Av Göran Flodman
När jag gick med i TUFF 1968, var det 40-talisternas årtionde. Mycket bråk runt om i världen och kårhusockupation i Stockholm. På tidningarna var det kulturvänstern som bråkade värst.
TUFF var då nyss bildat och hade turen – eller snarare Åke Sandin – som gjorde att ordet ”U-land” blev infogat i namnet. Tack var det och satsningen på Indien-projekten undgick TUFF det öde som många andra fredsföreningarna hotades av, nämligen problemet att i längden bibehålla medlemmarnas aktiva intresse.
Men för TUFF gick det bra. Medlemsantalet bara ökade. Ibland undrade man väl att så här kan det väl inte fortgå i all oändlighet, särskilt när SIDA började dra in sina bidrag.
Fram emot 80-talet och senare var det många planeringsmöten ofta på en Ålandsfärja, där det pratades om inriktningen på det fortsatta arbetet.
Jag minns att jag i den vevan läste en förteckning över alla ideella föreningar som fanns i Tyresö. Det var många det, men de flesta handlade om sport och idrott och det var inte jag särskilt intresserad av.
Borde det inte, tänkte jag, finnas plats för en förening eller klubb som sysslade med allmänna kulturella frågor?
Men så insåg jag att det fanns ju redan en sådan förening – nämligen TUFF. För självfallet hör frågor som berör fred och internatinella kontakter i allra högsta grad till kultur i en allmän bemärkelse. När sen Åke började med sina radiosändningar blev det ju ännu mer framträdande. Även om Tyresöradion formellt inte är en TUFF-angelägenhet så misstänker jag att många, på samma sätt som jag, ändå ser Åke Sandins radioprat som en del av TUFFs verksamhet och som en närmast unik kulturell insats.
Jag skickade ändå upp små försöksballonger med frågan om man inte skulle kunna profilera TUFF ändå mer som en kulturförening genom att ordna informella möten om saker som kunde intressera medlemmarna, men som låg lite vid sidan om freds- och biståndsfrågorna.
Och en del sådana möten kom också igång under 80-talet, lite inspirerade av alla de omtalde filosofikaféerna i Paris (och ett par i Sverige) som florerade vid tiden. Men det var först senare som vår vän Bengt Citron kläckte ur sig idén att de borde kallas FILOSOFIKA med tanke på allt kaffe som intogs under tiden vid sidan om de djupa filosofiska tankarna. Och så blev det.
Men det var först på 90-talet som det tog fart. Den 8 november 1992 hade vi det första egentliga Filosofikamötet som handlade om ”Myten om Jesus”, dvs den bok av Alvar Ellegård som nyss hade kommit ut.
Det var vår nu bortgångne Olle Källstigen, som var vår expert från den kyrkliga sidan. Det visade sig senare att just religiösa ämnen väckte ett påtagligt intresse bland deltagarna. På en del möten var det så många som kom att lokalen hade svårt att rymma alla.
Under dessa snart 20 år har det sammanlagt varit 123 sammankomster (38 under 1990-talet och 85 under 2000-talet) med allt ifrån ca 5 till 20 deltagare per gång.
Personligen tycker jag att det vore värdefullt om serierna av Filosofika kunde fortsätta även under det nya året och kanske även senare.
En sak kan vara värd att tänka på. Nog ser det väl ut som att år 2012 kan bli mycket händelserikt. Då tänker jag inte bara på Olympiska spelen utan mer på amerikanska presidentvalet och om hur det ska gå för EU, för Syrien, för Iran och den arabiska våren i allmänhet. Och så förstås klimatdebatten, som har kommit lite av sig på senare tid.
Så nog finns det mycket för Filosofika att göra i våra försök att rädda världen. Själv kan jag inte bidra (86 år), men av TUFFs alla medlemmar finns det säkert många som kan göra en insats.
Så detta är något som jag skulle vilja önska TUFF lycka till.
--------------------------------
Göran Flodman
PS: Nästa möte i diskussionscaféet Filosofika äger rum i Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80 tisdagen den 14 februari kl 19. Ämne: Mayakalendern
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar