söndag, december 19
”SVENSKAR I KRIG 1914-1945”
När jag ser kritiska skildringar av dagens barnsoldater tänker jag på min egen norrländska barndom. Med en viss överdrift har det sagts att vi där uppe föddes med skidor på fötterna och gevär på axeln. I varje fall var vi småkillar i slutet av andra världskriget landstormspojkar: trettonåringar i flera nummer för stora ”grötrockar”, vi sköt med karbin modell 1884 och krälade omkring i snön och låg i militärtält. Vi tyckte det var spännande och kul att leka krig.
Vi såg också de många vita lastbilarna som passerade förbi på väg till Finland, som ju drabbades av kriget, Lokala idoler för oss blev de som anmälde sig för frivillig krigstjänst på finsk sida. ”Finlands sak är vår”, hette det på de många affischerna. Man måste erinra sig stämningsläget på den tiden för att inte bli alltför historielös.
Nu har det kommit en bok med titeln ”Svenskar i krig 1914-1945” (Historiska media). Författare är Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg. De skildrar många krigsskådeplatser där svenskar varit i farten, inte bara i första och andra världskrigen utan också i Etiopien, Iran och Spanien.
Några förefaller ha varit praktiskt taget legosoldater genom att förekomma i olika krig. Harald Hjalmarsson, far till förre högerledaren Jarl Hjalmarsson, var först med om att organisera det persiska gendarmeriet för att bekämpa banditer. Sedan deltog han som överste på den vita sidan i finska inbördeskriget 1918. Han begick självmord något år senare. Kanske sköt han sig med samma pistol som han använde när han dödade fyra tillfångatagna rödgardister. Här och var skymtar det fram att även de ”goda” på olika håll begick förbrytelsen att avrätta krigsfångar.
Boken låter så många svenska frivilliga passera revy i så många krig och på olika sidor, att den blir lite rapsodisk. Men författarna har utfört grundliga källforskningar, bland annat med intervjuer av de överlevande, och presenterar en omfattande notapparat. Dessutom finns kartor och massor av intressanta foton. På ett av dessa ser man den märklige Anton Nilsson under början av 1920-talet stolt posera i Röda arméns flygaruniform. Han hade 1908 varit med om attentatet mot strejkbrytarfartyget Amalthea och faktiskt dömts till döden, men han benådades och blev 101 år gammal. Efter nio år på Långholmen lärde han sig att flyga på Ljungbyhed för att sedan följa sin politiska tro genom att ställa upp för Röda armén under de turbulenta åren efter ryska revolutionen. På 1930-talet blev han antistalinist och anslöt sig till det socialistiska partiet under en annan märklig man, Nils Flyg. Under många år hade Anton Nilsson en stuga här i Tyresö. Bland andra Anna Höglin kände honom och har berättat om honom på Tyresöradion. Per Anders Fogelström tog honom och Amaltheasabotaget som utgångspunkt för sin läsvärda bok ”Café Utposten”.
Den illustration jag sett allra oftast är bokens foto på Gilbert Hamilton. Han fanns på de tobakspaket jag sålde som ungt affärsbiträde en gång i världen och det tobaksmärket lär vara det mest sålda fortfarande, ”Greve Gilbert Hamiltons blandning”. Nu får jag i Gyllenhaals och Westbergs bok lära mig ursprunget till denna blandning: Hamilton kämpade på tysk sida under första världskriget och blev sen av Hitler utnämnd till tysk generalmajor i reserven. Han fick under första världskriget paket med olika tobakssorter hemifrån Sverige och gjorde en blandning av dem, som sedan blev Tobaksmonopolets försäljningssuccé.
Ett intressant avsnitt i ”Svenskar i krig” handlar om inbördeskriget i Spanien 1936-39, där ungefär 500 svenskar deltog på regeringssidan, men faktiskt några också på Francosidan. Ett annat kapitel av stort intresse skildrar de svenskar som var frivilliga i tyska Waffen-SS under andra världskriget. Med tanke på vilken uppmärksamhet dessa SS-frivilliga fått i svenska medier blir man överraskad av att de bara var cirka 180 stycken och de sattes in på östfronten, där krigsförbrytelser var legio från båda sidor. Hela 9000 svenskar däremot slogs mot Hitler, låt vara att över 10 000 svenskar var Finlandsfrivilliga. I tyskockuperade länder räknades de SS-frivilliga i tusental och tiotusental: 6 000 norrmän och lika många danskar, 25 000 holländare, 24 000 fransmän och många tusen från andra länder. Waffen-SS verkar ha varit en multikulturell främlingslegion.
Här och var i boken skymtar krigets fasor fram. Flera svenskar deserterar, desillusionerade av krigets verklighet. Under första världskriget skrev en svensk frivillig på den fransk-brittiska sidan på västfronten med anledning av svenska tidningars glorifierande krigsreportage:
”Äro människorna alldeles galna? Ja de veta ju ej vad kriget är, det moderna kriget, ty om det de visste, skulle de, naturligtvis under förutsättning att de ha sunt förnuft, be till Gud att bli förskonade från detta elände.”
Och brevet fortsätter med hans misstro mot att kriget förädlar. Visst finns det handlingar i det som är osjälviska och heroiska, medger han, men
”det drunknar alldeles, försvinner i, översköljes av all den bottenlösa bestialiska råhet som kriget sådant jag sett det framkallar”
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1007) 2004-12-19
PS: Den ene av bokens författare, Lennart Westberg, har flera gånger intervjuats på Tyresöradion
söndag, december 12
FORNA JUGOSLAVIEN:JOHN PILGER OCH DIANA JOHNSTONE
Det är faktiskt snart sex år sedan Nato anföll Jugoslavien och utsatte Kosovo och Serbien för 78 dygns intensiva flygbombningar. I New Statesman i onsdags (2004-12-08) påminns man om denna ”humanitära intervention” av John Pilger, ständig blåslampa i de bredaste av självgoda häckar:
”Upprättad på grunden av en massiv lögn är Kosovo i dag en våldsam, kriminaliserad, FN-administrerad ’fri marknad’ för knark och prostitution Över 200 000 serber, romer, bosnier, kroater, turkar och judar har etniskt rensats av kosovoalbanska UCK med Natotrupper vid sin sida. UCK:s ligor har enligt FN bränt, plundrat och förstört 85 ortodoxa kyrkor och kloster.”
Svenska kännare av Jugoslavien, såsom Karin Wegestål och Jan Hagberg, påstår att vandaliserade serbiska helgedomar är långt flera än de 85 Pilger uppger. Många var kulturskatter från medeltiden. Senast i mars i år förstördes i Kosovo över 30 serbiska helgedomar, serbiska civila trakasserades och många valde att fly för sina liv. Pilger erinrar också om den västliga krigspropagandans lögner:
“Våren 1999 innehöll medierna en serie av bedrägliga rättfärdiganden [av Natoanfallet]. Det började med att USA:s försvarsminister William Cohen, som hävdade att omkring 100 000 albanska män i soldatåldern saknades och att de kunde ha mördats. Och USA-ambassadören David Scheffer förklarade att så många som 225 000 albanska män i åldern 14 till 59 kunde ha blivit dödade”
Det var sådana uppgifter, som inspirerade Natomakterna att kalla president Milosevic för en veritabel krigsförbrytare, som måste straffas. Ironiskt nog meddelades detta några veckor efter det att Nato anfallit hans land och var i full färd med att bomba sönder dess infrastruktur, huvudsakligen civil, vilket krävde många civila serbiska offer. Den brottsdomstol som inrättades i Haag, där nu Milosevic sitter sedan länge, var efter kriget ivrig att hitta bevis för det påstådda massmördandet. Men efter ett års grävande i förmenta massgravar var domstolen tvungen att konstatera att 2 788 döda hade hittats. Denna siffra omfattar dödade på båda sidor, alltså också serber och romer som dödats av albaner eller bombningar. John Pilgers omdöme:
”Liksom Iraks påstådda massförstörelsevapen var de uppgifter som brittiska och amerikanska regeringar använde påhittade och snällt återgivna av journalisterna – precis som serbiska ”våldtäktsläger” och Clintons och Blairs försäkringar att Nato aldrig avsiktligt bombade civila.”
De här fantasisiffrorna på påstådda serbiska massmord försökte inte bara rättfärdiga att världens mest rustade militärallians oprovocerat och utan stöd i folkrätten angrep ett litet europeiskt land. De gav också fart åt det sedan ständiga talet om serbiska folkmord. Sådant väcker starka känslor, som sitter kvar i bakhuvena längre än dementierna. Detta bekräftas av de våldsamma reaktionerna förra hösten mot att Ordfront Magasin släppte fram Diana Johnstone, författare av boken ”Dårarnas korståg” (Hägglunds förlag 2004). Mittfåriga medier, typ Expressen och Dagens Nyheter, brännmärkte då tilltaget genom att bland annat beskylla Ordfront för ”att förneka folkmord”. Det blir en närmast fundamentalistisk upprördhet över att någon vågar gå motströms i den väldiga mediefloden. Inte heller västliga dissidenter har det lätt.
Diana Johnstones bok har som undertitel ”Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser”. Hon är medveten om att den är något av en partsinlaga men förklarar:
”Den oundvikliga selektiviteten kan klandras som en ’serbvänlig’ partiskhet. Eftersom den dominerande huvudströmmens partiskhet har varit högljutt antiserbisk, är detta oundvikligt i en ansträngning att återvinna en rimlig balans”
Hennes bok är så full av synpunkter, fakta och en omfattande notapparat, att den är svår att sammanfatta. Sympatisk är hennes medvetenhet om krigets fasor, att grymheter och brott begås från alla sidor och framförallt hennes resonerande stil trots alla avslöjanden om den västliga indoktrineringen. Ett par exempel:
När bomber tre gånger exploderade i det av serber belägrade Sarajevo dödades många civila muslimer. Den första och mest kända händelsen är den så kallade ”brödkömassakern” den 27 maj 1992. Johnstone konstaterar att det inte är klart fastslaget vilka som var förövarna. Och hon ställer den rimliga men provokativa frågan: Vilka gynnades av grymheterna (romarnas cui bono)? Hon rapporterar om att brittiska och franska sprängämnesexperter slagit fast att explosionerna inte var av serbiskt ursprung. Och vid varje tillfälle var ett storpolitiskt avgörande på gång och varje gång påverkade de grymma händelserna i Sarajevo utfallet genom att gynna muslimerna och missgynna serberna. Men samtidigt –och det hedrar Johnstone—medger hon att serber av dumhet eller genom att sikta fel kan ha varit gärningsmännen.
Det andra exemplet gäller vad som hände i byn Racak i Kosovo den 15 januari 1999, drygt två månader före Natoanfallet. Det skulle bli ett viktigt argument för hökarna i Nato. Bevisligen dödades där av serbisk polis 45 kosovoalbaner. Det fick ett enormt genomslag i västliga medier, som talade om att barn, kvinnor och män på nära håll hade avrättats och deras kroppar omänskligt stympats. Rättsmedicinska experter från Serbien och Vitryssland bekräftade inte dessa påståenden och ignorerades därför av väst. Så kunde man inte göra med den finländska rättsläkarexpertis som också besökte Racak. Men deras utlåtande hemligstämplades under ett par år.
Johnstone påpekar, att i trakten av Racak hade flera serbiska poliser och andra serber blivit mördade av albanska UCK och alltså antog serberna på goda grunder att Racak var ett tillhåll för motståndsmän –eller ”terrorister” som det skulle ha hetat om offren hade varit amerikaner. På grundval av den finländska rättsexpertisens utlåtande slår Johnstone fast, att offren i byn Racak inte blivit skjutna på nära håll utan snarare som i strid. Bland offren var alla män med undantag av en pojke och en kvinna. Flera av dem var faktiskt ”omänskligt ” stympade. Men det berodde på att liken nattetid hade bitits av djur.
Även här kommer Diana Johnstone med en slags reservation:
”De fysiska bevisen stämmer med ett skoningslöst anfall av ilsken serbisk polis mot män som de ansåg –rätt eller fel-- som terrorister som hade mördat deras kollegor”
En gång i världen läste jag historia på universitetsnivå. Det var länge sen men jag minns att det talades med förakt om hovhistoriker, de som trängdes kring köttgrytorna och smickrade de trendriktiga och mäktiga. I positiv motsats till dem framhölls revisionisterna, som kritiskt granskade vedertagna sanningar och ibland korrigerade dem. ”Dårarnas korståg” är en nödvändig bok i den bästa revisionistiska traditionen. Må mediernas hovlakejer förfasa sig !
-----------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1006) 2004-12-12
PS: Diana Johnstone intervjuades i Radio Tuff 2004-09-26
”Upprättad på grunden av en massiv lögn är Kosovo i dag en våldsam, kriminaliserad, FN-administrerad ’fri marknad’ för knark och prostitution Över 200 000 serber, romer, bosnier, kroater, turkar och judar har etniskt rensats av kosovoalbanska UCK med Natotrupper vid sin sida. UCK:s ligor har enligt FN bränt, plundrat och förstört 85 ortodoxa kyrkor och kloster.”
Svenska kännare av Jugoslavien, såsom Karin Wegestål och Jan Hagberg, påstår att vandaliserade serbiska helgedomar är långt flera än de 85 Pilger uppger. Många var kulturskatter från medeltiden. Senast i mars i år förstördes i Kosovo över 30 serbiska helgedomar, serbiska civila trakasserades och många valde att fly för sina liv. Pilger erinrar också om den västliga krigspropagandans lögner:
“Våren 1999 innehöll medierna en serie av bedrägliga rättfärdiganden [av Natoanfallet]. Det började med att USA:s försvarsminister William Cohen, som hävdade att omkring 100 000 albanska män i soldatåldern saknades och att de kunde ha mördats. Och USA-ambassadören David Scheffer förklarade att så många som 225 000 albanska män i åldern 14 till 59 kunde ha blivit dödade”
Det var sådana uppgifter, som inspirerade Natomakterna att kalla president Milosevic för en veritabel krigsförbrytare, som måste straffas. Ironiskt nog meddelades detta några veckor efter det att Nato anfallit hans land och var i full färd med att bomba sönder dess infrastruktur, huvudsakligen civil, vilket krävde många civila serbiska offer. Den brottsdomstol som inrättades i Haag, där nu Milosevic sitter sedan länge, var efter kriget ivrig att hitta bevis för det påstådda massmördandet. Men efter ett års grävande i förmenta massgravar var domstolen tvungen att konstatera att 2 788 döda hade hittats. Denna siffra omfattar dödade på båda sidor, alltså också serber och romer som dödats av albaner eller bombningar. John Pilgers omdöme:
”Liksom Iraks påstådda massförstörelsevapen var de uppgifter som brittiska och amerikanska regeringar använde påhittade och snällt återgivna av journalisterna – precis som serbiska ”våldtäktsläger” och Clintons och Blairs försäkringar att Nato aldrig avsiktligt bombade civila.”
De här fantasisiffrorna på påstådda serbiska massmord försökte inte bara rättfärdiga att världens mest rustade militärallians oprovocerat och utan stöd i folkrätten angrep ett litet europeiskt land. De gav också fart åt det sedan ständiga talet om serbiska folkmord. Sådant väcker starka känslor, som sitter kvar i bakhuvena längre än dementierna. Detta bekräftas av de våldsamma reaktionerna förra hösten mot att Ordfront Magasin släppte fram Diana Johnstone, författare av boken ”Dårarnas korståg” (Hägglunds förlag 2004). Mittfåriga medier, typ Expressen och Dagens Nyheter, brännmärkte då tilltaget genom att bland annat beskylla Ordfront för ”att förneka folkmord”. Det blir en närmast fundamentalistisk upprördhet över att någon vågar gå motströms i den väldiga mediefloden. Inte heller västliga dissidenter har det lätt.
Diana Johnstones bok har som undertitel ”Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser”. Hon är medveten om att den är något av en partsinlaga men förklarar:
”Den oundvikliga selektiviteten kan klandras som en ’serbvänlig’ partiskhet. Eftersom den dominerande huvudströmmens partiskhet har varit högljutt antiserbisk, är detta oundvikligt i en ansträngning att återvinna en rimlig balans”
Hennes bok är så full av synpunkter, fakta och en omfattande notapparat, att den är svår att sammanfatta. Sympatisk är hennes medvetenhet om krigets fasor, att grymheter och brott begås från alla sidor och framförallt hennes resonerande stil trots alla avslöjanden om den västliga indoktrineringen. Ett par exempel:
När bomber tre gånger exploderade i det av serber belägrade Sarajevo dödades många civila muslimer. Den första och mest kända händelsen är den så kallade ”brödkömassakern” den 27 maj 1992. Johnstone konstaterar att det inte är klart fastslaget vilka som var förövarna. Och hon ställer den rimliga men provokativa frågan: Vilka gynnades av grymheterna (romarnas cui bono)? Hon rapporterar om att brittiska och franska sprängämnesexperter slagit fast att explosionerna inte var av serbiskt ursprung. Och vid varje tillfälle var ett storpolitiskt avgörande på gång och varje gång påverkade de grymma händelserna i Sarajevo utfallet genom att gynna muslimerna och missgynna serberna. Men samtidigt –och det hedrar Johnstone—medger hon att serber av dumhet eller genom att sikta fel kan ha varit gärningsmännen.
Det andra exemplet gäller vad som hände i byn Racak i Kosovo den 15 januari 1999, drygt två månader före Natoanfallet. Det skulle bli ett viktigt argument för hökarna i Nato. Bevisligen dödades där av serbisk polis 45 kosovoalbaner. Det fick ett enormt genomslag i västliga medier, som talade om att barn, kvinnor och män på nära håll hade avrättats och deras kroppar omänskligt stympats. Rättsmedicinska experter från Serbien och Vitryssland bekräftade inte dessa påståenden och ignorerades därför av väst. Så kunde man inte göra med den finländska rättsläkarexpertis som också besökte Racak. Men deras utlåtande hemligstämplades under ett par år.
Johnstone påpekar, att i trakten av Racak hade flera serbiska poliser och andra serber blivit mördade av albanska UCK och alltså antog serberna på goda grunder att Racak var ett tillhåll för motståndsmän –eller ”terrorister” som det skulle ha hetat om offren hade varit amerikaner. På grundval av den finländska rättsexpertisens utlåtande slår Johnstone fast, att offren i byn Racak inte blivit skjutna på nära håll utan snarare som i strid. Bland offren var alla män med undantag av en pojke och en kvinna. Flera av dem var faktiskt ”omänskligt ” stympade. Men det berodde på att liken nattetid hade bitits av djur.
Även här kommer Diana Johnstone med en slags reservation:
”De fysiska bevisen stämmer med ett skoningslöst anfall av ilsken serbisk polis mot män som de ansåg –rätt eller fel-- som terrorister som hade mördat deras kollegor”
En gång i världen läste jag historia på universitetsnivå. Det var länge sen men jag minns att det talades med förakt om hovhistoriker, de som trängdes kring köttgrytorna och smickrade de trendriktiga och mäktiga. I positiv motsats till dem framhölls revisionisterna, som kritiskt granskade vedertagna sanningar och ibland korrigerade dem. ”Dårarnas korståg” är en nödvändig bok i den bästa revisionistiska traditionen. Må mediernas hovlakejer förfasa sig !
-----------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1006) 2004-12-12
PS: Diana Johnstone intervjuades i Radio Tuff 2004-09-26
söndag, december 5
KRIGETS ELÄNDE OCH PACIFISTEN ANDERS KEMPE
Några gånger har jag föreslagit att varje land skulle ägna lika mycket uppmärksamhet åt de egna krigsförbrytelserna som de förmenta hjältedåden. Tanken är att detta skulle göra länder mindre benägna att gå ut i krig.
Vi svenskar, som haft turen att leva i fred i 190 år måste gå ganska långt bakåt i tiden. Då förhärjade våra arméer regelbundet Centraleuropa. Exempelvis dog/dödades under trettioåriga kriget (1618-48) över hälften av Pommerns invånare och överallt syntes i provinsen övergivna ödebyar.
Hans J C von Grimmelhausen upplevde trettioåriga kriget. I sin bok ”Den äventyrlige Simplicissimus” skriver han bland annat:
”Jag skäms för att tala om hur vår piga blev behandlad i stallet, hon kom aldrig ut därifrån. Drängen lade de på marken och stoppade ett spärrstycke i munnen på honom och hällde i honom ett ämbar fyllt med stinkande gödselvatten. De kallade detta för svenska drycken.... Sedan tog knektarna bort flintan från pistolerna, skruvade i stället in böndernas tummar och pinade de arma stackarna som om de varit häxor som skulle brännas. En av de fångna bönderna stoppade de sedan i bakugnen och tände eld efter honom”
Ronny Ambjörnsson är professor i idéhistoria och har i höst kommit ut med boken ”Fantasin till makten” (Ordfront). Ett av kapitlen har underrubriken ”Om en svensk pacifist under de stora krigens tid”. Det inleds med scener från Lothringen 1632, då svensk-tyska trupper från ena hållet och franska från det andra trängde in i hertigdömet. Det är gravören Jacques Callots etsningar ”Les misères de la guerre” (Krigets elände) som återges i början:
”Över elden hänger husfadern upp och ned, i den stora sängen våldtas hustrun och i bildens högra hörn makas några fångars ben in i elden”
Men vem var då Ambjörnssons svenske pacifist i denna brutalt krigiska tid? Hans namn var åtminstone för mig obekant men han hette Anders Kempe (1622-1689). Han började som artillerist vid Frösö skans i Jämtland och avancerade till löjtnant. Under Karl X Gustafs krig 1657 blev han skadad men undgick tursamt att bli dödad, något som han tolkade som ett ingripande från ovan.
Vid 38 års ålder tog Kempe enligt egen uppgift avsked från det militära. Eller möjligen blev han avskedad, för han hade inlåtit sig i diskussioner med ”de andelöst andlige”, som han vanvördigt kallade prästerskapet. Han anklagades därför för kätteri och blev förhörd inte bara av prosten i Brunflo utan också av domkapitlet i Härnösand. Till sist flyr han landet, uppehåller sig i Norge men också i Hamburg och Amsterdam. Han livnär sig som ”läkare” eller vad vi i dag skulle kalla kvacksalveri, inte minst för att han hade en stark tro på grankottars(!) hälsobringande verkan. Han ägnar sig också åt tidens modevetenskap, alkemi.
Nu kastar han i flera skrifter masken och uttrycker sig så kritiskt mot prästernas girighet, att han bara tillfälligt vågar återvända till Sverige. Han översätter också den böhmiske Paul Felgenhauers skrifter, vars annorlunda tankar starkt påverkat honom.
Så farliga ansågs Kempes irrläror vara att de 1671 bidrog till dödsdomen mot nittonårige djäknen Johannes Olai Rahm i Gävle. Hans hädelser ansågs ”horrilble”, bland annat för att han läst Anders Kempes i Holland utgivna ”Perscibillum bellicum” (Krigsperspektiv), en översättning till svenska av Paul Felgenhauers pacifistiska skrift. Den unge Johannes Rahm dömdes inte bara till halshuggning ”uthan och i båhle brännas”. Det bestämdes också att Kempes böcker och översättningar skulle eftersökas och offentligt brännas.
”Kempe är en soldat som lämnat krigaryrket, en artillerist som laddat sina kanoner med traktater, pamfletter och broschyrer”,
skriver Ambjörnsson.
Kempes lärofader Felgenhauer upplevde hur arméer i olika kristna riktningars namn massmördade, torterade, våldtog och brände. Det blev därför naturligt för de båda att från en kristet radikalpacifistisk ståndpunkt ta avstånd från allt krigiskt våld utan undantag. Det var en ovanlig, ja kättersk tanke. Andra lutheraner fördömde visserligen krig, till exempel i syfte att utbreda sin religion, men de godtog det för att försvara sin religion, sina ägodelar och sitt land. Ambjörnsson menar att de flesta kristna hade en uppgiven inställning till kriget, grundad i deras tro på arvsynden. Kriget betraktades som ett straff för människornas medfödda ”ondska”.
Den inställningen är bara alltför vanlig också i dag. Termen ”ondska” har de senaste åren blivit alltmer använt i utrikespolitiska sammanhang. Det är ingalunda bara kristna politiker som missbrukar ordet ”ondska”. Muslimer gör det också, ja till och med hinduer, som inte vill döda djur, accepterar till och med kärnvapen i ”världens största demokrati”, Indien.
Så här i adventstid funderar jag på religioner och kan inte undgå att tycka att de är konstiga. I varje fall motsägelsefulla. Eller är det bara religionernas anhängare som är konstiga?
-------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1005) 2004-12-05
Vi svenskar, som haft turen att leva i fred i 190 år måste gå ganska långt bakåt i tiden. Då förhärjade våra arméer regelbundet Centraleuropa. Exempelvis dog/dödades under trettioåriga kriget (1618-48) över hälften av Pommerns invånare och överallt syntes i provinsen övergivna ödebyar.
Hans J C von Grimmelhausen upplevde trettioåriga kriget. I sin bok ”Den äventyrlige Simplicissimus” skriver han bland annat:
”Jag skäms för att tala om hur vår piga blev behandlad i stallet, hon kom aldrig ut därifrån. Drängen lade de på marken och stoppade ett spärrstycke i munnen på honom och hällde i honom ett ämbar fyllt med stinkande gödselvatten. De kallade detta för svenska drycken.... Sedan tog knektarna bort flintan från pistolerna, skruvade i stället in böndernas tummar och pinade de arma stackarna som om de varit häxor som skulle brännas. En av de fångna bönderna stoppade de sedan i bakugnen och tände eld efter honom”
Ronny Ambjörnsson är professor i idéhistoria och har i höst kommit ut med boken ”Fantasin till makten” (Ordfront). Ett av kapitlen har underrubriken ”Om en svensk pacifist under de stora krigens tid”. Det inleds med scener från Lothringen 1632, då svensk-tyska trupper från ena hållet och franska från det andra trängde in i hertigdömet. Det är gravören Jacques Callots etsningar ”Les misères de la guerre” (Krigets elände) som återges i början:
”Över elden hänger husfadern upp och ned, i den stora sängen våldtas hustrun och i bildens högra hörn makas några fångars ben in i elden”
Men vem var då Ambjörnssons svenske pacifist i denna brutalt krigiska tid? Hans namn var åtminstone för mig obekant men han hette Anders Kempe (1622-1689). Han började som artillerist vid Frösö skans i Jämtland och avancerade till löjtnant. Under Karl X Gustafs krig 1657 blev han skadad men undgick tursamt att bli dödad, något som han tolkade som ett ingripande från ovan.
Vid 38 års ålder tog Kempe enligt egen uppgift avsked från det militära. Eller möjligen blev han avskedad, för han hade inlåtit sig i diskussioner med ”de andelöst andlige”, som han vanvördigt kallade prästerskapet. Han anklagades därför för kätteri och blev förhörd inte bara av prosten i Brunflo utan också av domkapitlet i Härnösand. Till sist flyr han landet, uppehåller sig i Norge men också i Hamburg och Amsterdam. Han livnär sig som ”läkare” eller vad vi i dag skulle kalla kvacksalveri, inte minst för att han hade en stark tro på grankottars(!) hälsobringande verkan. Han ägnar sig också åt tidens modevetenskap, alkemi.
Nu kastar han i flera skrifter masken och uttrycker sig så kritiskt mot prästernas girighet, att han bara tillfälligt vågar återvända till Sverige. Han översätter också den böhmiske Paul Felgenhauers skrifter, vars annorlunda tankar starkt påverkat honom.
Så farliga ansågs Kempes irrläror vara att de 1671 bidrog till dödsdomen mot nittonårige djäknen Johannes Olai Rahm i Gävle. Hans hädelser ansågs ”horrilble”, bland annat för att han läst Anders Kempes i Holland utgivna ”Perscibillum bellicum” (Krigsperspektiv), en översättning till svenska av Paul Felgenhauers pacifistiska skrift. Den unge Johannes Rahm dömdes inte bara till halshuggning ”uthan och i båhle brännas”. Det bestämdes också att Kempes böcker och översättningar skulle eftersökas och offentligt brännas.
”Kempe är en soldat som lämnat krigaryrket, en artillerist som laddat sina kanoner med traktater, pamfletter och broschyrer”,
skriver Ambjörnsson.
Kempes lärofader Felgenhauer upplevde hur arméer i olika kristna riktningars namn massmördade, torterade, våldtog och brände. Det blev därför naturligt för de båda att från en kristet radikalpacifistisk ståndpunkt ta avstånd från allt krigiskt våld utan undantag. Det var en ovanlig, ja kättersk tanke. Andra lutheraner fördömde visserligen krig, till exempel i syfte att utbreda sin religion, men de godtog det för att försvara sin religion, sina ägodelar och sitt land. Ambjörnsson menar att de flesta kristna hade en uppgiven inställning till kriget, grundad i deras tro på arvsynden. Kriget betraktades som ett straff för människornas medfödda ”ondska”.
Den inställningen är bara alltför vanlig också i dag. Termen ”ondska” har de senaste åren blivit alltmer använt i utrikespolitiska sammanhang. Det är ingalunda bara kristna politiker som missbrukar ordet ”ondska”. Muslimer gör det också, ja till och med hinduer, som inte vill döda djur, accepterar till och med kärnvapen i ”världens största demokrati”, Indien.
Så här i adventstid funderar jag på religioner och kan inte undgå att tycka att de är konstiga. I varje fall motsägelsefulla. Eller är det bara religionernas anhängare som är konstiga?
-------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1005) 2004-12-05
söndag, november 7
INDIEN, AFGHANISTAN OCH "BLOWBACK"
Som ung man företog författaren Sven Lindqvist en resa genom efterkrigseuropa. Det han såg av ruinstäder och andra av krigets tragiska följder bidrog till att han blev vapenvägrare. På 1960-talet omvärderade han delvis sin syn på vapen. Då skrev han en bok baserad på en resa i Asien. Han var chockad över fattigdomen bland Indiens många miljoner och deras accepterande av sin förfärliga situation. Som positiv kontrast mot vad han uppfattade som indisk apati och gandhianskt icke-våld berättade han nu om sina intryck från Afghanistan. Där gick männen med högburna huvuden, nästan alla med ett gevär på axeln. De var stolt beredda att slåss för sin mänskliga värdighet i motsats till de förnöjsamma indierna, tyckte Lindqvist
I dag finns det ännu många miljoner fattiga i Indien. Men sedan 1960-talet har hundratals miljoner indier fått ett mycket bättre liv och ekonomin går framåt med stormsteg. Afghanistan, där de många vapnen flitigt använts det senaste kvartsseklet, har blivit ett ännu värre fattighus.
Det är långtifrån bara afghanernas egen skjutgalenskap som ödelagt landet. Julaftonen 1979 invaderades Afghanistan av Röda armén. Det påstods på 1980-talet att Sovjetunionen höll på att bomba landet "tillbaka till stenåldern". Några veckor efter den 11 september 2001 började en annan supermakt bomba afghanerna. I en intervju i dagens Radio Tuff påstår Stefan Lindgren, ordförande i föreningen Afghanistan-Solidaritet, att det är belagt att denna attack redan hade beslutats före den 11 september.
I mitten av 1980-talet under en stor demonstration med parollen "Sovjet ut ur Afghanistan" höll jag på Norra Bantorget ett tal, som fördömde Sovjets inblandning. Visserligen blev jag av många exilafghaner hyllad för talet, trots att det hade en klart pacifistisk slagsida. Men efteråt har jag undrat om jag gjorde det så bra. Berodde möjligen afghanernas förtjusning över mig på att jag hade en halsduk på mig som var grön och vit, de muslimska färgerna? De förstod nog inte att det var min Hammarby-halsduk. Och stod inte de afghanska kommunisterna, som Sovjet ville hjälpa, för utveckling och framsteg, typ skolundervisning även för flickor?
Nu har jag dessutom just läst en bok av den amerikanske professorn Chalmers Johnson. Dess titel är "BLOWBACK. The Costs and Consequences of American Empire". Blowback [blåsa tillbaka] var ett uttryck som användes av de stackars killarna i västfrontens skyttegravar under första världskriget. De dödades i miljoner, inte bara av artillerigranater, kulspruteeld och bajonetter utan också av gas. Ibland ändrade vinden riktning och deras egen gas drabbade dem själva, alltså "blowback".
Chalmers Johnsons bok kom ut redan 1999 men rönte ringa uppmärksamhet. Den varnade för att USA:s utrikespolitik och arroganta och bryska åtgärder runt om i världen kunde "blåsa tillbaka" på självaste Amerika, så skonat för krig på egen mark. När det nu hände den 11 september, blev boken högaktuell och trycktes i den ena upplagan efter den andra.
I de senaste upplagorna har professor Johnson ett förord som tar upp också Afghanistan. Han återger en intervju som den franska tidningen Nouvel Observateur 1998 gjorde med president Carters rådgivare Zbigniew Brzezinski. Han utfrågas om CIA-chefen Robert Gates' uppgifter verkligen stämmer, att USA redan före Sovjets invasion av Afghanistan började stödja oppositionen mot den sovjetvänliga regimen i Kabul. Javisst, redan ett halvår före Sovjets invasion av Afghanistan meddelade jag president Carter att vårt hemliga stöd till den afghanska oppositionen skulle lura Sovjet att ingripa och skapa dess eget Vietnam, svarade Brzezinski med stolthet.
Välbekant är det numera att USA via Pakistans säkerhetstjänst mycket aktivt stödde de antivästliga muslimska fundamentalisterna i afghanernas kamp mot Sovjet. Ja, självaste Usama bin Laden var på 80-talet amerikanernas skyddsling och allierade i Afghanistan. Johnson skriver inte utan en viss torr ironi om hur Clinton 1998 lät bomba bin Ladens tillhåll i Afghanistan med kryssningsmissiler som repressalier för angrepp på amerikanska ambassader i Afrika: "För en gångs skull visste CIA var målen fanns, för de hade ju upprättat dem"
Efter Sovjets snöpliga återtåg från Afghanistan var det inte många som brydde sig om det förödda landet. Det blev inbördeskrig, som talibanerna gick segrande ur. Nu är landet ockuperat igen och framtiden verkar oviss. Ett par miljoner afghaner har grymt dödats de senaste 25 åren, ännu flera har drivits på flykt.
Afghanistan är ett land som i många år bekräftat Henrik Tikkanens ord att "krig löser inga problem – och alltså fortsätter de". Eller som Bengt Citron på Tuffs hemsida http://come.to/tuff har uttryckt det med en travesti på ett känt påstående:
"Våld göder våld"
-------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1001) 2004-11-07
I dag finns det ännu många miljoner fattiga i Indien. Men sedan 1960-talet har hundratals miljoner indier fått ett mycket bättre liv och ekonomin går framåt med stormsteg. Afghanistan, där de många vapnen flitigt använts det senaste kvartsseklet, har blivit ett ännu värre fattighus.
Det är långtifrån bara afghanernas egen skjutgalenskap som ödelagt landet. Julaftonen 1979 invaderades Afghanistan av Röda armén. Det påstods på 1980-talet att Sovjetunionen höll på att bomba landet "tillbaka till stenåldern". Några veckor efter den 11 september 2001 började en annan supermakt bomba afghanerna. I en intervju i dagens Radio Tuff påstår Stefan Lindgren, ordförande i föreningen Afghanistan-Solidaritet, att det är belagt att denna attack redan hade beslutats före den 11 september.
I mitten av 1980-talet under en stor demonstration med parollen "Sovjet ut ur Afghanistan" höll jag på Norra Bantorget ett tal, som fördömde Sovjets inblandning. Visserligen blev jag av många exilafghaner hyllad för talet, trots att det hade en klart pacifistisk slagsida. Men efteråt har jag undrat om jag gjorde det så bra. Berodde möjligen afghanernas förtjusning över mig på att jag hade en halsduk på mig som var grön och vit, de muslimska färgerna? De förstod nog inte att det var min Hammarby-halsduk. Och stod inte de afghanska kommunisterna, som Sovjet ville hjälpa, för utveckling och framsteg, typ skolundervisning även för flickor?
Nu har jag dessutom just läst en bok av den amerikanske professorn Chalmers Johnson. Dess titel är "BLOWBACK. The Costs and Consequences of American Empire". Blowback [blåsa tillbaka] var ett uttryck som användes av de stackars killarna i västfrontens skyttegravar under första världskriget. De dödades i miljoner, inte bara av artillerigranater, kulspruteeld och bajonetter utan också av gas. Ibland ändrade vinden riktning och deras egen gas drabbade dem själva, alltså "blowback".
Chalmers Johnsons bok kom ut redan 1999 men rönte ringa uppmärksamhet. Den varnade för att USA:s utrikespolitik och arroganta och bryska åtgärder runt om i världen kunde "blåsa tillbaka" på självaste Amerika, så skonat för krig på egen mark. När det nu hände den 11 september, blev boken högaktuell och trycktes i den ena upplagan efter den andra.
I de senaste upplagorna har professor Johnson ett förord som tar upp också Afghanistan. Han återger en intervju som den franska tidningen Nouvel Observateur 1998 gjorde med president Carters rådgivare Zbigniew Brzezinski. Han utfrågas om CIA-chefen Robert Gates' uppgifter verkligen stämmer, att USA redan före Sovjets invasion av Afghanistan började stödja oppositionen mot den sovjetvänliga regimen i Kabul. Javisst, redan ett halvår före Sovjets invasion av Afghanistan meddelade jag president Carter att vårt hemliga stöd till den afghanska oppositionen skulle lura Sovjet att ingripa och skapa dess eget Vietnam, svarade Brzezinski med stolthet.
Välbekant är det numera att USA via Pakistans säkerhetstjänst mycket aktivt stödde de antivästliga muslimska fundamentalisterna i afghanernas kamp mot Sovjet. Ja, självaste Usama bin Laden var på 80-talet amerikanernas skyddsling och allierade i Afghanistan. Johnson skriver inte utan en viss torr ironi om hur Clinton 1998 lät bomba bin Ladens tillhåll i Afghanistan med kryssningsmissiler som repressalier för angrepp på amerikanska ambassader i Afrika: "För en gångs skull visste CIA var målen fanns, för de hade ju upprättat dem"
Efter Sovjets snöpliga återtåg från Afghanistan var det inte många som brydde sig om det förödda landet. Det blev inbördeskrig, som talibanerna gick segrande ur. Nu är landet ockuperat igen och framtiden verkar oviss. Ett par miljoner afghaner har grymt dödats de senaste 25 åren, ännu flera har drivits på flykt.
Afghanistan är ett land som i många år bekräftat Henrik Tikkanens ord att "krig löser inga problem – och alltså fortsätter de". Eller som Bengt Citron på Tuffs hemsida http://come.to/tuff har uttryckt det med en travesti på ett känt påstående:
"Våld göder våld"
-------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1001) 2004-11-07
söndag, oktober 31
SELEKTIV UPPMÄRKSAMHET OM FÖRINTELSER
I en mellanstadieklass här i Tyresö ställde jag frågan vilka det var som dödade uppåt 100000 civila japaner i Hiroshima. Två elever viftade ivrigt med händerna. Den ene svarade:
-- Det var Hitler, va?
Den andre protesterade:
-- Nej det var väl Saddam Hussein.
Dessa elever hade ännu inte läst om andra världskriget, men de hade i alla fall den rätta känslan för det medialt gångbara.
En polsk hemspråkslärare klagade i Radio Tuff över svenska elevers okunnighet i historia. I en klass hade flera trott att andra världskriget började med att tyskarna anföll Israel, en stat som ännu inte existerade 1939.
För några år sen höll jag en dag föreläsningar om Indien vid Mitthögskolan i Härnösand. Det var en trevlig och allmänbildad grupp samhällsvetare och blivande lärare. De kände till nobelpristagaren i ekonomi, Amartya Sen, som växte upp i Brittiska Indien och som därför har forskat om svältens orsaker. Jag frågade därför vad de visste om händelserna 1943 i Amartya Sens hemprovins Bengalen.
Ingen av dessa duktiga studenter kände till att miljoner bengaler svalt ihjäl 1943. Det var på några månader en dödlighet större än i Auschwitz under fyra år. Men bengalerna är inte representerade i Hollywood och andra västliga medier. Inte heller har de haft råd med dyra amerikanska advokater som har kunnat driva deras sak. Dessutom bar britterna huvudansvaret och dem skuldbelägger vi inte gärna.
Jag kan själv inte sätta mig på värst höga hästar, för jag minns inte om jag någonsin under många år som historielärare nämnde hungerdöden i Bengalen – kanske för att den är så relativt nedtystad. Av samma orsak berättade jag inte heller om den största etniska rensningen i Europas historia. Det var de cirka femton miljoner tyskar som kring slutet av andra världskriget fördrevs från områden där deras förfäder bott i århundraden. Över två miljoner av dem dog eller dödades på kuppen.
Rensningen hade tillsammans med Stalin beslutats av två så beundrade statsmän som Winston Churchill och Harry S Truman. Sedan länge sitter Milosevic i sin cell i Haag, anklagad för bland annat etnisk rensning, som han utan bevis påstås ha beordrat. I varje fall var denna rensning obetydlig jämfört med den som Truman, Churchill och Stalin fixade till. Dessutom är det ju i slutändan serberna som etniskt rensats, inte bara från kroatiska Krajina utan också alltmera från Kosovo. Är det en halv eller en miljon fördrivna som nu dväljs i fattighuset Serbien?
Liksom andra historielärare berättade jag däremot mycket om nazisternas förbrytelser och judarnas i sanning grymma öde. Som antimilitarist och med hjärtat till vänster bredde jag kanske rentav på lite extra. Det fanns –och finns-- också massor av studiematerial att tillgå i ämnet, som dessutom skildras i en aldrig sinande flod av filmer, böcker, tidningsartiklar, radio- och TV-program.
Om det är några av andra världskrigets många förbrytelser våra skolungdomar lär sig mycket om är det nazisternas. De många miljonerna offer för krigets andra förbrytelser är långt mindre uppmärksammade. Därför förefaller den enkät som gjordes 1997 om skolungdomars attityder närmast ha varit ett försök att ytterligare lägga bränsle på elden, alldeles bortsett från att den vantolkades alarmistiskt av medierna. Det erkänns nu –sju år för sent—av Dagens Nyheters ledarsida (2004-10-27), där Johannes Åman skriver att enkäten övertolkades. Han sätter också "Förintelsen" inom citationstecken.
Om vi verkligen tror på alla människors lika värde bör vi inte fortsätta att glömma alla andra fasansfulla förintelser under andra världskriget och de följande krigen.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1000) 2004-10-31
-- Det var Hitler, va?
Den andre protesterade:
-- Nej det var väl Saddam Hussein.
Dessa elever hade ännu inte läst om andra världskriget, men de hade i alla fall den rätta känslan för det medialt gångbara.
En polsk hemspråkslärare klagade i Radio Tuff över svenska elevers okunnighet i historia. I en klass hade flera trott att andra världskriget började med att tyskarna anföll Israel, en stat som ännu inte existerade 1939.
För några år sen höll jag en dag föreläsningar om Indien vid Mitthögskolan i Härnösand. Det var en trevlig och allmänbildad grupp samhällsvetare och blivande lärare. De kände till nobelpristagaren i ekonomi, Amartya Sen, som växte upp i Brittiska Indien och som därför har forskat om svältens orsaker. Jag frågade därför vad de visste om händelserna 1943 i Amartya Sens hemprovins Bengalen.
Ingen av dessa duktiga studenter kände till att miljoner bengaler svalt ihjäl 1943. Det var på några månader en dödlighet större än i Auschwitz under fyra år. Men bengalerna är inte representerade i Hollywood och andra västliga medier. Inte heller har de haft råd med dyra amerikanska advokater som har kunnat driva deras sak. Dessutom bar britterna huvudansvaret och dem skuldbelägger vi inte gärna.
Jag kan själv inte sätta mig på värst höga hästar, för jag minns inte om jag någonsin under många år som historielärare nämnde hungerdöden i Bengalen – kanske för att den är så relativt nedtystad. Av samma orsak berättade jag inte heller om den största etniska rensningen i Europas historia. Det var de cirka femton miljoner tyskar som kring slutet av andra världskriget fördrevs från områden där deras förfäder bott i århundraden. Över två miljoner av dem dog eller dödades på kuppen.
Rensningen hade tillsammans med Stalin beslutats av två så beundrade statsmän som Winston Churchill och Harry S Truman. Sedan länge sitter Milosevic i sin cell i Haag, anklagad för bland annat etnisk rensning, som han utan bevis påstås ha beordrat. I varje fall var denna rensning obetydlig jämfört med den som Truman, Churchill och Stalin fixade till. Dessutom är det ju i slutändan serberna som etniskt rensats, inte bara från kroatiska Krajina utan också alltmera från Kosovo. Är det en halv eller en miljon fördrivna som nu dväljs i fattighuset Serbien?
Liksom andra historielärare berättade jag däremot mycket om nazisternas förbrytelser och judarnas i sanning grymma öde. Som antimilitarist och med hjärtat till vänster bredde jag kanske rentav på lite extra. Det fanns –och finns-- också massor av studiematerial att tillgå i ämnet, som dessutom skildras i en aldrig sinande flod av filmer, böcker, tidningsartiklar, radio- och TV-program.
Om det är några av andra världskrigets många förbrytelser våra skolungdomar lär sig mycket om är det nazisternas. De många miljonerna offer för krigets andra förbrytelser är långt mindre uppmärksammade. Därför förefaller den enkät som gjordes 1997 om skolungdomars attityder närmast ha varit ett försök att ytterligare lägga bränsle på elden, alldeles bortsett från att den vantolkades alarmistiskt av medierna. Det erkänns nu –sju år för sent—av Dagens Nyheters ledarsida (2004-10-27), där Johannes Åman skriver att enkäten övertolkades. Han sätter också "Förintelsen" inom citationstecken.
Om vi verkligen tror på alla människors lika värde bör vi inte fortsätta att glömma alla andra fasansfulla förintelser under andra världskriget och de följande krigen.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1000) 2004-10-31
söndag, oktober 17
SJÄLVGODA ERKÄNNER INTE SINA BROTT
En av de fånigaste frågor jag vet är: "Kan du förlåta mig?" Det är en kvasireligiös begäran. Skall jag som en annan Gud Fader –om han eller hon nu finns ?— utfärda någon slags absolution? Det vore bättre om vederbörande i stället sa, att ett misstag eller fel hade begåtts och att det ångrades. Själv försöker jag följa denna princip och vid min ålder kan jag tyvärr se tillbaka på ganska många handlingar och uttalanden, som jag måste erkänna var fel.
Rasismens grundpelare är kollektivskulden: Jag känner en eskimå, som är en jävla skitstövel, och alltså är alla eskimåer skitstövlar och skall behandlas därefter. Det är förstås en helt stollig generalisering. Om några moderater, socialdemokrater, folkpartister eller andra politiskt engagerade uppför sig illa någonstans i Sverige, skall då verkligen partiledarna, som inte är medskyldiga, gå ut med ursäkter. Då kommer det att bli en väldig massa ursäkter. Om den lokala partiföreningen har underblåst de klandervärda handlingarna, skall den självfallet göra självkritik och medge att den gjorde fel. Hur var det alltså med Vänsterpartiets lokalföreningar i Norrbotten? Deltog de i mobbningen av de från Sovjet hemvändande "kirunasvenskarna"? Jag är ganska bergis på att partiledningen i Stockholm inte gjorde det.
Inte skall väl dagens moderater behöva be om ursäkt för att deras föregångare länge fördröjde det demokratiska genombrottet genom att intensivt motarbeta den allmänna och lika rösträtten. Eller att de ibland har visat stor tolerans mot diverse högerdiktaturer. Skall palestinierna kräva en ursäkt av Lars Lejonborg för att en del folkpartister fungerar som ockupationsmaktens språkrör? Skall Maud Olofsson behöva be om ursäkt för att tidningen Nord-Sverige (Bondeförbundet) var rejält främlingsfientlig i min barndoms Ångermanland? Skall socialdemokrater be om ursäkt för att de samarbetar med det nu så kritiserade Vänsterpartiet, trots att det var socialdemokratin som en gång bland arbetarmassorna tog striden för demokratin mot stalinisterna?
Hur är det då med våra medier, som så beskäftigt vill tvinga av politikerna ursäkter? Minns du ännu 1980-talet, då Reagan stämplade Sovjetunionen som "Ondskans imperium"? Och minns du att detta onda imperium enligt svenska medier varje sommar skickade sina ubåtar att fara omkring överallt i svenska vatten, ja ända in på Stockholms ström fantastiskt nog? Senare visade sig ubåtsindikationerna bland annat bestå av pruttande sillar. Hur har medierna i efterhand behandlat sina hundratals falska ubåtslarm? Har de berättat att de var påverkade av mönsterlandet i väst och deras högerpresident? Har de erkänt att alla ubåtsskrönorna höjde tidningsupplagorna? Inte alls. Varför gör inte Uppdrag granskning ett program om detta med den tidens framgångsrika men ack så lögnaktiga stjärnreportrar?
Jag menar inte att medierna skall larva sig och be om ursäkt utan att de ordentligt skall skildra hur det kom sig att de skapade denna paranoida ubåtshysteri, som kostade svenska skattebetalare många miljarder i anslag till marinen.
Går man utrikes är medvetenheten om det egna landets oursäktliga förbrytelser mycket olika Tyskarna, som förvandlats från nationalsocialister till nationalmasochister, har i sex decennier rullat sig i stoftet och ständigt bett om ursäkt. Och inte nog med det, utan de har också fått betala hundratals eller tusentals miljarder kronor till efterlevande, till deras organisationer och till staten Israel. Det är alltså skattepengar från arbetande människor, vilkas överväldigande flertal inte ens var födda, när Hitler tog makten 1933. Snacka om kollektivskuld eller religionens inhumana bud om att förfädernas ogärningar skall drabba efterkommande intill tredje och fjärde led.
De verkliga supermakterna har däremot i sin självgodhet klarat sig. Nyligen kom på svenska historikern Mike Davis' bok "Svält och kolonialism" med den betecknande originaltiteln "Late Victorian Holocaust". Den handlar om hur kolonialmakterna var medskyldiga till att så där en 60 miljoner människor grymt svalt ihjäl under 1800-talet. England var den klart största kolonialmakten med ett imperium som omfattade en fjärdedel av världen. Aldrig har vi hört britterna be om ursäkt för att de uppnådde denna position med hjälp av ständiga anfallskrig. Inte heller för att de i 1900-talets början var pionjärer för seklets alltför många koncentrationsläger. I Sydafrika dog 22 000 boerbarn i brittiska dödsläger. Churchill utsågs till seklets mest populäre statsman. Att han i sin ungdom talade om "den brittiska rasens överlägsenhet" har inte legat honom till last, kanske för att rasismen på den tiden var ett typiskt inslag i de flesta länders nationalistiska retorik.
Det är häpnadsväckande att Vietnamkriget nu inför presidentvalet i USA betraktas som positivt och ärofullt. Det är inget fel att man minneshåller de 58 000 amerikanska killar som dödades. Det var synd om dem, för de lurades iväg över halva jordklotet för att döda och dödas. Men har man helt förträngt att ett par miljoner vietnameser dödades och att Agent Orange och andra gifter spreds över Indokinas fattiga byar?
Sedan andra världskriget har USA vid många tillfällen gått ut i anfallskrig lite varstans i världen. Anfallen både på Jugoslavien 1999 och Irak 2003 var till exempel folkrättsvidriga. Hitlers utrikesminister Joachim vin Ribbentrop hängdes i Nürnberg 1946 för "brott mot freden". Det ansågs då vara den grundläggande krigsförbrytelsen, eftersom man klokt menade att den ledde till alla andra förbrytelser. Men i vår svartvita värld återfinns nästan alltid de utpekade krigsförbrytarna bland angloamerikanernas motståndare.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 998) 2004-10-17
Nu ska vi höra Ulla Sjöblom sjunga Lars Forssells "Jag står här på ett torg".. Det är en gammal låt som i decennier har påverkat mitt hjärta. Den spelas för att hedra alla amerikanska, irakiska, tyska, serbiska, ryska, vietnamesiska, palestinska, israeliska och andra mödrar, som fått sina söner –och alltför ofta döttrar—dödade i onödiga krig
Rasismens grundpelare är kollektivskulden: Jag känner en eskimå, som är en jävla skitstövel, och alltså är alla eskimåer skitstövlar och skall behandlas därefter. Det är förstås en helt stollig generalisering. Om några moderater, socialdemokrater, folkpartister eller andra politiskt engagerade uppför sig illa någonstans i Sverige, skall då verkligen partiledarna, som inte är medskyldiga, gå ut med ursäkter. Då kommer det att bli en väldig massa ursäkter. Om den lokala partiföreningen har underblåst de klandervärda handlingarna, skall den självfallet göra självkritik och medge att den gjorde fel. Hur var det alltså med Vänsterpartiets lokalföreningar i Norrbotten? Deltog de i mobbningen av de från Sovjet hemvändande "kirunasvenskarna"? Jag är ganska bergis på att partiledningen i Stockholm inte gjorde det.
Inte skall väl dagens moderater behöva be om ursäkt för att deras föregångare länge fördröjde det demokratiska genombrottet genom att intensivt motarbeta den allmänna och lika rösträtten. Eller att de ibland har visat stor tolerans mot diverse högerdiktaturer. Skall palestinierna kräva en ursäkt av Lars Lejonborg för att en del folkpartister fungerar som ockupationsmaktens språkrör? Skall Maud Olofsson behöva be om ursäkt för att tidningen Nord-Sverige (Bondeförbundet) var rejält främlingsfientlig i min barndoms Ångermanland? Skall socialdemokrater be om ursäkt för att de samarbetar med det nu så kritiserade Vänsterpartiet, trots att det var socialdemokratin som en gång bland arbetarmassorna tog striden för demokratin mot stalinisterna?
Hur är det då med våra medier, som så beskäftigt vill tvinga av politikerna ursäkter? Minns du ännu 1980-talet, då Reagan stämplade Sovjetunionen som "Ondskans imperium"? Och minns du att detta onda imperium enligt svenska medier varje sommar skickade sina ubåtar att fara omkring överallt i svenska vatten, ja ända in på Stockholms ström fantastiskt nog? Senare visade sig ubåtsindikationerna bland annat bestå av pruttande sillar. Hur har medierna i efterhand behandlat sina hundratals falska ubåtslarm? Har de berättat att de var påverkade av mönsterlandet i väst och deras högerpresident? Har de erkänt att alla ubåtsskrönorna höjde tidningsupplagorna? Inte alls. Varför gör inte Uppdrag granskning ett program om detta med den tidens framgångsrika men ack så lögnaktiga stjärnreportrar?
Jag menar inte att medierna skall larva sig och be om ursäkt utan att de ordentligt skall skildra hur det kom sig att de skapade denna paranoida ubåtshysteri, som kostade svenska skattebetalare många miljarder i anslag till marinen.
Går man utrikes är medvetenheten om det egna landets oursäktliga förbrytelser mycket olika Tyskarna, som förvandlats från nationalsocialister till nationalmasochister, har i sex decennier rullat sig i stoftet och ständigt bett om ursäkt. Och inte nog med det, utan de har också fått betala hundratals eller tusentals miljarder kronor till efterlevande, till deras organisationer och till staten Israel. Det är alltså skattepengar från arbetande människor, vilkas överväldigande flertal inte ens var födda, när Hitler tog makten 1933. Snacka om kollektivskuld eller religionens inhumana bud om att förfädernas ogärningar skall drabba efterkommande intill tredje och fjärde led.
De verkliga supermakterna har däremot i sin självgodhet klarat sig. Nyligen kom på svenska historikern Mike Davis' bok "Svält och kolonialism" med den betecknande originaltiteln "Late Victorian Holocaust". Den handlar om hur kolonialmakterna var medskyldiga till att så där en 60 miljoner människor grymt svalt ihjäl under 1800-talet. England var den klart största kolonialmakten med ett imperium som omfattade en fjärdedel av världen. Aldrig har vi hört britterna be om ursäkt för att de uppnådde denna position med hjälp av ständiga anfallskrig. Inte heller för att de i 1900-talets början var pionjärer för seklets alltför många koncentrationsläger. I Sydafrika dog 22 000 boerbarn i brittiska dödsläger. Churchill utsågs till seklets mest populäre statsman. Att han i sin ungdom talade om "den brittiska rasens överlägsenhet" har inte legat honom till last, kanske för att rasismen på den tiden var ett typiskt inslag i de flesta länders nationalistiska retorik.
Det är häpnadsväckande att Vietnamkriget nu inför presidentvalet i USA betraktas som positivt och ärofullt. Det är inget fel att man minneshåller de 58 000 amerikanska killar som dödades. Det var synd om dem, för de lurades iväg över halva jordklotet för att döda och dödas. Men har man helt förträngt att ett par miljoner vietnameser dödades och att Agent Orange och andra gifter spreds över Indokinas fattiga byar?
Sedan andra världskriget har USA vid många tillfällen gått ut i anfallskrig lite varstans i världen. Anfallen både på Jugoslavien 1999 och Irak 2003 var till exempel folkrättsvidriga. Hitlers utrikesminister Joachim vin Ribbentrop hängdes i Nürnberg 1946 för "brott mot freden". Det ansågs då vara den grundläggande krigsförbrytelsen, eftersom man klokt menade att den ledde till alla andra förbrytelser. Men i vår svartvita värld återfinns nästan alltid de utpekade krigsförbrytarna bland angloamerikanernas motståndare.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 998) 2004-10-17
Nu ska vi höra Ulla Sjöblom sjunga Lars Forssells "Jag står här på ett torg".. Det är en gammal låt som i decennier har påverkat mitt hjärta. Den spelas för att hedra alla amerikanska, irakiska, tyska, serbiska, ryska, vietnamesiska, palestinska, israeliska och andra mödrar, som fått sina söner –och alltför ofta döttrar—dödade i onödiga krig
söndag, oktober 10
Hallå där CIA, FSB, Mossad, al-Qaida och alla ambassaderna!
Hallå där CIA, FSB, Mossad, al-Qaida och alla ambassaderna!
JAG TAR VÄLDIGT GÄRNA EMOT PRESENTER
Det är klart att jag blev avundsjuk när jag hörde på TV, hur en Tyresöbo på sin 40-årsdag fick lådvis med flaskor från östtyska ambassaden för att klara vätskebalansen. Han bor i Hanviken och heter Lars Werner. Honom känner jag sen gammalt och har intervjuat honom ofta. Nuförtiden är han en mysgubbe med stort intresse för det lokala, som han avslöjar en förbluffande stor kunskap om. Men när han säger "jag tillhör ju nu ett feministiskt parti" kan han inte riktigt dölja ironin. Och jag vet hur jag ska få honom att surna till. Det räcker med ett enda ord. Ja, det börjar på Schy...
Nu undrar jag förstås hur många flaskor och andra gåvor politiker från andra partier får. För att inte tala om företagschefer, inte bara dom på Systembolaget. Och hur är det med våra stjärnreportrar? Men vi ska kanske oskuldsfullt utgå från att dessa aldrig tar emot gåvor. Sådant skildras inte av medierna. Det finns även bland journalister en kåranda och man kackar inte gärna i eget bo.
VILL DE VARA SÅ KORKADE ATT....
Faktum är att jag själv är villig att acceptera gåvor från alla möjliga håll. Kom igen bara, CIA, Mossad, FSB (f d KGB), Säpo, al-Qaida och alla ambassaderna och jag lovar att skicka de hjärtligaste tackkort.
Det där är inte ironi. Är de där penningstinna organisationerna så korkade att de mot förmodan vill vara generösa mot mig så finns det ingen anledning att vägra. Det skulle bara skärpa min kritik av dem. Fast jag funderar på hur bin Ladin & Co skulle göra med de där flaskorna. De har ju motvilja mot vissa hälsodrycker. Men kanske kunde de skicka några backar med Mecca-Cola, muslimernas svar på Coca Cola.
DDR FÖR 35 ÅR SEN
Jag blev förstås aldrig inbjuden till DDR:s ambassad men på 60-talet gjorde jag faktiskt en bjudresa till DDR. Det var till Östersjöveckan, am Meer des Friedens som det kallades. Olika yrkesgrupper från alla länder runt Östersjön var inbjudna på symposier till olika semesterorter längs östtyska östersjökusten. En fin idé egentligen –om det inte hade varit för de ensidiga propagandainslagen. Jag tror att flertalet deltagare blev mer avskräckta än förförda. Några exempel
Den stackars finländska trion som i kvällens mörker klädde av sig nakna för att bada vid den fina sandstranden och plötsligt till sin förskräckelse befann sig som på en upplyst scen. Kustvakterna hade hört dem och riktade in sina strålkastare mot dem. DDR var kusligt välbevakat.
Tolkanläggningen som "bröt samman", när Tyresöbon Sofie Wenander (s) höll tal och var alltför politiskt frispråkig och dessutom berättade om den svenska sexualundervisningen.
Det jättepådrag som sattes i gång därför att en törstig svensk deltagare försvann något dygn för att uppsöka Rostocks ölstugor. När han återfanns ville man skicka hem honom till Sverige. Bråkiga svenskar hotade då med att sticka hem allihop.
Krigsleksakerna i förskolorna där vid "Fredens hav" och det löjliga marscherandet på det där preussiska eller ryska sättet.
Alla propagandaplakaten längs vägarna med devota hyllningar av Röda arméns "befrielse" av östra Tyskland. Vad den innebar av terror mot civilbefolkningen har jag lärt mig mycket om sen dess, inte minst genom intervjuer med tyskfödda Tyresökvinnor.
Fördömandena i retoriken av allt i väst trots att många TV-antenner var vända mot Västtyskland. De konstiga förklaringarna att Berlinmuren tillkom för att hindra "västliga spioner och sabotörer" att ta sig in i DDR.
DISSIDENTER ÄR SVÅRMUTADE
Nej, hade man i DDR väntat sig en "socialism med mänskligt ansikte" i stil med Dubceks strävanden i Tjeckoslovakien blev man besviken. Därför har jag aldrig gjort rätt för vistelsen vid badorten Graal Müritz. Tvärtom skrev jag kritiskt om den, till exempel om de rigorösa och tidsödande gränskontrollerna. Vid ett tillfälle såg vakterna Aftonbladet ligga i min bil. De snodde tidningen trots mina protester om att knappast några östtyskar kunde läsa svenska och att tidningen på förstasidan hade en positiv artikel om Ho Chi Minh
Oberoende och oavlönade fredsaktivister är liksom andra dissidenter så svårmutade att de blir otacksamma. Jag hoppas nu alltså att CIA och de andra inte förstår det utan sätter i gång och sponsrar Radio Tuff. Får jag flaskor är det väl tveksamt om jag skänker dem vidare. Men rubler eller dollar vidarebefordras direkt till kampanjen "Radio Tuff till tusen" som nu bedrivs inför Radio Tuff nr 1000 den 31 oktober. Kanske borde vi skicka Tuffs postgironummer, 160137-6 , också till alla ambassaderna.
---------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 997) 2004-10-10
JAG TAR VÄLDIGT GÄRNA EMOT PRESENTER
Det är klart att jag blev avundsjuk när jag hörde på TV, hur en Tyresöbo på sin 40-årsdag fick lådvis med flaskor från östtyska ambassaden för att klara vätskebalansen. Han bor i Hanviken och heter Lars Werner. Honom känner jag sen gammalt och har intervjuat honom ofta. Nuförtiden är han en mysgubbe med stort intresse för det lokala, som han avslöjar en förbluffande stor kunskap om. Men när han säger "jag tillhör ju nu ett feministiskt parti" kan han inte riktigt dölja ironin. Och jag vet hur jag ska få honom att surna till. Det räcker med ett enda ord. Ja, det börjar på Schy...
Nu undrar jag förstås hur många flaskor och andra gåvor politiker från andra partier får. För att inte tala om företagschefer, inte bara dom på Systembolaget. Och hur är det med våra stjärnreportrar? Men vi ska kanske oskuldsfullt utgå från att dessa aldrig tar emot gåvor. Sådant skildras inte av medierna. Det finns även bland journalister en kåranda och man kackar inte gärna i eget bo.
VILL DE VARA SÅ KORKADE ATT....
Faktum är att jag själv är villig att acceptera gåvor från alla möjliga håll. Kom igen bara, CIA, Mossad, FSB (f d KGB), Säpo, al-Qaida och alla ambassaderna och jag lovar att skicka de hjärtligaste tackkort.
Det där är inte ironi. Är de där penningstinna organisationerna så korkade att de mot förmodan vill vara generösa mot mig så finns det ingen anledning att vägra. Det skulle bara skärpa min kritik av dem. Fast jag funderar på hur bin Ladin & Co skulle göra med de där flaskorna. De har ju motvilja mot vissa hälsodrycker. Men kanske kunde de skicka några backar med Mecca-Cola, muslimernas svar på Coca Cola.
DDR FÖR 35 ÅR SEN
Jag blev förstås aldrig inbjuden till DDR:s ambassad men på 60-talet gjorde jag faktiskt en bjudresa till DDR. Det var till Östersjöveckan, am Meer des Friedens som det kallades. Olika yrkesgrupper från alla länder runt Östersjön var inbjudna på symposier till olika semesterorter längs östtyska östersjökusten. En fin idé egentligen –om det inte hade varit för de ensidiga propagandainslagen. Jag tror att flertalet deltagare blev mer avskräckta än förförda. Några exempel
Den stackars finländska trion som i kvällens mörker klädde av sig nakna för att bada vid den fina sandstranden och plötsligt till sin förskräckelse befann sig som på en upplyst scen. Kustvakterna hade hört dem och riktade in sina strålkastare mot dem. DDR var kusligt välbevakat.
Tolkanläggningen som "bröt samman", när Tyresöbon Sofie Wenander (s) höll tal och var alltför politiskt frispråkig och dessutom berättade om den svenska sexualundervisningen.
Det jättepådrag som sattes i gång därför att en törstig svensk deltagare försvann något dygn för att uppsöka Rostocks ölstugor. När han återfanns ville man skicka hem honom till Sverige. Bråkiga svenskar hotade då med att sticka hem allihop.
Krigsleksakerna i förskolorna där vid "Fredens hav" och det löjliga marscherandet på det där preussiska eller ryska sättet.
Alla propagandaplakaten längs vägarna med devota hyllningar av Röda arméns "befrielse" av östra Tyskland. Vad den innebar av terror mot civilbefolkningen har jag lärt mig mycket om sen dess, inte minst genom intervjuer med tyskfödda Tyresökvinnor.
Fördömandena i retoriken av allt i väst trots att många TV-antenner var vända mot Västtyskland. De konstiga förklaringarna att Berlinmuren tillkom för att hindra "västliga spioner och sabotörer" att ta sig in i DDR.
DISSIDENTER ÄR SVÅRMUTADE
Nej, hade man i DDR väntat sig en "socialism med mänskligt ansikte" i stil med Dubceks strävanden i Tjeckoslovakien blev man besviken. Därför har jag aldrig gjort rätt för vistelsen vid badorten Graal Müritz. Tvärtom skrev jag kritiskt om den, till exempel om de rigorösa och tidsödande gränskontrollerna. Vid ett tillfälle såg vakterna Aftonbladet ligga i min bil. De snodde tidningen trots mina protester om att knappast några östtyskar kunde läsa svenska och att tidningen på förstasidan hade en positiv artikel om Ho Chi Minh
Oberoende och oavlönade fredsaktivister är liksom andra dissidenter så svårmutade att de blir otacksamma. Jag hoppas nu alltså att CIA och de andra inte förstår det utan sätter i gång och sponsrar Radio Tuff. Får jag flaskor är det väl tveksamt om jag skänker dem vidare. Men rubler eller dollar vidarebefordras direkt till kampanjen "Radio Tuff till tusen" som nu bedrivs inför Radio Tuff nr 1000 den 31 oktober. Kanske borde vi skicka Tuffs postgironummer, 160137-6 , också till alla ambassaderna.
---------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 997) 2004-10-10
söndag, oktober 3
REDIGERA, VINKLA, LJUGA OCH UNDANHÅLLA
REDIGERA, VINKLA, LJUGA OCH UNDANHÅLLA
Vid mina radiointervjuer händer det att folk frågar mig:
-- Du klipper och redigerar väl sen, va?
-- Nä, min vördnad för yttrandefriheten är så stor att jag sänder rubbet
Då hycklar jag, fast inte helt. Radiointervjuerna är så många (hittills över sex tusen), att jag inte har tid att lägga ner alltför mycket jobb på tidsödande redigering. Dessutom skulle jag egenmäktigt kunna klippa bort det som jag inte gillar eller –om jag vill sätta dit intervjuoffret—bara ta med komprometterande uttalanden, som lösryckta ur sitt sammanhang blir ännu mera förödande.
Ibland hör jag folk stolt berätta att de har intervjuats en timme för TV. När det sedan sänds blir de ofta besvikna. Inslaget är då nedbantat till någon ynka minut:
-- Jaså var det bara det de tog upp och jag som tyckte att jag sa så väsentliga saker, brukar kommentaren vara
Samma besvikna reaktioner kommer ofta från folk som intervjuats för någon tidning.
ATT SLÄPPA FRAM FOLK KAN HA SINA SIDOR
Att låta människor framträda utan redigering, alltså ocensurerat, kan ha sina sidor för en programledare. När jag gjort vänliga intervjuer med snälla Jehovas vittnen eller trevliga och uppsökande mormoner har en del ifrågasatt mitt omdöme. När jag i somras intervjuade den charmerande pingstpastorn Anna Lund, undrade lyssnare om jag blivit frälst. Motsatta reaktioner har kommit när jag gång på gång släppt fram fritänkaren Göran Flodman. När jag intervjuat moderata kommunalråd har en del påpekat att jag låtit som en högergubbe. Och när jag då och då låtit kamrat Werner i Hanviken komma till tals har känsliga borgare tyckt att jag varit kommunistmedlöpare.
Men varför inte lita på att lyssnarna utan journalistiska pekpinnar kan bedöma den oredigerade intervjun?
AHMED RAMI I RADIO TUFF
Det påstås, att förr i världen blev potentater så förgrymmade över obekväma nyheter att de lät halshugga budbäraren. Ja, som budbärare får man än i dag utstå ett och annat. 1992 var medierna ett par veckor fulla av alarmistiska uppgifter om att en "antisionistisk och nynazistisk" världskongress skulle äga rum i Sverige. Ahmed Rami sades vara organisatören. Jag ringde då i tur och ordning Jackie Jakubowski, Henric Bachner och Stephan Bruchfeld, framstående medlemmar av Svenska kommittén mot antisemitism, och bad om en intervju. De hade inte tid, uppgav de, och jag förstår dem: Så som stora medier då åt ur deras händer, varför skulle de ödsla tid på en föreningssändning? Men så upptäckte jag att Ahmed Rami på kvällarna var fransklärare i Forellskolan, där radiostudion ligger. Alltså intervjuade jag honom och det framgick redan då att den där "världskongressen" var en bluff.
Rami och jag hade åtminstone det gemensamt att vi båda hade varit politiska fångar, han dömd ett år för "hets mot folkgrupp" och jag en månad för "grovt militärt lydnadsbrott", alltså vapenvägran. Fast Rami har kallat mig "aningslös prosionist" och "hjärntvättad Israelvän"
På min fråga om någon av Israels grannstater var demokratiska for Rami ut i de mest osvenska fördömanden. Men inte av israeler utan av muslimer och muslimska regimer. Dessa var "falska", "underutvecklade", "totalitära", "fascistiska", "ruttna", "dekadenta" och "totalt korrumperade". Ja, de hade gjort "hyckleriet till en ny religion". Hade han sagt detta om israeler, hade jag väl som ansvarig utgivare fått skaka galler en gång till. Men hos våra mest trendiga antirasister är toleransen beundransvärd beträffande negativa generaliseringar om araber, ryssar, tyskar, serber -- och om blondiner förstås.
EXPRESSENS LÖGNER
Fem år senare blev mina intervjuer med Rami en helsida i Expressen. I rubriken kallades jag "Ahmed Ramis hantlangare". Där fanns ett stort foto av mig framför en tavla av en bedjande muslim. Det var verkligen väl valt med tanke på att man ville koppla ihop mig med programledaren för Radio Islam. Och säkert trodde läsarna att jag hade denna fromma muslimska tavla hängande där hemma. I Tuff trodde vi att det var ett gement fotomontage, tills vi upptäckte att fotot ironiskt nog satt på väggen i Mariebergshuset, där Expressen har sina lokaler. Det hade tagits flera år tidigare, då Eva Hernbäck för Dagens Nyheter gjorde en helt schysst intervju med mig.
Jag anklagades för historieförfalskning, men det var Expressen själv som slog vakt om gamla propagandalögner från andra världskriget. Tidningens stjärnreporter Ingvar Hedlund utnämnde mig till ordförande i Tuff. Det hade jag inte varit på 25 år och var inte ens med i Tuffs månghövdade styrelse. Men upphetsad av sina egna lögner stämplade Expressen på självaste ledarsidan Tuff som "antisemit- och krigsförening".
GRANSKA OCKSÅ "UPPDRAG GRANSKNING"!
Nu behöver man inte ljuga för att skandalisera människor eller förtala föreningar, vilkas politik man vill klämma åt. Det räcker med att undanhålla sanning genom att återge enstaka citat, som lösryckta ur sitt sammanhang funkar som verbala torpeder.
Skulle jag ta ut några enstaka meningar ur mina många intervjuer skulle jag falskeligen kunna vanhedra åtskilliga. TV-programmet "Uppdrag granskning" fick före valet 2002 enorm uppmärksamhet när valarbetare intervjuades med dold kamera. Många fritidspolitiker portades ur sina partier. Men som vi i Radio Tuff faktiskt hade civilkurage att påpeka gick det inte alltid schysst till, alldeles bortsett från den dolda kameran.
Då handlade det främst om moderater. I veckan var det vänsterpolitiker som grillades för sina tidigare förbindelser med kommunistregimer i öst. Flera av dessa vpk-veteraner beslogs med osanningar eller åtminstone glömska. Några töntade till det riktigt ordentligt. Säkert hade dessa före detta vänsterpolitiker intervjuats i timmar och därför undrar jag i vilket sammanhang alla dessa komprometterande svar kom.
Om man i timmar intervjuade några av våra främsta journalister och sedan plockade ut allt som talade emot dem, skulle man säkert kunna göra ett lika spektakulärt program.
Och programledaren Janne Josefsson, vilken bokstavsvänster tillhörde han under 1970-talet?
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 996) 2004-10-03
Vid mina radiointervjuer händer det att folk frågar mig:
-- Du klipper och redigerar väl sen, va?
-- Nä, min vördnad för yttrandefriheten är så stor att jag sänder rubbet
Då hycklar jag, fast inte helt. Radiointervjuerna är så många (hittills över sex tusen), att jag inte har tid att lägga ner alltför mycket jobb på tidsödande redigering. Dessutom skulle jag egenmäktigt kunna klippa bort det som jag inte gillar eller –om jag vill sätta dit intervjuoffret—bara ta med komprometterande uttalanden, som lösryckta ur sitt sammanhang blir ännu mera förödande.
Ibland hör jag folk stolt berätta att de har intervjuats en timme för TV. När det sedan sänds blir de ofta besvikna. Inslaget är då nedbantat till någon ynka minut:
-- Jaså var det bara det de tog upp och jag som tyckte att jag sa så väsentliga saker, brukar kommentaren vara
Samma besvikna reaktioner kommer ofta från folk som intervjuats för någon tidning.
ATT SLÄPPA FRAM FOLK KAN HA SINA SIDOR
Att låta människor framträda utan redigering, alltså ocensurerat, kan ha sina sidor för en programledare. När jag gjort vänliga intervjuer med snälla Jehovas vittnen eller trevliga och uppsökande mormoner har en del ifrågasatt mitt omdöme. När jag i somras intervjuade den charmerande pingstpastorn Anna Lund, undrade lyssnare om jag blivit frälst. Motsatta reaktioner har kommit när jag gång på gång släppt fram fritänkaren Göran Flodman. När jag intervjuat moderata kommunalråd har en del påpekat att jag låtit som en högergubbe. Och när jag då och då låtit kamrat Werner i Hanviken komma till tals har känsliga borgare tyckt att jag varit kommunistmedlöpare.
Men varför inte lita på att lyssnarna utan journalistiska pekpinnar kan bedöma den oredigerade intervjun?
AHMED RAMI I RADIO TUFF
Det påstås, att förr i världen blev potentater så förgrymmade över obekväma nyheter att de lät halshugga budbäraren. Ja, som budbärare får man än i dag utstå ett och annat. 1992 var medierna ett par veckor fulla av alarmistiska uppgifter om att en "antisionistisk och nynazistisk" världskongress skulle äga rum i Sverige. Ahmed Rami sades vara organisatören. Jag ringde då i tur och ordning Jackie Jakubowski, Henric Bachner och Stephan Bruchfeld, framstående medlemmar av Svenska kommittén mot antisemitism, och bad om en intervju. De hade inte tid, uppgav de, och jag förstår dem: Så som stora medier då åt ur deras händer, varför skulle de ödsla tid på en föreningssändning? Men så upptäckte jag att Ahmed Rami på kvällarna var fransklärare i Forellskolan, där radiostudion ligger. Alltså intervjuade jag honom och det framgick redan då att den där "världskongressen" var en bluff.
Rami och jag hade åtminstone det gemensamt att vi båda hade varit politiska fångar, han dömd ett år för "hets mot folkgrupp" och jag en månad för "grovt militärt lydnadsbrott", alltså vapenvägran. Fast Rami har kallat mig "aningslös prosionist" och "hjärntvättad Israelvän"
På min fråga om någon av Israels grannstater var demokratiska for Rami ut i de mest osvenska fördömanden. Men inte av israeler utan av muslimer och muslimska regimer. Dessa var "falska", "underutvecklade", "totalitära", "fascistiska", "ruttna", "dekadenta" och "totalt korrumperade". Ja, de hade gjort "hyckleriet till en ny religion". Hade han sagt detta om israeler, hade jag väl som ansvarig utgivare fått skaka galler en gång till. Men hos våra mest trendiga antirasister är toleransen beundransvärd beträffande negativa generaliseringar om araber, ryssar, tyskar, serber -- och om blondiner förstås.
EXPRESSENS LÖGNER
Fem år senare blev mina intervjuer med Rami en helsida i Expressen. I rubriken kallades jag "Ahmed Ramis hantlangare". Där fanns ett stort foto av mig framför en tavla av en bedjande muslim. Det var verkligen väl valt med tanke på att man ville koppla ihop mig med programledaren för Radio Islam. Och säkert trodde läsarna att jag hade denna fromma muslimska tavla hängande där hemma. I Tuff trodde vi att det var ett gement fotomontage, tills vi upptäckte att fotot ironiskt nog satt på väggen i Mariebergshuset, där Expressen har sina lokaler. Det hade tagits flera år tidigare, då Eva Hernbäck för Dagens Nyheter gjorde en helt schysst intervju med mig.
Jag anklagades för historieförfalskning, men det var Expressen själv som slog vakt om gamla propagandalögner från andra världskriget. Tidningens stjärnreporter Ingvar Hedlund utnämnde mig till ordförande i Tuff. Det hade jag inte varit på 25 år och var inte ens med i Tuffs månghövdade styrelse. Men upphetsad av sina egna lögner stämplade Expressen på självaste ledarsidan Tuff som "antisemit- och krigsförening".
GRANSKA OCKSÅ "UPPDRAG GRANSKNING"!
Nu behöver man inte ljuga för att skandalisera människor eller förtala föreningar, vilkas politik man vill klämma åt. Det räcker med att undanhålla sanning genom att återge enstaka citat, som lösryckta ur sitt sammanhang funkar som verbala torpeder.
Skulle jag ta ut några enstaka meningar ur mina många intervjuer skulle jag falskeligen kunna vanhedra åtskilliga. TV-programmet "Uppdrag granskning" fick före valet 2002 enorm uppmärksamhet när valarbetare intervjuades med dold kamera. Många fritidspolitiker portades ur sina partier. Men som vi i Radio Tuff faktiskt hade civilkurage att påpeka gick det inte alltid schysst till, alldeles bortsett från den dolda kameran.
Då handlade det främst om moderater. I veckan var det vänsterpolitiker som grillades för sina tidigare förbindelser med kommunistregimer i öst. Flera av dessa vpk-veteraner beslogs med osanningar eller åtminstone glömska. Några töntade till det riktigt ordentligt. Säkert hade dessa före detta vänsterpolitiker intervjuats i timmar och därför undrar jag i vilket sammanhang alla dessa komprometterande svar kom.
Om man i timmar intervjuade några av våra främsta journalister och sedan plockade ut allt som talade emot dem, skulle man säkert kunna göra ett lika spektakulärt program.
Och programledaren Janne Josefsson, vilken bokstavsvänster tillhörde han under 1970-talet?
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 996) 2004-10-03
söndag, september 12
VAD FAN HÅLLER JAG PÅ MED EGENTLIGEN?
VAD FAN HÅLLER JAG PÅ MED EGENTLIGEN?
Den här krönikan kommer att bli personlig, ja kära lyssnare kanske rentav egotrippad, så det kanske är lika bra att gå och koka kaffe eller kolla TV-programmen.
Ibland känner jag mig som en gammal idiot -- eller åtminstone "radiot". I decennier har jag jobbat i Svenska Freds och Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF). På tjugonde året gör jag Radio Tuff och på tionde året Succékanalen 91,4, ett radioprogram som snälla människor anser gör skäl för sitt namn. Det innebär att den 31 oktober i år sänds Radio Tuff nummer 1000. Det har hörts varenda vecka utan undantag sedan augusti 1985. Det betyder också att över 1900 program har hörts på Succékanalen 91,4.
Många människor tror att jag är en välavlönad radiogubbe. När jag förklarar att jag är oavlönad blir de förvånade, ja de ser tvivlande ut. Det är då jag förstår att jag kan framstå som en slags idiot, åtminstone i ekonomiskt avseende. Men nästan 13 000 kr får jag ut från min pension varje månad. Det räcker ju till boende, god mat, ja tyvärr också till vin och cigaretter. Min bil är en av de minsta på parkeringen men den är jättebra, dessutom bensinsnål och miljövänlig.
Jag har aldrig förstått, varför så många människor i min ålder, som har sitt på det torra, blir så snåla och gnäller så förbannat över sin ekonomi. Bekymret för oss är ju krämpor, försämrad syn och en alltmer annalkande död. Men kanske vill många berika sina efterkommande genom feta arv. Själv litar jag på att mina tre duktiga barn klarar sig galant utan ett jättearv.
Det är faktiskt en förmån att få jobba frivilligt och oavlönat. Man behöver inte kröka rygg eller krusa chefer eller riskera löneavdrag. Jag är på radion mycket mer oberoende än välbetalda journalister som måste ta hänsyn till sina chefers –och kanske ägarnas?—åsikter och intressen. Både Tuff och Tyresö närradioförening är i bästa mening liberala och ger mig och mina medarbetare fria tyglar.
Två saker plågar mig dock. Gör Radio Tuff någon nytta? Bidrar programmet till att flera engagerar sig för fred och internationell solidaritet? Det andra som jag deppar till över nästan varje dag är att jag nog inte kommer mig för att skriva ytterligare en bok trots allt material jag samlat på mig. Den skulle handla om förlorarnas lidanden i krig och segrarnas demonisering av förlorarna. Ingenting har varit så krigsframkallande som segrarnas ensidiga bild av krigen, som därför framstått som bra och rättfärdiga.
Två så olika människor som Åsne Liedén och Bertolt Brecht kan då vara till tröst.
Åsne är Tuff-medlem sedan starten för 37 år sen. Hon var på 1960-talet medförfattare av boken "Fredspolitik – Civilmotstånd", en svensk klassiker om icke-våldsmotstånd. Nu hörs hon och fyra andra politiskt aktiva kvinnor på Succékanalen 91,4. Det handlar om religion, tro, "ondska", tröst och andra existentiella frågor. På tal om icke-religiös tröst säger Åsne:
"Vi lever vidare genom våra barn och barnbarn men också genom alla vi har mött. Var vi än är så påverkar vi. Vi påverkar hela tiden vår omgivning"
En av Bertolt Brechts dikter heter "Zu kommenden Generationen", översatt av Erwin Leiser som "Till kommande släkten". Den brukade jag läsa för mina avgångsklasser. Slutet av dikten lyder:
"Ni som skall dyka upp ur den flod
i vilken vi gått under,
tänk
när ni talar om våra svagheter
även på den dystra tid
ni undkommit
(............)
Men ni när tiden har kommit då
människan hjälper sin medmänniska,
tänk på oss
med överseende"
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 993) 2004-09-12
Den här krönikan kommer att bli personlig, ja kära lyssnare kanske rentav egotrippad, så det kanske är lika bra att gå och koka kaffe eller kolla TV-programmen.
Ibland känner jag mig som en gammal idiot -- eller åtminstone "radiot". I decennier har jag jobbat i Svenska Freds och Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF). På tjugonde året gör jag Radio Tuff och på tionde året Succékanalen 91,4, ett radioprogram som snälla människor anser gör skäl för sitt namn. Det innebär att den 31 oktober i år sänds Radio Tuff nummer 1000. Det har hörts varenda vecka utan undantag sedan augusti 1985. Det betyder också att över 1900 program har hörts på Succékanalen 91,4.
Många människor tror att jag är en välavlönad radiogubbe. När jag förklarar att jag är oavlönad blir de förvånade, ja de ser tvivlande ut. Det är då jag förstår att jag kan framstå som en slags idiot, åtminstone i ekonomiskt avseende. Men nästan 13 000 kr får jag ut från min pension varje månad. Det räcker ju till boende, god mat, ja tyvärr också till vin och cigaretter. Min bil är en av de minsta på parkeringen men den är jättebra, dessutom bensinsnål och miljövänlig.
Jag har aldrig förstått, varför så många människor i min ålder, som har sitt på det torra, blir så snåla och gnäller så förbannat över sin ekonomi. Bekymret för oss är ju krämpor, försämrad syn och en alltmer annalkande död. Men kanske vill många berika sina efterkommande genom feta arv. Själv litar jag på att mina tre duktiga barn klarar sig galant utan ett jättearv.
Det är faktiskt en förmån att få jobba frivilligt och oavlönat. Man behöver inte kröka rygg eller krusa chefer eller riskera löneavdrag. Jag är på radion mycket mer oberoende än välbetalda journalister som måste ta hänsyn till sina chefers –och kanske ägarnas?—åsikter och intressen. Både Tuff och Tyresö närradioförening är i bästa mening liberala och ger mig och mina medarbetare fria tyglar.
Två saker plågar mig dock. Gör Radio Tuff någon nytta? Bidrar programmet till att flera engagerar sig för fred och internationell solidaritet? Det andra som jag deppar till över nästan varje dag är att jag nog inte kommer mig för att skriva ytterligare en bok trots allt material jag samlat på mig. Den skulle handla om förlorarnas lidanden i krig och segrarnas demonisering av förlorarna. Ingenting har varit så krigsframkallande som segrarnas ensidiga bild av krigen, som därför framstått som bra och rättfärdiga.
Två så olika människor som Åsne Liedén och Bertolt Brecht kan då vara till tröst.
Åsne är Tuff-medlem sedan starten för 37 år sen. Hon var på 1960-talet medförfattare av boken "Fredspolitik – Civilmotstånd", en svensk klassiker om icke-våldsmotstånd. Nu hörs hon och fyra andra politiskt aktiva kvinnor på Succékanalen 91,4. Det handlar om religion, tro, "ondska", tröst och andra existentiella frågor. På tal om icke-religiös tröst säger Åsne:
"Vi lever vidare genom våra barn och barnbarn men också genom alla vi har mött. Var vi än är så påverkar vi. Vi påverkar hela tiden vår omgivning"
En av Bertolt Brechts dikter heter "Zu kommenden Generationen", översatt av Erwin Leiser som "Till kommande släkten". Den brukade jag läsa för mina avgångsklasser. Slutet av dikten lyder:
"Ni som skall dyka upp ur den flod
i vilken vi gått under,
tänk
när ni talar om våra svagheter
även på den dystra tid
ni undkommit
(............)
Men ni när tiden har kommit då
människan hjälper sin medmänniska,
tänk på oss
med överseende"
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 993) 2004-09-12
söndag, september 5
SE UPP FÖR FEJKADE PROVOKATIONER!
SE UPP FÖR FEJKADE PROVOKATIONER!
Nyss hörde vi här i Radio Tuff Hampus Eckerman berätta om att uppmärksammade illdåd som betecknats som "antisemitiska" i själva verket var fejkade.
Det finns ett gammalt, mycket tänkvärt talesätt: "De som sörjer mest demonstrativt är de som gläder sig mest".
Detta konstaterande är ofta tillämpligt på politik och opinionsbildning. Nu har vi alla upprörts av det vidriga gisslandramat i sydryska Beslan med hundratals barn som offer. I juni 1996, veckan före valet i Ryssland, exploderade bomber i Moskvas tunnelbana och några stackars resenärer slets i stycken. Boris Jeltsin gjorde ett stort nummer av detta i valkampanjens slutspurt genom att antyda att det var kommunisterna som låg bakom. Att polisen anhöll två tjetjenier för dåden var inte intressant i sammanhanget.
Kanske var det bara knäppskallar som varit i farten. Men romarnas gamla fråga "cui bono?" --vem gagnas av det?-- är också intressant att ställa. I det här fallet var det Jeltsin, som tack vare dåden kanske fick en eller annan procent mer av rösterna på valdagen några dagar senare.
VÄSTTYSK "NY-NAZISM" ORGANISERAD AV ÖSTTYSKA STASI
Sedan de östtyska arkiven för DDRs hemliga polis, Stasi, har öppnats har mycket kommit i dagen, inte bara hur Stasi hjälpte svenska Bofors att smuggla krigsmateriel utan också hur de skickligt arbetade för att kompromettera Västtyskland. De ville visa världen att Tyska demokratiska republiken, DDR, var den verkligt demokratiska och friska halvan i motsats till den västra, som de ville brännmärka som nazistisk, revanschistisk och antisemitisk och som var "unbelehrbar", det vill säga ingenting lärt av historien.
Det visar sig nu att Stasi låg bakom många "nynazistiska" eller "antisemitiska" aktiviteter i Västtyskland. I samband med den över hela världen enormt uppmärksammade rättegången i Jerusalem 1961 mot den tyske SS-officeren Adolf Eichmann, som sedan avrättades, intensifierade Stasi sina provokationer genom att i Västtyskland sprida antisemitiska flygblad och måla antisemitiska eller nazistiska symboler på väggarna. Detta var godbitar för media och över hela världen varnades för den västtyska nynazismen.
Stasi fejkade flygblad, som påstods vara utgivna av Tyska Rikspartiet, ett litet parti på högerkanten. I flygbladen vädjades om donationer till förmån för Eichmann. Partiets försäkringar om att de aldrig hade gjort detta avfärdades i media som uppenbara lögner. Flygbladen med partiets namn på existerade ju.
Andra av Stasi förfärdigade publikationer uppmanade till att stoppa den internationella judendomens smutskastning av den tyska hedern. De var undertecknade av "Kamrater i Waffen-SS".
JUDAR HOTADES I FEJKADE BREV
Den tysk-judiska forskaren Michael Wolfsohn har i sin bok Die Deutschland-Akte [Tysklandsakterna]:skildrat det här och skriver:
"Den strategiska hjärnan bakom de arrangerade antisemitiska aktionerna var Albert Norden, son till en rabbin. Detta är dokumenterat i östtyska politbyråns akter"
Stasi gick så långt att de skickade antisemitiska hotelsebrev till judar och judiska organisationer i Västtyskland och författade protestbrev, som skickades till vättyska politiker från "hotade judar".
Stasi hade framgång. Sammantaget resulterade deras verksamhet i en världsvid och upprörd uppståndelse över "nynazismen och antisemitismen" i Västtyskland.
Den gamla frågan från romartiden –cui bono?- om vilka som gagnas av olika händelser, vad som verkligen sker i det som synes ske, är viktig att ställa, särskilt i dag när mediernas makt är större än någonsin.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 992) 2004-09-05
Nyss hörde vi här i Radio Tuff Hampus Eckerman berätta om att uppmärksammade illdåd som betecknats som "antisemitiska" i själva verket var fejkade.
Det finns ett gammalt, mycket tänkvärt talesätt: "De som sörjer mest demonstrativt är de som gläder sig mest".
Detta konstaterande är ofta tillämpligt på politik och opinionsbildning. Nu har vi alla upprörts av det vidriga gisslandramat i sydryska Beslan med hundratals barn som offer. I juni 1996, veckan före valet i Ryssland, exploderade bomber i Moskvas tunnelbana och några stackars resenärer slets i stycken. Boris Jeltsin gjorde ett stort nummer av detta i valkampanjens slutspurt genom att antyda att det var kommunisterna som låg bakom. Att polisen anhöll två tjetjenier för dåden var inte intressant i sammanhanget.
Kanske var det bara knäppskallar som varit i farten. Men romarnas gamla fråga "cui bono?" --vem gagnas av det?-- är också intressant att ställa. I det här fallet var det Jeltsin, som tack vare dåden kanske fick en eller annan procent mer av rösterna på valdagen några dagar senare.
VÄSTTYSK "NY-NAZISM" ORGANISERAD AV ÖSTTYSKA STASI
Sedan de östtyska arkiven för DDRs hemliga polis, Stasi, har öppnats har mycket kommit i dagen, inte bara hur Stasi hjälpte svenska Bofors att smuggla krigsmateriel utan också hur de skickligt arbetade för att kompromettera Västtyskland. De ville visa världen att Tyska demokratiska republiken, DDR, var den verkligt demokratiska och friska halvan i motsats till den västra, som de ville brännmärka som nazistisk, revanschistisk och antisemitisk och som var "unbelehrbar", det vill säga ingenting lärt av historien.
Det visar sig nu att Stasi låg bakom många "nynazistiska" eller "antisemitiska" aktiviteter i Västtyskland. I samband med den över hela världen enormt uppmärksammade rättegången i Jerusalem 1961 mot den tyske SS-officeren Adolf Eichmann, som sedan avrättades, intensifierade Stasi sina provokationer genom att i Västtyskland sprida antisemitiska flygblad och måla antisemitiska eller nazistiska symboler på väggarna. Detta var godbitar för media och över hela världen varnades för den västtyska nynazismen.
Stasi fejkade flygblad, som påstods vara utgivna av Tyska Rikspartiet, ett litet parti på högerkanten. I flygbladen vädjades om donationer till förmån för Eichmann. Partiets försäkringar om att de aldrig hade gjort detta avfärdades i media som uppenbara lögner. Flygbladen med partiets namn på existerade ju.
Andra av Stasi förfärdigade publikationer uppmanade till att stoppa den internationella judendomens smutskastning av den tyska hedern. De var undertecknade av "Kamrater i Waffen-SS".
JUDAR HOTADES I FEJKADE BREV
Den tysk-judiska forskaren Michael Wolfsohn har i sin bok Die Deutschland-Akte [Tysklandsakterna]:skildrat det här och skriver:
"Den strategiska hjärnan bakom de arrangerade antisemitiska aktionerna var Albert Norden, son till en rabbin. Detta är dokumenterat i östtyska politbyråns akter"
Stasi gick så långt att de skickade antisemitiska hotelsebrev till judar och judiska organisationer i Västtyskland och författade protestbrev, som skickades till vättyska politiker från "hotade judar".
Stasi hade framgång. Sammantaget resulterade deras verksamhet i en världsvid och upprörd uppståndelse över "nynazismen och antisemitismen" i Västtyskland.
Den gamla frågan från romartiden –cui bono?- om vilka som gagnas av olika händelser, vad som verkligen sker i det som synes ske, är viktig att ställa, särskilt i dag när mediernas makt är större än någonsin.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 992) 2004-09-05
söndag, juli 18
Ordervägrande militärer räddade världen?
Ordervägrande militärer räddade världen?
Sovjetunionen 1983
I Radio Tuff den 28 september 2003 (nr 943) berättade jag om en rysk antihjälte, överstelöjtnanten Stanislav Petrov. Han var chef för en sovjetisk alarmstation några mil söder om Moskva. Natten till den 26 september 1983 började varningssignalerna att blinka. De indikerade att från USA avsköts kärnvapenmissiler mot Sovjetunionen.
Petrov var nu skyldig att sätta igång ett angrepp med kärnvapen mot amerikanska städer. Tack och lov underlät han att göra sin plikt som officer. Det visade sig sedan vara ett datorfel. När han kunde pusta ut drack han en liter vodka och sov i 28 timmar. I dag bor han bortglömd några mil från Moskva. Hans fru är död och hans pension har förlorat mycket i värde.
Pristina 1999
I Geoffrey Regans bok " Great Military Blunders" (London 2000) finns ett avsnitt med rubriken "Pristina –Starting World War Three". Det handlar om Nato-anfallet på Jugoslavien 1999. Natos överbefälhavare, den fyrstjärniga amerikanske generalen Wesley Clarke, hade fått nys om att en rysk fallskärmsbrigad från Bosnien hade tagit sig in i Kosovo och besatt flygplatsen i Pristina. Han beordrade då den brittiske generalen Michael Jackson att köra bort ryssarna från flygplatsen. Men Jackson vägrade med orden:
-- I'm not going to be responsible for starting World War Three. (Jag tänker inte bli ansvarig
för att ha startat tredje världskriget.)
I stället bollade han över den heta potatisen till Natos politiker, som visade bättre omdöme än den amerikanska överbefälhavaren.
Det sägs att krigare måste vara modiga. Ett långt viktigare mod är att våga att vägra lyda krigiska order.
Det finns hjältar som man i nationalistisk yra hedrar med statyer. Det är kungar och fältherrar som anfört massmord på utlänningar. Även i vår antirasistiska tid hyllas de -- åtminstone bland segrarmakter.
Själv håller jag på antihjältarna –ordervägrarna
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 985) 2004-07-18
Sovjetunionen 1983
I Radio Tuff den 28 september 2003 (nr 943) berättade jag om en rysk antihjälte, överstelöjtnanten Stanislav Petrov. Han var chef för en sovjetisk alarmstation några mil söder om Moskva. Natten till den 26 september 1983 började varningssignalerna att blinka. De indikerade att från USA avsköts kärnvapenmissiler mot Sovjetunionen.
Petrov var nu skyldig att sätta igång ett angrepp med kärnvapen mot amerikanska städer. Tack och lov underlät han att göra sin plikt som officer. Det visade sig sedan vara ett datorfel. När han kunde pusta ut drack han en liter vodka och sov i 28 timmar. I dag bor han bortglömd några mil från Moskva. Hans fru är död och hans pension har förlorat mycket i värde.
Pristina 1999
I Geoffrey Regans bok " Great Military Blunders" (London 2000) finns ett avsnitt med rubriken "Pristina –Starting World War Three". Det handlar om Nato-anfallet på Jugoslavien 1999. Natos överbefälhavare, den fyrstjärniga amerikanske generalen Wesley Clarke, hade fått nys om att en rysk fallskärmsbrigad från Bosnien hade tagit sig in i Kosovo och besatt flygplatsen i Pristina. Han beordrade då den brittiske generalen Michael Jackson att köra bort ryssarna från flygplatsen. Men Jackson vägrade med orden:
-- I'm not going to be responsible for starting World War Three. (Jag tänker inte bli ansvarig
för att ha startat tredje världskriget.)
I stället bollade han över den heta potatisen till Natos politiker, som visade bättre omdöme än den amerikanska överbefälhavaren.
Det sägs att krigare måste vara modiga. Ett långt viktigare mod är att våga att vägra lyda krigiska order.
Det finns hjältar som man i nationalistisk yra hedrar med statyer. Det är kungar och fältherrar som anfört massmord på utlänningar. Även i vår antirasistiska tid hyllas de -- åtminstone bland segrarmakter.
Själv håller jag på antihjältarna –ordervägrarna
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 985) 2004-07-18
söndag, juli 11
Krig förråar – även de bästa
Krig förråar – även de bästa
BEHANDLINGEN AV NORSKA "TYSKEUNGAR"
Häromdagen föreslog den norska regeringen att "tyskbarnen" skulle kompenseras för den pennalism de utsattes för efter kriget. De föddes under och strax efter kriget av norska mödrar och med tyska soldater som fäder I DN (2004-07-03) intervjuas den kända EU-politikern Marit Paulsen (fp), själv dotter till en "tysketös", vilket hon skildrat i sin bok om "Liten Ida":
-- Norges beteende mot dessa barn är så groteskt att det faktiskt inte riktigt går att fatta att det är ett grannland, ett civiliserat land det handlar om, 50-60 år tillbaka i tiden.
-- Till exempel hade de en läkarkommission som fastslog att dessa barn hade dåliga gener, så att de kom att bli en femtekolonn i det norska samhället och att de var för evigt farliga, för att det var genetiskt. Så de hade på fullt allvar ett förslag om att exporteras dessa barn till Australien
-- Jag tycker att Norge har betett sig så jävligt, och jag fattar inte att det kan ha gått 60 år innan man över huvud taget reagerar
-----------------------------------------------------------------------------------
Redan i mars 2001 uppmärksammade vi i Radio Tuff dessa barns grymma öde i följande krönika:
I den ansedda tyska tidningen Der Spiegel finns i nr 8/2001 en artikel med rubriken "Gang durch die Hölle". Det betyder ungefär "att gå genom helvetet".
De som hade ett helvete för 45-55 år sen var norska barn som hade oturen att som fäder ha tyska ockupationssoldater under andra världskriget. Av sådana barn fanns det minst 12 000.
NU BERÄTTAR DE
I Spiegel-artikeln berättas om Paul Hansen, som föddes den 7 april 1944. Hans mamma Asta övergav honom och han hamnade på barnhem. Pappan var tysk flygare. Efter kriget hamnade han som treårig tyskeunge på olika hem, först ett för mentalsjuka, sedan på specialskola, sedan på ett för vanartiga och till sist igen på ett hem för mentalsjuka.
Nu säger Paul Hansen:
-- Först berövade man mig på min barndom, sedan förlorade jag min ungdom.
Harriet von Nickels föddes 1942. Fosterföräldrarna försökte "prygla ut den tyske fadern ur henne". Så här säger hon i dag:
-- Jag var en utstött. Minnena förföljer mig som en skugga.
Och hon berättar om hur berusade norska fiskare med en rostig spik ritsade in hakkors på hennes barnapanna, medan andra passivt tittade på.
UTNYTTJADE AV PEDOFILER
Karl-Otto Zinken föddes 1941 i närheten av Bergen. Efter kriget kom han som nioåring i en skola för mentalt efterblivna barn. Anledningen var som det står i dokumenten: "Fadern tysk".
Av lärarna misshandlades och pinades Karl-Otto, av två läkare blev han sexuellt missbrukad.
-- Vi barn var soporna som tyskarna hade lämnat efter sig och de norska myndigheterna
blundade och såg genom fingrarna med allt.
KRITISK ADVOKAT
Advokaten Randi Hagen Spydevold har nu tagit sig an dessa forna tyskeungars sak:
-- Bara det att deras grymma upplevelser nu blir bekanta är deras främsta mål och på ett
sätt ett slags gottgörelse.
Och hon tillägger:
-- Allt vad vi har lärt oss i skolan är ju hur tappra vi var i motståndet mot nazisterna, men hur
vi behandlade våra egna barn har vi inte fått veta.
LSD-EXPERIMENT?
Norska historiker har rentav börjat spåra upp den otäcka informationen, att tio av dessa "skammens barn" senare utsattes för militära experiment med LSD.
Bakom den här behandlingen av oskyldiga barn låg uppfattningen att deras mammor måste ha varit mentalsjuka eller psykopatiska, eftersom de inlåtit sig på förbindelser med tyskar. De var "defekta kvinnor", vilkas barn därför måste vara mindervärdiga. Det finns rent nazistiska formuleringar om denna "oönskade tyska arvsmassa", som till exempel den norske läkaren Johan Riis, som 1945 i ett officiellt utlåtande skrev:
-- Ingen får tro att dessa arvsmässigt mindervärdiga barn genom god uppfostran kan bli
värdefulla medborgare. Då skulle man lika gärna kunna hoppas att råttorna nere i källaren
skulle kunna utvecklas till nyttiga grisar.
"VI HISTORIKER HAR SVIKIT"
Den norske historikern Kåre Olsen sammanfattar:
-- Ingen vet hur många barn som försvann i olika hem och hur de sedan haft det, eftersom
ingen har brytt sig om det. Vi var alltför mycket intresserade av vår egen hjältemodiga
historia. Vi har svikit.
KRIG FÖRRÅAR ÄVEN DE BÄSTA
Det är bara att än en gång konstatera att krig förråar även de bästa. Tidigare har det framkommit att norrmän och danskar efter kriget tvingade tyska krigsfångar att röja minor praktiskt taget med fötterna. Många hundra tyskar dödades på kuppen.
I dansk Historisk Tidskrift 1999 avslöjade överläkaren Kirsten Lylloff, att 1945 dog 13 492 tyska båtflyktingar i Danmark. Av dessa var omkring 7000 barn. Danska läkare vägrade nämligen att ge behandling, när tyska mödrar kom med sina svårt sjuka småbarn
------------------------------------------------------------------
(Sänt i Radio Tuff första gången 11/3 & 13/3 2001)
BEHANDLINGEN AV NORSKA "TYSKEUNGAR"
Häromdagen föreslog den norska regeringen att "tyskbarnen" skulle kompenseras för den pennalism de utsattes för efter kriget. De föddes under och strax efter kriget av norska mödrar och med tyska soldater som fäder I DN (2004-07-03) intervjuas den kända EU-politikern Marit Paulsen (fp), själv dotter till en "tysketös", vilket hon skildrat i sin bok om "Liten Ida":
-- Norges beteende mot dessa barn är så groteskt att det faktiskt inte riktigt går att fatta att det är ett grannland, ett civiliserat land det handlar om, 50-60 år tillbaka i tiden.
-- Till exempel hade de en läkarkommission som fastslog att dessa barn hade dåliga gener, så att de kom att bli en femtekolonn i det norska samhället och att de var för evigt farliga, för att det var genetiskt. Så de hade på fullt allvar ett förslag om att exporteras dessa barn till Australien
-- Jag tycker att Norge har betett sig så jävligt, och jag fattar inte att det kan ha gått 60 år innan man över huvud taget reagerar
-----------------------------------------------------------------------------------
Redan i mars 2001 uppmärksammade vi i Radio Tuff dessa barns grymma öde i följande krönika:
I den ansedda tyska tidningen Der Spiegel finns i nr 8/2001 en artikel med rubriken "Gang durch die Hölle". Det betyder ungefär "att gå genom helvetet".
De som hade ett helvete för 45-55 år sen var norska barn som hade oturen att som fäder ha tyska ockupationssoldater under andra världskriget. Av sådana barn fanns det minst 12 000.
NU BERÄTTAR DE
I Spiegel-artikeln berättas om Paul Hansen, som föddes den 7 april 1944. Hans mamma Asta övergav honom och han hamnade på barnhem. Pappan var tysk flygare. Efter kriget hamnade han som treårig tyskeunge på olika hem, först ett för mentalsjuka, sedan på specialskola, sedan på ett för vanartiga och till sist igen på ett hem för mentalsjuka.
Nu säger Paul Hansen:
-- Först berövade man mig på min barndom, sedan förlorade jag min ungdom.
Harriet von Nickels föddes 1942. Fosterföräldrarna försökte "prygla ut den tyske fadern ur henne". Så här säger hon i dag:
-- Jag var en utstött. Minnena förföljer mig som en skugga.
Och hon berättar om hur berusade norska fiskare med en rostig spik ritsade in hakkors på hennes barnapanna, medan andra passivt tittade på.
UTNYTTJADE AV PEDOFILER
Karl-Otto Zinken föddes 1941 i närheten av Bergen. Efter kriget kom han som nioåring i en skola för mentalt efterblivna barn. Anledningen var som det står i dokumenten: "Fadern tysk".
Av lärarna misshandlades och pinades Karl-Otto, av två läkare blev han sexuellt missbrukad.
-- Vi barn var soporna som tyskarna hade lämnat efter sig och de norska myndigheterna
blundade och såg genom fingrarna med allt.
KRITISK ADVOKAT
Advokaten Randi Hagen Spydevold har nu tagit sig an dessa forna tyskeungars sak:
-- Bara det att deras grymma upplevelser nu blir bekanta är deras främsta mål och på ett
sätt ett slags gottgörelse.
Och hon tillägger:
-- Allt vad vi har lärt oss i skolan är ju hur tappra vi var i motståndet mot nazisterna, men hur
vi behandlade våra egna barn har vi inte fått veta.
LSD-EXPERIMENT?
Norska historiker har rentav börjat spåra upp den otäcka informationen, att tio av dessa "skammens barn" senare utsattes för militära experiment med LSD.
Bakom den här behandlingen av oskyldiga barn låg uppfattningen att deras mammor måste ha varit mentalsjuka eller psykopatiska, eftersom de inlåtit sig på förbindelser med tyskar. De var "defekta kvinnor", vilkas barn därför måste vara mindervärdiga. Det finns rent nazistiska formuleringar om denna "oönskade tyska arvsmassa", som till exempel den norske läkaren Johan Riis, som 1945 i ett officiellt utlåtande skrev:
-- Ingen får tro att dessa arvsmässigt mindervärdiga barn genom god uppfostran kan bli
värdefulla medborgare. Då skulle man lika gärna kunna hoppas att råttorna nere i källaren
skulle kunna utvecklas till nyttiga grisar.
"VI HISTORIKER HAR SVIKIT"
Den norske historikern Kåre Olsen sammanfattar:
-- Ingen vet hur många barn som försvann i olika hem och hur de sedan haft det, eftersom
ingen har brytt sig om det. Vi var alltför mycket intresserade av vår egen hjältemodiga
historia. Vi har svikit.
KRIG FÖRRÅAR ÄVEN DE BÄSTA
Det är bara att än en gång konstatera att krig förråar även de bästa. Tidigare har det framkommit att norrmän och danskar efter kriget tvingade tyska krigsfångar att röja minor praktiskt taget med fötterna. Många hundra tyskar dödades på kuppen.
I dansk Historisk Tidskrift 1999 avslöjade överläkaren Kirsten Lylloff, att 1945 dog 13 492 tyska båtflyktingar i Danmark. Av dessa var omkring 7000 barn. Danska läkare vägrade nämligen att ge behandling, när tyska mödrar kom med sina svårt sjuka småbarn
------------------------------------------------------------------
(Sänt i Radio Tuff första gången 11/3 & 13/3 2001)
söndag, juli 4
"Projekten för de fattiga är mina tempel"
Many little things
done in many little places
by many little people
will change
the face of the world
Det där står på Tuff-tröjorna och är en sant internationell vers. Vi fick den för länge sen från våra indiska partners. De hade översatt den till engelska från en gammal kinesisk fabel om "mannen som kunde försätta berg". Ingen människa kan dock flytta berg – inte ensam.
Den påstår att många små människor på många små orter kan göra väldigt mycket för världen. Därmed är den en lovsång till demokrati och folkrörelsearbete – inte minst på lokal nivå. Det behövs i vår tid.
FOLKRÖRELSERNAS KRIS
I dystra stunder fruktar jag att folkrörelserna blir en historisk parentes, unika för1900-talet. När politiker i mina intervjuer utfrågas om det vikande intresset för att engagera sig i politiska partier och ungdomsförbund svarar de nästan alla ungefär så här: "Ja, men utomparlamentariska organisationer frodas desto mera".
Jaså, gör de? Till och med frikyrkorna, som alltid haft så många aktiva, hängivna och offervilliga människor i sina led drabbas av minskande medlemstal. Och hur är det med Svenska Freds, som aldrig tidigare fått en sån uppmärksamhet i medierna som under de senaste åren? För femton år sen fanns det uppåt hundra lokalföreningar. I dag finns det en handfull kvar.
Ser i fredstidningen Pax att Tuff kallas Svenska Freds' näst största lokalförening. Den största är förstås Stockholms Fredsförening. Men någon egen aktivitet från det hållet har inte synts till de senaste åren. Tuff däremot är fortsatt aktivt med ständiga möten och bokbord och sedan nitton år med en egen radio.
EKONOMISKT BEROENDE
Ibland undrar jag om Tuff är för gammalmodigt och otrendigt. Det är inte alls inne längre att jobba frivilligt och oavlönat, säkert en av förklaringarna till folkrörelsernas kris. Nu dominerar marknadsekonomins girighet tämligen outmanad. Se bara på de tjocka högar av reklammaklatur som dråsar ner i brevlådan varje vecka. Även tidningarna är fulla av lockande reklamerbjudanden, så faktum är att det tryckta ordet nu till minst hälften utgörs av köpuppmaningar. Jag vet inte om vi blir lyckligare av detta eller vad Johan Gutenberg skulle ha tyckt, han som på 1400-talet uppfann tryckerikonsten.
Tuff har trots sina omfattande u-landsprojekt och sin mångåriga radioverksamhet aldrig haft någon avlönad. På Svenska Freds centralt finns nu åtta mer eller mindre avlönade. Det är mycket bra, för inget är mera värt att betala för än fredsarbete. Ändå kan det leda till en motsättning mellan centralt och lokalt -- till förfång för det senare.
En betydande del av de pengar som Svenska Freds lever på är UD-bidrag, statliga projektbidrag och liknande. Det är välförtjänt men kan locka till en alltför stor ambition att vara oförargligt "mittfåriga". Det gäller att visa anslagsbeviljande organ att man är rumsren och omfattar de för tillfället mest hyllade västerländska idealen. Ett sådant är "mänskliga rättigheter", förvisso mycket viktiga. Men när de användes för att för första gången i Svenska Freds' 121-åriga historia utesluta en medlem blir jag orolig. Han hade kritiserat muslimskt förtryck, som han upplevt i sitt forna hemland Iran. Det är självfallet en grundläggande mänsklig rättighet att också få kritisera religioner och deras utövare.
BHIKHU TAR AVSTÅND FRÅN TEMPELBYGGEN
Från Tuffs partner i Indien, Bhikhu, kom det häromdagen ett e-brev. På frågan hur han orkade jobba i så många år frivilligt med de omfattande Tuff-projekten svarade han
"Arbetet är min gudstjänst, om jag får använda den terminologi som används av de religiösa, till vilka jag inte hör. Skolorna, brunnarna, mangoträden, dammarna och de andra projekten är mina tempel"
Bhikhu är en Vyas, alltså brahmin tillhörande den högsta prästkasten. Ändå tar han avstånd från de tempel, som i de fattiga byarna nu byggs av hindunationalisterna. Dessa skickade armband till Valod, huvudort för Tuff-projekten, där både muslimer, hinduer och tribals fint jobbar ihop. Det var för att håna Valods hinduer som frökenaktiga för att de inte deltog i förföljelserna år 2002 av muslimer.
Både Bhikhu och jag tycker att tempel i utfattiga Dharampur är en eländig felprioritering. Det vore festligt om någon i Svenska Freds' centralstyrelse nu beskyllde oss för att "förvägra hinduerna att utöva sin religion". Ännu intressantare vore, om någon trendputte föreslog att vi borde uteslutas.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 983) 2004-07-04
done in many little places
by many little people
will change
the face of the world
Det där står på Tuff-tröjorna och är en sant internationell vers. Vi fick den för länge sen från våra indiska partners. De hade översatt den till engelska från en gammal kinesisk fabel om "mannen som kunde försätta berg". Ingen människa kan dock flytta berg – inte ensam.
Den påstår att många små människor på många små orter kan göra väldigt mycket för världen. Därmed är den en lovsång till demokrati och folkrörelsearbete – inte minst på lokal nivå. Det behövs i vår tid.
FOLKRÖRELSERNAS KRIS
I dystra stunder fruktar jag att folkrörelserna blir en historisk parentes, unika för1900-talet. När politiker i mina intervjuer utfrågas om det vikande intresset för att engagera sig i politiska partier och ungdomsförbund svarar de nästan alla ungefär så här: "Ja, men utomparlamentariska organisationer frodas desto mera".
Jaså, gör de? Till och med frikyrkorna, som alltid haft så många aktiva, hängivna och offervilliga människor i sina led drabbas av minskande medlemstal. Och hur är det med Svenska Freds, som aldrig tidigare fått en sån uppmärksamhet i medierna som under de senaste åren? För femton år sen fanns det uppåt hundra lokalföreningar. I dag finns det en handfull kvar.
Ser i fredstidningen Pax att Tuff kallas Svenska Freds' näst största lokalförening. Den största är förstås Stockholms Fredsförening. Men någon egen aktivitet från det hållet har inte synts till de senaste åren. Tuff däremot är fortsatt aktivt med ständiga möten och bokbord och sedan nitton år med en egen radio.
EKONOMISKT BEROENDE
Ibland undrar jag om Tuff är för gammalmodigt och otrendigt. Det är inte alls inne längre att jobba frivilligt och oavlönat, säkert en av förklaringarna till folkrörelsernas kris. Nu dominerar marknadsekonomins girighet tämligen outmanad. Se bara på de tjocka högar av reklammaklatur som dråsar ner i brevlådan varje vecka. Även tidningarna är fulla av lockande reklamerbjudanden, så faktum är att det tryckta ordet nu till minst hälften utgörs av köpuppmaningar. Jag vet inte om vi blir lyckligare av detta eller vad Johan Gutenberg skulle ha tyckt, han som på 1400-talet uppfann tryckerikonsten.
Tuff har trots sina omfattande u-landsprojekt och sin mångåriga radioverksamhet aldrig haft någon avlönad. På Svenska Freds centralt finns nu åtta mer eller mindre avlönade. Det är mycket bra, för inget är mera värt att betala för än fredsarbete. Ändå kan det leda till en motsättning mellan centralt och lokalt -- till förfång för det senare.
En betydande del av de pengar som Svenska Freds lever på är UD-bidrag, statliga projektbidrag och liknande. Det är välförtjänt men kan locka till en alltför stor ambition att vara oförargligt "mittfåriga". Det gäller att visa anslagsbeviljande organ att man är rumsren och omfattar de för tillfället mest hyllade västerländska idealen. Ett sådant är "mänskliga rättigheter", förvisso mycket viktiga. Men när de användes för att för första gången i Svenska Freds' 121-åriga historia utesluta en medlem blir jag orolig. Han hade kritiserat muslimskt förtryck, som han upplevt i sitt forna hemland Iran. Det är självfallet en grundläggande mänsklig rättighet att också få kritisera religioner och deras utövare.
BHIKHU TAR AVSTÅND FRÅN TEMPELBYGGEN
Från Tuffs partner i Indien, Bhikhu, kom det häromdagen ett e-brev. På frågan hur han orkade jobba i så många år frivilligt med de omfattande Tuff-projekten svarade han
"Arbetet är min gudstjänst, om jag får använda den terminologi som används av de religiösa, till vilka jag inte hör. Skolorna, brunnarna, mangoträden, dammarna och de andra projekten är mina tempel"
Bhikhu är en Vyas, alltså brahmin tillhörande den högsta prästkasten. Ändå tar han avstånd från de tempel, som i de fattiga byarna nu byggs av hindunationalisterna. Dessa skickade armband till Valod, huvudort för Tuff-projekten, där både muslimer, hinduer och tribals fint jobbar ihop. Det var för att håna Valods hinduer som frökenaktiga för att de inte deltog i förföljelserna år 2002 av muslimer.
Både Bhikhu och jag tycker att tempel i utfattiga Dharampur är en eländig felprioritering. Det vore festligt om någon i Svenska Freds' centralstyrelse nu beskyllde oss för att "förvägra hinduerna att utöva sin religion". Ännu intressantare vore, om någon trendputte föreslog att vi borde uteslutas.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 983) 2004-07-04
söndag, juni 27
Resultatvärdering av krig – och av radion
Har varit på Åland några dagar. Ska man göra radio är det ett bra landskap. Ålänningarna talar alla svenska, ja de verkar vara mycket svenskare än rikssvenskarna.
Fast jag är avundsjuk på dem. Inte för att de tjänar grova pengar på vårt behov av billig alkohol. Nej, som vi strax kommer att få höra i intervjun med Robert Jansson finns i Mariehamn Ålands fredsinstitut med flera heltidsanställda. Men så har också Åland varit demilitariserat sedan Krimkriget på 1850-talet. En avväpnad ögrupp i den Östersjö som av DDR kallades för "Fredens hav".
Ja, och så har de två dagliga tidningar. Det är beundransvärt med tanke på att det bara finns 26000 människor på de många öarna. Tyresö, som ändå har 41 000 invånare, har en tidning som bara kommer ut en gång i veckan och som till större delen består av annonser.
"MED EN GALNINGS ENVETENHET"
Men i Tyresö finns i alla fall ännu en intensiv radioverksamhet. Succékanalen 91,4 hörs rentav dygnet runt. Det här programmet, Radio Tuff, hörs i två gånger i veckan. Så här vid midsommar undrar till och med en urbota radiot som jag, vilken nytta sommarsändningar gör. Ändå fortsätter jag med en galnings envetenhet. Ja, jag blev lite knäckt förra veckan, när ett strömavbrott satte stopp för Radio Tuff nr 981. Det är därför som det i dag sänds två timmar Radio Tuff, både nr 981 och 982.
I en intervju nyligen förklarade jag att de enda gånger jag är säker på att ha gjort nytta är när jag diskar. Då ser jag resultatet: Glasen skiner så rena i diskstället.
RESULTATVÄRDERA OCKSÅ KRIGEN!
När krig bedöms i efterhand är det ofta segrarnas propagandabild som gör resultat-värderingen till ett självgott skämt. Krigens resultat borde granskas oftare och mera kritiskt. Jag gjorde ett försök i boken "GODA KRIGARE –och andra militaristiska myter", där ett av kapitlen har rubriken "Resultatvärdera också krigen!"
Nu ser jag i DN (2004-06-25), att historikern Peter Englund, numera både professor och akademiledamot, kritiskt resultatvärderar USA:s senaste krig:
"Drygt ett år har gått sedan Bagdad föll och det står nu klart att anfallet på Irak var ett strategiskt misstag av en magnitud världen inte sett maken till på den här sidan Vietnam. Ett krig som troddes göra USA tryggare har nu i stället gjort landet otryggare. Ett krig som sades försvaga al-Qaida och terrorismen har tvärtom gjort dem starkare. Ett krig som troligtvis syftade till att säkra USA:s position i Mellanöstern har tvärtom gjort denna position mer ifrågasatt, samtidigt som det ställt landet mer isolerat än på länge. Och ett krig som var tänkt att demonstrera USA:s styrka har tvärtom visat på denna styrkas uppenbara begränsningar. Det kommer vara lika svårt att avsluta det här äventyret som det var lätt att inleda det"
När man värderar krig måste man jämföra resultaten med de officiella och tjusiga motiveringar som framfördes för att starta dem. Därför behövs ett litet tillägg: Anfallet mot Irak skedde för att undanröja landets massförstörelsevapen, som uppgavs vara ett hot mot västvärlden. De har ännu inte hittats.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 982) 2004-06-27
Fast jag är avundsjuk på dem. Inte för att de tjänar grova pengar på vårt behov av billig alkohol. Nej, som vi strax kommer att få höra i intervjun med Robert Jansson finns i Mariehamn Ålands fredsinstitut med flera heltidsanställda. Men så har också Åland varit demilitariserat sedan Krimkriget på 1850-talet. En avväpnad ögrupp i den Östersjö som av DDR kallades för "Fredens hav".
Ja, och så har de två dagliga tidningar. Det är beundransvärt med tanke på att det bara finns 26000 människor på de många öarna. Tyresö, som ändå har 41 000 invånare, har en tidning som bara kommer ut en gång i veckan och som till större delen består av annonser.
"MED EN GALNINGS ENVETENHET"
Men i Tyresö finns i alla fall ännu en intensiv radioverksamhet. Succékanalen 91,4 hörs rentav dygnet runt. Det här programmet, Radio Tuff, hörs i två gånger i veckan. Så här vid midsommar undrar till och med en urbota radiot som jag, vilken nytta sommarsändningar gör. Ändå fortsätter jag med en galnings envetenhet. Ja, jag blev lite knäckt förra veckan, när ett strömavbrott satte stopp för Radio Tuff nr 981. Det är därför som det i dag sänds två timmar Radio Tuff, både nr 981 och 982.
I en intervju nyligen förklarade jag att de enda gånger jag är säker på att ha gjort nytta är när jag diskar. Då ser jag resultatet: Glasen skiner så rena i diskstället.
RESULTATVÄRDERA OCKSÅ KRIGEN!
När krig bedöms i efterhand är det ofta segrarnas propagandabild som gör resultat-värderingen till ett självgott skämt. Krigens resultat borde granskas oftare och mera kritiskt. Jag gjorde ett försök i boken "GODA KRIGARE –och andra militaristiska myter", där ett av kapitlen har rubriken "Resultatvärdera också krigen!"
Nu ser jag i DN (2004-06-25), att historikern Peter Englund, numera både professor och akademiledamot, kritiskt resultatvärderar USA:s senaste krig:
"Drygt ett år har gått sedan Bagdad föll och det står nu klart att anfallet på Irak var ett strategiskt misstag av en magnitud världen inte sett maken till på den här sidan Vietnam. Ett krig som troddes göra USA tryggare har nu i stället gjort landet otryggare. Ett krig som sades försvaga al-Qaida och terrorismen har tvärtom gjort dem starkare. Ett krig som troligtvis syftade till att säkra USA:s position i Mellanöstern har tvärtom gjort denna position mer ifrågasatt, samtidigt som det ställt landet mer isolerat än på länge. Och ett krig som var tänkt att demonstrera USA:s styrka har tvärtom visat på denna styrkas uppenbara begränsningar. Det kommer vara lika svårt att avsluta det här äventyret som det var lätt att inleda det"
När man värderar krig måste man jämföra resultaten med de officiella och tjusiga motiveringar som framfördes för att starta dem. Därför behövs ett litet tillägg: Anfallet mot Irak skedde för att undanröja landets massförstörelsevapen, som uppgavs vara ett hot mot västvärlden. De har ännu inte hittats.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 982) 2004-06-27
söndag, juni 20
Svenskheten och blågult flaggviftande
Oj, så många svenska flaggor som vajat i Tyresö centrum! Redan i början av månaden fanns där hundratals små som girlander mellan butikerna, plus några stora schabrak. Och fortfarande är centrum ganska blågult och vid självaste Träffpunkten, vid scenen ni vet, finns ett marknadsstånd, som säljer svenska flaggor och dekaler och blågula mössor och prylar med "Sweden" på, för även våra nationalister använder det gamla imperialistiska världsspråket. Blågult och engelska säljer uppenbarligen jättebra.
FLAGGSKÄNDNINGAR
För drygt 35 år sen bjöd Tuff in "Provies" till ett möte. Provies var radikala ungdomar, som gjorde olika happenings, som väckte medial uppmärksamhet. De bjöd poliser på pepparkakor för att dessa skulle bli snällare. När riksdagen skulle debattera engångsförpackningar hällde de ut säckvis med engångsburkar och engångsglas på riksdagens trappa, så att ledamöterna fick vada in mellan plåten och glaset.
Som namnet provie antyder var de "för livet". De var miljömedvetna internationalister och de var icke-våldsliga med Make love – not War som en paroll. Alltså fick de hos den duktige och ständigt vänlige Lennart Ivarsson i Svenska Freds kontor på Jungfrugatan ett slags högkvarter.
I Tyresö skulle de ställa det lokala etablissemanget mot väggen. Men de anlände redan på morgonen efter att ha vandrat två mil från en demonstration vid amerikanska ambassaden. När jag gick till jobbet denna morgon slaggade ett dussin lagom vältvättade provies på golvet i min lägenhet. När de sovit ut drog de i väg till Bollmora centrum. Där skrev de "runda ord" på asfalten, halade svenska flaggor och snöt sig i dem.
På mötet under kvällen var det inte lätt för samhällets stöttepelare i form av kyrkoherden, polisen och två ledande kommunpolitiker att klara sig mot debattglada provies.
En slags flaggskändning utfördes av konstnären Bertil Englert, som då bodde i östra Tyresö. Hans målning "Internationalen" (1972) är en provokativ mix av 36 flaggor, där den amerikanska försetts med hammare och skära, arabiska flaggor med Davidsstjärnan och liknande.
TRENDENS PENDEL SVÄNGER HIT OCH DIT
För några år sedan blev jag uppringd av en lärare vid gymnasiet i Tyresö. Hon var lite förundrad över att killarna på byggprogrammet hade blivit av med sin svenska flagga. Det handlade inte om någon skändning utan det var en ängslig skolledning som fått stora skälvan. En lokalblaska hade skrivit om att det fanns "främlingsfientliga" elever på skolan. Jag intervjuade byggkillarna, som inte alls var främlingsfientliga men lite sura över att studierektorn snott den svenska flagga de hade haft uppsatt på brädstapeln.
En turkfödd kille sa:
-- Jag har kompisar som har den turkiska flaggan ovanför sängen. Skulle en svenne hänga upp svenska flaggan i sitt sovrum skulle väl Säpo dundra in och göra husrannsakan.
Men nu är det högsäsong igen för svenska flaggor. De hängde i centrum också över valet. Det handlade ju om EU, men någon EU-flagga såg jag inte. Eller som Johan Croneman skriver på DN-Kultur (2004-06-17) under rubriken "Nu gäller det att tänka svenskt":
"Det var inte länge sen det var jaktsäsong på allt som var svenskt. Precis allting var typiskt svenskt och det var typiskt värdelöst. Typiskt att sitta tyst på bussen och vara full utomlands. Typiskt också att vi inte kunde ha roligt, och svensk sprit och svensk mat var grå och trist och smaklös. Vi åt bara kokt potatis och stoppade i oss mängder med fet gris, och ingen ville vara i Sverige på somrarna. Vilka tråkiga svartvita filmer vi gjorde! Den svenska modellen var också torr och lagom sossig och det var verkligen det som var det mest värdelösa som fanns, det tyckte alla utom sossarna.
Nu älskar alla –utom kanske sossarna—den svenska modellen: Gamla kommunister, unga kommunister, högerspöken, liberaler, kristna, bondepartister. Det är ju det de alltid har sagt: Vi måste försvara den svenska modellen"
Jo, jag är svag för den sortens ironiska överdrifter. Och vad tycker jag då själv? Nja, jag har svårt för innetrender, särskilt politiska. Fast jag lägger märke till dem: För ett par veckor sen satt Gunnar Petersen och jag i gymnasiets cafeteria och försökte utan framgång intressera tonåringarna för Tuffs utomordentliga projekt i Indien. Struntar man i Europa, så är förstås Indien ännu mera likgiltigt.
Och flaggor då? Jo, Bertil Englerts tavla "Internationalen" hänger på hedersplatsen i mitt vardagsrum. Men på jobbet hade jag tillsammans med några landsmän från norr det ångermanländska standaret i personalrummet. Skånska, finländska och andra kollegor var tillräckligt kloka att inte börja svamla om främlingsfientlighet.
Och som gammal sportfåne är jag så här under fotbolls-EM ganska blågul
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 981) 2004-06-20
FLAGGSKÄNDNINGAR
För drygt 35 år sen bjöd Tuff in "Provies" till ett möte. Provies var radikala ungdomar, som gjorde olika happenings, som väckte medial uppmärksamhet. De bjöd poliser på pepparkakor för att dessa skulle bli snällare. När riksdagen skulle debattera engångsförpackningar hällde de ut säckvis med engångsburkar och engångsglas på riksdagens trappa, så att ledamöterna fick vada in mellan plåten och glaset.
Som namnet provie antyder var de "för livet". De var miljömedvetna internationalister och de var icke-våldsliga med Make love – not War som en paroll. Alltså fick de hos den duktige och ständigt vänlige Lennart Ivarsson i Svenska Freds kontor på Jungfrugatan ett slags högkvarter.
I Tyresö skulle de ställa det lokala etablissemanget mot väggen. Men de anlände redan på morgonen efter att ha vandrat två mil från en demonstration vid amerikanska ambassaden. När jag gick till jobbet denna morgon slaggade ett dussin lagom vältvättade provies på golvet i min lägenhet. När de sovit ut drog de i väg till Bollmora centrum. Där skrev de "runda ord" på asfalten, halade svenska flaggor och snöt sig i dem.
På mötet under kvällen var det inte lätt för samhällets stöttepelare i form av kyrkoherden, polisen och två ledande kommunpolitiker att klara sig mot debattglada provies.
En slags flaggskändning utfördes av konstnären Bertil Englert, som då bodde i östra Tyresö. Hans målning "Internationalen" (1972) är en provokativ mix av 36 flaggor, där den amerikanska försetts med hammare och skära, arabiska flaggor med Davidsstjärnan och liknande.
TRENDENS PENDEL SVÄNGER HIT OCH DIT
För några år sedan blev jag uppringd av en lärare vid gymnasiet i Tyresö. Hon var lite förundrad över att killarna på byggprogrammet hade blivit av med sin svenska flagga. Det handlade inte om någon skändning utan det var en ängslig skolledning som fått stora skälvan. En lokalblaska hade skrivit om att det fanns "främlingsfientliga" elever på skolan. Jag intervjuade byggkillarna, som inte alls var främlingsfientliga men lite sura över att studierektorn snott den svenska flagga de hade haft uppsatt på brädstapeln.
En turkfödd kille sa:
-- Jag har kompisar som har den turkiska flaggan ovanför sängen. Skulle en svenne hänga upp svenska flaggan i sitt sovrum skulle väl Säpo dundra in och göra husrannsakan.
Men nu är det högsäsong igen för svenska flaggor. De hängde i centrum också över valet. Det handlade ju om EU, men någon EU-flagga såg jag inte. Eller som Johan Croneman skriver på DN-Kultur (2004-06-17) under rubriken "Nu gäller det att tänka svenskt":
"Det var inte länge sen det var jaktsäsong på allt som var svenskt. Precis allting var typiskt svenskt och det var typiskt värdelöst. Typiskt att sitta tyst på bussen och vara full utomlands. Typiskt också att vi inte kunde ha roligt, och svensk sprit och svensk mat var grå och trist och smaklös. Vi åt bara kokt potatis och stoppade i oss mängder med fet gris, och ingen ville vara i Sverige på somrarna. Vilka tråkiga svartvita filmer vi gjorde! Den svenska modellen var också torr och lagom sossig och det var verkligen det som var det mest värdelösa som fanns, det tyckte alla utom sossarna.
Nu älskar alla –utom kanske sossarna—den svenska modellen: Gamla kommunister, unga kommunister, högerspöken, liberaler, kristna, bondepartister. Det är ju det de alltid har sagt: Vi måste försvara den svenska modellen"
Jo, jag är svag för den sortens ironiska överdrifter. Och vad tycker jag då själv? Nja, jag har svårt för innetrender, särskilt politiska. Fast jag lägger märke till dem: För ett par veckor sen satt Gunnar Petersen och jag i gymnasiets cafeteria och försökte utan framgång intressera tonåringarna för Tuffs utomordentliga projekt i Indien. Struntar man i Europa, så är förstås Indien ännu mera likgiltigt.
Och flaggor då? Jo, Bertil Englerts tavla "Internationalen" hänger på hedersplatsen i mitt vardagsrum. Men på jobbet hade jag tillsammans med några landsmän från norr det ångermanländska standaret i personalrummet. Skånska, finländska och andra kollegor var tillräckligt kloka att inte börja svamla om främlingsfientlighet.
Och som gammal sportfåne är jag så här under fotbolls-EM ganska blågul
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 981) 2004-06-20
söndag, mars 28
”ONDA” SERBER OCH ”SKURKSTATEN” NORDKOREA
Förra veckan hade jag en kommentar här i Radio Tuff under rubriken ”I Kosovo brinner kyrkorna!” Jag påpekade mediernas vinklade rapportering. Den verkar vara en följd av att den kompakta antiserbiska propagandan under Nato-anfallet 1999 ännu präglar våra journalister. Det tycks vara viktigt för dem att upprätthålla den enfaldiga uppdelningen i onda (serber) och goda (albaner). Men verkligheten är lite mer komplicerad än Hollywoodfilmerna.
I söndags uppgav jag att sjutton serb-ortodoxa kyrkor hade förstörts. Ända tills i fredag var det tyst om denna vandalisering. Då uppgavs i ”Vetandets värld” i Sveriges Radios P 1, att det i själva verket var tjugotvå kyrkor och kloster som raserades för en dryg vecka sen. Några av dem var byggda redan på 1300-talet. Det var typiskt nog i ett program om vikten att slå vakt om europeiska kulturskatter. Inget sades om att tidigare hade hundratals serbiska helgedomar i Kosovo vandaliserats efter 1999.
EN SÖNDERBOMBAD ”SKURKSTAT”
En gång för ca 35 år sen var Tuff snälla medlöpare till ”skurkstaten” Nordkorea. En minister från Pyongyang hade kommit på besök mitt i sommaren. Lars Werner, Wide Svensson och andra värdar visste inte riktigt vad de skulle göra med den prominenta gästen. De bönade om att Tuff skulle fixa ett möte på Bollmora bibliotek. Det gjorde vi, och som tack fick vi sedan under några år böcker från Nordkorea. De var helt förfärliga i sin personkult. Handlade de inte om ”Our Beloved and Respected Leader, Comrade Prime Minister Kim il Sung”, så handlade de om hans mor eller någon annan släkting. Undra på att hans son numera styr landet.
På OBS-Kulturkvarten (SR 2004-03-24) i onsdags uppges att Nordkorea har åttaårig värnplikt för både kvinnor och män. Björn Kumm påminner om att Nordkorea fortfarande befinner sig i krig. Efter det förödande kriget 1950-53 har inget fredsavtal undertecknats. Kumm, som hänvisar till Koreaexperten Bruce Cummings’ bok ”North Korea, Another Country”, menar,
”att om folkrätten inte satt i nävs ände, så borde Nordkorea ha rätt att inkassera krigsskadestånd i miljard-dollarklassen efter den totala förödelse och de krigsförbrytelser som drabbade landet när det angreps av USA i oktober 1950”
Kumm syftar på de massiva terrorbombningar som USA utsatte Nordkorea för och som vi här i Radio Tuff skildrade i januari 2002 i krönikan ”Massmord på koreaner och japaner” [1]. Han säger bland annat:
”Efter två års krig hade 1952 i stort sett hela Nordkorea jämnats med marken. Överlevande befolkning levde i grottor och tunnlar....och i juni 1953 bombade amerikanskt flyg sönder stora bevattningsdammar i Nordkorea och tusentals nordkoreanska bönder sköljdes bort”
I Korea utprovade USA napalmbomber och efter kriget stationerades taktiska kärnvapen i Sydkorea.
-------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 969) 2004-03-28
I söndags uppgav jag att sjutton serb-ortodoxa kyrkor hade förstörts. Ända tills i fredag var det tyst om denna vandalisering. Då uppgavs i ”Vetandets värld” i Sveriges Radios P 1, att det i själva verket var tjugotvå kyrkor och kloster som raserades för en dryg vecka sen. Några av dem var byggda redan på 1300-talet. Det var typiskt nog i ett program om vikten att slå vakt om europeiska kulturskatter. Inget sades om att tidigare hade hundratals serbiska helgedomar i Kosovo vandaliserats efter 1999.
EN SÖNDERBOMBAD ”SKURKSTAT”
En gång för ca 35 år sen var Tuff snälla medlöpare till ”skurkstaten” Nordkorea. En minister från Pyongyang hade kommit på besök mitt i sommaren. Lars Werner, Wide Svensson och andra värdar visste inte riktigt vad de skulle göra med den prominenta gästen. De bönade om att Tuff skulle fixa ett möte på Bollmora bibliotek. Det gjorde vi, och som tack fick vi sedan under några år böcker från Nordkorea. De var helt förfärliga i sin personkult. Handlade de inte om ”Our Beloved and Respected Leader, Comrade Prime Minister Kim il Sung”, så handlade de om hans mor eller någon annan släkting. Undra på att hans son numera styr landet.
På OBS-Kulturkvarten (SR 2004-03-24) i onsdags uppges att Nordkorea har åttaårig värnplikt för både kvinnor och män. Björn Kumm påminner om att Nordkorea fortfarande befinner sig i krig. Efter det förödande kriget 1950-53 har inget fredsavtal undertecknats. Kumm, som hänvisar till Koreaexperten Bruce Cummings’ bok ”North Korea, Another Country”, menar,
”att om folkrätten inte satt i nävs ände, så borde Nordkorea ha rätt att inkassera krigsskadestånd i miljard-dollarklassen efter den totala förödelse och de krigsförbrytelser som drabbade landet när det angreps av USA i oktober 1950”
Kumm syftar på de massiva terrorbombningar som USA utsatte Nordkorea för och som vi här i Radio Tuff skildrade i januari 2002 i krönikan ”Massmord på koreaner och japaner” [1]. Han säger bland annat:
”Efter två års krig hade 1952 i stort sett hela Nordkorea jämnats med marken. Överlevande befolkning levde i grottor och tunnlar....och i juni 1953 bombade amerikanskt flyg sönder stora bevattningsdammar i Nordkorea och tusentals nordkoreanska bönder sköljdes bort”
I Korea utprovade USA napalmbomber och efter kriget stationerades taktiska kärnvapen i Sydkorea.
-------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 969) 2004-03-28
söndag, mars 21
UBÅTSHYSTERIN OCH DISSIDENTERNA
En måndagmorgon för femton år sen, när jag kom till jobbet i min skola fick jag höra av lärda kollegor:
”Radio Tuff är intressant, men varför måste du, Åke, vara så Moskvaanstucken?”
Det var efter en av de många gånger som jag på radion kritiskt granskat en av mediernas många och stort uppslagna larm om ryska ubåtar i våra vatten. Jag hade använt sunt förnuft och den källkritik jag yrkesmässigt hade lärt mig. I stället för att lyssna på sakargumenten föredrog de av medierna indoktrinerade (läs: lurade) att förmoda att jag av skumma politiska skäl avslöjade ubåtsmyterna. Utan varje jämförelse i övrigt hade Galileo Galilei samma problem. Katolska kyrkan utgick från att han av kätterska skäl ville komma åt kyrkan och ville inte förstå hans upptäckt.
För det militärmediala komplexet var de förmenta ubåtarna en gudasänd gåva. Tidningarna ökade sina upplagor och i opinionsundersökningarna fördubblades andelen av dem som ville öka de redan höga utgifterna för det militära försvaret
INGEMAR MYHRBERGS PIONJÄRINSATS
Med en viss frenesi tog vi i Radio Tuff upp alla ubåtsaffärerna. Redan i en av de första sändningarna 1985 intervjuades journalisten Ingemar Myhrberg. Han hade skrivit boken ”Ubåtsvalsen”, där han visade att de många stort uppslagna larmrapporterna var grovt osakliga. Han menade rentav att handläggningen av affärerna med det tvärsäkra utpekandet av Sovjetunionen var den största utrikespolitiska skandalen efter andra världskriget. Myhrberg fick faktiskt Svenska Freds’ speciella pris, kallat Eldh-Ekblads, för det här var innan detta pris mestadels gick till politiskt korrekta kändisar
Jag minns att han i Radio Tuff bland annat sa:
-- När jag upptäckte allt skoj bakom ubåtshistorierna, blev jag stressad, för jag nästan kände hur andra journalister flåsade mig i nacken. Men till min förvåning var jag ensam i spåret.
Nej, medierna, ”de hundra pravdorna” (Myhrberg), föredrog att i åratal fylla löpsedlarna med larmrapporter om hotfulla undervattensfenomen. Ibland var historierna så fantastiska att man nu efteråt inte förstår hur journalister med självaktning utan minsta källkritik kunde publicera dem och att även normalt förnuftiga människor kunde tro på dem. Men det piskades upp en hysteri, som ryckte med sig alltför många.
Tvivlarnas argument blev pip som överröstades av medialarmet. Här i Radio Tuff påpekade vi med en regelbundenhet gränsande till tjatighet orimligheterna i ubåtshistorierna. Fred Winters ”Ubåtsvalsen” blev signaturen för de otaliga motbilder vi presterade. Men när en skröna kunde avfärdas var nästa larm redan i full gång.
NÅGRA ANDRA DISSIDENTER
Tack och lov fanns det några dissidenter också bland publicisterna, till exempel Aftonbladets Gunnar Fredriksson och Dagens Nyheters Olle Alsén. Och det fanns till och med militärer som man kunde citera. Den brittiske amiralen och ubåtsexperten Ian McGeoch ställde ”periskopsjuka” som diagnos på Sverige och påpekade att man spionerar mycket bättre från en vanlig färja eller en segelbåt än från en ubåt. Den trestjärniga tyska Natogeneralen Franz Uhle Wettler kallade det ”förstapriset i idioti”. Så småningom tog också kommendör Karl Andersson bladet från munnen. Han var den förste svensk som 1981 gick ombord på den vid Gåsefjärden grundstötta sovjetiska ubåten U 137, själva grundbulten i ubåtsnojan. Han menade att det sannolikt rörde sig om en grov felnavigering, inte en avsiktlig kränkning.
Efter allt idogt sjunkbombande och ubåtsjagande kan väl också marinchefen Bengt Schubacks ord tolkas som tvivel:
”Frågan är hur ubåtarna plötsligt kan försvinna -- utan att lämna spår efter sig. Det är mycket mystiskt det hela”
1990-talet blev en tillnyktring. Samma medier som skrämde oss med hundratals braskande ubåtslarm, började nu förtjust påpeka, att det hade rört sig om minkar, pruttande strömmingar och andra ofarliga fenomen. Det innebar dock inte att avhånade och misstänkliggjorda dissidenter fick någon upprättelse. Under 1980-talet, då alltför många accepterade Reagans ord om Sovjetunionen som ondskans imperium, skrev Ingemar Myhrberg:
”De fåtaliga ubåtsdissidenterna har fått finna sig i beskyllningar om att gå främmande makt tillhanda, vilket fått de flesta att skrämda dra sig undan”
Eller som Gunnar Fredriksson uttryckte det i boken ”Ubåtsfrågan” (Verdandi 1999):
”Det är inget fel att vara antisovjetisk -- om det inte bara leder till att man tappar förståndet”
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 968) 2004-03-21. Uppläsare av citat: Monica Schelin
”Radio Tuff är intressant, men varför måste du, Åke, vara så Moskvaanstucken?”
Det var efter en av de många gånger som jag på radion kritiskt granskat en av mediernas många och stort uppslagna larm om ryska ubåtar i våra vatten. Jag hade använt sunt förnuft och den källkritik jag yrkesmässigt hade lärt mig. I stället för att lyssna på sakargumenten föredrog de av medierna indoktrinerade (läs: lurade) att förmoda att jag av skumma politiska skäl avslöjade ubåtsmyterna. Utan varje jämförelse i övrigt hade Galileo Galilei samma problem. Katolska kyrkan utgick från att han av kätterska skäl ville komma åt kyrkan och ville inte förstå hans upptäckt.
För det militärmediala komplexet var de förmenta ubåtarna en gudasänd gåva. Tidningarna ökade sina upplagor och i opinionsundersökningarna fördubblades andelen av dem som ville öka de redan höga utgifterna för det militära försvaret
INGEMAR MYHRBERGS PIONJÄRINSATS
Med en viss frenesi tog vi i Radio Tuff upp alla ubåtsaffärerna. Redan i en av de första sändningarna 1985 intervjuades journalisten Ingemar Myhrberg. Han hade skrivit boken ”Ubåtsvalsen”, där han visade att de många stort uppslagna larmrapporterna var grovt osakliga. Han menade rentav att handläggningen av affärerna med det tvärsäkra utpekandet av Sovjetunionen var den största utrikespolitiska skandalen efter andra världskriget. Myhrberg fick faktiskt Svenska Freds’ speciella pris, kallat Eldh-Ekblads, för det här var innan detta pris mestadels gick till politiskt korrekta kändisar
Jag minns att han i Radio Tuff bland annat sa:
-- När jag upptäckte allt skoj bakom ubåtshistorierna, blev jag stressad, för jag nästan kände hur andra journalister flåsade mig i nacken. Men till min förvåning var jag ensam i spåret.
Nej, medierna, ”de hundra pravdorna” (Myhrberg), föredrog att i åratal fylla löpsedlarna med larmrapporter om hotfulla undervattensfenomen. Ibland var historierna så fantastiska att man nu efteråt inte förstår hur journalister med självaktning utan minsta källkritik kunde publicera dem och att även normalt förnuftiga människor kunde tro på dem. Men det piskades upp en hysteri, som ryckte med sig alltför många.
Tvivlarnas argument blev pip som överröstades av medialarmet. Här i Radio Tuff påpekade vi med en regelbundenhet gränsande till tjatighet orimligheterna i ubåtshistorierna. Fred Winters ”Ubåtsvalsen” blev signaturen för de otaliga motbilder vi presterade. Men när en skröna kunde avfärdas var nästa larm redan i full gång.
NÅGRA ANDRA DISSIDENTER
Tack och lov fanns det några dissidenter också bland publicisterna, till exempel Aftonbladets Gunnar Fredriksson och Dagens Nyheters Olle Alsén. Och det fanns till och med militärer som man kunde citera. Den brittiske amiralen och ubåtsexperten Ian McGeoch ställde ”periskopsjuka” som diagnos på Sverige och påpekade att man spionerar mycket bättre från en vanlig färja eller en segelbåt än från en ubåt. Den trestjärniga tyska Natogeneralen Franz Uhle Wettler kallade det ”förstapriset i idioti”. Så småningom tog också kommendör Karl Andersson bladet från munnen. Han var den förste svensk som 1981 gick ombord på den vid Gåsefjärden grundstötta sovjetiska ubåten U 137, själva grundbulten i ubåtsnojan. Han menade att det sannolikt rörde sig om en grov felnavigering, inte en avsiktlig kränkning.
Efter allt idogt sjunkbombande och ubåtsjagande kan väl också marinchefen Bengt Schubacks ord tolkas som tvivel:
”Frågan är hur ubåtarna plötsligt kan försvinna -- utan att lämna spår efter sig. Det är mycket mystiskt det hela”
1990-talet blev en tillnyktring. Samma medier som skrämde oss med hundratals braskande ubåtslarm, började nu förtjust påpeka, att det hade rört sig om minkar, pruttande strömmingar och andra ofarliga fenomen. Det innebar dock inte att avhånade och misstänkliggjorda dissidenter fick någon upprättelse. Under 1980-talet, då alltför många accepterade Reagans ord om Sovjetunionen som ondskans imperium, skrev Ingemar Myhrberg:
”De fåtaliga ubåtsdissidenterna har fått finna sig i beskyllningar om att gå främmande makt tillhanda, vilket fått de flesta att skrämda dra sig undan”
Eller som Gunnar Fredriksson uttryckte det i boken ”Ubåtsfrågan” (Verdandi 1999):
”Det är inget fel att vara antisovjetisk -- om det inte bara leder till att man tappar förståndet”
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 968) 2004-03-21. Uppläsare av citat: Monica Schelin
söndag, mars 14
DESERTÖRER OCH "BRUNVÄNSTER" NU OCH DÅ
Häromveckan rapporterade Radio Tuffs man i San Francisco, Bengt Svensson, om menige Hinzman, som med sin familj stuckit till Kanada och begärt flyktingstatus. Han hade varit amerikansk soldat i Afghanistan men ville inte vara med i anfallskriget mot Irak. Han hoppade av och blev AWOL (Absent WithOut Leave), frånvarande utan lov.
I Tuffs verksamhetsberättalse för år 1968 står ett par rader som är ett under av korthet:
”Ett 30-tal amerikanska Vietnamkrigsvägrare har fått mer eller mindre tillfällig bostad hos olika Tuff-medlemmar. Flera har också fått hjälp av kuratorisk karaktär”
Bakom denna ordknapphet dolde sig ett mycket omfattande frivilligt arbete. Det började de sista dagarna av år 1967. Då hämtades –i en Renault 4 L!— ”The Intrepid Four” från Arlanda till Tyresö. Denna kvartett var alla i 20-årsåldern: Richard D Bailey, Craig Anderson, John Barilla och Mike Lindner. De hade tjänstgjort på hangarkryssaren The Intrepid (den oförskräckta), varifrån amerikanskt flyg skickades i raider mot Vietnam. Vid en permission i Japan hoppade de av och togs om hand av fredsorganistaionen Beheiren, som smugglade ut dem till Sovjetunionen. Där var de hösten 1967 –under 50-årsjubiléet av revolutionen—och utnyttjades i propagandan mot Vietnamkriget.
Faktum var att vi nästan åkte i skytteltrafik till Arlanda och hämtade desertörer. I dag undrar jag hur vi orkade. Vi som använde våra bilar för turer till Arlanda fick inte ens bensinpengar. De många som hade unga amerikaner boende hos sig gjorde det helt utan ersättning.
KRITIK FRÅN HÖGER OCH VÄNSTER
Både från högern och från yttersta vänstern fick Tuff mycken kritik. Från höger kom det hotelsebrev om att vi hyste landsförrädare och att straffet skulle komma. Adjunkten vid Forellskolan, Sofie Wenander, fick byta skola efter att ha tagit med en desertör på lektioner.
Från vänster fokuserade kritiken på att vi också ägnade de unga amerikanerna social omsorg i stället för att helt och fullt utnyttja dem politiskt i det revolutionära arbete dessa grupper ville bedriva. Men en del av desertörerna hade lärt sig knarka i Vietnam, andra hade traumatiska upplevelser från kriget.
Bakom motsättningen låg konflikten mellan Sovjetunionen och Kina. Tuff samarbetade med Svenska kommittén för Vietnam. Den hade vid denna tid Gunnar Myrdal som ordförande och bestod av många organisationer, socialdemokratiska, kommunistiska och så småningom också delar av mittenpartierna. Kommittén samarbetade med det Moskvadominerade Världsfredsrådet och var värd för Stockholmskonferenserna om Vietnam, vilkas ordförande var Bertil Svahnström. Han hade varit initiativtagare till Kampanjen mot atomvapen i slutet av 1950-talet, var vice ordförande i Svenska Freds och redaktör för tidningen Freden, föregångare till Pax.
BERTIL SVAHNSTRÖM FÖRTALAD FREDSAKTIVIST
För både de USA-trogna och för de maoistiska grupperna blev Bertil Svahnström skottavlan för angreppen. Ibland sammanföll de båda riktningarnas kritik, till exempel i filmen US Deserter. Den framställde oss som reaktionära töntar. Sannolikt lurades filmmakarna av en svenskspråkig amerikan, som inte var desertör men som talade i deras namn. Vi var övertygade att han arbetade åt en skicklig och mäktig säkerhetstjänst, så duktig var han i sitt arbete att splittra och förtala.
Värst åtgången blev Svahnström. Han var journalistveteran, hade under andra världskriget jobbat som utrikeskorrespondent för Stockholms-Tidningen och Svenska Dagbladet. Nu spreds tyskvänliga citat, som han uppgavs ha skrivit under kriget, och som påstods visa att han hade varit nazianstucken. Jag visste, att han två gånger blivit utvisad ur Tyskland, så jag gjorde mig mödan att kolla citaten. I två artiklar på Aftonbladets kultursida kunde jag sedan visa att det rörde sig om fiffigt citatfusk. (Dessa artiklar togs sedan med i ”Solidaritet. Antifascistisk årsbok 1969-70”)
De komprometterande citaten hade visserligen förekommit i Svahnströms rapportering från Tyskland men det hade inte varit hans egna ord utan tyska uttalanden. I förtalet av honom hade man tagit bort uttryck som ”uppges det i Berlin” och ”säger en talesman för det tyska högkvarteret”. Därmed gavs det falska intrycket, att det var hans egna åsikter.
Efter andra världskriget fick Bertil Svahnström franska Hederslegionen. Av Sovjetunionen mottog han sedan för sitt Vietnamarbete Leninpriset. Han dog i Paris 1972, helt stilenligt under en Vietnamkonferens.
I dag börjar unga amerikaner att desertera igen. Och med DN:s Maciej Zaremba i spetsen har man nu börjat avfärda dissidenter med spottloskor som ”brunvänster” och ”antisemiter”. Men vi kommer nog att stå ut den här gången också.
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 967) 2004-03-14
I Tuffs verksamhetsberättalse för år 1968 står ett par rader som är ett under av korthet:
”Ett 30-tal amerikanska Vietnamkrigsvägrare har fått mer eller mindre tillfällig bostad hos olika Tuff-medlemmar. Flera har också fått hjälp av kuratorisk karaktär”
Bakom denna ordknapphet dolde sig ett mycket omfattande frivilligt arbete. Det började de sista dagarna av år 1967. Då hämtades –i en Renault 4 L!— ”The Intrepid Four” från Arlanda till Tyresö. Denna kvartett var alla i 20-årsåldern: Richard D Bailey, Craig Anderson, John Barilla och Mike Lindner. De hade tjänstgjort på hangarkryssaren The Intrepid (den oförskräckta), varifrån amerikanskt flyg skickades i raider mot Vietnam. Vid en permission i Japan hoppade de av och togs om hand av fredsorganistaionen Beheiren, som smugglade ut dem till Sovjetunionen. Där var de hösten 1967 –under 50-årsjubiléet av revolutionen—och utnyttjades i propagandan mot Vietnamkriget.
Faktum var att vi nästan åkte i skytteltrafik till Arlanda och hämtade desertörer. I dag undrar jag hur vi orkade. Vi som använde våra bilar för turer till Arlanda fick inte ens bensinpengar. De många som hade unga amerikaner boende hos sig gjorde det helt utan ersättning.
KRITIK FRÅN HÖGER OCH VÄNSTER
Både från högern och från yttersta vänstern fick Tuff mycken kritik. Från höger kom det hotelsebrev om att vi hyste landsförrädare och att straffet skulle komma. Adjunkten vid Forellskolan, Sofie Wenander, fick byta skola efter att ha tagit med en desertör på lektioner.
Från vänster fokuserade kritiken på att vi också ägnade de unga amerikanerna social omsorg i stället för att helt och fullt utnyttja dem politiskt i det revolutionära arbete dessa grupper ville bedriva. Men en del av desertörerna hade lärt sig knarka i Vietnam, andra hade traumatiska upplevelser från kriget.
Bakom motsättningen låg konflikten mellan Sovjetunionen och Kina. Tuff samarbetade med Svenska kommittén för Vietnam. Den hade vid denna tid Gunnar Myrdal som ordförande och bestod av många organisationer, socialdemokratiska, kommunistiska och så småningom också delar av mittenpartierna. Kommittén samarbetade med det Moskvadominerade Världsfredsrådet och var värd för Stockholmskonferenserna om Vietnam, vilkas ordförande var Bertil Svahnström. Han hade varit initiativtagare till Kampanjen mot atomvapen i slutet av 1950-talet, var vice ordförande i Svenska Freds och redaktör för tidningen Freden, föregångare till Pax.
BERTIL SVAHNSTRÖM FÖRTALAD FREDSAKTIVIST
För både de USA-trogna och för de maoistiska grupperna blev Bertil Svahnström skottavlan för angreppen. Ibland sammanföll de båda riktningarnas kritik, till exempel i filmen US Deserter. Den framställde oss som reaktionära töntar. Sannolikt lurades filmmakarna av en svenskspråkig amerikan, som inte var desertör men som talade i deras namn. Vi var övertygade att han arbetade åt en skicklig och mäktig säkerhetstjänst, så duktig var han i sitt arbete att splittra och förtala.
Värst åtgången blev Svahnström. Han var journalistveteran, hade under andra världskriget jobbat som utrikeskorrespondent för Stockholms-Tidningen och Svenska Dagbladet. Nu spreds tyskvänliga citat, som han uppgavs ha skrivit under kriget, och som påstods visa att han hade varit nazianstucken. Jag visste, att han två gånger blivit utvisad ur Tyskland, så jag gjorde mig mödan att kolla citaten. I två artiklar på Aftonbladets kultursida kunde jag sedan visa att det rörde sig om fiffigt citatfusk. (Dessa artiklar togs sedan med i ”Solidaritet. Antifascistisk årsbok 1969-70”)
De komprometterande citaten hade visserligen förekommit i Svahnströms rapportering från Tyskland men det hade inte varit hans egna ord utan tyska uttalanden. I förtalet av honom hade man tagit bort uttryck som ”uppges det i Berlin” och ”säger en talesman för det tyska högkvarteret”. Därmed gavs det falska intrycket, att det var hans egna åsikter.
Efter andra världskriget fick Bertil Svahnström franska Hederslegionen. Av Sovjetunionen mottog han sedan för sitt Vietnamarbete Leninpriset. Han dog i Paris 1972, helt stilenligt under en Vietnamkonferens.
I dag börjar unga amerikaner att desertera igen. Och med DN:s Maciej Zaremba i spetsen har man nu börjat avfärda dissidenter med spottloskor som ”brunvänster” och ”antisemiter”. Men vi kommer nog att stå ut den här gången också.
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 967) 2004-03-14
söndag, mars 7
”JÄVLA MELLANTING AV JEHOVAS VITTNE OCH FAN VET VAD”
För många år sen satt jag i fängelse. Faktum var att jag var någon slags politisk fånge i det annars så demokratiska Sverige. Jag hade som värnpliktig sergeant vägrat min andra repmånad.
Fanjunkaren uppe på I 21 i Sollefteå stirrade förvånat på mig, när jag meddelade att jag inte ville ställa upp längre:
”Här är en kille som är nåt slags jävla mellanting av Jehovas vittne och fan vet vad”, rapporterade han till sin överordnade.
Ja, det var främst Jehovas vittnen som vägrade på den tiden och jag lär ha varit den enda som av icke-religiösa skäl hamnade i fängelse det året. Det skulle ganska snart ändra sig. Något decennium senare, på 1970-talet, skulle antalet politiska eller etiska fängelsedömda värnpliktsvägrare uppgå till cirka tusen om året. Ungefär hälften av dem dömdes, trots att de begärt den vapenfria tjänst som var betydligt längre än den för meniga värnpliktiga. Det gick så långt att västtyska Amnestygrupper adopterade svenska vägrare som sina samvetsfångar.
VARFÖR VÄGRA
Efteråt har jag förklarat min vägran med de då aktuella planerna på svensk kärn-vapenupprustning. Jag ville inte tillhöra ett system som så hett önskade dessa terrorvapen. Snacka om ”Förintelsen” –men ingen arrangör av tjusiga förintelse-konferenser har funnit det opportunt att ta upp detta hot. Det är ju trots allt bara ”goda” stater, andra världskrigets segrare och några till, som har kärnvapen.
Bidragande för mitt beslut var också mina historiska studier. När jag var trettonårig landsstormspojke och som ”Törnelljugend” (general Törnell var svensk ÖB) krälade omkring i snön vid Höga kusten med karbin, modell 1884, var jag en liten rättrogen militarist. Trodde att jag med mitt unga hjältemod kunde försvara mor och lillasyster från ondsinta inkräktare. Men så småningom lärde jag mig att i moderna krig var det främst kvinnor, barn och andra civila som dödades av de förmenta hjältarna.
Själva militärtjänsten påverkade mig också. Visserligen var jag duktig stridis i ett elitkompani, men att lära sig att på order döda andra människor så effektivt fick mig att tänka till. Jag började ana att de killar jag förbereddes att döda också var utkommenderade och lika hyggliga som mina lumparkompisar.
EN MÅNADS FÄNGELSE INGET MARTYRSKAP
Så här på gamla dar känns det enbart trevligt att ha varit fängelsekund. Inte heller kände jag mig som martyr under den soliga sommarmånad jag tillbringade på Bogesunds fångvårdsanstalt. Om jag ska vara riktigt ärlig var det betydligt bekvämare än när jag som 22-årig plutonchef hade ansvaret för ett 40-tal repgubbar på kall och slitsam vintermanöver i Norrland. Vi arbetade visserligen som timmerbärande kulis i skogarna kring Bogesund, men tempot var inte stressigt och jag var ung och idrottstränad.
Plitarna trodde i början, att jag var Jehovas vittne trots att jag svor och rökte de cigaretter som min 16-åriga syster smugglade in i sina vida kjolar, då högsta mode bland unga damer. Det var först när vi fångjävlar mötte Täbypolisen i fotboll som de började förstå att jag inte var så from. Jag härjade över hela planen, oerhört laddad och motiverad. Året innan hade jag blivit utsedd till ”Rågsveds bästa fotbollsspelare”, men fråga mig inte i vilken division Rågsved spelade på den tiden, för då försvinner det mesta av glansen. Men vad var det inte Caesar som sa: ”Hellre den förste i denna håla än den andre i Hammarby” eller nåt i den stilen.
Nej, månaden på Bogesund var en ganska mysig tid, låt vara i ofrihet. De flesta fångarna var rattfyllon och jag lärde mig mycket om olaga bilkörning. En av mina rums- eller cellkompisar var norrman och journalist på Stockholms-Tidningen. Han hade haft uppåt tre promille i blodet, när han lekte Formel Ett på S:t Eriksgatan och dundrade förbi en polisbil. En annan hade haft väldig otur. Han körde vägvält och då är det ju svårt att vingla eller köra för fort. Men när han efter jobbet försökte ta sig ner från den höga sittbrunnen uppförde han sig så märkligt att en polis lade märke till honom och kunde konstatera att han var aspackad.
Några av medfångarna var ungdomsbrottslingar som inför frigivningen skulle få vara tillsammans med oss vanliga Svenssons för att sedan bättre platsa i samhället där utanför. Två av dem kallades Svinis 1 och Svinis 2. De hade hand om grisarna, fick sju kronor om dagen mot ynka tre kronor för oss andra. De hade också privilegiet att ha egna rum/celler. De luktade ju så förbannat, att ingen annan skulle uthärda att vistas hos dem. Och så fanns där den snälle, gamle ”köksbögen”. Han hade tafsat på pojkar och på Bogesund satt han nu i bastun och tittade trånsjukt på oss andra.
DEN TIDENS FÖRDOMAR
Det fanns medfångar som tyckte att jag var en konstig typ som vägrat militärtjänsten. De befarade att jag var Moskvalakej och inte ville slåss mot Sovjetunionen, som då utmålades som det stora hotet mot Sverige. Något år senare hade jag i vapenfri tjänst som rumskompisar två unga pingstvänner. De tyckte också att jag var en kuf. De hade vapenvägrat –utan att dock hamna i fängelse -- och ansåg att jag som ickefrälst borde vara beredd att ta livet av min nästa i försvaret av det kristna Sverige.
I Dagens Nyheter med Herbert Tingsten i spetsen hade ledarsidan ena dagen rubriken ”Moskva och pacifisterna” nästa dag ”Pacifisterna och Moskva”. Den unge Tingstenlärjungen Per Ahlmark höll på att grundlägga sin politiska karriär, inte minst genom att agitera för svenska atombomber.
Att säga att man var vapenvägrare innebar att man genast utsattes för misstanken om att vara kommunistanstucken. Det var en otäck stämpel för en partipolitiskt obunden ung man som jag. Bara några år tidigare hade ungrarnas strävan till större frihet från Moskva kvävts i blod av sovjetiska stridsvagnar. Jag minns att jag för att inte provocera mina kollegor på jobbet hade det minsta av alla fredsmärken på kavajslaget. Och när jag jobbade åt Reso vid en världsfredskonferens i Stockholm hade jag det brutna geväret på mig. De flesta delegater var från olika kommunistpartier och flera av dem fnyste, när de fick syn på mitt lilla märke. För dessa revolutionärer var pacifism en borgerlig åkomma.
SLÄKTINGARNAS REAKTION
Det kändes alltså lite ensamt. Men jag stöddes fint av min dåvarande fru, Sofie Wenander. Andra anhöriga accepeterade mitt handlande, även om de tyckte att det var lika ovanligt som otrevligt att en släkting dömts till fängelse. Visserligen höll min mamma alltid starkt på mig, men hon hade estetiska synpunkter på mitt adjö till militärlivet:
”Oh Åke, du som var så snygg i din sergeantuniform”!
Och en morbror tyckte nog att jag vansläktats en smula:
”Men Åke tillhör ju en gammal skyttesläkt.”
Ändå hade just denna morbror hört en del skjutande, till exempel när han som demonstrant i Ådalen 1931 upplevde, hur svensk militär från mitt blivande regemente sköt ihjäl fem människor. Om denna tragedi skrev Erik Blomberg:
”Här vilar en svensk arbetare,
vapenlös, värnlös,
arkebuserad av okända kulor.
Brottet var hunger
Glöm honom aldrig!”
Staten höll efter vapenvägrare på min tid. Sommaren efter min fängelsevistelse fick jag som vapenfri gräva diken i 40 dagar på Stora Skuggan och sommaren därpå blev det 40 dagar på sågverk utanför Uppsala. I 50-årsåldern blev jag sedan två gånger inkallad till några veckor i civilförsvaret på Rosersberg. Det var då jag smärtsamt insåg att det hade varit oändligt mycket lättare att en gång lära sig döda människor än att rädda livet på dem.
VAPENVÄGRAN BETYDER INTE ENGAGEMANG
När jag genom min vapenvägran ändå avvikit från det konventionella började jag aktivt i fredsrörelsen. Det har jag inte ångrat, för jag tycker fortfarande att den i de många krigens och kärnvapnens tid ägnar sig åt mänsklighetens viktigaste fråga.
Långt ifrån alla vapenvägrare har varit aktiva eller ens betalat medlemsavgift i en fredsorganisation. Några gånger har jag skrivit kritiskt om dem som av alltför egotrippade skäl vägrat och sen struntat blankt i att på minsta sätt engagera sig. Jag har fått svar på tal av kränkta unga vägrare. På min toalettvägg hänger två pressklipp, båda illustrerade med kor. Det ena har rubriken: ”Åke, du är ett nöt!”, det andra ”Åke Sandin, en kossa?”. Det är egentligen smickrande att till och med i skälleinlagor bli liknad vid en så nyttig och sympatisk varelse.
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 966) 2004-03-07
Fanjunkaren uppe på I 21 i Sollefteå stirrade förvånat på mig, när jag meddelade att jag inte ville ställa upp längre:
”Här är en kille som är nåt slags jävla mellanting av Jehovas vittne och fan vet vad”, rapporterade han till sin överordnade.
Ja, det var främst Jehovas vittnen som vägrade på den tiden och jag lär ha varit den enda som av icke-religiösa skäl hamnade i fängelse det året. Det skulle ganska snart ändra sig. Något decennium senare, på 1970-talet, skulle antalet politiska eller etiska fängelsedömda värnpliktsvägrare uppgå till cirka tusen om året. Ungefär hälften av dem dömdes, trots att de begärt den vapenfria tjänst som var betydligt längre än den för meniga värnpliktiga. Det gick så långt att västtyska Amnestygrupper adopterade svenska vägrare som sina samvetsfångar.
VARFÖR VÄGRA
Efteråt har jag förklarat min vägran med de då aktuella planerna på svensk kärn-vapenupprustning. Jag ville inte tillhöra ett system som så hett önskade dessa terrorvapen. Snacka om ”Förintelsen” –men ingen arrangör av tjusiga förintelse-konferenser har funnit det opportunt att ta upp detta hot. Det är ju trots allt bara ”goda” stater, andra världskrigets segrare och några till, som har kärnvapen.
Bidragande för mitt beslut var också mina historiska studier. När jag var trettonårig landsstormspojke och som ”Törnelljugend” (general Törnell var svensk ÖB) krälade omkring i snön vid Höga kusten med karbin, modell 1884, var jag en liten rättrogen militarist. Trodde att jag med mitt unga hjältemod kunde försvara mor och lillasyster från ondsinta inkräktare. Men så småningom lärde jag mig att i moderna krig var det främst kvinnor, barn och andra civila som dödades av de förmenta hjältarna.
Själva militärtjänsten påverkade mig också. Visserligen var jag duktig stridis i ett elitkompani, men att lära sig att på order döda andra människor så effektivt fick mig att tänka till. Jag började ana att de killar jag förbereddes att döda också var utkommenderade och lika hyggliga som mina lumparkompisar.
EN MÅNADS FÄNGELSE INGET MARTYRSKAP
Så här på gamla dar känns det enbart trevligt att ha varit fängelsekund. Inte heller kände jag mig som martyr under den soliga sommarmånad jag tillbringade på Bogesunds fångvårdsanstalt. Om jag ska vara riktigt ärlig var det betydligt bekvämare än när jag som 22-årig plutonchef hade ansvaret för ett 40-tal repgubbar på kall och slitsam vintermanöver i Norrland. Vi arbetade visserligen som timmerbärande kulis i skogarna kring Bogesund, men tempot var inte stressigt och jag var ung och idrottstränad.
Plitarna trodde i början, att jag var Jehovas vittne trots att jag svor och rökte de cigaretter som min 16-åriga syster smugglade in i sina vida kjolar, då högsta mode bland unga damer. Det var först när vi fångjävlar mötte Täbypolisen i fotboll som de började förstå att jag inte var så from. Jag härjade över hela planen, oerhört laddad och motiverad. Året innan hade jag blivit utsedd till ”Rågsveds bästa fotbollsspelare”, men fråga mig inte i vilken division Rågsved spelade på den tiden, för då försvinner det mesta av glansen. Men vad var det inte Caesar som sa: ”Hellre den förste i denna håla än den andre i Hammarby” eller nåt i den stilen.
Nej, månaden på Bogesund var en ganska mysig tid, låt vara i ofrihet. De flesta fångarna var rattfyllon och jag lärde mig mycket om olaga bilkörning. En av mina rums- eller cellkompisar var norrman och journalist på Stockholms-Tidningen. Han hade haft uppåt tre promille i blodet, när han lekte Formel Ett på S:t Eriksgatan och dundrade förbi en polisbil. En annan hade haft väldig otur. Han körde vägvält och då är det ju svårt att vingla eller köra för fort. Men när han efter jobbet försökte ta sig ner från den höga sittbrunnen uppförde han sig så märkligt att en polis lade märke till honom och kunde konstatera att han var aspackad.
Några av medfångarna var ungdomsbrottslingar som inför frigivningen skulle få vara tillsammans med oss vanliga Svenssons för att sedan bättre platsa i samhället där utanför. Två av dem kallades Svinis 1 och Svinis 2. De hade hand om grisarna, fick sju kronor om dagen mot ynka tre kronor för oss andra. De hade också privilegiet att ha egna rum/celler. De luktade ju så förbannat, att ingen annan skulle uthärda att vistas hos dem. Och så fanns där den snälle, gamle ”köksbögen”. Han hade tafsat på pojkar och på Bogesund satt han nu i bastun och tittade trånsjukt på oss andra.
DEN TIDENS FÖRDOMAR
Det fanns medfångar som tyckte att jag var en konstig typ som vägrat militärtjänsten. De befarade att jag var Moskvalakej och inte ville slåss mot Sovjetunionen, som då utmålades som det stora hotet mot Sverige. Något år senare hade jag i vapenfri tjänst som rumskompisar två unga pingstvänner. De tyckte också att jag var en kuf. De hade vapenvägrat –utan att dock hamna i fängelse -- och ansåg att jag som ickefrälst borde vara beredd att ta livet av min nästa i försvaret av det kristna Sverige.
I Dagens Nyheter med Herbert Tingsten i spetsen hade ledarsidan ena dagen rubriken ”Moskva och pacifisterna” nästa dag ”Pacifisterna och Moskva”. Den unge Tingstenlärjungen Per Ahlmark höll på att grundlägga sin politiska karriär, inte minst genom att agitera för svenska atombomber.
Att säga att man var vapenvägrare innebar att man genast utsattes för misstanken om att vara kommunistanstucken. Det var en otäck stämpel för en partipolitiskt obunden ung man som jag. Bara några år tidigare hade ungrarnas strävan till större frihet från Moskva kvävts i blod av sovjetiska stridsvagnar. Jag minns att jag för att inte provocera mina kollegor på jobbet hade det minsta av alla fredsmärken på kavajslaget. Och när jag jobbade åt Reso vid en världsfredskonferens i Stockholm hade jag det brutna geväret på mig. De flesta delegater var från olika kommunistpartier och flera av dem fnyste, när de fick syn på mitt lilla märke. För dessa revolutionärer var pacifism en borgerlig åkomma.
SLÄKTINGARNAS REAKTION
Det kändes alltså lite ensamt. Men jag stöddes fint av min dåvarande fru, Sofie Wenander. Andra anhöriga accepeterade mitt handlande, även om de tyckte att det var lika ovanligt som otrevligt att en släkting dömts till fängelse. Visserligen höll min mamma alltid starkt på mig, men hon hade estetiska synpunkter på mitt adjö till militärlivet:
”Oh Åke, du som var så snygg i din sergeantuniform”!
Och en morbror tyckte nog att jag vansläktats en smula:
”Men Åke tillhör ju en gammal skyttesläkt.”
Ändå hade just denna morbror hört en del skjutande, till exempel när han som demonstrant i Ådalen 1931 upplevde, hur svensk militär från mitt blivande regemente sköt ihjäl fem människor. Om denna tragedi skrev Erik Blomberg:
”Här vilar en svensk arbetare,
vapenlös, värnlös,
arkebuserad av okända kulor.
Brottet var hunger
Glöm honom aldrig!”
Staten höll efter vapenvägrare på min tid. Sommaren efter min fängelsevistelse fick jag som vapenfri gräva diken i 40 dagar på Stora Skuggan och sommaren därpå blev det 40 dagar på sågverk utanför Uppsala. I 50-årsåldern blev jag sedan två gånger inkallad till några veckor i civilförsvaret på Rosersberg. Det var då jag smärtsamt insåg att det hade varit oändligt mycket lättare att en gång lära sig döda människor än att rädda livet på dem.
VAPENVÄGRAN BETYDER INTE ENGAGEMANG
När jag genom min vapenvägran ändå avvikit från det konventionella började jag aktivt i fredsrörelsen. Det har jag inte ångrat, för jag tycker fortfarande att den i de många krigens och kärnvapnens tid ägnar sig åt mänsklighetens viktigaste fråga.
Långt ifrån alla vapenvägrare har varit aktiva eller ens betalat medlemsavgift i en fredsorganisation. Några gånger har jag skrivit kritiskt om dem som av alltför egotrippade skäl vägrat och sen struntat blankt i att på minsta sätt engagera sig. Jag har fått svar på tal av kränkta unga vägrare. På min toalettvägg hänger två pressklipp, båda illustrerade med kor. Det ena har rubriken: ”Åke, du är ett nöt!”, det andra ”Åke Sandin, en kossa?”. Det är egentligen smickrande att till och med i skälleinlagor bli liknad vid en så nyttig och sympatisk varelse.
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 966) 2004-03-07
söndag, februari 15
HUR FÖRFÄRLIG ÄR SULTANEN AV BRUNEI?
Äntligen har vi fått lära oss lite om Brunei på Borneo, ett land med ungefär lika många människor som Göteborg. Och denna folkbildning kan vi tacka vår monarki för. Alltså skäms jag lite för att jag en och annan gång har utropat: ”Kungen har gjort bort sig igen – leve republiken!”
Det är inte nog med att den där sultanen i Brunei lär ha ett harem. Så avundsjuk man blir—fast egentligen är jag i min ålder tacksam över att inte ha det. Han lär också vara rik som ett troll, kanske rentav lika förmögen som Wallenbergs, Bonniers, Stenbäcks med flera, i varje fall rikare än alla de där bonus- och fallskärms-parasiterna som det tycks bli allt flera av.
Sultanen är en hejare till handskakare, har vi fått lära oss. För övrigt är han en riktigt läskig typ. Det där sa jag bara i min iver att vara trendriktig, för egentligen förstår jag inte, varför han är så mycket värre än andra härskare.
HUR FÖRFÄRLIG ÄR DEN DÄR SULTANEN?
Men kanske har sultanen av Brunei kärnvapen och andra massförstörelsevapen? Inte borde väl en kung från den fredliga demokratin Sverige besöka såna figurer. Det gör han väl aldrig heller-- eller….? Inte har väl sultanen de senaste åren utan godkännande från FN gång på gång krigiskt angripit andra stater? Då borde han ju ställas inför rätta och kanske avrättas för ”brott mot freden”. 1946 hängdes i Nürnberg utrikesminister Joachim von Ribbentrop just för detta brott.
Sultanen av Brunei tycks ha en väldig koll på sina undersåtar. Kanske är dessa rentav så lättrogna och han själv så förljugen, att han kan inbilla dem att stater han ogillar hotar Brunei med kärnvapen och andra läskigheter?
Eller släpper han inte krigsfångar omedelbart efter det att kriget har avslutats? Bryter han kanske mot denna regel i Genevekonvetionen genom att i åratal isolera fångarna på någon närbelägen ö?
Kanske struntar sultanen i rättvisan genom att motsätta sig den internationella brottsdomstolen ICC? Eller skiter i miljön genom att vägra skriva på Kyotoavtalet?
I Brunei finns inte bara muslimer utan också kristna och kineser. Kanske har sultanen låtit bulldozers jämna husen i kineskvarteren med marken? Kanske har han byggt murar runt de kristna kvarteren? Men inga uppgifter om detta har medierna lämnat.
RELIGIONER SOM KAMOUFLAGE FÖR VERKLIGA PROBLEM
Monarkin är i dag Sveriges flagranta rest av ett kastväsende För några generationer sen delade vi in folk i fyra stånd: adel, präster, borgare och bönder plus alla dem som var så lågt stående att de inte ens räknades.
I Indien finns ännu kastmotsättningar, låt vara att de minskat på sistone. På 1970-talet, när jag började besöka landet, förekom det ännu att de kastlösas kvarter i en och annan by stormades och brändes av kasthinduer. De religiösa motsättningarna fanns redan då med blodiga upplopp hinduer contra muslimer. I dag har spänningen mellan de religiösa grupperna ökat. Ironiskt nog har inte minst Gandhis hemstat Gujarat drabbats av massmord med religiösa förtecken, senast under 2002. Gujarat är också den delstat där alla de omfattande Tuff-projekten finns.
Vid filmfestivalen i Berlin i veckan visades indiern Rakesh Sharmas fyra timmar långa film ”Final Solution”. Den hade förbjudits för visning i Bombay, för den består av intervjuer med överlevande och vittnen om massakrerna i Gujarat 2002. Både muslimer och hinduer kommer till tals. Man får också höra det regerande partiets BJP:s propaganda. Den hetsar mot den muslimska minoriteten och avfärdar Gandhis icke-våldsmetoder som farligt promuslimska. När jag intervjuade en gammal indisk radikal för Tyresöradion sammanfattade han läget så här:
-- I dag styrs Gandhis hemstat av hans mördare.
Självfallet eldas de hinduiska extremisterna av lika extrema muslimer som här och var utför terrordåd. Det är en otäck ond cirkel, en våldsspiral. Tuffs partner, gandhianen Bhikhu Vyas, brukar suckande säga, att de här religiösa passionerna bara är ett medel för de styrande att avleda människors uppmärksamhet från de verkliga problemen: fattigdom, analfabetism, vattenbrist, undernäring etc.
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 963) 2004-02-15
Det är inte nog med att den där sultanen i Brunei lär ha ett harem. Så avundsjuk man blir—fast egentligen är jag i min ålder tacksam över att inte ha det. Han lär också vara rik som ett troll, kanske rentav lika förmögen som Wallenbergs, Bonniers, Stenbäcks med flera, i varje fall rikare än alla de där bonus- och fallskärms-parasiterna som det tycks bli allt flera av.
Sultanen är en hejare till handskakare, har vi fått lära oss. För övrigt är han en riktigt läskig typ. Det där sa jag bara i min iver att vara trendriktig, för egentligen förstår jag inte, varför han är så mycket värre än andra härskare.
HUR FÖRFÄRLIG ÄR DEN DÄR SULTANEN?
Men kanske har sultanen av Brunei kärnvapen och andra massförstörelsevapen? Inte borde väl en kung från den fredliga demokratin Sverige besöka såna figurer. Det gör han väl aldrig heller-- eller….? Inte har väl sultanen de senaste åren utan godkännande från FN gång på gång krigiskt angripit andra stater? Då borde han ju ställas inför rätta och kanske avrättas för ”brott mot freden”. 1946 hängdes i Nürnberg utrikesminister Joachim von Ribbentrop just för detta brott.
Sultanen av Brunei tycks ha en väldig koll på sina undersåtar. Kanske är dessa rentav så lättrogna och han själv så förljugen, att han kan inbilla dem att stater han ogillar hotar Brunei med kärnvapen och andra läskigheter?
Eller släpper han inte krigsfångar omedelbart efter det att kriget har avslutats? Bryter han kanske mot denna regel i Genevekonvetionen genom att i åratal isolera fångarna på någon närbelägen ö?
Kanske struntar sultanen i rättvisan genom att motsätta sig den internationella brottsdomstolen ICC? Eller skiter i miljön genom att vägra skriva på Kyotoavtalet?
I Brunei finns inte bara muslimer utan också kristna och kineser. Kanske har sultanen låtit bulldozers jämna husen i kineskvarteren med marken? Kanske har han byggt murar runt de kristna kvarteren? Men inga uppgifter om detta har medierna lämnat.
RELIGIONER SOM KAMOUFLAGE FÖR VERKLIGA PROBLEM
Monarkin är i dag Sveriges flagranta rest av ett kastväsende För några generationer sen delade vi in folk i fyra stånd: adel, präster, borgare och bönder plus alla dem som var så lågt stående att de inte ens räknades.
I Indien finns ännu kastmotsättningar, låt vara att de minskat på sistone. På 1970-talet, när jag började besöka landet, förekom det ännu att de kastlösas kvarter i en och annan by stormades och brändes av kasthinduer. De religiösa motsättningarna fanns redan då med blodiga upplopp hinduer contra muslimer. I dag har spänningen mellan de religiösa grupperna ökat. Ironiskt nog har inte minst Gandhis hemstat Gujarat drabbats av massmord med religiösa förtecken, senast under 2002. Gujarat är också den delstat där alla de omfattande Tuff-projekten finns.
Vid filmfestivalen i Berlin i veckan visades indiern Rakesh Sharmas fyra timmar långa film ”Final Solution”. Den hade förbjudits för visning i Bombay, för den består av intervjuer med överlevande och vittnen om massakrerna i Gujarat 2002. Både muslimer och hinduer kommer till tals. Man får också höra det regerande partiets BJP:s propaganda. Den hetsar mot den muslimska minoriteten och avfärdar Gandhis icke-våldsmetoder som farligt promuslimska. När jag intervjuade en gammal indisk radikal för Tyresöradion sammanfattade han läget så här:
-- I dag styrs Gandhis hemstat av hans mördare.
Självfallet eldas de hinduiska extremisterna av lika extrema muslimer som här och var utför terrordåd. Det är en otäck ond cirkel, en våldsspiral. Tuffs partner, gandhianen Bhikhu Vyas, brukar suckande säga, att de här religiösa passionerna bara är ett medel för de styrande att avleda människors uppmärksamhet från de verkliga problemen: fattigdom, analfabetism, vattenbrist, undernäring etc.
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 963) 2004-02-15
söndag, februari 8
ANKLAGADE DIANA JOHNSTONE ÄNTLIGEN TILL TALS
Varenda vecka utan undantag sen 1985 har Tyresö Ulands och Fredsförenings radiosändningar hörts. I dag görs Radio Tuff nr 962. Dessutom gör jag på 91,4 MHz två hundra andra program per år. Undra på att jag ibland kallar mig radiot.
Alltså tycker jag om radio. När jag sitter och jobbar vid datorn lyssnar jag på Sveriges Radios P 1. Program som Studio Ett och Go’morron världen missar jag sällan. Mediamagasinet ”Vår grundade mening” är ett annat favoritprogram. Nu senast hade det med Björn Kumm som programledare en halvtimme om vad som kallades ”drevet” mot Ordfront med anledning av tidskriftens intervju med den amerikanska journalisten Diana Johnstone. I sin bok ”Fools’ Crusade” ifrågasätter hon den gängse synen på de jugoslaviska krigen. Av DN, Expressen och andra försvarare av Nato-anfallet på Jugoslavien 1999 utmålas hon därför som en motbjudande kättare.
DN:s Maciej Zaremba inledde drevet och han är den som först får komma till tals i ”Vår grundade mening”. Hans resonemang om yttrandefriheten är snårigt. Begripligt är att en redaktion –bland annat av utrymmesskäl— inte kan ta in alla inlägg. Zaremba har inte läst Johnstones bok men menar, att yttrandefriheten måste inskränkas, så att vi mediakonsumenter inte ”förvirras”. Hans angrepp i DN hade rubriken ORDFRONT FÖRNEKAR FOLKMORD. Det är märkligt hur ofta stora medier stämplar sina meningsmotståndare som förnekare, en gång inkvisitionens favorituttryck.
Tack och lov pratar Björn Kumm också med den balanserade Sören Sommelius, som i flera böcker visat sina djupa insikter om de komplicerade jugoslaviska krigen. Och framförallt får man för en gångs skull höra upphovet till diskussionen, Diana Johnstone själv. Hon påstås ha förringat serbiska massakrer, särskilt den i bosniska Srebenica. I P1 säger hon:
(översatt till svenska av mig)
”Min bok handlar först och främst inte om Srebrenica, men man kan inte låta bli att nämna det. Jag vet inte exakt vad som hände och ny information kommer fortfarande. Men poängen är att ju värre det var, desto tyngre argument blir det mot kriget. Det här är sånt som händer i krig och därför borde större ansträngningar göras för att förhindra krig, eftersom det är bästa sättet att förhindra massakrer. Det är inte att efteråt inrätta nån domstol och sen säga att nu dömer vi dom här killarna för det kommer att avskräcka de andra. Det är inte på det sättet man hejdar krig”
Diana Johnstone påminner om att medierna ständigt uppmärksammar vissa ohyggligheter men nästan tystar ner andra, till exempel händelserna i Gulfkrigets slutskede 1991:
”Seymor Hersh, en väldigt aktad amerikansk journalist, skrev häromåret i New Yorker en mycket detaljerad redogörelse för hur USA:s militärer helt enkelt massakrerade tusentals irakier – otaliga, för ingen brydde sig om att räkna dem…….
…Somligt blir en del av det allmänna medvetandet eftersom det upprepas gång på gång, medan andra övergrepp, som är precis lika hemska, har nästan ingen hört talas om. Eller de är bara nämnda någon enda gång och sen bortglömda.”
Hon gör också andra historiska jämförelser, till exempel Nürnbergrättegången efter andra världskriget, då tyskar hängdes för ”brott mot freden”, alltså anfallskrig
”Folk i Europa i dag är väldigt mycket emot USA:s olagliga och ensidiga anfall på Irak. Jag tycker de har rätt, men de borde inse att föregångaren till det var kriget mot Jugoslavien om Kosovo, för det var ett krig som Nato startade….
…..Det är där krigsförbrytarna finns, de som avsiktligt startade kriget. Kom ihåg att i Nürnberg var det värsta brottet aggression, alltså att starta ett krig. Det var huvudförbrytelsen och den begicks sedan av president Clinton och Blair och resten av Nato, som i ett unilateralt krig bombade ett land som var helt oförmöget att försvara sig.”
Så säger alltså den de senaste månaderna så kontroversiella amerikanska journalisten Diana Johnstone, författare av boken Fools’ Crusade
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN, Radio Tuff (nr 962) 2004-02-08
Citaten var hämtade ur ”Vår grundade mening” i Sveriges Radios P1 och de svenska översättningarna lästes av Monica Schelin.
Alltså tycker jag om radio. När jag sitter och jobbar vid datorn lyssnar jag på Sveriges Radios P 1. Program som Studio Ett och Go’morron världen missar jag sällan. Mediamagasinet ”Vår grundade mening” är ett annat favoritprogram. Nu senast hade det med Björn Kumm som programledare en halvtimme om vad som kallades ”drevet” mot Ordfront med anledning av tidskriftens intervju med den amerikanska journalisten Diana Johnstone. I sin bok ”Fools’ Crusade” ifrågasätter hon den gängse synen på de jugoslaviska krigen. Av DN, Expressen och andra försvarare av Nato-anfallet på Jugoslavien 1999 utmålas hon därför som en motbjudande kättare.
DN:s Maciej Zaremba inledde drevet och han är den som först får komma till tals i ”Vår grundade mening”. Hans resonemang om yttrandefriheten är snårigt. Begripligt är att en redaktion –bland annat av utrymmesskäl— inte kan ta in alla inlägg. Zaremba har inte läst Johnstones bok men menar, att yttrandefriheten måste inskränkas, så att vi mediakonsumenter inte ”förvirras”. Hans angrepp i DN hade rubriken ORDFRONT FÖRNEKAR FOLKMORD. Det är märkligt hur ofta stora medier stämplar sina meningsmotståndare som förnekare, en gång inkvisitionens favorituttryck.
Tack och lov pratar Björn Kumm också med den balanserade Sören Sommelius, som i flera böcker visat sina djupa insikter om de komplicerade jugoslaviska krigen. Och framförallt får man för en gångs skull höra upphovet till diskussionen, Diana Johnstone själv. Hon påstås ha förringat serbiska massakrer, särskilt den i bosniska Srebenica. I P1 säger hon:
(översatt till svenska av mig)
”Min bok handlar först och främst inte om Srebrenica, men man kan inte låta bli att nämna det. Jag vet inte exakt vad som hände och ny information kommer fortfarande. Men poängen är att ju värre det var, desto tyngre argument blir det mot kriget. Det här är sånt som händer i krig och därför borde större ansträngningar göras för att förhindra krig, eftersom det är bästa sättet att förhindra massakrer. Det är inte att efteråt inrätta nån domstol och sen säga att nu dömer vi dom här killarna för det kommer att avskräcka de andra. Det är inte på det sättet man hejdar krig”
Diana Johnstone påminner om att medierna ständigt uppmärksammar vissa ohyggligheter men nästan tystar ner andra, till exempel händelserna i Gulfkrigets slutskede 1991:
”Seymor Hersh, en väldigt aktad amerikansk journalist, skrev häromåret i New Yorker en mycket detaljerad redogörelse för hur USA:s militärer helt enkelt massakrerade tusentals irakier – otaliga, för ingen brydde sig om att räkna dem…….
…Somligt blir en del av det allmänna medvetandet eftersom det upprepas gång på gång, medan andra övergrepp, som är precis lika hemska, har nästan ingen hört talas om. Eller de är bara nämnda någon enda gång och sen bortglömda.”
Hon gör också andra historiska jämförelser, till exempel Nürnbergrättegången efter andra världskriget, då tyskar hängdes för ”brott mot freden”, alltså anfallskrig
”Folk i Europa i dag är väldigt mycket emot USA:s olagliga och ensidiga anfall på Irak. Jag tycker de har rätt, men de borde inse att föregångaren till det var kriget mot Jugoslavien om Kosovo, för det var ett krig som Nato startade….
…..Det är där krigsförbrytarna finns, de som avsiktligt startade kriget. Kom ihåg att i Nürnberg var det värsta brottet aggression, alltså att starta ett krig. Det var huvudförbrytelsen och den begicks sedan av president Clinton och Blair och resten av Nato, som i ett unilateralt krig bombade ett land som var helt oförmöget att försvara sig.”
Så säger alltså den de senaste månaderna så kontroversiella amerikanska journalisten Diana Johnstone, författare av boken Fools’ Crusade
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN, Radio Tuff (nr 962) 2004-02-08
Citaten var hämtade ur ”Vår grundade mening” i Sveriges Radios P1 och de svenska översättningarna lästes av Monica Schelin.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)