Dresden, militärt stordåd
eller vidrigt terrordåd?
I tre veckor hade den
schlesiske bonden Franz Gehmann varit på flykt. Han höll tömmarna med vänster
hand. Sin högra arm hade han förlorat på östfronten
Med på hans vagn var hans fru
Gertrud och hans tre barn: sju, fem och ett år gamla. De var febriga efter
umbäranden i kyla och snö.
Nu vid 3-tiden den 13
februari 1945 kunde de äntligen skönja konturerna av sina drömmars stad. Solen
bröt plötsligt genom molnen denna kulna vinterdag och de såg, hur stadens
mångas kyrktorn glänste till i fjärran.
Samtidigt men tio mil österut
stod Maria Mächtig med sin treåriga dotter Gisela på en tågperrong, som kryllade av folk. De hade redan varit på
flykt västerut ett par veckor. En månad tidigare hade Maria fått veta att
hennes make dödats på västfronten.
Fullpackade flyktingtåg
rullade bara förbi, men efter fem timmar lyckades hon till sist äntra en
överfull tågkupé.
Vid femtiden samma dag lyfte
243 bombplan från sina baser i England. Liksom för Franz och Maria var deras
mål Dresden.
X X X
Vid tio-tiden samma kväll
tuffade Marias tåg in på Dresdens centralstation. Hon hann skymta folkmassorna
som väntade där, innan tåget rullade vidare och stannade en bit längre bort.
Franz Gehmanns hade bäddat
ner sig i sin vagn. De hade fått plats i en av stadens parker., liksom skolorna
och floden Elbes stränder en tillflykt för de hundratusentals flyktingarna.
Dessutom fanns i Dresden många krigsfångar. Under en kvart strax efter klockan
22 fällde de brittiska bombplanen sin last. Ett försvarslöst Dresden stacks i
brand.
Med sitt barn rusade Maria ut
ur tåget och tryckte sig mot en brant banvall.. Franz och hans familj kröp
under sin vagn. De överlevde. Tre timmar senare, halv två på natten, kom nästa
angrepp. 529 fyrmotoriga brittiska bombplan siktade in sig på de mörka ännu
inte brinnande delarna av Dresden. Dit hörde de av flyktingar fulla parkerna.
X X X
I sin dödsångest hörde Franz’
familj, där de tryckte under sin vagn, hur bomberna haglade ner i parken. Bara
de sårades skrik och de döendes rosslingar kunde förnimmas mellan
explosionerna.
Utan att Franz hann hindra
det tog hans fru i panik ettåringen i famnen och försökte springa sin väg. Han
såg hur en bombkrevad slungade dem upp i luften.
Maria och hennes dotter hade
sökt skydd i en källare. När hettan snabbt steg och röken tilltog, rusade
människorna ut på gatorna, vilkas asfalt klibbade vid deras fötter. Maria
sprang mellan eldflammor mot en öppen plats. Nästan framme slog nedfallande
tegel dottern ur famnen på henne. Hon slet med sig henne, men när hon helt
utmattad vågade stanna till, såg hon att flickan var död. Hon bar liket med sig
genom det som återstod av staden.
X X X
Följande morgon såg Franz
Gehmann en kvinna, som med sina händer försökte krafsa upp en grop i den kalla
marken. Själv hade han lyckats hitta resterna efter sina döda anhöriga och
redan grävt en grund grav. Så kom det sig att Maria dotter, lilla Gisela
Mächtig, begravdes i samma grop i en park i Dresden som Gertrud Gehmann och
hennes ettåriga barn.
Några timmar senare kom det
tredje anfallet. Vid middagstid vräkte 311 amerikanska ”flygande fästningar”
ner bomber över en redan döende stad. Amerikanska jaktplan besköt från låg höjd
flyktingarna längs Elbe.
X X X
Flera bedömare anser, att
Dresdens öde var i nivå med Hiroshimas. 135 000 dödade är en vanlig siffra. De
försiktiga uppger minst 35 000.
Liksom Hiroshima var Dresden
av ringa militär betydelse. De enorma bombningarna av Tyskland drabbade
mestadels civila, medan till exempel transportsystemen till
koncentrationslägren ansågs alltför militärt oviktiga att ge sig på.
Det tycks ha varit en idé av
Churchill som var ursprunget till massakern. Efter toppmötet i Jalta behövde
han något att imponera på Stalin med. Hans flyggeneraler valde Dresden,
kulturstaden som kallades Elbes Florens.
Militärt sett fullgjorde
flygarna sin uppgift med utomordentlig skicklighet och framgång. Konsten att
framkalla eldstormar hade de utprovat 1943 över Hamburg. Först sprängbomber,
sen brandbomber –över Dresden fälldes 650 000!—sen sprängbomber igen för att få
riktig fart på elden.
Inte nog med att asfalten
kokade och brandbilar glödande sögs in mot eldcentrum. I hundratals för övrigt
oskadade skyddsrum kvävdes alla till döds eller rostades ihjäl av den heta luft
som blåste in.
Dessa källare kallades
”likgruvor” av den amerikanske författaren Kurt Vonnegut i hans ytterst
läsvärda bok ”Slakthus 5”. Han
upplevde Dresdens undergång som krigsfånge med uppgift att delta i
röjningsarbetet.
Vonnegut skildrade också, hur
han försökte diskutera Dresden med en professor på ett cocktailparty i Chicago:
”Och han berättade för mig om koncentrationslägren och
hur tyskarna hade gjort tvål och ljus på fettet från dödade judar och så
vidare. Det enda jag kunde säga var: Jag vet, jag vet. Jag vet”
- - - - - - - - - - - - - - -
- - - - -- - - - - - - - - - -
PS: Detta skrevs alltså 1985. Då hade medier i 40 år upprört
skildrat hur tyskarna under andra världskriget tillverkat tvål av fettet från
dödade judar. Även i skolorna hade detta lärts ut. Själv hade jag som lärare
fått tusentals tonåringar och vuxengymnasister att andlöst lyssna på denna
historia.
I min undervisning använde jag bland annat ett ljudbildband
gjort av Ferenc Göndör, överlevande från Auschwitz. Han berättade om dessa
makabra tvålar. Senare intervjuade jag honom i Radio Tuff. Han berättade då att
han av israeliska historiker hade fått veta att tvålhistorien var en myt.
Men när Vonnegut skrev sin bok beskrevs dessa tvålar som en
historisk sannings. Han var alltså i god tro, liksom jag själv hade varit i
decennier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar