 300 000 barn alstrades som en följd, varav 60 000 föddes och resten aborterades. Under våren 1945 passerade många tyska civilflyktingar från Tysklands östra provinser Berlin och i det berömda Charitésjukhusets journaler finns anteckningar liknande denna som rör en kvinna från Schneidemühl i Pommern: ”Från 27 januari till slutet på juni 1945: dagligen våldtagen av minst 30 ryssar…”

Massvåldtäkterna i Berlin 1945

Hitler och Goebbels hade i sin fanatism förbjudit civilbefolkningen att evakuera Berlin. Om inte en total seger för Tredje riket var möjlig så föredrog de en total undergång för det tyska folket vars öde var nazisterna likgiltigt. Enbart i Berlin våldtog Röda arméns soldater minst 100 000 flickor och kvinnor mellan åtta och åttio år, mest intensivt under perioden 27 april till 5 maj 1945 då Röda armén hade staden i sitt våld innan de västallierade ryckte in i Berlin.

Enligt den tyska dokumentärfilmaren Helke Sander blev hälften av kvinnorna föremål för massvåldtäkter. Många offer kastades på en tegelhög och kunde våldtas 20, 50 eller 100 gånger av en rad sovjetsoldater som stod i kö. Mönstret var även i Berlin detsamma: minst 10 000 kvinnor och flickor dog direkt. Av de överlevande blev en fjärdedel gravida, aborterna i Berlin låg på 90 %. Enbart under april-maj 1945 begick 4 000 kvinnor i Berlin självmord. Till och med den kommunistiske författaren Bertolt Brecht betecknade Röda arméns inmarsch i Berlin som ett ”överfall” och inte som en ”befrielse”. Många av våldtäktsoffren var småflickor. Skådespelerskan Hildegard Knef berättar i sina memoarer att hon förklädde sig som pojke för att undgå de sovjetiska soldaterna och att hon efter den sovjetiska inmarschen i Berlin bara återsåg hälften av sin flickskoleklass i livet.

Flera medlemmar av den svenska diplomatgruppen från svenska beskickningen, som blev kvar i Berlin under slutstriden har efterlämnat anteckningar om sina upplevelser i staden från mitten av april till början på maj 1945. Men om den kvinnliga befolkningens öde i Berlin har dessa diplomater inte noterat något alls. Orsaken tycks ha varit självcensur (eller en senare påtvingad sådan genom svenska UD av hänsyn till den nya sovjetmakten). Så sent som i ett brev den 15 maj 1952 till ambassadör Gunnar Hägglöf, skrev ambassadören Hugo Ärnfast (som tillhörde diplomatgruppen i Berlin under slutstriden): ”En annan sak var behandlingen av Berlins befolkning, vilket jag inte tycker man bör gå in på”.

I slutet av april 1945 befann sig ett hundratal amerikanska krigsfångar i ett läger utanför staden Neubrandenburg, norr om Berlin, när staden intogs av Röda armén. Den amerikanske arméprästen Francis Simpson beskrev senare de systematiska våldtäkterna av stadens kvinnliga befolkning. I sällskap med en fransk fältpräst gick Simpson in i Neubrandenburg:

"Vi ville se hur det gått för den tyska civilbefolkningen som inte hunnit fly. Även om vi var beredda på det värsta, blev vi så skakade av det vi bevittnade att det knappast går att beskriva i ord. Nära vårt krigsfångeläger stötte min franske prästkollega på en anblick som jag aldrig kommer att glömma tills jag dör: ett flertal tyska flickor hade här skändats och dödats efteråt. Några av dem hade man hängt upp i fötterna i träden och skurit upp underliven på. Jag hade hört liknande saker förut men aldrig velat tro på ryktena. Vi stannade och bad några böner i skogen…"

Efter kriget blev massvåldtäkterna en offentlig hemlighet. Historikerna nämnde möjligen fenomenet i en bisats i sina böcker. Eftersom de allra flesta krigshistoriker, oavsett om författaren tillhörde segrar- eller förlorarnationen, är män, och dessa inte tillhörde de drabbade, blev historieskrivningen om massvåldtäkterna könsrelaterad och därmed förtigen. Den västtyska kvinnorörelsen tog aldrig upp ämnet. I västtyskland marscherade kvinnorna in i 50-talets kök och en traditionell kvinnoroll. I DDR blev de våldtagna kvinnorna av politiska skäl dömda till tystnad. Vad som inte fick finnas, det fanns helt enkelt inte i Östtyskland.

De överlevande teg, många begick i efterhand självmord. En nationell skuldkänsla över de nazistiska massförbrytelserna bidrog även till en deformation av bearbetningen av massvåldtäkterna. Någon förståelse för kvinnornas situation fanns inte och någon juridisk ersättning prövades heller aldrig. De flickor som var i mycket ung ålder eller sexuellt oerfarna när övergreppen ägde rum 1945-46 förblev i många fall ogifta under sitt liv på grund av sina traumatiska upplevelser vid krigsslutet.

En speciellt deprimerande erfarenhet var i många fall de egna männens reaktion (i de fall våldtäktsoffren var gifta, förlovade eller hade en pojkvän): många män ansåg att kvinnorna var ”medskyldiga” till våldtäkterna och försköt dem medan vissa makar t o m uppmuntrade sina fruar att begå självmord ”av anständighetsskäl”. Extremt svår var situationen för de kvinnor som blev havande; dessa barn sattes ofta på barnhem eftersom maken inte ville ha en ”bastard” i hemmet. Av de 60 000 barn som föddes som resultat av våldtäkterna kunde filmaren Helke Sander bara förmå tre att ställa upp i sin dokumentärfilm. Det var mycket svårare för henne att tala med barnen än med deras mödrar. Barnen upplevde sin situation med dunkla skuldkänslor, tillbringade ofta sin barndom på barnhem som icke accepterade och fick veta sanningen först senare och under obehagliga omständigheter. Våldtäktsbarnens självmordsfrekvens var och är också högre än till och med mödrarnas.

En av de få registrerade kvinnoreaktionerna efter 1945 kan spåras i de första demokratiska efterkrigsvalen i hela Berlin 1946, då två tredjedelar av de röstberättigade var kvinnor. Deras vota riktades helt mot de sovjetiska gärningsmännen i gestalt av den sovjetiska ockupationsmakten: socialdemokraterna fick 48,7 procent medan det kommunistdominerade partiet SED fick endast 19,9 procent av de kvinnliga rösterna.
Lennart Westberg
Polisinspektör

Margaretha Petersen Square!

Margaretha Petersen Square!
Avlidna Tuff-aktivisten och Indienvännen Magaretha Petersens vänner har donerat ca 7000 kr på Tuffs insamlingskonto pg 793636-2 till ett "Margaretha Square", en slags friluftsaula för ungdomar vid ett elevhem i Bilpudi i fattiga indiska Dharampur.
I Radio Tuff 1309 fick vår partner Bhikhu Vyas en "veckans ros" för att detta square redan var konstruerat, Här kommer Bhikhus senaste brev mars 2012.

Thanks for one more ROSE!
It gives great feeling of joy and nice
smell; as this time the flower is connected with memory of the friend of Dharampur - dear Margaretha.

Actually, I am waiting for some skilful photographer, who could take
representative surface pictures from different angles that surround the Square. Hopefully, it would be done by a visitor from Bombay, shortly coming to see the on-going activities.

The open-air Square looks so beautiful, with colourfully designed blocks covering it. The area is about 23 m X 12 m.
It creates a wonderful and impressive view, amidst all the rooms on three sides of the Hostel, at Bilpudi.
The surface is so useful in various ways for the 58 girls, living in the Hostel. They have now a nice and large place to sit on, read & write. Formerly, it was uneven ground only.
It is still cold. But now onwards, those girls fond of sleeping in the open under the sky [common in the Tribal society] will utilize the Square that way and enjoy the cool breeze. The large surface is also useful for collection and distribution of goods, coming in a bulk for all the schools [for example vegetables, food stuff and many other items].

The place will be used for assemblies of the students and public meetings, as a
big and blocked ground. The decoration is on, on the plinth of thre rooms, around the Square. Then it will look still more attractive.

In short, it is sort of an ornament - very outstanding, in this complex. Of course, if not in near future, but hopefully some friends from Sweden will visit Bilpudi, after monsoon and provide Tuff people
& friends of Margaretha, a real picture of the Square.

The winter was late this year; but now it is rather strong and thousands of mango trees are full with flowers, giving hope for good mango crop. I will send you the photographs of big mango trees, with
so many mangoes, hanging on them.
Bhikhu

Tar biståndsproffsen från de fattiga?

I Dagens Nyheter den 19 februari är ledarskribenten Hanne Kjöllers provocerande rubrik "Att ta från de fattiga". Om Röda korset skriver hon bland annat:

"Den dåvarande generalsekreteraren Christer Zettergren hade en månadslön på 89.000 kronor. En tidigare biträdande generalsekreterare gjorde sig omöjlig på kontoret vid fashionabla Mariatorgsadressen och skickades därför till Brasilien med fyra årslöner på fickan. Prinsessan Christina fru Magnusson fick 51.600 kronor per månad för sitt uppdrag som ordförande och för att skänka kunglig glans åt organisationen. Bengt Westerberg erhöll senare 68.500 för samma uppdrag, minus den kungliga glansen."

Dessa omständigheter drabbar orättvist landets många rödakorsfrivilliga, som berömvärt skramlar på med sina insamlingsbössor. Många tror att engagerade även i andra hjälporganisationer skor sig. Denna misstanke drabbar också oss i Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF). När vi under decennier finansierat en massa skolor och andra projekt bland de fattigaste av de fattiga i Indien har inte ett öre betalats till de aktiva i Tuff och Radio Tuff, Likaså skickar vi varje insamlad krona oavkortad till fattiga krigsdrabbade i Afghanistan, barnbibliotek i Bagdad och fattiga pensionärer i Belgrad.

Kjöller exemplifierar också med självaste biståndsministerns kritik:

"När biståndsminister Gunilla Carlsson frågades ut i Ekots lördagsintervju talade hon om hur mycket av biståndsmedlen som går till genderanalyser, nätverksbyggande, dialoggrupper, seminarier och 'prat, prat, prat'. Och hur lite som går till det hjälpbehov man identifierat från början."

Jag råkar sedan länge gilla Gunilla Carlsson bättre än hennes regeringskollegor. Det kan vara av subjektiva skäl, för under flera år bodde hon här i Tyresö. Då fick jag intervjua henne ett par gånger för Tyresöradion och jag minns ännu med tacksamhet att hon klämde ner en tjuga i Tuffs insamlingsbössa.

Men så läser jag nästa sida i samma Dagens Nyheter. Där skriver politiske redaktören Peter Wolodarski om moderaternas frändskap med halvskumma europeiska regimer. Och som exempel på deras beundran för Berlusconi drämmer han till med gamla citat från just Gunilla Carlsson.

Fast även moderata solar har förstås sina fläckar.
-----------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1309

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1309) 26/2 -12 TILL….

….till solidariska människor, som nu hedrat minnet av den i november avlidna tuff-aktivisten Margaretha Petersen genom att på Tuffs insamlingskonto 793636-2 ha betalat in 7000 kr för anläggandet av ett "Margaretha Square" vid elevhemmet i indiska Bilpudi i fattiga Dharampur

….till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som nu meddelar att "Margaretha Square" redan är klart, en 15 x 15 meter stor friluftsaula med kakelgolv och omgivet av vackra blomsteruppsättningar. Foton av det visas snart på www.tuff.fred.se

….till Anita Lilburn och Widad Zaki, som vid ett Tuff-möte den 21 februari intressant berättade om Irak och barnbiblioteken i ännu våldsdrabbade Bagdad, vilka blivit en asyl eller meningsfull tillflykt för många barn av olika religioner. Tuff har just bidragit med 4 600 kr till dessa bibliotek.

….till ärkebiskop Wejryd, Svenska Freds' ordförande Anna Ek och riksdagsman Urban Ahlin med flera som nu kritiserar att svensk vapenexport har ökat till även till länder som Saudiarabien.

….till Sveriges Radios Studio Ett, som den 21 februari hade ett inslag om den palestinske läkaren Izzeldin Abuelaish som också presenterades i SvT dagen efter. Han var i Gaza under kriget där januari 2009. En israelisk granat dödade tre av hans döttrar, som han fann badande i blod, en av dem med huvudet avslitet, Men det märkliga med denne sörjande far är att han vägrar att hata. Hans bok heter "I shall not hate". I stället är han en hängiven fredsaktivist som tror på dialog och som anser att människolivet är det heligaste som finns. Han har välförtjänt föreslagits till Nobels fredspris.

…till Dagens Nyheters Anders Forsström, som (21/2) skriver under rubriken "Sverige bör pröva vem som ska få fredspriset". Han nämner den norske juristen Fredrik Heffermehl som bl a i boken "Nobels vilje" hävdat att hälften av fredspristagarna inte borde ha fått priset om man brytt sig om Nobels testamente. Bland de felaktiga valen nämns Al Gore och Barack Obama.

….till förre FN-ambassadören (mm) Pierre Schori, som vid ett möte 18 feb i Kulturcaféet här i Tyresö talade om Nordafrika och mellanöstern. På tal om Libyen sa han bland annat: "När Gaddafi dödades skrev en kille som heter David Reeves en artikel med titeln 'Mannen som visste för mycket' Han hävdar där att Bush, Blair, Sarkozy, internationella företag och regeringar som handlade med Gaddafi drog en suck av lättnad när Gaddafi dödades. För tänk vad som kunde ha hänt ifall Gaddafi hade kommit till internationella brottsdomstolen i Haag, som han var inbjuden till. Vilka sanningar han kunde ha berättat! Han visste för mycket. Därför dödades han "

Och på tal om kärnvapen sa Schori bland annat: "Man har hetsat upp sig väldigt mycket mot Iran att de fortsätter med sitt program. Man säger ingenting mot Israels existerande kärnvapen, över hundra kärnvapen-stridsspetsar. Inte konstigt då att arabvärlden tycker att det här är hyckleri, därför att Israel är en ockupationsmakt, som visar att de använder sin vapenmakt mycket, och de är en fara om de får fortsätta med sina kärnvapen. Därför skulle det vara väldigt bra om Sverige drev frågan om en kärnvapenfri zon i mellanöstern. Det förslag som har legat på FN:s bord ända sen 1974 har fått ett enormt stöd i generalförsamlingen men som aldrig har gått till nästa steg, säkerhetsrådet, därför att USA har lagt in sitt veto"

….till Tyresö Nyheter, som i sitt senaste nummer har en halv sida med rubriken "Nu kämpar Lena mot kärnvapnen". Det är Lena Sandin Kroos som berättar om det seminarium "För en kärnvapenfri värld" som äger rum i Kulturcaféet Kvarnhjulet lördagen den 10 mars från kl 10. Lena säger bland annat: "Jag hoppas verkligen att det kommer folk till det här seminariet. Ett viktigare ämne än kärnvapenhotet finns knappast. Alla är välkomna!"

Kärnvapenmotståndet väcks till liv igen!

Minns du de stora kampanjerna mot kärnvapen på 80-talet? Då vimlade det av folk på Sergels torg vid Hiroshimadagarna den 6 augusti. Tiotusentals människor deltog i demonstrationer.

Då hotades vi av fem staters kärnvapen. Nu när nio stater har dem är det märkligt nog ganska tyst om detta förintelsehot mot mänskligheten. Men tack lov finns det nu aktiva som vill stödja ICAN, som betyder International Campaign to Abolish Nuclear weapons. Just i Tyresö äger den 10 mars rum ett seminarium med rubriken "För en kärnvapenfri värld". I senaste numret av Tyresö Nyheter finns en text som återges här nedan. Vill du läsa artikeln i sin helhet, se http://www.tyresonyheter.nu/11tn1.pdf
I Radio Tuff nr 1308 (www.tyresoradion.se) hörs nu Meit Krakau från Svenska läkare mot kärnvapen. Från söndagkväll den 26 februari hörs på www.tyresoradion.se Radio Tuff nr 1309 med intervjuer av fredsaktivisterna Börje Andersson och Lena Sandin Kroos i samma ämne.

NU KÄMPAR LENA MOT KÄRNVAPNEN
(Text i Tyresö Nyheter nr 1/2012)
På 80-talet var Lena Sandin på löpsedlarna. Då var hon den nordiska damtennisens stora stjärna med många internationella segrar. Men kämpaglöden finns kvar, Nu tillhör hon arrangörerna av ett seminarium på Kulturcaféet Kvarnhjulet den 10 mars med början kl 9.30.. Det har rubriken "För en kärnvapenfri värld" och Lena förklarar:

-- Det finns ingenting mera människoföraktande än de kärnvapen som finns. Snacka om förintelse! På 80-talet var vi tiotusentals som demonstrerade mot dessa förintelsevapen, men i dag när de finns i ännu flera länder tycks vi ha slagit oss till ro. Även länder med dessa domedagsvapen talar tjusigt men hycklande om mänskliga rättigheter.

Lena är med i en antikärnvapengrupp tillsammans med aktiva i Svenska Freds och Svenska läkare mot kärnvapen. I seminariet deltar inte bara Meit Krakau och Leonore Wide från Svenska läkare mot kärnvapen utan också en representant för den norska antikärnvapenrörelsen.

-- Jag hoppas verkligen att det kommer folk den 10 mars till det här seminariet, säger Lena. Ett viktigare ämne än kärnvapenhotet finns knappast. Alla är välkomna!

Ranelid minns Stig Dagerman

Melodifestivalen tillhör inte min favoritprogram. Men när Björn Ranelid framträdde också där satt jag några minuter ganska fascinerad. Mindes när han 2001 dök upp i min lägenhet i Bollmora. Han höll då på med boken "Krigaren", som inte minst handlade om en amerikansk vietnamdesertör. Eftersom vi i Tuff för drygt 40 år sedan tog hand många av dessa unga amerikanska krigsvägrarna ville Ranelid forska (nysvenska: göra research) om deras öden.

Men så tog jag fram min mikrofon. Och då satte Ranelid i gång. Han talade faktiskt oupphörligt och utan manus en hel kvart. Så en halvtimme med honom hördes sedan på Tyresöradio (www.tyresoradion.se ) Det innebär att denna radio var elva år före Melodifestivalen!! Ledmotivet i Ranelids monolog var Stig Dagerman. Han nämnde dennes "dagsedlar", av vilka jag ibland har citerat den här:

Jorden kan du inte göra om
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl

Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrig människa mindre
betyder en broder mer.

Men Ranelid nämnde också Dagermans bok "Tysk höst". Den har jag behandlat med följande text:

Stig Dagerman om Tyskland hösten 1946

På senhösten 1946 gjorde den unge författaren Stig Dagerman (1923-54) en reportageresa till Hamburg, Berlin, Hannover, Düsseldorf, Essen, Köln, Wuppertal, Solingen, Frankfurt am Main, Stuttgart, München, Nürnberg, Darmstadt och Heidelberg. Det resulterade i en serie artiklar i Expressen mellan den 29 december 1946 och 28 april 1947. På våren 1947 kom artiklarna ut i bokform (Norstedts) med titeln "Tysk höst", som sedan tryckts om bl. a. 1981 i Stig Dagermans samlade skrifter. Den kom ut på norska 1947 (Tanums förlag), på tyska med titeln "Deutscher Herbst" 1979 (Barudio & Hess) och på nytt 1981 (Hohenheim Verlag) samt på franska 1980 med titeln "Automne allemand" (Actes Sud, Le Paradou).

En av artiklarna i boken "Tysk höst" har rubriken "Ruiner". Dagerman säger sig ha svårt att avgöra, vilken av alla tyska ruinstäder är "den mest sönderbrända, sönderslagna, igenrasade". Han väljer Hamburg:

"Annars är det värst överallt --kanske. Men om man är lysten på rekord, om man vill bli expert på ruiner, om man önskar en provkarta på allt vad en utraderad stad kan bjuda på i ruinväg, om man vill se inte en stad av ruiner utan ett landskap av ruiner, ödsligare än en öken, vildare än ett fjäll och lika fantastiskt som en ångestdröm, är det kanske ändå bara en tysk stad som räcker till --Hamburg.

Det finns ett område i Hamburg som en gång var en stadsdel med raka breda gator, torg och planteringar, femvåningshus med gräsmattor framför, garage, krogar, kyrkor och bekvämlighetsinrättningar. Det börjar vid en station på en förortsbana och sträcker sig en bit förbi nästa.

Man åker en kvart med tåget och har en oavbruten utsikt över någonting som ser ut som en ofantlig avstjälpningsplats för trasiga husgavlar, ensamstående husväggar med tomma fönsterhål som med vidöppna ögon stirrar ned på tåget, odefinierbara husrester med breda svarta minnen av brandrök, höga och djärvt skulpterade som segermonu-ment eller små som medelstora gravstenar.

Rostiga bjälkar sticker upp ur grushögarna som stävarna på för länge sedan sjunkna båtar. Metersmala pelare som ett konstnärligt öde skurit ut ur störtade husblock reser sig ur vita högar av krossade badkar eller gråa högar av sten, söndersmulat tegel eller sönderstekta värmeelement.
…………………….
Genom denna ofantliga ödemark går tåget med normal hastighet i ungefär en kvart, och under denna tid upptäcker jag och min tigande ciceron från tågfönstret inte en människa i detta område som en gång var ett av Hamburgs mest tätbefolkade."

Dagerman ser flyktingar, etniskt rensade från Tysklands forna östområden, komma och söka logi bland ruinerna: Han besöker bleka, hungriga människor i källare och före detta fängelser. Under en sönderbombad skola träffar han på en sudettysk familj. De bor i skoltoaletten, men

"mannen är rörande glad över att äntligen ha fått ett eget hem och han berättar utan hycklad medkänsla vilken glädje han kände när han äntligen lyckades övertala hyresgästen som bodde här före honom att flytta. På den tiden var pissoaren ännu pissoar, och företrädaren gav upp sedan han med korta mellanrum förlorat sin mor, sin far och sin dotter i lungsot i skoltoaletten i Altona."

