(Den 12 maj
hördes den kristne debattören och fredsaktivisten Bernt Jonsson i Sveriges
Radios program OBS med följande text):
Inga nyheter är goda nyheter.
Det är medievärldens klassiska variant av Hälsan tiger still. Det är en viktig förklaring till att nyhetsrapporteringen
tenderar att prioritera dramatik, katastrofer och våldsamma konflikter, nya väpnade konflikter borde jag kanske
säga, nya katastrofer, nya skandaler. Efter att en lång tid ha stått i centrum är Syrien är
nu nästan helt ute ur mediebilden. Det beror inte på att inbördeskriget minskat
i intensitet. Skälet är att omvärlden tappat intresset. På samma sätt är det en
tidsfråga, innan även Krim och Ukraina försvinner från tidningssidorna och
tv-skärmarna, om det inte blir en ny dramatisk upptrappning.
Nyheter ses framför allt som en mängd droppar i
tidens ström, medan långsammare vågor, skeenden och processer har svårt att
göra sig gällande i nyhetsflödet. Det är en viktig orsak till föreställningen,
att konflikter ofta leder till våldsamma urladdningar. I själva verket är det
alldeles tvärtom. De allra flesta konflikterna blir lösta med fredliga medel.
Det gäller mellan individer, inom familjerna, på arbetsplatsen och
arbetsmarknaden, mellan etniska grupper, inom och mellan nationer och stater.
Dock når rapporter om dessa ickevåldslösningar rätt sällan medierna. Än mindre
lyfter dessa fram, att konflikter är inte bara oundvikliga utan även positiva
och nödvändiga. Utan konflikter stagnerar ett samhälle. De ger energi till
viktiga förändringar.
På ett område är föreställningen om
våldets närvaro och nödvändighet särskilt stark, nämligen i befrielserörelsers
motstånd mot förtryck. Det finns fortfarande en revolutionsromantik, som
legitimerar användning av våld, och nya makthavare hyllar ofta fram sina egna
väpnade insatser som avgörande. Ändå
visar studier, att bruk av våld oftast inte bäddar för en lugn och fredlig
utveckling efter att en diktator störtats. Det beror sannolikt på att en väpnad
revolution premierar en våldsam maskulinitet och en patriarkal elit. Kring den
byggs sedan nationella myter. När freden bryter ut, har många ledare svårt att
ställa om till fredliga medel. Vid kritik från oppositionen blir frestelsen
stor att tillgripa hårda medel. Revolutionen äter sina barn.
Alternativet till väpnat våld mot förtryckare är
inte – som så många trott – passivitet och underkastelse. Nu börjar alltmer
forskning visa, att detta är en felsyn. I boken Recovering Nonviolent History.
Civil Resistance in Liberation Struggle har Maciej J Bartkowski sammanställt
studier av inte mindre än 45 fall av civilt ickevåldsmotstånd. En del exempel
går ända tillbaka till 1700-talet. Hans ambition har varit att återvinna
ickevåldets försummade historia och att visa, att civilt motstånd i kampen för
befrielse haft en mycket större roll än allmänt känt.
Bartkowski visar, att exemplen på civilt
ickevåldsmotstånd blir allt fler. Under 1900-talets första hälft noterades åtta
fall, under den andra halvan av förra seklet var det 65 fall, och från
millennieskiftet finns det redan 50 exempel på civilt motstånd. Framgång
smittar, medan våldets pris avskräcker.
Lika lite som väpnat motstånd kan garantera
framgång kan ickevåld göra det, men erfarenheten talar för att den senare
metoden ofta leder till större och förblivande framsteg. Det hänger samman med
att fler människor både kan och behöver engagera sig i ett civilt motstånd. Det
kan fungera som en kuvös för demokrati, om det är tillräckligt organiserat.
Till dess karakteristika hör nämligen vikten av breda koalitioner, skicklighet
att förhandla, rationella överväganden, kompromisser och måttlighet. Alltså
sådant som behövs för ett demokratiskt styrelseskick.
Det räcker ju inte med att störta förhatliga
diktatorer som Saddam Hussein, Muammar Ghadaffi och Hosni Mubarak. De två
första avsattes med våld, och Mubarak förlorade makten i en folklig
ickevåldsrevolution, som dock kidnappades av bättre organiserade krafter. Vägen
till frihet, rättvisa, demokrati går via organisation.
Bartkowski pekar på två viktiga faktorer för att
civilmotstånd ska bli framgångsrikt:
1.
Att kvinnorna kan delta i kampen på ett
helt annat sätt än vid ett väpnat motstånd. Ändå har detta förbisetts av
ickevåldspionjärer som David Thoreau och Leo Tolstoy och även av Gene Sharp,
den forskare som med sin bok om 198 ickevåldsmetoder banade väg för forskning
på området.
2.
Att civilmotståndet uppmärksammas och
stöds av det internationella samfundet, initialt oftast av det civila
samhällets organisationer, sedan av medierna och slutligen även på
regeringsnivå. Det är inte minst viktigt, då det handlar om frigörelse från
kolonialmakter. I slutänden är det dock alltid motståndet på plats, som blir
avgörande.
En tredje faktor, som Bartkowski dock inte
nämner, är det etiska dilemma som ligger i att använda väpnat våld för att
skapa ett demokratiskt samhälle präglat av ickevåld. Metoden riskerar nämligen
att sabotera målet. Därför behöver allt fler ta till sig den slutsats den
amerikanske civilrättsaktivisten A J Muste drog för ett halvsekel sen: Det finns ingen väg till fred; fred är
vägen.
---------------------------------------------------------------
Bra gjort av
Bernt Jonsson som i Sveriges Radios program OBS påminde oss om det överlägsna
alternativet till krigiskt massmördande, det vill säga ickevåld. Alltför sällan
numera framhålls denna metod. Den var faktiskt mycket mera omtalad för 40-50 år
sedan, då medierna ofta hyllade ickevåldskämpar såsom Gandhi och Martin Luther
King.
Två
Tuff-medlemmar här i Tyresö var på 60-talet bland de fyra som skrev boken
"FREDSPOLITIK - CIVILMOTSTÅND". Det var Lennart och Åsne Liedén, fortfarande aktiva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar