Nyss hörde vi här i Radio Tuff Marianne Stalbohm-Stieger berätta om hur miljontals tyska kvinnor och flickor våldtogs av sovjetiska soldater i slutet av andra världskriget. Det har också skildrats av den brittiske historikern Anthony Beevor i boken ”Berlin. Slutstriden 1945”
Tyskarna uppmärksammar berömvärt sina egna krigsförbrytelser men förtiger vanligen sina egna lidanden. Segrarna, i vilkas tross våra medier trivs, öser varje vecka på om förlorarnas förbrytelser, båda verkliga och påhittade. Deras egna övergrepp tystas ner och allmänheten bibringas uppfattningen att andra världskriget trots de 40-50 miljonerna dödade –ca hälften var civila-- var ett hjältemodigt och rättfärdigt krig mellan de riktigt goda och de läskigt onda. Det är en inställning som befrämjar nya krig och just andra världskrigets segrare har ju de senaste decennierna härjat nästan som fascisters likar lite varstans i världen.
Medan vi får reda på en del om sovjetiska grymheter, hör det inte till god ton att påpeka västliga förbrytelser. Men de förekom i ganska stor utsträckning under och strax efter andra världskriget, trots att Hollywood och andra medier undviker att skildra dem.
Cambrigehistorikern Richard Drayton citerade i The Guardian (2005-05-10) Time Magazine från september 1945. Den hade rubriken “Också vi är en armé av väldtäktsmän”. Han skriver att i Storbritannien och USA håller man entusiastiskt fast vid en viss beskrivning av andra världskriget, medan ”mindre smickrande minnen undertrycks”.
Drayton exemplifierar med att nämna ett bokmanus, som den framstående amerikanske sociologen Robert Lilly hade klart för utgivning 2001. Men efter den 11 september blev stämningarna i USA så patriotiska, att förläggaren vägrade att ge ut boken, som i stället kom ut 2003 i en fransk översättning. Den handlar nämligen om de ca 14 000 våldtäkter som amerikanska soldater begick i slutet av andra världskriget. Då klagade rentav fransmän över att de amerikanska befriarna kränkte kvinnofriden mycket mer än de tyska ockupanterna hade gjort. Härom året kom Lillys bok dock också ut på engelska med titeln: ”Taken by Force: Rape and American GIS in Europe During WWII”.
1945 utförde västliga ockupationssoldater i Stuttgart ca 6000 våldtäkter. Amerikanerna undersökte uppgifterna och fann att de var sanna. Men de pekade ut fransmännen som gärningsmän. I varje fall begick franska soldater massor av våldtäkter. Bara i den lilla staden Freudenstadt i Schwarzwald fick 600 tyskor söka sjukhusvård efter att ha blivit våldtagna av fransmän.
Under de många hundra radiointervjuer jag gjort med Tyresöbor födda i 60-70 olika länder har det då och då berättats om krigens våldtäkter. Min granne Eva Onegård har skildrat sitt hemska öde som femtonåring i Hiterpommern. Sunhild Dietrich-Larsson i Trollbäcken var länge aktiv miljöpartist med säte i landstinget. Hon beskrev hur hon som liten flicka i sin hemstad Wittenberg upplevde bombterrorns nätter. Hon fick en livslång hörselskada, men hennes mamma våldtogs upprepade gånger av sovjetiska soldater. Pappan ville att familjen skulle begå självmord, men övertalades att fly till väst. Men Sunhild berättade att de kvinnor som där ”välkomnades” av amerikanerna sedan inte kunde gå upprätt på flera dagar.
Britterna tycks ha varit mindre förtryckande än andra segrare. Men 2001 kom den brittiska historikern Patricia Meehans bok "A Strange Enemy People. Germans under the British 1945-50". Där ger hon många otäcka exempel på att inte bara tortyr, misshandel, avrättningar och grymma förhörsmetoder förekom i brittiska läger mot tyska fångar utan också våldtäkter. Tre dagar efter Hitlers död sänkte det brittiska flygvapnet de tyska fartygen Cap Arcona och Thielbeck på redden utanför Neustadt, nära Lübeck, och dödade 7000 evakuerade fångar från koncentrationslägret Neuengamme. Neustadt intogs några timmar senare av brittiska trupper. Tysken Wilhelm Lange, som jag intervjuade 1995, har skrivit en bok om dessa tragedier. På tal om britternas uppförande är han trendriktigt positiv. Bara en femtonårig flicka i Neustadt mördades av dem efter en våldtäkt, skriver han. Hur många andra som våldtogs uppger han försiktigtvis inte.
Att mörda sina offer efter fullbordad våldtäkt tycks tyvärr vara vanligt i krig, då känslan för människovärdet har avtrubbats intill barbari. Sven Öste (1925-1996) på Dagens Nyheter var en av svensk utrikesjournalistiks främsta namn – dessutom Tyresöbo. Innan han dog hann jag intervjua honom. Han hade då skrivit om amerikanska ”dubbla veteraner” i Vietnam. Det var sådana som just mördade sina våldtäktsoffer. Jag tillätt mig som vanligt att tvivla och undrade om det inte bara var kaxigt fyllesnack i Saigons barer. Då blev Öste intensiv och berättade att han och andra journalister varit i en by, dit flyktingar kom från en grannby, som just intagits av amerikanska trupper. Vietnameserna berättade om att många kvinnor blivit våldtagna. När journalisterna undrade om de kunde få intervjua en av dessa kvinnor, såg vietnameserna bara förlägna ut. Det visade sig att ingen av de våldtagna undkommit levande.
Visst var krigen förr i världen ohyggliga, men moderna krig tycks inte minst drabba kvinnor, barn och andra civila. Den östtyske teologen Norbert Buske, vilken som pojke i sin hemstad Demmin såg segrarnas härjningar och våldtäkter, vilka ledde till att många kvinnor i sin förtvivlan dränkte sig, ibland tillsammans med sina barn, sammanfattar:
"Skuld och elände låter sig icke kvittas mot varandra, de adderar sig, de hopar sig. Den som nämner krigsoffer från den ena sidan men förtiger den andra sidans offer, den som beträffande dödandet skiljer på rättfärdiga och orättfärdiga har ännu inte förstått mycket av krigets egentliga elände."
---------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1210) 08-11-09
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar