Kära lyssnare!
Plötsligt är de här igen – mardrömmarna från min barndoms Tyskland under slutet av Andra världskriget. Det mullrande ljudet från högt flygande, tungt lastade bombplan, det svischande ljudet från fallande bomber, ljuskrevaderna, eldslågorna som slickar väggarna och dånet från sammanfallande hus. Rädslan, lukten av svett och urin i det trånga källarutrymmet, det stilla jämrandet från de gamla kvinnorna, de unga mödrarnas tröstande röster och småbarnens gälla gråt när törsten sätter in, vattnet är slut och ingen får lämna skyddsrummet. Pansarfordonens mullrande på gatorna när ockupationen väl är ett faktum, eller befrielsen som det heter i historieböckerna, främmande soldaters spridande av skräck, våldtagna kvinnors förfärade skrik.
Länge trodde jag att dessa mardrömmar tillhörde en förgången tid. Lugnet, det bedrägliga lugnet hade redan varat så länge, i så många år, att glömskans slöja hade lagt sig förrädiskt lurande över minnena och nattsömnen. Och plötsligt i förra veckan så fanns allting där igen. Jag behövde bara slå på tv-apparaten en kväll för att höra nyheterna – och där kom då meddelandet att bomber åter hade fallit över oskyldiga människor. Nu brinner det i Kaukasus. Anklagelser och beskyllningar haglar från två håll. David kastar trotsigt sina bomber och hoppas på omvärldens förståelse och deltagande. Goliat låter i kraft av sin styrka sina pansarfordon sprida skräck och förödelse. Goliat talar om att beskydda ryska minoritetsgrupper, att rädda dem undan folkmord, David, den mindre, men därför inte mindre skyldig, påstår sig rädda sin frihet, sitt oberoende.
Vi känner igen vokabulären från striderna på Balkan. Men måtte det stanna därvid. David, det vill säga Georgien, eller rättare sagt Georgiens president Saakasjvili tog till storsläggan i förlitan på att han hade USA med president Bush i ryggen och helst hela NATO och EU. Men där gick han på en mina. Så fort han insåg att hjälpen skulle utebli, skrev han på ett vapenstilleståndsavtal och hoppades på att Goliat, det vill säga Ryssland med hela sin övermakt, skulle dra sig tillbaka. Men ännu tio dagar senare finns de ryska fordonen kvar på gator och vägar i Georgien.
Siffrorna på antalet döda på båda sidor varierar. Det gör siffror alltid. Propagandan arbetar effektivt i krigslägen. Vad vi dock vet är att tusentals människor återigen har blivit hemlösa, ännu fler tusentals rafsar ihop sina ägodelar och ger sig på flykt i vild panik. En ny generation barn växer upp med fruktansvärda bilder på sina näthinnor och drömmer mardrömmar som aldrig kommer att lämna dem någon ro.
Kära lyssnare, låt oss alla be en stilla bön om att aktörerna på denna nya krigsskådeplats måtte komma till ro och besinning, att omvärlden ställer upp med politiker som tar sitt ansvar och skapar förutsättningar för en snabb fred. Låt oss slippa bevittna ännu ett utdraget Balkankrig. Låt oss slippa ett ensidigt anklagande av den ena sidan i ett krig, där två parters oresonliga nationalism har lett till detta vansinne. Och låt oss slippa tusentals flyktingars oändliga lidande i outhärdliga flyktingläger.
Att starta ett krig går på ett ögonblick. Därom vittnar historien. Att avsluta ett krig kan ta årtionden. Även därom vittnar historien. Att bli av med minnena av ett krig tar ett helt liv.
Till er alla i Tyresö trots allt en ny skön vecka önskar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (Radio Tuff nr 1198)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar