Aktivister för mänskliga rättigheter omhuldas av våra etablissemang. Ofta betonas som ett mantra att vi alla har lika stort människovärde. Det är jättebra. Retoriken är vacker men kanske förledande.
Ta till exempel de svindlande lönerna och bonusarna för storföretagens chefer. Här handlar det om miljoner per månad. I dagarna har det väckt ett visst uppseende att Postverkets chef har 900 000 kr i månadslön. Det blir 10,8 miljoner kr per år.
I det närmast fascistiska politikerföraktets tid gnälls det över att våra demokratiskt förtroendevalda ministrar, riksdagsledamöter och kommunalpolitiker har alldeles för mycket betalt. Jämfört med näringslivets toppar eller till och med våra generaldirektörer och kommunala topptjänstemän är politikernas löner relativt blygsamma, även om Reinfeldts lön är tio gånger större än Sandins ynka pension.
Anser verkligen superklassens miljardärer att de har tusen gånger större människovärde än alla de arbetare och tjänstemän som genom produktivt arbete bidragit till deras rikedomar? Har girighet förmågan att radera bort all känsla för skam och rättvisa?
I Sverige har ett av regeringspartierna ett kristet namn. Skojade Jesus när han påstod att det var svårare för en rik människa att komma till himlen än för en kamel att ta sig genom ett nålsöga?
Jämför man å andra sidan svenska ”fattigpensionärer” med de tusentals miljoner medmänniskor i världen som inte ens har två dollar om dagen att leva på är det inte ett dugg synd om oss svenska gubbar – i varje fall inte i ekonomiskt hänseende.
Det sägs att i döden är vi i alla fall helt jämlika. Det hänsyftade Cornelis på, när han sjöng: ”Du kan ingenting ta med dig dit du går”. Men eftermälena kan vara mycket olika. Det gäller inte minst i krig, om vilka segrarnas version är den helt dominerande. En etnisk grupps i sanning svåra lidanden i andra världskriget skildras nästan dagligen i svenska och västliga medier. Men hur ofta hör vi talas om de två europeiska folk, som drabbades allra värst av det krig som förintade så där en 40 miljoner människor och vållade minst lika mångas indirekta död? Det var faktiskt allra värst för ryssarna. Näst värst var det för tyskarna.
Men ryssar och tyskar tycks vara ”ovärdiga offer” för att nu använda ett uttryck av Noam Chomsky. Ändå dristar jag mig till att hävda, att de flera tiotals miljoner ryssar och tyskar som förintades hade samma människovärde som andra krigsoffer och därför också bör ihågkommas.
-------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr1212) 2008-11-23
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar