Under Tyresö Ulands- och FredsFörenings första två decennier ansåg vi oss vara svenska mästare i att dela ut flygblad. Men på 80-talet började våra blygsamma blad försvinna i de allt tjockare reklambuntarna. Då blev radion räddningen, ”eterns stencileringsmaskin”.
Birger Norman filosoferade om tidens obönhörliga gång i en av sina dikter på ångermanländska. För att begripa strofen måste man veta att ”rabbe” betyder ”bromsa.
Tin e en sparkar
på blåhalka
i utförsbacke
Löne int å rabbe
Det var 23 år sedan Tyresöradion startade på 91,4 MHz. Ett nytt Radio Tuff har kommit varenda vecka sedan dess. På 1980-talet var det många föreningar som oavlönat orkade sända radio. Numera är Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff praktiskt taget ensam i etern. Det är trist men beror väl främst på marknadsekonomins segertåg.
Jo, Succékanalen 91,4 finns ju också sedan drygt 13 år med ständigt tolv halvtimmesprogram på. Med all respekt för de flera tusen härliga människor jag haft förmånen att få intervjua där, är det dock Radio Tuff som ligger mitt hjärta närmast. Ingenting kan väl vara viktigare än att agitera mot krig och de enormt penningslukande militära rustningarna i de tiotusentals kärnvapnens tid. Eller att arbeta för att avskaffa hunger, okunnighet och vidskepelse i en värld där över 20 000 barn dör varje dag.
Utan medarbetare som Hampus Eckerman, Marianne Stalbohm-Stieger, Monica Schelin, Bengt Svensson, Seppo Isotalo och andra hade aldrig Radio Tuff kommit upp till denna veckas nr 1200.
Radion är i dag förlegad, säger en del, för nu finns ju Internet. Men riktigt imponerad blir man inte, när man surfar på nätet. Delvis har det blivit en lekstuga för anonyma fegisar, som saknar civilkurage att sticka fram och visa sig från sin trygga hemvist under mossa och stenar där de gapigt krälar omkring.
Dessutom hörs Radio Tuff numera på webben www.tyresoradion.se , och på www.tuff.fred.se läggs texter från radion in liksom på www.tuffsandin.blogspot.com
Hur länge jag ska hålla på? Ja, så länge en massa lyssnare hör av sig och ”så länge skutan kan gå”.
--------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1200) 2008-08-31
lördag, augusti 30
onsdag, augusti 27
Marianne Stalbohm-Stieger: JUBILEER OCH FLYKT
Kära lyssnare!
Radio TUFF jubilerar. Låt oss höja en bägare och hurra för de 1200 gånger som programmet har hörts! Vår oförtröttlige programledare Åke Sandin har hörts flest gånger i radion, men lite mallig är jag över de gånger jag har anförtrotts uppgiften att leda programmet när Åke har varit på resa.
Men även jag har jubilerat i veckan. Den 28 augusti för exakt 60 år sedan landsteg jag, eller rättare sagt, bars jag i land på Smygehuk. Den lilla fiskebåten kunde inte komma ända fram till stranden, och därför bar fiskaren iland kvinnor och barn från vår båt. En syssling, som var med i samma fiskebåt den gången och nu är bosatt i Hölllviken strax söder om Malmö, gjorde mig sällskap ut till ängarna vid Sveriges sydligaste udde i torsdags för att minnas söndagen den 28 augusti 1948. Dagen därpå åkte han och jag till Citadellet, den gamla borgen från 1549, i Landskrona, dit vi kom till flyktingförläggningen dagen därpå, när vi väl hade registrerats hos polisen i det lilla fiskeläget Östra Torp och tillbringat natten i arresten på polisstationen. Nu är vi gråhåriga, då var vi elva och tolv år gamla.
Andra världskriget hade tagit slut 3,5 år tidigare. Freden hade för länge sedan blivit en självklarhet här i Sverige. Men i östra Tyskland, i den sovjetiska ockupationszonen, härskade ännu på många plan ett krigsliknande tillstånd. Bostadssituationen var kaotisk. De många miljoner flyktingarna från öst bodde i de mest erbarmliga bostäder, trångt, fattigt, eländigt. I vår femrummare bodde min mor och vi fyra barn i två av rummen; i de övriga tre bodde tre olika familjer. Familjerna hade växlats ut hela tiden, eftersom de etniskt rensade tyskarna från öst gjorde allt för att komma vidare till den västliga delen av Tyskland, och nya fördrivna kom hela tiden, ända fram till sommaren 1947. Den sovjetiska arméns närvaro utgjorde ett ständigt hot och en påminnelse om ett förlorat liv för dessa människor som hade blivit bortjagade från de tidigare tyska, numera polska och ryska områdena. Till råga på allt utvisade Danmark alla de tyskar som hade flytt dit i krigets slutskede. Även dessa måste få tak över huvudet.
Valutareformen hade ägt rum den 23 juni 1948 och familjens ekonomiska tillgångar skrumpnade till en tiondel. Det mesta hade konfiskerats redan 1945. Tillgången på de mest nödvändiga livsmedlen var fortfarande skral, den olovliga svarta-börs-marknaden frodades och cigarettvalutan var ännu den mest gångbara. Varje dag var en kamp för överlevnaden. Att skaffa fram mat klarade min mor på ett otroligt sätt, även om middagen ibland bestod av enbart kokt potatis och lite salt. Hon lyckades till och med avverka flera kubikmeter virke i skogen tvärs över floden Warnow, så att familjen och alla inneboende flyktingar hade ved att elda i vedspisen med, när de eviga el-avbrotten pågick. Att skaffa fram kläder för fyra växande barn var ett konststycke, men även det klarade hon.
Det hon inte klarade var de återkommande nattliga razziorna som ännu, tre år efter kriget, ägde rum. Sovjetsoldaterna letade efter min far som sommaren 1948, mot Geneve-konventionens villkor, fortfarande satt i amerikanskt fångläger, men som den sovjetiska ockupationsmakten trodde gömde sig i lägenheten. I det skedet fick hon kontakt med en farbror, en kusin till min far, som förberedde sin och familjens flykt till Sverige. Min mor hade de nödvändiga bytesvaror som behövdes för att betala en av de två utombordsmotorer, som min farbror hade lyckats få tag i. Dessa var villkoret för att två fiskare i sina bräckliga farkoster skulle föra oss och två familjer från Rostock över Östersjön.
I en vecka hade det stormat ordentligt, men den 27 augusti mojnade det. Telefonsamtalet min mor hade väntat på kom. ”Avfärd i kväll. Inte ett ord till någon,” löd ordern. Snabbt packades det sista och vi stegade iväg till stationen. Alla bekanta avfärdades med orden: ”Vi skall hälsa på min syster i Rostock.” Inte ens mina småsyskon visste vart färden gick. Risken var överhängande att de kunde förråda oss.
Hur det gick sedan, kära lyssnare, får ni veta om 14 dagar. Till dess önskar jag er en skön tid med svampplockning i de vackra Tyresö-skogarna.
Ha det bra, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1200
Radio TUFF jubilerar. Låt oss höja en bägare och hurra för de 1200 gånger som programmet har hörts! Vår oförtröttlige programledare Åke Sandin har hörts flest gånger i radion, men lite mallig är jag över de gånger jag har anförtrotts uppgiften att leda programmet när Åke har varit på resa.
Men även jag har jubilerat i veckan. Den 28 augusti för exakt 60 år sedan landsteg jag, eller rättare sagt, bars jag i land på Smygehuk. Den lilla fiskebåten kunde inte komma ända fram till stranden, och därför bar fiskaren iland kvinnor och barn från vår båt. En syssling, som var med i samma fiskebåt den gången och nu är bosatt i Hölllviken strax söder om Malmö, gjorde mig sällskap ut till ängarna vid Sveriges sydligaste udde i torsdags för att minnas söndagen den 28 augusti 1948. Dagen därpå åkte han och jag till Citadellet, den gamla borgen från 1549, i Landskrona, dit vi kom till flyktingförläggningen dagen därpå, när vi väl hade registrerats hos polisen i det lilla fiskeläget Östra Torp och tillbringat natten i arresten på polisstationen. Nu är vi gråhåriga, då var vi elva och tolv år gamla.
Andra världskriget hade tagit slut 3,5 år tidigare. Freden hade för länge sedan blivit en självklarhet här i Sverige. Men i östra Tyskland, i den sovjetiska ockupationszonen, härskade ännu på många plan ett krigsliknande tillstånd. Bostadssituationen var kaotisk. De många miljoner flyktingarna från öst bodde i de mest erbarmliga bostäder, trångt, fattigt, eländigt. I vår femrummare bodde min mor och vi fyra barn i två av rummen; i de övriga tre bodde tre olika familjer. Familjerna hade växlats ut hela tiden, eftersom de etniskt rensade tyskarna från öst gjorde allt för att komma vidare till den västliga delen av Tyskland, och nya fördrivna kom hela tiden, ända fram till sommaren 1947. Den sovjetiska arméns närvaro utgjorde ett ständigt hot och en påminnelse om ett förlorat liv för dessa människor som hade blivit bortjagade från de tidigare tyska, numera polska och ryska områdena. Till råga på allt utvisade Danmark alla de tyskar som hade flytt dit i krigets slutskede. Även dessa måste få tak över huvudet.
Valutareformen hade ägt rum den 23 juni 1948 och familjens ekonomiska tillgångar skrumpnade till en tiondel. Det mesta hade konfiskerats redan 1945. Tillgången på de mest nödvändiga livsmedlen var fortfarande skral, den olovliga svarta-börs-marknaden frodades och cigarettvalutan var ännu den mest gångbara. Varje dag var en kamp för överlevnaden. Att skaffa fram mat klarade min mor på ett otroligt sätt, även om middagen ibland bestod av enbart kokt potatis och lite salt. Hon lyckades till och med avverka flera kubikmeter virke i skogen tvärs över floden Warnow, så att familjen och alla inneboende flyktingar hade ved att elda i vedspisen med, när de eviga el-avbrotten pågick. Att skaffa fram kläder för fyra växande barn var ett konststycke, men även det klarade hon.
Det hon inte klarade var de återkommande nattliga razziorna som ännu, tre år efter kriget, ägde rum. Sovjetsoldaterna letade efter min far som sommaren 1948, mot Geneve-konventionens villkor, fortfarande satt i amerikanskt fångläger, men som den sovjetiska ockupationsmakten trodde gömde sig i lägenheten. I det skedet fick hon kontakt med en farbror, en kusin till min far, som förberedde sin och familjens flykt till Sverige. Min mor hade de nödvändiga bytesvaror som behövdes för att betala en av de två utombordsmotorer, som min farbror hade lyckats få tag i. Dessa var villkoret för att två fiskare i sina bräckliga farkoster skulle föra oss och två familjer från Rostock över Östersjön.
I en vecka hade det stormat ordentligt, men den 27 augusti mojnade det. Telefonsamtalet min mor hade väntat på kom. ”Avfärd i kväll. Inte ett ord till någon,” löd ordern. Snabbt packades det sista och vi stegade iväg till stationen. Alla bekanta avfärdades med orden: ”Vi skall hälsa på min syster i Rostock.” Inte ens mina småsyskon visste vart färden gick. Risken var överhängande att de kunde förråda oss.
Hur det gick sedan, kära lyssnare, får ni veta om 14 dagar. Till dess önskar jag er en skön tid med svampplockning i de vackra Tyresö-skogarna.
Ha det bra, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1200
BHIKHU VYAS GRATULERAR RADIO TUFF
(Bhikhu Vyas har sedan 1979 varit Tuffs främsta partner i Indien, där många utmärkta projekt förverkligats med Tuff-pengar)
Gänget bakom Radio Tuff förtjänar många gratulationer vid det historiska tillfälle den 31 augusti, när Radio Tuff nr 1200 sänds. I alla avseenden är det berömvärt att det har genomförts oavlönat och ändå så många gånger av professionella frivilliga. Denna radio har varit frispråkig och oförskräckt i sina ställningstaganden.
Framför allt beundrar jag den intelligenta roll Radio Tuff har spelat som en röst för fred och för utveckling av utvecklingsländer med utmärkta resultat. Vi har erfarit detta dels här i Valod i Indien, tusentals kilometer från Sverige, dels och ännu mera i Dharampur, ett isolerat och försummat område, där bara fattiga från stambefolkningen bor.
Både vi i vår organisation och ni i Tuff har samma strävan, eftersom skolor är främst i våra hjärtan. Ungefär 25 indiska skolor har fått hjälp från svenska systerskolor , först runt Valod och sedan under två decennier i otillgängliga Dharampur med sin svåra logistik. Och också våra andra utvecklingsprojekt i Dharampur har fått en hjälpande och effektiv röst i Radio Tuff
Jag är stolt över att ha haft förmånen att tala i Radio Tuff nästan från starten och sedan skicka rapporter om arbetet i Dharampur. Dessa projekt har uppmärksammats påtagligt i radion och bidragit till de svenska systerskolornas utmärkta prestationer, när de har organiserat dagsverken, liksom radion har inspirerat individuella insatser. Alla som har deltagit som programledare och medverkat i programmen förtjänar all beundran. Genom att ha propagerat för universell vänskap har Radio Tuff spelat en underbar roll. Verkligen ett betydande bidrag!
Jag är full av beundran för Åke, drivkraften bakom Radio Tuff. Jag vet att inte ens hans senaste allvarliga sjukdom kunde hindra honom att på sedvanliga tider sända nya Radio Tuff. Kanske sjukdomen var så välplanerad, att hans radioprogram på söndagarna inte drabbades.
Jag känner mig privilegierad och stolt över min långa förbindelse med Radio Tuff – nästan från första veckan. Jag minns de spännande tillfällen när jag talade flera gånger i den lilla studion, som sköttes så fint av Åke och hans team. På vår trusts och Dharampurs vägnar önskar jag Radio Tuff all fortsatt framgång.
--------------------------------------------------------------------
BHIKHU VYAS. TUFFS PARTNER I INDIEN
(Uppläst i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff9
Gänget bakom Radio Tuff förtjänar många gratulationer vid det historiska tillfälle den 31 augusti, när Radio Tuff nr 1200 sänds. I alla avseenden är det berömvärt att det har genomförts oavlönat och ändå så många gånger av professionella frivilliga. Denna radio har varit frispråkig och oförskräckt i sina ställningstaganden.
Framför allt beundrar jag den intelligenta roll Radio Tuff har spelat som en röst för fred och för utveckling av utvecklingsländer med utmärkta resultat. Vi har erfarit detta dels här i Valod i Indien, tusentals kilometer från Sverige, dels och ännu mera i Dharampur, ett isolerat och försummat område, där bara fattiga från stambefolkningen bor.
