REVISIONISTER BEHÖVS BÅDE OM UBÅTAR OCH KRIG

Minns du alla somrar, då tidningarna vecka efter vecka med braskande löpsedlar samt radio och TV med alarmistiska reportage berättade om alla sovjetiska ubåtar som sades vimla i våra vatten? Åratal senare har det framkommit att "ubåtarna" bland annat var undervattensskär, simmande sälar, minkar eller groggfarbröders syner från sommarverandan. Ända till hösten 2007 gällde en dittills hemlig ljudupptagning som "huvudbevis" på sovjetiska ubåtsmotorer vid ett lömskt intrång i Hårsfjärden 1982. Men då avslöjades att ljudet med all sannolikhet kom från den gamla galeasen Amalia, som forslade uppjagade journalister i vattnen vid Muskö, där det sjunkbombades och sprängdes minor inför hela världspressen 1982.

Den svenska ubåtshysterin hade segrare och förlorare. Svenska flottan gynnades genom att få ytterligare miljarder av skattebetalarna, som blev de stora förlorarna. Pressen ökade sina upplagor, etermedierna sina lyssnar- och tittarsiffror, vilket spädde på den okritiska dumheten bland både politiker och folk i allmänhet.

Vi som försökte tillämpa vanlig källkritik tillhörde i början också förlorarna. Vi avfärdades, ja hånades, som Moskvalakejer. De senaste åren har våra dåtida vedersakare iakttagit en generad tystnad.

Efter att ha gjort minst 6000 intervjuer i Radio Tuff och på Succékanalen 91,4 (www.tyresoradion.se) blev jag själv nyligen intervjuad. Det handlade om krämpor, födelsedag, "Åkes pris", 27 års frivilligt radiojobb med mera. Men jag fick också den här frågan:

"Du kan i dina radiokrönikor bli kallad för lite motvinds, du kan till och med kallas för en sån där skum historierevisionist. Vad säger du om det?"

Nu hann jag inte berätta om mina åsikter om historierevisionismen. Den är numera nästan pestflaggad av västerländska medier, som vill att segrarnas bild av andra världskriget inte får nyanseras, inte ens beträffande rena propagandalögner. De som historiskt korrekt vågar påpeka detta blir genast anklagade för att "förneka Förintelsen". Ja, den skrivs med stor bokstav och i bestämd form, som om andra av andra världskrigets förintelser inte förekom, faktiskt en radikal men osaklig revisionism av den otäcka verkligheten. Jag tror inte så illa om dessa trendnissar, att de anser att japaner, kineser, ryssar, tyskar med flera folk som förintades i tiotals miljoner ska nonchaleras bara för att de inte tillhörde de av medierna eller självaste Gud utvalda.

Jovisst, jag är gammal och kanske rentav gammalmodig. Det var länge sedan jag studerade historia vid universitetet. Då framhölls att historierevisionisterna faktiskt var nödvändiga, eftersom de källkritiskt granskade vedertagna sanningar, ibland skildrade av så kallade "hovhistoriker", som ville ställa sig in hos de mäktiga och därigenom skaffa sig ära och ryktbarhet. I dag skulle vi väl kalla dem för mediehistoriker eller politiskt korrekta akademiker, som inte vill äventyra sina forskningsanslag genom att ifrågasätta delar av allmänt omfattande och ständigt skildrade historiska händelser. Detta innebär förstås inte att revisionister inte kan överdriva eller ha fel. Men ibland kan de korrigera historiska "sanningar", även sådana som fått en nästan religiös status.
Först efter min tid som lärare insåg jag själv, att jag på en del punkter vilselett tusentals tonåringar. I god men okritisk tro hade jag liksom mina kollegor lärt ut en del propagandalögner. Våra elevers öron fladdrade av upphetsning när vi berättade, att tyskarna hade gjort tvål av sina dödade offer, vilket också beskrevs i ett ljudbildband som jag som skolans huvudlärare i historia köpte in. Det var gjort av den kände opinionsbildaren Ferenc Göndör. Men nu säger historikerna att detta var en skröna.

Jag undervisade om gaskamrarna som avrättningsmetod också i lägren Buchenwald och Dachau, för det stod i mina universitetsböcker. Men sedan har historikerna slagit fast att det fanns inga gaskamrar för människoavlivning i egentliga Tyskland. De fanns i ockuperade Polen.

Nu har historiker efter kommunismens fall till och med reviderat bilden av det otäckaste lägret: Auschwitz. Där fanns länge 22 minnesplattor på olika språk om att 4 miljoner dödades i lägret. Denna siffra använde jag och andra historielärare under många år i undervisningen. Men nu sägs att för Auschwitz fasor blev en dryg miljon offer (läskigt nog!), av vilka många dog av sjukdomar.

Vi lärde ut att massmorden på många tusen polska officerare i ryska Katyn hade utförts av tyska ockupationssoldater. Först i början av 1990-talet klarlades av ryska forskare att det var sovjetiska säkerhetstjänsten som begick dåden. Det finns flera sådana här exempel på politiskt korrekta historieförfalskningar som lärdes ut som sanningar inte bara av medierna utan till och med i skolorna.

I det förbannade andra världskriget dödades ca 40-50 miljoner människor, inte minst ryssar, tyskar, japaner och kineser. Tyskarna begick tillräckligt med grymheter och förbrytelser för att vi inte ska behöva hitta på nya gräsligheter. Men också mot tyskarna begicks det förbrytelser som var alldeles tillräckligt hemska för att vi inte ska fortsätta att förtiga dem. Jag förnekar alltså inte några förintelser utan tvärtom: nämner också de nedtystade.

Vilken spännande och rolig uppgift det vore för mediehistoriker att skildra alla turerna i en av de största och mest lögnaktiga mediekampanjerna i Sverige någonsin, alltså om de sovjetiska "ubåtarna". Det skulle kunna bli en och annan läsvärd, ja rolig, doktorsavhandling.

Och hur många avhandlingar skulle inte kunna skrivas om de historieförfalskningar som i decennier varit högsta "sanning" om andra världskriget. Men jag tvivlar på att någon skulle få forskningsanslag för detta.
-----------------------------
ÅKE SANDIN