Det var länge sen jag tillhörde eliten. Som 20-åring var jag befälselev vid Livkompaniet på Kungliga Västernorrlands regemente. Vi var som det hette i propagandan "gräddan av svensk manlig ungdom", nästan alla nyblivna studenter, jättefint på den tiden.
Vi diskuterade ibland hur vi skulle bete oss om det blev krig. Trots vår ungdom var vi realistiska nog att inse hur otäckt vi skulle hämnas på fiendens dödande av våra kamrater och civila anhöriga. Vi hade inga illusioner om att vi själva skulle undvika att begå övergrepp.
I Sverige, så förskonat från krig, är vi så indoktrinerade av anglosaxiska medier att vi svalt propagandan om att amerikanska soldater, uppfödda på demokrati, bibel och äppelpaj, alltid är renhåriga hjältar. När det ibland uppdagas att de gör hemska övergrepp förklaras det med att det bara är fråga om "ruttna ägg". Att krig förråar även de bästa döljs på det viset.
Nu förfasas opinionen av ett videoklipp som visar några amerikanska soldater som pissar på dödade afghaner. Pissandet anses alltså värre än själva dödandet, soldaters "normala" metod. Afghanerna påpekar luttrat att det inte är första gången sådana skändningar sker.
Redan i Norman Mailers genombrottsbok "De nakna och de döda" finns det scener, som chockerade oss unga USA-frälsta den gången. Där beskrivs till exempel hur några amerikaner tar en japansk soldat till fånga. De pratar med honom och han visar dem inställsamt foton av sina anhöriga där hemma. Sedan mördar de honom kallblodigt.
Ja, i Stilla havet var det verkligen ”War without Mercy”, ett krig utan nåd, som historieprofessorn John D Dower skildrade i sin bok med den titeln. Ännu mera än i andra krig var rasismen extrem från båda sidor. Japanerna beskrevs som apor, löss, galna hundar, kackerlackor, råttor och djuriska undermänniskor, inte bara av amerikanska meniga utan av generaler, ministrar, journalister och akademiker. Inte undra på att kriget slutade med två jättelika massmord. Flera hundra tusen civila japaner dödades av atombomber i Hiroshima och Nagasaki.
Ibland ursäktas krigsförbrytelserna med att japanerna var dödsälskande fanatiker, i varje fall att de ibland slogs till sista man -- något som i andra sammanhang brukar berömmas som heroisk tapperhet. Men kan det bero på att de visste vad som väntade dem, om de gav sig? Professor Dower nämner,att 81 000 japaner dog i västlig fångenskap kring krigsslutet.
Den första ensamflygningen över Atlanten genomfördes 1927 av den svenskättade amerikanen Charles Lindberg (1902-74). Denne superhjälte anmälde sig som frivillig i kriget mot japanerna och deltog med överstes rang. 1970 publicerades hans dagböcker från kriget.
Han berättar där om hur amerikanerna satte upp avhuggna japanska huvuden på pålar längs vägarna. Allt var tillåtna mål, också infödda civila. Han skildrar, hur soldater ger en tillfångatagen japan en cigarett, men så snart han börjar röka skärs hans hals av från öra till öra. Och Lindberg hör skryt om hur man massdödar japanska fångar och menar, att det därför inte är underligt att japanerna slåss till sista man och inte låter sig fångas
Charles Lindberg äcklas också av hur hans kamrater tar japanska kroppsdelar som souvenirer och skickar hem dem. Men som en officer ursäktande framhöll brukade flera av hans pojkar i motsats till andra amerikaner döda japanska fångar, innan de sparkade ut tänderna på dem.
Krig är ingen tebjudning, som Mao påpekade, inte ens om massmördandet sker för demokrati, frihet, mänskliga rättigheter, fosterlandet och andra honnörsbegrepp. Vi som läst Norman Mailer, John Dower och Charles Lindberg blev inte förvånade över Song My, Abu Ghraib och liknande förbrytelser. Bara bedrövade.
-------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1306) 15 jan 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar