Ett nedtystat tabu

(Den här artikeln är skriven av Lennart Westberg, polisinspektör och militärhistorker. Den har underrubriken "De sovjetiska massvåldtäkterna i Tyskland 1945-46" För några år sedan hade jag förmånen att få intervjua Lennart under en halvtimme på www.tyresoradion.se Artikeln nedan publicerades i fls-aktuellt nr 4/2011, dvs i den tidskrift Föreningen lärare i samhällskunskap ger ut)

En tragedi med mänskliga, demografiska o politiska konsekvenser.

Väpnade konflikter i världshistorien har i alla tider ackompanjerats av skriken från våldtagna kvinnor. Fienden är aldrig lättare att besegra än genom sina kvinnor. Sällan har ett så brutalt massfenomen så effektivt förtigits och tabubelagts under ett halvt århundrade som när minst två miljoner tyska flickor och kvinnor mellan åtta och åttio år våldtogs av den sovjetiska Röda armén i det ockuperade Tyska Riket 1945-46. Inga historiker eller kvinnorättsorganisationer brydde sig någonsin länge om dessa kvinnors öde. Av opportunistiska skäl drog man en slöja av tystnad över ämnet under mer än 50 år. Förutom det omätbara mänskliga lidandet fick massvåldtäkterna senare även demografiska och politiska konsekvenser.

Kalla siffror räcker för att illustrera brutaliteten och omfattningen av de sovjetiska massvåldtäkterna på tysk mark: av de totalt två miljonerna flickor och kvinnor dog 200 000 direkt som en följd av övergreppen. Antingen mördades de av soldaterna eller så avled de genom exempelvis inre blödningar. Minst 300 000 barn alstrades som en följd, varav 60 000 föddes och resten aborterades. Under våren 1945 passerade många tyska civilflyktingar från Tysklands östra provinser Berlin och i det berömda Charitésjukhusets journaler finns anteckningar liknande denna som rör en kvinna från Schneidemühl i Pommern: ”Från 27 januari till slutet på juni 1945: dagligen våldtagen av minst 30 ryssar…”

Massvåldtäkterna i Berlin 1945

Hitler och Goebbels hade i sin fanatism förbjudit civilbefolkningen att evakuera Berlin. Om inte en total seger för Tredje riket var möjlig så föredrog de en total undergång för det tyska folket vars öde var nazisterna likgiltigt. Enbart i Berlin våldtog Röda arméns soldater minst 100 000 flickor och kvinnor mellan åtta och åttio år, mest intensivt under perioden 27 april till 5 maj 1945 då Röda armén hade staden i sitt våld innan de västallierade ryckte in i Berlin.

Enligt den tyska dokumentärfilmaren Helke Sander blev hälften av kvinnorna föremål för massvåldtäkter. Många offer kastades på en tegelhög och kunde våldtas 20, 50 eller 100 gånger av en rad sovjetsoldater som stod i kö. Mönstret var även i Berlin detsamma: minst 10 000 kvinnor och flickor dog direkt. Av de överlevande blev en fjärdedel gravida, aborterna i Berlin låg på 90 %. Enbart under april-maj 1945 begick 4 000 kvinnor i Berlin självmord. Till och med den kommunistiske författaren Bertolt Brecht betecknade Röda arméns inmarsch i Berlin som ett ”överfall” och inte som en ”befrielse”. Många av våldtäktsoffren var småflickor. Skådespelerskan Hildegard Knef berättar i sina memoarer att hon förklädde sig som pojke för att undgå de sovjetiska soldaterna och att hon efter den sovjetiska inmarschen i Berlin bara återsåg hälften av sin flickskoleklass i livet.

Flera medlemmar av den svenska diplomatgruppen från svenska beskickningen, som blev kvar i Berlin under slutstriden har efterlämnat anteckningar om sina upplevelser i staden från mitten av april till början på maj 1945. Men om den kvinnliga befolkningens öde i Berlin har dessa diplomater inte noterat något alls. Orsaken tycks ha varit självcensur (eller en senare påtvingad sådan genom svenska UD av hänsyn till den nya sovjetmakten). Så sent som i ett brev den 15 maj 1952 till ambassadör Gunnar Hägglöf, skrev ambassadören Hugo Ärnfast (som tillhörde diplomatgruppen i Berlin under slutstriden): ”En annan sak var behandlingen av Berlins befolkning, vilket jag inte tycker man bör gå in på”.

I slutet av april 1945 befann sig ett hundratal amerikanska krigsfångar i ett läger utanför staden Neubrandenburg, norr om Berlin, när staden intogs av Röda armén. Den amerikanske arméprästen Francis Simpson beskrev senare de systematiska våldtäkterna av stadens kvinnliga befolkning. I sällskap med en fransk fältpräst gick Simpson in i Neubrandenburg:

"Vi ville se hur det gått för den tyska civilbefolkningen som inte hunnit fly. Även om vi var beredda på det värsta, blev vi så skakade av det vi bevittnade att det knappast går att beskriva i ord. Nära vårt krigsfångeläger stötte min franske prästkollega på en anblick som jag aldrig kommer att glömma tills jag dör: ett flertal tyska flickor hade här skändats och dödats efteråt. Några av dem hade man hängt upp i fötterna i träden och skurit upp underliven på. Jag hade hört liknande saker förut men aldrig velat tro på ryktena. Vi stannade och bad några böner i skogen…"

Efter kriget blev massvåldtäkterna en offentlig hemlighet. Historikerna nämnde möjligen fenomenet i en bisats i sina böcker. Eftersom de allra flesta krigshistoriker, oavsett om författaren tillhörde segrar- eller förlorarnationen, är män, och dessa inte tillhörde de drabbade, blev historieskrivningen om massvåldtäkterna könsrelaterad och därmed förtigen. Den västtyska kvinnorörelsen tog aldrig upp ämnet. I västtyskland marscherade kvinnorna in i 50-talets kök och en traditionell kvinnoroll. I DDR blev de våldtagna kvinnorna av politiska skäl dömda till tystnad. Vad som inte fick finnas, det fanns helt enkelt inte i Östtyskland.

De överlevande teg, många begick i efterhand självmord. En nationell skuldkänsla över de nazistiska massförbrytelserna bidrog även till en deformation av bearbetningen av massvåldtäkterna. Någon förståelse för kvinnornas situation fanns inte och någon juridisk ersättning prövades heller aldrig. De flickor som var i mycket ung ålder eller sexuellt oerfarna när övergreppen ägde rum 1945-46 förblev i många fall ogifta under sitt liv på grund av sina traumatiska upplevelser vid krigsslutet.

En speciellt deprimerande erfarenhet var i många fall de egna männens reaktion (i de fall våldtäktsoffren var gifta, förlovade eller hade en pojkvän): många män ansåg att kvinnorna var ”medskyldiga” till våldtäkterna och försköt dem medan vissa makar t o m uppmuntrade sina fruar att begå självmord ”av anständighetsskäl”. Extremt svår var situationen för de kvinnor som blev havande; dessa barn sattes ofta på barnhem eftersom maken inte ville ha en ”bastard” i hemmet. Av de 60 000 barn som föddes som resultat av våldtäkterna kunde filmaren Helke Sander bara förmå tre att ställa upp i sin dokumentärfilm. Det var mycket svårare för henne att tala med barnen än med deras mödrar. Barnen upplevde sin situation med dunkla skuldkänslor, tillbringade ofta sin barndom på barnhem som icke accepterade och fick veta sanningen först senare och under obehagliga omständigheter. Våldtäktsbarnens självmordsfrekvens var och är också högre än till och med mödrarnas.

En av de få registrerade kvinnoreaktionerna efter 1945 kan spåras i de första demokratiska efterkrigsvalen i hela Berlin 1946, då två tredjedelar av de röstberättigade var kvinnor. Deras vota riktades helt mot de sovjetiska gärningsmännen i gestalt av den sovjetiska ockupationsmakten: socialdemokraterna fick 48,7 procent medan det kommunistdominerade partiet SED fick endast 19,9 procent av de kvinnliga rösterna.
Lennart Westberg
Polisinspektör