TORE PERSSON:Tänk dig att du bor i en liten idyllisk by…

Tänk dig att du bor i en liten idyllisk by på landsbygden. Byn ligger på sluttningen av en kulle och nedanför byn kan man se över en liten dalgång omgiven av en ring av liknande kullar. På ett ställe delar sig kullarna och där går den enda vägen in till byn.
Du kan vandra ner i dalen och arbeta på fälten i dalen och du kan gå eller köra på vägen ut från dalen. Men går du för högt upp på sluttningarna och till exempel mer än bara några få meter längre upp än det högst belägna huset i byn då kan du råka illa ut. Du löper då stor risk att bli misshandlad och slagen; har du otur kan det bli än värre…

Om du råkar tillhöra de i byn som har får gäller det att också se till att de inte springer för högt upp på kullarna. Du kan i så fall lätt bli av med dem, antingen att de stjäls eller dödas. Och har du barn är det bäst att du noga inpräntar i dem var de får gå och var de inte får gå.
Uppe på toppen av de kullar som omger byn ligger några s.k. bosättningar, dvs. främmande människor som självsvåldigt har slagit upp sina bopålar där, utan att de köpt eller hyrt marken. De talar inte ditt språk och kommer inte från ditt land utan från det grannland som sedan mer än fyrtio år ockuperar ditt land. Men de anser sig ha större rätt att bo där än du.

Eftersom de är ockupanter har de sett till att med hjälp av den ockuperande armén – deras armé – beväpna sig väl. De har också inmutat ett stort säkerhetsområde runt sina hus, som de anser sig äga och som inga utomstående – framför allt inga från din by – får beträda. En stor del av byns traditionella betesmarker har därmed i praktiken tagits från dig och de andra byborna.
Eftersom bosättarna tycker att de egentligen har rätt till hela ditt land, inklusive din by, gör de då och då provocerande promenader ner till byn – alltid i grupp. Och alltid är minst en i gruppen beväpnad med en väl synlig automatkarbin av den sort som är vanlig i moderna arméer. Ibland går de bara över fälten eller genom byn, ibland låter de sina hundar bada i byns vattenbrunn eller tömmer de sina blåsor i brunnen. Vid sådana tillfällen är det bäst för byborna att vara helt passiva och inte göra något som kan provocera bosättarna och få dem att ta till fysiskt våld.

Men polisen då och domstolarna, vad gör de? Ja, de har nog antytt att denna stöld av byns marker är olaglig och att bosättarna inte har rätt att bo på kullarna runt byn. Men de har inte gjort något alls för att avhysa dem; de har inte heller hindrat dem från att till exempel bygga vägar upp till deras hus och dra el-ledningar dit. Dessutom, de har sett till att de är väl beväpnade med vapen ur arméns förråd.

Om du skulle vilja ta dig till närmaste lilla stad, som ligger tre, fyra kilometer bort, är det normalt inga problem. Men om du vill besöka närmaste lite större stad, som ligger en och an halv mil bort, blir det värre. För det första kan du inte ta den genaste vägen eftersom den passerar intill några bosättningar och att köra på den vägen med ditt lands registreringskyltar är inte tillrådligt. Att cykla eller promenera är inte att tänka på.

Det finns en annan längre väg, men innan du kommer fram till staden måste du passera en militär vägspärr där ockupationsmaktens soldater kontrollerar vilka som får passera. Kör du bil är det mycket svårt att få tillstånd att passera. Kommer du gående är det lite lättare; i sådana fall får du ta buss eller taxi till ena sidan av vägspärren, sedan passera den och ta en ny buss eller taxi på andra sidan.

Så en resa mellan byn och staden, som i vanliga fall skulle ta högst en halvtimme, kommer istället att i bästa fall ta kanske en timme – om du över huvud taget tillåts passera vägspärren.
Det finns också en stor stad i närheten – en stad där bland annat en av de heligaste platserna för din religion ligger. Den staden ligger inte längre bort än att det skulle ta högst en och en halv timme att ta sig dit från byn – om du inte behövde ta hänsyn till ett antal militära vägspärrar på vägen och om du fick lov att köra på de nya snabba vägar som ockupationsmakten byggt. Men vägspärrarna finns där och de fina vägarna är inte till för dig, därför kommer en sådan resa att ta minst två och en halv timme – om du inte reser under ”rusningstrafik” på väg till jobbet, då det kan ta betydligt längre tid att passera vägspärrarna.

Men innan det är någon mening med att ens planera resan måste du ansöka om tillstånd – och något sådant tillstånd kommer du med största sannolikhet aldrig att få. Det är så svårt att få sådant tillstånd att om du skulle råka tillhöra de lyckliga kommer dina grannar troligen att misstänka dig för att samarbeta med ockupationsmakten – och det vore inte något du skulle önska dig…

Nu lever du naturligtvis inte i under sådana förhållanden – men de ca hundra palestinier som bor i byn Yanoun på den av Israel ockuperade Västbanken gör det. De kan inte röra sig fritt runt byn och måste ständigt vara på sin vakt mot bosättarna. Att åka till Akraba, den närmaste lilla staden, är enkelt, men till Nablus en utmaning och en påfrestning. Att ta sig till Jerusalem är närmast en omöjlighet.

Alla palestinier på Västbanken är varje dag utsatta för dessa hinder – vägspärrar, separata vägar etc. Men de som bor intill någon av de många bosättningarna har extra begränsad rörelsefrihet.
tore persson (Radio Tuff nr1213)
______________________________________________________________________________________
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (eappi). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig (tore.persson@folkbildning.net) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).
Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred. Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: ”Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel” (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman. För mer information se: www.skr.org/verksamhet/foljeslagarprogrammet.4.c791f4103209a06ec80002972.html
Tidigare nummer av detta nyhetsbrev kan hämtas på www.folkbildning.net/~tore.persson