När man som utlänning vandrar runt i Kina får man vänja sig vid att behandlas som någon ytlig B-kändis. Folk runt omkring stirrar vilt på en när man går förbi eller fredligt försöker äta sin lunch, men ingen kommer fram och ber om autografer. Ibland försöker jag ge kineserna lite mer valuta för stirrandet genom att ta några spontana Travolta-danssteg, men reaktionerna har varit blandade. Alla är kritiker nu för tiden.
Förra veckan berättade jag om hur mitt besök till Shaolin-templet, kampsportens Kung Fus födelseort, tillfälligt tvingats skjutas upp på grund av regn. Nu har jag varit där och sett uppvisningarna från de kampsportselever som ivrigt väntar på filmkontrakt och däremellan gör ballettliknande uppvisningar med simulerade strider och svärdssvingande. Bland de mer intressanta uppvisningarna fanns de Kung Fu-grenar som baserats på olika djurarter. Där fanns apans oförutsägbarhet och gymnastiska rörelser. En annan kampsportsspecialist gjord en akrobatisk version av "Små grodorna" där sparkande och slag blandades med söta små grodhopp. Mest ineffektiv verkade örnformen vara. Ingen har ännu vunnit en strid genom att sträcka ut armarna bakom ryggen och låtsats att han kan flyga.
* * *
Staden Nanjing (tidigare: Nanking), i närheten av Shanghai, är inte bara ännu en av Kinas otaliga miljonstäder. Den är också en av stad av starkt historiskt intresse. Bland annat var den i mitten av 1800-talet platsen för den så kallade Taiping-revolten, där en religiös och nationalistisk rörelse gjorde uppror mot den svaga och av utlänningar undertryckta Qing-regeringen. Efter 15 år slogs rörelsen till slut ner med utländsk hjälp, 20 miljoner människor sägs totalt ha dött, men idag ihågkoms den fortfarande som en primitivt socialistisk rörelse och som en föregångare till Maos kommunister. Detta var dock inte det enda tillfället då Nanjing var centrum för ett blodbad.
Nanjing-massakern är en av de otaliga massakrer från andra världskriget som saknas i de flesta historieböcker. Ändå var den ett av krigets värsta illdåd. Massakern, som utfördes av japanska trupper vid invasionen av den kinesiska miljonstaden Nanjing 1937, är också till skillnad från många andra massakrer väldokumenterad, både av japanska och europeiska tidningar och ett stort antal utlänningar var på plats för att själva bevittna det hela. George Fitch, representant för YMCA (KFUM), skrev följande:
"Total anarki har varat i 10 dagar - det har varit helvetet på jorden. (..) Att tvingas stå vid sidan när till och med de allra fattigaste får sina sista ägodelar ifråntagna - sin sista slant, sina sista filtar (i det iskalla vädret), den fattige rikshaw föraren sin rikshaw,: medan tusentals avväpnade soldater, som sökt en tillflyktsort hos dig, tillsammans med flera hundra oskyldiga civilister tas ut framför dina ögon för att skjutas eller användas för bajonetträning och du tvingas att lyssna på ljudet från gevären som dödar dem: medan tusentals kvinnor knäböjer framför dig, gråtandes hysteriskt, bedjandes att du ska rädda dem från de bestar som våldför sig på dem".
Som i de flesta fall när det gäller krig och massakrer kan det vara svårt att hålla ta reda på vad som består hörsägen och ibland direkt propaganda. Eftersom Nanjing-massakern länge varit ett av andra världskrigets nedtystade brott har mycket information spridits från mun till mun och det kan därför vara svårt att lista ut vad som är sant. I den uppenbara greuel- propagandan finns det historier om hur japanerna skurit av könsorganen på kineser för att sedan äta upp dem för att förbättra sin potens. Andra historier, som att japaner tänt eld på levande offer, har visat sig sanna och har dokumenterats både på foto och på film.
Bland de historier som man först kunde tro vara propaganda finns den om hur man tävlade om att döda kineser. Den japanska tidningen Japan Advertiser skriver den 7 december 1937 om de två officerarna Muka och Noda:
"Underlöjtnant Mukai Toshiaki och underlöjtnant Noda Takeshi, båda tillhörande Katagiri gruppen vid Kuyung, deltar i en vänskaplig tävling om vem som först hinner fälla 100 kineser med hjälp av svärd, och befinner sig nu i den sista fasen av tävlingen, liggandes nära sida vid sida. På söndagen (...) var resultatet, enligt Asahi: Underlöjtnant Mukai 89, och underlöjtnant Noda, 78."
En vecka senare rapporterade tidningen att man inte kunnat enas om vem som först passerat 100 och valt att fortsätta till 150, eftersom tävlingen, som Mukai uttryckte det, var "rolig".
Vi vet inte idag hur många som mördades i Nanjing, men siffran verkar ligga någonstans mellan 150 000 och 250 000 människor. En av orsakerna till att så många mördades var den japanska arméns svårighet att kontrollera så många fångar. Den japanska tidningen Asahi Shimbun skrev den 16 december:
"Armén stötte på stora svårigheter, eftersom det här var första gången ett så stort antal av krigsfångar tillfångatagits. (...) Det fanns inte tillräckligt många män för att bevaka dem."
Ett beslut fattades att mörda alla krigsfångar, för att på så vis undvika det stora problemet med att föda och bevaka fångarna, som vida översteg antalet japanska soldater. Den japanska militärkorrespondenten Yukio Omata beskrev tillvägagångssättet:
"De i den första raden blev halshuggna, de i den andra raden tvingades att dumpa de stympade kropparna i floden innan de själva halshöggs. Mördandet pågick utan stopp hela natten, men de lyckades endast döda 2000 fångar på detta vis. Nästa dag, trötta på dödandet på detta vis, satte man upp kulsprutor. Två av dem högg med korseld in på de uppradade fångarna. Rat-tat-tat-tat. Sedan upphörde eldgivningen. Fångarna flydde ner i vattnet, men ingen lyckades ta sig till andra stranden."
* * *
Att inte fler dödades i Nanjing beror otvivelaktigt på det 20-tal utlänningar i staden som upprättade en "säkerhetszon", en fredad zon dit civilister kunde fly för att sedan vaktas av det lilla antalet utlänningar som gjorde vad de kunde för att skydda dem mot de japanska soldaternas framfart. Främst av dessa utlänningar var den tyska ordföranden i stadens nazist-parti, John Rabe. John Rabe, ofta kallad Nanjings levande Buddha, motiverade själv sitt engagemang så här, när han tvingades försvara sig inför en japansk officer:
"Mina barn och barnbarn föddes här och jag är lycklig här. Jag har alltid behandlats väl av det kinesiska folket, även under kriget. Om jag hade tillbringat 30 år i Japan och behandlats lika väl av japanerna, kan ni vara säker på att jag i en tid av kris, liksom den Kina nu befinner sig i, inte skulle lämna det japanska folkets sida."
Rabe lät använda Siemens-fabrikens område, där han själv jobbade, som flyktingläger. Ju mer de japanska grymheterna fortsatte, desto mer upprörd blev Rabe. I ett brev till ockupationsmakten skrev han:
"Alla 27 västerlänningar i staden, och vår kinesiska befolkning, togs med överaskning av de våldtäkter, rån och dödande som initierats av era soldater den 14 december.(...)Igår, i fullt dagsljus, våldtogs flera av kvinnorna på seminariet i ett stort rum fullt av barn, kvinnor och män! Vi 22 västerlänningar kan inte föda 200 000 kinesiska civilister och skydda dem hela nätterna och dagarna. Det är en skyldighet för den japanska armén."
Rabe och de andra utlänningarna turades om att vakta de kinesiska flyktingarna i skift. På nätterna försökte japanska soldater smyga sig in i lägret för att kidnappa kvinnorna och ett system för att hämta en västerlänning som beskydd vid såna försök infördes. Rabe själv började patrullera i själva staden, utanför skyddszonen, för att handgripligen ingripa vid våldtäkter:
"Modern till en ung attraktiv kvinna ropade till mig, hon kastade sig ner på knä, gråtande, och bad att jag skulle hjälpa henne. När jag kom in, såg jag en japansk soldat som låg totalt naken på en ung kvinna, som grät hysteriskt. Jag skrek åt svinet på varje språk som det kunde förstå, 'Gott nytt år!', och han flydde, naken, med byxorna i handen".
Rabe skrev också rapporter till Hitler:
"De fortsatte att våldta kvinnorna och flickorna och mördade allt och alla som gjorde någon form av motstånd, försökte fly från dem eller bara råkade vara på fel plats vid fel tid. Det var flickor 8 år gamla och kvinnor över 70 som våldtogs och sen, på det mest brutala tillvägagångssätt, slogs ned och misshandlades. Vi hittade lik av kvinnor som spetsats av bambupålar."
Så vad hände med Rabe när den delen av kriget var över? Först belönades han med medaljer och ärades. Han turnerade runt i landet bland partimedlemmar och visade foton och filmer från massakern i Nanjing för att försöka skapa opinion mot den japanska arméns metoder. Men i juni 1938 förhördes han av Gestapo. Tyskland hade valt att alliera sig med Japan, och Rabes lobbyarbete var inte längre populärt.
Efter andra världskriget var Rabe som tidigare nazist förbjuden att ta någon anställning. Rabe skrev i sin dagbok:
"Igår blev min ansökan om att bli avnazifierad avslagen. Trots att jag räddade livet på 250 000 kineser som ledare av den Internationella Kommittén för Nanjings säkerhetszon, blev min ansökan avslagen. (...) Om jag hade hört om liknande grymheter från nazisterna i Kina hade jag aldrig gått med i NSDAP och om min åsikt som tysk på något sätt hade skilt sig från den de andra utlänningarna i Nanjing hade, engelsmän, amerikaner, danskar, etc, etc, hade de aldrig valt mig som ordförande!"
När de överlevande från Nanjing fick höra att Rabe 1948 nu levde i största armod i Tyskland började de skicka brev, matpaket och gåvor till honom. Detta var i grevens tid, för hans matransoner var så knappa att han plockade örter i skogen och hans fru vägde knappt 44 kilo. Rabe dog bara 2 år senare, men hade innan dess samlat 2000 sidor dokument om Nanjing-massakern, illustrerat, dokumenterat med både film och foto med vittnesmål från alla utlänningar som befann sig där. Det tog 50 år innan detta material offentliggjordes, eftersom det efter andra världskriget inte var politiskt korrekt att beskriva en nazist som hjälte.
Idag är det enda som påminner om massakern ett minnesmärke en bit utanför stadens centrum. Liksom allt annat i Kina var det stängt för renovering inför de olympiska spelen 2008 då man hoppas att horder av sportentusiaster ska ha intresse för mera än för vem som får nästa guldmedalj.
------------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1136) 2007-06-10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar