När man funderar på och kanske förundras över
att ett demokratiskt land som USA, när det dessutom redan hade vunnit kriget,
släppte lös helvetet över två civila japanska städer som Hiroshima och Nagasaki
är en bok omöjlig att komma förbi. Det är California-professorn John Dowers ”War Without Mercy” (Krig utan nåd), som kom redan 1986 men som inte uppmärksammats i
Sverige.
Den handlar om kriget i Stilla havet med
särskild tonvikt på de rasistiska inslagen. Att japanerna hade en rasistisk
herrefolksideologi, som inte minst gick ut över deras asiatiska grannar såsom
koreaner och kineser ger professor Dower också många exempel på. Men att också
de allierade under det obarmhärtiga krigandet förföll till grov rasism har
aldrig Hollywood velat skildra.
Professor Dower citerar allierade ledares
omdömen om japaner. De var gula bastarder, korkade djur och gula apor, tyckte
amiral Halsey, ja de var ”produkter av samlag mellan aphonor och de
värsta kinesiska brottslingar”.
General Blamey eldade sina trupper med att ”vi måste utrota denna ohyra…förinta alla
japaner”. Till och med den högdragne Sir Alexander Cadogan vid brittiska UD
talade om japanerna som bestialiska små apor och gula dvärgliknande slavar.
Marinkårens tidning Leatherneck kallade japanerna för snedögda töntar och
gulsotaktiga babianer. Andra uttryck som användes var löss, kackerlackor, galna
hundar, råttor och djuriska undermänniskor.
Krigspropagandans råa hjärntvätt bidrog till
att amerikanska enheter öppet skröt med att de inte tog fångar utan dödade dem
–som man dödar just löss-- och att amerikanska soldater som souvenirer skickade
hem japanska skelettdelar.
Innan de allierade 1942 började med sina
bombmattor mot civila mål hade president Roosevelt fördömt den sortens
krigföring som barbarisk. Men tre år senare hade krigets brutalisering gått så
långt, att hans son och förtrogne, Elliot Roosevelt, tyckte att man borde bomba
ihjäl halva den japanska civilbefolkningen.
1945 var stämningen så förgiftad av kriget att
det jublades över atombomberna. Ja inte
bara det, nästan var fjärde amerikan beklagade att man inte hann kremera flera
japaner levande än dem i Hiroshima och Nagasaki.
Professor
Dower nämner också i sin bok, att 81 000 japaner dog i västlig fångenskap
kring krigsslutet. Och hur brutalt japanska krigsfångar behandlades finns
skildrat också av bland andra Noman Mailer och Charles Lindberg.
ÅKE
SANDIN i Radio Tuff nr 1394
1945 öppnades en biograf i grannbyn och vi barn smet in på barnförbjudna filmer. Jag såg flera amerikanska krigsfilmer om kriget mot japanerna. Där skildrades och avbildades japanerna som ondsinta, omänskliga, apliknande varelser, som lyckligtvis kunde skjutas ner i massor med maskingevär när det blev skarpt läge. Biopubliken andades lättad ut när det rensades bland de motbjudande fienderna.
SvaraRadera