Marianne Stalbohm-Stieger: JUBILEER OCH FLYKT

Kära lyssnare!
Radio TUFF jubilerar. Låt oss höja en bägare och hurra för de 1200 gånger som programmet har hörts! Vår oförtröttlige programledare Åke Sandin har hörts flest gånger i radion, men lite mallig är jag över de gånger jag har anförtrotts uppgiften att leda programmet när Åke har varit på resa.

Men även jag har jubilerat i veckan. Den 28 augusti för exakt 60 år sedan landsteg jag, eller rättare sagt, bars jag i land på Smygehuk. Den lilla fiskebåten kunde inte komma ända fram till stranden, och därför bar fiskaren iland kvinnor och barn från vår båt. En syssling, som var med i samma fiskebåt den gången och nu är bosatt i Hölllviken strax söder om Malmö, gjorde mig sällskap ut till ängarna vid Sveriges sydligaste udde i torsdags för att minnas söndagen den 28 augusti 1948. Dagen därpå åkte han och jag till Citadellet, den gamla borgen från 1549, i Landskrona, dit vi kom till flyktingförläggningen dagen därpå, när vi väl hade registrerats hos polisen i det lilla fiskeläget Östra Torp och tillbringat natten i arresten på polisstationen. Nu är vi gråhåriga, då var vi elva och tolv år gamla.

Andra världskriget hade tagit slut 3,5 år tidigare. Freden hade för länge sedan blivit en självklarhet här i Sverige. Men i östra Tyskland, i den sovjetiska ockupationszonen, härskade ännu på många plan ett krigsliknande tillstånd. Bostadssituationen var kaotisk. De många miljoner flyktingarna från öst bodde i de mest erbarmliga bostäder, trångt, fattigt, eländigt. I vår femrummare bodde min mor och vi fyra barn i två av rummen; i de övriga tre bodde tre olika familjer. Familjerna hade växlats ut hela tiden, eftersom de etniskt rensade tyskarna från öst gjorde allt för att komma vidare till den västliga delen av Tyskland, och nya fördrivna kom hela tiden, ända fram till sommaren 1947. Den sovjetiska arméns närvaro utgjorde ett ständigt hot och en påminnelse om ett förlorat liv för dessa människor som hade blivit bortjagade från de tidigare tyska, numera polska och ryska områdena. Till råga på allt utvisade Danmark alla de tyskar som hade flytt dit i krigets slutskede. Även dessa måste få tak över huvudet.

Valutareformen hade ägt rum den 23 juni 1948 och familjens ekonomiska tillgångar skrumpnade till en tiondel. Det mesta hade konfiskerats redan 1945. Tillgången på de mest nödvändiga livsmedlen var fortfarande skral, den olovliga svarta-börs-marknaden frodades och cigarettvalutan var ännu den mest gångbara. Varje dag var en kamp för överlevnaden. Att skaffa fram mat klarade min mor på ett otroligt sätt, även om middagen ibland bestod av enbart kokt potatis och lite salt. Hon lyckades till och med avverka flera kubikmeter virke i skogen tvärs över floden Warnow, så att familjen och alla inneboende flyktingar hade ved att elda i vedspisen med, när de eviga el-avbrotten pågick. Att skaffa fram kläder för fyra växande barn var ett konststycke, men även det klarade hon.

Det hon inte klarade var de återkommande nattliga razziorna som ännu, tre år efter kriget, ägde rum. Sovjetsoldaterna letade efter min far som sommaren 1948, mot Geneve-konventionens villkor, fortfarande satt i amerikanskt fångläger, men som den sovjetiska ockupationsmakten trodde gömde sig i lägenheten. I det skedet fick hon kontakt med en farbror, en kusin till min far, som förberedde sin och familjens flykt till Sverige. Min mor hade de nödvändiga bytesvaror som behövdes för att betala en av de två utombordsmotorer, som min farbror hade lyckats få tag i. Dessa var villkoret för att två fiskare i sina bräckliga farkoster skulle föra oss och två familjer från Rostock över Östersjön.

I en vecka hade det stormat ordentligt, men den 27 augusti mojnade det. Telefonsamtalet min mor hade väntat på kom. ”Avfärd i kväll. Inte ett ord till någon,” löd ordern. Snabbt packades det sista och vi stegade iväg till stationen. Alla bekanta avfärdades med orden: ”Vi skall hälsa på min syster i Rostock.” Inte ens mina småsyskon visste vart färden gick. Risken var överhängande att de kunde förråda oss.

Hur det gick sedan, kära lyssnare, får ni veta om 14 dagar. Till dess önskar jag er en skön tid med svampplockning i de vackra Tyresö-skogarna.

Ha det bra, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1200