Dagerman besökte Hamburg 3½ år efter det att staden bombades sommaren 1943. Det var då det allierade flyget för första --dock inte sista-- gången lyckades med att anställa eldstormar med en hetta på över tusen grader. Vid den temperaturen smälter inte bara asfalt utan också bly och glas --för att inte tala om trä eller människokroppar. Ett nytt ord tillkom: "Brandbombenschrumpffleisch", brandbombskrympt kött.

"De hopkrympta kropparna efter en hel familj kunde ibland rymmas i en tvättkorg, en människa i en tvållåda" (Peter Englund i "Brev från nollpunkten" s. 198)

Eller som ett ögonvittne berättar:

"De minsta barnen låg som stekta ålar på trottoaren. Även i döden visade de tecken på sitt lidande -- deras armar och händer var utsträckta som för att skydda dem mot den skoningslösa hettan"

Under fyra nätter runt månadsskiftet juli-augusti 1943 vräktes det över Hamburg 3 000 000 brandbomber, 80 000 fosforbrandbomber, 25 000 sprängbomber och 500 fosforkanistrar.
Ca 50 000 människor dödades, 900 000 blev hemlösa, 277 330 våningar förstördes liksom 24 sjukhus, 277 skolor och 58 kyrkor:

"Under en enda natt dräptes flera i den staden än under hela Blitzen mot England" (Peter Englund)

Offren var så många och så förbrända eller illa lemlästade, att liken dumpades i fyra jättegravar, 16 gånger 130 meter stora. Kyrkogården heter Ohlsdorf, märkligt försummad som minnesmärke över andra världskrigets grymhet.

Bittert ironiskt var att bombningarna främst drabbade Hamburgs mest tätbefolkade bostadsområden, det vill säga "det röda Hamburg" med den minst Hitlertrogna befolkningen. Det var en medveten strategi från det brittiska flygets sida att slå mot koncentrationer av civila för att kunna döda så många tyskar och rasera så många bostäder som möjligt i förhoppningen att detta skulle knäcka befolkningens moral och motståndsvilja.

Ännu ett och ett halvt år efter kriget möter Stig Dagerman de aldrig sinande flykting-strömmarna från öster med hungriga, härjade människor, fördrivna från sina hem, märkta av segrarnas grymhet i form av misshandel, våldtäkter och lägervistelser. Och han besöker denna regniga höst, 1946, Ruhrområdets bebodda källare, där vattnet stod två fot djupt:

"Man vaknar, om man över huvud taget sovit, frysande i en säng utan filtar och går i kallt vatten över fotknölarna fram till kaminen och försöker få eld på några sura grenar från ett bombat träd. Någonstans i vattnet bakom hostar barn vuxet och tuberkulöst. Får man så småningom eld i denna kamin, som man med fara för eget liv förlöst ur en störtande ruin och vars ägare sedan ett par år låg begravd några meter under den, slår röken ut i källaren och de redan hostande hostar ännu mer. På kaminen står en gryta med vatten --vatten finns det gott om-- och man böjer sig ned över vattnet på golvet och plockar upp några potatisar som ligger på källargolvets osynliga botten. Den som står i kallt vatten över fotknölarna lägger dessa potatisar i grytan och väntar att de med tiden skall bli ätbara, fast de var frusna redan när man lyckades få tag på dem."

Dagerman blir lite ironisk, när journalister, "försiktigt balanserande på utlagda plankor" frågar sådana familjer om de hade det bättre under Hitler:

"Det svar som besökaren därvid får gör att han med en bugning av vrede, vämjelse och förakt hastigt drar sig baklänges ur det illaluktande rummet, tar plats i sin förhyrda engelska automobil eller amerikanska jeep för att en halvtimma senare vid en drink eller ett gott glas äkta tyskt öl i baren på presshotellet författa en betraktelse över ämnet 'Nazismen lever i Tyskland' "

Dagerman jämför dessa källartyskars svar med:

"Man frågar en drunknande man om han hade det bättre när han stod uppe på kajen och den drunknande svarar: ja. Man frågar någon som svälter på två skivor bröd om han hade det bättre när han svalt på fem och får utan tvivel samma svar."

Några lyckades genom att sälja sig själva få det bättre och kontrasten beskriver Dagerman i en av sina karakteristiskt långa meningar:

"De vita ansiktena hos folk som bor i bunker på fjärde året och så slående påminner om fiskar när de kommer upp i dagen för att snappa luft och de uppseendeväckande röda ansiktena hos vissa flickor som några gånger i månaden gynnas med chokladkakor, en ask Chesterfield, reservoarpennor eller tvålar var två andra, lätt konstaterade fakta som satte sin prägel på denna tyska höst, liksom de, ehuru i något mindre utsträckning eftersom situationen genom de ständigt anländande östflyktingarna stadigt försämrades, givetvis också utmärkt den föregående tyska vintern, våren och sommaren."

När man läst Dagermans bok frågar man sig, hur många tyskar som under dessa första fredsår dog på grund av en kombination av hunger, epidemier, usla nödbostäder och strapatser längs flyktvägarna. Beträffande de 15 miljonerna fördrivna tyskarna --i dag säger vi etniskt rensade-- från Ostpreussen, Danzig, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet och Balkan är forskarna i dag eniga om att minst 2,1 miljoner dog --eller dödades-- under flykt eller rensning. Konrad Adenauer nämner i sin memoarbok "Erinnerungen" (Stuttgart 1965) sex miljoner dödsoffer, men den siffran är alltså klart för hög. Det vågar man påpeka, eftersom det här gäller människor, vilkas lidanden man helst skall förtiga -- eller åtminstone minimera, om man nu politiskt inkorrekt dristar sig till att påminna om dem.

Men på den första frågan --hur många tyskar dog i onödan?-- finns inget givet svar. Den kanadensiske historikern och journalisten James Bacque försöker i sin kontroversiella bok "Verschwiegene Schuld. Die alliierte Besatzungspolitik in Deutschland nach 1945" (Ullstein, Berlin 1995 eller det engelska originalet med titeln: "Crimes and Mercies") ange denna dystra siffra. Han kommer fram till en överdödlighet på sju miljoner tyska civila under efterkrigsåren. Sannolikt är den siffran för hög, liksom de flesta liknande uppskattningar av antalet dödade under och efter krig.

James Bacque ger sig på ett ännu mera förbjudet område, när han kritiskt granskar de allierades ansvar för att miljoner tyskar praktiskt taget svalt ihjäl under åren efter kriget. Hans dom är inte nådig, för han menar att det var ockupationsmakternas hungerransoner som trots tillgång på livsmedel grundlade den här tyska efterkrigstragedin. Ja, han påvisar hur amerikanarna länge förhindrade hjälpsändningar från Röda korset och andra internationella hjälporgan till det söndertrasade, ihopkrympta och svältande Tyskland.

Varför tar jag upp det här, som säkert kan förvåna eller rentav förarga alla de många som blivit påverkade av segrarnas ständiga och ensidiga skildring av kriget? Det beror på att jag alltsedan jag satt i fängelse som vapenvägrande sergeant varit aktiv i fredsrörelsen. Där finns det inga pengar att hämta, så man är helt oberoende och behöver inte fegt följa innetrenderna.

Åke Sandin i www.tyresoradion.se

ÖS´TERSJÖNS STÖRSTA TRAGEDIER

(En av de många program som nu hörs på www.tyresoradion.se handlar om Titanics förlisning för 100 år sen. Ett annat om de ännu värre fartygskatastroferna på Öatersjön 1945. Se nedan)

"Desastres de la Guerra"

Nyss hörde vi Knut Carlqvist här på Tyresöradion redogöra för besynnerligheter i samband med Estonias undergång i september 1994. Han hade gott hopp om att sanningen så småningom skulle komma fram.

I över fem år har våra medier med en viss frenesi behandlat olika aspekter på denna värsta fartygsolycka under fredstid i Europa. Tragedin är mätbar: 852 döda.

Nu har Östersjön varit skådeplats för än värre katastrofer, som knappast uppmärksammats alls, inte ens i samband med Estonias förlisning. De inträffade från hösten 1944 till sommaren 1945. Det var då som ett par miljoner människor tog sig västerut över Östersjön. Mera civilt inriktade historiker har kallat dessa väldiga människotransporter och räddningsaktioner för den tyska marinens främsta bedrift någonsin. Till och med engelsmännens heroiska evakuering av sina soldater över kanalen från det kringrända Dunkerque 1940 förbleknar en smula vid jämförelse.

790 fartyg deltog och många av dem gick i skytteltrafik En del av passgerarna var balter men de flesta tyskar. Över ett hundra fartyg sänktes och omkring 30 000 människor omkom. De allra flesta var civila flyktingar, andra sårade soldater. Som man lite cyniskt sa vid södra Östersjökusten 1945 och 1946, var dessa år väldigt bra för ålafisket.

Balternas flykt ägde främst rum 1944, när Röda armén trängde in i Estland. Men det var under vintern 1945, när ryssarna snabbt ryckte fram mot Ostpreussens kust, som den verkligt stora flyktvågen började.

Eftersom männen var ute vid fronten eller redan hade stupat utgjordes flyktingarna av barn, kvinnor och åldringar. Bakom sig hade de ofta veckor av strapatser i snö och kyla. Många gamla hade dött av utmattning, barn hade frusit ihjäl eller kvinnor dödats av bomber eller kulkärvar från lågflygande attackplan.

Det var främst tre ställen efter Östersjökusten, som blev utskeppningshamnar och alltså räddningen för miljontals människor. För det första var det Pillau utanför Königsberg, i dag den ryska flottbasen Baltijsk utanför Kaliningrad, för det andra Danzig-Gotenhafen, i dag det polska Gdansk-Gdynia och för det tredje den långsmala halvön Hela som delvis inramar Danzigbukten.

Varför denna massflykt när det för så många innebar döden och för ännu flera stora lidanden? Var de lurade av den krigspropaganda som ständigt bedrar människor, ofta till och med decennier efter krigen? Ja, visst var Goebbels propaganda infam nog, men på den här punkten kom den dessvärre att snarast överträffas av en grym verklighet. Att studera förintelsen av Ostpreussen, bara 25 mil över Östersjön från Öland, är bland det otäckaste man kan företa sig i läsväg.

Det var ändå många som inte ville eller kunde fly. I Königsberg stannade omkring 100 000 tyska civila. Av dessa dog fram till 1948 merparten, mellan 60- och 70000 människor, allt enligt den vetenskapliga kommission som på 1950-talet dokumenterade de 14 miljonerna etniskt rensade tyskarnas öden. Och det var ingen vacker död utan det handlade om mord, massor av våldtäkter som varken skonade småflickor eller gummor, självmord i yttersta förtvivlan, men framförallt dog de av tyfus och andra sjukdomar, som förvärrades av en hunger som drev människor till att äta ruttnande djurkadaver, ja till ren kannibalism. Andra tyskar dog i vidriga läger eller försvann för alltid efter att ha deporterats till slavarbete i Sovjetunionen.

Också på den ostpreussiska landsbygden förekom vidrigheter, som jag inte vill återge, för de är alltför äckliga. Få känner till namn som Nemmersdorf och Metgethen men de orterna platsar tyvärr alltför väl i den långa räcka beryktade ställen, där det under 1900-talet begåtts obeskrivliga grymheter. Och några Tyresökvinnor har på den här radiokanalen vittnat om de fasor de upplevde som tyska tonårsflickor 1945. De tyskar i Ostpreussen som ändå överlevde krigsslutet och tiden efteråt skulle sedan etniskt rensas genom att i godståg skickas västerut.

Även en del ryssar kände vämjelse för det som drabbade civilbefolkningen. En av dem var författaren och sedermera nobelpristagaren Alexandr Solsjenitsyn. Han fick åtta år i Gulag för sin frispråkighet efter att bland annat i samlingen "Ostpreussiska nätter" ha skrivit:

"Ännu jungfru, blir till kvinna
och som kvinna snart till lik
Redan omtöcknad, ögat blodigt
ber hon: "Döda mig, soldat!"

Det som gjorde flyktingarnas situation så prekär var att Röda armén snabbt lyckades innesluta både områdena kring Königsberg och Danzig. Den kalla vintern 1945 gjorde att åtskilliga i de ändlösa flyktkaravanerna förfrös. Det förekom att utmattade mödrar fick lämna sina ihjälfrusna barn vid vägkanten. Men samtidigt öppnade kylan en märklig flyktväg. Utanför Königsberg, på Frisches Haff, frös vattnet ut till de långsmala och sandiga landremsor, som på tyska kallas Nehrungen, av andra Europas Sahara, vilka nästan omslöt den delen av Östersjön.

Över isen drog januari-februari 1945 ett ändlöst tåg av människor, hästar och vagnar, ofta med vatten över fotknölarna. En av flyktingarna Annemarie Kniep berättar:

"På båda sidor vägen över isen låg döda hästar och människolik, vilkas snipiga gula ansikten stirrade upp mot himlen. Inte långt ifrån oss stod en kvinna i en vattensamling. Hästen vägrade att fortsätta att dra hennes vagn."

Och ett annat ögonvittne, prästen Paul Bernecker:

"Ett antal flyktingar frös ihjäl på isen. För en mamma hade till exempel två av hennes barn frusit ihjäl när hon var halvvägs över. Hon var tvungen att lämna dem på isen och dra vidare med sina två andra barn. När hon äntligen kom fram till landremsan var också dom döda"

Många dödades också genom de ständiga anfall från luften som flyktingkolonnerna utsattes för. På den öppna isen var det omöjligt att ta skydd. Många mejades skoningslöst ned av de anfallande planens kulsprutor. Hästar gick ned sig i vakar som öppnats av bomber och människor drunknade i det kalla vattnet.

Ändå var det nästan en halv miljon som tog sig de två tre milen över isen, en vandring som ibland tog flera dagar. Målet var hamnen i Pillau, där en ortsbo som såg flyktingskarorna välla in i staden berättade:

"Hungriga, nästan förfrusna, hetsade och plågade av en vild rädsla, många
nästan vansinniga, andra stumma och likgiltiga av fasa och ängslan, knappt det nödvändigaste med sig hade åtskilliga lämnat sina gamla bakom sig,begravt sina förfrusna barn i snödrivorna längs vägen. Vad kunde mödrarna känna? Kanske att ett dött barn var en börda mindre?"

Vid hamnen i Pillau var det dag efter dag en enorm trängsel av frysande och hungriga flyktingar som alla så fort som möjligt ville komma ombord på någon av båtarna västerut. De stod där i timmar, ja ibland i dygn, och väntade för ingen vågade lämna sin plats. Då och då decimerades deras antal av attacker från luften.

Men varje dag kunde tusentals, ofta tiotusentals, lämna Pillau i båtar som dock ofta gick bara till Danzigområdet med bland annat hamnen Gdynia, eller Gotenhafen som tyskarna sa. Därifrån avseglade den 30 januari den stora passagerarbåten Wilhelm Gustloff med många tusen flyktingar ombord. Hon eskorterades av två motortorpedbåtar, men det var svår sjögång och nedisning så den ena av dem måste anlöpa hamn.

Vid nio-tiden på kvällen hade Gustloff på sin färd västerut i södra Östersjön kommit ungefär i jämhöjd med Stolpe Bank. Så här berättar kapten George Wellers om vad som då hände:

"Just när jag stod i dörröppningen till navigationshytten gick en chockvåg genom skeppet. Explosionen var så stark att jag kastades uppåt och slog huvudet mot dörrposten. 'Minor', skrek jag och i ett skutt var jag framme vid maskintelegrafen och drog i stoppspaken. Men så sakades fartyget av en andra och tredje stöt. Hon började få slagsida mot babord. Jag såg hur fören sänktes och vattnet redan spolade över den. På grund av lutningen nedåt kanade människorna på fördäck ned i vattnet, räddningslöst förlorade."

Nej det var inte minor utan den sovjetiska ubåten S 13 under kapten Alexander Marinesko som hade träffat med tre torpeder. I den sovjetiska kommunikén hette det:

"Luften darrade av de tre väldiga explosionerna. En av torpederna träffade i höjd med förmasten på det fascistiska transportfartyget. Den andra midskepps och den tredje i aktern. Det var motorfartyget Wilhelm Gustloff med 6100 hitlerister ombord."

Nu tog det över en timme innan Gustloff definitivt sjönk så över ett tusen människor kunde trots det iskalla vattnet rädda sig. Den eskorterande motortorpedbåten tog upp hundratals ur det tvågradiga vattnet. Men så fick den signaler om att den sovjetiska ubåten fortfarande lurade på knappt en sjömils avstånd. Den var då tvungen att sätta full fart varvid flera livbåtar kantrade.

Innan hon dog av nedkylning i en av livbåtarna kunde en ung kvinna berätta om sitt olycksöde: Vid första torpedsmällen hade hennes äldsta barn krossats under en nedfallande koffert. Hennes andra barn hade trampats ihjäl under den panikartade flykten upp på däck. Där hade hennes minsta spolats bort av en stormvåg.

Tidigare har det sagts att det var drygt 5000 människor som följde Gustloff ned i djupet. En av de överlevande hette Heinz Schön, vid förlisningen 18 år gammal. Han har ägnat resten av sitt liv åt att forska om olyckan och också skrivit böcker om den. Inte minst har han intervjuat andra överlevande från Gustloff, av vilka 177 stycken ännu var i livet för ett år sedan.

Häromåret fick Heinz Schön kontakt med inskeppningsofficeren som hade ansvar för att registrera alla som hade gått ombord på Gustloff. Han fick då veta att hon tagit ombord --inte 6 600 människor som tidigare antagits-- utan 10 582. Det skulle innebära att över 9000 människor omkom i Östersjön den mörka, kalla januarinatten för 55 år sedan. Undertiteln till Schöns senaste bok lyder därför "Die grösste Schiffskatastrophe der Geschichte", historiens största fartygskatastrof.

Elva dagar efter Gustloffs undergång stod kapten Marinesko för sina nästa bedrift. Då torpederade hans ubåt lasarettsfartyget Steuben, som sjönk på sju minuter. Ändå kunde 600 rädda sig, men 3000 flyktingar och sårade soldater följde med i djupet. Bland de räddade fanns den skallskadade soldaten Franz Huber. Han berättade senare hur han hört offren skrika ut sin dödångest:

"Jag hörde också, hur de bad 'Fader vår' med stämmor jag hört varken förr eller senare"

Ubåtskaptenen Marinesko skulle efter kriget förlänas en av sitt lands finaste utmärkelser, då han utnämndes till "Sovjetunionens hjälte". Att han sett till att många tusen kvinnor och barn fick en kvalfull död brukar i krig inte vara någon belastning -- om man inte tillhör den förlorande sidan förstås.

Ofta försökte dessa evakueringsfartyg gå i konvoj. Men den gamla skorven Karlsruhe på knappt 900 ton kunde den 11 april 1945 inte hålla de andras fart och blev efter och därför ett lätt byte för sovjetiska torpedplan. Ombord fanns bland andra flyktingar också den gamle läraren Otto Fritsch. Han hade tillsammans med sin fru, dotter och tre barnbarn varit på flykt under fyra veckor i Ostpreussen. Under de strapatserna hade hans hustru och yngsta barnbarn dött. Nu tillhörde han de räddade från Karlsruhe. När han letade efter sina anhöriga fann han sitt yngsta barnbarn, en treårig pojke, insvept i filtar. Ett par matroser berättade att de fiskat upp den lille parveln, när han förtvivlat gråtande hade suttit grensle över en stock. Men hans dotter och det återstående barnbarnet tillhörda de 850 drunknade.

Ett av de tyska fartygen som 1945 räddade flyktingar västerut över Östersjön hette Goya. Det var kanske ett dåligt omen, för det var ju Francisco Goya, som under Napoleonskrigen skapade den skakande grafikserien Desastres de la Guerra, "Krigets fasor".

Goya hämtade människor från Hela, en långsmal halvö utanför Danzig (nu: Gdansk). Där hade hundratusentals tyska kvinnor, barn och andra civila samlats, utmattade efter dagar och nätter på flykt undan Röda armén. Tätt sammanpackade var de nedgrävda i sanden, kringrända och ständigt utsatta för granat- och bombangrepp. Varje dag fick döda skyfflas ned i massgravar. Vid ilastningen på räddningsfartygen utspelades uppslitande scener, när barn i trängseln skildes från sina föräldrar eller utmärglade människor inte fick plats på båtarna.

Tre veckor före krigsslutet, den 16 april 1945, avseglade Goya från Helahalvön, fullastad med flyende människor. Strax före midnatt träffades hon av två torpeder från den sovjetiska ubåten L 3 under befäl av kapten Konovalew. Hon sjönk på fyra minuter, så därför kunde bara 165 människor räddas, medan uppåt 7000 omkom i Östersjön, de flesta barn kvinnor och gamla män. Ändå fortsatte de tyska sjömännen att veckorna efteråt transportera många tiotusentals flyktingar västerut, ja till och med dagarna efter krigsslutet anlände till Schlesvig-Holstein många båtar med flyktingar.

Nu innebar det inte alltid säkerhet att angöra en hamn västerut. Andros på 5000 ton lyckades den 12 mars 1945 ta 2000 flyktingar från Pillau (nu: ryska Baltijsk) till Swinemünde (nu: polska Swinoujscie). Men just när de skulle gå iland och känna den efterlängtade tryggheten anfölls Swinemünde av 700 brittiska och amerikanska plan, som fällde 1500 ton bomber. 570 av passagerarna dödades. Det var ändå bara en bråkdel av dem som dödades vid den attacken. Jag har besökt kullen Golm på ön Usedom, där Swinemünde låg. Där finns en massgrav, som påstås innehålla 20 000 bomboffer.

Många av flyktingfartygen angjorde det tyskockuperade Danmark och jag har här på radion intervjuat tyskfödda Tyresöbor som då i åratal hamnade i jättelika flyktingläger. De har dock inte klagat på den behandling de fick i Danmark Men i fjol avslöjades i dansk Historisk Tidskrift av överläkaren och historikern Kirsten Lylloff att 1945 dog 13 492 tyska flyktingar i Danmark. De led av sjukdomar som tarminfektioner, uttorkning, undernäring och scharlakansfeber.

Men det mest uppseendeväckande med Lylloffs studie var att av de tyskar som dog var omkring 7000 barn. Och inte nog med det: De danska läkarna vägrade att ge hjälp, när tyska mödrar kom med sina nästan döende spädbarn. Lylloff skriver:

"Officiellt förklarade sig läkarna med att de skulle skada förhållandet till de allierade om flyktingarna fick hjälp"

Krig tycks alltså också i schyssta demokratiska länder uppamma en rasism som förstör den mest elementära läkaretik.

Den allra märkligaste och mest tragiska katastrofen på Östersjön inträffade dock den 3 maj 1945, tre dagar efter Hitlers död och bara fem dagar före krigsslutet. Det här var under en tid av kriget då de allierade sedan länge hade nästan fullständigt luftherravälde och i lugn och ro kunde bränna bort också militärt betydelselösa kulturstäder som Dresden och Pforzheim.

"Vi hade order att skjuta på allt som rörde sig",berättade en brittisk pilot.

Och de gjorde de också. Den svenska Rödakors-expeditionens lastbilskolonner angreps tre gånger i fullt dagsljus, trots att bilarna var skyltade med svenska flaggor och stora röda kors. Ett tjugotal kvinnor, just räddade från koncentrationslägret Ravensbrück, dödades av dessa attacker liksom en svensk chaufför, Erik Ringman. En ung svensk löjtnant, Gösta Hallquist, skallskadades svårt men överlevde tack vare att läkare i Schwerin trots de mest primitiva och kaotiska förhållanden ännu följde läkaretiken. Hallquist skrev för fem år sen en alltför förbisedd bok om dessa tragedier.

I Lübeckbukten vid staden Neustadt låg den 3 maj i hamnen och på redden fyra fartyg: Atena, Deutschland, Thielbeck och den största och ståtligaste av dem alla, passagerarfartyget Cap Arcona. Bernadotte-expeditionens läkare Hans Arnoldsson hade på morgonen meddelat britterna att 10 000 fångar från koncentrationslägret Neuengamme hade evakuerats till dessa fartyg. Men som britterna sedan förklarade var det "failure in communications" och "the message went astray". Alltså anfölls Neustadt på eftermiddagen av brittiskt flyg. Ombord på Cap Arcona och de andra båtarna försökte man med vita flaggor och lakan markera fartygens karaktär. Det hjälpte föga. Alla utom Atena sänktes. Över 7000 människor av många olika nationaliteter drunknade eller brändes till döds. De hade överlevt lägrens fasor men i samma ögonblick som fred, frihet och ett drägligt liv var snubblande nära blev också de offer för krigets vansinne.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Uppläsare under det här programmet var Monica Schelin. Som källor har jag bland annat använt:
Günter Böddecker: DIE FLÜCHTLINGE. Die Vertreibung der Deutschen im Osten (Herbig 1980)
Alfred M de Sayas: The German Expellees. Victims in War and Peace (St Martins, New York 1993)
Dokumentation der Vertreibung der Deutschen aus Ost-Mitteleuropa ( sammanställd i 8 band av en vetenskaplig kommission i Bonn på 1950-talet men utgiven först 1984 av dtv, München)
Deutscher Ostdienst (nr 5/99) 9 343 Menschen riss die "Gustloff" mit in den Tod
Hans Arnoldsson: Natt och dimma (Stockholm 1946)
Gösta Hallquist: Från en hjälpinsats med de vita bussarna i krigets Europa 1945 (Malmö 1995)
John Sack: An Eye for an Eye (Basic Books, New York, 1993)
Per Landin: Slottet som försvann (Symposion, Eslöv, 1999)
TT-RB 23/5 1999 (om dansk Historisk Tidskrift)
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
(Hörs på www.tyresoradion.se En repris från "Succékanalen 91,4", Tyresöradion 2000)

ÅKE SANDIN

"EN BEFÄSTNING AV HEMLIGHETSMAKERI OCH SMUSSEL”

Romarna var i flera hundra år vana vid att krigiskt segra och utvidga sitt imperium. Men de hade i alla fall insikten om att offren för deras framfart var ömkansvärda. De myntade uttrycket ”Vae victis”, ve de besegrade.

Våra dagars imperier, tidigare Storbritannien och Sovjetunionen och i dag USA, visar sällan medlidande med sina offer. De besegrades lidanden tystas ned och deras ledare ställs inför rätta och döms till döden eller till hårda straff.

Förlorarnas lidanden och segrarnas många krigsförbrytelser blir inte ämnen för Hollywood och andra västerländska medier, som koncentrerar sig på segrarnas hjältemod och ”rättfärdiga” krig och på förlorarnas förbrytelser och allmänna uselhet. För att riktigt demonisera motståndarna/förlorarna har under de senaste åren dessutom ordet ”ondska” flitigt börjat användas – inte bara av muslimska fundamentalister utan också av sekulära västliga ledare.

Det har blivit märkligt tyst om Libyen efter det att Nato med svensk hjälp fixade till ett regimbyte. Men det har sipprat fram att "segrarna" sätter tiotusentals motståndare i fängelse, där de utsätts för tortyr och våldtäkter.

Har man oturen att leva under en regim som förtörnar västmakterna kan man vara hur oskyldig som helst utan att ens lidanden beaktas. Som Noam Chomsky påpekat indelar vi ofta de av krig drabbade i ”värdiga” och ”ovärdiga” offer.

1993 utkom boken Tie Tampereelle (Vägen till Tammerfors), skriven av Heikki Ylikangas, professor i historia vid Helsingfors' universitet. Den handlar om det finska inbördeskriget 1918, då de ”vita” besegrade de ”röda”. Det var från båda sidor precis så grymt som de flesta krig brukar vara.

Slutkapitlet i boken har rubriken "Ett kollektivt trauma". Ylikangas menar, att inbördeskriget ända till i dag efterlämnat djupa ärr:

”Den svåraste bitterheten förorsakas av hemlighållandet, av att den segrande parten försöker skyla över de våldsdåd dess soldater gjort sig skyldiga till. Bara om och när dessa våldshandlingar visas i öppen dager på samma sätt som den förlorande partens alla brott har visats, och de skyldiga i och med avslöjandet så att säga får sitt straff och våldsdådens offer sin upprättelse, tynar traumat bort. I annat fall blir det bestående --trots tidens gång."

Ylikangas påstår att "samtliga brott som den röda sidan begick har grävts fram och visats upp", medan den segrande vita sidan för att tysta sitt dåliga samvete har "byggt en befästning av hemlighetsmakeri och smussel".

De två europeiska folk som drabbades värst av andra världskriget var ryssarna och tyskarna. De dödades i tiotals miljoner. Men inga minnesstunder, skolföreläsningar eller medieprogram ägnas åt deras öde.

Att krigen fortsätter är bland annat en följd av att segrarnas bild av dem dominerar. Få saker har varit så krigsframkallande som den svart-vita beskrivningen av avskyvärda besegrade och goda, rättfärdiga segrare.
---------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1308) 2012-02-12

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1308) 12 feb till ….

….tlll Sveriges Radios Studio Ett som (30/1) hade ett inslag om att 40 procent av Indiens barn under fem år är undernärda. Det står i bjärt kontrast till den indiska medelklassens snabba ekonomiska framsteg och är ett stöd för Tuffs projekt bland de fattigaste av de fattiga i Indien.

….till den 33-årige serbiske regissören Marklo Cvejic som tagit upp ett tidigare tabubelagt ämne i en film om Jugoslaviens tyska befolkning. Vid krigsslutet 1944-45 . internerades 170 000 tyskar i eländiga koncentrationsläger, där 51 000 av dem dog, däribland 6000 barn.

….till den brittiske journalistveteranen och mellanösternkännaren Robert Fisk, vars rubrik på sin artikel i The Independent (4/1) har texten: "An attack on Teheran would be madness"

….till tuff-aktivisten och förra Tyresöbon Marianne Stieger, som nu tackar för det mangogram hon fått på sin 75-årsdag. Hon skriver: "Vet ni, det känns helt underbart nu när jag fyllt 75 och kroppen helt sakta börjar vissna. Då tänker jag med tillförsikt på "mina" träd och fylls av en härlig glädje. Tänk så mycket frukt dessa träd bär varje år och tänk så mycket glädje jag därigenom har kunnat sprida! Kära TUFF-gänget, tusen tack för att jag nu kan sprida ytterligare glädje ibland människorna i vårt projekt i det fattiga Dharampur!"

….till den antikärnvapengrupp, som nu i Svenska Freds har bildats bland annat av aktivister i lokalföreningarna Nässjö, Ulricehamn och Tyresö. Lördagen den 10 mars anordnar den ett heldagsseminarium i Kulturcaféet Kvarnhjulet i Tyresö. Där medverkar bland andra Meit Krakau och Leonore Wide från Svenska läkare mot kärnvapen. Alla är hjärtligt välkomna.

….till spännande Tuff-möten i Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80: Tisdag 14 feb kl 19: Vad säger Mayakalendern? Ulla Carina Sellergren inleder en träff i diskussionscaféet Filosofika. "Går jorden under den 21 december?" är en av frågorna? Fika och gemyt ingår som vanligt. Hjärtligt välkommen!

Tisdag 21 feb kl 19: Våldets Irak. Barnbiblioteken oaser i Bagdad!
Anita Lilburn och Widad Zaki är kännare av Irak och kan berätta om de barnbibliotek i Bagdad som Tuff stöder finansiellt. Välkommen till ett angeläget möte!

Bengt Svensson: En gammal "terrorstämpel"!

Hej alla lyssnare på radio Tuff!(www.tyresoradion.se)

Sedan en vecka eller rentav två har vi skön vinter i Harvaremåla. Sjöisarna är decimetertjocka, och ungdomen spelar bandy på ma'arna, dvs översvämmade åkrar längs kusten. Domherrarna underhåller utanför fönstret, och ibland promenerar ett par fasaner förbi.

Den republikanska primärvalscirkusen har just passerat Nevada, en delstat som har två miljoner invånare och lever på turism. Två tredjedelar av befolkningen bor i Las Vegas och en sjättedel i Reno. Den sista sjättedelen är utspridd på ett halvdussin småstäder, av vilka den största är delstatens huvudstad, Carson City, stor som
Karlskrona.

Jag ska nu berätta om det drama, som utspelades i Carson City för snart ett halvsekel sedan, på det glada sextitalet, alltså. Min svåger, ännu tonåring, försökte skrapa ihop några dollar på att sälja uppslagsverk. Varför han gjorde det i Carson City av alla platser, hade han svårt att förklara för mig. Han kånkade alltså runt med några uppslagsböcker från dörr till dörr. I en av de snyggare villorna öppnades dörren av en fin dam, som förstås inte var intresserad.

Men när min svåger var på väg ut, frågade hon honom, om han hade tillstånd att sälja uppslagsverk, vilket han förstås inte hade. På gatan, några minuter senare, möttes han av flera polisbilarmed tjutande sirener. När poliserna rusade ut, såg han sig omkring för att se vem de kunde vara ute efter. Det visade sig vara min svåger
himself. Han arresterades och låstes in i en cell över natten, skäligen misstänkt för att ha sålt uppslagsverk utan tillstånd. Det visade sig, att den fina damen var polischefens hustru. Han släpptes nästa dag och har sedan aldrig satt sin fot i Carson City.

Vid den tiden var han statslös men bodde som laglig invandrare i USA sedan tidiga tonår. Själv kallade han sig stolt för en sann världsmedborgare. Han reste på ett pass utfärdat av FN.

Många år senare blev han australisk medborgare av praktiska skäl. På väg till San Francisco för några år sedan blev han stoppad av passpolisen under mellanlandningen på Hawaii. Hans namn hade dykt upp i immigrationskontrollens lista på folk, som begått brott i USA. Efter ingående förhör tilläts han fortsätta sin resa. I sin jakt på misstänkta terrorister hade Homeland Security digitaliserat brottsregistren från 50 år tillbaks och lagt in dem i sin enorma databas. Och där ligger de. Min svåger åker in på förhör varje gång han ska besöka Förenta Staterna.

Så vad ni än gör, när ni kommer till Carson City i Nevada, försök inte sälja uppslagsverk utan tillstånd, om ni inte vill bli terroriststämplade för resten av livet.

Bengt Svensson
för radio Tuff i Harvaremåla

Spännande Tuff-möten feb-mars

Där intet annat anges äger mötena rum i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80 Tyresö

Tisdag 14 feb kl 19: Vad säger Mayakalendern?
Ulla Carina Sellergren inleder en träff i diskussionscaféet Filosofika. "Går jorden under den 21 december?"
är en av frågorna? Fika och gemyt ingår som vanligt. Hjärtligt välkommen!


Tisdag 21 feb kl 19: Våldets Irak. Barnbiblioteken oaser i Bagdad!
Anita Lilburn och Widad Zaki är kännare av Irak och kan berätta om de barnbibliotek i Bagdad som Tuff stöder finansiellt. Välkommen till ett angeläget möte!

Lördag 10 mars kl 10-16: För en kärnvapenfri värld.
Svenska Freds kärnvapengrupp ordnar ett seminarium om kärnvapen med Meit Krakau och Leonore Wide från Svenska läkare mot kärnvapen och med Anne Marte Skaland från norska fredsrörelsen. Fika ingår!
PLATS: Kulturcaféet, Föreningsgården Kvarnhjulet, hus C.

Måndag 19 mars kl 19: Afghanistan.
Studenten Shahpoor Omidy har besökt sitt barndoms Afghanistan och gjort en kortfilm med titeln "En annan syn på Afghanistan". Tid för fika, frågor och diskussion.

Lördag 24 mars kl 9.30: TUFFs årsmöte.
Alla medlemmar är välkomna på Tuffs årsmöte då bland annat ny styrelse skall väljas. Välkommen också att ingå i styrelsen!
Tuff har nu varit oavbrutet aktivt i 45 år!
--------------------------------------------
Tipsa vänner och bekanta om Tuffs omfattande hemsida www.tuff.fred.se
RADIO TUFF som läggs på ny varannan söndag kl 17 ingår i Slingan på 91,4 MHz.
När som helst kan man lyssna på www.tyresoradion.se där vi i fliken ”Arkiv” kan höra tidigare Radio Tuff och i ”Sagt om 91,4” se många lyssnaromdömen.

TUFF-bladet vintern 2012

Tuff-biståndet 2011
Också 2011 var Tuffs bistånd omfattande: Till skolprojekten i Indien skickades 265 000 kr till fattiga krigsdrabbade i Afghanistan, 5 000 kr och till fattiga gamla flyktingkvinnor i Belgrad 10 000 kr. Tuff har inga offentliga bidrag men alla i Tuff jobbar oavlönat, så varje insamlad krona kan oavkortad skickas till

Bravo Finningeskolan!
I december anordnade Finningeskolan i Strängnäs en Indien-vecka varvid man jobbade in 48 000 kr till Tuff-projekten i Indien. Andra skolor som under 2011 bidragit till biståndet är Tyresöskolorna Kumla, Strandskolan, Tyresö skola samt Alléskolan i Floda

Hur pengarna används
Vår indiske partner Bhikhu Vyas lämnar regel-bundna rapporter om projekten. Hans senaste text handlar om projekten som det senaste halvåret finansierats av Tuff. Det finns att läsa på ”Senaste från Bhikhu. Latest reports” Se www.tuff.fred.se

17 000 kr för mangogram
Under 2011 köpte många solidariska och kloka Tuffs mangogram, sammanlagt för över 17000 kr, för att gratulera eller hedra någon avlidens minne. För 5 kronor blir det ett nytt träd dignande av mangos i fattiga indiska byar. Bhikhu Vyas upppger att nu finns 108 500 mangoträd eller plantor i Dharampurs 200 fattiga byar. Mangogram kan beställas av Monica Schelin, tel 08 – 712 2581.

Tuff fyller 45 år
Tuff grundades i februari 1967 i ett fullpackat Bollmora bibliotek, där bland andra Per Oscarsson och Per Anders Fogelström talade. Sedan dess har föreningen haft en ständigt lika hög aktivitet. Se till exempel www.tuff.fred.se

Bli aktiv i styrelsen!
Vill du göra en insats och komma med i det trevliga gäng som utgör Tuffs styrelse, hör av dig! Vi behöver vara fler som jobbar. Ny styrelse utses av årsmötet som äger rum den 24 mars. (Se kalendariet)

Tuff har sorg
Den 27/1 begravdes Margaretha Petersen. Hon var i många år en hängiven Tuff-aktivist med ett stort engagemang för Indien. Många av hennes indiska vänner har också framfört sina kondoleanser. Se till exempel bloggen www.tuffsandin.blogspot.com

"Margaretha Square"
Våra indiska partners planerar nu att hedra Margarethas minne genom en friluftsaula med kakelgolv och blomsteruppsättningar. Den skall anläggas vid ett elevhem för indiska flickor och döpas till Margaretha Square. Förut finns i trakten också Petersen Reading Room. De som vill hedra Margarethas minne kan lämna ett bidrag på Tuffs insamlingskonto, plusgiro 79 36 36 -2. Märk talongen med "Margaretha"

Barnbibliotek oaser i Irak
Gång på gång berättar medierna om bomber i Irak, vilka dödar många oskyldiga, Men i våldets Bagdad finns två barnbibliotek, som är oaser för läsning, teater och sång för barn av olika religioner. De finansieras från Sverige och Tuff bidrog härom året med 20 000 kr. Nu vill vi hjälpa till igen så vi vädjar på nytt om bidrag på Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36-2. Märk med "Bagdad"!

Tuff ökar sitt medlemstal!
Tuffs mål 2011 var att uppnå 400 betalande medlemmar. Det lyckades genom att 45 nya medlemmar anslöt sig. De satte alltså in 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6, som är helt skilt från insamlingskontot, varifrån alla pengar skickas oavkortat till ändamålet.

Beroende av medlemmarna
Utan offentliga bidrag är Tuff i den gamla fina folkrörelsetraditionen helt beroende av många medlemmar och de aktivas oavlönade arbete. Så värva gärna en ny medlem!

-------------------------------------------------
Citatet:
"Det finns ingen väg. Men om många börjar gå blir det en väg" (Indianskt ordspråk)

"Goda" och "onda" kärnvapen

De fem första som skaffade sig kärnvapen var andra världskrigets segrarmakter USA, England, Frankrike, Ryssland och Kina. Trots de jättelika massmorden på japaner i Hiroshima och Nagasaki accepterades segrarmakternas kärnvapeninnehav. Dessa länder dominerade också medierna, så vi indoktrinerades med att det gällde "goda" kärnvapen, som bevarade terrorbalansen och innehades av "goda" och ansvarstagande stater.

På 50-talet tyckte en majoritet av svenskar att vi i Sverige skulle skaffa kärnvapen, Våra blågula atombomber ansågs goda, eftersom de skulle försvara oss mot det sovjetiska hotet, som våra medier ständigt varnade för. Men så lyckades fredsrörelsen genom olika kampanjer att vända opinionen och svenska kärnvapenplaner blev politiskt omöjliga.

I många år har man nu varnat för att Iran "snart har kärnvapen". Nu vidtas sanktioner mot landet och agenter utför märkliga mord på öppen gata i Teheran, till exempel när en ung iransk atomforskare dödades i sin bil nyligen, ingalunda första incidenten av detta slag.

Samtidigt accepterar man att Israel är den enda staten i mellersta östern som har kärnvapen. Dessa tycks betraktas som "goda".

Hotet från "onda" kärnvapen fick 2003 motivera anfallet på Irak. Sedan visade det sig att Saddam inte hade några massförstörelsevapen. Chefen för IAEA (Internationella atomenergi organet) Hans Blix hade haft rätt när han hävdat att inget tydde på att Irak hade dessa vapen, men den gången talade han för döva öron. Nu Resonerar han om Iran och skriver bland annat (Fokus 24/1 2012):

"För amerikanska och israeliska hökar har förhandlingar, sanktioner och sabotage länge setts som hopplösa mjukis­metoder. De har egentligen aldrig trott att något annat än väpnat våld eller direkt hot om våld skulle vara verksamt, och de är beredda att stämpla allt annat som farlig eftergiftspolitik. Slå till innan Iran har en bomb, är deras stridsrop."

Blix tycker att det är förvånande att ingen ännu tycks ha påpekat att bombningar i Iran skulle vara ett brott mot FN-stadgan. Och om de ändå sker frågar han:

"Tror någon att Iran skulle avstå från motangrepp och betvivlar någon att en annars av många iranier avskydd regim skulle få fullt nationellt stöd för en kamp mot amerikanskt övervåld?"

Nu sätter amerikanska hangarfartyg kurs mot Persiska viken, vars östra kust är iransk. Iran hotat att stänga Hormuzsundet.

I Persiska viken ligger östaten Bahrein. SvT sände den 22 januari en dokumentär om de folkliga demonstationerna i fjol i detta lilla land. Många upprördes av att regimen till och med kunde tortera eller döda läkare, som följde sin läkaretik genom att behandla skadade demonstranter.

Många förvånades också av att detta försök till "arabisk vår" inte hade USA:s och Natos stöd. Kan det möjligen bero på att amerikanska femte flottan har en bas i Bahrein?
-----------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1307

ROSOR från RADIO TUFF (NR 1307) 29/1 2012 TILL…

....till Tyska kyrkan i Malmö, vars kollekt nyligen på 1990 kr tillföll Tuffs insatser för gamla fattiga flyktingkvinnor i Belgrad, dit Tuff under 2011 skickade 10 000 kr. Det var Tuff-medlemmen Marianne Stalbohm Stieger, som övertygade kyrkan att stödja denna aktivitet. En särskild ros också till Marianne som den 1 februari fyller år, jämt delbart med femton

....till president Obama, som nu planerar en fem-procentig reducering av USA:s militärkostnader. Men en tagg i denna ros är att USA:s militära kostnader ändå kommer att motsvara de sammanlagda rustningarna i världens tio näst mest militaristiska stater.

….till riksdagsledamoten Kerstin Lundgren, som är centerns utrikespolitiska talesperson. På DN-Debatt (15/1) skriver hon under rubriken "Tiden inne för Sverige att erkänna Palestina som stat". Det är en välkommen avvikelse från den hittills förda svenska regeringspolitiken.

….till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas som skickat en utförlig redogörelse (News Bulletin) om de Tuff-stödda projekten i Indien. Han talar om "generösa bidrag" och syftar på de 265 000 kr som Tuff skickade till de indiska projekten före jul. Han berömmer Finningeskolan i Strängnäs som i december under en Indienvecka jobbade in nästan 48 000 kr för Tuff-projekten. Och inte minst skriver han minnesord över vår bortgångna Tuff-aktivist Margaretha Petersen: "Terrible Loss for Tuff & Dharampur" är hans rubrik på detta avsnitt. Bhikhus hela redogörelse finns på Tuffs hemsida www.tuff.fred.se närmare bestämt i fliken http://abcitron.net/tuffnet/tuff/bhikhu-06.htm

….till De vackra minnesord Margarethas närmaste anhöriga har skrivit och lagt in på www.mpetersen.se

….till Margarethas vänner, som börjat skicka bidrag till det Margaretha Square som för att hedra hennes insatser för Indien nu ska anläggas vid ett elevhem för flickor i Bilpudi. Bidrag kan lämnas på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Märk talongen med "Margaretha"

….till Tuffs aktiva mötesverksamhet under kommande veckor. Det börjar med diskussionscaféet Filosofika den 14 februari och sedan blir det bland annat offentliga möten om Irak och Afghanistan samt ett seminarium om kampen mot kärnvapen.

….till nättidningen Tidskrift för Folkets Rättigheter, som bland annat nyanserar den ensidiga västliga mediebilden av kriget i Libyen. Se www.tffr.org

….till Svenska Freds, som på tal om Folk och Försvars rikskonferens i Sälen nyligen menar att ökad försvarsbudget är fel väg när de verkliga hoten är icke-militära.

NÅGRA FUNDERINGAR KRING TUFFs FILOSOFIKA

Av Göran Flodman

När jag gick med i TUFF 1968, var det 40-talisternas årtionde. Mycket bråk runt om i världen och kårhusockupation i Stockholm. På tidningarna var det kulturvänstern som bråkade värst.
TUFF var då nyss bildat och hade turen – eller snarare Åke Sandin – som gjorde att ordet ”U-land” blev infogat i namnet. Tack var det och satsningen på Indien-projekten undgick TUFF det öde som många andra fredsföreningarna hotades av, nämligen problemet att i längden bibehålla medlemmarnas aktiva intresse.
Men för TUFF gick det bra. Medlemsantalet bara ökade. Ibland undrade man väl att så här kan det väl inte fortgå i all oändlighet, särskilt när SIDA började dra in sina bidrag.
Fram emot 80-talet och senare var det många planeringsmöten ofta på en Ålandsfärja, där det pratades om inriktningen på det fortsatta arbetet.
Jag minns att jag i den vevan läste en förteckning över alla ideella föreningar som fanns i Tyresö. Det var många det, men de flesta handlade om sport och idrott och det var inte jag särskilt intresserad av.
Borde det inte, tänkte jag, finnas plats för en förening eller klubb som sysslade med allmänna kulturella frågor?
Men så insåg jag att det fanns ju redan en sådan förening – nämligen TUFF. För självfallet hör frågor som berör fred och internatinella kontakter i allra högsta grad till kultur i en allmän bemärkelse. När sen Åke började med sina radiosändningar blev det ju ännu mer framträdande. Även om Tyresöradion formellt inte är en TUFF-angelägenhet så misstänker jag att många, på samma sätt som jag, ändå ser Åke Sandins radioprat som en del av TUFFs verksamhet och som en närmast unik kulturell insats.

Jag skickade ändå upp små försöksballonger med frågan om man inte skulle kunna profilera TUFF ändå mer som en kulturförening genom att ordna informella möten om saker som kunde intressera medlemmarna, men som låg lite vid sidan om freds- och biståndsfrågorna.
Och en del sådana möten kom också igång under 80-talet, lite inspirerade av alla de omtalde filosofikaféerna i Paris (och ett par i Sverige) som florerade vid tiden. Men det var först senare som vår vän Bengt Citron kläckte ur sig idén att de borde kallas FILOSOFIKA med tanke på allt kaffe som intogs under tiden vid sidan om de djupa filosofiska tankarna. Och så blev det.
Men det var först på 90-talet som det tog fart. Den 8 november 1992 hade vi det första egentliga Filosofikamötet som handlade om ”Myten om Jesus”, dvs den bok av Alvar Ellegård som nyss hade kommit ut.
Det var vår nu bortgångne Olle Källstigen, som var vår expert från den kyrkliga sidan. Det visade sig senare att just religiösa ämnen väckte ett påtagligt intresse bland deltagarna. På en del möten var det så många som kom att lokalen hade svårt att rymma alla.
Under dessa snart 20 år har det sammanlagt varit 123 sammankomster (38 under 1990-talet och 85 under 2000-talet) med allt ifrån ca 5 till 20 deltagare per gång.
Personligen tycker jag att det vore värdefullt om serierna av Filosofika kunde fortsätta även under det nya året och kanske även senare.
En sak kan vara värd att tänka på. Nog ser det väl ut som att år 2012 kan bli mycket händelserikt. Då tänker jag inte bara på Olympiska spelen utan mer på amerikanska presidentvalet och om hur det ska gå för EU, för Syrien, för Iran och den arabiska våren i allmänhet. Och så förstås klimatdebatten, som har kommit lite av sig på senare tid.
Så nog finns det mycket för Filosofika att göra i våra försök att rädda världen. Själv kan jag inte bidra (86 år), men av TUFFs alla medlemmar finns det säkert många som kan göra en insats.
Så detta är något som jag skulle vilja önska TUFF lycka till.
--------------------------------
Göran Flodman
PS: Nästa möte i diskussionscaféet Filosofika äger rum i Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80 tisdagen den 14 februari kl 19. Ämne: Mayakalendern

Krig förråar även de bästa

Det var länge sen jag tillhörde eliten. Som 20-åring var jag befälselev vid Livkompaniet på Kungliga Västernorrlands regemente. Vi var som det hette i propagandan "gräddan av svensk manlig ungdom", nästan alla nyblivna studenter, jättefint på den tiden.

Vi diskuterade ibland hur vi skulle bete oss om det blev krig. Trots vår ungdom var vi realistiska nog att inse hur otäckt vi skulle hämnas på fiendens dödande av våra kamrater och civila anhöriga. Vi hade inga illusioner om att vi själva skulle undvika att begå övergrepp.

I Sverige, så förskonat från krig, är vi så indoktrinerade av anglosaxiska medier att vi svalt propagandan om att amerikanska soldater, uppfödda på demokrati, bibel och äppelpaj, alltid är renhåriga hjältar. När det ibland uppdagas att de gör hemska övergrepp förklaras det med att det bara är fråga om "ruttna ägg". Att krig förråar även de bästa döljs på det viset.

Nu förfasas opinionen av ett videoklipp som visar några amerikanska soldater som pissar på dödade afghaner. Pissandet anses alltså värre än själva dödandet, soldaters "normala" metod. Afghanerna påpekar luttrat att det inte är första gången sådana skändningar sker.

Redan i Norman Mailers genombrottsbok "De nakna och de döda" finns det scener, som chockerade oss unga USA-frälsta den gången. Där beskrivs till exempel hur några amerikaner tar en japansk soldat till fånga. De pratar med honom och han visar dem inställsamt foton av sina anhöriga där hemma. Sedan mördar de honom kallblodigt.

Ja, i Stilla havet var det verkligen ”War without Mercy”, ett krig utan nåd, som historieprofessorn John D Dower skildrade i sin bok med den titeln. Ännu mera än i andra krig var rasismen extrem från båda sidor. Japanerna beskrevs som apor, löss, galna hundar, kackerlackor, råttor och djuriska undermänniskor, inte bara av amerikanska meniga utan av generaler, ministrar, journalister och akademiker. Inte undra på att kriget slutade med två jättelika massmord. Flera hundra tusen civila japaner dödades av atombomber i Hiroshima och Nagasaki.

Ibland ursäktas krigsförbrytelserna med att japanerna var dödsälskande fanatiker, i varje fall att de ibland slogs till sista man -- något som i andra sammanhang brukar berömmas som heroisk tapperhet. Men kan det bero på att de visste vad som väntade dem, om de gav sig? Professor Dower nämner,att 81 000 japaner dog i västlig fångenskap kring krigsslutet.

Den första ensamflygningen över Atlanten genomfördes 1927 av den svenskättade amerikanen Charles Lindberg (1902-74). Denne superhjälte anmälde sig som frivillig i kriget mot japanerna och deltog med överstes rang. 1970 publicerades hans dagböcker från kriget.

Han berättar där om hur amerikanerna satte upp avhuggna japanska huvuden på pålar längs vägarna. Allt var tillåtna mål, också infödda civila. Han skildrar, hur soldater ger en tillfångatagen japan en cigarett, men så snart han börjar röka skärs hans hals av från öra till öra. Och Lindberg hör skryt om hur man massdödar japanska fångar och menar, att det därför inte är underligt att japanerna slåss till sista man och inte låter sig fångas

Charles Lindberg äcklas också av hur hans kamrater tar japanska kroppsdelar som souvenirer och skickar hem dem. Men som en officer ursäktande framhöll brukade flera av hans pojkar i motsats till andra amerikaner döda japanska fångar, innan de sparkade ut tänderna på dem.

Krig är ingen tebjudning, som Mao påpekade, inte ens om massmördandet sker för demokrati, frihet, mänskliga rättigheter, fosterlandet och andra honnörsbegrepp. Vi som läst Norman Mailer, John Dower och Charles Lindberg blev inte förvånade över Song My, Abu Ghraib och liknande förbrytelser. Bara bedrövade.
-------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1306) 15 jan 2012

Radio Tuffs man i San Francisco Bengt Svensson:

Hej alla lyssnare!

Jag har tagit ledigt från San Francisco och bott i Harvaremåla hela hösten. Vi väntar fortfarande på vintern. Nere på åkern klafsar en skock vita svanar omkring som ett gäng charterturister på villovägar. Men låt mig först berätta för er om konsten att stjäla en julgran:

Gå ut i skogen i god tid och se ut ditt offer. Är du rädd att inte hitta tillbaks till rätt gran, kan du hänga upp några julgransprydnader i den. Sedan går du hem och återvänder inte förrän i skymningen några dagar före jul. Då är du utklädd till en svenska naturskyddsföreningstyp med ryggsäck på ryggen. I den finns en liten såg. Såga av granen längs marken och täck stubben med lite mossa. Lämna granen på ett mer lättillgängligt ställe och gå hem. Återvänd nästa dag i skymningen, utan ryggsäck men gärna med en kikare om halsen och en bok om uggleskådande, ifall du är rädd att möta bonden. När mörkret faller, bär du hem granen.

Resten är idel tindrande barnaögon. Hur enkelt som helst. Nu vill ni förstås veta vem som blir USA:s president nästa år. Det blir Obama, fast helt säker är jag inte. Han skulle samla in en miljard dollar för att köpa TV-reklam, men det verkar gå lite trögt.
Å andra sidan vet jag inte om utgången gör så stor skillnad, särskilt inte för icke-amerikaner.

Kanske inte för oss amerikaner heller. I provvalet i Iowa deltog 120000 personer av en befolkning på 3 miljoner. Mycket lågt räknat har varannan medborgare rösträtt. Det skulle innabära ett valdeltagande på 8%.

Ingen kunde väl ana för 10 år sedan, att USA skulle sitta ner och förhandla med talibanerna, men det är vad som händer nu. I min lokala oberoende borgerliga tidning har de svenska soldaterna i Afghanistan utnämnts till fredsmedlare. Det är förstås välbekant för radio Tuffs lyssnare, att en medlare i en konflikt är neutral och obeväpnad.

I gamla amerikanska gangsterfilmer brukade det finnas en liten fjäskig fjant, som sprang och tjallade för gangsterbossen om vad hans motståndare höll på med eller var hans offer försökte gömma sig. Det var den rollen, som det svenska flygvapnet med sina jas-spaningsplan spelade i Libyenkriget.

God fortsättning på det nya året önskar radio Tuffs man i San Francisco på sabbatsår i Harvaremåla.
--------------------------------------
Bengt Svenssom i Radio Tuff nr 1306 (15-29 jan. 2012)

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1306) 15 jan 2012 till….

….till den brittiske veteranjournalisten Robert Fisk som (13/1) i tidningen The Independent skriver under rubriken "This is not about 'bad apples'. This is the horror of´war". Han menar att de amerikanska soldater som kissar på dödade soldater bara är ett av många exempel på amerikanska och brittiska övergrepp. Hela artikeln finns på http://www.independent.co.uk/opinion/commentators/fisk/robert-fisk-this-is-not-about-bad-apples-this-is-the-horror-of-war-6289046.html

,,,,till Försvarets forskningsinstituts Stefan Olsson, som på radions Studio Ett (12/1) också framhåller att övergrepp och förbrytelser är vanliga i alla stridande arméer.

…till minnet av DN-journalisten Olle Alsén, som nyligen gick bort. Han var en av de första journalisterna som kritiskt granskade den ubåtshysteri som de flesta av hans kollegor ägnade sig åt. När de firade jubileet av någon påstådd sovjetisk ubåtskränkning av svenska vatten hade han som rubrik "Ljugileet". Om Alsén skriver nu en annan känd ubåtsdissident Ingemar Myhrberg: "Han kämpade mot krigshetsare och kärnvapen och korkade militärer och makthavare fast inte elakt utan oftast med sin vänliga humor".

….till den duktiga Kumlaläraren Lisa Norgren Benedictsson, som åtagit sig att vara ordförande vid Tuffs planeringsdag lördag den 21 januari vid Alby Friluftsgård.

….till minnet av Margaretha Petersen, som avled i december. Hennes mångåriga fina insatser i Tuff, inte minst för Tuff-projekten i Indien, har utförligt skildrats i Radio Tuff, på Tuffs hemsida www.tuff.fred.se och i bloggen www.tuffsandin.blogspot.com . Hon begravs fredag den 27 januari kl 14 i Tyresö kyrka. Om man vill närvara vid minnesstunden efteråt, så ska man anmäla detta till gunnar@moex.se , senast den 23/1. För att hedra hennes minne föreslår hennes många indiska vänner att det vid elevhemmet i Bilpudi inrättas en "Margaretha Square". Det blir en samlingsplats på ca 15 x 15 meter, som skall kakelbeläggas och förses med blomsteruppsättningar, en vacker friluftsaula alltså. Tuff har beslutat att stödja detta projekt, som kostar ca 6000 kr. Vill man bidra till detta och hedra Margarethas minne, sätter man in ett bidrag på Tuffs insamlingskonto 79 36 36 -2 och märker talongen med "Margaretha". Hennes anhöriga underrättas självfallet om olika bidrag.

….till alla schyssta som i år bestämmer sig att bli Tuff-medlemmar och därmed hjälper till att minska det krigiska dödandet i världen och gör livet lättare för världens många fattiga.

….till Tuff-biståndet 2011,som var 265 000 kr till indiska skolprojekt, 5 000kr till krigsdrabbade afghaner och 10 000 kr till gamla fattiga flyktingkvinnor i Belgrad

Häftiga program www.tyresoradion.se !

Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1303:e sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 4 december kl 17 och sedan 4 ggr per dygn till den 18 december, när ett nytt Radio Tuff sänds kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och andra program samt se många hundra omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.

PÅANNONS av RADIO TUFF NR 1305:
Veckans rosor delas ut till en indisk partner, Tuffs mangogram, en ny Indienbok, en fredsordförande, ett radioprogram, klarsynta historiker och en DN-recension.

Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl sammanfattar verksamheten 2011 med offentliga möten, bistånd till Indien, Belgrad och Afghanistan, information genom radion och www.tuff.fred.se, ökat medlemsantal osv.

Åke Sandins krönika har rubriken "9 års mördande i Irak. Stöd barnbiblioteken i Bagdad!"

Hampus Eckerman om ökat våld i Afghanistan, valfusk i Tjetjenien, pånyttfödda terrorister och tidigare hackers.

På Succékanalen 91,4 hörs följande program. Också på www.tyresoradion.se :

25/12- 15/1
Christer Dicke är en äkta Bollmorakille, som växte upp på Myggdalsvägen och bor nu på Granängsringen. Han berättar om damhandboll, korpfotboll och sitt mångåriga jobb som brevbärare men också om storebror Peter, känd från Tyresöradion, sin mamma på Sikvägen och mormor i Åsele.

Seta Shukri växte upp i Bagdad och är nu optiker och bor på Lupingränd i Tyresö med elektrikern Johan Norin, uppvuxen i Trångsund. Det blir snack om den kristna armeniska minoriteten i Bagdad, om jul, släkt och olika religioner.

Kaj Berglund bor på Söder men har delat programledarens öde att operera sitt hjärta på Thoraxkliniken. Han basar över tre lastbilar så det blir snack om trafik men också om hans släkts turnerande med tivoli, om förfalskade målningar m m.

Radions kulturredaktion med Terje "Biffen" Engh, Peter "Galento" Dicke och Anders "Korvetten" Gullberg slår till igen med rysliga historier, dikter och allmänt glam tillsammans med programledaren Åke "Bananen" Sandin.

1/1-22/1:
Taimi Björklund är ordförande i den aktiva Finska föreningen i Tyresö, Ari Rantala och Pirjo Silventoinen är med i styrelsen. De berättar om föreningens verksamhet och minns hur det var att för många år sedan flytta till Sverige.

I en repris från 1998 berättar Pirkko Olsson om tiden som krigsbarn i Tumba. Hennes hemort var Kemi norra Finland medan hennes make Arne växte upp i ångermanländska Husum och jobbade på Ericssons med växlar och annan teknik. PRO nämns och Moa Martinsson citeras.

Anita Mattsson, nytt oppositionsråd (s): Barn- och ungdomsfrågor, de gamlas situation, fackföreningarnas försämrade villkor, bedriva politik i motvind, vikten av en levande närradio, att hinna med barn och familj och fritiden i närheten av Drevviken.

Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff hörs nu på det 27:e året med sändning nr 1305 med ”rosor”, krönikor, intervjuer och argumentation för fred och solidaritet. Programledare: Monica Schelin och Åke Sandin.

8/1-29/1:
Börje Eriksson utbildade sig på kvällstid till ingenjör, bor på Gudöterrassen som ganska nyinflyttad i Tyresö, talar initierat om mobiler och annan ny teknik men också om sina engagemang i ABF och PRO, dessutom om sina resor till Sydafrika och Indien och sin beundran för Gandhi, Mandela och Palme.

Christina Melzén (fp) och Ann Sandin-Lindgren (s) sammanfattar kommunfullmäktiges möte från i november då man bl.a. diskuterade VA-taxan, hyresrätter och politikermedverkan. Carema-diskussionen har summets i ett annat program.

Åke Mattsson på Vårlöksvägen i Trollbäcken tillhör den släkt som så framgångsrikt drivit företaget Annas Pepparkakor i Tyresö. Han har hela sitt vuxna liv producerat dessa kakor, som är omtyckta också utomlands. Han berättar om ägoförhållanden, bageriteknik och om Anna och Emma som redan 1929 bakade dessa pepparkakor.

Öringebon Natalie Jogedal har jobbat som modell och mannekäng och och arbetar nu på Telia. Hon berättar om ny teknik såsom slitstarka fiberkablar men också om barn och sin mormor och sitt nyvunna intresse för tennis.

9 års mördande i Irak. Stöd barnbiblioteken i Bagdad!

På 80-talet hade Saddam västmakternas stöd. Då var Iraks motståndare Iran i ett långvarigt och mycket blodigt krig. Men i början av 1991 anfölls Irak av USA och dess allierade. Det var för att befria Kuwait från den irakiska ockupationen året innan. I "Operation Ökenstorm" lyckades de västliga trupperna på kort tid befria Kuwait, efter det att ca 100 000 irakiska killar hade dödats, medan bara ett hundratal amerikaner strök med, faktiskt ofta av "friendly fire", det vill säga genom missriktad eldgivning från de egna.

I sitt beslut att krigiskt ingripa påverkades den amerikanska opinionen och dess politiker av en smart reklamkupp. En tonårig kuwaitisk flicka Nayirah vittnade tårögt och hjärtskärande inför kongresspolitiker och TV-kameror om att hon som sjukvårdsbiträde på ett kuwaitiskt sjukhus hade sett hur den irakiska soldatesken rövat bort kuvöserna och grymt låtit spädbarnen dö på golvet. Efter att slaktandet av irakier upphört avslöjades att flickan aldrig varit i Kuwait under den aktuella tiden utan var dotter till Kuwaits ambassadör i Washington.

Så infördes under många år västliga sanktioner mot Irak. De drabbade mycket mindre diktatorn Saddam än den irakiska civilbefolkningen. Uppåt en halv miljon barn lär ha dött på grund av brist på mediciner mm.

I mars 2003 var det dags för nästa angrepp på Irak. Det motiverades främst med påståendet att Iraks massförstörelsevapen utgjorde ett dödligt hot bland annat mot England. Visserligen hade vapeninspektören Hans Blix funnit att Irak saknade dessa vapen, men han ignorerades av amerikanerna, ja han avhånades rentav av sin partivän Per Ahlmark. Men efteråt fann man inga massförstörelsevapen i Irak. Blix hade haft rätt.

Redan den 1 maj 2003 kunde George W Bush framför en banderoll med orden "Uppdraget slutfört" stolt proklamera segern. Men det var bara början på ett blodbad som till och från varat i hela nio år. Barack Obama hyllar nu vid det amerikanska tillbakadragandet den miljon amerikaner som tjänstgjort i Irak och de 4500 av dem som dödats. Men man glömmer att ungefär 100 000 civila irakier också dödats och att ett par miljoner tvingats fly utom och inom landet. Och bilderna på hur amerikanska fångvaktare misshandlade irakier i fängelset Abu Ghraib för nog tankarna till Saddams fängelsehålor.

Det här nioåriga militära äventyret i Irak har kostat amerikanska skattebetalare så där en 6000 miljarder kronor. Tänk om en större del av dessa pengar använts till fredliga insatser! I Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) har vi tidigare stött Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén med pengar. De finansierar i ännu oroliga Bagdad två mycket besökta barnbibliotek, som blivit en fristad med läsning, teater och annan bra verksamhet för barn från olika religioner. Så använd, liksom många nu börjat göra, Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2 och märk talongen med "Bagdad",

hoppas Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1305) på nyåret 2012