VAD FAN HÅLLER JAG PÅ MED EGENTLIGEN?

VAD FAN HÅLLER JAG PÅ MED EGENTLIGEN?

Den här krönikan kommer att bli personlig, ja kära lyssnare kanske rentav egotrippad, så det kanske är lika bra att gå och koka kaffe eller kolla TV-programmen.

Ibland känner jag mig som en gammal idiot -- eller åtminstone "radiot". I decennier har jag jobbat i Svenska Freds och Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF). På tjugonde året gör jag Radio Tuff och på tionde året Succékanalen 91,4, ett radioprogram som snälla människor anser gör skäl för sitt namn. Det innebär att den 31 oktober i år sänds Radio Tuff nummer 1000. Det har hörts varenda vecka utan undantag sedan augusti 1985. Det betyder också att över 1900 program har hörts på Succékanalen 91,4.

Många människor tror att jag är en välavlönad radiogubbe. När jag förklarar att jag är oavlönad blir de förvånade, ja de ser tvivlande ut. Det är då jag förstår att jag kan framstå som en slags idiot, åtminstone i ekonomiskt avseende. Men nästan 13 000 kr får jag ut från min pension varje månad. Det räcker ju till boende, god mat, ja tyvärr också till vin och cigaretter. Min bil är en av de minsta på parkeringen men den är jättebra, dessutom bensinsnål och miljövänlig.

Jag har aldrig förstått, varför så många människor i min ålder, som har sitt på det torra, blir så snåla och gnäller så förbannat över sin ekonomi. Bekymret för oss är ju krämpor, försämrad syn och en alltmer annalkande död. Men kanske vill många berika sina efterkommande genom feta arv. Själv litar jag på att mina tre duktiga barn klarar sig galant utan ett jättearv.

Det är faktiskt en förmån att få jobba frivilligt och oavlönat. Man behöver inte kröka rygg eller krusa chefer eller riskera löneavdrag. Jag är på radion mycket mer oberoende än välbetalda journalister som måste ta hänsyn till sina chefers –och kanske ägarnas?—åsikter och intressen. Både Tuff och Tyresö närradioförening är i bästa mening liberala och ger mig och mina medarbetare fria tyglar.

Två saker plågar mig dock. Gör Radio Tuff någon nytta? Bidrar programmet till att flera engagerar sig för fred och internationell solidaritet? Det andra som jag deppar till över nästan varje dag är att jag nog inte kommer mig för att skriva ytterligare en bok trots allt material jag samlat på mig. Den skulle handla om förlorarnas lidanden i krig och segrarnas demonisering av förlorarna. Ingenting har varit så krigsframkallande som segrarnas ensidiga bild av krigen, som därför framstått som bra och rättfärdiga.

Två så olika människor som Åsne Liedén och Bertolt Brecht kan då vara till tröst.

Åsne är Tuff-medlem sedan starten för 37 år sen. Hon var på 1960-talet medförfattare av boken "Fredspolitik – Civilmotstånd", en svensk klassiker om icke-våldsmotstånd. Nu hörs hon och fyra andra politiskt aktiva kvinnor på Succékanalen 91,4. Det handlar om religion, tro, "ondska", tröst och andra existentiella frågor. På tal om icke-religiös tröst säger Åsne:

"Vi lever vidare genom våra barn och barnbarn men också genom alla vi har mött. Var vi än är så påverkar vi. Vi påverkar hela tiden vår omgivning"

En av Bertolt Brechts dikter heter "Zu kommenden Generationen", översatt av Erwin Leiser som "Till kommande släkten". Den brukade jag läsa för mina avgångsklasser. Slutet av dikten lyder:

"Ni som skall dyka upp ur den flod
i vilken vi gått under,
tänk
när ni talar om våra svagheter
även på den dystra tid
ni undkommit
(............)
Men ni när tiden har kommit då
människan hjälper sin medmänniska,
tänk på oss
med överseende"
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 993) 2004-09-12