Jag gillar polacker. Ett par gånger har jag gjort reportageresor för Tyresöradion till Polen. Och en gång gjorde jag på 91,4 en halvtimmes svep genom Polens historia. Förbluffande många polsk-svenska kontakter hittar man till och med tusen år tillbaka.
Å andra sidan finns det en tid i Polens historia som kallas szwedzki potop, den svenska syndafloden. Det var när Karl X Gustavs arméer under några år från 1655 marscherade kors och tvärs genom landet. Det handlade inte bara om ständiga belägringar och marscher utan också om masslaktande, våldtäkter och en enorm förstörelse av byar och städer. Och svenskarna tog för sig och passade på att röva hem många klenoder. Också i Tyresö kyrka finns vid altaret krigsbyte från Polen.
Decennierna innan den ”svenska syndafloden” drabbade polackerna hade våra blågula pojkar hjälpt till att i trettio år föröda Tyskland och Tjeckien, varefter hela landsändar låg folktomma. Som skolpojke lärde jag mig att svenskarna fromt sjöng ”Vår Gud är oss en väldig borg” och kämpade tappert och framgångsrikt för en god sak mot lömska katoliker. Däremot fick jag ingenting veta om våldtäkter, mordbränder och tortyr, till exempel ”den svenska drycken” (das schwedische Getränk) som innebar att man tvingade i fångar gödselvatten tills de kvävdes. Jag växte upp i en nationalistisk tid och nationalister sopar inte den egna farstun.
Det tycks inte heller dagens polska ledare göra, de båda tvillingarna och högermännen Lech och Jaroslaw Kaczynski. Inför EU-mötet nyligen framfördes från polskt håll synpunkter som i bästa fall kan betecknas som revanschistiska. Man menade att Polen borde ha flera röster i EU än i förhållande till sin folkmängd, eftersom många polacker dödades i andra världskriget, vilket som bekant började med det tyska anfallet på Polen 1939. Hade inte detta hänt skulle antalet polacker i dag ha varit 20 miljoner flera, hävdade man rentav.
Nu var det minst lika många tyskar som dödades under det där skitkriget. Bland annat dog/dödades över två miljoner tyska civila kring krigsslutet under den etniska rensningen av 14 miljoner tyskar, vilkas förfäder i århundraden hade bott i nuvarande Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien, Kroatien och Serbien. Hade dessa tyskar fått stanna kvar i Polen hade landets invånarantal varit många miljoner större.
Nu var det inte polacker utan de stora segrarmakternas ledare Stalin, Churchill och Truman som beslutade om den största –och värsta -- etniska rensningen i Europas historia. På Tyresöradion har jag intervjuat flera hundra utomlandsfödda från massor av länder. Till de tyskfödda hör bland andra Eva Onegård, Gerda Gulde, Doris Samuelsson, Hiltraud Johansson och Elfi Ganneby, alla med rötter i forna tyska områden i nuvarande Polen och sedan som svenskar kända för fina insatser. Ett par av dem har skildrat de otäcka våldtäkter och andra övergrepp som begicks mot dem och deras grannar.
Mestadels utfördes dessa förbrytelser inte av polacker utan av Röda arméns vodkaberusade soldater. Men i den amerikanske historikern och folkrättsprofessorn Alfred-Maurice de Zayas’ bok ”The German Expellees –Victims in War and Peace” finns mycket som inte är smickrande för Polen. Det allra vidrigaste är tyskan Marie Neumanns skildring av hur polacker i slutet av kriget mördade hennes familj och våldtog och plågade henne och hennes tyska medsystrar. Det vittnesmålet läggs nu i översättning in på www.vedebegrade.blogspot.com . Det finns anledning att också Polen börjar sopa i egen farstu, men det är deras högernationalistiska ledare nog inte intresserade av.
Hur många människor under 40 vet i dag någonting om Vietnamkriget? USA är beundransvärt till exempel genom sitt värnande av yttrandefriheten i motsats till de europeiska länder som kriminaliserat obekväma åsikter och forskningsresultat om historia. Men ingen stat har de senaste decennierna tillnärmelsevis så ofta ingripit i andra länders affärer, inte minst genom anfallskrig, som USA. Och flaggviftandet är intensivt liksom självgodheten.
Att sopa i egen farstu är inte heller bland stolta amerikaner någon favoritsysselsättning. Men flera av USA:s intellektuella gör det då och då. Härom veckan besöktes Washington av den vietnamesiske presidenten Nguyen Minh Triet. Med anledning av det skrev juridikprofessorn Lori Andrews i New York Times (22/6) om att amerikanska soldater hade smugglat hem dödskallar från dödade vietnameser. De hade sedan använts som askkoppar, ljusstakar och troféer.
Liknande likskändningar var vanliga under det obarmhärtiga kriget mot Japan 1941-45. Hur krig förråar även ett kristet och demokratiskt land illustreras av den då ledande amerikanska veckotidningen LIFE (1944-05-22). Där finns en helsidesbild, kallad Picture of the Week, av en vacker 20-åring från Phoenix, Arizona. Hon heter Natalie Nickerson och på bilden sitter hon och skriver till sin pojkvän, en marinlöjtnant. Hon tackar för en present som man ser på hennes bord. Det är en dödskalle på vilken hennes löjtnant har skrivit. "Det här är en god japan, en död en"
--------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1139) 2007-07-01
"Den svenska drycken" o dyl utfördes väl i första hand av utlänningar i svensk tjänst, inte infödda svenskar. Vidare var krigsbyte laga fång förr i tiden. (Före 1920-talet, då det förbjuds i en internationell konvention.) Detta inte sagt som försvar för krig poch plundring, men rätt ska vara rätt.
SvaraRadera