Både vi i vår organisation och ni i Tuff har samma strävan, eftersom skolor är främst i våra hjärtan. Ungefär 25 indiska skolor har fått hjälp från svenska systerskolor , först runt Valod och sedan under två decennier i otillgängliga Dharampur med sin svåra logistik. Och också våra andra utvecklingsprojekt i Dharampur har fått en hjälpande och effektiv röst i Radio Tuff
Jag är stolt över att ha haft förmånen att tala i Radio Tuff nästan från starten och sedan skicka rapporter om arbetet i Dharampur. Dessa projekt har uppmärksammats påtagligt i radion och bidragit till de svenska systerskolornas utmärkta prestationer, när de har organiserat dagsverken, liksom radion har inspirerat individuella insatser. Alla som har deltagit som programledare och medverkat i programmen förtjänar all beundran. Genom att ha propagerat för universell vänskap har Radio Tuff spelat en underbar roll. Verkligen ett betydande bidrag!
Jag är full av beundran för Åke, drivkraften bakom Radio Tuff. Jag vet att inte ens hans senaste allvarliga sjukdom kunde hindra honom att på sedvanliga tider sända nya Radio Tuff. Kanske sjukdomen var så välplanerad, att hans radioprogram på söndagarna inte drabbades.
Jag känner mig privilegierad och stolt över min långa förbindelse med Radio Tuff – nästan från första veckan. Jag minns de spännande tillfällen när jag talade flera gånger i den lilla studion, som sköttes så fint av Åke och hans team. På vår trusts och Dharampurs vägnar önskar jag Radio Tuff all fortsatt framgång.
--------------------------------------------------------------------
BHIKHU VYAS. TUFFS PARTNER I INDIEN
(Uppläst i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff9
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1200) 08-08-31 till....
....till Sundsvallstidningen Dagbladets politiska redaktör Svante Säwén, som (23/8) under rubriken ”De civila förlorar alltid” bland annat skriver hur han 1999 blev starkt kritiserad av SSU, när han motsatte sig Natos bombkrig mot Serbien. Därför gläds han åt att SSU:s ordförande Jytte Guteland nu i ett uttalande om kriget i Georgien tycker det är uppseendeväckande att ”flera debattörer skuldbelägger endast en part, Ryssland”, när det handlar om ett krig utan hjältar. Hon kritiserar båda sidor men konstaterar att kriget startades av Georgien. Säwén påpekar också: ”Erkänndet av Kosovo blev, vad Carl Bildt än försöker hävda, en utlösande faktor för det georgiska kriget”.
....till den tyska tidningen Der Spiegels engelskspråkiga nätsida, där Uwe Klussman skriver under rubriken ”Georgiska tanks mot ossetiska tonåringar”. Han berättar hur den georgiska presidenten Saakashvili den 7 augusti talade i TV om att ge fred och dialog en chans samtidigt som hans stridsvagnar och flygplan startade kriget genom att börja skjuta sönder stora delar av Sydossetiens huvudstad Tschinvali , där man talar om ”georgiskt folkmord”
....till Aftonbladets Helle Klein, som (25/8) under rubriken ”Osynlighet föder hat och fördomar” skriver om filmen Citronlunden: ”Två vackra och starka kvinnor utgör filmens huvudpersoner: palestiniern Salma och israelen Mira. En dag möts deras blickar. Salma som är utestängd från sin citronlund och Mira, försvarsministerns fru, som är instängd i sitt välbevakade hem. Salma står på ena sidan taggtrådsstängslet. På den andra står Mira. Ett ordlöst samförstånd växer fram, och Miras sympatier hamnar alltmer på Salmas sida.Den palestinska kvinnan och den israeliska ser på varandra. Deras blickar vill se bortom konfliktens demonisering av Den Andre. Inför varandras ansikten uppstår förståelse och empati.”
....till Den brittiska tidningen The Independents Johann Hari, som (14/8) skriver under rubriken ”Vi måste sluta att vara sådana fegisar om Islam”. Det handlar om Sherry Jones’ bok The Jewel of Medina. Den köptes av det kända förlaget Random House, som efter varningar för muslimska reaktioner beslöt att inte publicera den. Rädslan att förarga muslimska fundamentalister får inte hindra oss att lära av historien, menar Hari och erinrar om kritik av andra religioner: ”Låt oss se bakåt i historien. Hur förlorade kristendomen sin förmåga att terrorisera människor med fantasier om synd och helvete? Hur slutade den med att skambelägga naturliga drifter som föräktenskapligt sex, onani eller homosexualitet? Därför att kritiker kollade religionens historier och fann gapande logiska eller moraliska hål i den. De ställde frågor. Hur kan en ande befrukta en jungfru? Varför befaller Gamla testamentets gud sina anhängare att begå folkmord? Hur kan en man överleva i en val?"
....till David Bracken och Tore Lilja som i tisdags (26/8) inledde i ämnet ”Människan lever icke av bröd allena” vid diskussionscaféet Filosofika i en fullsatt Tuff-lokal
....till Mona Ekedahl, som i veckan skänkte 1000 kr till Tuffs fond för att främja lokalt freds- och solidaritetsarbete. Det är väldigt uppmuntrande när solidariska människor utnyttjar Tuff plusgiro 16 01 37 -6 eller köper Tuffs mangogram, den perfekta presenten
....till Eva Ehrstedt i Skogås, som på bloggen www.tuffsandin.blogspot.com bra besvarar de tjatiga kommentarerna med samma innehåll som i en aldrig sinande ström lagts av en anonym stackare, som verkar helt fixerad vid 11 september och ”det fjärde världskriget”.
....till den tyska tidningen Der Spiegels engelskspråkiga nätsida, där Uwe Klussman skriver under rubriken ”Georgiska tanks mot ossetiska tonåringar”. Han berättar hur den georgiska presidenten Saakashvili den 7 augusti talade i TV om att ge fred och dialog en chans samtidigt som hans stridsvagnar och flygplan startade kriget genom att börja skjuta sönder stora delar av Sydossetiens huvudstad Tschinvali , där man talar om ”georgiskt folkmord”
....till Aftonbladets Helle Klein, som (25/8) under rubriken ”Osynlighet föder hat och fördomar” skriver om filmen Citronlunden: ”Två vackra och starka kvinnor utgör filmens huvudpersoner: palestiniern Salma och israelen Mira. En dag möts deras blickar. Salma som är utestängd från sin citronlund och Mira, försvarsministerns fru, som är instängd i sitt välbevakade hem. Salma står på ena sidan taggtrådsstängslet. På den andra står Mira. Ett ordlöst samförstånd växer fram, och Miras sympatier hamnar alltmer på Salmas sida.Den palestinska kvinnan och den israeliska ser på varandra. Deras blickar vill se bortom konfliktens demonisering av Den Andre. Inför varandras ansikten uppstår förståelse och empati.”
....till Den brittiska tidningen The Independents Johann Hari, som (14/8) skriver under rubriken ”Vi måste sluta att vara sådana fegisar om Islam”. Det handlar om Sherry Jones’ bok The Jewel of Medina. Den köptes av det kända förlaget Random House, som efter varningar för muslimska reaktioner beslöt att inte publicera den. Rädslan att förarga muslimska fundamentalister får inte hindra oss att lära av historien, menar Hari och erinrar om kritik av andra religioner: ”Låt oss se bakåt i historien. Hur förlorade kristendomen sin förmåga att terrorisera människor med fantasier om synd och helvete? Hur slutade den med att skambelägga naturliga drifter som föräktenskapligt sex, onani eller homosexualitet? Därför att kritiker kollade religionens historier och fann gapande logiska eller moraliska hål i den. De ställde frågor. Hur kan en ande befrukta en jungfru? Varför befaller Gamla testamentets gud sina anhängare att begå folkmord? Hur kan en man överleva i en val?"
....till David Bracken och Tore Lilja som i tisdags (26/8) inledde i ämnet ”Människan lever icke av bröd allena” vid diskussionscaféet Filosofika i en fullsatt Tuff-lokal
....till Mona Ekedahl, som i veckan skänkte 1000 kr till Tuffs fond för att främja lokalt freds- och solidaritetsarbete. Det är väldigt uppmuntrande när solidariska människor utnyttjar Tuff plusgiro 16 01 37 -6 eller köper Tuffs mangogram, den perfekta presenten
....till Eva Ehrstedt i Skogås, som på bloggen www.tuffsandin.blogspot.com bra besvarar de tjatiga kommentarerna med samma innehåll som i en aldrig sinande ström lagts av en anonym stackare, som verkar helt fixerad vid 11 september och ”det fjärde världskriget”.
tisdag, augusti 26
ANONYM FEGIS KRÄLAR TJATANDE PÅ BLOGGEN
Jag har två bloggar och den ena läser du nu. Över 540 texter finns här, alla från Tyresö Ulands-och FredsFörenings Radio Tuff. Det här är det enda som inte hörs på radion http://www.tyresoradion.se/ fyra gånger per vecka. Ämnet är inte särskilt viktigt.
Vad jag än skriver om kommer ”Anonym” med samma kommentarer, ofta många till varje krönika Det har han gjort under lång tid. Nu senast, när jag skrev om Forum för levande historia kom det sex kommentarer. De var av samma sort.
”Anonym” tycks vara besatt av 11 september, inte detta datum för blodbadet på civila i Darmstadt 1944 eller mordet på Allende 1973 eller Anna Linds död 2003 utan USA 2001. Den här anonyme fegisen frågar som vanligt uppfordrande:
”Varför tiger Åke Sandin om detta? Varför döljer han detta? Vems intressen går han? Eller är han bara okunnig? Vill inte veta? Åke Sandin är som strutsen - vill inte se - stoppar huvudet i sanden. (....) Men Åke Sandin vill inte veta. Förhoppningsvis finns det ANDRA som vill veta! 11 september 2001 var en bluff - genomförd av Israel - USA och Storbritannien. Det var starten på det fjärde världskriget - ett nytt folkmord. LÄS SJÄLV! SÖK SJÄLV! AVGÖR SJÄLV! SKAPA DIN EGEN BILD! FÖRSTÅ ATT MEDIA TIGER!”
Han försöker aldrig förklara varför ”11 september var en bluff”, hänvisar bara till amerikanska texter. I sina tre andra kommentarer till samma krönika fortsätter han att tjata: ”Men varför försöker han [jag] inte ge ett svar? Det finns de som kan svara!” Och han klagar: ”Inte ett svar! Vem har tystat er? Varför är ni så okunniga? Är ni lurade? Varför kan ni inte svara?”
Varför skulle jag svara en anonym fegis som spammat min blogg i många månader utan att förklara vad han egentligen menar och lika fegt bara lämnat länkar till andras texter, som jag inte ids öppna. Ja, massor av gånger hänvisar han till amerikanen Christopher Bollyn, som tycks vara hans mentor eller gud. Jag tror mig minnas att Bollyn till och med svamlat om att israeler minsann var inblandade i Estoniakatastrofen och i mordet på Anna Lind. Det förstärker inte tilltron till hans konspirationsteorier om 11 september.
I sin sjätte (!) kommentar till samma krönika spyr ”Anonym” ut föjande: Är ni bara positiva?””Är ni bara sketna positivister? Förstår ni inte att positivismen har lurat er! (....) Saknar ni mål i mun"?
När ”Anonym” uppger sitt namn är jag villig att träffa honom och göra ett inslag på radion. Men det finns risker att jag då inte kommer att vara lika förstående som jag brukar vara vid mina intervjuer.
Nu drabbas jag väl av än ett ännu värre stim av förebråelser från ”Anonym”, som i brist på civilkurage sannolikt fortsätter att dväljas i skumrasket.
Åke Sandin
EVA, SOM VÅGAR FRAMTRÄDA ÖPPET:
Hördu mr anonym,
strutsar talar man om när den pippifågeln ifråga ej själv mäktar med att visa sig i annat än ett dimmigt töcken av just anonymitet.
När samma stackars fågel, den kan ej flyga, ej heller själv redogöra för det den klagar över, utan i en istället ofärdig närmast genant klantig formuleringsförmåga likaledes tankeförmåga, ej svarar på sina egna frågor eller utvecklar ämnet, visar den sin omgivning endast sin egen brist.
Försök istället visa dina medmänniskor hur "lite struts du är" genom att presentera dig, och själv utveckla ditt ämne. Det ska du väl kunna klara av? När du nu har lyckats komma så långt att du länkar till andras texter samt i så pinsamt många inlägg säger samma sak. Tänk istället konstruktivt och handla ansvarsfullt. Lycka till!
(nej, jag kommer inte att svara, det räcker så gott med vad jag har skrivit här)
EVA EHRSTEDT
Vad jag än skriver om kommer ”Anonym” med samma kommentarer, ofta många till varje krönika Det har han gjort under lång tid. Nu senast, när jag skrev om Forum för levande historia kom det sex kommentarer. De var av samma sort.
”Anonym” tycks vara besatt av 11 september, inte detta datum för blodbadet på civila i Darmstadt 1944 eller mordet på Allende 1973 eller Anna Linds död 2003 utan USA 2001. Den här anonyme fegisen frågar som vanligt uppfordrande:
”Varför tiger Åke Sandin om detta? Varför döljer han detta? Vems intressen går han? Eller är han bara okunnig? Vill inte veta? Åke Sandin är som strutsen - vill inte se - stoppar huvudet i sanden. (....) Men Åke Sandin vill inte veta. Förhoppningsvis finns det ANDRA som vill veta! 11 september 2001 var en bluff - genomförd av Israel - USA och Storbritannien. Det var starten på det fjärde världskriget - ett nytt folkmord. LÄS SJÄLV! SÖK SJÄLV! AVGÖR SJÄLV! SKAPA DIN EGEN BILD! FÖRSTÅ ATT MEDIA TIGER!”
Han försöker aldrig förklara varför ”11 september var en bluff”, hänvisar bara till amerikanska texter. I sina tre andra kommentarer till samma krönika fortsätter han att tjata: ”Men varför försöker han [jag] inte ge ett svar? Det finns de som kan svara!” Och han klagar: ”Inte ett svar! Vem har tystat er? Varför är ni så okunniga? Är ni lurade? Varför kan ni inte svara?”
Varför skulle jag svara en anonym fegis som spammat min blogg i många månader utan att förklara vad han egentligen menar och lika fegt bara lämnat länkar till andras texter, som jag inte ids öppna. Ja, massor av gånger hänvisar han till amerikanen Christopher Bollyn, som tycks vara hans mentor eller gud. Jag tror mig minnas att Bollyn till och med svamlat om att israeler minsann var inblandade i Estoniakatastrofen och i mordet på Anna Lind. Det förstärker inte tilltron till hans konspirationsteorier om 11 september.
I sin sjätte (!) kommentar till samma krönika spyr ”Anonym” ut föjande: Är ni bara positiva?””Är ni bara sketna positivister? Förstår ni inte att positivismen har lurat er! (....) Saknar ni mål i mun"?
När ”Anonym” uppger sitt namn är jag villig att träffa honom och göra ett inslag på radion. Men det finns risker att jag då inte kommer att vara lika förstående som jag brukar vara vid mina intervjuer.
Nu drabbas jag väl av än ett ännu värre stim av förebråelser från ”Anonym”, som i brist på civilkurage sannolikt fortsätter att dväljas i skumrasket.
Åke Sandin
EVA, SOM VÅGAR FRAMTRÄDA ÖPPET:
Hördu mr anonym,
strutsar talar man om när den pippifågeln ifråga ej själv mäktar med att visa sig i annat än ett dimmigt töcken av just anonymitet.
När samma stackars fågel, den kan ej flyga, ej heller själv redogöra för det den klagar över, utan i en istället ofärdig närmast genant klantig formuleringsförmåga likaledes tankeförmåga, ej svarar på sina egna frågor eller utvecklar ämnet, visar den sin omgivning endast sin egen brist.
Försök istället visa dina medmänniskor hur "lite struts du är" genom att presentera dig, och själv utveckla ditt ämne. Det ska du väl kunna klara av? När du nu har lyckats komma så långt att du länkar till andras texter samt i så pinsamt många inlägg säger samma sak. Tänk istället konstruktivt och handla ansvarsfullt. Lycka till!
(nej, jag kommer inte att svara, det räcker så gott med vad jag har skrivit här)
EVA EHRSTEDT
lördag, augusti 23
ENSIDIG OCH MÄRKLIG ENKÄT OM FÖRINTELSER
Vi hörde just Totte Wallin sjunga om ”våren dör aldrig i Prag, se blommorna på Jan Palachs grav”. Det är en grav som ständigt smyckas med blommor av tacksamma tjecker, för unge Palachs självmord har förblivit en symbol för tjeckiska frihetsdrömmar.
Man kan förstås fråga om självmord är en vettig metod i den politiska kampen, även om några vietnamesiska munkar också brände sig till döds i protest mot det amerikanska kriget. Men Palach och munkarna passade i alla fall inte på att samtidigt mörda en massa oskyldiga, nu varje vecka en tyvärr vanlig metod.
Undrar förresten hur många som i dag vet vem Palach var. Många yngre skulle kanske gissa att han var ett ishockeysproffs, andra lite äldre skulle måhända chansa på att det rörde sig om en tonsättare.
Det är omöjligt att känna till och minnas så värst mycket av den enorma uppsjö av fakta och händelser ens från det senaste seklets historia. I likhet med diktaturer har vi i Sverige en statlig historiemyndighet, Forum för levande historia. Den har nu frågat ca 5000 lärare om deras detaljkunskaper om judarnas grymma öde under andra världskriget. Radio Tuffs Hampus Eckerman har på sin blogg www.motbilder.se granskat frågorna, av vilka han finner flera befängt formulerade. Inte undra på då att lärarna påstås ha visat stor okunnighet. Och frågorna riktades inte bara till historielärare utan till många andra lärare.
Förbluffande är det förstås att så många i enkäten inte kände till Katyn och Gulag. Bara 15 procent visste att Katyn inte var ett läger ”för att huvudsakligen mörda judar”, 54 procent visste att Gulag inte var det. Ingen har dock högt vågat fundera på vad detta kan bero på. Kan det ha samband med att just judarnas lidanden skildrats intensivt och länge av alla medier i en aldrig sinande ström av inslag, medan andra folk --förhoppningsvis med lika stort människovärde?-- som också led förfärligt under andra världskrigets massmördande inte tillnärmelsevis har fått samma empati? (I Katyn och på två andra ställen i Sovjetunionen dödades ca 14 000 tillfångatagna polska officerare 1940. Gulag var som bekant (?) den lägerarkipelag, där många miljoner sovjetiska fångar dvaldes. Om Katyn har det på www.tyresoradion.se och 91,4 MHz ett par gånger förekommit halvtimmar. Se texten på bloggen: http://vedebesegrade.blogspot.com/2006/03/katyn-en-lnge-omstridd-polsk-tragedi.html )
Föga överraskande är att många lärare i enkäten tror att Belsen och Dachau var läger där fångar massmördades. Detta har ju i decennier påståtts om Dachau och andra läger i läroböcker både på universitetsnivå och i skolornas historieböcker, skrivna eller åtminstone granskade av historieprofessorer. Jag har själv tillhört den stora skara lärare, som i åratal spridit dessa och andra politiskt korrekta historieförfalskningar.
Forum för levande historia tillkom bland annat som en följd av en enkät bland elever 1997. Dess resultat vantolkades grovt och alarmistiskt -- men trendriktigt. Intressant vore om forumet också frågade om andra hemska förintelser: Hur många och på grund av vilka dog enligt Mike Davis’ bok Late Victorian Holocaust? Massdöden i det av britterna koloniserade Bengalen 1943, var den större än i de tyska lägren det året? Hur många vietnameser och hur många amerikaner dödades under Vietnamkriget? Hur många tyskar rensades etniskt vid andra världskrigets slut och hur många av dem dog eller dödades? Vilka sexsiffriga tal behövs för att ange hur många japanska och tyska barn som dödades av allierade bomber under kriget? Många liknande frågor kan ställas.
I Radio Tuff tystar vi inte ner eller –för att använda ett kvasireligiöst ord-- ”förnekar” några förintelser. Att till och med historiker stavar en förintelse med stor bokstav och i bestämd form lurar oss inte att tro att det är den enda som inträffat.
--------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1199) 2008-08-24
Man kan förstås fråga om självmord är en vettig metod i den politiska kampen, även om några vietnamesiska munkar också brände sig till döds i protest mot det amerikanska kriget. Men Palach och munkarna passade i alla fall inte på att samtidigt mörda en massa oskyldiga, nu varje vecka en tyvärr vanlig metod.
Undrar förresten hur många som i dag vet vem Palach var. Många yngre skulle kanske gissa att han var ett ishockeysproffs, andra lite äldre skulle måhända chansa på att det rörde sig om en tonsättare.
Det är omöjligt att känna till och minnas så värst mycket av den enorma uppsjö av fakta och händelser ens från det senaste seklets historia. I likhet med diktaturer har vi i Sverige en statlig historiemyndighet, Forum för levande historia. Den har nu frågat ca 5000 lärare om deras detaljkunskaper om judarnas grymma öde under andra världskriget. Radio Tuffs Hampus Eckerman har på sin blogg www.motbilder.se granskat frågorna, av vilka han finner flera befängt formulerade. Inte undra på då att lärarna påstås ha visat stor okunnighet. Och frågorna riktades inte bara till historielärare utan till många andra lärare.
Förbluffande är det förstås att så många i enkäten inte kände till Katyn och Gulag. Bara 15 procent visste att Katyn inte var ett läger ”för att huvudsakligen mörda judar”, 54 procent visste att Gulag inte var det. Ingen har dock högt vågat fundera på vad detta kan bero på. Kan det ha samband med att just judarnas lidanden skildrats intensivt och länge av alla medier i en aldrig sinande ström av inslag, medan andra folk --förhoppningsvis med lika stort människovärde?-- som också led förfärligt under andra världskrigets massmördande inte tillnärmelsevis har fått samma empati? (I Katyn och på två andra ställen i Sovjetunionen dödades ca 14 000 tillfångatagna polska officerare 1940. Gulag var som bekant (?) den lägerarkipelag, där många miljoner sovjetiska fångar dvaldes. Om Katyn har det på www.tyresoradion.se och 91,4 MHz ett par gånger förekommit halvtimmar. Se texten på bloggen: http://vedebesegrade.blogspot.com/2006/03/katyn-en-lnge-omstridd-polsk-tragedi.html )
Föga överraskande är att många lärare i enkäten tror att Belsen och Dachau var läger där fångar massmördades. Detta har ju i decennier påståtts om Dachau och andra läger i läroböcker både på universitetsnivå och i skolornas historieböcker, skrivna eller åtminstone granskade av historieprofessorer. Jag har själv tillhört den stora skara lärare, som i åratal spridit dessa och andra politiskt korrekta historieförfalskningar.
Forum för levande historia tillkom bland annat som en följd av en enkät bland elever 1997. Dess resultat vantolkades grovt och alarmistiskt -- men trendriktigt. Intressant vore om forumet också frågade om andra hemska förintelser: Hur många och på grund av vilka dog enligt Mike Davis’ bok Late Victorian Holocaust? Massdöden i det av britterna koloniserade Bengalen 1943, var den större än i de tyska lägren det året? Hur många vietnameser och hur många amerikaner dödades under Vietnamkriget? Hur många tyskar rensades etniskt vid andra världskrigets slut och hur många av dem dog eller dödades? Vilka sexsiffriga tal behövs för att ange hur många japanska och tyska barn som dödades av allierade bomber under kriget? Många liknande frågor kan ställas.
I Radio Tuff tystar vi inte ner eller –för att använda ett kvasireligiöst ord-- ”förnekar” några förintelser. Att till och med historiker stavar en förintelse med stor bokstav och i bestämd form lurar oss inte att tro att det är den enda som inträffat.
--------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1199) 2008-08-24
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1199) 08-08-24 till....
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som entusiastiskt kommenterar att över 260 000 kr hittills i år har kommit in till Tuff-projekten i Indien, inte minst tack vare solidariska insatser från fem skolor. Han skriver: ”Fina resultat och underbara prestationer av våra systerskolor. De är följden av beundransvärda ansträngningar från lärare och elever och den fina samordningen från Tuff. Pengarna räcker till att driva flera skolor i Dharampur och till vårt ambitiösa program att plantera ännu flera mangoträd i de hundratals fattiga byarna. Var snäll att i Radio Tuff gratulera skolorna och framför våra hjärtliga välgångsönskningar.” Bhikhu har skickat en längre text med anledning av att Radio Tuff nästa vecka har sin sändning nr 1200 söndag den 31 augusti och sedan ska vi kl 18 gå till restaurangen Lucky House i Tyresö Centrum för att fira radiojubileet litegrann. Alla är välkomna men hör av dig i förväg du som kommer!
....till Svenska Dagbladet, som (20/8) publicerar en artikel med rubriken ”Rädsla driver Ryssland i Georgien”. Den är skriven av Ebba Sävborg, tidigare Moskvakorrespondent och analytiker vid UD. Det ser mörkt ut för relationerna mellan Ryssland och omvärlden, anser hon och fortsätter: ”Man behöver inte hålla med Ryssland om dess argument men man måste åtminstone försöka begripa vad de bottnar i. Hittills verkar bedömningarna av de olika parternas agerande i Georgienkrisen snarast ha hämtats från det fornfranska eposet Rolandssången: ’De kristna har rätt och hedningarna har fel’ ”
....till republikanen Pat Buchanan, 1992 och 1996 nominerad till amerikansk president, som nu skriver: "Amerikanska folket ska vara evigt tacksamma till det ’gamla Europa’ för att ha grusat Bush/McCains planer att få med Georgien i Nato. Om Georgien tillhört Nato när Micheil Saakasjvili nvaderade Sydossetien, skulle vi befinna oss öga mot öga med Ryssland just nu - mitt i ett krig i Kaukasus, där Rysslands överlägsenhet är lika stor som USA:s i Karibien under Kubakrisen. Om rysk-georgiska kriget bevisar något, så är det vansinnet i att ge oberäkneliga hetsporrar i ombytliga nationer möjligheten att dra in USA i krig." En ros också till Jan Viklund som tipsat oss om detta uttalande
....till Göteborgs-Postens Håkan Boström, vars krönika (18/8) har rubriken ”Rysskräcken är kontraproduktiv”. Det finns anledning att fördöma ryskt övervåld, anser han och tillägger: ”Men kritik bör vara nykter och konsekvent för att vara trovärdig. Den georgiske presidenten, Micheil Saakasjvilis, beslut att med våld återta utbrytarrepubliken Sydossetien och beordra raketanfall mot dess huvudstad Tschinvali, har mötts med en förvånansvärt överslätande attityd. Enligt vad som hittills framkommit var det trots allt denna inledande offensiv som skördade de flesta civila dödsoffren.” Han skriver också ”Samma röster som ivrigast försvarade Natos ingripande mot Serbien i syfte att beskydda kosovoalbanerna, fördömer nu ensidigt Rysslands ingripande mot Georgien (....) Att oförblommerat måla ut ryssarna som ’onda’ gagnar vare sig freden eller de demokratiska krafterna i Ryssland.”
....till Hampus Eckerman, sedan många år ovärderlig medarbetare i Radio Tuff. Nu analyserar han skärpt den lärarenkät som Forum för levande historia offentliggjorde i veckan. Hampus’ läsvärda kritik finns på hans blogg http://motbilder.se/
....till huvudledaren i Dagens Nyheter (21/8), som har rubriken ”Ful fint för en god sak”. Där sägs bland annat: ”Forum för levande historia begår en synd som många andra begått tidigare. Exemplen är otaliga på myndigheter, partier, företag och organisationer som ställer ledande eller vilseledande enkätfrågor för att främja egna särintressen. Det som gör saken allvarligare den här gången är att ämnet är så viktigt. Det är ovärdigt att förvandla miljontals människors död och lidande till spetsfundigheter som ska få myndigheten själv att framstå som betydelsefull. För naturligtvis är det detta som är ärendet”
....till två professorer, Ulf Bjereld och Sverker Oredsson. Bjereld säger nu på tal om den omdiskuterade lärarenkäten: ”Frågorna mäter inte någon djupare förståelse (.....) Det viktiga är att det ohyggliga inte ska hända igen. Vi vill förstå varför det hände men det är inte lika viktigt att veta vilka läger som dödade på vilket sätt” Oredsson påpekar: ”Ska man mäta kunskapsnivån måste man fråga om flera händelser under 1900-talet”.
....till till minnet av den unge tjeckiske studenten Jan Palach, som i protest mot Warszawapaktens ockupation 1968 brände sig till döds i Prag. I torsdags den 21 augusti var det 40 år sedan Dubceks försök att införa ”socialism med mänskligt ansikte” krossades. Vi ska därför höra Totte Wallin. när han i en gammal inspelning hyllar Prag och Palach.
....till Svenska Dagbladet, som (20/8) publicerar en artikel med rubriken ”Rädsla driver Ryssland i Georgien”. Den är skriven av Ebba Sävborg, tidigare Moskvakorrespondent och analytiker vid UD. Det ser mörkt ut för relationerna mellan Ryssland och omvärlden, anser hon och fortsätter: ”Man behöver inte hålla med Ryssland om dess argument men man måste åtminstone försöka begripa vad de bottnar i. Hittills verkar bedömningarna av de olika parternas agerande i Georgienkrisen snarast ha hämtats från det fornfranska eposet Rolandssången: ’De kristna har rätt och hedningarna har fel’ ”
....till republikanen Pat Buchanan, 1992 och 1996 nominerad till amerikansk president, som nu skriver: "Amerikanska folket ska vara evigt tacksamma till det ’gamla Europa’ för att ha grusat Bush/McCains planer att få med Georgien i Nato. Om Georgien tillhört Nato när Micheil Saakasjvili nvaderade Sydossetien, skulle vi befinna oss öga mot öga med Ryssland just nu - mitt i ett krig i Kaukasus, där Rysslands överlägsenhet är lika stor som USA:s i Karibien under Kubakrisen. Om rysk-georgiska kriget bevisar något, så är det vansinnet i att ge oberäkneliga hetsporrar i ombytliga nationer möjligheten att dra in USA i krig." En ros också till Jan Viklund som tipsat oss om detta uttalande
....till Göteborgs-Postens Håkan Boström, vars krönika (18/8) har rubriken ”Rysskräcken är kontraproduktiv”. Det finns anledning att fördöma ryskt övervåld, anser han och tillägger: ”Men kritik bör vara nykter och konsekvent för att vara trovärdig. Den georgiske presidenten, Micheil Saakasjvilis, beslut att med våld återta utbrytarrepubliken Sydossetien och beordra raketanfall mot dess huvudstad Tschinvali, har mötts med en förvånansvärt överslätande attityd. Enligt vad som hittills framkommit var det trots allt denna inledande offensiv som skördade de flesta civila dödsoffren.” Han skriver också ”Samma röster som ivrigast försvarade Natos ingripande mot Serbien i syfte att beskydda kosovoalbanerna, fördömer nu ensidigt Rysslands ingripande mot Georgien (....) Att oförblommerat måla ut ryssarna som ’onda’ gagnar vare sig freden eller de demokratiska krafterna i Ryssland.”
....till Hampus Eckerman, sedan många år ovärderlig medarbetare i Radio Tuff. Nu analyserar han skärpt den lärarenkät som Forum för levande historia offentliggjorde i veckan. Hampus’ läsvärda kritik finns på hans blogg http://motbilder.se/
....till huvudledaren i Dagens Nyheter (21/8), som har rubriken ”Ful fint för en god sak”. Där sägs bland annat: ”Forum för levande historia begår en synd som många andra begått tidigare. Exemplen är otaliga på myndigheter, partier, företag och organisationer som ställer ledande eller vilseledande enkätfrågor för att främja egna särintressen. Det som gör saken allvarligare den här gången är att ämnet är så viktigt. Det är ovärdigt att förvandla miljontals människors död och lidande till spetsfundigheter som ska få myndigheten själv att framstå som betydelsefull. För naturligtvis är det detta som är ärendet”
....till två professorer, Ulf Bjereld och Sverker Oredsson. Bjereld säger nu på tal om den omdiskuterade lärarenkäten: ”Frågorna mäter inte någon djupare förståelse (.....) Det viktiga är att det ohyggliga inte ska hända igen. Vi vill förstå varför det hände men det är inte lika viktigt att veta vilka läger som dödade på vilket sätt” Oredsson påpekar: ”Ska man mäta kunskapsnivån måste man fråga om flera händelser under 1900-talet”.
....till till minnet av den unge tjeckiske studenten Jan Palach, som i protest mot Warszawapaktens ockupation 1968 brände sig till döds i Prag. I torsdags den 21 augusti var det 40 år sedan Dubceks försök att införa ”socialism med mänskligt ansikte” krossades. Vi ska därför höra Totte Wallin. när han i en gammal inspelning hyllar Prag och Palach.
fredag, augusti 15
RYSSLAND>GEORGIEN, USA>SERBIEN
Jag är nog inte ensam om att ha känt mig okunnig om Kaukasus, som senaste veckan varit i fokus i våra medier. Om Georgien visste vi väl inte mycket mera än att Josef Stalin växte upp där. Nu har vi lärt oss, att Georgien var ett av de områden som generöst nog blev egen stat vid Sovjetunions sönderfall. I början av 1990-talet bröt sig Sydossetien och Abchazien ut ur Georgien.
Lite förvånande är det att upptäcka, att Sydossetien bara har ca 70 000 invånare, färre än till exempel i Haninge faktiskt. Hälften av dem bor i ”huvudstaden” Tschinvali, som nu påstås ligga i ruiner efter den georgiska attacken. I Abchazien vid Svarta havet bor i alla fall 170 000 människor.
Ganska okänt är också att Georgien är en av de stater i världen som de senaste åren satsat störst andel av sin budget på militära rustningar, därtill hjälpt av amerikanska militära rådgivare på plats. Nu har det framkommit att 2000 georgiska soldater deltar i ockupationen av Irak –om de inte redan kallats hem efter senaste tidens krig där hemma.
En som vet mycket om den här delen av Kaukasus är statsvetaren Hedvig Lohm, som i Sydsvenskan (12/8) sammanfattar förra veckans strider:
”Det som gjorde att det tog hus i helvete var torsdagens georgiska artillerield över den lilla sömniga staden Tschinvali i Sydossetien. Resultatet blev en humanitär katastrof där osseter, georgier samt ett antal ryska fredsbevarande soldater strök med. Det blev startskottet för den ryska motoffensiven för att, som de säger, ’bevara freden’ och skydda sina ryska medborgare – det vill säga osseterna och abchaserna med ryska pass. Propagandakanalerna pumpar från båda sidor. Inget vet man säkert.”
Litegrann påminner den senaste tragiska utvecklingen om en gammal ramsa. fast i omvänd ordning, för det var råttan som anföll repet och sen katten råttan.
I väst är vi snabba att utse syndabockar. Den gamla rysskräcken har blommat upp och att ryssarna –för all del med onödig brutalitet -- försvarat ett par små utbrytarområden alldeles vid sin sydgräns har fått svenska militarister att vädra morgonluft. Man kräver mera pengar till svensk militär. En annars sansad militär, överste Bo Pellnäs, yrar i SvT:s Rapport och SvD till och med om Gotlands utsatta läge. Och Göran Persson har plötsligt gjort ett inhopp i debatten. Som statsminister kritiserades han ibland för att vara högersosse. Nu låter han nästan som en riktig högergubbe.
Andra ljud i skällan var det 1999, när 19 Natoländer folkrättsvidrigt anföll Serbien – Balkans Georgien?-- med över 70 dygns flygbombningar. Då var våra medier helt på utbrytarprovinsen Kosovos sida. Det var inte de som genom sitt anfallskrig bröt mot folkrätten som anklagades, utan den som då snabbt utpekades som krigsförbrytare var Milosevic, president i det land som anfölls och bombades. Han fördes sedermera till Haag där han dog i sin cell.
En av de händelser som fick motivera Natoanfallet var serbiska polisstyrkors dödande av ett 30-tal kosovoalbaner i byn Racak vintern 1999. Det georgiska anfallet härom veckan på den sydossetiska staden Tschinvali påstås ha dödat 1600 sydosseter. Det är sannolikt starkt överdrivet, men i alla fall var det betydligt högre antal dödsoffer än ii Racak.
Stormaktsspelet är inte utan ironiska paradoxer. De flesta Natoländer har erkänt Kosovos självständighet men det har inte Ryssland. Och när Georgien förra veckan anföll sin utbrytarprovins Sydossetien var upprördheten i väst stor, dock inte över angriparen Georgien utan att Ryssland ilade till och nu plötsligt framstår som utbrytarprovinsers skyddsmakt.
Fast Sydossetien ligger som sagt alldeles vid den ryska gränsen, medan det är en bra bit från USA till Kosovo. Att tänka sig ombytta roller kan ge en tankeställare. Om länder i USA:s närhet skulle ingå i ett ryskt militärförbund precis som Nato har utvidgats till flera länder inom den tidigare Sovjetsfären, om ryssarna skulle placera ut missiler i Nordamerika som USA vill göra i Polen och Tjeckien, och om ryska militärer utbildar kollegor i en mot USA fientlig grannstat precis som USA gör i Georgien, skulle vi då inte tycka att amerikanska motåtgärder vore begripliga?
----------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1198) 2008-08-17
Lite förvånande är det att upptäcka, att Sydossetien bara har ca 70 000 invånare, färre än till exempel i Haninge faktiskt. Hälften av dem bor i ”huvudstaden” Tschinvali, som nu påstås ligga i ruiner efter den georgiska attacken. I Abchazien vid Svarta havet bor i alla fall 170 000 människor.
Ganska okänt är också att Georgien är en av de stater i världen som de senaste åren satsat störst andel av sin budget på militära rustningar, därtill hjälpt av amerikanska militära rådgivare på plats. Nu har det framkommit att 2000 georgiska soldater deltar i ockupationen av Irak –om de inte redan kallats hem efter senaste tidens krig där hemma.
En som vet mycket om den här delen av Kaukasus är statsvetaren Hedvig Lohm, som i Sydsvenskan (12/8) sammanfattar förra veckans strider:
”Det som gjorde att det tog hus i helvete var torsdagens georgiska artillerield över den lilla sömniga staden Tschinvali i Sydossetien. Resultatet blev en humanitär katastrof där osseter, georgier samt ett antal ryska fredsbevarande soldater strök med. Det blev startskottet för den ryska motoffensiven för att, som de säger, ’bevara freden’ och skydda sina ryska medborgare – det vill säga osseterna och abchaserna med ryska pass. Propagandakanalerna pumpar från båda sidor. Inget vet man säkert.”
Litegrann påminner den senaste tragiska utvecklingen om en gammal ramsa. fast i omvänd ordning, för det var råttan som anföll repet och sen katten råttan.
I väst är vi snabba att utse syndabockar. Den gamla rysskräcken har blommat upp och att ryssarna –för all del med onödig brutalitet -- försvarat ett par små utbrytarområden alldeles vid sin sydgräns har fått svenska militarister att vädra morgonluft. Man kräver mera pengar till svensk militär. En annars sansad militär, överste Bo Pellnäs, yrar i SvT:s Rapport och SvD till och med om Gotlands utsatta läge. Och Göran Persson har plötsligt gjort ett inhopp i debatten. Som statsminister kritiserades han ibland för att vara högersosse. Nu låter han nästan som en riktig högergubbe.
Andra ljud i skällan var det 1999, när 19 Natoländer folkrättsvidrigt anföll Serbien – Balkans Georgien?-- med över 70 dygns flygbombningar. Då var våra medier helt på utbrytarprovinsen Kosovos sida. Det var inte de som genom sitt anfallskrig bröt mot folkrätten som anklagades, utan den som då snabbt utpekades som krigsförbrytare var Milosevic, president i det land som anfölls och bombades. Han fördes sedermera till Haag där han dog i sin cell.
En av de händelser som fick motivera Natoanfallet var serbiska polisstyrkors dödande av ett 30-tal kosovoalbaner i byn Racak vintern 1999. Det georgiska anfallet härom veckan på den sydossetiska staden Tschinvali påstås ha dödat 1600 sydosseter. Det är sannolikt starkt överdrivet, men i alla fall var det betydligt högre antal dödsoffer än ii Racak.
Stormaktsspelet är inte utan ironiska paradoxer. De flesta Natoländer har erkänt Kosovos självständighet men det har inte Ryssland. Och när Georgien förra veckan anföll sin utbrytarprovins Sydossetien var upprördheten i väst stor, dock inte över angriparen Georgien utan att Ryssland ilade till och nu plötsligt framstår som utbrytarprovinsers skyddsmakt.
Fast Sydossetien ligger som sagt alldeles vid den ryska gränsen, medan det är en bra bit från USA till Kosovo. Att tänka sig ombytta roller kan ge en tankeställare. Om länder i USA:s närhet skulle ingå i ett ryskt militärförbund precis som Nato har utvidgats till flera länder inom den tidigare Sovjetsfären, om ryssarna skulle placera ut missiler i Nordamerika som USA vill göra i Polen och Tjeckien, och om ryska militärer utbildar kollegor i en mot USA fientlig grannstat precis som USA gör i Georgien, skulle vi då inte tycka att amerikanska motåtgärder vore begripliga?
----------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1198) 2008-08-17
Marianne Stalbohm-Stieger:BOMBER OCH MARDRÖMMAR
Kära lyssnare!
Plötsligt är de här igen – mardrömmarna från min barndoms Tyskland under slutet av Andra världskriget. Det mullrande ljudet från högt flygande, tungt lastade bombplan, det svischande ljudet från fallande bomber, ljuskrevaderna, eldslågorna som slickar väggarna och dånet från sammanfallande hus. Rädslan, lukten av svett och urin i det trånga källarutrymmet, det stilla jämrandet från de gamla kvinnorna, de unga mödrarnas tröstande röster och småbarnens gälla gråt när törsten sätter in, vattnet är slut och ingen får lämna skyddsrummet. Pansarfordonens mullrande på gatorna när ockupationen väl är ett faktum, eller befrielsen som det heter i historieböckerna, främmande soldaters spridande av skräck, våldtagna kvinnors förfärade skrik.
Länge trodde jag att dessa mardrömmar tillhörde en förgången tid. Lugnet, det bedrägliga lugnet hade redan varat så länge, i så många år, att glömskans slöja hade lagt sig förrädiskt lurande över minnena och nattsömnen. Och plötsligt i förra veckan så fanns allting där igen. Jag behövde bara slå på tv-apparaten en kväll för att höra nyheterna – och där kom då meddelandet att bomber åter hade fallit över oskyldiga människor. Nu brinner det i Kaukasus. Anklagelser och beskyllningar haglar från två håll. David kastar trotsigt sina bomber och hoppas på omvärldens förståelse och deltagande. Goliat låter i kraft av sin styrka sina pansarfordon sprida skräck och förödelse. Goliat talar om att beskydda ryska minoritetsgrupper, att rädda dem undan folkmord, David, den mindre, men därför inte mindre skyldig, påstår sig rädda sin frihet, sitt oberoende.
Vi känner igen vokabulären från striderna på Balkan. Men måtte det stanna därvid. David, det vill säga Georgien, eller rättare sagt Georgiens president Saakasjvili tog till storsläggan i förlitan på att han hade USA med president Bush i ryggen och helst hela NATO och EU. Men där gick han på en mina. Så fort han insåg att hjälpen skulle utebli, skrev han på ett vapenstilleståndsavtal och hoppades på att Goliat, det vill säga Ryssland med hela sin övermakt, skulle dra sig tillbaka. Men ännu tio dagar senare finns de ryska fordonen kvar på gator och vägar i Georgien.
Siffrorna på antalet döda på båda sidor varierar. Det gör siffror alltid. Propagandan arbetar effektivt i krigslägen. Vad vi dock vet är att tusentals människor återigen har blivit hemlösa, ännu fler tusentals rafsar ihop sina ägodelar och ger sig på flykt i vild panik. En ny generation barn växer upp med fruktansvärda bilder på sina näthinnor och drömmer mardrömmar som aldrig kommer att lämna dem någon ro.
Kära lyssnare, låt oss alla be en stilla bön om att aktörerna på denna nya krigsskådeplats måtte komma till ro och besinning, att omvärlden ställer upp med politiker som tar sitt ansvar och skapar förutsättningar för en snabb fred. Låt oss slippa bevittna ännu ett utdraget Balkankrig. Låt oss slippa ett ensidigt anklagande av den ena sidan i ett krig, där två parters oresonliga nationalism har lett till detta vansinne. Och låt oss slippa tusentals flyktingars oändliga lidande i outhärdliga flyktingläger.
Att starta ett krig går på ett ögonblick. Därom vittnar historien. Att avsluta ett krig kan ta årtionden. Även därom vittnar historien. Att bli av med minnena av ett krig tar ett helt liv.
Till er alla i Tyresö trots allt en ny skön vecka önskar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (Radio Tuff nr 1198)
Plötsligt är de här igen – mardrömmarna från min barndoms Tyskland under slutet av Andra världskriget. Det mullrande ljudet från högt flygande, tungt lastade bombplan, det svischande ljudet från fallande bomber, ljuskrevaderna, eldslågorna som slickar väggarna och dånet från sammanfallande hus. Rädslan, lukten av svett och urin i det trånga källarutrymmet, det stilla jämrandet från de gamla kvinnorna, de unga mödrarnas tröstande röster och småbarnens gälla gråt när törsten sätter in, vattnet är slut och ingen får lämna skyddsrummet. Pansarfordonens mullrande på gatorna när ockupationen väl är ett faktum, eller befrielsen som det heter i historieböckerna, främmande soldaters spridande av skräck, våldtagna kvinnors förfärade skrik.
Länge trodde jag att dessa mardrömmar tillhörde en förgången tid. Lugnet, det bedrägliga lugnet hade redan varat så länge, i så många år, att glömskans slöja hade lagt sig förrädiskt lurande över minnena och nattsömnen. Och plötsligt i förra veckan så fanns allting där igen. Jag behövde bara slå på tv-apparaten en kväll för att höra nyheterna – och där kom då meddelandet att bomber åter hade fallit över oskyldiga människor. Nu brinner det i Kaukasus. Anklagelser och beskyllningar haglar från två håll. David kastar trotsigt sina bomber och hoppas på omvärldens förståelse och deltagande. Goliat låter i kraft av sin styrka sina pansarfordon sprida skräck och förödelse. Goliat talar om att beskydda ryska minoritetsgrupper, att rädda dem undan folkmord, David, den mindre, men därför inte mindre skyldig, påstår sig rädda sin frihet, sitt oberoende.
Vi känner igen vokabulären från striderna på Balkan. Men måtte det stanna därvid. David, det vill säga Georgien, eller rättare sagt Georgiens president Saakasjvili tog till storsläggan i förlitan på att han hade USA med president Bush i ryggen och helst hela NATO och EU. Men där gick han på en mina. Så fort han insåg att hjälpen skulle utebli, skrev han på ett vapenstilleståndsavtal och hoppades på att Goliat, det vill säga Ryssland med hela sin övermakt, skulle dra sig tillbaka. Men ännu tio dagar senare finns de ryska fordonen kvar på gator och vägar i Georgien.
Siffrorna på antalet döda på båda sidor varierar. Det gör siffror alltid. Propagandan arbetar effektivt i krigslägen. Vad vi dock vet är att tusentals människor återigen har blivit hemlösa, ännu fler tusentals rafsar ihop sina ägodelar och ger sig på flykt i vild panik. En ny generation barn växer upp med fruktansvärda bilder på sina näthinnor och drömmer mardrömmar som aldrig kommer att lämna dem någon ro.
Kära lyssnare, låt oss alla be en stilla bön om att aktörerna på denna nya krigsskådeplats måtte komma till ro och besinning, att omvärlden ställer upp med politiker som tar sitt ansvar och skapar förutsättningar för en snabb fred. Låt oss slippa bevittna ännu ett utdraget Balkankrig. Låt oss slippa ett ensidigt anklagande av den ena sidan i ett krig, där två parters oresonliga nationalism har lett till detta vansinne. Och låt oss slippa tusentals flyktingars oändliga lidande i outhärdliga flyktingläger.
Att starta ett krig går på ett ögonblick. Därom vittnar historien. Att avsluta ett krig kan ta årtionden. Även därom vittnar historien. Att bli av med minnena av ett krig tar ett helt liv.
Till er alla i Tyresö trots allt en ny skön vecka önskar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (Radio Tuff nr 1198)
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1198) 08-08-17 till....
....till dem som ännu verkar i den gamla stolta demokratiska folkrörelsetraditionen. Här tänker vi på Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) som lördag den 16 augusti hade sitt styrelsemöte för planering av kommande verksamhet. Nästa arrangemang –förutom Radio Tuff förstås-- blir det populära samtalscaféet Filosofika, som tisdag den 26 augusti diskuterar ämnet ”Människan lever icke av bröd allena”
....till Radio Tuff, som den 31 augusti har sin sändning nr 1200. Det innebär att denna radio har hörts varenda vecka sedan 1985, säkert ett rekord för frivilligt gjord radio. Det planeras ett blygsamt firande genom en träff på restaurangen Lucky House i Tyresö Centrum från kl 18 söndagen den 31 augusti. De som vill vara med bör meddela sig till Monica Schelin, tel 712 2581 eller på e-post till ake.sandin@tyresoradion.se Kommentarer mottages också tacksamt. På http://www.tyresoradion.se/ finns redan i fliken ”Sagt om 91,4” flera hundra lyssnaromdömen om radion, bl a om Radio Tuff.
....till Kyrkans Tidning (12/8), där Lars Hillås skriver att fem kristna fredsaktivister (”ickevåldsverkare”) nu ställts inför rätta. De åtalas för att olovligt ha tagit sig in på Saab Microwaves område och där planterat fikonträd och vinstockar. Senare sabbade de också en kupol till en radar. De förklarar: ”Det handlar bland annat om eldledningssystemet Arthur, som Saab Microwaves sålt till Storbritannien som sedan använt det i Irakkriget. Därmed menar vi att Saab Microwaves är delaktigt i folkrättsbrott”.
....till två som skriver sakligt om kriget i Sydossetien och Georgien, dels statsvetaren Hedvig Lohm i Sydsvenskan (12/8), dels Uppsalaforskaren Tomislav Dulic i Aftonbladet (13/8) . Lohm citeras i denna veckas krönika om en stund.
....till Sveriges Radios sommarprogram som (8/8) släppte fram förre sovjetiske spionöversten Boris Grigorjev. Han var med i Karlskrona under kalabaliken efter den sovjetiska ubåten U 137:s grundstötning i Gåsefjärden 1981. Han gillar Sverige men på tal om den alarmistiska ensidigheten den gången påpekar han brister i till och med den svenska yttrandefriheten. De som tvivlade på den gängse bilden stämplades närmast som landsförrädare, minns han. Ändå är det dessa som alltmer har fått rätt.
....till Tuff-bladet (aug-sept) som tillsammans med Tuff-kalendariet skickas ut till alla medlemmar den här veckan. Det innehåller tretton informativa notiser. Tuff-bladet i sin helhet kommer snart in på http://www.tuff.fred.se/ bland tidigare blad av samma slag.
....till Radio Tuff, som den 31 augusti har sin sändning nr 1200. Det innebär att denna radio har hörts varenda vecka sedan 1985, säkert ett rekord för frivilligt gjord radio. Det planeras ett blygsamt firande genom en träff på restaurangen Lucky House i Tyresö Centrum från kl 18 söndagen den 31 augusti. De som vill vara med bör meddela sig till Monica Schelin, tel 712 2581 eller på e-post till ake.sandin@tyresoradion.se Kommentarer mottages också tacksamt. På http://www.tyresoradion.se/ finns redan i fliken ”Sagt om 91,4” flera hundra lyssnaromdömen om radion, bl a om Radio Tuff.
....till Kyrkans Tidning (12/8), där Lars Hillås skriver att fem kristna fredsaktivister (”ickevåldsverkare”) nu ställts inför rätta. De åtalas för att olovligt ha tagit sig in på Saab Microwaves område och där planterat fikonträd och vinstockar. Senare sabbade de också en kupol till en radar. De förklarar: ”Det handlar bland annat om eldledningssystemet Arthur, som Saab Microwaves sålt till Storbritannien som sedan använt det i Irakkriget. Därmed menar vi att Saab Microwaves är delaktigt i folkrättsbrott”.
....till två som skriver sakligt om kriget i Sydossetien och Georgien, dels statsvetaren Hedvig Lohm i Sydsvenskan (12/8), dels Uppsalaforskaren Tomislav Dulic i Aftonbladet (13/8) . Lohm citeras i denna veckas krönika om en stund.
....till Sveriges Radios sommarprogram som (8/8) släppte fram förre sovjetiske spionöversten Boris Grigorjev. Han var med i Karlskrona under kalabaliken efter den sovjetiska ubåten U 137:s grundstötning i Gåsefjärden 1981. Han gillar Sverige men på tal om den alarmistiska ensidigheten den gången påpekar han brister i till och med den svenska yttrandefriheten. De som tvivlade på den gängse bilden stämplades närmast som landsförrädare, minns han. Ändå är det dessa som alltmer har fått rätt.
....till Tuff-bladet (aug-sept) som tillsammans med Tuff-kalendariet skickas ut till alla medlemmar den här veckan. Det innehåller tretton informativa notiser. Tuff-bladet i sin helhet kommer snart in på http://www.tuff.fred.se/ bland tidigare blad av samma slag.
fredag, augusti 8
EN HIROSHIMAFLICKAS BÖN
(På Hiroshimadagen den 6 augusti fick vi i Tuff följande text från våra gandhianska partners i Indien):
Min pappas faster dog för två år sedan. Konstigt nog var det mera lättnad än sorg i min familj vid hennes död. Hon var inte som vi. Hon hade något fel med sin kropp. Hon kunde inte prata riktigt och hon var fysiskt och mentalt handikappad, så hon kunde inte gå i skolan.
Hon hade alltid ett underbart leende i sitt ansikte, Jag älskar henne mycket och vi tyckte om att leka med varandra.
När jag växte upp frågade jag mina föräldrar, varför Gud hade behandlat henne så illa att hon blivit som hon var, och mina föräldrar berättade då att det inte var Guds verk. Det var resultatet av människans girighet och vilja att behärska världen.
Jag förstod det inte, så de förklarade för mig vad som hade hänt. Min pappas farmor var havande, när atombomben fälldes över Hiroshima. Hon var inte i närheten av nedslagsplatsen men blev utsatt för den radioaktiva strålningen. Några tyckte att hon haft tur precis som barnet i hennes sköte. Men när min pappas faster föddes var hon deformerad av strålningen från atombomben. Familjen bestämde sig för att ge extra omvårdnad och kärlek åt barnet.
Många länder vill tillverka fler och fler kärnvapen för att få makt och behärska världen. Men jag förstår inte vem som kommer att överleva efter ett kärnvapenkrig och vilka som kan bli vinnare.
Det krävs inget mod för att fälla bomber. Man måste vara hjärtlös och kallblodig för att göra det. Det fordras mod att stå upp fredligt och ickevåldsligt som Mahatma Gandhi gjorde.
Om bara tio procent av militärbudgeten eller vapenproduktionen i världen används till undervisning och hälsovård skulle alla världens barn kunna leva ett bättre liv.
Jag förstår inte varför vuxna i alla länder pratar om fred, broderskap, jämlikhet, mänskliga rättigheter, icke-våld och om internationella organ för fred, till exempel FN. I verkligheten gör de precis tvärtom. Varför? Varför tänker de inte på framtiden för sina barn, som de säger sig älska?
Oh, Gud! Ge visdom åt de vuxna, så att de för sina barns skull inte förintar vår vackra värld!
------------------------------------------
Översättning: Åke Sandin, som kommenterar:
Inget är svårare än att förklara för barn hur vuxna, som kan vara så kärleksfulla och verka så kloka, kan föra krig, vilka inte minst dödar barn och andra oskyldiga civila. Det finns en risk att våra barnbarn –om de överlever-- kommer att spotta på våra gravar för att vi inte gör mera för att avskaffa massförstörelsevapen, till exempel kärnvapen
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1197) 2008-08-10
Min pappas faster dog för två år sedan. Konstigt nog var det mera lättnad än sorg i min familj vid hennes död. Hon var inte som vi. Hon hade något fel med sin kropp. Hon kunde inte prata riktigt och hon var fysiskt och mentalt handikappad, så hon kunde inte gå i skolan.
Hon hade alltid ett underbart leende i sitt ansikte, Jag älskar henne mycket och vi tyckte om att leka med varandra.
När jag växte upp frågade jag mina föräldrar, varför Gud hade behandlat henne så illa att hon blivit som hon var, och mina föräldrar berättade då att det inte var Guds verk. Det var resultatet av människans girighet och vilja att behärska världen.
Jag förstod det inte, så de förklarade för mig vad som hade hänt. Min pappas farmor var havande, när atombomben fälldes över Hiroshima. Hon var inte i närheten av nedslagsplatsen men blev utsatt för den radioaktiva strålningen. Några tyckte att hon haft tur precis som barnet i hennes sköte. Men när min pappas faster föddes var hon deformerad av strålningen från atombomben. Familjen bestämde sig för att ge extra omvårdnad och kärlek åt barnet.
Många länder vill tillverka fler och fler kärnvapen för att få makt och behärska världen. Men jag förstår inte vem som kommer att överleva efter ett kärnvapenkrig och vilka som kan bli vinnare.
Det krävs inget mod för att fälla bomber. Man måste vara hjärtlös och kallblodig för att göra det. Det fordras mod att stå upp fredligt och ickevåldsligt som Mahatma Gandhi gjorde.
Om bara tio procent av militärbudgeten eller vapenproduktionen i världen används till undervisning och hälsovård skulle alla världens barn kunna leva ett bättre liv.
Jag förstår inte varför vuxna i alla länder pratar om fred, broderskap, jämlikhet, mänskliga rättigheter, icke-våld och om internationella organ för fred, till exempel FN. I verkligheten gör de precis tvärtom. Varför? Varför tänker de inte på framtiden för sina barn, som de säger sig älska?
Oh, Gud! Ge visdom åt de vuxna, så att de för sina barns skull inte förintar vår vackra värld!
------------------------------------------
Översättning: Åke Sandin, som kommenterar:
Inget är svårare än att förklara för barn hur vuxna, som kan vara så kärleksfulla och verka så kloka, kan föra krig, vilka inte minst dödar barn och andra oskyldiga civila. Det finns en risk att våra barnbarn –om de överlever-- kommer att spotta på våra gravar för att vi inte gör mera för att avskaffa massförstörelsevapen, till exempel kärnvapen
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1197) 2008-08-10
BHIKHU OM TERRORMORDEN I INDIEN
Bhikhu Vyas är sedan nästan 30 år tillsammans med sin fru Kokila Tuffs främsta partner i Indien. Samarbetet har resulterat i hundratals Tuff-finansierade projekt för de fattigaste av de fattiga. De finns i delstaten Gujarat, vars största stad är Ahmedabad med över fem miljoner invånare. Bhikhu berättar:
”Den 26 juli i år förekom det arton bombexplosioner i en utvald del av Ahmedabad. Av en slump hade jag själv bara en kvart tidigare med buss anlänt till och lämnat den busstation som var fokus för illdåden. Bombterrorn var noggrant planerad. Den fortsatte under 70 minuter. 55 oskyldiga människor dödades, däribland två lovande unga läkare. 150 människor skadades. Flera av offren var frivilliga som hade samlats utanför två sjukhus, där de dödades. Det visar dessa gärningsmäns avgrundsdjupa hänsynslöshet, för till och med i krig brukar Röda korset skonas.
När man på TV kunde se hjärtskärande scener hur sjukvårdspersonal, patienter och besökare, flera av dem barn, blev offer för dessa attacker borde dessa fanatiker förlora den minsta bit av sympati som någon skulle kunna känna för deras sak.”
Bhikhu påpekar att det verkar vara hämnd för vad som inträffade i Gujarat 2002. Då mördades tusentals människor, de flesta muslimer, i upplopp mellan hinduer och muslimer. Det började med att ett 50-tal hinduiska pilgrimer blev ihjälbrända i ett par järnvägsvagnar. Det har också tidigare förekommit blodiga uppgörelser, trots att Gujarat faktiskt råkade vara icke-våldskämpen Gandhis hemstat. Bhikhu menar att det alltid är de många fattiga som drabbas värst och om avsikten med de senaste illdåden skriver han:
”Målet måste ha varit att hetsa de olika folkgrupperna att på nytt starta en ond cirkel av upplopp som skulle leda till massmord och kaos. Händelsernas silverkant var att detta inte hände den här gången. Det visar att folk har mognat och att båda grupperna är trött på upplopp och deras psykologiska och ekonomiska följder, som leder till otrygghet för alla och envar. Både hinduer och muslimer vill leva i fred.”
En annan mångmiljonstad i Gujarat är Surat vid kusten, bara några mil från de många Tuff-projekten. Bhikhu igen:
”Myndigheterna är desperat beroende av hjälp från allmänheten för att kunna förebygga terrordåd. Surat visade vägen, då härom veckan 18 bomber på olika ställen i staden upptäcktes av vanligt folk och därför kunde desarmeras i tid. Den här gången, i motsats till händelserna 2002, uppträdde delstatsregeringen ansvarsfullt, också det ett hoppfullt tecken.”
Bhikhu Vyas slutar med att citera en intellektuell indisk muslim:
”Onödigt att säga, när så många liv går till spillo, barn förlorar sina föräldrar och kvinnor sina män, känns pressen på indiska muslimer. Hur kan de undgå att känna skam? Signalen är tydlig: Det var ett verk av terrorister som är muslimer och som för ett ’heligt krig’ (Jihad) för en sak som inte är värd att nämna. Inget ändamål, hur rättfärdigt det än kan vara är betjänt av att oskyldiga människor mördas. Muslimska ledare har snabbt fördömt dåden. Det hoppfulla är att indiska muslimer allt mera tar avstånd från terrorister som hävdar att de för ett ’heligt krig’ i islams namn. De säger: ’Dom där är inte muslimer, för islam predikar inte våld’ ”
Det kan tilläggas att under mordorgierna 2002 höll hinduer och muslimer trots påtryckningar fred i Valod, huvudort för Tuff-projekten. Bhikhu och Kokila Vyas är hinduer, låt vara att Bhikhu är religiöst indifferent. Deras främste medarbetare är muslimen Quddus Shaikh.
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1197) 2008-08-10
”Den 26 juli i år förekom det arton bombexplosioner i en utvald del av Ahmedabad. Av en slump hade jag själv bara en kvart tidigare med buss anlänt till och lämnat den busstation som var fokus för illdåden. Bombterrorn var noggrant planerad. Den fortsatte under 70 minuter. 55 oskyldiga människor dödades, däribland två lovande unga läkare. 150 människor skadades. Flera av offren var frivilliga som hade samlats utanför två sjukhus, där de dödades. Det visar dessa gärningsmäns avgrundsdjupa hänsynslöshet, för till och med i krig brukar Röda korset skonas.
När man på TV kunde se hjärtskärande scener hur sjukvårdspersonal, patienter och besökare, flera av dem barn, blev offer för dessa attacker borde dessa fanatiker förlora den minsta bit av sympati som någon skulle kunna känna för deras sak.”
Bhikhu påpekar att det verkar vara hämnd för vad som inträffade i Gujarat 2002. Då mördades tusentals människor, de flesta muslimer, i upplopp mellan hinduer och muslimer. Det började med att ett 50-tal hinduiska pilgrimer blev ihjälbrända i ett par järnvägsvagnar. Det har också tidigare förekommit blodiga uppgörelser, trots att Gujarat faktiskt råkade vara icke-våldskämpen Gandhis hemstat. Bhikhu menar att det alltid är de många fattiga som drabbas värst och om avsikten med de senaste illdåden skriver han:
”Målet måste ha varit att hetsa de olika folkgrupperna att på nytt starta en ond cirkel av upplopp som skulle leda till massmord och kaos. Händelsernas silverkant var att detta inte hände den här gången. Det visar att folk har mognat och att båda grupperna är trött på upplopp och deras psykologiska och ekonomiska följder, som leder till otrygghet för alla och envar. Både hinduer och muslimer vill leva i fred.”
En annan mångmiljonstad i Gujarat är Surat vid kusten, bara några mil från de många Tuff-projekten. Bhikhu igen:
”Myndigheterna är desperat beroende av hjälp från allmänheten för att kunna förebygga terrordåd. Surat visade vägen, då härom veckan 18 bomber på olika ställen i staden upptäcktes av vanligt folk och därför kunde desarmeras i tid. Den här gången, i motsats till händelserna 2002, uppträdde delstatsregeringen ansvarsfullt, också det ett hoppfullt tecken.”
Bhikhu Vyas slutar med att citera en intellektuell indisk muslim:
”Onödigt att säga, när så många liv går till spillo, barn förlorar sina föräldrar och kvinnor sina män, känns pressen på indiska muslimer. Hur kan de undgå att känna skam? Signalen är tydlig: Det var ett verk av terrorister som är muslimer och som för ett ’heligt krig’ (Jihad) för en sak som inte är värd att nämna. Inget ändamål, hur rättfärdigt det än kan vara är betjänt av att oskyldiga människor mördas. Muslimska ledare har snabbt fördömt dåden. Det hoppfulla är att indiska muslimer allt mera tar avstånd från terrorister som hävdar att de för ett ’heligt krig’ i islams namn. De säger: ’Dom där är inte muslimer, för islam predikar inte våld’ ”
Det kan tilläggas att under mordorgierna 2002 höll hinduer och muslimer trots påtryckningar fred i Valod, huvudort för Tuff-projekten. Bhikhu och Kokila Vyas är hinduer, låt vara att Bhikhu är religiöst indifferent. Deras främste medarbetare är muslimen Quddus Shaikh.
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1197) 2008-08-10
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1197) 08-08-10 till....
....till professorerna Henning Rohde och Gunnar Westberg, som på en helsida (DN 6/8) på Hiroshimadagen varnar för kärnvapnen. De påminner om det faktum att både Pakistan och Indien har kärnvapen och anser att även ett regionalt kärnvapenkrig kan få ödesdigra konsekvenser för hela vår värld. De skriver: ”De framtida relationerna mellan Indien och Pakistan är svårbedömda, bland annat på grund av den instabila situationen i Pakistan. Risken för ett kärnvapenkrig i detta område är större än någon annanstans i världen”. De kritiserar utrikesminister Carl Bildt för att inte ha tagit några initiativ till den livsnödvändiga kärnvapennedrustningen.
....till dem som kallar sig MiracleUF och som skickat 4 020 kr till Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 – 2., uppenbarligen för en brunn i indiska Dharampur. UF står antagligen för Ung Företagsamhet vid något gymnasium men vi vill gärna komma i kontakt med gruppen.
....till den norske fredsforskaren Jörgen Johansen som i Sydsvenska Dagbladet (24/7) skriver under rubriken ”Olika inför lagen. Segrarnas dubbelmoral hindrar verklig rättvisa från att skipas” Han utgår från gripandet av Radovan Karadzic och gör en historisk jämförelse med Nürnbergrättegångarna, vilkas statuter under tecknades av segermakterna den 8 augusti 1945. Johansen skriver: ”Mellan bombningarna av Nagasaki och Hiroshima skrev man alltså under dokumentet som skulle användas för att döma tyskarna för brott mot mänskligheten, krigsbrott och brott mot freden. I paragraf 1 stod det att enbart representanter för axelmakterna kunde ställas inför rätta. De medvetna och massiva bombningarna av civila tyskar och atombombernas massmord i Japan skulle således inte kunna åtalas. Nyheterna från Belgrad visar att samma principer gäller nu som vid slutet av andra världskriget. Västvärlden står över lagen. När Nato bombade Serbien 1999 var det ett klart brott, inte bara mot Natos stadgar utan även mot FN-stadgan. Den specialdomstol som upprättades för att hantera brott begångna i forna Jugoslavien, vägrade det året att behandla anmälan som gjordes av en grupp advokater och folkrättsexperter. Nato låg utanför domstolens jurisdiktion, var förklaringen.”
....till chefredaktören för tidskriften Minaret, Mohamed Omar, som (4/8 i SvD??) skriver under rubriken ”Psykologisk krigföring mot Iran” Han menar att den nuvarande propagandan mot Iran har kusliga likheter med upptakten till invasionen av Irak. Hökarna i Washington ljög om massförstörelsevapen och vilseledde världsopinionen. Iran har sin fulla rätt att utveckla kärnenergi och det finns inga bevis för att landet tillverkar kärnvapen, menar han och skriver: ”Hökarna i Washington menade att Saddam hade massförstörelsevapen och planerade att skaffa fler. Nu vet vi att alltihop var lögn. George Bush, Collin Powell och Dick Cheney bedrog medvetet världssamfundet. Idag försöker samma neokonservativa klick övertyga den amerikanska opinionen om att Iran planerar att bygga kärnvapen. Trots att det enligt Internationella atomenergiorganet (IAEA) inte finns några som helst bevis för att så är fallet. (....) Det citat som brukar tillskrivas presidenten Ahmedinejad om att ’utplåna Israel från kartan’ var en felaktig översättning.”
....till den brittiska tidningen the Guardian som Hiroshimadagen (6/8) publicerar en artikel av John Pilger under rubriken ”Lögnerna om Hiroshima lever vidare”. Han menar att den mest seglivade lögnen är att atombomben fälldes för att få slut på kriget och rädda liv. Pilger påpekar att regeringarna i Washington och London har förklarat att de är beredda att göra ”förebyggande attacker mot kärnvapenlösa stater”. Pilger varnar: ”För varje minut fram till midnatt mot ett nukleärt Harmageddon blir de rättfärdigande lögnerna allt mer hårresande. Iran framställs nu som hotet”
....till de tuff-aktivister, som lördag den 9 augusti (Nagasakidagen) fanns vid bokbord i Tyresö centrum och bland annat delade ut informationsblad om kärnvapenhotet. På lördag den 16 augusti kl 9.30 samlas styrelsen för att planera höstens verksamhet
....till dem som kallar sig MiracleUF och som skickat 4 020 kr till Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 – 2., uppenbarligen för en brunn i indiska Dharampur. UF står antagligen för Ung Företagsamhet vid något gymnasium men vi vill gärna komma i kontakt med gruppen.
....till den norske fredsforskaren Jörgen Johansen som i Sydsvenska Dagbladet (24/7) skriver under rubriken ”Olika inför lagen. Segrarnas dubbelmoral hindrar verklig rättvisa från att skipas” Han utgår från gripandet av Radovan Karadzic och gör en historisk jämförelse med Nürnbergrättegångarna, vilkas statuter under tecknades av segermakterna den 8 augusti 1945. Johansen skriver: ”Mellan bombningarna av Nagasaki och Hiroshima skrev man alltså under dokumentet som skulle användas för att döma tyskarna för brott mot mänskligheten, krigsbrott och brott mot freden. I paragraf 1 stod det att enbart representanter för axelmakterna kunde ställas inför rätta. De medvetna och massiva bombningarna av civila tyskar och atombombernas massmord i Japan skulle således inte kunna åtalas. Nyheterna från Belgrad visar att samma principer gäller nu som vid slutet av andra världskriget. Västvärlden står över lagen. När Nato bombade Serbien 1999 var det ett klart brott, inte bara mot Natos stadgar utan även mot FN-stadgan. Den specialdomstol som upprättades för att hantera brott begångna i forna Jugoslavien, vägrade det året att behandla anmälan som gjordes av en grupp advokater och folkrättsexperter. Nato låg utanför domstolens jurisdiktion, var förklaringen.”
