(Krönika i fredstidningen PAX från 1996)
SVENSK VIT LASTBIL
ANGRIPEN
Två veckor före andra världskrigets slut i Europa rör sig en
skandinavisk lastbilskolonn långsamt på kaotiska nordtyska vägar. Bilarna är
fulla av många belgiska, holländska, franska och polska kvinnor från
koncentrationslägret Ravensbrück.
Den första lastbilen körs av Erik Ringman. Bredvid honom sitter en ung löjtnant, Gösta Hallquist, som 1995 lär publicera
sin dagbok. För den 25 april 1945 har han antecknat:
”Det är en ljus och
solig dag i dag, lätt för flygarna att från hög höjd se vår kolonn. Vi är ett
lätt mål…Men min bil är vitmålad och försedd med väl markerade röda kors både
på sidorna och på taket. Dessutom är den svenska flaggan påmålad som en extra
skyddsängel på kylaren…Himlen är alldeles blå och klar.”
Men ändå gick det riktigt illa just den dagen. Kolonnen
angreps och när Hallquist kvicknade till för ett ögonblick, såg han chauffören
Ringman hänga livlös över ratten. Innan han tuppade av igen, såg han också sina
ben översköljda av blod.
Erik Ringman dödades omedelbart liksom många av de kvinnor,
som annars hade bara något dygn fram till frihet och säkerhet. Hallquist fick svåra skallskador och räddades till
livet tack vare en hängiven läkare, doktor
Zehrer, som trots de mest primitiva sjukvårdsförhållanden fortsatte att
hjälpa de tiotusentals som var svårt sårade bara i staden Schwerin.
BRITTISKT FLYG DÖDADE
URSKILLNINGSLÖST
Helvetet på de tyska vägarna i slutet av kriget skildrar
sjuksköterskan Margareta Björcke i en dagboksanteckning från den 1 maj 1945:
”De 69 kilometrarna
mellan Schwerin och Lübeck tog sex, sju timmar. Vägen var till trängsel fylld
av flyktingar, som anfölls av jaktflyg, s k Tieffliger…. Döda och sårade låg vid
vägkanterna och vi lade förband och gav injektioner, så länge våra förråd
räckte och så många vi kunde tog vi upp i ambulansen och i dr Arnoldsson bil.
Vi passerade skrindor som drogs av magra hästar, som blödde ur näsan. Vi sidan
av vägen satt en man med sitt hästs huvud i knäet”.
Nationaliteten på flygarna nämns nästan aldrig. De kallas
kort och gott för Tieffliger, tyska för lågflygande attackplan. Men det var
inte tyskar utan västallierade. De hade i krigets slutmånader ett sådant
luftherravälde att de ostört kunde bränna ner gamla kulturstäder, såsom Dresden
och Pforzhaim, skjuta prick på flyktingar och i dagsljus med klar sikt flera
gånger anfalla Röda korsets vitmålade och väl utmärkta räddningsfordon.
Den tragiska höjdpunkten kom tre dagar efter Hitlers död. Då
dödades i en attack av det brittiska flyget, det bragdomsusade Royal Air Force,
7000 koncentrationslägerfångar ombord på fartyg i Neustadtbukten, en av de
största katastroferna i Östersjöns historia.
En av det brittiska piloterna förklarade att de hade order
att skjuta på allt som rörde sig. Och en talesman för segrarna avfärdade
massmorden med ”att det inte var tid för
lyxen av långa ursäkter”
IRAELISKA
NATIONALISTER MÖRDAR FN-MEDLAREN FOLKE BERNADOTTE
Tre år senare på en gata i Jerusalem hejdas tre bilar av män
i en arméjeep. En av dem springer fram till den bakersta bilen och brassar av
sitt automatvapengenom den öppna rutan till baksätet. En passagerare skjuts med
sex skott, en annan genomborras av arton projektiler. Båda dör ögonblickligen i
ett baksäte som dränks i blod.
Också ironin i händelsen är blodig, för den ene var
FN-medlaren Folke Bernadotte, den
andre den franske översten André Sérot.
Gärningsmännen tillhörde en grupp judiska nationalister, som av britterna
givits öknamnet Sternligan. De var missnöjda med Bernadottes försök att hitta
fredliga lösningar.
Så kom det sig att Bernadotte, vars räddningsaktioner hade
räddat tusentals judar till Sverige, mördades av en israel.
Överste Sérots öde är om möjligt ännu märkligare. Han hade
just för det här tillfället bett att få sitta bredvid Bernadotte för att få en
chans att tacka svensken för att hans hustru hade räddats från ur
koncentrationslägret Dachau av de vita bussarna. Att han sköts sönder med arton
skott berodde på att mördaren trodde att Sérot var en hatad engelsman.
Huvudfienden för israeliska nationalister hade varit
britterna, som härskat över Palestina och ansågs arabvänliga eller åtminstone
som ett hinder för att rensa palestinska områden från araber. Mord på engelsmän
hade länge varit på dagordningen. Sternligan hade mitt under andra världskriget
rentav kontaktat det nazistiska Tyskland och erbjudit gemensam kamp mot
England.
De som planlade och utförde morden har länge varit kända. De
har till och med framträtt i israelisk TV och stolt berättat om det. Ingen har
dock ställts inför rätta. Och åtminstone en av ligamedlemmarna, Yitzak Shamir gjorde sedan som
israelisk premiär- och utrikesminister på 1980-talet en lysande karriär.
Ringman, Bernadotte och Sérot hade ingen tur i oturen. Deras
banemän tillhör inte dem som västliga medier älskar att skuldbelägga. Detta har
säkert bidragit till att det varit så relativt tyst om dem.
(Källor: Gösta
Hallquist 1995: ”Från en hjälpinsats med de vita bussarna i krigets Europa 1945”
Kati
Marton: ”Döden i Jerusalem” 1995
Hans Arnoldsson: ”Natt och dimma” 1946 )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar