Romarna var i flera hundra år vana vid att krigiskt segra och utvidga sitt imperium. Men de hade i alla fall insikten om att offren för deras framfart var ömkansvärda. De myntade uttrycket ”Vae victis”, ve de besegrade.
Våra dagars imperier, tidigare Storbritannien och Sovjetunionen och i dag USA, visar sällan medlidande med sina offer. De besegrades lidanden tystas ned och deras ledare ställs inför rätta och döms till döden eller till hårda straff.
Förlorarnas lidanden och segrarnas många krigsförbrytelser blir inte ämnen för Hollywood och andra västerländska medier, som koncentrerar sig på segrarnas hjältemod och ”rättfärdiga” krig och på förlorarnas förbrytelser och allmänna uselhet. För att riktigt demonisera motståndarna/förlorarna har under de senaste åren dessutom ordet ”ondska” flitigt börjat användas – inte bara av muslimska fundamentalister utan också av sekulära västliga ledare.
Det har blivit märkligt tyst om Libyen efter det att Nato med svensk hjälp fixade till ett regimbyte. Men det har sipprat fram att "segrarna" sätter tiotusentals motståndare i fängelse, där de utsätts för tortyr och våldtäkter.
Har man oturen att leva under en regim som förtörnar västmakterna kan man vara hur oskyldig som helst utan att ens lidanden beaktas. Som Noam Chomsky påpekat indelar vi ofta de av krig drabbade i ”värdiga” och ”ovärdiga” offer.
1993 utkom boken Tie Tampereelle (Vägen till Tammerfors), skriven av Heikki Ylikangas, professor i historia vid Helsingfors' universitet. Den handlar om det finska inbördeskriget 1918, då de ”vita” besegrade de ”röda”. Det var från båda sidor precis så grymt som de flesta krig brukar vara.
Slutkapitlet i boken har rubriken "Ett kollektivt trauma". Ylikangas menar, att inbördeskriget ända till i dag efterlämnat djupa ärr:
”Den svåraste bitterheten förorsakas av hemlighållandet, av att den segrande parten försöker skyla över de våldsdåd dess soldater gjort sig skyldiga till. Bara om och när dessa våldshandlingar visas i öppen dager på samma sätt som den förlorande partens alla brott har visats, och de skyldiga i och med avslöjandet så att säga får sitt straff och våldsdådens offer sin upprättelse, tynar traumat bort. I annat fall blir det bestående --trots tidens gång."
Ylikangas påstår att "samtliga brott som den röda sidan begick har grävts fram och visats upp", medan den segrande vita sidan för att tysta sitt dåliga samvete har "byggt en befästning av hemlighetsmakeri och smussel".
De två europeiska folk som drabbades värst av andra världskriget var ryssarna och tyskarna. De dödades i tiotals miljoner. Men inga minnesstunder, skolföreläsningar eller medieprogram ägnas åt deras öde.
Att krigen fortsätter är bland annat en följd av att segrarnas bild av dem dominerar. Få saker har varit så krigsframkallande som den svart-vita beskrivningen av avskyvärda besegrade och goda, rättfärdiga segrare.
---------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1308) 2012-02-12
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar