De "rättfärdiga" krigen

Om man ska ta ställning till det rättfärdiga med krig är religiösa eller filosofiska teser att komma förbi. 

Platon fastslog att det är bättre att lida orätt än att handla orätt. Den ännu tidigare kinesiska religionsstiftaren Lao-Tse ansåg att man ska återgälda  även en oförrätt med en välgärning.  Den allra klaraste radikalpacifistiska inställningen hade Buddha som sade:

”Identifiera dig själv med de andra. Döda inte och ge inte anledning till att döda”.”

Även Jesus tillhör denna tradition. Det är långsökt att försöka trixa bort att hans lära handlar om kärlek även till fiender och förordar ickevåld för att uppnå önskvärda resultat. Det räcker med att erinra om hans gyllene regel att man skall bete sig mot människor som man själv vill bli behandlad av dem.

Kristendomen kom under många sekel att genomsyra tänkandet på de flesta samhällsområden. Det är ingen överdrift att beteckna den som den dominerande ideologin i Europa från och med medeltiden fram till 1800-talet.

För de kristna berodde krigen på de ondas makt, personifierad i djävulen.  För att bekämpa detta onda höll och utvecklade de kristna sina krigsmakter, tvärtemot sitt pacifistiska idéprogram, det vill säga Nya Testamentet. Detta ledde följaktligen till ständiga krig.

I krigen mot de icke-kristna var det inte så svårt att rättfärdiga massdödandet. Det var här till och med vanligt att prisa sådana krig som Gudi behagliga gärningar. De eländiga korstågen, som bland annat drav iväg en massa exalterade barn att dö av umbäranden eller sälja av slavar av skrupelfria och kristna köpmän, är de mest kända exemplen på officiellt prisade krigsinsatser mo de så kallade otrogna.

De kristna hävdade att de stod för den enda saliggörande läran, det absolut sanna och ofelbart riktiga. Menigheten lockade man till följsamhet genom att lova att efter ett kort och oftast kvalfullt jordeliv kunde man vinna evigt liv i paradiset. Alternativt hotade man med den eviga fördömelsen i helvetet.

Där var andra trosbekännare dömda att hamna. Att därför om så med krig försvara och utbreda den enda rätta läran mot folk som ändå var fördömda och utmålade som de ondas anhang ansågs självfallet inte orättfärdigt. Tvärtom, vad kunde med de givna förutsättningarna vara mera rättfärdigt?

Att krigen ofta hade andra och starkare drivkrafter än de religiösa var svårt för allmänheten att överblicka och förstå. När de föll utanför motsättningen kristna mot hedningar – och de gjorde de alltmer – fanns det alltid uttolkare till hands som flinkt knåpade ihop förklaringar. För vanliga jordevarelser, det vill säga offren, föreföll krigen grymma, oförklarliga och meningslösa.

Men kärleksreligionens överstepräster i förbund med ekonomiska och politiska makthavare förklarade, att den allsmäktige guden hade en plan och mening med allt. Detta var helt outgrundligt för vanliga dödliga, men dessa försäkrades att även krigens outsägliga lidanden jade en positiv mening. På sikt bidrog de nämligen till att minska just lidandet och skapa den bästa och fredligaste av världar.

Voltaire, som iakttog och tänkte mera än han trodde och därför struntade i etablerade inneåsikter, drev hejdlöst med denna uppfattning i sin ännu läsvärda bok ”Candide” och han tillade:

”Krig är ett djävulskt företag, vars besynnerligaste egendomlighet ligger i att  vilken banditchef som helst högtidligt ber till Gud, annan han går ut för att döda sin nästa°

Även kristna opponerade sig ibland mot de rådande värderingarna. I början av 1500-talet skrev den lysande humanisten Erasmus av Rotterdam:

”Varje sida i Nya Testamentet talar nästan uteslutande om fred och endräkt och dock är hela tillvaron och största delen av kristenheten framför något annat uppfyllt av krigets uppgifter. Det vore bättre att genast lägga bort det kristna namnet eller också ge beviset i Kristi lära genom dess enda kännemärke: Broderskärlek.”

I dag beklagar många kristna sina trosfränders gamla misstag desto mera som det med historiens facit i hand är utomordentligt svårt att finna krig rättfärdiga. Åtskilliga kristna är också bland dem som rakryggat kritiserar även den egna riktningens eller egna statens militarism.

Men sen Voltaires tid har andra lika etablerade läror eller helhetssyner gjort sig breda. Deras anhängare har ödesdigert försummat kampen mot militarism och krig i den förmätna trosvissheten att i deras nya samhällen skulle krigen försvinna av sig själv-

Deras resonemang för att rättfärdiga sina krig företer delvis förbluffande paralleller med de kristna föregångarna. Föreställningen om att företräda det goda mot det onda är typisk, framförd i politiska termer men med närmast religiös trosiver. Den eviga saligheten har bara  bytts ut mot det framtida lyckoriket på jorden, samhällsutopin, vars förverkligande inga offer eller ogärningar är för stora. Krigen för de rätta politiska idéerna kommer att på sikt minska lidandet och befrämja freden.

Guds plan och mening med allt har ersatts med metafysiska föreställningar om en lagbunden historisk utveckling.

(Det här var den första krönikan som sändes under Radio Tuffs 30-åriga historia. Den andra delen av den sänds i nästa Radio Tuff (nr 1396) från den 6 september kl 17 på 91,4 MHz, men kan höras när som helst på www.tyresoradion.se )