....till chefredaktören för tidskriften Minaret, Mohamed Omar, som (4/8 i SvD??) skriver under rubriken ”Psykologisk krigföring mot Iran” Han menar att den nuvarande propagandan mot Iran har kusliga likheter med upptakten till invasionen av Irak. Hökarna i Washington ljög om massförstörelsevapen och vilseledde världsopinionen. Iran har sin fulla rätt att utveckla kärnenergi och det finns inga bevis för att landet tillverkar kärnvapen, menar han och skriver: ”Hökarna i Washington menade att Saddam hade massförstörelsevapen och planerade att skaffa fler. Nu vet vi att alltihop var lögn. George Bush, Collin Powell och Dick Cheney bedrog medvetet världssamfundet. Idag försöker samma neokonservativa klick övertyga den amerikanska opinionen om att Iran planerar att bygga kärnvapen. Trots att det enligt Internationella atomenergiorganet (IAEA) inte finns några som helst bevis för att så är fallet. (....) Det citat som brukar tillskrivas presidenten Ahmedinejad om att ’utplåna Israel från kartan’ var en felaktig översättning.”
....till den brittiska tidningen the Guardian som Hiroshimadagen (6/8) publicerar en artikel av John Pilger under rubriken ”Lögnerna om Hiroshima lever vidare”. Han menar att den mest seglivade lögnen är att atombomben fälldes för att få slut på kriget och rädda liv. Pilger påpekar att regeringarna i Washington och London har förklarat att de är beredda att göra ”förebyggande attacker mot kärnvapenlösa stater”. Pilger varnar: ”För varje minut fram till midnatt mot ett nukleärt Harmageddon blir de rättfärdigande lögnerna allt mer hårresande. Iran framställs nu som hotet”
....till de tuff-aktivister, som lördag den 9 augusti (Nagasakidagen) fanns vid bokbord i Tyresö centrum och bland annat delade ut informationsblad om kärnvapenhotet. På lördag den 16 augusti kl 9.30 samlas styrelsen för att planera höstens verksamhet
lördag, augusti 2
TVÅ ONÖDIGA MASSMORD PÅ CIVILA JAPANER
På onsdag den 6 augusti är det Hiroshimadagen, på lördag den 9 augusti är det 63 år sedan också Nagasaki förintades av amerikanska atombomber. Alltså finns Tuff-aktivister på lördag i Tyresö Centrum, delar ut flygblad om kärnvapnen och papperstranor som i Hiroshima blivit symbolen för att minnas de hundratusentals civila offren. Vi samlas för att tillsammans kunna manifestera vår avsky för vapen som kan vålla den i särklass värsta förintelsen i världshistorien.
Självklart förstår vi att detta inte är trendigt. Så här års är det våra sexuella egenheter som står i fokus. Privatisering vinner framgång på de mest skilda områden. Får fredsrörelsen under veckan ens en hundradel av den medieuppmärksamhet som Pridefestivalen fått vore det en överraskande framgång.
Ja, det privata lockar. I maj hade Radio Tuffs krönika för en gångs skull ett delvis privat ämne. Den hette ”Skitjobbigt men skitbra” och handlade bland annat om mina dagar på Södersjukhuset. Plötsligt kom det massor av reaktioner på en krönika. Jag är förstås tacksam, ja nästan rörd, över denna medkänsla från snälla människor. Men en Bollmoragubbes hälsa –eller sexuella erfarenheter- är långt ifrån så viktig som solidaritet med världens fattiga och den civila kampen mot krigiskt våld i allmänhet och massförstörelsevapen i synnerhet.
USA:s framgångsrika tolkning av historien har dominerat också i Europa. Många tror ännu på att de exempellösa massmorden på japanska civila förkortade kriget, ja rentav räddade människoliv. Historikerna håller inte med. Redan på Hiroshimadagen 1986 skrev historieprofessorn Göran Rystad i Sydsvenskan:
"Talet om atombombernas berättigande genom räddningen av hundratusentals liv bör förvisas till historiens skräpkammare"
Även allierade ledare som Winston Churchill, Dwight D Eisenhower och den amerikanske presidentens stabschef, amiralen W.D. Leahy, avfärdade pratet om att atombomberna över Japan förkortade kriget. Och höga amerikanska militärer fann det tursamt att USA vann kriget. Hade de förlorat, hade de i likhet med många japaner och tyskar blivit hängda som krigsförbrytare, menade de. Redan i mars 1945 dödades 83 000 civila Tokyobor i ett av många amerikanska terrorangrepp.
Ja, japanerna i sina ruinstäder var färdiga att kapitulera före atombomberna och de hade skickat flera sådana trevare via neutrala länder, typ Sverige. Men de önskade, att kejsaren skulle få sitta i orubbat bo Men det märkliga var att efter förintelsen av Hiroshima och Nagasaki gick amerikanerna snabbt med på att Japan skulle få behålla sin kejsare. Ville USA till varje pris med atombomberna demonstrera sin väldiga vapenmakt, kanske för att sätta sig i respekt hos sin vapenbroder, Stalins Sovjetunionen? Det finns radikala forskare som svarar att det var så.
Sovjetunionen var inte overksamt i fjärran östern. Just den 8 augusti 1945 lät Stalin angripa Japan. Det var två dagar efter Hiroshimas förintelse och dagen före Nagasakis. Samma dag enades segermakterna i London om Nürnbergstatuterna, alltså på vilka grunder man skulle låta hänga tyska ledare. Anfallskrig, ”brott mot freden”, ansågs där som den värsta förbrytelsen och självfallet hörde också massmord på civila till de värsta förbrytelserna. Men det gällde bara förlorarna, så 8 augusti framstår –i hård konkurrens!- som den kanske främsta av krigets hycklardagar.
Dagens kärnvapensituation sammanfattas av Eva Moberg med pricksäker ironi:
"Den som har kärnvapen är en stormakt, men kärnvapen får inte komma i händerna på en galning, för bara en galning kan vilja starta ett kärnvapenkrig. Man har dom bara för att andra har dom och att omvärlden ska tro att man är tillräckligt galen för att använda dom. Om omvärlden tror att man är tillräckligt galen för att använda kärnvapen, då hör man till dom största. Omvärlden får inte börja tro att man är klok, för då blir det väldigt farligt."
Välkomna till Tyresö Centrum den 9 augusti hälsar
Åke Sandin i Tyresö FredsFörenings Radio Tuff (nr 1196) 2008-08-03
Självklart förstår vi att detta inte är trendigt. Så här års är det våra sexuella egenheter som står i fokus. Privatisering vinner framgång på de mest skilda områden. Får fredsrörelsen under veckan ens en hundradel av den medieuppmärksamhet som Pridefestivalen fått vore det en överraskande framgång.
Ja, det privata lockar. I maj hade Radio Tuffs krönika för en gångs skull ett delvis privat ämne. Den hette ”Skitjobbigt men skitbra” och handlade bland annat om mina dagar på Södersjukhuset. Plötsligt kom det massor av reaktioner på en krönika. Jag är förstås tacksam, ja nästan rörd, över denna medkänsla från snälla människor. Men en Bollmoragubbes hälsa –eller sexuella erfarenheter- är långt ifrån så viktig som solidaritet med världens fattiga och den civila kampen mot krigiskt våld i allmänhet och massförstörelsevapen i synnerhet.
USA:s framgångsrika tolkning av historien har dominerat också i Europa. Många tror ännu på att de exempellösa massmorden på japanska civila förkortade kriget, ja rentav räddade människoliv. Historikerna håller inte med. Redan på Hiroshimadagen 1986 skrev historieprofessorn Göran Rystad i Sydsvenskan:
"Talet om atombombernas berättigande genom räddningen av hundratusentals liv bör förvisas till historiens skräpkammare"
Även allierade ledare som Winston Churchill, Dwight D Eisenhower och den amerikanske presidentens stabschef, amiralen W.D. Leahy, avfärdade pratet om att atombomberna över Japan förkortade kriget. Och höga amerikanska militärer fann det tursamt att USA vann kriget. Hade de förlorat, hade de i likhet med många japaner och tyskar blivit hängda som krigsförbrytare, menade de. Redan i mars 1945 dödades 83 000 civila Tokyobor i ett av många amerikanska terrorangrepp.
Ja, japanerna i sina ruinstäder var färdiga att kapitulera före atombomberna och de hade skickat flera sådana trevare via neutrala länder, typ Sverige. Men de önskade, att kejsaren skulle få sitta i orubbat bo Men det märkliga var att efter förintelsen av Hiroshima och Nagasaki gick amerikanerna snabbt med på att Japan skulle få behålla sin kejsare. Ville USA till varje pris med atombomberna demonstrera sin väldiga vapenmakt, kanske för att sätta sig i respekt hos sin vapenbroder, Stalins Sovjetunionen? Det finns radikala forskare som svarar att det var så.
Sovjetunionen var inte overksamt i fjärran östern. Just den 8 augusti 1945 lät Stalin angripa Japan. Det var två dagar efter Hiroshimas förintelse och dagen före Nagasakis. Samma dag enades segermakterna i London om Nürnbergstatuterna, alltså på vilka grunder man skulle låta hänga tyska ledare. Anfallskrig, ”brott mot freden”, ansågs där som den värsta förbrytelsen och självfallet hörde också massmord på civila till de värsta förbrytelserna. Men det gällde bara förlorarna, så 8 augusti framstår –i hård konkurrens!- som den kanske främsta av krigets hycklardagar.
Dagens kärnvapensituation sammanfattas av Eva Moberg med pricksäker ironi:
"Den som har kärnvapen är en stormakt, men kärnvapen får inte komma i händerna på en galning, för bara en galning kan vilja starta ett kärnvapenkrig. Man har dom bara för att andra har dom och att omvärlden ska tro att man är tillräckligt galen för att använda dom. Om omvärlden tror att man är tillräckligt galen för att använda kärnvapen, då hör man till dom största. Omvärlden får inte börja tro att man är klok, för då blir det väldigt farligt."
Välkomna till Tyresö Centrum den 9 augusti hälsar
Åke Sandin i Tyresö FredsFörenings Radio Tuff (nr 1196) 2008-08-03
MARIANNE STALBOHM-STIEGER: TYSKA FILMARE ÄLSKAR SVERIGE
Kära lyssnare!
Mariefredsborna lever farligt – åtminstone om man skall tro på skildringen i en tysk såpopera som till och från går på söndagskvällar i den tyska tv-kanalen ZDF.
Tyskarna hyser en egendomlig kärlek till Sverige som tar sig uttryck i en mycket romantiserad bild av den svenska småstadsidyllen. Wallander-filmerna, som utspelar sig i Ystad, är otroligt populära i Tyskland, och den serie som nu spelas in här nere i Skåne är hett efterlängtad av den tyska tv-publiken. Under tiden får publiken nöja sig med att titta på de ”Inga Lindström”-filmer som visas. Vem nu denna Inga Lindström är? Ja det står skrivet i stjärnorna. Inga, med uttalet In-ga är nästan synonymt med svenskan som sådan. Kan det bero på filmen ”Jag, en oskuld ” från 1968 med den pilska Inga i huvudrollen, som nu får en efterföljare med ”Jag, en oskuld 2”, till vilken ABBA-killarna Benny och Björn håller på att skriva musiken?
Den senaste tv-filmen med titeln ”Auf den Spuren der Liebe”, ”I kärlekens spår” utspelar sig i och omkring Mariefred. Den unge, naturligtvis mycket vackre skogvaktaren har introducerat ett björnprojekt i skogarna i Sörmland. En skogvaktare har i Tyskland titeln ”Förster” och Förster-filmerna var legio i Tyskland under 50-talet. Ni anar inte hur många jag har snyftat mig igenom. Skogvaktaren framför alla andra var skådespelaren Rudolf Prack som jag var ohyggligt förälskad i.
Nåväl, den unge skogvakteren får nu besök av en likaledes ung, naturligtvis också mycket vacker dam från Stockholm. Hon är utskickad från Turistrådet för att undersöka hur pass farligt det kan vara med björnar i skogarna kring Mariefred. Detta forskningsarbete utför hon genom några knapptryckningar på datorns tangentbord. Borgmästaren i staden, som oroar sig för att turisterna försvinner om projektet genomförs, bor naturligtvis i en slottsliknande herrgård och ställer sin ”lilla” sjöstuga till den unga damens förfogande.
Nu förstår ni, kära lyssnare, utan att ha studerat dramaturgi, vad som händer. Jovisst, de unga faller till slut i varandras armar, men innan dess har den störste björnmotståndaren anfallits och skadats av vad man först trodde var björnar. Men skogvaktaren förstår omedelbart att dessa ljuva, lurviga djur inte utgör någon fara för människorna. Det måste vara andra farliga varelser i spelet. Men innan han lyckats bevisa detta, har motståndet mot honom blivit så stort att kvinnan i hans liv försvunnit in till storstaden. Med båt naturligtvis. Den fiktiva Inga Lindström har säkert läst Carl Jonas Love Almqvists roman ”Det går an”, i vilken huvudfiguren gör en resa med båt från Mariefred till Stockholm, men hon har missat att båten lägger till vid Norr Mälarstrand, strax intill Stadshuset, och inte nedanför slottet. Det är klart: turistiskt sett gör det sig bättre att lägga till vid slottet, men är resenärerna beredda på en omväg om Stockholms skärgård? Förlåt ett litet cyniskt leende.
Hur det gick i slutändan? Jo, de anfallande djuren visade sig vara förvildade schäfrar, björnarna var otroligt mysiga och kramiga och fick bli kvar i skogarna, det unga paret fick varandra och förmodligen också stugan vid sjön, och borgmästaren blev så förtjust i björnprojektet att han gav sitt samtycke därtill utan att ens fråga kommunalnämnden. Och någon jakt på de bruna pälsdjuren blev det aldrig fråga om.
Med önskan om en fortsatt trevlig sommar hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
Mariefredsborna lever farligt – åtminstone om man skall tro på skildringen i en tysk såpopera som till och från går på söndagskvällar i den tyska tv-kanalen ZDF.
Tyskarna hyser en egendomlig kärlek till Sverige som tar sig uttryck i en mycket romantiserad bild av den svenska småstadsidyllen. Wallander-filmerna, som utspelar sig i Ystad, är otroligt populära i Tyskland, och den serie som nu spelas in här nere i Skåne är hett efterlängtad av den tyska tv-publiken. Under tiden får publiken nöja sig med att titta på de ”Inga Lindström”-filmer som visas. Vem nu denna Inga Lindström är? Ja det står skrivet i stjärnorna. Inga, med uttalet In-ga är nästan synonymt med svenskan som sådan. Kan det bero på filmen ”Jag, en oskuld ” från 1968 med den pilska Inga i huvudrollen, som nu får en efterföljare med ”Jag, en oskuld 2”, till vilken ABBA-killarna Benny och Björn håller på att skriva musiken?
Den senaste tv-filmen med titeln ”Auf den Spuren der Liebe”, ”I kärlekens spår” utspelar sig i och omkring Mariefred. Den unge, naturligtvis mycket vackre skogvaktaren har introducerat ett björnprojekt i skogarna i Sörmland. En skogvaktare har i Tyskland titeln ”Förster” och Förster-filmerna var legio i Tyskland under 50-talet. Ni anar inte hur många jag har snyftat mig igenom. Skogvaktaren framför alla andra var skådespelaren Rudolf Prack som jag var ohyggligt förälskad i.
Nåväl, den unge skogvakteren får nu besök av en likaledes ung, naturligtvis också mycket vacker dam från Stockholm. Hon är utskickad från Turistrådet för att undersöka hur pass farligt det kan vara med björnar i skogarna kring Mariefred. Detta forskningsarbete utför hon genom några knapptryckningar på datorns tangentbord. Borgmästaren i staden, som oroar sig för att turisterna försvinner om projektet genomförs, bor naturligtvis i en slottsliknande herrgård och ställer sin ”lilla” sjöstuga till den unga damens förfogande.
Nu förstår ni, kära lyssnare, utan att ha studerat dramaturgi, vad som händer. Jovisst, de unga faller till slut i varandras armar, men innan dess har den störste björnmotståndaren anfallits och skadats av vad man först trodde var björnar. Men skogvaktaren förstår omedelbart att dessa ljuva, lurviga djur inte utgör någon fara för människorna. Det måste vara andra farliga varelser i spelet. Men innan han lyckats bevisa detta, har motståndet mot honom blivit så stort att kvinnan i hans liv försvunnit in till storstaden. Med båt naturligtvis. Den fiktiva Inga Lindström har säkert läst Carl Jonas Love Almqvists roman ”Det går an”, i vilken huvudfiguren gör en resa med båt från Mariefred till Stockholm, men hon har missat att båten lägger till vid Norr Mälarstrand, strax intill Stadshuset, och inte nedanför slottet. Det är klart: turistiskt sett gör det sig bättre att lägga till vid slottet, men är resenärerna beredda på en omväg om Stockholms skärgård? Förlåt ett litet cyniskt leende.
Hur det gick i slutändan? Jo, de anfallande djuren visade sig vara förvildade schäfrar, björnarna var otroligt mysiga och kramiga och fick bli kvar i skogarna, det unga paret fick varandra och förmodligen också stugan vid sjön, och borgmästaren blev så förtjust i björnprojektet att han gav sitt samtycke därtill utan att ens fråga kommunalnämnden. Och någon jakt på de bruna pälsdjuren blev det aldrig fråga om.
Med önskan om en fortsatt trevlig sommar hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1196) 08-08-03 till....
....till Göran Greider, som (DN 26/7) skriver under rubriken ”I ondskans namn. Vi förfasas allt mer men förstår allt mindre” Han påpekar att hela vårt samhälle är genomsyrat av ”ondskans terminologi”. Han skriver: ”Det ondskeparadigm som lagts över såväl storpolitik som samhälle under de senaste decennierna är till själva sitt ursprung politiskt konservativt. Just därför klarar sig president Bush, eller för den delen Tony Blair –som aktivt bidragit till att hundratusentals civila dött i de anfallskrig de var med och startade—från att förknippas med ondska för ingen skulle ju drömma om att uttala deras namn med samma demoniserande energi som när namnet på en sexualbrottsling uttalas. Trots att Guantanamos eller Abu Ghraibs ’ondska’ knappast står efter Anders Eklunds. Redan på 80-talet talade Ronald Reagan om Sovjetunionen som Ondskans imperium med det skulle dröja till 90-talet innan denna religiösa terminologi på allvar slog igenom i politik och medier”
....till utrikesminister Carl Bildt, som (SvD 26/7) på tal om Bosnien 1995 och Daytonavtalet bland annat skriver: ”Det tillhör den moderna tidens myter att det var amerikanska bombningar som levererade genombrottet, men till och med CIA:s senare publicerade analyser visar att det i grunden var ett politiskt arbete som ledde till ett politiskt genombrott redan innan de första bomberna föll”. Trevligt med en moderat toppolitiker som vågar framhålla att diplomatiska ansträngningar är bättre än till och med amerikanska bomber
....till Johan Croneman i DN (25/7), på tal om den för barnamorden i Arboga misstänkta kvinnan: ”Det där nedlåtande ’tyskan’ har vi vant oss vid så till den milda grad att det nästan känns helt självklart; det får liksom representera allas vårt tyskhat. Det finns definitivt en värdering i att välja ’tyskan’ i stället för den ’tyska kvinnan’ ” Fyra dagar senare (29/7) funderar Croneman så här: ”För övrigt är det varje sommar en kanonnyhet att algblomningen hotar världen. Det har väl inget att göra med att 90 procent av Stockholms medieelit bor just där – i Stockholms skärgård och på Gotland?”
....till Stefan Lindgrens veckomagasin Ryska Posten, som skildrar ryska mediers kommentarer till gripandet av bosnienserben Radovan Karadzic. De nämner att i slutet av juni släppte domstolen i Haag (ICTY) Nasir Oric, bosnienmuslimernas befälhavare i Srebrenica, vars styrkor använt FN:s beskydd till att utföra nattliga räder mot omgivande serbiska byar, och som begått många grymheter mot civila. I april frikändes den tidigare premiärministern i Kosovo och före detta UCK-ledaren Ramush Haradinaj, trots att tribunalen i sin dom noterade att flera av åklagarens vittnen mystiskt omkommit innan de kunde komma till Haag för att avge sina vittnesmål.
....till Mona Stenberg i Skärholmen som till Tuffs Indienkonto, pg 79 36 36 -2 skickat 1200 kr från en loppis i Riddarhyttan
....till tuffaktivisten Erika Husberg, som viker papperstranor för utdelning nu på lördag 9 augusti vid Tuffs bokbord i Tyresö centrum. Den dagen är det 63 år sedan en atombomb förintade den japanska staden Nagasaki med uppåt hundra tusen dödade civila. Papperstranor är den japanska symbolen för de överlevande från Hiroshima och Nagasaki. Det finns en rörande historia om lilla Sadako som vek papperstranor i hopp om att överleva den leukemi hon fick från atombombens radioaktiva strålning.
....till en annan tuffaktivist, Ingrid Hellgren, som i fredags fyllde väldigt jämt. Hon gör jättefina insatser för fred och solidaritet och liksom den bortgångne Roland Schütt kan hon med rätta hävda att hon mentalt har förblivit en skärpt tonåring.
....till utrikesminister Carl Bildt, som (SvD 26/7) på tal om Bosnien 1995 och Daytonavtalet bland annat skriver: ”Det tillhör den moderna tidens myter att det var amerikanska bombningar som levererade genombrottet, men till och med CIA:s senare publicerade analyser visar att det i grunden var ett politiskt arbete som ledde till ett politiskt genombrott redan innan de första bomberna föll”. Trevligt med en moderat toppolitiker som vågar framhålla att diplomatiska ansträngningar är bättre än till och med amerikanska bomber
....till Johan Croneman i DN (25/7), på tal om den för barnamorden i Arboga misstänkta kvinnan: ”Det där nedlåtande ’tyskan’ har vi vant oss vid så till den milda grad att det nästan känns helt självklart; det får liksom representera allas vårt tyskhat. Det finns definitivt en värdering i att välja ’tyskan’ i stället för den ’tyska kvinnan’ ” Fyra dagar senare (29/7) funderar Croneman så här: ”För övrigt är det varje sommar en kanonnyhet att algblomningen hotar världen. Det har väl inget att göra med att 90 procent av Stockholms medieelit bor just där – i Stockholms skärgård och på Gotland?”
....till Stefan Lindgrens veckomagasin Ryska Posten, som skildrar ryska mediers kommentarer till gripandet av bosnienserben Radovan Karadzic. De nämner att i slutet av juni släppte domstolen i Haag (ICTY) Nasir Oric, bosnienmuslimernas befälhavare i Srebrenica, vars styrkor använt FN:s beskydd till att utföra nattliga räder mot omgivande serbiska byar, och som begått många grymheter mot civila. I april frikändes den tidigare premiärministern i Kosovo och före detta UCK-ledaren Ramush Haradinaj, trots att tribunalen i sin dom noterade att flera av åklagarens vittnen mystiskt omkommit innan de kunde komma till Haag för att avge sina vittnesmål.
....till Mona Stenberg i Skärholmen som till Tuffs Indienkonto, pg 79 36 36 -2 skickat 1200 kr från en loppis i Riddarhyttan
....till tuffaktivisten Erika Husberg, som viker papperstranor för utdelning nu på lördag 9 augusti vid Tuffs bokbord i Tyresö centrum. Den dagen är det 63 år sedan en atombomb förintade den japanska staden Nagasaki med uppåt hundra tusen dödade civila. Papperstranor är den japanska symbolen för de överlevande från Hiroshima och Nagasaki. Det finns en rörande historia om lilla Sadako som vek papperstranor i hopp om att överleva den leukemi hon fick från atombombens radioaktiva strålning.
....till en annan tuffaktivist, Ingrid Hellgren, som i fredags fyllde väldigt jämt. Hon gör jättefina insatser för fred och solidaritet och liksom den bortgångne Roland Schütt kan hon med rätta hävda att hon mentalt har förblivit en skärpt tonåring.
BJÖRN AFZELIUS 1988
I Radio Tuff nr 1196 berättade Hampus Eckerman om det israeliska angreppet 1967 på det amerikanska spaningsfartyget US Liberty, varvid 34 amerikanska sjömän dödades. Han berättade också om hur Björn Afzelius och andra 1988 från Cypern med 200 palestinier försökte segla till Haifa men hindrades av attentat och sabotage. Afzelius skrev en låt om det med texten:
Vi var i höjd med Saloniki när molnen drev isär
och vi såg Egiska Havet klart och tydligt.
Det var en skönhet utan like, nästan som i en sagovarld,
när vi flög över dom Nordliga Sporaderna.
Vi rundade Pirèus och landa' i Aten. Staden låg där, vit och lockande, i solen.
Men jag stanna' vid en TV-skärm som stod i ankomsthallen.
Jag ville se dom sista nyheterna från Jerusalem.
Och under Sions kalla stjärna såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna såg jag samma blanka terror som jag minns den från Warszawa och Berlin.
Jag skulle segla över havet, ner till Haifa från Athen,
med några hundra deporterade palestiner.
Men det var svårt att finna ett fartyg som var till salu för nåt sånt
på grund av pressen på den greska regeringen.
Men jag försökte kultivera mej, i väntan på besked,
så jag drev omkring en del i kvarteren runt Omonia.
Jag såg bouzoukidans i Plaka, jag såg det slitna Parthenon.
Och varje afton såg jag nyheterna från Jerusalem.
Och under Sions kalla stjärna såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna såg jag samma blanka terror
som jag minns den från Warszawa och Berlin.
Så fann man så ett fartyg, i Larnaca på Cypern
Och vi talade om vår resa halva natten.
Och vi skrattade hysteriskt när israeliske ministern stod och upphöjde oss till mördare i TV. Men vi skrattade inte längre när vi såg i morgonbladet
att dom som chartrat båten mördats samma natt.
Man hade sprängt dom i atomer vid en räd mot deras bilar.
Så nu satt vi framför nyheterna från Jerusalem.
Och under Sions kalla stjärna såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna såg jag samma blanka terror
som jag minns den från Warszawa och Berlin.
Vi söp oss fulla på hotellet bland tysta palestinier och bland agenter från Mossad
som köpte vykort. Men alla ville ändå resa, det fanns ju, trots allt, en båt,
och ingen orkade längre räkna dom som stupat. Så, i gryningen, kom beskedet,
vi alla visste skulle komma, om att fartyget hade sprängts i Larnaca.
Så jag reste från Athen med dödens trötthet i mitt hjärta.
Och på kvällen såg jag nyheterna från Jerusalem.
Och under Sions kalla stjärna såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna såg jag samma blanka terror
som jag minns den från Warszawa och Berlin.
Vi var i höjd med Saloniki när molnen drev isär
och vi såg Egiska Havet klart och tydligt.
Det var en skönhet utan like, nästan som i en sagovarld,
när vi flög över dom Nordliga Sporaderna.
Vi rundade Pirèus och landa' i Aten. Staden låg där, vit och lockande, i solen.
Men jag stanna' vid en TV-skärm som stod i ankomsthallen.
Jag ville se dom sista nyheterna från Jerusalem.
Och under Sions kalla stjärna såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna såg jag samma blanka terror som jag minns den från Warszawa och Berlin.
Jag skulle segla över havet, ner till Haifa från Athen,
med några hundra deporterade palestiner.
Men det var svårt att finna ett fartyg som var till salu för nåt sånt
på grund av pressen på den greska regeringen.
Men jag försökte kultivera mej, i väntan på besked,
så jag drev omkring en del i kvarteren runt Omonia.
Jag såg bouzoukidans i Plaka, jag såg det slitna Parthenon.
Och varje afton såg jag nyheterna från Jerusalem.
Och under Sions kalla stjärna såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna såg jag samma blanka terror
som jag minns den från Warszawa och Berlin.
Så fann man så ett fartyg, i Larnaca på Cypern
Och vi talade om vår resa halva natten.
Och vi skrattade hysteriskt när israeliske ministern stod och upphöjde oss till mördare i TV. Men vi skrattade inte längre när vi såg i morgonbladet
att dom som chartrat båten mördats samma natt.
Man hade sprängt dom i atomer vid en räd mot deras bilar.
Så nu satt vi framför nyheterna från Jerusalem.
Och under Sions kalla stjärna såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna såg jag samma blanka terror
som jag minns den från Warszawa och Berlin.
Vi söp oss fulla på hotellet bland tysta palestinier och bland agenter från Mossad
som köpte vykort. Men alla ville ändå resa, det fanns ju, trots allt, en båt,
och ingen orkade längre räkna dom som stupat. Så, i gryningen, kom beskedet,
vi alla visste skulle komma, om att fartyget hade sprängts i Larnaca.
Så jag reste från Athen med dödens trötthet i mitt hjärta.
Och på kvällen såg jag nyheterna från Jerusalem.
Och under Sions kalla stjärna såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna såg jag samma blanka terror
som jag minns den från Warszawa och Berlin.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)